You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.

Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.

***

Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.

Det är väl en sak så länge hon bara behöver konkurrera med Peters brottsbekämpartendenser men när det blonda bombnedslaget Gwen Stacy tar sig in på arenan och får en kyss på det där uppochnervända sättet som bara Spider-Man kan tillhandahålla får MJ  nog. I Webbs filmer är det däremot Gwen, i form av Emma Stone, som är det huvudsakliga kärleksintresset. Att Raimis filmer, trots att de hör hemma på 00-talet, inte är ett under av jämställdhet märks bland annat på just Gwens roll. Hon får förvisso vara smart, men en minst lika viktig egenskap att hon också är fotomodell.

Överhuvudtaget blev Raimis filmer (med manus av bland andra David Koepp, Alvin Sargent och Raimi själv) en något trist överraskning i det här avseendet. Jag kom faktiskt inte ihåg att de var riktigt så här unkna. Förr eller senare svävar Mary Jane alltid i någon slags livsfara, orsakad av skurken för dagen, och det enda hon kan göra är att skrika. Ska man se till (allt för?) många av de tecknade superhjälteserierna (Spider-Man började publiceras på 60-talet) är det inte så underligt att läsekretsen primärt är av manligt kön för som tjej finns verkligen inte mycket att identifiera sig med. Vill man vara cool superhjälte och/eller göra roliga saker är det bara att längta efter ett könsbyte, thank you very much.

Här skulle man kunna tänka sig att Raimi blivit lite för nitisk i sina försök att reproducera klassiska serie-element för ofta får man just det skrikande kvinnoansiktet (det är alltså fler kvinns än MJ som ger hals) i övertydlig närbild. Män kan höras skrika, men de gör det alltid off camera. Sedda i ett sträck kan det sannolikt vara en förklaring till att jag blev positivt överraskad av de två reboot-filmerna för Emma Stones Gwen får vara av ett helt annat virke.

To be continued…

I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Peter Parker var något relativt nytt inom superhjälte-genren när han gjorde entré. I tidigare serier hade hans ungdom per automatik förvandlat honom till en sidekick till en äldre och mer erfaren hjälte men nu vädrade världens tonårsgeneration morgonluft. Och självklart får Peter Parker ge uttryck för alla tonåringens nojjor och hangups, vilka enligt Sam Raimis första film om den traditionsenligt spandexklädde superhjälten kan summeras i ”a story about a girl”.

Men efter att ha sett Raimis tre filmer med Tobey Maguire (från 2002, 2004 och 2005) och Marc Webbs (hur stor roll spelade hans efternamn när han fick jobbet?) hittills två filmer med Andrew Garfield (från 2012 och 2014) skulle jag vilja hävda att det går att se (minst) två andra historier som genomgående i de här fem filmerna. Dels är det helt uppenbart att alla filmerna minst lika mycket är ”a story about a father”. Dels hävdar den första The Amazing Spider-Man (2012) att det genom hela litteraturhistorien hela tiden funnits en enda plot som kan summeras i frågan ”Who am I?”

Om vi ska ta fadersbiten börjar ju hela Spider-Mans brottsbekämparkarriär med mordet på hans faderssubstitut, farbrodern Ben. Det är Bens starka moral som får genomsyra filmerna men på lite olika sätt, beroende på vilken av ”serierna” (blott två filmer känns som en något skakig serie) det handlar om.

I Sam Raimis versioner betonas inte bara den klassiska frasen ”with great power comes great responsibility” utan också att de val man gör i Peters ålder kommer att prägla hela ens fortsatta liv. En smått deprimerande deterministisk slutsats som i Marc Webbs filmer därför motsägs. Nu är det inte livsvalen som avgör ens framtid utan huruvida man kan ta ansvar för sina gärningar. Något som förstås känns aktuellt för den unge Peter eftersom monsterskurken The Lizard är ett resultat av hans input till Dr. Curtis Connors genetiska forskning.

De två senare filmerna, The Amazing Spider-Man 1 och 2, har dessutom valt att ta med Peters tidigt omkomne far som en avgörande person för de händelser som utspelas i filmernas nutid. Såsom forskare vid det suspekta men mäktiga (suspekt mäktiga?) företaget Oscorp är mysteriet som måste lösas (särskilt i den andra filmen) vad som egentligen orsakade paret Parkers död och vem som bär ansvaret.

Men filmerna är också rätt fullskitna med fäder som inte har en direkt biologisk koppling till Peter Parker. Först i det ledet står Norman Osborn, far till Peters kompis Harry. Hos vare sig Raimi eller Webb är denne man någon myspappa, snarare någon som är kall och avståndstagande mot sin son. Raimi låter honom rätt snabbt bli den galne superskurken Green Goblin, en roll som tas över av Harry i hans längtan efter hämnd när Norman dör.

Webb å sin sida hoppar helt enkelt över Norman som Green Goblin och tar istället omgående livet av honom i en genetiskt nedbrytande sjukdom. Om Peter blir influerad av farbror Bens moraliska ryggrad, blir Harry lika präglad av Normans känslomässiga och genetiska arv. Den stora frågan är dock hur symboliskt det ska tolkas att Green Goblin de facto blir skrevspetsad av sin egen svävare i Spider-Man 1

Webbs filmer inför även Gwen Stacys polispappa som en viktig aktör, först som Spider-Mans motståndare och sedan som Peter Parkers skuldtyngda samvete när han inte bara misslyckades med att skydda fadern utan också ser ut att ständigt försätta dottern i farligheter. I Raimis tredje film är skurken Sandman mest av allt en ledsen pappa vars sjuka dotter Penny är enda anledningen till att han begick brott till att börja med.

To be continued…

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Av någon anledning hade jag fått för mig att alla klassiska spionromaner var lika tungrodda (om än välskrivna) som John Le Carrés pratromaner men mina fördomar kom på skam tack vare Ken Follett och Eye of the Needle. Boken är inte bara otroligt spännande utan innehåller också delar som jag tror är anledningen till att den är något mer än bara en simpel WWII-spionroman i bland andra WWII-spionromaner.

Follett låter bland annat läsarna ta del av Henry Fabers inre liv. Vi får därmed en förståelse för honom och hans situation utan att för den skull nödvändigtvis sympatisera med honom. Han är en fiende till de tappra britter som vi förstås i någon mån hejar på men samtidigt inte en endimensionell och uteslutande genomond skurk.

Sedan har vi bokens avslutande del på den vindpinade Storm Island där Faber tvingats invänta ubåten som ska ta honom till Berlin. Relationen mellan honom och den utleda hemmafrun Lucy känns både nyanserad och trovärdig inom bokens ram. Berättelsens största problem är kanske att Lucy, hennes förhållande till äkta maken David och deras liv på Storm Island länge utgör en så apart del i boken. Det är helt uppenbart att Folletts tidiga beskrivningar av dem enbart tjänar som grogrund för vad som komma skall, inte för att de är särskilt intressanta i sig.

Sedan måste man förstås gilla Lucys resoluta agerande när det hela börjar köra ihop sig med mordiska spioner och förrädiska radioapparater. Tyvärr förtas den känslan lite av att bokens män så unisont och påtagligt hela tiden måste förundras över hur kapabel den unga kvinnan visat sig vara. Men på det hela taget en trevlig bokbekantskap som jag absolut kan rekommendera om man är på humör för andra världskrigsnostalgi och spionraffel.

Och vad passar väl bättre efter klassiskt spionraffel än en filmatisering av klassiskt spionraffel? Det dröjde som synes inte särskilt länge innan Ken Folletts bok blev till film, regisserad av Richard Marquand (som bör ha gått direkt från spionrafflet till Return of the Jedi).

Med en speltid om knappt två timmar känns detta tyvärr som en ganska rushig version för att hinna med att berätta alla turer kring spionen som hotar att kullkasta de allierades planer. Det innebär bland annat att Donald Sutherlands Faber inte ens kommer i närheten av den tanke- och känslomässiga nyansering som Follett ändå gav sin spion. Dessutom kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Sutherland passar som en man vilken ska vara så pass attraktiv att flera olika kvinnor faller för honom. Film-Faber är hela tiden iskallt beräknande, blir närmast en slags superskurk,  och jag tycker tyvärr att berättelsen förlorar på kuppen. Samma brist på nyanser drabbar spionjägarna Godliman och Bloggs om vilka man inte får veta ett dugg.

Med fokus på händelseförloppet tappar filmen också nära nog alla bokens beskrivningar av både miljöer och, i brist på bättre ord, sinnesstämningen i ett krigshärjat England. Den avslutande duellen mellan Faber och Lucy är avsevärt förkortad och manusförfattare Stanley Mann har envisats med att hela tiden blanda in Lucys son Joe som någon slags spänningsförhöjare. Dock till ingen nytta eftersom ett inklämt filmbarn aldrig kan skapa samma thrillerkänsla som ett välskrivet ställningskrig i en liten stuga mitt i natten på en vindpinad skotsk ö.

Resultatet blir en mycket blek karbonkopia av förlagan. Har man inte läst Folletts bok kan jag dock tänka mig att filmen är höjden av thriller.

Eye of the Needle (1978)

Eye of the Needle (1981)

Omtitten på filmen Enigma (som alltså INTE handlar om Alan Turing) påminde mig om att den faktiskt bygger på en bok av thrillerförfattaren Robert Harris. Och eftersom jag tyckte filmen växte i och med omtitten växte också suget efter lite hederlig krigsthriller.

Trots ett allvarligt nervsammanbrott kallas matematikern och kryptoanalytikern Tom Jericho tillbaka till Bletchley Park. Han knäckte tyskarnas famösa kodmaskin Enigma en gång och nu krävs att han återupprepar miraklet eftersom de allierade (eventuellt på grund av oroväckande spionaktiviteter) har förlorat det försprånget.

Tillbaka i Bletchley Park blir det dock uppenbart att Toms sammanbrott kanske inte bara orsakades av överansträngning i samband med kodknäckandet utan också kan ha hängt ihop med en viss Claire Romilly. Men Toms försök att på nytt komma i kontakt med Claire går inte så bra. Både han och Claires rumskompis Hester tvingas snart inse att Claire inte bara är försvunnen utan eventuellt också var inblandad i något mer illavarslande är att jonglera flera uppvaktande män på en och samma gång.

Nå, men det här var ju banne mig ännu bättre än filmen! Harris magnum opus Fatherland är förvisso svårslaget, men i stämning ligger Enigma ganska nära skulle jag säga. Tom är verkligen inte någon muntergök till huvudperson och beskrivningen av ett krigsdrabbat England med allt vad det innebär av brist på det mesta, mörkläggningar samt hemlighetsfullhet (for king and country, old chap…) är minst sagt gråbister. Om man kan ta en ständigt miserabel huvudperson i Tom får man samtidigt en intressant vinkel på kvinnornas villkor i krigsmaskineriet genom Hester.

Till det kommer fina spänningsmoment på flera nivåer. Dels måste Jericho och hans kollegor som sagt på nytt knäcka Enigmas koder, dels försöker Tom och Hester klura ut vad som kan ha hänt Claire och varför någon skulle vilja få henne att försvinna. Upplösningen på det senare mysteriet påminner även det till viss del om Fatherland, där staten har sin alldeles egna agenda ”for the greater good”. I krig blir de flesta medel tillåtna för att helga segerändamålen, något som kan skava rätt så rejält för de som inte får vara med och fatta besluten. Alla är säkert inte beredda att välkomna fiendens fiende som en vän. En vän där man ibland måste ha överseende med en hel del.

Språket firar kanske inga poetiska triumfer men känns adekvat ultrabrittiskt stiff upper lip. Ibland blir det kanske lite väl kryptografidetaljerat, men det går å andra sidan att skumma sig förbi om man nu inte skulle vara särdeles intresserad av just det. På det hela taget en riktigt bra thriller som skickligt utnyttjar en historisk realitet för sin berättelse.

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Man skulle kanske kunnat tänka sig att en närmare medhjälpare skulle ha varit snickaren William som hyr ett rum i det storslagna men lätt medfarna huset i Santa Barbara som ägs av Dorothea. Men trots idoga försök att fösa ihop sin son med den äldre mannen tvingas modern inse att hon själv har betydligt mer gemensamt med William än hennes tonårstrulige son.

Men vad är tonåriga killar mer intresserade av än något annat här i världen? Tjejer, förstås! Dorothea pratar därför ihop sig med fotografen Abbie som hyr ett annat rum i huset samt Jamies kompis Julie och ber dem ta sig an hennes son. Som till en början inte är överförtjust i arrangemanget ska tilläggas.

Abbie, med det flammande röda håret och en lika flammande kärlek till punkmusiken, gör ett blandband till Jamie med alla de låtar som hon själv önskat att hon kunnat lyssna på när hon var tonårsdeprimerad. Plus slänger åt honom valda delar av litteraturlistan till “Hardcore Feminism 101”. Julie delar i sin tur med sig av sina sexuella upplevelser med halva grannskapets killar, ett urval som dock inte inkluderar Jamie själv till hans stora förtret.

Jag såg 20th Century Women eftersom den låtit tala om sig i Oscarssammanhang. Snacket har väl främst gällt Annette Benings insats som den nyfiket oroliga men lösningsinriktade modern Dorothea. Och visst, Annette Bening gör vad jag kan bedöma en strålade rollprestation som kvinnan som ständig röker (”When I started smoking, it was stylish”), ständigt går med Birkenstock-sandaler på fötterna och alltid har en öppen dörr för brandmän som släcker hennes brinnande bil. Men även om jag sannolikt borde vara mer eller mindre ålagd att göra det med tanke på min könstillhörighet fastnar jag inte på något helhjärtat vis för filmen. Inte heller närvaron av Greta Gerwig som Abbie eller Elle Fanning som Julie gör någon större skillnad trots att även de gör respektabla rolltolkningar.

20th Century Women känns som en vuxet återhållsam indiefilm. En välavvägd humoristisk quirkieness (Jamie förklarar det mesta som gäller modern med att ”She grew up during the depression”), uppbrutet berättande, rivning av den fjärde väggen, flera berättarröster och en slice-of-life-”handling”. Ackompanjerat med en ström av för handlingen orelaterade stillbilder, klipp från Koyaanisqatsi, klassiska och samtida TV-sändningar, signifikanta citat och ett säkerligen plågsamt noggrant utvalt soundtrack som jag gissar ska förmedla en slags tidsdokumentkänsla. Det är en pratfilm men as far as pratfilmer goes inser jag att jag i så fall föredrar Richard Linklaters mer polerade stil.

Det jag kan sympatisera med är att 20th Century Women, till skillnad från The Virgin Suicides, verkligen har kvinnorna i centrum trots att det många gånger är Jamies berättarröst som får ljuda. Där Sophia Coppolas granngrabbar blev det kalejdoskop genom vilket vi fick betrakta systrarna Lisbon vare sig vi ville eller inte utgör regissör och manusförfattare Mike Mills Jamie snarare en duk för Dorothea, Abbie och Julie att måla upp sina olika kvinnligheter på.

Det man väl även får ge filmen är att den riktar strålkastarljuset mot Annette Bening som får en chans att visar att hon är en otroligt duktig skådespelerska. Synd bara att hon inte fick visa det i en lite mer intressant och rolig film.

Jag tror minsann att jag bara fick sällskap av en enda filmspanare den här gången. Men nej, även Jojjenito verkar ha passat på.
Fripps filmrevyer

villetteDen unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?

Kanske är det också den sinnesstämningen som gör att vår hittills extremt försiktiga protagonist helt plötsligt känner sig uppmanad av ingen mindre än Aurora Borealis självt att totalt kasta loss? Lucy slänger all försiktighet överbord och reser till Villette. En stad där alla pratar franska, vilket hon själv inte gör. Men hur det nu faller sig lyckas hon får anställning hos den fordrande Madame Beck, först som barnjungfru till Madames egna barn och sedan som lärare vid Madames skola.

Och tja…sedan vete tusan om det händer så värst mycket mer… Charlotte Bronte ägnar resten av Villette åt att låta sin hjältinna reflektera över sina egna bevekelsegrunder och handlingar samt över relationerna med andra människor i hennes närhet: Madame Beck, läkaren Dr. John, de unga kvinnorna Ginevra Fanshawe och Paulina Mary de Bassompierre samt Monsieur Paul Emanuel, en annan lärare vid skolan.

Villette hyllas som Charlottes mest komplexa och psykologiskt insiktsfulla verk. Kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med vare sig boken eller Lucy? Efternamnet Snowe är välvalt för genom hela berättelsen framstår hon (i alla fall för mig) som avståndstagande och relativt kylig mot sin omgivning. Hon tycks hela tiden brottas med att trycka undan allt som kan liknas vid ett känsloliv och strävar istället efter att vara rationell och kontrollerad.

När M. Paul tvingar henne att ställa upp i en pjäs som han sätter upp (genom att låsa in henne på en vind så att hon inte har mycket val än att läsa in sin roll, demoniska regissörer ftw!) presterar hon inte bara bra på scen utan verkar också tycka att det är riktigt roligt. Och det går ju inte för sig! ”A keen relish for dramatic expression had revealed itself as part of my nature; to cherish and exercise this new-found faculty might gift me with a world of delight, but it would not do for a mere looker-on at life: the strength and longing must be put by; and I put them by, and fastened them in with the lock of a resolution which neither Time nor Temptation has since picked.”

Ja, Lucy Snowe är i sanning en ”mere looker-on at life”, hennes deltagande i pjäsen är symptomatiskt för det mesta hon företar sig. Vilket är inget alls om ingen övertalar eller tvingar henne. Det är nästan så man undrar om Lucy inte går omkring och konstant är lite halvdeprimerad. Det är väl inte helt osannolikt att man ska läsa Lucy som en slags representation av Kvinnligheten anno 1800-talets mitt, att det inte är en individuell oföretagsamhet hos just Lucy som Charlotte är ute efter utan en beskrivning av hur kringskuren kvinnans roll var vid den här tiden. Tyvärr gör det henne också till en ganska tråkig protagonist om man nu av någon anledning inte skulle vilja ta sig an Villette som en analysuppgift på en universitetskurs i brittisk litteratur eller genusvetenskap.

Utifrån de förutsättningar som jag läste Charlottes fyra olika böcker: The Professor, Jane Eyre, Shirley och Villette, tyckte jag (i likhet med typ 85% av den övriga världen) bäst om Jane Eyre. Samtidigt går det inte att blunda för att Villette är betydligt mer djupgående och nyanserad. Där Jane Eyre mestadels rörde sig mellan svart och vitt håller sig Villette konstant i gråzonerna. Alla bokens huvudsakliga personer har både bra och dåliga sidor, vilka beskrivs ingående. På så sätt ligger Villette närmare någon slags realism.

Samtidigt finns det också gotiska element i form av en död och eventuellt hemsökande nunna plus en märkligt feberartad upplevelse som möjligen skulle kunna vara drogpåverkade hallucinationer. Och Charlotte skulle ju inte vara Charlotte om hon inte samtidigt också passade på att slå lite på katolicism (Lucys protestantiska sinnelag kan absolut inte förlika sig med den påvliga pråligheten och ”crafty Jesuit-slanders”), katolska präster (deras uppträdande är generellt ”grovelling”) samt utlänningar i allmänhet och fransmän i synnerhet (de ljuger, flickorna är koketta och fåfänga).

Jag tror att Villette skulle kunna öppna upp sig som en helt ny bok om jag någon gång gick den där kursen i litteraturvetenskap och gjorde den där romananalysen. Men in nuläget blev den ingen större läsupplevelse.

Librivox: Flera olika inläsare men till skillnad från The Professor är alla någorlunda kompetenta både vad gäller uppläsning och det franska språket som förekommer i rikt mått.

star_full 2star_full 2

Så många fler böcker finns det inte att ta sig igenom när det gäller Brontë-systrarna. Då blir det bara att vända sig till adaptionerna, men som redan kommenterats finns det en hel del av dem när det gäller både Jane Eyre och Wuthering Heights. Som den här, kanske inte allra mest kända, versionen av Wuthering Heights. Lika bra att ta dem i kronologisk ordning också. Och därmed börjar vi en Jane Eyre från 1834. Den behöver mina ärade läsare inte vänta på längre än till imorgon dag. På återseende!

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Jäklar, det här var verkligen ingen lätt bok att hänga med i. Tror banne mig att jag var tvungen att starta om ett par-tre gånger för att vara med på banan. Skyller på en kombo av lyssnande som ibland blev lite väl ofokuserat, en stor mängd bok-personer som man egentligen inte fick någon direkt introduktion till innan själva handlingen drog igång och då dessutom en handling som inte fick någon ordentlig bakgrund.

För mig på 2010-talet, ska kanske tilläggas. Shirley utspelar sig nämligen bara dryga 30 år bort för bokens första läsekretsar. I det tidiga 1810-talet kan romanen därför tungt luta sig mot både Napoleonkrigen och oroligheter bland Yorkshires textilarbetare för ett socialt sammanhang som förstås är relevant men som sagt en aning svårgenomträngligt för en nutida, fåkunnig, läsare.

Men efter ett tag börjar pusselbitarna falla någotsånär på plats. Romanens huvudperson är den unga Caroline Helstone som förstås inte skulle platsa i en Charlotte Brontë-roman om hon inte vore föräldralös. Hon bor med sin farbror som är en kyrkans man och som efter vissa meningsskiljaktigheter förbjuder Caroline att umgås med syskonparet Moore.

Till stor förtvivlan för den unga kvinnan eftersom syster Hortense lär henne franska och hon dessutom är dödligt förälskad i brodern Robert. Robert äger en textilfabrik och det är hans hantering av de lokala upprorsmännen samt hans åsikter om hur England borde sköta sina krigsangelägenheter som gjort att det skurit sig mellan honom och Carolines förmyndare.

Men ungefär i den här vevan anländer Shirley Keeldar till samma landsända. Hon är i likhet med Caroline en ung kvinna men till skillnad vår huvudperson både förhållandevis förmögen och frimodig. Vänskapen med Shirley ger Caroline nya perspektiv på livet och en helt ny familjerelation på köpet.

Tja, jag vet inte jag… Vissa delar av Shirley var…kanske inte direkt roliga men i alla fall intressanta. Stötvis bjuder romanen på skildringar av ett lokalt sällskapsliv som kan vara både spetsigt ironiska och pricksäkra (i den mån jag nu kan avgöra det). Det är också svårt att inte gilla romanens titelfigur eftersom hon får propagera för kvinnors rätt att välja sitt eget liv.

I den mån den möjligheten finns förstås, som vanligt i romaner från den här tidsperioden handlar mycket om pengar. Shirley får både kasta ut odrägliga friare och oja sig över trista slaktarräkningar. Samtalen mellan henne och Caroline handlar faktiskt inte bara om kärleksbekymmer, vilket kanske främst beror på att Caroline inte verkar vilja prata om sin förälskelse i Robert med någon.

På det stora hela har jag dock svårt att undvika känslan av att detta är en berättelse som Charlotte hittat på för att kunna beskriva en tidsperiod och ett konfliktfyllt klass-Yorkshire som hon uppenbarligen kände behövde få en plats i litteraturen. Själva historien är alldeles för splittrad och romanens personer alldeles för oengagerande för att jag ska orka bry mig överhövan om vad de pysslar med.

Men vi kan väl avsluta med två roliga detaljer? Dels tycks Charlotte ha svårt att släppa sitt katolikhat som vi också stötte på i The Professor. Hon tycks knappast ha blivit mer förtjust i guvernantyrket heller… Dels är detta boken som lanserade Shirley som ett kvinnonamn. Innan mitten av 1800-talet hade det varit ett pojknamn men Shirleys pappa ville egentligen ha en son och döpte därför sin dotter till det. Roligare än så blir det nog inte i den här Brontë-romanen.

Librivox: Olika inläsare. Ingen av dem direkt dåliga men många av dem rätt nollställda i rösten så direkt upplyftande blev det kanske inte…

star_full 2star_full 2

Den tredje Brontë-boken från 1847, Agnes Grey, har jag redan skrivit om så vi hoppar raskt vidare till Anne Brontës andra och sista bok. Den adaptionen från BBC (vad annars?) ingick också i den första omgången av Brontë-bonanzan.

***

the-tenant-of-wildfell-hallGilbert Markham är djupt fascinerad av den nya kvinnan i trakten, en Mrs Graham som hyr den lugubra fastigheten Wildfell Hall. Hon är inte som de andra lokala förmågorna, yngre kvinnor (närmast flickor i jämförelse) som alla är för mjäkiga, för mesiga, för tydligt ute efter en karl att gifta sig med. Tidigare har Gilbert haft ett gott öga till pastor-dottern Eliza men när Eliza är av de som med liv och lust ger sig in i ryktesspridningen om Mrs Graham (lite avundsjuka är aldrig fel i skvallersammanhang) ser Gilbert henne för den hon verkligen är.

Läs hela inlägget här »

Då har vi kommit till Charlottes mest kända roman. Jag har ju redan skrivit om en av dess adaptioner, men hur är egentligen förlagan?

***

jane-eyreDen föräldralösa (again with the orphans?!) flickan Jane lever ett miserabelt liv hos sin faster och elaka kusiner som missunnar henne varenda tugga och klädtrasa som de måste bekosta. Vilken lycka när fastern inser att hon kan packa iväg den misshagliga flickungen till skolan Lowood Insitution.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.

***

hidden-figuresalt. titel: Dolda tillgångar

Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg