You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?
När vi träffar huvudpersonen Rakel första gången finns dock en ljusnande framtid i sikte. Det har börjat födas barn igen med en viss regelbundenhet. Problemet är bara att de här ungarna inte är som ”vanliga” barn. De springer inte runt och skriker eller busar, grabbar inte mat med nävarna eller leker mamma-pappa-barn. Rakel får känslan av en ödla första gången hon ser in i lilla Tindras ögon. Instinkt, snarare än medvetande.
Men nu är Rakel inte någon särskilt barnfokuserad kvinna och de nya föräldrarna är naturligtvis inte särdeles benägna att ser några fel eller problem med sina älsklingar. Så går det som det går och plötsligt sitter Rakel på psyket, anklagad för barnamord. Vad hjälper det att hon efter ett par år får någon slags upprättelse när det börjar gå upp för världen att något är off med Den nya människan? Då är Rakel en redan mer eller mindre trasig kvinna och dessutom utrustad med ett djupt misstroende mot den yngre generationen.
Klart man ska passa på att testa lite olika svenska produkter när möjligheten finns? I bibliotekets ljudboksapp stötte jag på Den nya människan som av speltiden att döma borde vara en slags kortroman av Boel Bermann.
Om man prompt måste genrebestämma berättelsen skulle jag säga psykologiserande filosofiskt biologisk science fiction, med inslag av thriller (kort och koncist, inte sant?). I form av en dokumentroman, icke desto mindre. Ett författargrepp som jag gillar, så i det avseendet var det bara att tacka och ta emot. Rakels upplevelser i Den nya människans värld serveras i fragmentariska ögonblicksbilder som på olika sätt belyser både allmänna problem med barnen som börjat födas och Rakels högst personliga problem.
Med jämna mellanrum interfolieras de här privata stunderna med utdrag från forskningsrapporter eller tidningsartiklar som ger ett större perspektiv och bättre förståelse för vad som är på gång. Allt är välskrivet och trovärdigt framställt och därmed tycker jag att den här blandningen mellan det privata nålsögat och det offentliga eller globala helikopterperspektivet funkar bra.
Däremot tycker jag nog bäst om Den nya människan när den är mer av ett dystopiskt tankeexperiment – vad skulle hända om barn plötsligt slutade vara barn och istället blev…något annat? Vad händer med familjebildning och föräldraskap när aborter och preventivmedel blir förbjudna och barnbidrag höjs till astronomiska nivåer samtidigt som staten ser sig tvingad att mer eller mindre internera alla nyfödda? Hur organiserar man den globala arbetsmarknaden när en allt större del av arbetskraften kan ses som drönare och icke-människor? Hur långt är företag beredda att gå i sitt vinstintresse?
I sina bästa stunder påminner Den nya människan om såväl The Handmaid’s Tale som Metropolis och Village of the Damned. Tyvärr tappar jag de här vibbarna när Rakel i bokens andra halva ser sig tvingad att genomgå en sorts botgöring som försätter henne i en helt annan relation till både barn och barnafödande. Möjligen beror det på att jag själv är lika barn-tveksam som Rakel varit tidigare i historien och därmed har lite svårare att förstå hennes nya bevekelsegrunder.
Men som sagt, fram till dess var Den nya människan en trevlig bekantskap som ger utrymme för många funderingar av typen ”Hur skulle jag göra om…?”
Annonser
Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.
Flera årtionden senare är Joe och Joan Castleman mer eller mindre en institution. Till skillnad från andra fruar har Joan Castleman alltid varit nära involverad i sin makes författargärning och allehanda litterära diskussioner. Och nu är det dags att skörda lagrarna – Joe har blivit tilldelad det prestigefyllda Helsingfors-priset för sina böcker. Men det är i det här läget, när allt synes perfekt och komplett som Joan inser att hon en gång för alla fått nog av både sin make och sitt liv.
Jag kände inte till någonting om filmen The Wife mer än att Glenn Close och Jonathan Pryce stod på rollistan . Men efter avslutad titt hade jag utan problem blivit tillräckligt fascinerad av både filmen och historien för att bli nyfiken på den litterära förlagan av Meg Wolitzer.
Eftersom historien berättas av Joan själv kan Wolitzers huvudperson anamma en betydligt mer raljant och sardonisk ton i relation till både sin make och sitt liv än vad som är möjligt att gestalta på film. Joe Castleman blir därmed snabbt föremål för sin hustrus avslöjande nålstick som punkterar hans larger-than-life-persona. I det avseendet är The Wife en väldigt rolig bok, Joan vet att sätta fingret på svaga punkter och uttrycka dem på ett halsbrytande sätt. Både när det gäller välfunna formuleringar och att skildra avgörande scener som säger mycket om sina respektive medverkande. I det avseendet tycker jag också att boken är bättre än filmen, exempelvis med beskrivningen av hur Joe med falsk blygsamhet gärna berättar hur han yrvaket drar ned vattenglas och inte riktigt vet vad han säger när det ”oväntade” samtalet från Helsingfors till slut kommer. När han i själva verket satt fullt samlad och beredd och mer eller mindre väntade in det.
Det intressanta med det hela är att redan titeln avslöjar paradoxen i Wolitzers upplägg och jag vet inte riktigt om jag upplever att hon någonsin tar itu med den. För ingen kan ju vara en hustru utan att samtidigt ha en man att förhålla sig till. Wolitzer gör stora poänger (betydligt mer framträdande än i filmen) av skillnaden mellan kvinnor och män, närmast på en samhällsnivå. Joe och hans författaregelikar är medlemmar i en privilierat patriarkat (”the men who own the world”) som på olika sätt ser till att kvinnor aldrig ges samma möjligheter att märkas eller synas. Aldrig ges chansen att skapa litteratur utan att den i något avseende sätts i relation till det faktum att författaren är kvinna och inte man. Mannen är alltid normen, kvinnan är alltid avvikelsen.
Detta tycks ligga helt i linje med hur Wolitzer uppfattar sitt eget författarskap. Och för all del, nog är det graverande att läsa att The Wife nästan omgående köptes upp för att bli film men att det dröjde ytterligare 15 år innan vi kommit till en punkt där filmbolagen och manliga skådespelare trodde tillräckligt mycket på en film som hette The Wife istället för The Husband.
Hade jag läst boken först och gillat dess ton hade jag kanske inte blivit riktigt lika förtjust i filmen, där Joan tillåts vara mer renodlat förbannad. Som det blev nu fick jag möjlighet att ta tillvara det bästa av två världar. The Wife är en bra film och Glenn Close är magnifik som Joan. Men boken är både roligare och mer tragisk på en och samma gång. Filmens Joe Castleman får möjlighet att bibehålla ett visst mått av värdighet (om än inte hederlighet) som helt förnekas honom i Joans egen beskrivning av sitt liv och sin make. Om inte annat är det lätt att konstatera att The Wife är en sällsynt bra adaption av en redan bra bok.
Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.
Den brutala realiteten är dock att en författare faktiskt inte kan leva på sina ord om de inte samtidigt blir publicerade (och köpta) och förlagshusen är fortfarande ytterst tveksamt inställda till kvinnliga författare. När ett manus från en kvinna läggs fram, som dessutom berättar sin historia ur ett kvinnligt perspektiv, handlar diskussionerna inte främst om litterära meriter utan huruvida huvudpersonen är snygg eller inte.
Så Joan tar skeden i vacker hand eftersom hon älskar sin Joe (vars fru Carol inte alls förstår honom på samma sätt som den intelligenta studentskan) och det betalar sig. Drygt 30 år senare ber nämligen Joe sin ömma hustru om en nattlig avspännings-quickie eftersom han inte kan sova i nervös väntan på det där samtalet från Nobelkommittén.
Clenn Close har blivit Oscars-nominerad för bästa kvinnliga huvudroll tre gånger. Två gånger på 80-talet för Fatal Attraction samt Dangerous Liaisons och sedan 2011 för Albert Nobbs. Möjligen signifikant för hur hennes karriär tagit ny fart under de senaste åren? I fallet Albert Nobbs förlorade hon till Meryl Streep och The Iron Lady men nu vore det väl själva faen om det inte gick vägen (under förutsättning att Meryl Streep inte fjärtar högt nog för att nå Oscars-juryns öron)?! The Wife visades förvisso på 2017 års upplaga av Toronto Film Festival men hade amerikansk biopremiär först i augusti i år och det är väl den som räknas? Snälla, snälla, säg att det är biopremiären som räknas!
Close spelar nämligen den Joan Castleman som måste stå vid Jonathan Pryces sida när omgivningen öser beröm över Joes fantastiska författarkarriär. Själv introduceras hon däremot som ”mrs Castleman” och maken drar ned skrattsalvor med kommentarer som ”My wife doesn’t write, thank God”. Det blir relativt omgående tydligt att Nobelpris-uppmärksamheten sätter ett allt för skarpt ljus på en inrutad och stum roll som Joan är hjärtligt trött på.
För egen del var det framförallt Closes roll i The Girl With All the Gifts som gjorde att jag blev nyfiken på The Wife. Innan dess hade hon i ärlighetens namn mest varit ”hon som var bra i Dangerous Liasons” men prestationen som den stenhårda läkaren Caroline Caldwell (i en tyvärr allt för bortglömd zombierulle) gav definitivt mersmak.
Och som den nyfikenheten betalade sig! Även Pryce gör en fin insats men nu är det ju Close som står i centrum. Lager för lager skalas av, parallellt med ständiga påminnelser om att 30 år tillsammans (inklusive två barn) inte är något man bara kastar överbord som matrester till hajarna. Även om Joe är ett otroget egomonster (den sortens person där allt som händer är absolut värst för honom själv) är han inte alltid och enbart ett otroget egomonster. Möjligen är det till och med så att Joan fram till nu varit (eller i alla fall sett sig vara) lika beroende av Joe som han är av henne. Closes Joan är utmattad, kontrollerad, förtvivlad och förbannad i en fullkomligt magnifik blandning.
Övriga skådisinsatser är säkert helt ok men bleknar föga förvånande bredvid duon Close-Pryce. Christian Slater spelar av någon anledning en snokande författare som är ute efter att skriva Joes biografi men den rollen hade kunnat spelas av vem som helst. För min del blir det snarare distraherande att se Slater i den rollen eftersom jag inte kunde sluta tänka på Interview With the Vampire.
Även om den är angenämt berättad känns själva historien kanske också lite väl bekant (den bygger tydligen på en bok av amerikanskan Meg Wolitzer). Jag kan inte påstå att jag blir överdrivet sugen på regissören Björn Runges övriga filmografi. Jocelyn Pooks klagande stråkarbete, parat med flygbilder över ett decembergrått Stockholm, gör ingen människa glad. Men det finns ingen som helst anledning att inte gå man ur huse till biografen enbart för Glenn Closes skull. Det är hon värd.
The Wife var sista filmen ut på årets Malmö filmdagar men jag tror att vi alla som såg den var ganska nöjda med den avslutningen
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.
Och redan där, Mickey, skulle jag vilja stoppa din svada för ett par sekunder. För i mina ögon är Wonder Wheel snarare en berättelse som bygger på kontraster, vrångbilder och motsägelser. Till att börja med är det en Woody Allen-film utan ett förhållande mellan en äldre man och en yngre kvinna, men däremot ett mellan en äldre kvinna och en yngre man (dock får Han fortfarande goda möjligheter att förklara den intellektuella världens under för Henne). Wonder Wheel är vare sig särskilt rolig eller mysig, även om den allt som oftast badar i ett gyllengult sommarkvällssolsken. Vi får heller ingen uppenbar Woody Allen-kopia modell yngre.
Filmen är inte så mycket bitterljuv, som enbart bitter. Den utspelas i en miljö vilken av tillfälliga besökare upplevs som ett drömskt fantasiland, en plats för nöje och avkoppling. Men för de som lever och verkar där är stället snarare ett rent helvete; högljutt och vardagsslitigt. Mest av allt ett monument över krossade drömmar.
Och med närvaron av James Belushi som den hängbukade Humpty är det inte särskilt svårt att också se Wonder Wheel som själva antitesen till sitcom-serien The World According to Jim. Inte för att jag finner Belushi särskilt underhållande i nyss nämnda serie men här är det inte ens meningen att han ska vara det. Istället är han en bufflig typ som ständigt halkar omkring på alkoholismens gräns. Humpty är i Woody Allens regi gift med Kate Winslets Ginny. En kvinna som förvisso ligger bortom hans nivå rent utseendemässigt men som samtidigt är så trasig och bruten som människa att det inte känns särskilt underligt att de är tillsammans. De är både sina egna och varandras värsta fiender
Inte heller har paret några rara och förnumstiga barn. Istället måste de trängas i den lilla lägenheten med Humtpys dotter Carolina som allt för ung och dum gifte sig med en gangster och nu lever under dödshot från sin make. Plus Ginnys son Richie som skolkar från den välbehövliga sommarskolan för att istället hänga på biograferna och dessutom är en miniatyrpyroman av rang.
Inget fel på en tragedi i sig, även om den skulle komma från Woodey Allen. Problemet jag har med Wonder Wheel är att tragiken aldrig känns på djupet utan reduceras till banalt skådebröd. Belushi och Winslet lyckas aldrig ta sig bortom två relativt endimensionella rollfigurer. Deras utbyten (för att inte tala om utbrott) blir ofta teatraliska och melodramatiska. Kanske är det också därför som jag av någon anledning känner mig mer överraskad av Belushis insats än Winslets? Honom har jag aldrig haft någon större respekt för och här levererar han i alla fall något annorlunda, medan jag ju vet att Winslet kan så mycket bättre och mer.
Möjligen färgas den här uppfattningen också av att Humpty i alla fall ibland framstår i ett någorlunda sympatiskt sken medan Ginny inte ges några sådana bonuspoäng. Hon är genomgående den labila hysterikan och harpyan. Sliten och härjad; ful i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. På sin födelsedag (en dag som enbart markerar att hon blivit ännu ett år äldre) tycks hon inte kunna bestämma sig för om hon ska försjunka i apatisk depression, supa bort sina bekymmer eller helt enkelt bli galen. Jag får en distinkt känsla av att Allen faktiskt inte tyckt särskilt mycket om denna kvinna och därför gjort henne överspänd, åldersnojjig, hämndlysten, inbilsk och ogin. Vem kan då skylla männen för att de föredrar den lättsamma och okomplicerade (och, icke att förglömma, yngre) Carolina?
Så även om Allen gör halt innan Wonder Wheel hunnit kravla sig lika långt ned i träsket som Irrational Man har den tyvärr redan slagit in på samma väg det gäller de kvinnliga rollerna. Den äldre och kärlekssvultna kvinnan är ett lätt byte vad gäller både kropp och själ samtidigt som hennes neurotiska klängighet helt och fullt ursäktar hennes kassering till förmån för en yngre årsmodell.
Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.
YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.
alt. titel: Flocking
En mindre norrländsk ort. Litenheten går att se i både bra och dåligt ljus. Bra eftersom här finns en stark gemenskap – ett bröllop är en glad tillställning som hela byn deltar i. Dåligt om man råkar vara ointresserad av jakt och fotboll. Eller när en av tjejerna i den lilla avgångsklassen anmäler en klasskompis för våldtäkt.
”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”
När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.
Tillbaka till gamla vana hjulspår, en fredagssågning. En film som jag hade ”oturen” att se innan jag kanske var riktigt van vid giallo-genrens inneboende förutsättningar.
***
alt. titel: I nattens mörker
När min DVD-skiva ger mig valmöjligheten, är det klart att jag väljer en ”unrated version” av Dressed to Kill för att inte missa ett enda svep med rakkniven. Tyvärr tänkte jag då inte på att filmen tillhör den olyckligsaliga genre som kallas ”erotisk thriller”. Men det blir jag snart varse eftersom ”unrated” i det här sammanhanget innebär att tittaren efter ungefär en halv minuts speltid blir presenterad för full frontal bush. Kameran sveper över den intvålade kvinnan i duschen som har Angie Dickinsons ansikte (inklusive generösa mängder moderiktig blå ögonskugga) men Penthouse-modellen Victoria Lynn Johnsons kropp. För övrigt kan vi av Dickinsons ansiktsuttryck konstatera att detta måste vara en slags magisk dusch som ger alla kvinnor som använder den orgasm eftersom nästan samma upplevelse av den återkommer senare i filmen för en helt annan kvinna.
För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.
***
Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.
That’s what HE said!