You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
alt. titel: Eldfågeln
Den världsberömde baryton-sångaren Mario Vanni har bestämt sig. Han kommer inte på några villkors vis sätta sig fot i ett land där isbjörnar knallar omkring på gatorna och vars klimat kräver att han tar på sig ett så ovärdigt plagg som långkalsonger. Skit samma att den världsberömda Stockholmsoperan lagt fram ett synnerligen generöst erbjudande, han åker inte. Basta!
Men impressarion Spinky (vars uttal röjer en misstänkt svensk accent) vet hur man ska handskas med tempramentsfulla konstnärssjälar. Vanni ska uppträda på en biograf och som av en ren händelse visar biografen en kort (det är i alla fall vad Spinky säger till Vanni, men det är lögn, den än inte alls särskilt kort) dansfilm innan sången ska ta vid. Innan dansen är till ända är Vanni störtförälskad i ballerinan som råkar höra till…you guessed it…Stockholmsoperan. Han beställer omgående ett halvt dussin yllekalsonger och klär sig i päls.
Men väl på plats blir det inte som han tänkt sig. Prima ballerinan Linda Corina låter sig inte imponeras av av italienska smörsångare och är dessutom förlovad med scenmästaren Frank. Den senare detaljen är dock snart röjd ur vägen efter att Franks mor haft ett allvarligt samtal med sonens fästmö. Det kan väl aldrig vara rättvist mot Frank att Linda bara tänker på sitt dansande och inte är det minsta intresserad av att bli hemmafru och mor?!
Linda får förstås dåligt samvete och slår upp förlovningen. Öppet fält med andra ord för en viss italiensk smörsångare att utöva sin magiska charm.
Nä, det här blev ju ingen lustig avslutning på min Hasse Ekman-kavalkad. Eldfågeln tycks ha varit ett uttryck av ren hybris för producenten Lorens Marmstedt, tillika make till ballerinan Ellen Rasch som spelar Linda. Steg ett var att Hasse Ekman skulle producera den dansfilm som Spinky och Vanni tittar på i början. När den väl var klar tyckte Marmstedt tydligen att det skulle vara trevligt om den kunde infogas i en långfilm och där sitter vi nu med Eldfågeln.
Projektets ambition går inte att ifrågasätta – filmen är i färg och alla skådespelarna, från Eva Henning och Georg Rydeberg till Tito Gibbi, talar engelska. Det säger sig självt att ett annat språk kan sätta hämsko på skådespelandet men det är knappast Eldfågelns största problem. Ska jag vara helt ärlig tänkte jag inte ens på det, vilket kanske säger något om skådespelarnivån som krävs i den här filmen.
Själva historien är nämligen, precis som i musikalsammanhang, egentligen bara en skral uppsättning krokar där de olika dans- och sångnumren kan hängas upp ett efter ett. Det sker inte mycket av fördjupning för vare sig historia eller de olika rollfigurerna. Det faktum att Ekman gjort Linda till en kvinna som bestämt säger nej varje gång någon försöker pressa henne att ge upp dansen kan jag förstås inte låta bli att tycka om, men hon blir aldrig heller mer än det. Förutom möjligen då också änglalikt god för att på bästa sätt kontrasteras mot balettkollegan Alice som är en intrigmakerska av rang. Bara för att understryka hur ovärdig Alice är får hon stå och nonchalant röka under en kostymprovning samt fara ut i ovettigheter mot sina hjälpredor.
Lindas godhet spiller tyvärr över i en vändning som filmen tar alldeles för lätt på för att den ska ha en chans att bita sig fast lite mer. Under ett gräl lappar Mario till Linda (han är ju ändå en hetlevrad sydlänning) som faller och slår i huvudet. Hon förlåter honom givetvis omgående: ”vi sade båda saker som vi inte menade” (nej Linda, Mario sade inte något, han slog dig…). Men fallet visar sig ha fuckat upp Lindas känsliga balansorgan, vilket innebär att hon inte kan dansa längre. Ekman väljer att uteslutande fokusera på hennes sorg över att tvingas lämna det som under så många år varit hennes enda riktning i livet. Det faktum att det faktiskt var Marios fel att hon fick skadan till att börja med nämns inte med ett ord, vare sig av henne eller av filmen.
Sedan är jag inte tillräckligt av balett- eller operaentusiast för att finna något större nöje i de evighetslånga dansnumren. Eldfågeln blir under de här segmenten direkt tråkig och något jag skulle ha snabbspolat mig förbi om jag bara kunnat.
Nej, här måste jag säga att Ekman trampade rejält snett när det gäller val av innehåll. Kanske filmar han dansnumren på ett tekniskt helt nyskapande sätt men det är jag i så fall allt för oinsatt för att fånga upp. Det enda jag tog med mig var faktiskt att notera hur förtjust Ekman tycks vara i att låta kameran och rollfigurer röra sig bakom kulisserna. Särskilt tydligt var det förstås i Flickan från tredje raden där Ekman och Hennings samtal helt utspelas bakom scenen. Och visst finns det något suggestivt och spännande med en värld som kan plockas ihop, staplas och läggas upp på hyllor. Men det är inte nog för att sätta fyr på den här fågeln.
Sista filmen ut i det lilla Ekman-temat alltså. Klart det hade varit trevligare att kunna avsluta med en kvalitetsfilm som Flicka och hyacinter, men nu var det slumpen som fick styra. Hoppas att jag kunnat göra någon lite nyfiken på denne svenske regissör. Själv är jag inte alls oäven inför utsikten att det finns fler filmer kvar att pröva på. Glöm heller inte att kolla upp boken The Man From the Third Row av Fredrik Gustafsson om du är nyfiken på att läsa på lite om Ekman och den svenska filmen.
Men, vänta! Det är ingen hejd på temafrenesin den här våren. Nästnästa måndag är annandag påsk vilket innebär att jag och bloggkollegan Filmitch sparkar igång vår anrika musikalvecka för sjunde året i rad. Visst hänger ni på?
Annonser
I deckaren Deadly Décisions, skriven av rättsantropologen Kathy Reichs, måste den rådiga hjältinnan Temperance Brennan rädda sin unge systerson Kit från en dödlig skottlossning mellan olika biker-gäng. Och det var ju tur att Kit överlevde den pärsen, för annars skulle han aldrig ha växt upp och i sin tur avla en dotter vid namn Tory Brennan.
Nu är Kit knappast någon idealfader, faktum är att dottern aldrig skulle ha kommit och bott med honom i South Carolina om det inte vore för att hennes mamma dött (en varmare version av Twilight-Forks med andra ord). Men trots att Tory släpar på bagaget av en död mor blir hon snart kompis med de andra ungdomarna på Loggerhead Island, vars föräldrar också arbetar på öns forskningsinstitut.
Tory är en handlingskraftig ung dam som påminner en hel del om sin gammelmoster. Hon är intresserad av vetenskap och hyser ett stort patos för de brottsoffer som hon och de övriga stöter på i sina äventyr. För visst råkar de ut för en massa potentiellt livsfarliga eskapader. Då är det ju tur att de alla delar vissa särskilda egenskaper som inte är alla förunnade.
Tillsammans med sonen Brendan bestämde sig tydligen Kathy Reichs att det skulle kunna vara kul att skriva ungdomsböcker och så var Virals-serien född. Jag har läst den första och andra delen, Virals och Seizure, men till dags dato finns det tre delar till (Code, Exposure och Terminal) plus en novellsamling (Trace Evidence).
Jag gillar Raichs vuxendeckare om Tempe Brennan (rättsantropolog som sin upphovsmakerska) och fann ett visst nöje även i denna ungdomsserie. Det är lätt att känna igen både Reichs sarkastiska stil, hennes svaghet för cliffhangers och faiblesse för South Carolinas smäktande varma havskust. Däremot är stämningen klart mer lättsam jämfört med Tempes ibland riktigt otäcka rättsfall.
Det lilla ungdomsgänget är charmigt och även om det är lite övertydligt tillrättalagt kan jag inte låta bli att tycka om det faktum att författaren gjort sin hjältinna till dess odiskutabla ledare, trots att hon varken är äldst eller en kille som Hi, Shelton och Ben.
I Virals försöker de lösa ett gammalt rättsfall efter att ha hittat ett par gamla identitetsbrickor och mänskliga skelettrester på Loggerhead, men det ska visa sig att det finns de som inte gillar snokande ungdomar. I Seizure är forskningsinstitutet bankrutt och riskerar att läggas ned om gänget inte kan återfinna piraten Anne Bonnys berömda skatt. Just den plotten är kanske inte världens mest sannolika men jag hade ändå kul när jag följde med på den skamlöst Indiana Jones-inspirerade skattjakten.
Det som gör gänget lite speciella är att de alla i Virals blir smittade av ett designat parvo-virus vilket ger dem vissa hundlika egenskaper som exceptionellt god syn, hörsel och luktsinne. Som vilken superhjälteberättelse som helst handlar sedan Seizure förstås om hur de utforskar och försöker kontrollera sina förmågor samtidigt som de måste gömma dem för omvärlden. Grejen med smittan är att ungdomarna aldrig skulle ha löst mysteriet med vare sig skelettet eller piratskatten utan sina egenskaper.
Blandningen mellan fullkomligt osannolika äventyr och tonårsvardag med läxor, mobbare och oförstående föräldrar funkar kanske inte alltid klockrent men jag misstänker att jag skulle ha varit betydligt mindre kritisk om jag tillhört böckernas tänkta målgruppsålder. Faktum är att Virals-serien är precis den sortens böcker som jag skulle ha älskat hejdlöst om jag hade läst dem när jag själv var en fjorton-femton år gammal. Och vi slipper glittriga vampyrer. Bara det är värt ett helt betyg i sig.
Virals (2010)
Seizure (2011)
alt. titel: Pestens tid
Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.
Romantik har ingen större plats i Natalies liv. Ingen plats alls, faktiskt. Inte efter att hennes mamma med emfas påpekat för sin dotter att kvinnor som hon och Natalie knappast har chans på Ödet och Kärleken. Livet för sådana som Natalie är inte som i alla de där romantiska komedierna som den lilla flickan (fram tills dess) älskade att titta på. Så Natalie bestämde sig att inte bara sluta vänta på en räddande riddare på en vit springare utan att sluta vänta på någon överhuvudtaget.
Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.
Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.
Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?
The face of an angel and a body built for war! Så introduceras den unga Alita när hon för första gången ska delta i den mordiska sporten motorball, en slags blandning mellan roller derby och robot wars. Eller ja, precis som gamla hederliga klassikern rollerball om man nu föredrar det.
Efter att ha ”avnjutit” Battlefield Earth kändes det lägligt att ta itu med en annan science fiction-film som blivit känd för att vara ”worst movie ever” – John Boormans Zardoz.
Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.
That’s what HE said!