You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.

Godzilla IIalt. titel: Godzilla II: King of the Monsters

I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.

Men företaget Monarch, vilket tagit på sig bördan att hålla koll på Godzilla och hans kompisar, är under hård press från bland andra USA:s regering. Fullt berättigat ställer man frågan varför just Monarch skulle vara särskilt lämpade att avgöra vilka av de världsförgörande titanerna som utgör ett hot mot mänskligheten och vilka som inte gör det. Den amerikanska militären, med amiral William Stenz i spetsen, tycks föga förvånande vilja agera enligt den gamla goda devisen ”Shoot them all and let God sort them out” (och då tror jag inte att de tänker på God(zilla)).

Läget blir etter värre när Monarch-forskaren Emma Russell kidnappas med dottern Madison i släptåg av ”ekoterroristen” Alan Jonah. Särskilt som Emma utvecklat en bioakustik-mackapär varmed hon verkar kunna kommunicera med titanerna och som Jonah förstås också såg till att plocka med sig. Tre till priset av en, skulle man kunna säga.

Nu är det upp till Emmas ex-make, vargforskaren Mark Russell, att försöka rädda sin dotter och helst också se till att världen inte går under. För ni minns de där antarktiska isarna? Kombinera dem med ordspråket som börjar ”Det som göms i snö…” och, hey presto – monster zero eller Ghidorah. Själv skulle han sannolikt nöja sig med att konstatera ”It’s good to be the king”.

Jag har ambivalenta minnen av 2014 års Godzilla-remake. Jag har för mig att Aaron Taylor-Johnsons rollfigur visade sig vara något av det blekaste som gick i ett par skor men att jag däremot blev oväntat förtjust i Godzillas lone gunman-attityd. Det senare har tyvärr inte riktigt hållit i sig eftersom vi nu vet att Dr. Ishirō Serizawa (återigen porträtterad av Ken Watanabe) hade rätt i att betrakta den tvåbenta ödlan som sin gud. Serizawa får även den här gången agera profet genom att kläcka ur sig till synes djupsinniga fraser som ”moments of crisis are also moments of faith” och rekrytera Kyle Chandlers Mark Russell som sin utvalde lärjunge.

Nej, antingen har jag blivit blasé inför konceptet ”enorma monster som vandrar på jordens yta” eller också har Michael Dougherty (som också regisserat spektaklet) inte lyckats lika bra med sitt manus som Max Borenstein gjorde i den förra Godzilla-filmen. Det är ett evigt tjat om naturens ordning eller balans, hur den kan invaderas och vräkas över ända. Newsflash – det finns ingen naturligt förekommande ”balans”. Även oss människor förutan tippar ekosystem över ända lite nu och då.

Slutsatsen att det räcker med att eliminera alfaindividen (varför översätts förresten begreppet prompt till ”alfahanne”?) för att desarmera en hotfull flock-situation är direkt korkad. Bara för att ledaren i en vargflock försvinner innebär inte det att alla de kvarvarande vargarna tappar tänderna eller slutar vara hungriga. Detsamma gäller spekulationerna kring varför det inte skulle finnas några historiska källor eller avbildningar av ett monster som liknar Ghidorah. Zhang Ziyis Dr. Ling säger något i stil med att det kan en medveten mörkläggning, att mänskligheten varit så dödligt rädd för just det här monstret att man inte velat kännas vid det. Detta klassiska konspirationsresonemang hjälper ingen. Dessutom kan Dr. Ling inte vara mycket till forskare om hon inte ens känner igen en vanlig, herkuliansk hydra när hon ser en.

Dougherty må bjuda på non stop full throttle action-ös, men när det redan från början inte finns någon tvekan om att Godzilla står på ”vår” sida blir det aldrig lika spännande. Det som denna uppföljare dock lyckas bättre med är sina kvinnoroller, där både Vera Farmiga och Millie Bobby Brown som mor och dotter Russell får chans att visa framfötterna en smula. Jag önskar bara att den förändringen hade kunnat få omfatta även monstren. Men istället får det enda monster som uttryckligen referens till som en ”hon” ackompanjeras av eteriska änglakörer och gudomliga ljusfenomen på himlen.

Mina minnen av 2014 års Godzilla må vara ambivalenta men jag har i alla fall några. Av 2019 års Godzilla är jag tveksam om det efter en vecka kommer att finnas några rester kvar i hjärnvindligarna.

star_full 2star_half_full

Ibland kan det ju vara bra med lite andra synvinklar. Filmspanaren Flmr har också skrivit om Godzilla. Vill ni ha två omdömen som verkligen ställer sig i varsin ringhörna kan ni med fördel besöka bloggen Pappa älskar film och lyssna på podden Vacancy.

Annonser

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Den stilige Robin av Loxley smiter ganska lätt från sin muslimska fångenskap i Jerusalem tack vare hjälpen från moren Asneeze. Efter att ha kajkat tillbaka till hemlandet stöter han snart på Asneezes son, Ahchoo och de två slår följe. Robin lovar sin nye vän rikligt med mat, värme och vila i familjens slott bara för att upptäcka att det beslagtagits av den neslige sheriffen av Rottingham. De enda som finns kvar är den blinde trotjänaren Blinken samt en malpacerad staty som endast står där den står för att Blinken ska kunna ta fel på den och sin unge herre med putslustiga konsekvenser.

Robin svär att han ska ända det rövarvälde som uppehålls av sheriffen och prins John. Förutom dessa livsmål upptäcker han också snart lockelsen hos den sköna jungfru Marian. Men hur ska han kunna leda en folklig revolution samtidigt som han måste komma på ett sätt att forcera Marians kyskhetsbälte?

Mel Brooks lärde sin läxa från Life Stinks och återgick snabbt till det trygga parodi-facket. Han passade den här gången på att mjölka den osannolika framgången för Kevin Costners Prince of Thieves från 1991. På samma sätt som Spaceballs i hög utsträckning var en slags remake av Star Wars är Robin Hood i mångt och mycket en remake av just Costner-versionen, komplett med en vedervärdigt ful gammal gumma som gömmer sig i ett av slottets torn.

Parodi-draget funkade i biljettkassorna och Robin Hood gick i alla fall med vinst. Men rent innehållsmässigt står det tyvärr klart att Brooks (eller hans team) har tappat stinget. Förutom ett par lyckade skämt är det mesta av humorinnehållet blekt och avslaget. Här finns nog frön som med rätt omvårdnad hade kunna slå ut i full blom men ingen verkar ha lagt ned någon större möda för att så ska ske. Vi får ett par närmast pliktskyldiga fjärde väggen-blinkningar och meta-filminspelningsskämt men de är ärligt talat inte mycket att yvas över.

Kanske litade Brooks allt för mycket på sin rollbesättning? I nuläget framstår den nämligen som ett kompetenskapital vilket filmen inte på minsta vis gjort sig förtjänt av. Mitt intryck är att Robin Hood är uthärdlig enbart tack vare insatserna från särskilt Cary Elwes Robin, Roger Rees sheriff samt, i något mindre mån, Richard Lewis prins och Amy Yasbecks Marian. Eventuellt ska också en blott 19-årig David Chappelle i sin första filmroll (som Ahchoo) också räknas dit. Jag påpekade ju i fallet Spaceballs att humorn funkade mindre bra eftersom skådisarna där tycktes vara så medvetna om att de deltog i en parodi-film. När det gäller Robin Hood är Cary Elwes överdrivet bländande och tjusiga leende, när han med en omisskännlig stil porträtterar en äkta matiné-hjälte, nästan det enda som funkar.

I ännu högre utsträckning än i Spaceballs orkar Brooks heller inte hitta på nytt material utan nöjer sig med att återvinna tidigare framgångar. Alltså återser vi gamla trotjänare som den läspande bödeln Boris från Blazing Saddles, replikerna ”Walk this way” samt ”It’s good t be the king!” och mot slutet utses David Chappelles Ahchoo till ny sheriff (av Rottingham). Genusmässigt har komikern också tappat den lilla mark han vann med Lesley Anne Warrens hemlösa Molly i Life Stinks eftersom vi återigen trakteras med den tydligen enorma humorpotentialen i gamla, tjocka och fula kvinnor vilka, trots sitt utseende, är sexuellt företagsamma. Amy Yasbeck å sin sida får nästan ännu mindre att jobba med än Daphne Zuniga i Spaceballs men fixar faktiskt biffen bättre än sin föregångare, i alla fall på det komiska planet.

I History of the World, pt 1 kunde jag lista tio guldiga oneliners, problemet låg snarare i att välja bara tio. När det gäller Robin Hood: Men in Tights är förhållandet det diametralt motsatta – nu kan jag avsluta med att lista filmens tre enda roliga skämt:

  1. Bödeln Boris som får säga ”No noose is good noose”
  2. Marians flicknamn är Bagelle eftersom inget går bättre ihop än Loxley och Bagelle
  3. Patrick Stewart som kung Richard, vilken får påbjuda ”From this day forth, all the toilets in the kingdom shall be known as… johns!”

Ett kort hopp i sidled, dagen till ära. Imorgon är Mel Brooks tillbaka men det är klart bloggen ska fira Sveriges nationaldag med Sveriges nationalförfattare. Mycket nöje!

***

Med tanke på att Unga Astrid är en biopic om Sveriges mesta sagotant är det kanske på sin plats att börja så här:

Det var en gång…en flicka som bodde i det mörkaste av Småland, det vill säga Vimmerby. Hon tyckte om att leka låtsaslekar och kom inte alls överens med sin strikta mamma. Då gick det bättre med snälla pappa. Tack vare sitt kvicka intellekt samt förmåga att skriva och hitta på historier fick hon emellertid jobb som volontär på lokaltidningen. Det dröjde inte länge innan redaktör Reinhold Blomberg skickade iväg den 17-åriga flickan för att bevaka viktiga händelser som invigningen av Vimmerbys järnvägsstation. Och det är väl nu som historien börjar bli aningens barnförbjuden.

Ety redaktör Blomberg led av svårartad av min-fru-förstår-mig-inte-flunsan. Ingen som ser Unga Astrid torde bli det minsta överraskad av att han både självdiagnosticerade åkomman och kom fram till att botemedlet var tidningens unga volontär. Som i så många andra fall utgjorde det faktum att redaktören hade en dotter i samma ålder som den åtrådda inget som helst hinder.

Att en äldre man, som försöker göra sig fri från en tidigare relation, fastnar för en ung och gladlynt tös är inte särskilt förvånande. Däremot är det mer oklart om Astrid Ericsson ser något mer i sin arbetsgivare än en belevad och bildad herre som hon beundrar. En herre som dessutom säger snälla saker om både hennes person och hennes skrivande. Men relationen mynnar förstås ut i det förväntade resultatet och snart nog tvingas redaktör Blomberg sitta ned med herr Ericsson och ”beklaga djupt” det inträffade.

Då är det ju tur att Vimmerby fått en egen järnvägsstation så att Astrid och hennes skamliga ”hemlighet” kan sättas på ett tåg till huvudstaden för att utbildas till sekreterare och skaffa jobb. Självklart lovar redaktören att separationen från den gamla frun ska gå fortare än en såpad blixt och att de sedan ska leva lyckliga i alla sina dagar… Och till en början verkar Astrid faktiskt tro på den sagan.

Även om jag, liksom större delen av Sveriges befolkning gissar jag, läst min beskärda del av Astrid Lindgrens böcker har jag aldrig tagit reda på särskilt mycket om författarinnans liv. Därför hade jag dålig koll på denna (generellt välbekanta) tragiska historia som rullas upp och sådant är ju alltid intressant att känna till. Däremot vet jag inte om jag tycker att Unga Astrid tillräckligt tydligt lyckas sy ihop erfarenheterna från de här åren med Astrids kommande författarskap, vilket jag upplever vara en av dess poänger. Om inte annat är det ju filmens främsta raison d’etre eftersom den knappast kommit till om dess huvudperson inte varit en nationalikon.

Lite nu och då interfolieras historien med brev från svenska barn till deras favoritförfattare, vilket är en sammanhållande om än något övertydlig touch. Men de här breven lägger samtidigt också fokus på kontakten mellan författare och läsare, det vill säga böckerna. Vilket i sin tur antyder att det som händer den unga Astrid starkt kommer att påverkar hennes skrivande. Och visst skrev Astrid en hel del böcker om frånvarande föräldrar och tragiska familjeöden. Men hon skrev samtidigt också en hel del böcker med högst närvarande föräldrar – ”Bullerbyn” har inte blivit ett begrepp som signalerar lantligt ljuv barndomsidyll för inte.

Unga Astrid är en synnerligen respektabel och stabil, om än inte särdeles upphetsande eller ens nyanserad, biopic om en av vår tids mest älskade författare. Produktionsvärdet är naturligtvis högt med allt vad det innebär av 20-talskostymer och -miljöer. Filmen gör ett helt ok jobb med att beskriva en bestämd ung kvinnas mödor och berättar denna historia rakt upp och ned utan större krusiduller. Alba August gör en riktigt bra (och icke minst porträttlik) prestation även om det förstås skaver lite att Maria Bonnevie och Magnus Krepper i rollerna som herr och fru Ericsson pratar småländska medan deras dotter inte gör det. Men när vi väl hamnar i Stockholm spelar ju det mindre roll.

Själv hade jag nog velat ha något lite mer djuplodande eller genomgripande för att känna att Unga Astrid var värd en titt. Hennes författarbana intresserar mig mer, vilket innebär att enbart kunskapen att hon fött en oäkta son i unga år gav inte tillräckligt mervärde.

I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To BeHistory of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.

Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.

***

alt. titel: Det våras för rymden

Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.

Den druidiska prinsessan Vespa är djupt olycklig. Inte vill hon gifta sig med den den somnambulistiske prins Valium, strunt samma att han är den siste prinsen kvar i hela universum (or is he…?!). Och eftersom Vespa är en handlingskraftig ung aristokrat flyr hon sitt eget bröllop tillsammans med brudtärneroboten Dot Matrix.

Men strax utanför atmosfären på planeten Druidia lurar de ondskefulla spaceballs, en lömsk art som åker galaxerna runt för att sno andra planeters luft eftersom de totalt förstört sin egen. Planeten Spaceball är full av hjälpsamma skyltar som ”Conserve air. Breathe less” men för de som har råd (som exempelvis presidenten Scroob) finns ju alltid burkarna med Perri-Air.

Alltnog, nu har man formulerat en djävulsk plan som går ut på att kidnappa Vespa i syfte att utpressa hennes far och roffa åt sig Druidias luft. Men Vespa hinner få iväg ett nödrop till pappa kungen, vilken i sin tur larmar rymdcowboyen Lone Starr som drar universum runt i sin slitna winnebago tillsammans med partnern Barf. Han går med på att hjälpa till för en miljon space bucks eftersom det råkar vara just den summa han är skyldig storskurken Pizza the Hut.

Ouch… I mitt minne har Spaceballs legat på nästan samma nivå som Blazing Saddles. När jag såg den första gången var det nästan ofattbart hur något kunde vara så roligt. Men Mel Brooks anno 1987 har verkligen inte åldrats med samma grace som den tidige 70-tals-Brooks. Här finns för all del en betydligt mer fokuserad historia jämfört med History… men det beror ju på att Brooks medvetet ville göra en parodi som primärt baserade på den första Star Wars-filmen.

Men det ska erkännas, Spaceballs är fortfarande bättre än High Anxiety som får utgöra lågvattenmärket än så länge. Här finns ändå faktiskt en del vettiga skämt och inte minst ett par hyfsade rollfigurer och -prestationer. Plus att John Morris komponerat ett frejdigt rymdintro (komplett med phaser-ljud) som är nästan lika underhållande som Blazing Saddles western-dito.

Vad filmen lyckas mindre bra med är exempelvis att det mesta av kulisser ser ganska billigt ut. Jag får en känsla av att större delen av utseendebudgeten lades på miniatyrer, ljussvärd och andra typer av specialeffekter som hör rymdfilmer till. För att det hela skulle gå rätt till fick Brooks faktiskt med sig ILM i post-produktionsarbetet och de var kanske inte så billiga vid det här laget.

Efter oneliner-kavalkaden i History… känns Spaceballs betoning på halvdana ordvitsar dessutom ganska tam och den plockar ofta allt för uppenbara poänger. Inte sällan introduceras de med närmast revyartade upplägg och pauser för att publiken absolut inte ska missa vad som är i görningen. Scenen där en radarskärm träffas av en enorm syltburk (”Radar about to be ’jammed.’”) är inte så dum i sig men upplägget är för uppenbart. Den övertydliga leveransen får mig i och för sig att förstå vad det är som funkar så bra i exempelvis Blazing Saddles – där agerar många av rollerna som om de faktiskt deltog i en riktig westernfilm och inte bara en parodi vilket i förlängningen gör det hela roligare.

En annan sak som Brooks, i förhållande till sina andra filmer, fullkomligt tappar här är kvinnorollerna. Inte för att karln tidigare har varit något slags komiskt jämställdhetsgeni (lockelsen från humorpotentialen i män i kvinnokläder samt yppiga och lättklädda kvinnor har alltid varit för stor att motstå) men i alla filmer fram tills nu har han åtminstone lyckats locka till sig kvinnliga komiker med en egen lyskraft som Cloris Leachman, Madeline Kahn och Anne Bancroft. I det sammanhanget har den blott 25-åriga Daphne Zuniga inte mycket att komma med i rollen som Vespa.

Samtidigt måste erkännas att hon går ganska bra ihop med Bill Pullmans Lone Starr även om deras ”kärlekshistoria” enbart funkar eftersom det redan från början är tydligt att deras respektive stereotyper måste dras till varandra. Men särskilt roliga blir de aldrig. I det avseendet funkar paret Rick Moranis och George Wyner som Dark Helmet och löjtnant Sandurz betydligt bättre. Samtidigt blir Rick Moranis tyvärr lite av en black om foten eftersom Brooks dessutom petat in både John Candy och Police Academy-Michael Winslow i rollistan. Alla tre signalerar så mycket 80-tal att filmen faktiskt känns en smula daterad uteslutande på grund av det.

Vet ni vad som aldrig blir daterat? Meta-humor! Nejdå, inte är det alltid så men just i fallet Spaceballs är faktiskt meta-innehållet det som hållit bäst för tidens tand. Det är fortfarande både roligt och lite smart när löjtnant Sandurz letar reda på Spaceballs: The Movie hos Mr. Rental för att genom nymodigheten ”instant cassette” kunna lista ut vart Lone Starr och Vespa tagit vägen. Eller hur den vilda skottlossningen och jakten avbryts för ett par sekunder när det visar sig att skurkarna bara lyckats fånga hjältarnas stuntmän.

Så Spaceballs visade sig vara roligare än High Anxiety men däremot var jag inte förmögen att inta samma överseende attityd gentemot den som i fallet History… Kanske för att jag någonstans alltid vetat att History… bara är en dumrolig bagatell medan Spaceballs ju var rolig på riktigt. Då. I nuet måste jag i rättvisans namn emellertid avsluta med att påminna om att det till dags dato aldrig konstruerats ett bättre (eller i alla fall mer överraskande) Alien-skämt. Inte minst eftersom det innehåller mr. John Hurt himself.

Hur lurar man bäst av en man några hundra dollars? Hotar med ett faderskapsmål? Erbjuder avancerad vadslagning? Tillhandahåller ett hemligt men ultraeffektivt skäggelixir?

Bedragaren Penny har kommit på den ultimata lock-historien, i alla fall för män som faller för storbystade kvinnor via nätdejting. Genom att utlova ”full bouncy castle”-proportioner efter en sista, men kostsam, bröstoperation är det förvånansvärt många som hostar upp. Penny har dock siktet inställt på större byten: i en liten stad på franska rivieran sägs det krylla av män, lika välbärgade som korkade. Rena rama buffébordet för någon av Pennys kaliber.

Läs hela inlägget här »

Ni vet ju alla att leksaker älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Det var en gång en cowboydocka som hette Woody….

Läs hela inlägget här »

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Läs hela inlägget här »

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Läs hela inlägget här »

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

Det är bara att bekänna färg – jag har en rejäl soft spot för Mel Brooks tidigare produktioner. Men efter tre rätt horribla 90-talsproduktioner (Life Stinks, Robin Hood: Men in Tights och Dracula: Dead and Loving It) undrade jag förstås om det fann så mycket mer att hämta i det hörnet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser