You are currently browsing the tag archive for the ‘John Carpenter’ tag.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 3, Halloween III – ondskans natt, Halloween III: Natten ingen kommer hjem

Silver Shamrock Novelties är världens roligaste företag. Det kan också vara världens mest skrämmande. Utan tvekan är det företaget som producerat världens mest irriterande reklamjingel. Ingen som sett Halloween III kan undkomma den eviga loopen som lirkar sig in i hörselgången likt en tvestjärt: ”Happy, happy Halloween, Halloween. Happy, happy Halloween – Silver Shamrock!”

Den hjärnblödningsframkallande slingan är dock inte det enda som gör att läkaren Dan Challis och Ellie Grimbridge tycker att det är något skumt med Silver Shamrock. Ellies far Harry blev mördad medan han befann sig i Dans vård men inte innan han meddelat läkaren ”They’re going to kill us all!” samtidigt som han vägrade släppa taget om en latex-Halloween-mask i form av en pumpa. Och vem kan ha producerat den masken, tror ni?

Dan bekräftar sin tidigare antydda status som deadbeat-dad genom att hoppa över umgänge med kidsen för att istället åka till Silver Shamrock-fabriken i Santa Mira tillsammans med Ellie och ett sexpack öl. Som en ren pragmatisk åtgärd låtsas han och Ellie vara äkta makar, vilket är lika med ett enda motel-rum, vilket är lika med en enda säng. Först efter att denna oundvikliga ekvation nått sitt förutsägbara slut kommer Dan sig för med att fråga: ”How old are you?”

Men Dans eventuella utnyttjande av minderårig är inte det skummaste som pågår i Santa Mira. Mitt i natten kommer plötsligt en massa vitklädda män till motellet för att ta hand om en av gästerna. Dans erbjudande om hjälp avvisas vänligt men bestämt av storbossen och företagsledaren himself, Conal Cochran. Vilket förstås bara gör honom och Ellie än mer övertygade om att alla svar finns någonstans i Silver Shamrock-fabriken.

Vill man hitta argument eller förklaringar till att dagens filmindustri ibland tycks en smula räddhågsen för att satsa på nya koncept går det alldeles utmärkt att rikta ett darrande, anklagande pekfinger mot Halloween III. Fansen hade hittills fått en ikonisk och en helt ok uppföljare med en maskbeklädd, obeveklig mördare som klampade omkring på förortsgator och i sjukhuskorridorer. Nu fick de en megalomanisk irländare som ville återuppliva uråldriga, keltiska traditioner. En Nigel Kneale-typisk blandning av hich tech och uråldrig magi. Istället för killer-o-vision tillhandahåller dagens film övervakningskameror.

Som för att vrida om kniven riktigt ordentligt visas dessutom John Carpenters original på TV i Halloween III, vilket sannolikt bara påminde publiken om det de egentligen ville ha. Istället för att servera ytterligare en allvarligt menad slasher att försjunka i, bekräftar Halloween III snarare att de älskade föregångarna ”bara” är en vanlig film som rullar på TV lite nu och då. Inte konstigt att den ansågs som en flopp med inkomster på futtiga 14 mille. Att jämföra med exempelvis Friday the 13th Part III som hade premiär samma år och drog in 34 mille genom att inte avvika en millimeter från sitt etablerade slasher-koncept.

Jag nämnde Nigel Kneale ovan. Upplösningen påminner nämligen en hel del om den brittiska TV-filmen The Stone Tape som Kneale skrev manus till. Kanske inte så konstigt med tanke på att Kneale var inblandad även här, men blev vred när producenterna krävde ändringar som han inte ville ställa upp på. Det känns inte helt osannolikt att de erfarenheterna spelade in när han gjort sina välkänt magsura uttalanden om Carpenters version av eller hyllning till The Stone TapePrince of Darkness.

Den uppmärksamme läsaren har kanske redan snappat upp ytterligare en film som Halloween III tagit en hel del inspiration från: The Invasion of the Body Snatchers från 1956 som också utspelas i den fiktiva Californiska småstaden Santa Mira. Denna tredje Halloween-film bjussar nämligen på ett antal nollställda pod-people (fast androider i det här fallet) och slutet är norpat mer eller mindre rakt av från föregångaren.

Jag var på väg att skriva att Halloween III faktiskt inte är så dum, men det stämmer inte. Sanningen att säga, är den rejält dum men på ett ganska underhållande sätt. Eftersom jag var helt beredd på att inte få ett nytt äventyr med den vitmenade Michael Myers hade jag inga problem att köpa treans upplägg, vilket fortfarande två tredjedelar in i speltiden snarare andas high tech-thriller än skräckfilm. Det ska dock sägas att även om den är rolig är det fortfarande en ganska klumpigt och övertydligt berättad historia, vars eventuellt anti-kommersiella budskap är lövtunt och med en hyfsat träig huvudrollsinnehavare i form av Tom Atkins.

Detta är ingen produktion som tar vare sig sig själv eller sin historia på allt för stort allvar men som bjussar på ett gott humör och en närmast oemotståndlig 80-talskänsla. De enorma logiska luckorna i Conal Cochrans djävulska plan, varav stölden av en Stonehenge-sten bara är första steget, är inte irriterande utan sådant jag sitter och fnissar lite åt. Men den platsar ju egentligen inte alls i årets Halloween-tema eftersom den inte på någon fläck är eller ens försöker vara en slasher.

Final girl: Icke applicerbart.

Historik/psykologi: Uråldrig keltisk mysticism. Hardcore!

Vapen: Ren handkraft från androidernas sida. Hardcore!

Killer-o-vision: In a fashion… Som sagt, övervakningskameror. Ja, och så lite extra blinkningar när Dr. Dan slänger en mask över en kamera så att bilden begränsas av de två ögonhålorna.

Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Carpenter sätter, vad jag kan se, normen för vad som gäller för en final girl med sin Laurie Strode. Här kan jag bara anta att föregångaren Jess i Black Christmas var lite för vuxen och kapabel för passa i den mallen. Laurie är ordentlig, på gränsen till tant-prudentlig (de där vita strumpbyxorna!!). Absolut ingen social paria men heller inte särskilt bekväm när det kommer till det motsatta könet. Hon slår omedelbart ifrån sig när kompisen Annie försöker fixa en dejt med killen som Laurie erkänt att hon är lite intresserad av.

Lauries kompisar Annie och Lynda är desto mer intresserade av att ägna sig åt the nasty och vi bjuds också på det sedvanliga under-täcket-guppandet med Lynda och Bob. Jag uppfattar hela akten som något bägge två är med på och tycker om. Lynda är en generellt sett glad och sorglös personlighet. Till viss del skulle man kunna kontrastera detta mot scenen mellan Michaels syster och hennes pojkvän i inledningen, anno 1963. Här är pojkvännen lite mer på, lite mer tvingande, men inte så att det känns som ett solklart övergrepp. Systern tycks dessutom vara glad och nöjd även efter vad som måste vara ett av världshistoriens kortaste samlag.

Jag tänker att grejen med Halloween och sex är att (begäret efter) de köttsliga relationerna får både Annie och Lynda att framstå som oansvariga. Kruxet är inte att de har sex, utan att det får dem att överge både plikter och vanlig, jäkla hänsyn. VSB: Lynda och Bob kryper utan problem ned i sängen hos föräldrarna till Annies barnvaktsuppdrag för kvällen. Ett uppdrag som hon i sin tur lämpar över på präktiga Laurie eftersom hon måste åka och hämta pojkvännen Paul. Annie och Lyndas fokus på sex(uella relationer) gör det lättare för Michael att plocka dem, en och en. Deras nakenhet gör förstås dessutom känslan av utsatthet än mer påtaglig. Jämfört då med Laurie som inte har mycket annat för sig än att behålla kläderna på, sticka och lyssna på Tommy och Lindsey som ser the boogeyman tvärs över gatan.

Förflyttar vi oss till Camp Crystal Lake och två år senare uppfattar jag inte ens detta problematiserande av sex. De enda vi får se ha det är Jack och Marcie och i likhet med Lynda och Bob verkar de bägge två tycka det är ganska mysigt. De nonchalerar inga plikter eller ansvar i sammanhanget och det är ju också betydligt fler än bara de som faller offer för mördarens uppfinningsrikedom. I detta fall är alltså sex (eller längtan efter det) ingen omedelbar dödsdom som i Halloween.

Samtidigt lägger manuset in en liten anings ambivalens i detta (för att uttrycka det milt) eftersom Friday the 13ths hela raison d’être eller upphov är två ungdomar som har (otillåtet) sex. I Halloween är det högst oklart om det är åsynen av systems sexuella drifter som triggar Michael eller om han förr eller senare tagit till kniven ändå. Så icke vid Camp Blood – hade de där första lägerledarna kunnat hålla begären i schack hade lille Jason Vorhees aldrig drunknat till att börja med. Så i det avseendet höjer efterföljaren ett avsevärt mer moraliserande varningens pekfinger till publiken.

Så är vi då framme vid The Burning, filmen som fick mig att börja fundera på allt detta. För ärligt talat, sex- eller genus-vinkeln är faktiskt otroligt obekväm i denna film. Vilken som av en ren händelse råkar ha ett manus författat av Harvey Weinstein… Nu ska man kanske inte dra allt för stora växlar på ett tidshopp på 30 år men lite undrar man ju.

Alltnog. Förutom att det hela inleds med killgäng som tillåts drägla över BH-lösa och bikinitrosklädda tjejer innehåller The Burning två tydliga relationer eller scener med sexuellt innehåll. Till att börja med har vi Karen och Eddie som smyger iväg från lägerelden, men hon tvekar ändå. Han blir successivt allt mer påstridig och när hon definitivt säger ifrån blir han fly förbannad. Efteråt, när det ser ut som om Karen eventuellt tagit så illa vid sig att hon stuckit från lägerplatsen helt på egen hand, formulerar Eddie det lite förtroget till Todd, man-to-man, att han ”maybe came on a little strong”. Maybe, Eddie. Maybe…

Så har vi då Sally och hennes biffige mobbar-kille Glazer. Sally straffar i mina ögon omedelbart ut sig genom att inte göra mycket mer än att skratta när han ger sig på mobboffret par preferance, Alfred. Men det ursäktar förstås inte att Glazer vid flera tillfällen mer eller tvingar till sig kyssar från sin käresta. Hon måste handgripligen hålla honom ifrån sig men lämnar samtidigt minst sagt tvetydiga signaler eftersom hon alltid avslutar interaktionerna med förtäckta löften och gäckande leenden. När de till slut hamnat i sovsäcken tillsammans ute i skogen kan han inte genomföra samlaget och hon får trösta. Alltså inte samma obekväma situation som mellan Eddie och Karen men heller inget som signalerar att sex varken är särskilt kul eller njutbart. Vilket i mina ögon gör att The Burning skiljer sig ganska rejält från sina föregångare.

Det är också lockande att se innehållet (även det som inte gäller sex) i The Burning som en aktiv kommentar till Friday the 13th och slasher-stereotyperna. Men eftersom filmen kom redan 1981 undrar jag hur många stereotyper det egentligen fanns att förhålla sig till så pass tidigt?

I likhet med Friday the 13th är det dessutom många fler som faller under Cropsys häcksax än enbart nuppande tonåringar, så jag ska kanske inte tolka in allt för mycket i detta. Det tittaren dock tydligt tar med sig från alla tre filmerna är förstås att det om inte annat är bra mycket säkrare att inte ha sex än att ha det. En trop som tycks ha landat betydligt bättre i det tidiga 80-talet än föregångaren Black Christmas vuxnare attityd där vår final girl Jess bevisligen haft (oskyddat?) sex.

Oavsett hur det framställs skulle jag vilja påstå att sex, eller åtminstone löftet om det, är ett viktigt element inom slashergenren. Och även om Scream-Randys absolut första skräckfilms-regel är ”You can never have sex” utgör avhållsamhet långtifrån någon garanti för överlevnad. Så varför inte passa på att ha lite trevligt innan man får en pil genom halsen?

Publicerad tidigare på bloggen i juli 2018

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

På ett sätt kan man säga att jag såg Friday the 13th alldeles för sent, jag hade börjat på universitetet och den eminenta föreningen Filmstudion i Umeå bjöd på en lucia-visning som det året råkade infalla på en fredag. Jag var alltså lite väl gammal för att bli genuint skrämd av Tom Savinis trollkonster.

Samtidigt kan man säga att jag såg filmen alldeles tillräckligt sent. Jag hade nämligen vid det här laget börjat bekanta mig med skräckfilm och kunde därför se det skönt nostalgiska i denna slasherns urtyp. Istället för att bli irriterad på alla välbekanta grepp och troper tyckte jag att de var ganska rara och charmiga. Ett kärt återseende på något sätt trots att det var första gången jag såg filmen.

Den lilla upptakten från 1958, när två lägerledare vid Camp Crystal Lake ”smyger” undan för att idka köttsligt umgänge, lyckas jag alltid glömma bort. Nej, för min del börjar Friday the 13th på riktigt när den käcka Annie gör entré i den lilla stadens diner och konfronteras av en mur med ogästvänliga ansikten när hon frågar efter vägen till Camp Crystal Lake. Hög komedifaktor där, som dock snart övertrumfas av ”Crazy Ralphs” uppenbarelse och yranden om den förbannelse som vilar över ”Camp Blood”.

Sedan är det ju bara att luta sig tillbaka och vänta på att de där ögonen som smyger runt och spanar på de unga lägerledarna (”slavar” känns som ett mer adekvat uttryck med tanke på hur mycket de får jobba) ska kicka igång händelserna på riktigt.

För min del är Friday 13th framförallt Tom Savinis film, jag fångas betydligt mer av make up och specialeffekter än klippning eller manus. Visst är det intressant att Mark Nelsons Ned torde vara slasher-genrens första ”practical joker victim” men jag har svårt att inte enbart störa mig på vilket totalt rövhål han verkar vara. Samtidigt ska sägas att stämningen mellan honom samt Kevin Bacons Jack och Jeannine Taylors Marcie är precis så avslappnad och naturlig som syftet var med att fixa tre skådisar som redan kände varandra.

Friday the 13th är en bra slasher, inte tu tal om den saken. Men eftersom jag aldrig blir rädd försvinner förstås en del av poängen med att se den. Det är inte ens så att Betsy Palmers Pamela Voorhees är särskilt obehaglig. Ärligt talat blir jag till och med lite överraskad när jag läser mig till att regissör Sean S. Cunningham inte ville att hennes skådespeleri skulle vara ”over the top” – i det avseendet skulle jag säga att han misslyckades i sin ambition. Däremot är den avgörande scenen oväntat effektiv när filmen helt plötsligt övergår i slow motion.

Jag ska inte påstå att jag visste precis vad som skulle hända när jag såg Friday the 13th första gången den där lucia-kvällen i Umeå. Däremot var jag som sagt tillräckligt skäckfilmsvan för att slutklämmen skulle berövas sin chockeffekt. Återigen – den är bra gjord och välplacerad men jag blir inte rädd.

Omtitt 2020:
Såklart jag inte kunde undgå en omtitt på denna allra mest kända slasher, vid sidan av Carpenters Halloween. Som jag skrev i originalinlägget påminner min egen relation till de två filmerna ganska mycket om varandra också. Eftersom jag upptäckte filmens underbara värld först som universitetsstudent har jag aldrig upplevt den där, kanske mer förlåtande, tonårskonsumtionen. Dessutom hade jag redan innan jag såg dem, via andra filmer, snappat upp många av troperna som filmerna var först med att sätta .

Därför blev mina egna tittar på läskigaste-skräckfilmerna-ever av förklarliga skäl absolut inte just det. Alltså läskiga (samma öde vidhäftar tyvärr också filmer som The Exorcist och Rosemary’s Baby). Men samtidigt har jag nu, efter ytterligare ett antal år, konsumerat tillräckligt mycket film för att jag ska vara lite bättre på se att deras klara förtjänster.

Därför blev denna senaste titt på original-Friday the 13th en väldigt trevlig filmupplevelse eftersom jag nu också såg den i sin rätta plats i slasher-kronologin. Halloween är kanske en bättre film, men Friday the 13th är faktiskt förbannat underhållande. Samt dessutom berömvärt effektiv i perspektivet slasher. Den masar inte runt, utan kommer snabbt till saken och det är faktiskt inte särskilt svårt att förstå dess ikon-status. Därför känns det helt uppenbart att jag också måste sätta den på samma piedestal som Halloween och alltså lägga till en halv stjärna till betyget.

Final girl: Allas vår Alice Hardy.

Historik/psykologi: Det klassiska snedsteget är förstås att vanemässigt sätta Jason som mördaren även i denna första film. Men mamma Pamelas motiv är mer renodlat hämndinriktade och har i sin tur, givetvis, resulterat i ren och skär galenskap.

Vapen: Uppfinningsrikedomen är ganska stor hos mördarmamman — allt från knivar, till yxor, till pilar. Hon är en veritabel Kajsa Warg

Killer-o-vision: Jamenvisst, fredags-filmen är väl inte en av slasher-genrens portalverk för inte?

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Till en början är det intressant att se hur intensivt Carpenter jobbar med att inkludera sin publik i det som händer. ”Inkludera” ska här tolkas som ”tas som gisslan”. För det är klart att vi inte har något annat val än att hänga med den spanande blicken som noterar de hånglande tonåringarna inne i det upplysta huset. Ett hångel som på klassiskt filmmanér snarare ser ut som om killen våldför sig på tjejen. Men hon tycker förstås inte illa vara och snart försvinner de ur synfältet, upp för trappan.

Vi har inget att säga till om när vi utrustas med en kniv och en clownmask, inte heller när vi kort därefter hugger ihjäl tjejen. Först därefter släpper Carpenter sitt grepp om oss. Men han håller oss ändå kvar på kroken genom att tvinga oss att se hur mördaren (alltså fortfarande på något plan ett ”vi”) är klädd i en bjärt färggrann clowndräkt och inte stort mer än ett barn.

Det är detta barn som kommer att växa upp på en mentalinstitution och så till den milda grad påverka den behandlande läkaren Samuel Loomis att denne är helt övertygad om att patienten är ondskan själv. Och nog får han rätt i det eftersom Michael Myers med en gång utnyttjar sin nyvunna frihet från Smith’s Grove till att, som en målsökande missil, ta sig tillbaka till Haddonfield och fortsätta mördandet som 15 år tidigare aldrig hann utvecklas till en regelrätt orgie.

Michael Myers är Ondska, han har inga personlighetsdrag, är inget annat än ren instinkt att mörda andra människor. Alla försök att förstå hur eller varför kommer på skam, eventuellt eftersom vi vanliga dödliga aldrig kan förstå denna rena instinkt. Michael behöver inget motiv, anledning eller orsak för att följa sin dödliga natur. Det blir därför också helt följdriktigt att han i denna första films eftertexter refereras till som ”The Shape”. Han är egentligen ingen person, snarare en arketyp, ”the Boogeyman”. För att understryka renonsen på känslor har Carpenter också gjort sin antagonist rejält robotlik.

Möjligen är jag påverkad av de senaste årens evinnerliga Blumhouse/James Wan-produkter, där det blivit mer regel än undantag att det ska förekomma en sjuhelvetes massa förbiilande skuggor i ögonvrån. För Carpenters Halloween jobbar på samma sätt med de här ögonvå-/bakgrunds-förgrunds-ögonblicken, men av någon anledning känns det helt plötsligt fräscht och skrämmande igen. Jag sitter inte bara och väntar på att de ska dyka upp, utan blir uppriktigt förskräckt när den livlösa gestalten helt plötsligt vaknar till liv igen eller en sekund glimtar till i en glasdörr.

Halloween är ett portalverk, även om jag sannolikt aldrig kommer att kunna uppskatta alla dess förtjänster (jag håller som sagt hellre på Black Christmas). Filmen är omsorgsfull, genomtänkt och välgjord. Rent estetiskt (och kanske även musikaliskt) tycker jag att nyversionen lyckades aningens bättre men det är svårt att bortse från originalets genuina hantverk.

Final girl: Det är ganska roligt hur oerhört övertydligt Jamie Lee Curtis Laurie porträtteras som en ikonisk ”final girl”. Hon är ingen social paria men suckar överseende inför kompisarna Annie och Lyndas sexuella eskapader med sina pojkvänner. Hon är inte främmande för att dra ett par bloss på en joint men sitter samtidigt och stickar för att fördriva tiden när hennes barnvaktsskyddslingar (varav en rätteligen är Annies) sover på söta örat. Aldrig skulle hon komma på tanken att, som Annie, knalla runt i bara skjorta, trosor och knästrumpor när hon spillt smält popcornsmör på sina kläder (en matlagningsfadäs som Laurie i och för sig aldrig ens skulle göra sig skyldig till).

Å andra sidan, förutom detta det mest uppenbara av final girl-drag, porträtteras Laurie också som förhållandevis vaken inför sin omgivning. Hon är den som ser Michael först och verkar direkt känna att här är något skumt på gång. Å andra sidan skulle Halloween förstås inte mycket till skräckfilm om det inte fanns någon som hjälper till att bygga upp stämningen och spänningen för oss i publiken.

Historik/psykologi: Historiken spelar så klart roll i Halloween, men främst för att ge publiken extra chills. Evil kids are the worst!

Vapen: Man kommer långt med en rejäl kniv.

Killer-o-vision: Hell, yeah!

alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars

Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.

Så då blir man förstås lite nyfiken på vad Carpenters ursprungliga manus kan ha innehållit. I nuläget är filmen inte minst en amerikaniserad och, hur märkligt det än kan låta, uppfiffad version av Michael Powell och Leo Marks Peeping Tom. Kanske Carpenter bara hade lagt sig närmare Peeping Toms djupt störda element?

För så länge man inte ställer Eyes… jämsides med sin brittiska förlaga kan den säkert uppfattas som både provokativ och exploaterande. Det är i alla fall så många ser på fotografen Laura Mars verk. Hon har gjort sig ett stort namn, genom att både använda sig av sex och död i sina flashiga reklamfotografier och aspirera på rent konstnärsskap med sina foton på 70-talsutmärglade modeller i fluffiga frisyrer och höfthållare.

Problemet för Lauras del är emellertid inte främst att hon blir ifrågasatt som reklamfotograf och konstnär, utan att hon börjat se syner av bestialiska mord på personer som står henne nära. Personer som icke minst tjänar pengar på Lauras sex- och dödsbilder. Snart kommer hon i kontakt med polisen John Neville, ansvarig för utredningen, och som inte verkar ha några större problem med att tro på Lauras minst sagt fantastiska historia. Nu är bara frågan hur länge det dröjer innan mördaren vänder sin kamerablick mot Laura själv.

Peeping Tom är en ganska kall, dyster och illusionslös historia, dels eftersom dess huvudperson mördar unga kvinnor, dels eftersom filmen också beskriver en reell sexhandel (både prostitution och pin-up-fotografering). I det avseendet känns Eyes… som en betydligt vanligare standard-thriller i det att vi ganska snabbt får bekräftat att det absolut inte kan vara Laura själv som är förövaren och att filmens ”sexhandel” består av fotomodeller som poserar för reklam- och konstfotografier. Laura Mars, spelad av Faye Dunaway, påstår att hon bara skildrar världen såsom hon ser den. Den världen är i och för sig ett sent 70-tals-New York och alltså absolut ingen lekpark. Men de “mord” hon refererar till och försöker representera är enligt henne själv främst av moralisk, andlig eller känslomässig natur och alltså inte faktiska, fysiska sådana.

Eyes… försöker ställa frågor om både konstens natur, kommersialism, kamerans exploaterande blick och dödens besudlande. Men det blir mest filosofi light eftersom filmen samtidigt också vill vara en spännande thriller med klara giallo-vibbar. Eftersom vi bara får se morden genom Lauras skuggiga hågkomster eller blackouter eller vad hon nu drabbas av, blir just de aldrig särskilt gruvliga (men jag blir nyfiken på om Brian de Palma här fick idén att hotta upp saker och ting till Dressed To Kill?). På det hela taget ligger det som sagt en fernissa över hela produkten – morden skyls över, modellbranschen är i sig en enda stor chimär, fotoateljén har tagit över och stajlat upp ett gammalt hamnmagasin och Lauras grottlika lägenhet är både enorm och luxuös (om än dödligt trist med sina lerfärgade väggar och soffor).

Nu är jag emellertid inget större fan av Peeping Tom och tycker därför att dess amerikanska kusin faktiskt var ganska underhållande. Manuset tål dock inte att synas i sömmarna allt för mycket, det är en hel del som vi aldrig får förklarat för oss eller som filmen bara släpper, likt en bit kall, kokt och slemmig potatis. Hur får Laura egentligen sina syner? Vem är det som jagar henne någonstans i mitten av filmen och som vi aldrig får se? Vad hände egentligen med hennes alkade ex-make (för övrigt spelad av Raúl Juliá)?

Jag vet inte heller om jag tycker att filmen någon gång blir genuint spännande, sådär så man sitter och biter på naglarna, men Irvin Kershner vet förstås vad han ska göra i regissörsstolen. Eyes… känns på det hela taget välgjord och jag gillade nog både Faye Dunaway som Laura och Tommy Lee Jones som John Neville. Han är en ganska cool polis som till och med fixar att tassa omkring i strumpfötter och utsvängda jeans. Möjligen framstår han som lite väl ung för att bossa runt med sina kollegor. Till skådisskaran ska också räknas en rejält skäggig Brad Dourif i sin andra, större roll sedan Gökboet. Inledningsvis får han kanske vara lite väl skum, stissig och stressrökande men när det verkligen gäller blänker han till.

Dagens film är möjligen en proto-slasher i den meningen att den som sagt försöker vara något av en amerikaniserad giallo. Samtidigt tycker jag nog att Brian De Palma fixade den biffen bättre i Dressed To Kill (själva giallo-biten, alltså) som kom bara ett par år senare. Eller varför inte Alfred Soles Alice, Sweet Alice som kom två år tidigare?

Med sitt tydliga thriller-anslag skulle jag säga att Eyes… egentligen faller utanför ramen på årets Halloween-tema (Barbra Streisands powerballad Prisoner på soundtracket hjälper inte till, den heller). Å andra sidan: Eyes… var som sagt ganska underhållande, välgjord och bjussade på en del oefterhärmliga New York-miljöer.

Final girl: Antar att man får räkna Laura Mars till skaran

Historik/psykologi: En traumatiserande barndom med föräldramord, knark och prostitution. Därmed blir Lauras bilder en utmärkt trigger

Vapen: Ispik vad det verkar

Killer-o-vision: Hell, yeah!

Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.

***

Men mina personliga preferenser till trots är det nu ändå Halloween, och inte Black Christmas, som ses som slashergenrens portalverk. Jag tror det kan bero på att Bob Clarks film inte riktigt hittade hem till en tydliga målgrupp på samma sätt som John Carpenter och Debra Hills Halloween. Tjejerna i Black Christmas sorority-hus är äldre och mer erfarna, de både dricker och har sex. Vår final girl, Jess, vill för tusan ha en abort och blir därmed inte en lika värdig final girl som den superordentliga Laurie Strode. Black Christmas innehåller mycket mer av bihistorier på ett sätt som gör att den kan uppfattas som lite spretig och humorn hos den lätt alkade Mrs. MacHenry faller nog inte lika väl ut för alla. Kanske är det också så att Black Christmas mördare blir lite för anonym där han gömmer sig på vinden, jämfört med Michael Myers? Och vi kan aldrig ta ifrån Halloween den fullkomligt briljanta upptakten som utan tvekan slår Black Christmas, förvisso obehagliga, killer-o-vision-introduktion.

Alltnog, det blev sent 70-tal och det blev 1980-tal och det är bara att låta slahser-tsunamin skölja över sig. Lite beroende på hur man räknar och definierar kan det vara så många som hundratalet olika filmer som producerades bara under ”guldåldern” 1978-1984. Själv kände jag att jag inte mäktade med riktigt så många filmer inom ett och samma tema och har därför bara betat av ett par av de mest lättillgängliga.

Jag älskar ANoES-serien, är Team Freddy thorugh and thorugh. Ändå kan originalfilmen ses som ett slags lackmustest på hur pass långt man hade lyckats driva slashergenren redan vid pass 1984. Här har vi en fullt utvecklad övernaturlig mördare som med en gång är förhållandevis pratglad, för att i höjd med Dream Warriors från 1987 ha utvecklats till den karakteristiska oneliner-kanonen han för alltid kommer att vara känd som. Jag älskade ANoES innan jag ens var medveten om att det fanns något som kallades för slashers och har därför aldrig sett filmerna som sådana exempel. Samtidigt följer en mer uttalad slasherikon – Michael Myers – nästan steg för steg samma nedåtgående kvalitetsmässiga spiral som Freddy.

Men i Halloween-sammanhanget får vi inte glömma bort H20 från 1998. Den kan också ses som ett slags lackmustest, men den här gången på i vilken riktning slasher-genren tagit sig efter ett gäng allt sämre, grisigare och/eller tröttare produkter under andra halvan av 80-talet och första halvan av 90-talet. Skräcknestorn Wes Craven hade doppat tårna i det självrefererande metavattnet med Wes Craven’s New Nightmare från 1994 men i likhet med original-Halloween skulle det visa sig vara tonåringar som blev den förlösande faktorn. Scream förändrade 1996 spelreglerna i grunden och jag har förstått att för många i yngre generationer (än jag, alltså) blev Scream en gateway drug in i slashermissbruket.

Möjligen får man se mitten av 90-talet som någon slags dödsryckning i det sammanhanget, för bland slasher-exempelen från 00-talet och början av 10-talet finns det få exempel att glädjas över. Mest pliktskyldiga remakes eller uppföljare till serier som för länge sedan gett upp alla tecken på livsandar. Sett till skräckgenren i stort är det en period som i hög grad präglas av filmer som mer eller mindre berättigat sägs tillhöra genren ”tortyrporr”, alternativt asiatisk skräck. Vill man koppla det hela till en amerikansk kontext är det alltså filmer som låter sin publik bearbeta skräckbilder från Abu Ghraib snarare än tidigare diton på utmärglade AIDS-patienter.

Skräckfilmen generellt har emellertid vuxit sig allt starkare under de senaste åren med produkter som Get Out, Hereditary, It Follows, Doctor Sleep plus en hel hög från James Wan/Blumhouse. Men frågan är om just slashern någonsin kommer att kunna återhämta sig till 100 procent efter 90-talets glimten-i-ögat-metafilmer och påföljande parodiska cash-ins som Scary Movie-serien eller Shriek if You Know What I Did Last Friday the Thirteenth? Det är kanske både välsignelsen och förbannelsen med dess tydliga och lätthärmade troper? Upp som en slasher-sol och ned som en parodi-pannkaka.

Själv vet jag inte hur mycket jag sörjer över detta faktum. Jag ska inte påstå att jag blev så pass förtjust i slashers att jag känner någon större lust att leta upp det där 90-ish guldåldersfilmer som jag fortfarande inte sett. Samtidigt finns ju här tillräckligt mycket bra film för att det verkligen inte finns anledning att avfärda hela genren rakt av som rent skräp. Och med exempel som senaste Halloween och Happy Death Day är det kanske ändå för tidigt att avkunna slasher-genrens död?

Det finns ju så mycket att säga om slashers, så… To be continued… Again…

alt. titel: Hvem springer kineserne for?, Trassel i Chinatown

Det var nog tur att Jack Burton (livsmotto: ”The cheque’s in the mail”) körde runt med sin lastbil Porkchop Express, fullastad med levande grisar, på 80-talet. Hade året varit 2020 hade han antagligen varit alldeles för upptagen med att försvara sig mot horder av djurrättsveganer för att kunna hjälpa Wang Chi.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: God’s Army

Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

Företaget Ryan Electric tar över det gamla huset Taskerland för att i största hemlighet utveckla ett revolutionerande kommunikationsmedium som ska ge dem en fördel i teknikkapplöpningen mot japanerna. Det här med sekretess är oerhört viktigt för den merkuriske forskningschefen Peter Brock. Så när det börjar mumlas om att Taskerland kan vara byggd på en stengrund som härrör från 600-talet är det han som håller för öronen och lallar högt. Inga kulturvårdsnissar ska komma och k-märka hans viktiga labb, thank you very much!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Breathless
Victoria Benedictsson, Pengar
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg