You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Nej, de hade istället hostat upp en hundring (samt minst det dubbela för läsk, godis och snacks) för att kunna snacka med sina kompisar, instagramma sig igenom upplevelsen och springa på toa. Jag fick känslan av att om det inte funnits en klar risk att man varit hjälplöst ”out of the loop” om man inte sett It, oavsett om man verkligen var intresserad av den eller inte, hade visningen varit betydligt lugnare.

Nåvälan, jag fick vackert sitta och jäsa i min fåtölj samt ett par gånger agera queen bitch of the movie year (till liten nytta ska tilläggas) och låta filmen göra sitt bästa för att ändå involvera mig i berättelsen om The Losers’ Club samt Pennywise the Dancing Clown.

Vilket den med tanke på omständigheterna ändå måste sägas lyckades riktigt bra med. I alla fall bättre än väntat. Manuset skiljer sig förstås en hel del från boken, både vad gäller tidsperiod, händelseutveckling och rollfigurer men de flesta av de där förändringarna hade jag inga större problem att köpa i dramaturgins namn.

När King skrev sin bok var 80-talets mitt nutid och han försatte som vanligt inga chanser att blicka tillbaka på sitt älskade 50-tal. Nu ligger istället 80-talet 30 år bakåt i tiden och det kändes naturligt att se Belch Huggins med en Anthrax-tischa istället för brylcreeme i håret. På det hela taget lyckas It balansera en lagom mängd tidsmarkörer och musik utan att vi hela tiden blir bombarderade med allt från Alf-dockor och Modern Talking till Iron Maiden och Tim Burtons Batman-film.

Vad som däremot rullar på biografen i Derry är A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child vilket förstås är en uppenbar referens i sammanhanget. Dels eftersom It och Freddy Krueger båda är monster som spelar på sina offers svagheter och rädslor, kanske till och med kräver fruktan och dödsångest för att kunna överleva. Dels eftersom Bill Skarsgård i form av Pennywise, på samma sätt som Robert Englunds Freddy, visar upp något mer än bara monstermakeup. Jag tyckte att Skarsgård gjorde en hyfsat otäck clown med sina Nosferatu-tänder och det hängde på mer än kostym och CGI.

Jag tycker också att denna version av It gjorde helt rätt som gav mycket uppmärksamhet till The Losers’ Club och betydelsen av gruppens gemensamma förmåga att besegra ondskan. Som så ofta annars i (ungdoms)skräckfilm är vuxenvärlden mer eller mindre frånvarande och inte sällan en del av hotet mot barnen. Det här perspektivet funkar förstås tack vare fin casting av alla inblandade, även om det är svårt att undvika känslan av att It nog har Stranger Things en hel del att tacka för. Och då inte bara för att vi återser Finn Wolfhard (så jäkla coolt namn!!) som Ritchie ”Trashmouth” Tozier. Det här är ett gäng som jag gillar och hejar på.

Däremot är det synd att manuset gör Ben Hanscom till Historikern istället för Arkitekten eftersom det innebär att Mike Hanlon reduceras till ”the home schooled kid”. Visst, Mike jagas av Henry Bowers och hans gäng men filmen har utelämnat bokens anledningar till varför Henry skulle hata just Mike med extra glöd. I nuläget går mobbarna på alla tillgängliga småglin med lika glatt humör.

Jag sade att jag kunde köpa de flesta av skillnaderna mellan bok och film men en av dem kändes riktigt, riktigt tråkig och det är förstås att Beverly Marsh måste bli en damsel in distress för att trigga igång den avgörande fajten.

Allt är som bekant relativt. För att vara en skräckfilm var It fullt godkänd och för att vara en Stephen King-filmatisering var den freakin’ awesome. Jag ser absolut fram emot en omtitt under lugnare omständigheter.

Filmspanaren The Nerd Bird, aka Cecilia Burman, var syrligare i omdömet men landade ändå på samma betyg för It. Hon har dessutom varit ambitiös nog att skriva ett omdöme till.

Annonser

Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.

Men innan jag gav upp totalt bestämde jag mig för att att också pröva på Stross som fantasyförfattare, enligt parollen “du kan sällan gå fel med fantasy”. Samlingsvolymen The Bloodline Feud innehåller de två första böckerna, The Family Trade och The Hidden Family, i Stross Merchant Princes-serie.

I likhet med Mio, Harry och gudarna vete hur många fler föräldralösa chosen ones upptäcker amerikanske journalisten Miriam Beckstein en parallell värld. När hon förlorar jobbet på grund av ett artikeluppslag som visar sig vara på tok för pinsamt för hennes arbetsgivare tycker hennes adoptivmor att det är dags att dela med sig av de få ägodelar som Miriams biologiska mamma lämnade efter sig.

Bland dem finns en underlig berlock som visar sig leda till en annan värld, ett slags medeltida och parellellt USA där Miriam kastas rakt in i ett lika intrikat som blodigt inbördeskrig. Vilket samtidigt är en släktfejd eftersom denna värld i allt väsentligt styrs av fem olika klaner. Som genom en händelse är Miriam systerdotter till den mäktige hertig Angbard, en position som ska visa sig vara oväntat livsfarlig. Men i likhet med sina föräldralösa kollegor är Miriam inte tappad bakom en vagn och hennes fiender tvingas snart inse att de har en formidabel motståndare att tampas med.

Det är något med Stross föreläsande språk som jag har problem med. Inledningsvis ska Miriam förklara den konspiration hon kommit på spåren för kollegan Paulette och jag känner med en gång hur jag helt tappar koncentrationen. Men när författaren väl lägger ifrån sig pekpinnen på katedern och istället börjar fokusera på att berätta sin historia blir det desto bättre.

Jag tycker mig märka att det ligger en hel del tankemöda bakom byggandet av de parallella världarna och det är förstås ett arbete som betalar sig i långa loppet. Både miljöer och personer är väl underbyggda och på det hela taget välkommet befriade från den överdrivna och påfrestande ironiska ton som präglade spionromanerna.

Inte minst förtjänar Stoss böcker uppmärksamhet för sitt tacknämliga och lediga feministiska perspektiv. Miriam är ingen blyg fantasyviol som väntar i ett hörn av drakens grotta på att befriaren ska komma sin vita springare. Hon ser istället till att utnyttja draken undermåliga utveckling och förmår honom att modernisera grottan på ett sätt som är till fördel för dem bägge. Vem hade kunnat tro att ekonomisk historia kunde vara både så spännande och så lönsamt? Dessutom samlar Miriam ett gäng rådiga kvinnor runtomkring sig och det är på det hela taget både gemytligt och prosaiskt. Inte minst eftersom beskrivningen går ifrån den trötta och unkna stereotypen att kvinnor inte kan samarbeta utan att flyga varandra i strupen.

Bok nummer två, The Hidden Family, som alltså avslutar denna volym lämnar läsaren med ett par rejäla cliffhangers och det är bara att erkänna att Stross vid det laget har mig stadigt på kroken. AdLibris nästa, tack.

Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?

I så fall saknas det knappast saker att skriva om för Joni, det är då ett som är säkert… Brorsan Laser har hängt med den inte helt stabile Clay till föräldrarnas stora förtret. Föräldrarna, det vill säga mammorna Jules och Nicole, har sina egna fnurror på tråden. Äktenskapet tycks ha gått i stå och det kommer hela tiden små spetsiga anmärkningar om att Nicole jobbar för mycket och dricker lite för många glas vin medan Jules har svårt att göra något vettigt av sitt liv (förutom att ha varit hemmamamma åt Joni och Laser).

Joni själv har svårartad uppväxtvärk denna sista sommar innan college och stör sig på Nicoles prestationspress och micromanagementföräldraskap. Kanske är det som en slags upprorshandling att hon till slut ger efter för Lasers tjat om att hon, som nu är fyllda 18, ska ta reda på namnet på deras dagars upphov. Det vill säga spermadonatorn Paul som plötsligt befinner sig vara med familj, en inte helt oäven känsla för den dittills sorglöse restaurangägaren.

Om man nu skulle ha tvivlat på det (förtexternas spretiga bokstäver talat sitt tydliga språk för den som kan sin indie) räcker det med scenerna som introducerar våra respektive huvudpersoner för att konstatera att The Kids Are All Right kommer att bli en pratrelationsfilm. Laser gör idiotiska saker med Clay, Joni spelar scrabble med sina kompisar och pratar sex medan Jules och Nicole desperat försöker matcha vandra i föräldraskapskampen vid matbordet.

Och inte mig emot. När snack och samspel flyter på så pass bra som det gör i The Kids… blir det ofta både intressant och engagerande. Ska man se till filmens upplösning (i den mån en pratrelationsindiefilm har en sådan) hade egentligen Mark Ruffalos Paul inte behövt vara med, men hans inkludering utgör en välkommen katalysator för kärnfamiljen.

För visst är en av filmens poänger att Jules och Nicole lika gärna hade kunnat heta…Jules och Nicole (särskilt om vi varit i Frankrike istället för ett soligt förorts-Los Angeles). I dagens läge hade vi nog inte ens behövt byta personlighet på våra mammor eftersom Julianne Moores drömmare lika gärna hade kunnat vara en hemmaman som har svårt att få saker ur händerna medan Annette Benings Nicole fortfarande varit den hårt förvärvsarbetande läkarmamman.

För min del är det dessa två skådespelare (tillsammans med en perfekt avslappnad Mark Ruffalo) som gör hela filmen, vars dialog och innehåll kändes så oändligt mycket mer naturligt och trovärdigt jämfört med den nyare och mer skruvade 20th Century Women. Egentligen är det inte så mycket mer att göra än att luta sig tillbaka och njuta av magnifikt samspel. Även om njutningen förtas en smula av att Julianne och Annette är så bra som gammalt gift par att jag får ont i magen varje gång deras samtal styr in på de allt för väl inkörda besvikelsespåren.

Lite synd kan jag också tycka det är att Mark Ruffalo i slutänden får framstå som något av en douche för det är inte förrän då som jag, genom en enda längtansfylld blick, förstår att vi här har en oändligt ensam man. Det var bara det att han inte insåg hur ensam han var innan han träffade sina länders frukt.

Joni och Laser spelas av Mia Wasikowska och Josh Hutcherson. De gör var och en ett helt ok jobb och är kanske inte fullt så beiga som jag upplevt dem i andra filmer men ingen av dem gör heller något som får mig att höja på ögonbrynen.

En film som låg på många årsbästalistor är äntligen sedd, en prestation bara det. Att den sedan höll för trycket får ses som en bonus och en extra vinst för mig som tittare. Yay!

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

De kvinnokroppar som visas upp (icke-exploaterande eller inte) i Call Girl tillhör alla bordellmammans Dagmar Glans stall. Hon ses som en rejäl säkerhetsrisk på vissa håll och då inte bara för att diverse ministrar och andra högt uppsatta politiker utnyttjar hennes tjänster Nej, det stora problemet är att man tror sig veta att Dagmars flickor löper som skållade troll mellan sängar som innehåller både svenska och utländska politiker. Hur stor är risken att någon av dem säger lite för mycket i älskogens rus?

Jag skulle dock säga att Call Girl framförallt inte är en film om de thrillerartade försöken att skyla över det faktum att män i maktens korridorer springer till prostituerade. Istället faller berättelsens blickfång på de unga kusinerna Iris och Sonja som bägge befinner sig på ungdomshemmet Alsunda. De har dock inga större problem att var och varannan natt smita ut och ta sig in till city bara för att bli portade på de coola klubbarna. Men Alsunda-tjejerna Minna och Mari vet på råd och introducerar så småningom Iris och Sonja för Dagmar.

Särskilt Iris finner nåd inför Dagmars ögon och sakta men säkert börjar den äldre kvinnan målmedvetet drilla sin lilla ”svanhals”.

Nej, Call Girl har allt för stort fokus på Iris, Sonja och deras medsystrar för att det ska bli en helgjuten politisk thriller i samma anda som exempelvis Mannen från Mallorca. Istället skulle man kanske nog kunna säga att filmen snarare kan sorteras in under begreppet makt.

Iris och Sonja försöker på alla möjliga vis skaffa sig och demonstrera makt över sina egna liv genom att sätta sig upp mot Alsundas reglemente. Dåtidens välmenande socialassistenter står fullkomligt handfallna inför ungdomar som högaktningsfull skiter i deras uppriktiga önskan att göra gott. Men så fort tjejerna hamnar i en lite större ankdamm står det klart att de är fullkomligt maktlösa trots att det kanske inte känns så första gången de får ett par hundringar för att ta av sig tröjan.

Tyvärr kan jag tycka att det är som om Call Girl inte riktigt kan få nog av att visa upp grisigheten hos de som utnyttjar flickor som Iris och Sonja. Deras kunder är minsann inga vanliga vardagstorskar. De är istället närmast utan undantag en elit som om dagarna kräks ur sig floskler om betydelsen av kvinnors jämställdhet och dagisplatser för att om kvällarna gå på gubbslemmiga fester och hålla varandra om ryggen när det börjar osa torsk.

I slutänden funkade Call Girls ambition att få ihop de här två olika delarna, nedtystningsthriller och horhelvete, inte för mig. Thrillern fick inte tillräckligt med utrymme för att bli tillräckligt begriplig eller spännande medan horhelvetet kändes allt för välbekant.

När det begav sig skrevs det också mycket om filmens fina rollfigurer men jag vet inte om jag kan hålla med om det heller. Jag får ingen känsla för vad det är som gör Iris så upprorisk eller vad hon vill få ut av sitt liv. Jag blir heller inte klok på framställningen av good guy-polisen Sandberg. Varför ska han introduceras i en scen där han sätter på sin fru/sambo? Och varför blir det inga konsekvenser av att han rätt våldsamt knuffar omkull sin (styv)dotter? Är det scener som ska tjäna till att visa att man bara behöver skrapa på ytan för att hitta mangriskärnan även hos den mest rakryggade av män?

Den enda person som jag blev genuint intresserad och fascinerad av var Pernilla Augusts Dagmar som med perfekt fingertoppskänsla halar in småfiskar som Iris och Sonja i sitt prostitutionsnät. Men i slutänden blir även hon (nästan) lika mycket ett offer för de grisiga maktmännen som hennes underlydande.

Varför inte själv komma underfund med vilken i vilken mån Call Girl objektifierar kvinnokroppen? Filmen finns nämligen att se på C More och då passar det ju också bra att utnyttja tjänstens gratismånad.

Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.

Nu ska erkännas att jag inte sett en enda Luc Besson-film sedan The Fifth Element (herregud, vad jag saknar den filmen just nu!) men inte har väl karln alltid varit så här pigg på att medelst pålkran hamra in budskap hos sin publik? Det skulle gå allt för bra (eller dåligt, beror på hur man ser det) att göra ett ölhävarspel av Bessons senaste rymdäventyr varje gång orden ”ekonomi” används i motsättning till ”harmoni”. Kallsinniga militärer i överdimensionerade uniformer och plåtdekorationer mot solblekta hippie-Na’avis.

Och nog skulle jag väl kunnat stå ut med hamrandet om det fanns annat att distrahera sig med. Tyvärr har inte Valerian and the City of a Thousand Planets så mycket att komma med i det avseendet heller. Inledningsvis synes historien intrikat, på gränsen till obegriplig. Något som måste ha stressat Besson så till den milda grad att han fortsättningsvis lagt in tillräckligt med övertydliga förklaringar och berättande dialoger att inte ens Léon Montana skulle sväva i något som helst tvivel om vad som pågår. Expositionen dansar can-can med Rihanna över hela händelseutvecklingen medan de sjunger ”Unecessary times are here again”.

Nähä, men har vi kanske några roliga namn på rollistan i alla fall? Nope, non, nein och njet. Jag tycker i och för sig att det är roligt att Besson valt att göra sina rymdagenter av det yngre slaget istället för att än en gång slänga in fossiler (hur stabila de nu än må vara) av typen Tom Cruise (som förvisso också var upptagen med att slåss med mumier den här sommaren) eller (milda makter…) Christopher Lambert.

Men för att en sådan här simplistisk historia ska kunna lyfta behövs det avsevärt mer skådespelarkrut än Dane DeHaan har i sin puffra. Sätt honom i en film tillsammans med Bryce Dallas Howard och den skulle bli omöjlig att uppfatta med vanliga till buds stående sinnesorgan.

Tidigare fotomodellen Cara Delevingne är klart bättre när hon får arbeta på egen hand, så pass att jag blir lite nyfiken på vad hon ska hitta på efter Valerian… Tyvärr kan jag inte höra hennes rollnamn utan att mina tankar omedelbart går till countrysångerskan Lurleen Lumpkin från The Simpsons (”This is a song I wrote while I was mopping up your dried blood and teeth”) men just det är ju varken Delevingne eller Bessons fel. Rätt ska vara rätt.

Vad som däremot inte är rätt är samspelet mellan DeHaan och Delvigne eller möjligen mellan Valerian och Laureline. Kanske sätts tonen redan i deras första scen tillsammans? Han ska liksom lekfullt brotta ned henne à la James Bond men det finns hela tiden ett passivt motstånd mellan dem bägge. Det ser faktiskt precis ut som när man försöker pressa ihop två negativa magnetändar, mjukt och glidande men icke desto mindre obevekligt. Deras gnabbande låter aldrig naturligt eftersom de inte har någon gnista mellan varandra utan helt enkelt läser vad som står på manussidorna.

Manuset jobbar också emot dem eftersom handlingen dikterar att de stora delar av tiden måste leta efter varandra på de mest omständliga sätt. Rätt ojämlika sådana också. I sökandet efter Valerian krävs att hon blir manetproktolog. I sökande efter Laureline krävs att han sitter igenom en strippshow med Rihanna. Ok, kanske inte så ojämlika i alla fall…

Det är omöjligt att se Valerian… och inte göra jämförelsen med tidigare nämnda The Fifth Element. Det Besson vunnit på att göra ett omtag efter tjugo åt är tekniken. Tyvärr har han förlorat i de flesta andra avseenden. Over the top balls out galenskaper mot sammanbitet allvarliga budskap. Bruce Willis mot Dane… (jag är ledsen, jag kan inte ens slutföra den jämförelsen). Gary Oldman mot Clive… (sorry, samma problem igen). De enda som känns någorlunda jämbördiga är faktiskt Milla Jovovich och Cara Delevingne.

Valerian… har inte öppnat särskilt starkt på biograferna och jag har inga problem att förstå det. Tyvärr tycks Besson själv ha gått in med rätt mycket kosing och detta är inte filmen man borde försätta sig i personlig konkurs för.

Vem vet, kan de andra filmspanarna ha hittat mer förlåtande drag hos Valerian…?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:

  • Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
  • Gått journalistutbildning i USA
  • Arbetat för SVT och Sveriges Radio
  • Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
  • Fått Guldspaden 2003
  • Fått Pultizerpriset 2005
  • Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010

Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.

Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.

Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.

Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.

Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.

Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?

Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.

De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Jag tyckte mig också komma ihåg tillräckligt mycket av Söderbergs förlaga för att se att filmen i betydligt högre utsträckning lyfter fram kvinnorna, givetvis Lydia men kanske alldeles särskilt Arvids förfördelade hustru Dagmar. Söderbergs huvudperson är utan tvekan den passive Arvid men jag mindes faktiskt inte i hur pass stor utsträckning berättelsen ändå på något sätt ställer sig på hans och många andra mäns sida.

Eller gör den det? Jag känner hur mina uppfattningar om bokens perspektiv blir som ett rö i vinden, far än hit, än dit. Det är exempelvis ganska många scener där mulliga mansgrisar får gnugga varandra på ryggen medan de fäller kommentarer till både höger och vänster om galanta damer samt inmundigar en hel del sprit (”En söt flicka, men redan lite för nerflirtad”). Samtidigt är Söderbergs stil så pass neutral att jag har svårt att få någon känsla för vad han själv tycker om det han beskriver.

Ska de scenerna vara ett framhållande av manlighetens förträfflighet gentemot det svagare könet eller en realistisk beskrivning av hur män pratade sins emellan i början på 1900-talet? Är Lydias agerande gentemot Arvid obegriplig och kvinnligt nyckfullt eller bara ett utslag av den velighet som kärleken faktiskt kan innebära? Jag tänker att det är så mycket Arvids egen bok att mycket av det som händer snarare blir ett utslag av hans individuella personlighet och syn på världen.

Eftersom jag nu ändå har filmen i relativt färskt minne uppstår föga förvånande de största kontrasterna när jag läser boken i skenet av Pernilla Augusts och Lone Scherfigs tolkning. I Söderberg och Arvids ögon kommer exempelvis en nedvärderande kommentar om hur teatraliskt Dagmar beter sig när hon får veta hur det ligger till. Av det märktes förstås inget i manuset. Dessutom har filmen gjort Lydias åldrige make klart hårdare och mer oresonlig. Söderberg låter henne inte uttrycka särskilt mycket sorg och ånger över att behöva lämna sin dotter eller också skulle det kunna vara så att det är Arvid som inte har lust att lyssna på sådana klagomål. Hans relation till sina egna döttrar framställs knappast som ett under av faderskärlek.

Det är kanske ändå det här som är bokens styrka, att den får lov att vara så här ambivalent? Dessutom tycker jag om Söderbergs språk, knapphändigt och samtidigt poetiskt på ett sakligt sätt (”Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt”).

Författaren har tryfferat sin bok med en avsevärd mängd tidsmarkörer, allt ifrån världspolitiska händelser till den kungliga huvudstadens aktuella operarepertoar. För min del var det kanske inte just de avsnitten som var de mest spännande att läsa. Är man på det humöret kan man för all del också fundera över vad det egentligen är som drar Arvid och Lydia till varandra. Något större intellektuellt utbyte dem emellan får vi inte ta de av och samtidigt framstår relation baserad på något avsevärt stadigare än ren fysisk lust.

På ett sätt påminner jag väl om Arvid själv i min läsning av Den allvarsamma leken. Han är också ett rö, en förunderligt passiv huvudperson som låter sig kastas än hit, än dit av livets strömmar. Vilka förvånansvärt ofta dirigeras av kvinnorna runtomkring honom.

Börsmäklaren Eugene Hunt har börjat känna att livet inte kan fyllas av svettiga skrikmatcher på NY-börsens golv och helikopterturer. Han behöver bigger ’n better thrills. Därför är det kanske inte så konstigt att han ser det som ett slags gudomligt ingripande när snabbköpsrånarens puffra landar bara centimetrar från hans ansikte där han ligger platt på golvet. Och vilken gudinna har han därmed inte hittat i nybakade polisen Megan Turner? Eugene känner att det finns band dem emellan som går bortom det mesta.

Megan skulle nog inte hålla med. Hennes insats mot rånaren (vilken slutade med kulkärve i bröstet och ett pajjat skyltfönster) ifrågasätts å det starkaste av hennes chef, inte minst eftersom det inte finns något rånarvapen på plats. En ung kvinnlig polis som tycks ha något att bevisa (varför skulle hon annars ha blivit polis, snygg som hon är?!) och gärna skämtar om att hon valt yrkesbana eftersom hon vill använda vapen börjar lukta trigger-happy för poliskåren.

Därför blir Megan suspenderad men det är en skrivbordsförvisning som inte varar särskilt länge eftersom det börjar dyka upp slumpartade mordoffer i staden som bredvid sig har revolverhylsor med Megans namn inristade. Och inte ens polisen är så enkelspårig att man tror att Megan skulle signera sina egna brott. Men vem är det som utför dåden som en slags offergåva i hennes namn?

Dyker man lite djupare i filmhavet (särskilt om man koncentrerar sig på Thrillerviken (ni vet, strax väster om Skräckbukten)) stöter man relativt omgående på Blue Steel och det beror nog inte minst på dess kvinnor. Regissören heter nämligen Kathryn Bigelow och Megan spelas av Jamie Lee Curtis (sedan får vi lite extra birollsgodis i form av en krullhårig Clancy Brown och Elisabeth Peña som tycks vilja slå ett slag för bizarrohöga midjor. Hey, hey, it’s the early 90’s!).

Bigelow tycks ha hittat mycket att gotta sig åt i filmens titel – förtexterna löper över vad man till slut förstår är extrema närbilder på en revolver. Pipan ser nästan ut som en havshorisont i den kärleksfulla close-up:en och kameran sveper utforskande runt kolvens knottriga handtag. Mycket av handlingen försiggår också i New York-natten (Thrillerviken, remember?) och det ges därmed goda möjligheter att dra på ordentligt med blåljus. Till och med ljuset som faller genom kulhålen i övningspappfiguren på skjutbanan har ett distinkt blåstick.

Sist men absolut icke minst har vi förstås Megan själv. Man förstår så sakteliga att hon försökt anta den blå polisskjortan som ett slags pansar mot omvärlden. Hon må sätta upp en tuff fasad och Bigelow är absolut inte främmande för en hel del slow motion och blod när det kommer till folk som blir skjuta på ett sätt som passar väl in i ett traditionsenligt överslätande förhållningssätt till det faktum att folk faktiskt mister livet.

Men jag tycker samtidigt att det här nyanseras på ett intressant sätt i och med att en av både filmens och Megans bästa scener är när hon smyger på snabbköpsrånaren i början. Här signalerar både hennes andhämtning, ostadiga röst och rörelsemönster om att hon är på nypet att skita på sig av rädsla. Den polisen är ingen skjutkåt frifräsare utan en osäker färsking som inte är helt säker på om hon verkligen gör rätt val.

Det där valet handlar också om att hon blivit polis till att börja med. Nu börjar förvisso 1990 ligga ett par år bakåt i tiden men jag känner att jag blir uppriktigt förvånad över att så pass många runtomkring Megan ställer sig frågande inför hennes yrkesval (”but…you’re beautiful…”). Var det verkligen SÅ ovanligt med kvinnliga poliser på den tiden?

Jag ser inte huvudpoängen i Blue Steel som mördarjakten eller polisens misstankar mot Jamie utan utvecklingen av det psykologiska ställningskriget mellan Megan och Eugene. Han försöker nämligen närma sig henne på fler sätt än signerade tomhylsor och inledningsvis ser hon inget annat än en trevlig börsmäklare som satt på sig spenderarbyxorna och charmörskjortan.

Här är det allas vår fattigmans-Alan Rickman, Ron Silver, som axlat rollen. Trots att manuset tvingar honom att vara Galen på ett sätt att han bara är tuppfjät från att sitta framför en spegel och kladdmåla sig med läppstift gör han det oväntat bra. På samma sätt som Bigelow fördjupar Megans person med ett visuellt fokus på henne funkar närbilderna på Eugene när han börjar prata för sig själv (det säkraste tecknet på Galenskap, som ju alla vet) under ett intensivt svettigt träningspass.

Det som gör Blue Steel lite speciell skulle jag säga är dels det faktum att jag inte riktigt vet vart själva historien ska ta vägen när det så pass snabbt blir klart vem som är gärningsmannen både för oss och för Megan själv. Dels finns Bigelows visuella ambition som jag inbillar mig att jag känner igen från Near Dark och som förutom blåljuset innehåller en hel del spännande perspektivförskjutningar för att skapa rörelse i scenerna.

Jag tror att Bigelows initiala popularitet ligger i att hon lyckades ta klassiska koncept som ungdomsvampyrer (Near Dark), mördarthriller (Blue Steel) eller buddyaction (Point Break) och sedan uppdatera dem precis lagom mycket för att publiken ska tycka det är nyskapande samtidigt som den känner igen sig.

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg