X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Våra huvudpersoner delar dock fler likheter än att bara ha fått ge sina förnamn till en filmtitel. Både Hilma och Emily är hyfsat klassiska biografi-filmer, vilka tar sin början livets slutskede för att sedan hoppa tillbaka ett antal år. En upptakt som förstås ska tjäna till att vi som publik ska fatta poängen med den berättelse vi får ta del av. Det vill säga: två i nutiden otvetydigt välkända och hyllade konstnärer men som i sin samtid och/eller av sina närmaste inte direkt får några stående ovationer.

Men sedan hoppar alltså både Hilma och Emily tillbaka i tiden och det är dags för den delen av en biografi-film som lägger grunden för deras respektive intressen och drivkrafter. Hilma af Klint är en ivrig beundrare av sin farfar, viceamiralen och sjökartografen Gustaf af Klint. Hon vill gå i hans noggranna forskar-fotspår och förstå hur allt hänger ihop, men ser denna väg genom sitt konstnärsskap. Emily Brontë växer i sin tur upp i en liten, tajt familj där tillgången till den stormiga, romantiska litteraturen tycks ha varit god. Alla fyra syskonen Brontë hyser mer eller mindre högtflygande författar- och poetdrömmar.

Hilmas kamp blir inledningsvis främst en könsmässig sådan. Hon blir förvisso antagen till vad som nu är Konstfack och Konstakademien, men då enbart till den senares ”fruntimmersavdelning”. En tid när det finaste beröm eleverna kunde få var ”Målningen ser ju inte ens ut att vara gjord av en kvinna!”

Medan Emily snarare kämpar för att inte behöva passa in i den rådande mallen rent personligt. Såsom varande prästdöttrar var det självklart att hon och hennes systrar skulle utbilda sig till lärare och sedan spendera sitt liv med att lära och uppfostra andras ungar. Mellansystern Emily är dock närmast sjukligt blyg och känd i den lilla Yorkshire-byn Haworth som ”the odd one”. Hon eftersträvar tankefrihet och en möjlighet att leva ut sin intensiva och passionerade natur.

Så långt finns det alltså likheter mellan Hilma och Emily. Även när det kommer till kärleken påminner filmerna om varandra, men jag uppfattar att Emily tar sig betydligt större friheter i detta avseendet. I fallet Hilma har det ändå funnits en Anna Cassel (landskapsmålare) i Hilmas omedelbara närhet, men jag kan inte se att det tycks vara ett etablerat faktum att de två kvinnorna var ett kärlekspar. Hilma af Klint verkar samtidigt ha omgett sig främst med kvinnor under hela sitt liv. När det gäller Emily tvingas jag konstatera att det aldrig verkar ha funnits någon ung, snygg och vältalig pastorsadjunkt i det Brontëska hemmet att förälska sig i. Varken för Emily eller någon av de andra systrarna.

Och det är i och med detta som Emily viker av en smula från Hilma. Den svenska filmen (regisserad av Lasse Hallström) strävar efter att beskriva Hilma af Klints konstnärsskap och hur hon ständigt försökte hitta den sammankopplande kraften mellan sitt måleri samt strömningar som spiritism, teosofi och antroposofi. Medan debuterande Frances O’Connor, som också skrivit manus till Emily, snarare verkar ha velat skapa en historia som ska spegla hela det gotiska melodram som författarinnan öst in i sin roman, Wuthering Heights. Det finns många mer eller mindre tydliga anspelningar på att Emily liknar sin roman-Cathy. En kvinna med ett stormigt inre, en lidelse som aldrig leder till något gott och mörka, blixtrande ögon.

Jag har svårt med historier som tar sig så pass stora friheter med sanningen som Emily. Men om man kan släppa att det som visas på duken absolut inte ska tas för någon sanning om författarens verkliga liv eller psyke är filmen en ganska underhållande spin-off(-ish) på Wuthering Heights. Huvudrollen spelas av Emma Mackey och hon är riktigt duktig, särskilt när det gäller minspel. I den mån jag kan tro på filmens turbulenta kärlek, är det hennes utspel jag tror på.

Där ligger tyvärr Tora Hallström en smula i lä i rollen som Hilma, men då tvingas hon å andra sidan prata engelska hela tiden. Jag kan förstå att man velat försöka nå en större och mer internationell publik med Hilma, men som svensk funkar det ärligt talat så där när Lily Cole ska försöka uttala tungvrickare som ”Luntmakargatan”. Jag förstår heller inte regissören Hallströms val att låta många av stadsexteriörscenerna se ut som sådana där gammaldags, kolorerade filmer med ryckigt rörelsemönster. Utseendemässigt påminner det om Peter Jacksons They Shall Not Grow Old, men kombinationen med helt “vanligt” foto inte funkar för min del. Jag blir bara utkastad från filmens stämning.

Tyvärr är ingen av filmerna något mästerverk, vare sig som biografi-film eller underhållning. Samtidigt är bägge stabila och hyggligt snygga produkter som absolut skulle kunna vara värda en titt. Inte minst för att de lyfter kvinnliga konstnärer som ges egen agens och strävan efter självständighet.

Hilma (2022)

Emily (2022)

X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Vi börjar i 1994 och tvillingstäderna Sunnyvale samt Shadyside. Som namnen antyder är allt solsken och gröna skogar i Sunnyvale medan Shadyside har sin beskärda del av socioekonomiska brister. Samt en räcka märkliga mord som får Shadysides tonåringar att undra om det inte vilar en förbannelse över såväl staden som dem själva. Med jämna mellanrum och ända sedan 1600-talet har olika Shadyside-invånare gått crazy bananas med diverse tillhyggen på sin familj eller sina medmänniskor. Från prästen Joshua Miller som stack ut ögonen på den yngre halvan av sin församling till den senaste, Randy Torres, vilken hann mörda de stackare som jobbade kvar på kvällen i Shadyside Mall innan han blev skjuten av polischefen Nick Goode.

Därefter följer en historia som på ytan påminner om klassiska 90-talsslashers som Scream eller I Know What… och som involverar tonåringarna Deena, Sam, Josh, Simon och Kate. Snart ska det dock visa sig att det ligger något mycket märkligare i botten av alla de här mordorgierna än vanlig, jäkla galenskap. Kan det på något sätt hänga ihop med häxan Sarah Fier som kanske lade en förbannelse över Shadyside? För att ta reda på det måste vi hänga med till 1978 och höra berättelsen från den enda överlevaren av massakern vid sommarlägret Camp Nightwing. Vilken i sin tur leder tillbaka till 1666 och en förklaring till vad som verkligen låg bakom häxerianklagelserna mot den unga Sarah Fier.

Nu blev det ju inte bara slashers i fallet Fear Street. Anno 1666 får vi snarare möta vibbar av det som kallas ”folk horror”, med fokus på den illavarslande skogen som omger det lilla samhället Union (detta var alltså innan uppdelningen mellan de som har och de som inte har) och mobbmentalitet påhejad av religiös fanatism. Plus ett slag för orättvis könsmaktsordning. Fördelen i sammanhanget är att bilden av häxeri som en ursäkt för patriarkatet att slå ned på självständiga kvinnor eller en möjlighet att skyla över sina egna tillkortakommanden är så pass väletablerad att Fear Street inte ens behöver bli särskilt övertydlig i sitt användande av det. Häxerianklagelserna i sig räcker för att en 20-talspublik ska fatta grejen.

Med förväntningarna inställda på något lättsamt och tonårsanpassat måste jag säga att det här faktiskt inte var så dumt. Riktigt underhållande, till och med. Och även om trilogin sannolikt inte har en chans att skrämma ens en halv-van skräckfilmskonsument var själva morden tillräckligt grisiga och makabra för att jag skulle bli överraskad. Ok, vi får förstås inte alltid se allting in i minsta detalj, men antydningar kan vara nog som talande och i 1978-segmentet skonar lägermördaren inte ens charmigt småknubbiga och glasögonbeprydda barn från sin yxa.

Samtidigt måste jag erkänna att själva inåkningen till just 70-talsdelen var kanske den som blev mest ansträngd eftersom den byggde på att någon måste sätta sig ned och säga: ”Nå, låt mig berätta om…” Men å andra sidan innehöll den delen Sadie Sink (Stranger Things-Max), en skådis vars utstrålning och stil jag verkligen gillar. Själva introduktionen till 1600-talsdelen funkade bättre, men i det fallet kändes å andra sidan hela miljön ganska konstruerad. Större delen av skådisarna (varav många återkommer i större eller mindre utsträckning genom alla tre filmerna) framstår inte som superbekväma i gråbeiga linnekläder och med någon slags generisk gamla tider-dialekt.

Men de här invändningarna blir faktiskt petitesser i sammanhanget. Jag köpte utan problem Fear Streets tonårsinramning (vuxna är  nästan lika frånvarande här som i föregångare av typen ANoES) och det i slutänden övertydliga fokuset på maktperspektiv. När jag ändå hade hängt med Shadyside-kidsen i nära sex timmar kändes det nära nog naturligt med en utveckling som handlade om att De Som Har i bokstavlig mening tagit makt och välstånd från De Som Inte Har och format sitt arv utifrån det. Möjligen blir den där sista rosetten på paketet lite väl elegant knuten eftersom jag nästan får intrycket av att sådant som självskadebeteende, psykisk ohälsa eller missbruk som genom ett trollslag försvunnit från Shadyside. Och riktigt så enkelt uppbyggd är ju nu inte världen, inte ens i YA-litteratur (gissar jag).

Fear Street-filmerna gjorde mig också glad eftersom jag tycker att de bör kunna ses som ett tydligt bevis för att tesen om att alla (skräck)filmer kan riktas mot målgruppen tonåriga killar inte håller längre. Särskilt mot bakgrund av tittarna på Tragedy Girls och The Final Girls känns det helt naturligt att Fear Street sätter dels Deena och Sam, dels systrarna Ziggy och Cindy i centrum. Här har vi alltså tre filmer som riktar sig till tonåringar, inte primärt handlar om kärlek i form av ett triangeldrama och där de huvudsakliga protagonisterna är tjejer.

Fear Street bjuder alltså på en mestadels positiv överraskning, så länge man lyckas ställa in förväntningarna på rätt nivå (och kan bortse från ett alldeles för övertydligt tidsstämplat soundtrack). I det övergripande perspektivet gillade jag greppet med tre sammanhängande filmer och jag tycker också att man lyckades koppla ihop den genomgående berättelsen på ett sätt som funkade.

I ”rätt nivå på förväntningarna” ingår också att inte hoppas på någon särskilt insatt eller djuplodande upprepning av vare sig 90-tals- eller 70-talsslashers (mer 80-tal om vi ska vara petiga) eller folk horror. De olika undergenretroperna är något filmmakarna snarare slängt upp som skådebröd, tillsammans med namn som ”Alice” (Friday the 13th) och ”Rooker” (Henry – Portrait of a Serial Killer) samt lättsmälta referenser till Poltergeist, Night of the Living Dead och Stephen King. Vill man ha det supernördiga och i alla detaljer perfekta omtaget på de här genrerna bör man vända sig annorstädes. Men jag kan tänka mig att Fear Street-trilogin i det avseendet kan vara en perfekt gateway drug för dagens spirande skräckfilmsnördar och det är inte det sämsta. Däremot får man väl hoppas att tittarna inte tar med sig den fullkomligt idiotiska vanan att skära sig mitt i handflatan så snart det medvetet ska spillas några droppar blod. Kids, don’t try this at home!

Fear Street Part One: 1994 (2021)

Fear Street Part Two: 1978 (2021)

Fear Street Part Three: 1666 (2021)

Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Så vad är det då för processer och upplevelser som Dominik valt att fokusera på? Det är möjligt att jag relativt omgående blev avogt inställd till Blonde, men i mina ögon händer inte så mycket mer än att Ana de Armas gråter, ångestnojjar och lider sig igenom hela spektaklet (vilket pågår i fullständigt onödiga 166 minutrar). Filmen enda utveckling bygger på att publiken med en gång ska tycka synd om dess huvudperson och sedan fortsätta att tycka ännu mer synd om henne. I de filmer jag sett med Monroe har skådespelaren en otvetydig charm, men enligt Blonde tycktes detta enbart tillhöra personan Marilyn. Personen som en gång hetat Norma Jean för däremot en konstant miserabel tillvaro.

Det är mycket möjligt att Dominik plockat upp allt detta från romanen Blonde, men i filmen framställs Marilyn/Norma Jean enbart som ett Offer. För publiken, för filmindustrin, för Män. Hon förvägras all form av agens, utom önskan efter en riktig familj. Livet i strålkastarljuset och fotoblixtarnas sken tycks i princip från dag ett vara en mardröm istället för en triumfatoriskt uppnådd ambition. Hon framställs inte bara som utsatt, utan också extremt ensam, vilket innebär att manuset helt bortser från personer som dramacoachen Paula Strasberg eller en hel kader av psykoanalytiker (bland dem Anna Freud) och psykiatriker.

de Armas får förvisso visa upp sina insikter i världsdramatiken inför Adrien Brodys Arthur Miller. Men att Monroe exempelvis grundade ett eget produktionsbolag 1954 är tydligen inte en omständighet som Dominik finner något större intresse i. Jag kan förstå regissörens (som också skrivit manus) ambition att dra ned brallorna på alla utnyttjande mansgrisar. Men var då enda möjligheten för honom att göra det att framställa Monroe som en viljelös bit kött, vilken handgripligen måste släpas till en extremt sjaskig rendezvous med nationalikonen John F. Kennedy?

Tillika en extremt barnslig bit kött. Jag ifrågasätter starkt att Monroe verkligen var riktigt så naiv som hon framställs i Blonde. Den klassiskt lätt flämtande, andlösa stämman hjälper förstås inte till, men att de Armas exempelvis med en gång tror på ett anonymt brev från någon som påstår sig vara hennes biologiska far känns osannolikt. Jag skulle till och med kunna tänka mig att Monroe fick fler än ett sådant brev, under förutsättning att hon var så pass öppen som filmen vill antyda med att hon inte visste vem hennes far var. Att hon dessutom tilltalar bägge sina makar med ”Daddy” ger mig ångestrysningar över hela kroppen. Oförmågan hos filmens huvudperson att greppa vanliga, mellanmänskliga relationer gör att jag undrar vad hon egentligen pysslade med innan hon blev hela USA:s ”Marilyn Monroe”. Ska jag tro Blonde, verkar hon ha levt i ett fullständigt isolerat vakuum, renons på andra mänskliga individer.

Monroes missbruk och psykiska ohälsa (eventuellt på grund av missbruket, eventuellt på grund av arvet från modern) synes väletablerade. Jag missar därför ärligt talat behållningen eller poängen med en film som enbart fokuserar på hur Monroe missbrukar och mår skit i nästan tre timmar. Regissörens lek med det visuella gör Blonde bara ännu tristare och mer långdragen. Allra närmast ligger det faktiskt till hands att tolka den huvudsakliga poängen med Dominiks film och manus som riktigt snaskig anti-abort-propaganda, vilket i så fall inte är något annat än remarkabelt oansvarigt. Särskilt som det inte verkar finnas några som helst medicinska bevis för att Monroe någonsin genomgick en enda abort.

My Week With Marilyn var förvisso ingen storartad produktion, gav mig ingen ny insikt i vare sig personen eller personan Marilyn Monroe. Men dess brittiska stabilitet gav den banne mig i alla fall ett visst mervärde, något som jag fullständigt saknar i Blonde. I mina ögon är adaptionen inte så mycket kontroversiell, som ett undermåligt och ytligt berättat person”porträtt”.

Up in the Air (2009)

Ryan Bingham har skapat sig en välsmord munläderskarriär genom att lätta både sin egen och sina medmänniskors livsryggsäckar. På det personliga planet skyr han alla nära relationer som pesten. Istället för att spendera en enda sekund i onödan i sin opersonliga lägenhet är han på ständigt resande fot. Som frilansande inspirationstalare ger han sina åhörare bilden av hur oerhört skönt det är att befria ryggsäcken från såväl jordiska ting, som energidränerande relationer. Medan det arbete han är anställd för att utföra går ut på att “befria” folk från sina anställningar.

Paradiset ligger under mammas fötter (2020)

Mila står på sin student och känner sig som en muslimsk sjökapten med studentmössan nedtryckt över slöjan. Studentdagen ska ju egentligen vara en glädjens dag men Mila har allt för mycket som tynger både hjärta och hjärna. Hon och bästa kompisen Mona skulle ju ta sig igenom den här dagen tillsammans men Mona dyker inte upp, vare sig till champagnefrukost eller utspring.

Ghostbusters: Afterlife (2021)

alt. titel: SOS fantômes: L’au-delà, S.O.S. fantômes: L’héritage, Cazafantasmas: Más allá, Ghostbusters: Legacy, Ghostbusters: Rise, Ghostbusters 3 – Afterlife

Callie hade skäl nog att vara besviken på sin frånvarande far när han levde, men frågan är om hennes besvikelse inte blir ännu större när han väl dör i en hjärtinfarkt? Hon har nämligen släpat iväg kidsen Phoebe och Trevor till djupaste Oklahoma-bystan i hopp om att fadersarvet (en gård med tillhörande hus) ska inbringa lite välbehövlig kosing. Och så får hon istället beskedet att det enda hon ärvt är skulder.

Black Panther: Wakanda Forever (2022)

Ryan Coogler, Kevin Feige och Marvel Studios har lyckats bra med att passa in bägge Black Panther-filmerna i ett ramverk som gör att de kan hämta legitimitet (och därmed, enligt vissa, också kvalitet) från andra källor än teknik eller innehåll.

It Should Happen to You (1954)

alt. titel: Sånt händer med flickor, Ikke helt almindelig, Morgen ben ik beroemd, Die unglaubliche Geschichte der Gladys Glover, Une femme qui s’affiche, La ragazza del secolo

Det torde vara ganska välkänt att Titanics undergång startade som en skakning på nedre däck. I den unga Gladys Glovers fall består den skakningen av att hon får syn på en tom affischtavla vid New York-navet Columbus Circle. Och för att inga missförstånd ska uppstå: det gäller alltså en sådan där tavla i billboard-storlek som täcker en hel husfasad. Inga fjuttiga busskurs-varianter som vi kanske mest är vana vid hemma i Svedala.

Los ojos de Julia (2019)

alt titel: Julias ögon, Julias Eyes, Julia’s Eyes

Det är fullt förståeligt att Julia har svårt att acceptera tvillingsystern Saras död som ett självmord. Systrarna lider av samma degenerativa ögonsjukdom och Julia värjer sig med kraft mot tanken att Sara tog livet av sig för att hon inte stod ut med att inte se. Samma öde väntar ju henne själv.

The Help (2009)

När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.