You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.

alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen

Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.

Men till Nancys stora förtret är det först när Sarah Baily kommer till St. Benedict’s som gruppen kan uppnå något med sitt mässande. Med en fyrklöver istället för en trojka kan gruppen äntligen åkalla kraften hos Manon för att se till att deras önskningar blir uppfyllda. Men allt du sänder ut kommer tillbaka trefalt, varför det in slutänden kanske inte är så himla smart att be om en killes kärlek, ett lämpligt mobbar-straff, skönhet eller allomfattande makt.

Jag vet helt säkert att jag såg The Craft när det begav sig i mitten av 90-talet men kan för mitt liv inte inte hitta igen recensionstexten. Vilket är ganska synd, för vad jag minns var en helt ok ungdoms-häx-film men inget remarkabelt i perspektivet av alla andra ungdomsfilmer som ändå fanns ute på 90-talsmarknaden (Scream, I Know What You Did…, Cruel Intentions, Clueless, Pump Up the Volume, 10 Things…, Never Been Kissed, Buffy, Idle Hands, The Faculty). Därför förvånar det mig en smula när jag upptäcker att just den här filmen med årens lopp blivit en kultklassiker.

Sannolikt beror det på att jag redan 1996, vid pass 24 års ålder, faktiskt inte tillhörde filmens målgrupp och i någon mån heller inte hade gjort det ens när jag själv var tonåring. Jag var varken gothare eller såg mängder av skräckfilmer tillsammans med kompisar.

Samtidigt kan jag i någon mening förstå filmens lockelse. Det oförblommerade hyllandet av både tjejernas initiala vänskap och deras klädstil (90-tals goth och bohochic på en och samma gång) samt fokuset på klassiska high school-troper (mobbning, försmådd kärlek, popularitet, utanförskap, kompisar som vänder en ryggen) kombinerat med övernaturliga element torde har träffat rakt i hjärtat på en ganska stor grupp unga tittare. Repliken ”We are the weirdos, mister” är en klassiker nästan helt på egen hand.

Dessutom är de fyra tjejerna riktigt bra tillsammans. Så länge de kommer överens finns det en naturlig och lättsam dynamik i deras relation och under hela filmens gång är särskilt Fairuza Balk som Nancy något av en naturkraft. Hon är en skådis som alltid utstrålat en smula farlighet, hämningslöshet och galenskap, oavsett vilken roll hon spelar och som Nancy passar det förstås som hand i handske. Rachel True som Rochelle får inte lika mycket att jobba med och försöken att göra Neve Campbell ”ful” funkar väl sådär minst sagt. Robin Tunney i rollen som Sarah är i sin tur den svagaste av de fyra rent skådismässigt. Men som grupp är de som sagt både bra och charmiga.

Eftersom vi har att göra med en film med nästan 25 år på nacken har alla effekter inte heller åldrats med värdighet men scenen med tusentals riktiga ormar är fortfarande överraskande effektiv. Ibland får också ungdoms-films-stämningen ta överhanden, exempelvis det faktum att 175 000 dollar framställs som en nästan obegripligt stor summa pengar när den sannolikt inte skulle ha räckt särskilt långt i en stad som L.A. ens på den tiden. Jag ifrågasätter också en skolkultur där lärare inte slår ned som en utsvulten tiger på killar som i deras klassrum hänvisar till en tjej som ”the snail trail”. När det gäller skolan blir jag förresten inte riktigt klok om det egentligen ska göra någon skillnad att den är katolsk med nunnor vid katedrarna och obligatoriska gudstjänster eller om det bara handlade om att visa upp en miljö med religiöst betonad symbolik som kontrasterar mot tjejernas wicca.

För min del har nog inte upplevelsen av The Craft förändrats särskilt mycket sedan jag såg den för första gången, annat än att den så här i backspegeln förstås blir närmast plågsamt 90-talig i allt från kläder till soundtrack. Då, 1996, var det ju liksom vardag.

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.

Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.

I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.

I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.

Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.

Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.

Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.

Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”

Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.

Alberte och Jakob (1926)

Alberte och friheten (1931)

Bara Alberte (1939)

Totalbetyg trilogin

Klassisk sci-fi på bloggen! Eller i alla fall en klassisk sci-fi-författare – Harry Harrison (född Henry Maxwell Dempsey). Jag är inte jättevälbekant med Harrisons arbete men tillräckligt för att veta på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av Planet of the Damned – glimten i ögat, satir och understatementhumor samt en politisk ådra av subversivitet. I mitt huvud och enligt min läserfarenhet har han och Robert A. Heinlein intagit mer eller mindre diametralt motsatta ringhörnor. Vilket sannolikt blir lite orättvist eftersom Heinlein inte alltid var lika dödligt seriös som han var i Puppet Masters eller Starship Troopers.

Meeeeeen, nu var det ju Harrison som gällde. Den fördömda planeten är i det här fallet Dis, fördömd eftersom den innehåller en styrande klass vilken tycks vara inställd på att orsaka hela sin världs undergång. Hellre det än att acceptera något annat än sina motståndares totala och ovillkorliga kapitulation. Vilket förstås inte är så smart när motståndarna är vapenmässigt överlägsna. Vår hjälte för dagen är Brion Brandd som något motvilligt tagit sig an jobbet att försöka stoppa utrotningen. Han har tre dagar på sig…

Säga vad man vill, men Harrisons berättelse kommer med ett jäkla driv! Vi kraschlandar rakt ned i Brions liv när han är på vippen att vinna tävlingen The Twenties, en slags fredligare version av Hunger Games men som tjänar samma syfte av att hålla befolkningen i Brions värld intresserad nog för att inte supa och slå ihjäl varandra. Namnet ”The Twenties” är relativt självförklarande eftersom det är en tävling med 20 olika grenar, såväl fysiska (skidhopp, bågskytte) som mentala (schack, poesi). Som vinnare kan vi alltså känna oss trygga i det faktum att Brion är the best of the best of the best.

Efter att han vaknar upp på sjukhus efter vinsten blir han direkt kontaktad för insatsen på Dis och därefter föreligger som synes en rejält tajt deadline. Särskilt för att vara ett jobb där alla andra redan gett upp och är beredda att lämna Dis åt sitt öde. Men inte Brion. Han är bara en av alla detaljer i The Planet of the Damned, som, om det inte vore för tempot i själva händelseutvecklingen, gör Harrisons budskap närmast övertydligt.

Dis styrs alltså av en klass, kallad magter, som synes fullkomligt känslolösa och intill självmordets gräns inställda på att bekämpa alla motståndare. De utgör dock en minoritet på Dis, men som lyckats ta makten enbart genom sin kompromisslösa hänsynslöshet. De bryr sig inte alls om den i övrigt förhållandevis fredliga majoriteten, vilket alltså tvingar även deras motståndare att strunta i dem. Motståndarna (från planeten med det för svenskar lustiga namnet Nyjord) är i sin tur ett i grunden fredligt folk, men så blinda i sin live and let live-attityd att de väntade alldeles för länge med att sätta hårt mot hårt mot magtererna. Hade de agerat tidigare, med mindre kraft, hade kriget aldrig ens behövs uppstå.

I Brions försök att stoppa Dis förstörelse finns också exobiologen Lea Morees. Som vanligt med den här typen av äldre sci-fi känns det i backspegeln som om Harrison inte riktigt vet på vilket ben han ska stå. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, han har gett Lea så mycket egen agens som det sannolikt var möjligt att tänka sig för en kvinna i den här typen av genre på den här tiden. Därför får Lea vara en yrkeskvinna samt tuff och bestämd men samtidigt fysiskt och i viss mån psykiskt fullkomligt underlägsen Brion. Hon känner sig snabbt trygg med denne kapable manly man och går från förälskelse till tankar på giftermål inom loppet av ett dygn. Han är heller inte sen att notera att ”Her breasts were full and high, her waist tiny enough to offset the outward curve of her hips”. Hon är en kompetent andreman till Brions kapten, men det är i allt väsentligt han som ser till att hon får möjlighet att visa sin kompetens till att börja med. Jag måste erkänna att jag också blev lite förundrad över Harrisons tidiga konstaterande att The Twenties givetvis delar på tävlande män och kvinnor eftersom kvinnor exempelvis av någon anledning aldrig skulle kunna vinna en unisex-schackturnering. Om det nu inte ska vara ett Harrison-skämt som går mig totalt över huvudet.

Men som sagt, boken är från 1962 så det är ju ingen idé att bli allt för upprörd. Då är det kanske värre att dess bägge upplösningar eller avslöjanden är så pass välbekanta att jag kunde ta rygg på dem lite för tidigt för att berättelsen någonsin skulle bli särskilt spännande. Men ett ganska frejdigt äventyr i alla fall.

Så, det stod en film hemma i hyllan som jag aldrig hade hört talas om. Vilket kändes ännu mer märkligt med tanke på rollistan: Jake Gyllenhaal, Gwyneth Paltrow och Anthony Hopkins. Regissör var dessutom Shakespeare in Love/Mrs Brown-John Madden. Så in med Proof i spelaren för att se vad detta var för något.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden

Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.

Läs hela inlägget här »

Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Barbarernas hämnd

Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren

Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Conan barbaren

Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.

Alltså, finns det någon som är bättre på att komponera coola filmintron än Basil Poledouris?! Även om man inte är jättesugen på en långhårig Arnold Schwarzenegger räcker det med ett par klingande takter för att man ska vara med på tåget (namnet Dino De Laurentiis i förtexterna hjälper också till, ska erkännas). Och det är nog tur att både Arnie och regissören John Milius har hjälp av Poledouris, för understundom blir det lite tradigt att se Conan traska igenom öknar och städer på jakt efter sin hett efterlängtade hämnd. Conan the Barbarian är ganska exakt två timmar lång och det finns det inte riktigt material för.

Bilden av Conan har i den här versionen i hög grad utgått från Frank Frazettas klassiska illustrationer och visst är Arnies orimligt muskulösa uppenbarelse så nära Frazettas överdrivna bildspråk man torde kunna komma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han alltid ser (och låter) aningen bortkollrad med den där långhårsfrillan, sina lätt utstående ögon och rotvälske-engelska. Att detta ska vara en Conan som fått förkovra sig i både filosofi och poesi märks inte, för att uttrycka det milt.

Å andra sidan ser vi honom bara använda sig av den bildningen när det kommer till kvinnfolk. Han är ömsint nog att svepa en skinnpäls runt en slavkvinna som kastats till barbarkrigaren för att sedan lika ömsint ta av den innan han lägrar henne. Lite varstans stöter han på tjänstvilliga damer som erbjuder honom att värma sig vid deras…eld. Men det hettar inte till ordentligt innan han och Valeria rullar runt i en alldeles för lång scen av svettblanka kroppar, eldsken och en hel hög med fällar.

Valeria spelas av kvinnan med det lätt igenkännliga namnet Sandahl Bergman. Samtidigt som det förstås är Conan som står i centrum får hon ändå agera riktig kick ass-brutta när det gäller. En ovanligt slagkraftig roll för både genren och årtiondet skulle jag vilja påstå.

Skurken Thulsa Doom är också lätt den bäste elakingen i Conans filmuniversum. James Earl Jones smått grodlika utseende framstår inte alls som så komiskt som det skulle kunnat bli eftersom karln har en schysst närvaro (och jo, det hänger på mer än bara rösten). Däremot har vi filmtittare kanske vant oss vid att få en sjujäkla slutfajt mellan skurken och hjälten för jag upplever Dooms öde som förvånansvärt hastigt och lustigt. Inget fel i det på ren princip, däremot hade jag kanske förväntat mig en upplösning med större fokus på ”the riddle of steel” och allt det snacket (”What is steel compared to the hand that wields it?!”).

Conan the Barbarian bjuder på en bombastisk, storslagen, rolig och nostalgisk titt men det är ingen film jag kör igång igen i brådrasket. För det är den som sagt lite väl långdragen.

Australiensaren Leigh Whannell sällar sig till celebert sällskap. En förlaga skriven av H.G. Wells (ett av hans bättre alster) och tidigare adaptioner av såväl James Whale och John Carpenter som Paul Verhoeven. En riktigt bra, en som jag i och för sig inte sett och en…lite mindre bra. Jag var rätt nyfiken på hur denna version skulle stå sig och hade helt glömt bort att The Invisible Man till en början var tänkt att ingå i Universals Dark Universe-satsning med Johnny Depp i huvudrollen. Jag kan inte påstå att jag gråter blod över att ha missat den versionen.

Samtidigt är frågan om Johnny Depp ändå (mot all förmodan visserligen) inte hade bjudit på fler överraskningar. För visst känns kombon Whannell, Blumhouse Productions, kompositören Benjamin Wallfish samt en historia om en ondsint men osynlig entitet ganska välbekant?

Nå, antagonisten i det här fallet är i alla fall inget spöke. I alla fall inte enligt Cecilia Kass. Hon må vara känslomässigt skör efter att ha levt tillsammans med den misshandlande Adrian Griffin, men gastar har hon inte börjat tro på än. Hon hävdar däremot envist att Adrian både lyckats fejka sitt eget självmord samt stalka och gaslighta henne. Allt tack vare en avancerad dräkt som genom optisk stealth-teknik får bäraren att framstå som osynlig. Behöver jag säga att ingen tror på Cecilias vansinniga historia?

Så snarare en Blumhouse-version av Sleeping With the Enemy än en remake av vare sig Whales The Invisible Man eller Verhoevens Hollow Man. Just den vinkeln tycker jag faktiskt är ganska smart och funktionsduglig. Särskilt som vi i princip aldrig får se Adrians ansikte innan det förmodade självmordet och vi därmed är hänvisade till att sympatisera med Cecilia. Adrian är psykiskt labil redan innan han blir osynlig, inte tack vare att han ”meddled with things Man should leave alone”.

Vet ni vem som mer framstår som psykiskt labil? Elisabeth Moss i huvudrollen. Hennes Cecilia påminner mest av allt om hur det hade varit om Jodie Foster spelat ”Jaqueline” Torrence istället för Jack Nicholson i The Shining. I mina ögon ser åtminstone Moss ut att vara halvvägs till hispan från första bildrutan. Ibland funkar det ganska bra eftersom Moss ändå är en duktig skådespelare men ibland blir det lite väl överdrivet. Som när hon ska fly under filmens första minutrar och andas jättejättejättehögt och skakigt så att inte ens de där femtonåringarna som sitter och kastar popcorn på varandra längst bak i salongen ska missa att här har vi en kvinna som är jättejättejätterädd.

Tack vare misshandlande-man-vinkeln tycker jag att Whannells The Invisible Man blir en nytolkning av Wells berättelse och inte bara en uppdatering av den plus alla efterkommande adaptioner. Det är en vinkel som ger historien tyngd, trovärdighet och realism. En realism som Whannell tyvärr ganska raskt högaktningsfullt skiter i när han ger sin osynlige man vad som endast kan beskrivas som ”superskurkskrafter”. Alltså, han lyfter Moss i ett enhandsstrypgrepp… Vilken normalt tränad karl orkar egentligen det?! Han har heller inga problem med att vare sig hantera vapen, krossa bilrutor med blotta händerna eller slå ned en pluton av sjukhusvakter.

Själva upplösningen går så snabbt och tar så mycket för givet att det hela blir närmast märkligt. Så även i det avseendet är The Invisible Man en ganska typisk Blumhouse-produkt med andra ord. Men vägen dit var som sagt ändå överraskande underhållande. Men den kommer förstås aldrig i närheten av Claude Reins: ”I’ll start with a reign of terror”

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg