You are currently browsing the tag archive for the ‘John Carpenter’ tag.

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

I Springwood har det varit lugn och ro under en kort period men det är på väg att vara ett minne blott. I ett föräldrafritt hus på Elm Street med nummer 1428 blir en tonårskille inte bara brutalt ihjälhuggen utan också knäckt på mitten. Något överlopps kan tyckas men Jason Voorhees är inte en macheteviftande mördare som gör saker och ting halvdant.

Men vänta nu – Jason i Springwood?! Inte så märkligt som det kan tyckas eftersom det hela är en elaborerad plan från Freddy Kreugers sida för att göda ungdomars rädsla, vilket förstås är hans livselixir. Med Jason som sin trogna attackjycke kan Freddy sätta tillräckligt med skräck i Springwoods tonårshorder för att åter kunna nästla sig in i deras drömmar. Men han ska snart bli varse att Jason inte är så mycket en lydigt dompterad dobermann som en hungrig varg lös i en fårfålla.

Avfärdar man Freddy vs. Jason på enbart titeln tycker jag man gör ett misstag, för det här är en förvånansvärt underhållande rulle. Naturligtvis inte meta på samma nivå som New Nightmare men vad gäller Elm Street-serien tycker jag att arvet förvaltas helt ok. Friday the 13th-motsvarigheten törs jag som sagt inte uttala mig om, det finns exempelvis säkert de som tycker illa vara att Jason inte spelas av Kane Hodder.

Exempelvis är det roligt att ungdomarna får sitta och dividera om vem man ska vara mest rädd för – Freddy eller Jason? Drömhotet är förvisso svårslaget men samtidigt mördar ju Jason en i verkligheten!

Sedan ska sägas att det finns minst tre rejäla Deus Ex Machina-moment i manuset, vilka enbart tjänar till att föra historien framåt i rask takt. Men hellre det än att dra ut på saker och ting i onödan och ingen av dem är direkt ologisk (om än rejält osannolika).

Bästa effekt
Här finns det trevligt nog en del att ta av, även om Freddy vs. Jason generellt lyckas bättre med stämningen i vissa scener än reella effekter. Men de trasiga ögonen på den lilla flickan i polisstationsdrömmen eller de bubbliga body horror-armarna hos Marks döde bror är till exempel riktigt bra gjorda.

Sämsta effekt
Jag vet inte om det är meningen att nära nog allt som Jason är ansvarig för ska vara lite cheesy och over the top men det finns väldigt få sårskador, avslitna kroppsdelar eller avhuggna huvuden som ser särskilt verkliga ut. I en rejält ålderstigen datoranimering dyker Freddy tyvärr också upp som en Alice i Underlandet-larv för att locka stonern med en bong.

Föräldrar/Vuxna
Att Springwood-föräldrarna var de som en gång skapade Freddy är inget man minns i den här filmen. Snarare blir de missriktat välmenande i sina försök att lägga konspirationslocket på för att utrota blotta tanken på Freddy. Fast ok, att spärra in X antal tonåringar på det välbekanta mentalsjukhuset Westin Hill (rejält renoverat sedan Dream Warriors) och droga dem med Hypnocil eller hålla dem i permanent koma för att se till att Freddy håller sig på mattan är kanske att ta i. En variant på begreppet ”the operation was a success but the patient died” om man så vill. Hypnocil är för övrigt ett ”läkemedel” som typ 15 år efter Dream Warriors fortfarande inte blivit godkänt av FDA.

Jag tycker dock att de vuxnas sammansvärjning inledningsvis skapar en ganska skön paranoiastämning med halvkvädna visor, censurerade lokaltidningar och luddiga hänvisningar till Springwoods egen version av he-who-must-not-be-named.

Drömmar
Jämfört med kanske särskilt The Dream Master och The Dream Child tycker jag faktiskt att Freddy vs. Jason lyckas bättre med att i alla fall ett litet tag hålla publiken på halster huruvida det vi ser är del av en dröm eller inte. Särskilt i fallet där det dröjer ganska länge innan vi i publiken säkert kan säga att det som händer är del av en dröm och inte ett uppriktigt försök av hjältinnans kompisar att offra gängets enda oskuld till Freddy. Men var det bara jag som studsade till av tönt-killens kommentar i samma dröm apropås oskulder: ”It counts, even if you pay for it”?

Freddy
Jag vet inte om Richard Dawkins någonsin använde Freddy Kreuger som exempel när han lanserade idén om mem. Sannolikt inte eftersom han gjorde det redan 1976 men han hade kunnat göra det. Åtminstone i den Freddy-form som frammanas i Freddy vs. Jason. Här är man, till skillnad från New Nightmare, trogen den ursprungliga tanken att Freddy kan besegras (åtminstone temporärt) genom att man vägrar ge honom tilltro. Hans enda syfte är att få folk att vara rädda för honom (och om de inte trodde på honom skulle de ju inte vara rädda…) så att han kan attackera dem i deras drömmar.

Inledningen ger oss en snabb recap av Freddys historia för den händelse att man skulle ha glömt den detaljen. En detalj som jag hade glömt bort så fullkomligt att jag misstänker att det var något man hittade på till just den här filmen var att Freddy skulle ha kallats för ”The Springwood Slasher” när han kidnappade barn. Sannolikt ett påhitt för att lite bättre koppla honom till Jasons klassiska genre. Inledningen påbörjar också den färd mot en fullfjädrad pedofil-Freddy som fullbordas i remaken från 2010.

Närbilder på Freddys ögon och mun ger vid handen att vi nu hanterar en i vissa avseenden förändrad och mer demonisk Freddy (vilket också stöds av att han kan gå ner i helvetet för att väcka Jason till liv. Igen). Samtidigt är han samme wisecracker med ett outtömligt förråd oneliners. Vilket å andra sidan inte gör så mycket i det här fallet eftersom själva upplägget är mer hejsan-svejsan.

Protagonisten
Jag undrar om hjältinnan Loris namn ska vara en variant på ”Laurie” och därmed en blinkning till John Carpenters Halloween? Alltnog, här har vi kanske en av Freddy vs. Jasons största svagheter, för inte med den bästa vilja i världen kan jag dubba Lori till någon särskilt spännande eller engagerande hjältinna. Men det är klart, egentligen kanske jag istället borde ha fortsatt att prata om Freddy och Jason under den här rubriken?

Företaget Ryan Electric tar över det gamla huset Taskerland för att i största hemlighet utveckla ett revolutionerande kommunikationsmedium som ska ge dem en fördel i teknikkapplöpningen mot japanerna. Det här med sekretess är oerhört viktigt för den merkuriske forskningschefen Peter Brock. Så när det börjar mumlas om att Taskerland kan vara byggd på en stengrund som härrör från 600-talet är det han som håller för öronen och lallar högt. Inga kulturvårdsnissar ska komma och k-märka hans viktiga labb, thank you very much!

Läs hela inlägget här »

It ch 2alt. titel: Det: Kapitel 2, It Chapter 2

Den första halvan av It-berättelsens filmatisering drog en skarp skiljelinje mellan då och nu genom att helt särskilja historien som utspelas i våra huvudpersoners barndom. När den filmen rullade på biograferna tyckte jag att det var ett klokt drag. Dels eftersom bokens tidshoppande kändes svårt att överföra till film utan att slutresultat skulle upplevas som hattigt. Dels eftersom det hade gett upphov till en ”halv” film vilken bara skulle ha utgjort upptakten till uppföljarens final.

Läs hela inlägget här »

Jag tror minsann att bloggen fått tema-tokspel under första halvan av 2019. Knappt har vi avslutat måndagarna med Hasse Ekman, lördagarna med Batman och så en hel musikalvecka innan är det dags igen. I give you…Mel en masse!

Inspirerad av ett av musikalveckans inslag, filmatiseringen av scenmusikalen The Producers, vänder vi den här gången alltså blicken mot en viss Melvin Kaminsky, mer känd som Mel Brooks (ett namn som han juridiskt bytte till redan i tonåren). Detta är en regissör som alltid haft en stark position i mitt filmliv men där jag hittills aldrig systematiskt gått igenom alla hans filmer i kronologisk ordning. Nu var det dock dags.

Läs hela inlägget här »

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »

Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.

Läs hela inlägget här »

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Läs hela inlägget här »

På temat ”fordon” kan vi det här året notera uppskjutningen av den första rymdfärjan Columbia och i Gåsefjärden går U137 på grund. Något som kan skicka ut användarna på en helt annan resa är crack, vars användande rapporteras för första gången i bland annat USA.

Läs hela inlägget här »

Mycket datorrelaterade nyheter detta tidiga 80-talsår. Commodore 64 hamnar i (nästan) var mans hem, med tiden blir den alla tiders bästsäljande PC. Datorrevolutionen innebär samtidigt evolution av helt andra produkter — det första datorviruset (skapat av en 15-åring från Pittsburgh) upptäcks. Och Sony släpper den första CD-skivan som riktar sig till den vanlige konsumenten.

Läs hela inlägget här »

Prince of Darknessalt. titel: Mörkrets furste

Brian Marsh läser teoretisk fysik på universitetet, uppbär en imponerande 80-talsporrmusche och är het på sin kursare Catherine. Till hans förtjusning bjuder den lätt kufiske professor Birack in ett antal av sina studenter, däribland både Brian och Catherine, att delta i en tvärvetenskaplig undersökning i en övergiven kyrka.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg