It (1927)

alt. titel: Det, Det Evig Lokkende, Le coup de foudre, Das gewisse Etwas

Den gamle imperialistförfattaren Rudyard Kipling ska ha varit den förste att anno 1904 benämna en svårbestämd kvinnlig attraktionskraft med ett ord som dagens filmkonsumenter sannolikt snarare förknippar med en mordisk alien-clown: It (”Tisn’t beauty, so to speak, nor good talk necessarily. It’s just It. Some women’ll stay in a man’s memory if they once walk down a street”). Ett ord som sedan plockades upp av Elinor Glyn, en författare som synes stå mycket långt från Kipling med en produktion av ”risqué, and sometimes erotic, romantic fiction aimed at a female readership”. Hon fick serien It publicerad i Cosmopolitan 1927 och enär hon dessutom jobbade som manusförfattare blev det snart också en film med den redan populära stjärnan Clara Bow.

Bow hade gjort sin första roll bara fem år tidigare (Beyond the Rainbow från 1922) men hade trots det hunnit med att spela i inte mindre än 36 filmer innan 1927. It och den därefter naturliga associationen till Bow som ”the It-girl” kom dock att skjuta upp henne i Hollywoodstratosfären. En status som bland annat två år senare resulterade i 45 000 beundrarbrev under en enda månad.

Nu är det ju inte alltid så lätt att veta med film som är nästan 100 år gammal. It var populär DÅ men hur underhållande är den egentligen NU?

Betty Lou Spence arbetar som butiksbiträde på New York-varuhuset Waltham och i likhet med alla sina kollegor suktar hon efter ägaren Cyrus Waltham Jr. Men Betty Lou är nu en gång för alla fräckare och påhittigare än sina kollegor (för att inte tala om att hon besitter rikliga mängder ”It”) och lyckas därmed fånga Cyrus uppmärksamhet. Till en början går romansen som ett framrusande godståg – Betty Lou vinner Cyrus hjärta genom sin chosefria uppenbarelse och det faktum att hon inte tvekar att släpa med honom på en dejt på Coney Island. Men när hon tvingas hjälpa en vän uppstår missförstånd och fnurror på tråden, dock inte större än att Betty Lou än en gång kan se till att lösa situationen till det bästa.

Tittar man bara på den ena sidan av It-myntet ser man inte så mycket än den klassiskt kvinnliga drömmen. Arbetarklassflickan fantiserar om att bli troféhustru åt den rike mannen och får honom på kroken genom att inte vara allt för tillmötesgående. Första gången han försöker kyssa henne blir det en örfil och hon faller inte i farstun första gången han förklarar sin kärlek för henne (inte minst eftersom denna kärlek kommer med ett gäng förbehåll).

Men samma mynt har faktiskt också en andra sida och den är betydligt roligare. Till och med riktigt progressiv, utifrån mina fördomar om nästan 100 år gammal film. Absolut, Betty Lou vill bli gift och hon vill bli det med Cyrus. Utan annan tydligt förklaring än att han är rik. Han blir i sin tur intresserad utan att hon behöver säga ett enda ord eftersom hon har ”It”. Men samtidigt är hon tuff och handlingskraftig samt en otroligt lojal vän. Hon delar rum med singelmamman Molly som är sjuk och därför inte kan betala för sig. Betty Lou försörjer alltså både sig själv, Molly och Mollys barn.

När barnavårdsnämnden kommer och snokar säger hon dessutom att barnet är hennes eftersom en arbetslös kvinna tydligen inte fick ha barn i New York på den här tiden. Det är anledningen till missförståndet mellan henne och Cyrus. Men istället för att rusa iväg och be om ursäkt på sina bara knän blir hon rätteligen förbannad för att han inte litade tillräckligt mycket på henne för att själv fråga hur det egentligen förhöll sig. Istället erbjöd han henne att bli hans hålldam, som en slags välgärning.

Manuset ger alltså Betty Lou en hel del agens men jag har svårt att tänka mig att rollen skulle funka för alla och envar. Clara Bow har en härlig energi som fortfarande skiner starkt. Det är inga större problem att tro på hur hon med självklarhet blir festens medelpunkt (bland annat tack vare sina banjo-kunskaper) eller knockar en uppblåst aristokratdonna för att kunna rädda henne från drunkningsdöden.

Som Betty Lou har Clara Bow i sanning den omedvetna magnetism och självklara säkerhet som präglar en sann ”It-girl” (Clara Bow själv lär ju knappast ha varit särskilt omedveten om sin dragningskraft vid det här laget eftersom det var den hon försörjde sig på). Hennes It-attityd kommer exempelvis till uttryck i dejten på Coney Island där hon storskrattande släpar med Cyrus genom lustiga huset och bjuder honom på korv med bröd istället för att propsa på att de ska gå till Ritz och dricka champagne.

Clara Bow och It kan med rätta kallas klassiker och det är bara att vara tacksam över att en kopia av filmen återfanns i Prag på 60-talet då många av Bows andra produktioner gått förlorade. Det var inga större problem att hitta en hyfsad version på YouTube, så varför inte bjuda dig själv på dryga 70 minuter underhållning? Jag törs lova att du inte kommer att ångra dig.

Bonus: Get Your Man (1927)

Bow var som sagt produktiv och var med i ytterligare fem filmer som hade premiär 1927. Get Your Man blev emellertid ett bevis på att allt inte är Bow-guld som glimmar. Manuset bygger på en fransk pjäs, Tu m’épouseras!, och är i allt väsentligt en romantisk komedi med diverse missförstånd och kringelikrokar innan vi är framme vid den förväntade upplösningen. Clara Bows Nancy Worthington är enbart intresserad av att få sin Robert de Bellecontre på kroken. För att göra det måste hon låtsas vara kär i Roberts presumtive svärfar Marquis de Villeneuve men när det hela uppdagas är ingen – varken Robert, markisen eller markisens dotter (och Roberts tilltänkta fästmö) – särskilt upprörd över detta. Bow är fortfarande förbålt charmig men det är en charm som är helt förslösad på den endimensionella Nancy. Get Your Man var dessutom en något förvirrande filmupplevelse eftersom delar av den saknades.

The Imitation Game (2014)

Det synes väl ganska passande att mannen, vilken framstod som något av en gåta för sin omgivning, också var mannen som under andra världskriget knäckte den tyska kodmaskinen som blivit känd under namnet Enigma.

Fast…riktigt så enkelt var det förstås inte. I verkligheten, alltså. Matematiskt begåvade personer har, helt i linje med temat för The Imitation Game, räknat ut att filmen till 57,7% består av överdrifter, utelämnade fakta och rent hittepå. Desto svårare att förhålla sig till, då norske Morten Tyldum trots (eller tack vare) alla dessa dramaturgiska friheter skapat en berörande, intressant och ibland till och med spännande film om de brittiska kodknäckarna vid Bletchley Park.

Det som för min del känns svårast att fördra är den avsmalning som The Imitation Game tvingat på sin historia. Rent berättarmässigt kan jag se vitsen med fokusera på ett fåtal personer och en enda tänkande maskin (vilken dessutom fått byta namn, från det patriotiska ”Victory” till det mer känslomässigt anstrukna ”Christopher”).

Men det innebär samtidigt att det är en massa personer som inte alls får den uppmärksamhet de förtjänar. Insatserna från Turing och hans kompisar, samt ”Christopher”, därmed framstår därmed som mer heroiska och enastående än de verkligen var. Nu är i och för sig The Imitation Game inte ensam om denna fadäs – filmatiseringen av Robert Harris Enigma lyckades även den helt ”glömma” det faktum att en gäng polska kryptologer kämpat mot Enigma-koderna sedan 1932.

Med tanke på att The Imitation Game också försöker lyfta fram mannan Alan Turing (och inte enbart hans krigsinsatser) kan jag också tycka att det blir lite märkligt att filmskaparna inte lyckats hålla sig från att smyga in lite dramaturgiskt godis även i de obligatoriska avslutande informationstexterna. De syftar främst till att sätta ljus på den brittiska attityden och juridiken gentemot homosexualitet, vilka bland annat dömde personer till fängelse för ”gross indecency” innan lagen ändrades 1967. Men The Imitation Game vill så hjärtans gärna göra sin poäng så övertydlig, att den sätter likhetstecken mellan Turings påtvingade hormonbehandling och hans självmord 1954. I själva verket gick det 14 månader mellan behandlingens avslut och hans död.

Och, för att plocka upp även den sista kastade handsken – Benedict Cumberbatchs genialiska rövhål framställs ganska otvetydigt som en person med någon typ av autismspektrumtillstånd, med för 2014 välkända tecken. Ett maniskt behov av att hålla ärtor och morötter separerade på tallriken, en osviklig förmåga att tolka alla uttalanden bokstavligt och en obeveklig logik som ofta övertrumfade känslomässiga tendenser. Med resultatet att filmens Turing ofta framstår som direkt socialt handikappad. Såvitt jag kan förstå fanns det i själva verket ganska lite av sådana övertydliga markörer hos den verklige Turing.

Samtidigt kan jag också se hur lockande det är att plocka ihop en filmisk Alan Turing av alla de här delarna. Inte nog med att han själv myntade uttrycket ”the imitation game” i uppsatsen ”Computing Machinery and Intelligence” från 1950, det är också en titel som har en minst tredubbel betydelse. Turing synes ha varit besatt av tanken att skapa en tänkande maskin, en maskin som skulle imitera mänskligt tänkande eller intelligens. Det direkt olagliga med Turings sexuella preferens gör i sin tur att det är den enda hemlighet som måste skyddas mer än hans kodarbete. Han tvingas alltså själv imitera en straight man för att inte åka i fängelse. Och så lägg till detta en eventuell funktionsnedsättning som gör att han också måste imitera en hel del mänskligt beteende av den typ som utgör ett socialt smörjmedel. The Imitation Game gör verkligen ingen hemlighet av sitt likhetstecken mellan Turing själv och hans maskin i sina försök att imitera mänsklighet.

Men om man nu bortser från att Cumberbatch porträtt av Turing knappast är 100% sanningsenligt gör han en mycket bra prestation. Skådespelaren var ju långt ifrån främmande för att spela genialiska rövhål, men Turing är ändå en rätt annorlunda fågel jämfört med den moderne Sherlock Holmes. Här får vi hela registret av rädsla, frustration, ensamhet, arrogans och en viss ömsinthet. Rent skådespelarmässigt blir det svårt att hävda att Cumberbatch matchas av Kiera Knightleys Joan Clarke, men hennes roll är i alla fall ett försök att i någon mån sätta ljus på det faktum att kvinnor också kan kodknäcka. Fokus ligger dock som sagt mer på prestation än psykologi eller personlighet.

The Imitation Game är en bra film, en bra berättad film, en film-film. Som BOATS betraktad tar den sig som synes väldigt många friheter men det är samtidigt en film som inte bara är sevärd för att den är intressant och inte bara intressant eftersom bygger på verkliga händelser. Men suget att efteråt läsa på hur det ”verkligen” var, tror jag aldrig att jag kommer ifrån.

X3: Buster Keaton (1924 & 1928)

Har man sett en, så… Det var väl ett tänk i den stilen som fick mig att börja med Buster Keaton-klassikern Sherlock Jr. och sedan riva av långfilmerna Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman av bara farten. Innan detta ödesmättade tillfälle har jag bara sett tågfilmen The General från 1926. Och trots närvaron av tåg, vilket automatiskt ger vilken film som helst en fördel, var The General en besvikelse. Men det känns lite orättvist att döma ut hela Keatons produktion (151 actor credits på IMDb), baserat på ett enda actionpackat ångloksraffel.

Möjligen att Keaton plockade med sig det där ångloksrafflet och bara förflyttade sig till närmsta flod i 1928 års Steamboat Bill, Jr. Här handlar det nämligen om ångbåtar, även om de ligger för ankar mest hela tiden. Den gamla skorven Stonewall Jackson och dess kapten, William Canfield, får se sig brädade av den nya, ståtliga King. Men kaptenen har goda förhoppningar om att hans son, Bill Jr., ska se till att lyckans vindar vänder. Tyvärr visar det sig att grabben är en akademikerfjant från Boston, vilken (trots faderns idoga uppmaningar) är ganska usel på att slå folk på käften (men desto bättre på att hantera en ukulele). Dessutom är han kär i dottern till Kings ägare, Kitty, vars ömma fader också motsätter sig relationen. En redig cyklon gör dock att Bill Jr. kan visa framfötterna.

Detta att kunna stå pall när det gäller, funkar även för den aspirerande kameramannen Buster i The Cameraman från samma år. Buster har egentligen bara köpt sig en begagnad filmkamera för att komma nära den sköna Sally. Men han visar sig kunna fånga remarkabla bilder av såväl gängkrigets Chinatown, som en fatal motorbåtsolycka.

Och så har vi den biografanställde Buster som i Sherlock Jr. (från 1924) fantiserar om att bli världens skickligaste detektiv istället för att behöva sopa upp skräp och sköta filmprojektorn. I drömmarnas värld får han en chans att visa vad han är gjord av.

I likhet med Charlie Chaplin synes Buster Keaton också porträttera den lille mannen, både bokstavligt och bildligt. Om inte internetzet ljuger var bägge männen inte längre än 165 cm, men jag upplever att Chaplin spelade ännu mer på sin storlek i kontrast till enorma och buffliga antagonister. Samtidigt gör sig Keaton oftare lite lagomt klumpig eller fumlig, särskilt när han ska interagera med det täcka könet. De är alltså bägge två en protagonist som är lätt att både identifiera och sympatisera med, med en anstrykning av underdog.

Buster är å andra sidan aldrig en luffare. Han har i dessa tre filmer någon form av anställning eller jobb, men kan samtidigt inte spendera på särskilt stor fot. I The Cameraman görs det ett skämt av att han bara kan betala med tiocentare när han ska bjuda Sally på badhuset. I Sherlock Jr. råkar han till och med i klistret när han blir anklagad att ha stulit en klocka för att köpa en chokladask till sin käresta (ingen särskilt bra utdelning på den pantsättningen eller också var chokladen orimligt dyr på 1920-talet).

Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman påminner en del om The General i det avseendet att de är extremt löst sammanhållna “berättelser” som i komisk dräkt också pular in en hel del karakteristisk action och stunts. De tre bygger på tesen att i princip allt som händer, allt som triggar vår huvudperson till handling, utgår från att han försöker hooka up med sin käresta. Quinnan är i sanning primum mobile. Tyvärr innebär det att en hel del av filmernas små “sketcher” känns både krystade och inte särskilt roliga. Jag skrattade nog allra mest i Steamboat Bill, Jr. då förstestyrmannen ger en revolver till fadern med orden “No jury would convict you” vid åsynen av en överdrivet utstyrd son.

Överraskningen i The Cameraman var kanske att filmen också försöker sig på ett par ordvitsar, ett grepp som väl funkar sådär när filmen är hänvisad till textskyltar om jag ska vara helt ärlig. Då var det mer intressant med badhus-segmentet eftersom det bjussar på en väldigt avklädd skådis och det därmed fanns goda möjligheter att imponeras av Keatons (icke helt oväntat) imponerande muskulatur. Samtidigt är The Cameraman den enda av dagens filmer där jag inte kunde känna igen någon klassisk scen à la The Generals tågstockshävningar, exempelvis.

Innehållsmässigt sticker Sherlock Jr. ut i sammanhanget eftersom åtminstone halva filmen utspelas i en dröm. Därmed finns det goda möjligheter till surrealistiska scener som kanske inte är direkt roliga, men åtminstone fantasifulla. Samt icke minst imponerande, rent filmtekniskt.

Imponerande är nog ordet jag skulle vilja sätta på min erfarenhet av Keaton så här långt. Han var en jäkel på filmteknik och stunts, det kan jag villigt erkänna. Men på det hela taget känner jag mig fortfarande mer attraherad av Chaplins patos, humana relationer och finess. Han har ett visst mått av elegans, där Keaton snarare uppvisar ett kalkylerat och kontrollerat dödsförakt.

Tack till Shinypoddens filmskola som fick stå för incitamentet till tittningarna!

Sherlock Jr. (1924)

The General (1926)

Steamboat Bill, Jr. (1928)

The Cameraman (1928)

The Cuckoo’s Calling (2013)

Cormoran Blue Strikes liv är på upphällningen, både privat och professionellt. Flickvännen Charlotte har sparkat ut honom från lägenheten och privatdetektiv-verksamheten haltar betänkligt. Ungefär som Cormoran själv, tack vare att hans vänstra ben måst ersättas av en protes efter ett bombdåd i Afghanistan där han jobbade som militärpolis.

Men som genom ett mirakel blir han kontaktad av advokaten John Bristow som vill att Cormoran utreder hans adoptivsysters självmord. Lula Landry var en välkänd fotomodell och dödsfallet har tröskats både framlänges och baklänges i tidningar och på nätet. Trots det är Bristow övertygad om att det finns något mer bakom tragedin.

Förutom titeln ståtar omslaget på The Cuckoo’s Calling med författarnamnet Robert Galbraith. Detta är dock en sentida pocketutgåva, tryckt när det redan avslöjats att Robert Galbraith egentligen var J.K. Rowling som ville försöka sig på att skriva om något annat än en tonårig trollkarl. Innan det stod klart var försäljningssiffrorna för The Cuckoo’s Calling synnerligen modesta, bara för att explodera när avslöjandet kom. Numera får man pröjsa minst 4 000 dollar för en signerad förstautgåva. Det tycks dock faktiskt inte som om det var Rowling själv eller hennes agent som stod för ”avslöjandet” i syfte att sälja lite fler volymer.

Jaha, men hur är då Rowling som författare utan sin Harry och trollkarlsvärld? Jomen, helt ok måste jag ändå säga. Styrkan i The Cuckoo’s Calling är dock personporträtten och de mellanmänskliga relationerna, snarare än själva deckarhistorien. Vad gäller en bakgrund inom militärpolisen finns det exempelvis likheter mellan Cormoran Strike och Lee Childs Jack Reacher. The Cuckoo’s Calling innehåller också en hel del London-beskrivningar som gör att jag skulle kunna likna boken vid hur Michael Connelly förhåller sig till sitt älskade L.A. Strike är emellertid inte mer lik Harry Bosch eller Mickey Haller än han är Jack Reacher. Stämningsmässigt ligger Rowling betydligt närmare äldre pusseldeckarföregångare som Agatha Christie.

Till dags dato har Rowling fått ur sig inte mindre än fem böcker om Strike. Och, får jag hoppas, hans högst kapabla sekreterarassistent Robin Ellacott. Det är nämligen via henne vi blir introducerade till privatsnokaren till att börja med, men hon försvinner sedan till viss del från historien. Lite synd att Rowling skulle trilla ned i Hermione-fällan så pass omgående kan jag tycka. Men som sagt, hon får kanske en större roll att spela allt eftersom serien fortskrider? Jag ska väl dock inte påstå att The Cuckoo’s Calling var en så fantastisk läsupplevelse att jag kommer att springa mig svettig efter de övriga fyra delarna. Men skulle jag snubbla över dem skulle jag för all del kunna tänka mig att ta upp läsningen igen.

The Stand (2020-2021, 1 säsong och 9 avsnitt)

När jag nu ändå har haft ett helt Halloween-tema ägnat åt Stephen King, och i det sammanhanget bland annat tittade igenom Mick Garris TV-serie-filmatisering av postapo-tegelstenen The Stand, kändes det ganska givet att klippa denna nyinspelning så snart jag fick chansen.

Där Andy Muschiettis tvådelade filmatisering av It repade upp bokens två sammanflätade tidslinjer går Josh Boone och Benjamin Cavell åt motsatt håll. Kings bok är ju en mer eller mindre rak kronologisk skildring av vad som händer när hela världen (eller ja, i alla fall den delen av världen som räknas) drabbas av superinfluensan Captain Trips. Serien väljer att försöka spara på godsakerna genom att hoppa mellan en dåtid med själva utbrottet samt en nutid där kampen står mellan det goda Boulder och det syndfulla Las Vegas.

Utöver det tar man sig ganska stora friheter med manuset – det är många välbekanta händelseförlopp som tajtats upp och som därmed av naturnödvändighet också måste förändras. Jag kan tycka att de flesta av de förändringarna är rimliga och funkar bra i sammanhanget men kan samtidigt inte undra om serien i allt för hög utsträckning bygger på att tittaren helst också ska ha varit en läsare innan.

Både tidshoppen, rollfigurerna och relationerna dem emellan upplever jag nämligen tar en hel del för givet. Jag tror att jag, som tycker att jag i princip känner Stu Redman, Frannie Goldsmith och Harold Lauder personligen, läser in en hel del som kanske inte finns där. För mig är ju triangeldramat dem emellan så självklart och organiskt men ska jag vara kritisk har jag svårt att se att serien ger mig någon egentlig förklaring till varför Frannie och Stu blir tillsammans. Detsamma gäller många andra detaljer – jag skulle exempelvis kunna tänka mig att duon Larry Underwood och Nadine Cross framstår som nästintill obegriplig om man inte har hela Kings berättelse inpräntad i hjärnbarken.

Men som sagt, med den förförståelse som jag tar med mig in i tittningen tycker jag att mycket om inte annat är bättre än Mick Garris 90-talsversion. Däremot kunde jag nog aldrig riktigt komma över märkligheten i att James Marsden, född 1973, fyller Stu Redmans skor eller att Greg Kinnear tar över från Ray Walston som Glen Bateman. I mina ögon är bägge alldeles för unga. Samtidigt har ålderskillnaden mellan Stu och Frannie blir ännu mer markant, 13 års åldersskillnad mellan Gary Sinise och Molly Ringwald har nu blivit 25 år mellan James Marsden och Odessa Young (indeed she is!)

Men Alexander Skarsgård är utan tvekan en bättre Flagg än den mesige Jamey Sheridan. Skarsgårds Flagg är fortfarande inte skrämmande på någon fläck men han är i alla fall oändligt mycket coolare. Och föredetta footballspelaren Brad William Henke kommer inte i närheten av Bill Fagerbakkes lyteskomik i rollen som Tom Cullen. Å andra sidan…det är i princip omöjligt att vara bättre än Miguel Ferrer och Nat Wolff lyckas inte heller med det i rollen som Lloyd Henreid.

I takt med tiden har Boone och Cavell uppdaterat persongalleriet lite här och där. Nick Andros spelas av brasilianske (och hörande) Henry Zaga medan Larry Underwood porträtteras av den svarte skådisen Jovan Adepo och Dayna Jurgens har fått kubanskt påbrå genom Natalie Martinez. Roller som domare Farris och Ralph Bretner fylls nu av kvinnliga skådespelare. Allt detta funkar alldeles utmärkt och känns i mina ögon inte allt för krystat, men ingen av alla inblandade får som sagt särskilt mycket tid på sig för att bygga sina rollfigurer. Vilket bland annat leder till att ett i berättelsen oerhört signifikant dödsfall nu känns som en fjärt i kärnvapentryckvågen.

Så, inget mästerverk på något sätt men ändå bättre än produktionen från 1994 och nya King-serier som The Mist. Ooooooom det inte vore för seriens absolut sista avsnitt. Det är ju svårt att tänka sig att förlagan inte skulle kunna ge föda nog till nio timslånga avsnitt. Och ändå fick man för sig att det skulle vara en bra idé att i princip avsluta bokens berättelse i höjd med avsnitt åtta och så skriva till ett helt nytt slut i stil med ”vad hände sedan?”. Samt få chansen att våldsklämma in en extremt krystad referens till, alternativt förklaring av, seriens titel.

Ska jag vara helt ärlig har jag ens svårt att bedöma om detta avsnitt är bra eller dåligt eftersom jag känner att jag får tunnelseende och hjärtklappning av dess blotta meningslöshet. Det finns ingen som helst anledning till att berätta denna sista lilla tarm av historia och jag finner det provocerande ointressant. Plus att jag känner mig snuvad på konfekten eftersom jag ju trodde att jag skulle få nio avsnitt The Stand. Och så blev det bara åtta… Det som svider allra värst i sammanhanget är kanske att det är Stephen King himself som försökt att ta sin historia vidare på ett sätt som inte funkar det allra minsta lilla.

Så, gillar du Kings The Stand tycker jag nog att serien är värd en titt. Om inte annat för att se vilka förändringar som lagts in. Men se då för guds skull då till att avsluta titten med avsnitt åtta. Avsnitt nio förtjänar inget mer än att rövknullas av Randall Flagg!

En uppblåst liten fittas memoarer (2021)

”Ni vet vad memoarer är? En genre för Stora Män. Kvinnor skriver inte memoarer. De publicerar självbiografier och bekännelseromaner. [—] Kvinnor skriver om känslor, barn och annat snaskigt. Män skriver om sin tunga roll i berättelsen om pengar, politik och världshistoria. [—] I och med projektets genrebeteckning Memoarer hävdar vi oss nämligen vara en Stor Man med så mycket weltschmerz och ett så omfattande globalt kontaktnät att vårt orerande kan passera som geopolitisk omvärldsanalys.”

Holy Spider (2022)

Ali Abbasis Holy Spider inleder med ett citat som handlar om självuppfyllande profetior: ”Varje man ska möta det han önskar undvika” (fritt översatt från persiska).

Ur spår (2022)

Jag tackar gudarna för att jag inte har Daniel Nylander som chef. Det räcker inte med att han själv är en überpresterande jävel som bestämt sig för att träna inför det friskluft-satans påfund som kallas Vasaloppet. Daniel har också dragit med sina medarbetare i idiotierna och det är högst oklart om de med gemensamma krafter ägnar arbets- eller ”fri”tid åt att staka sig runt idrottsplatser på rullskidor i ett kapitalt snöfritt Stockholm. En arbetsgemenskap som dessutom befinner sig på en klar höhö-nivå. Besked vid en tjusigare nyårsmiddag om att ett av de närvarande paren väntar barn möts med uppskattande ord om att fadern i sammanhanget minsann är en ”jävla bock”.

Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre (2020)

Max Brooks är en författare som torde kunna agera som poster boy för devisen ”att göra dygd av nödvändigheten”. Han är associerad till både Modern War Insitute vid militärskolan West Point samt Brent Scowcroft Center for Strategy and Security vid tankesmedjan Atlantic Council och har i och med Devolution publicerat ännu en bok som handlar om vikten av att vara åtminstone en gnutta överlevnadspreppad.