You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.
Även den här gången ett stream of consiousness-berättande, men nu med ett större persongalleri. Boken öppnar upp på familjen Ramseys sommarnöje på skotska Isle of Skye. Mr. Ramsey är en måttligt framgångsrik filosof och med en åttahövdad barnfamilj finns det stora frågetecken kring hur han ska klara av att försörja dem. Relationen mellan honom och Mrs. Ramsey är ganska bister.
I det stora huset finns också ett antal gäster, bland andra den unga Lily Briscoe vilken hyser författar- och konstnärsdrömmar, poeten Augustus Carmichael och Charles Tansley, en stor beundrare av Mr. Ramseys filosofi.
Nähä, här stöp jag på min egen uppblåsta ambition. Trots ungefär samma upplägg och språk som i Mrs. Dalloway lyckades jag inte alls få samma känsla för To the Lighthouse. Antagligen finns här betydligt mer att hämta men då krävs sannolikt en mer grundläggande och medveten läsning än vad jag mäktade med just den här gången. Ofta tappade jag tråden och lyckades sällan intressera mig för de olika personernas tankegångar. Av någon anledning tyckte tyckte jag att det funkade mycket bättre med de förhållandevis korta nedslagen i personer utöver de huvudsakliga i Mrs. Dalloway. Här har Woolf introducerat fler huvudsakliga personer men fortfarande låtit dem tänka, snarare än göra saker, och då är det lätt att tappa bort sig.
Två detaljer fångade dock min uppmärksamhet och de har bägge att göra med relationerna mellan män och kvinnor. Jag upplever att Woolf tar de beskrivningarna till en generell nivå i To the Lighthouse medan Mrs. Dalloway behöll ett tydligare individfokus.
Författaren beskriver både träffande och skarpt hur en annan gäst, den unga Minta Doyle, vunnit Mr. Ramseys gillande genom att hela tiden framställa sig som lite av en bimbo. När hon möter hans uppblåsta tirader med smicker och ett reducerande av sina egna åsikter blir han också betydligt mer vänligt inställd till henne än någon annan av gästerna.
Än bättre tyckte jag om Woolfs fastnagling av hur Charles Tansley rackar ned på Lily Briscoes ambitioner inom konst och litteratur. Han själv kan inte riktigt sortera bland sina egna känslor, å ena sidan är kvinnor milda och underbara varelser men å den andra gör de på det hela taget livet förbannat krångligt för männen (han är själv ungkarl).
Lily (eller ja, Woolf förstås) observerar klarsynt att Charles egentligen inte på riktigt tror att kvinnor är oförmögna till kulturella uttryck men att han av någon anledning behöver tycka och uttrycka det för att komma vidare i livet. Hans förmåga att trycka till andra människor blir för honom en nödvändig hjälp i vardagen. I Charles Tansley uppfattar jag att Woolf oerhört insiktsfullt karakteriserat och diagnostiserat en man som nu för tiden sannolikt skulle kallas för ”troll” eller ”incel”.
Tyvärr var som sagt detta dock endast detaljer i en i övrigt ganska oengagerande roman. Däremot skulle jag nog kunna tänka mig att fortsätta utforska Woolfs författarskap, både för hennes språk och psykologiska insikter.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De serier jag ändå satt betyg på är miniserien Dune, Joss Whedons Firefly, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongerna av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.
Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.
Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.
The Queen’s Gambit (2020, 1 säsong och 7 avsnitt)
Det var svårt att missa hajpen kring Netflix-serien, schack och Anya Taylor-Joy. Lika bra att hugga de sju avsnitten när jag ändå var ”mellan serier”. Jag kan förstå att man blir förförd om man ser serien helt ospoilad, som när den dök upp på Netflix där mot slutet av 2020. För min del, som däremot tagit del av hyllningarna ända sedan dess, får serien det ganska mycket jobbigare att leva upp till förväntningarna.
För medan jag absolut blir underhållen av The Queen’s Gambit, vet jag inte om jag kan hålla med om att den är SÅ bra. Mycket är dock imponerande med den, naturligtvis först och främst utseendet. Scenografin är en fläckfri orgie i tidstypiska inredningar i såväl koja som slott medan Taylor-Joy är en våt 60-talsdröm med sin långa dansösben nedpressade i ett par tajta, halv-korta brallor som avslutas med ett par ballerinaskor.
Kanske handlade det om att uppgång- och fallhistorien, baserad på ett halvt om halvt kontrollerat missbruk kändes lite för välbekant? Eller också att jag efter ett tag (i höjd med avsnitt fem, innan avsnitt sju levererar en fet Deus Ex Machina för att få lite snurr på det hela igen) började fundera på om The Queen’s Gambit hade så mycket mer att erbjuda än förvisso extremt välregisserat schack-raffel och en rejält upputsad yta? I slutänden fick jag svårt att se förbi Taylor-Joys oerhört medvetna användande av sina oerhört välskapta och välmanikyrerade händer, särskilt i närheten av sitt ansikte.
Men radarparet Scott Frank och Allan Scott gör ett bra jobb med att sälja in schack och schackturneringar som världens mest spännande spelhändelser. I alla fall om de utspelas på 50- och 60-talet. Jag har inga problem med att förstå att många tittare blev förförda av spelet i sig. Plus att serien blir klart mer tilltalande av att sälja in många olika typer av relationer bättre än just romantiska sådana. I det perspektivet tar The Queen’s Gambit en del vägar som faktiskt inte är de mest förväntade och ur ett genusperspektiv är slutet mycket tillfredsställande.
Så absolut sevärd, men inte mer än en gång för min del tror jag. Å andra sidan… pop quiz, hot shot! Hur sugen är jag nu på att läsa förlagan av Walter Tevis på en skala från 1 till 64?
Jakten på en mördare (2020, 1 säsong och 6 avsnitt)
Klart jag blev likaledes nyfiken på serien som ”alla” både pratade om och hyllade. Men med de sex trekvartslånga avsnitten i ryggen förstår jag nog inte riktigt hajpen. Eller också är det så att Michael Marcimains stil inte riktigt funkar för min del, jag hade ju lika svårt att stämma in i hyllningskören av både Lasermannen och Call Girl.
Jag ifrågasätter verkligen inte själva produktionsvärdet av någon av de här tre – det jag köper rakt av från Marcimain är metodiken och noggrannheten i återskapandet av ett gånget Sverige. I fallet Jakten på en mördare skaver övertydligheten dock en hel del i mina öron. Alla pryttlar är fläckfria, från Doro-telefonerna till elskrivmaskinerna till de där bruna plastmuggshållarna. Men de små ljudklippen som ska sätta samma tidsanda och i tur och ordning lyfter upp nedmonteringen av psykvården, friskolor och PPM-val tjänar mest rollen av irriterande exposition.
Detta särskilt som sådana samhällsförändringar flankeras av rejäla kängor mot polisens omorganisering i sann NPM-anda. Den härskarteknikfingerfärdige chefen Krister Berg och hans HR-hantlangare gör tappra försök att förstöra karriären för gnetige frifräsaren Per-Åke Åkesson som efter femton års igelhärdighet till slut knäcker morden på Helén Nilsson. Jag har inga synpunkter på att serien tydligt velat lyfta insatsen från Åkesson samt kollegorna Monica Olhed och Erik Johansson men David mot Goliat-kampen känns samtidigt inte särskilt innovativ.
Andra har lyft det befriande i att serien inte är upputsad som exempelvis The Crown eller slagfärdig som en Aaron Sorkin-produkt. Ofta kan jag hålla med om det, men ibland blir det lite väl stelt och krystat. Jag köper utan problem att folk inte är särskilt naturliga eller känner sig bekväma i en förhörssituation men kollegor, vilka rimligtvis känner varandra ganska väl, borde kunna prestera kaffemaskinssnack med lite mer flyt.
Jakten på en mördare är utan tvekan ett stycke oerhört kompetent gjord true crime, inte minst i sin porträttering av ett Skåne som ligger ganska långt från Österlen-idyll. Men för min del var den långt ifrån ”årets bästa serie”.
När syskonen Dani och Diego kommer till jobbet på bilfabriken en morgon möts de av ”el futuro” i form av robotar. Superstarka, superfarliga robotar. Terminators, faktiskt. Som drabbar samman på fabriksgolvet och försöker förvandla varandra till järnskrot.
Nääääää, gick ni på den lätta? Det är ju helt enkelt löpande band-robotar som bygger ihop en bil mycket snabbare och effektivare än de mänskliga arbetarna, som nu måste möta en hotande arbetslöshet. Fast det hinner varken Dani eller Diego tänka särskilt mycket på, för NU kommer faktiskt de där superstarka framtids-robotarna och drar på en rejäl holmgång.
Den kvinnliga halvan av duon, Grace, försöker skydda syskonparet från den manliga terminatorn och råder dem att försöka fly. Vilket ska visa sig inte vara särskilt lätt, vilket vi ju alla redan vet. Terminators är ju ostoppbara. Till en viss gräns i alla fall.
Det är svårt att undkomma den olycksbådande tystnad som lägrat sig över Terminator: Dark Fate, så snart efter biopremiären. Det brukar aldrig båda gott och i det här fallet kan jag inte låta bli att instämma. Samtidigt är det lite orättvist, för även om jag inte kan påstå att jag direkt sett fram emot denna senaste installation i mördar-robot-serien är den åtminstone inte uslare än någon av de andra filmerna som tassat Terminator 2 i hasorna. Och det var ju faktiskt nästan 30 år sedan den hade premiär.
Denna gång har man som synes gått back to basics. Slut på försök att nydana serien med en vuxen John Connor eller en ung Sarah Connor. Eller ja, en viss nydaning finns förstås eftersom vi den här gången har en avgjort gammal Sarah Connor. Sarah har sedan förintelsen av diverse framtidsrobot-delar 1995 tyvärr inte kunnat dra sig tillbaka och njuta sitt otium. Hon har istället fortsatt att odla sin stenhårda badass-persona samtidigt som hon gjort det till sitt livs mission att utplåna varenda terminator hon stöter på.
För tydligen har de fortsatt att droppa ned lite här och var, trots hennes och Johns insatser på mitten av 90-talet. Lite oklart hur, men det är ingen idé att bry sig om sådana petitesser i en sådan här film. För egen del tog det ett tag innan jag insåg att Dark Fate helt bortser från det faktum att det finns en par uppföljare till Terminator 2.
Dark Fate blev en lätt märklig filmupplevelse. Jag kan inte påstå att jag tyckte fullt ös-medvetslös-historien varken var särskilt bra eller särskilt engagerande. Efter ett tag var jag ganska mätt på att se såväl terminators som människor bli slängda som trasdockor hit och dit. Själv hade jag exempelvis gärna sett lite mer spännings- eller karaktärsskapande uppbyggnad innan det första slagsmålet i bilfabriken brakar loss. Det känns inte så överraskande att det inte bara är väldigt många manusförfattare inblandade, utan att de också står bakom manus till exempelvis Batman v Superman och Gemini Man. Samtidigt rullade det hela på med god fart och snipp, snapp snut så var filmen faktiskt slut utan att jag hunnit bli överdrivet uttråkad.
Terminator-seriens huvudpoäng har ju aldrig vilat på filosofiska spörsmål. Men i den mening filosofin finns där har den till största delen handlat om möjligheterna att forma framtiden, både individuellt och globalt. Är allt ödesbestämt eller finns det någon fri vilja inblandat i det hela? Dark Fate lägger fram antagandet att människor måste ha ett mål och syfte med sitt liv medan ett robotliv kan fullbordas först när det saknar mål.
Filmen har levt högt på att än en gång kunnat knöla in både Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger på rollistan. Ingen av dem är direkt dålig men jag tycker att Hamiltons insats exempelvis inte är lika bra som Jamie Lee Curtis i den senaste Halloween-filmen. Dark Fate lever banne mig ännu högre på att göra så många blinkningar och nickningar till sina föregångare att man skulle kunna tro att den drabbats av ett epilepsianfall. Jag kan förstå att frestelsen måste vara enorm men hade kanske önskat att metaelementen hade fogats in lite elegantare än vad som nu är fallet. Handling och dialog gör tappra försök att ”överraska” publiken i detta avseende men är så övertydlig i det arbetet att den faller på eget grepp.
Dark Fate bjuder på tre coola kvinns i form av Linda Hamilton, Mackenzie Davis och Natalia Reyes som Sarah, Grace och Dani, vilket förstås är trevligt. Samtidigt är är manuset dåligt på karaktärsbygge och förlitar sig i allt för hög grad på tuffa actionscener samt en sprillans ny-CGI:ad mattsvart terminator vid namn Rev-9. Han beter sig som en korsning mellan en snabb zombie och en James Wan-demon men blir aldrig så där obönhörligt otäck som både Arnie och Robert Patrick fixade i sin glans dagar. Men det var ju som sagt nästan 30 år sedan.
Det är inget massivt räddningsuppbåd som ger sig av från den lilla western-staden Bright Hope. Det har redan tidigare konstaterats att så här års, när boskapssäsongen är i full swing, befolkas staden mest av ”wives, children and dead indians”. Plus en högst frustrerad förman vid namn Arthur O’Dwyer, som egentligen också skulle ha varit iväg på hästryggen om det inte vore för ett skadat högerben.
Då stadens läkare är en oförbätterlig suput kallas Arthurs hustru Samantha till stadens häkte då sheriff Franklin Hunt satt en kula i benet på den främling som kom tidigare under kvällen och vägrade svara på frågor. Men när morgonen randas är häktet tomt på såväl fånge som vicesheriff och Mrs. O’Dwyer. Den enda ledtråd sheriff Hunt har att gå efter är en märklig pil som sägs komma från en blodtörstig, inavlad, kannibalistisk och primitiv indianstam (kan ni säga The Hills Have Eyes? Alternativt det klassiska X-Files-avsnittet ”Home”?), vilken ska hålla till i något som kallas ”the valley of the starving men”.
Ut från Bright Hopes relativa trygghet och civilisation rider så sheriff Hunt, Arthur O’Dwyer, reserv-vicesheriffen Chicory samt stadens kvinnotjusare John Brooder, vilken också påstår sig ha stor vana av att döda indianer. Men det är lång väg till dalen som är deras mål. Ska de komma i tid för att rädda Nick och Samantha?
Bone Tomahawk är ännu en i raden av filmer som jag hört mycket gott om och därför naturligtvis blivit nyfiken på. Filmen låter ingalunda sin publik leva i någon större ovisshet om vad detta ska gå ut på när den öppnar upp med bilden av en man som grafiskt och högljutt får halsen avskuren. Den fortsätter sedan i samma anda – våldet är rått, brutalt och ymnigt förekommande i alla upptänkliga former. Men det är egentligen bara en scen där jag direkt ifrågasätter om vi verkligen behöver se den grymma scenen som utspelas framför mina ögon. I övrigt ger våldets konsekvenser och realism en känsla av autenticitet trots närvaron av en de facto kannibalistisk grottmänniskostam.
Samtidigt finns här många andra element som talar till filmens fördel. Debutantegissören och manusförfattaren S. Craig Zahler har tagit flera bra beslut i hur han väljer att berätta sin historia, inte minst visuellt. Många scener är grymt spännande och det finns en skönhet i kargheten, oavsett om vi pratar ljussättning, miljöer eller historia. Det känns också som om Zahler verkligen fattat kraften i idén med primitiva vapen av ben istället för metall. Betänk en hel hästkäke, så skarpslipad att den kan fungera som en yxa, och säg att jag har fel…
Filmen innehåller dessutom en bister humor som inledningsvis påminner en del om Coen-brödernas. Bara det att Joel och Ethan aldrig låtit vare sig handlingar eller rollfigurer bli riktigt så här sammanbitet gravallvarliga (”She would never allow a greaser ot ride her.” ”You trained her to be a bigot?”). Bone Tomahawks ”humor” (samt dialog i det stora hela) hjälper emellertid till att skapa en fin känsla för och mellan de fyra männen som ger sig av i jakt på den bestialiska fienden.
Ska man invända något mot Bone Tomahawk skulle det möjligen vara det – att fienden är så entydigt god och våra protagonister är så entydigt goda. I det avseendet påminner filmen i hög grad om själva stereotypen av en western-historia. Jag vet inte om det är meningen att vi ska uppfatta det som att till och med Gud vill se troglodyterna nedkämpade. Men Patrick Wilsons Arthur sänder trots allt upprepade böner till Herren om en smula hjälp i denna bittra stund och det finns inget som antyder att Han inte lyssnar på dem. De tappra männens insats har inte varit förgäves.
Ytterligare en stereotyp och därpå följande vattendelare går att återfinna i relationen mellan män och kvinnor. Ety här snackar vi förstås strikt heteronormativa förhållanden. På grund av benskadan testar makarna O’Dwyer tidigt i filmen en lite annorlunda form av samlag (givetvis måste deras förhållande betonas och beseglas via sex). Men det står snart klart att Arthur verkar ha svårt att prestera med frugan överst och trots ett smärtande skenben övergår de till missionärsställning, vilken även mrs. O’Dwyer verkar tycka allra bäst om. Förstås. Även förhållandet mellan sheriff Hunt och hans nyligen sjuka fru bekräftas genom en inte särskilt subtil antydan om vad som äntligen kunde försiggå i den äktenskapliga sängen kvällen innan.
Förutom dessa två machomän, som sätter på sina kvinnor såsom Gud avsett så snart möjligheten erbjuds, innehåller protagonistfyrklövern alltså Chicory som fortfarande pratar med sin döda fru och ungkarlen Brooder. Allt detta kontrasteras med de atavistiska grottmänniskorna, vilka håller sig med vad som bäst kan beskrivas som levande kuvöser. För att vi verkligen ska förstå den avvikande vedervärdigheten i arrangemanget passerar våra hjältar för ett ögonblick också två groteskt gravida benlösa kvinnor.
Men bortsett från de här kanske enkla poängerna från min sida har Zahler samlat ett bra gäng. Förutom Patrick Wilson ser vi också en härligt skäggig Kurt Russell som sheriffen, Richard Jenkins som den patologiskt pladdrige Chicory och Matthew Fox i rollen som Brooder – mannen som skjuter först och därefter inte är särskilt intresserad av att ställa några frågor.
Knappast en film som gör tittaren full av livsglädje men som torde tilltala alla som uppskattar ett gott hantverk och en väl berättad historia.
Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin
***
Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.
Men det är väl också det enda. Lika geriatriska som många av skådisarna är, är nämligen också filmernas hantering eller framställning av såväl känslor som kvinnor. Att här ska finnas känslor är helt uppenbart men det görs alltid klumpigt och övertydligt. Att alla inblandade har svåra minnen av blod, svett och lera är så pass självklart att det blir svårt för mig som tittare att skapa en känslomässig koppling till de rollfigurer som ska berätta om dem.
I originalet är det lika uppenbart att Barney Ross per omedelbums blir förtrollad av den sköna Vilena-bon Sandra. Precis allt i både framställning och dialog skriker ut detta budskap, det går inte att missa. Ändå känner sig filmen tvingad att i ett senare skede uttryckligen påpeka: ”She stands for something”. Detsamma gäller hanteringen av den unge krypskytten Billy i uppföljaren (”Why is it, that […] the ones that deserve to die keep on living?”). Allt detta gör filmernas känslosamma innehåll lika tomt och påklistrat som de trötta referenserna. Möjligen tar man höjd för att filmernas publik ska behöva lika mycket stöd i tankeverksamheten som dess skådisar.
När det gäller filmernas kvinns har i alla fall de två uppföljarna varsin bad ass-brutta, så där har vi en klar uppryckning jämfört med 80-talet. Samtidigt blir bägge två kåta på Barney. Förstås. I relationen till det lite yngre gardet som anländer i del tre diskuterar Barney ledarskap med den upproriske Smilee men tar däremot med farbroderlig belåtenhet emot beskedet ”You know, if you were 30 years younger…” från den annars minst lika kapabla Luna.
Mer kvinnokraft än så bjuds vi inte på i relation till The Expendables. I originalet vill Lee Christmas slå föredetta flickvännens nya kille på käften, vilket han sedan också kan göra med gott samvete eftersom de nye killen (som Lee varnade henne för innan det fanns någon som helst anledning att göra det) givetvis är en kvinnomisshandlare. I den första uppföljaren är Lee och flickvännen ihop (igen) men då har hon förvandlats till den Jobbiga Bruden som ringer vid de mest olämpliga tillfällen och vill veta om Lee tänker på henne. Hi-fucking-larious.
I övrigt bjuder originalet som sagt på aktivistoffret och den idealistiska madonnan Sandra som måste räddas ur knipan hon själv försatt sig i. Medan del två fräser på med ett gäng desperata bykvinnor som försöker försvara sina hem, men gör det skrattretande uselt. Hörni grabbar, det skulle vara större risk att bli skjuten om de inte försökte träffa oss! Visst är det väl hysteriskt, så säg?!
I någon mening är The Expendables-serien ganska underhållande, med tre hyfsat välgjorda dum-action-rökare. Den kommer en liten, liten bit på vägen med det. Åtminstone i tvåan finns det ett par riktigt snygga fajtingscener. Men den innehåller samtidigt alldeles för många dinosauriemän som skådespelar alldeles för uselt för att det ska bli någon helgjuten filmupplevelse för min del.
Några av de som kommer ur det hela med äran någorlunda i behåll är ändå Jason Statham, Mel Gibson, Antonio Banderas och Terry Crews. Jag kan också sträcka mig så långt att Sylvester Stallone kändes något mindre stelopererad i trean. Det intressanta är möjligen att laguppställningen får yngre förmågor som Liam Hemsworth, Kellan Lutz, Glen Powell och Ronda Rousey att framstå som om de levererar rent inspirerade prestationer.
Jag känner emellertid att jag inte riktigt är beredd att svälja vad som på pappret ska föreställa filmunderhållning, men främst handlar om ett gäng gamla kompisar som ska få hänga lite med varandra och dessutom klämma ut några dollars av det hela.
The Expendables (2010)
The Expendables 2 (2012)
The Expendables 3 (2014)
Karl Arne Blom. Kanske mer känd, särskilt i deckarkretsar, som K. Arne Blom. Något av en doldis i den äldre svenska deckarvärlden, vilken torde överskuggas av främst Sjöwall/Wahlöö och möjligen också Maria Lang. K. Arne Blom skrev dock en hujedans massa deckare under dryga 30 år med start i början av 70-talet. Sedan millennieskiftet tycks författandet däremot mest ha rört olika aspekter av lundensisk historia med titlar som Från långlördag till kvällsöppet – Handelsföreningen i Lund under de senaste trettiotalet åren och Gryning och evighet – Lunds kyrkor österut. Riveting stuff…
Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.
Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.
alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3
Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?
alt. titel: I morgen danser vi
Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!
That’s what HE said!