You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

The Woman in the Room gav Darabont blodad tand för all things King och de två gjorde därför redan 1983 en handskakningsdeal på Kings långnovell/kortroman “Rita Hayworth and the Shawshank Redemption”. Det känns inte helt osannolikt att King till viss del gick med på den uppgörelsen av ren nyfikenhet eftersom han inte för sitt liv kunde se det kontemplativa narrativet överfört till film.

Några år senare hade Darabont hunnit bli etablerad nog för att få jobba med manuset till A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors, vilket i sin tur betalade sig så pass bra att han nu kunde återkomma till King med en check på $5 000 i näven. Därefter var det bara en fråga om att vänta in rätt omständigheter för att Darabont skulle kunna omsätta sin vision i praktiken. Man måste ju ändå konstatera att han var en karl som förhållandevis snabbt hunnit skaffa sig rejält med kontakter i filmbranschen. Från inköp (1987) till film (1994) dröjde det förvisso sju år men i slutänden fanns å andra sidan folk som Roger Deakins, Tim Robbins, Morgan Freeman och Thomas Newman vid Darabonts sida. Och då ska man betänka att The Shawshank Redemption till yttermera visso är Frank Darabonts långfilmsregissörsdebut.

Inte behöver jag väl dra upplägget för The Shawshank Redemption, filmen vars position på IMDb:s 250-bästa-lista tycks vara lika ohotad som omdebatterad? Med osannolika nära 2,4 miljoner röster och ett genomsnittligt användarbetyg på 9,3? Filmen som lika osannolikt nog blev en kassaflopp vid premiären eftersom en fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer och en okänd regissör inte kunde tävla mot alster som Pulp Fiction och Forrest Gump.

Well, 20 år senare kunde Frank Darabont konstatera att historien gett honom rätt, när hans fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer blev invald till National Film Registry 2015. På de 20 åren hade inte minst en manlig publik kommit att bli allt mer förtjust i berättelsen om ett manligt vänskapsförhållande som bidrar till att de inblandade bevarar sin mänsklighet i en monoton och förtryckande miljö.

Jag har så klart sett The Shawshank Redemption förut, flera gånger till och med. Inte helt osannolikt att jag såg den på bio när det begav sig, det råstarka filmåret 1994. Däremot har den aldrig varit något storfavorit, utan puttrat på i bakgrunden som en stabil snarare än enastående film. Den här gången var jag därför lite nyfiken på om jag skulle kunna se orsakerna till den enorma populariteten.

Och jo, det kan jag nog. Jag ser på Wikipedia att det tydligen varit populärt att sätta in berättelsen om den oskyldigt morddömde Andy Dufresne i ett religiöst sammanhang, där Andy skulle vara någon slags Messias gentemot fängelsedirektören Nortons Lucifer. Riktigt så långt skulle jag inte sträcka mig, jag tänker istället att det är det jordade och i någon mening vardagliga i Andy och Reds relation som ger filmen dess styrka.

En styrka som till lika delar vilar på Kings förlaga, Darabonts manus och rollprestationerna från Tim Robbins och Morgan Freeman. Med Reds ögon på Andy blir han mannen vi alla skulle vilja vara – en närmast övermänsklig kombo av behärskning, skarpsinne, planering, tålamod, uthållighet, rådighet, integritet och handlingskraft. Hade Rob Reiner fått som han ville och Tom Cruise axlat rollen som Andy är nog risken överhängande att rollfiguren också blivit just den där övermänniskotypen. Men upptaktens framställning av Tim Robbins som en bruten man i de anklagades bås ser till att avvärja alla sådana intryck.

En annan del i The Shawshank Redemptions beständighet hänger mer på Kings förlaga, Darabonts manus och Roger Deakins foto, nämligen beskrivningen av Shawshank självt och livet som pågår innanför murarna. År ut och år in. Jag hade innan den här tittningen inte reflekterat över hur pass snabbt filmen sätter känslan i den här oförsonliga vardagen med sin panorering över själva byggnaden, dagen när färskingarna anländer och vi får stifta bekantskap med Red och Morgan Freemans berättarröst. Det är stenmurar, gråmulet.

Till just denna del bör nog också räknas Thomas Newmans score, vilket understryker både vardagligheten och vidrigheten i livet innanför med sin långsamma melankoli oavsett om det uttrycks med stråkar eller piano. Den övergripande lågmäldheten kontrasteras fint vid ett enda tillfälle med den sköra men storslagna skönheten i Mozarts ”Sull’aria…che soave zeffiretto”. Som Red säger: ”I tell you, those voices soared higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made those walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free”.

I populärkulturen må Andy Dufresne med nävarna mot skyn vara sinnebilden för The Shawshank Redemption men jag skulle vilja säga att det inte på långa vägar är filmens bästa eller mest talande scen. Det är inte scenen som beskriver reell frihet som är Shawshanks nerv, utan scenerna som lyckas beskriva känslan av frihet där ingen sådan finns. Ni vet sannolikt vad jag menar – taklaget som hinkar bärs i morgonsolen och Mozart som svävar över fängelsegården är, sin otroliga bekantskap till trots, fortfarande imponerande effektiva i sin känslosamhet.

Överhuvudtaget är kanske ”imponerande effektiv” en ganska talande etikett på The Shawshank Redemption för min del. Jag kan se och uppskatta alla filmens kvaliteter men den talar inte till mina hjärterötter på ett känslomässigt plan. Jag har inga problem med vare sig intresse eller uppmärksamhet under omtitten (det känns verkligen inte att den klockar in på 140 minuter), men det är heller ingen film som ger mig en rusch av genuin filmglädje.

Förlaga: ”Rita Hayworth and the Shawshank Redemption” (Different Seasons 1982)
Cameo: –

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Ganska snart slutar folk bry sig om dylika konspirationsteorier eftersom virusets härjningar inte bara resulterar i lite hosta och ledvärk utan dödsfall. Det dröjer inte länge innan det fåtal som visat sig vara immuna måste navigera sig igenom apokalyptiskt tomma städer. Alla dras de emellertid som genom magnetism till en av två personer, den åldriga Mother Abigail eller ”the walkin’ dude”, Randall Flagg. Gissa vem av dessa två som befinner sig i syndens näste Las Vegas där hen grundat en fascistbetonad diktatur? Och gissa vilka som dras till ett sådant samhälle?

Inte våra huvudsakliga protagonister i The Stand i alla fall. Nej, de lyssnar på Mother Abigails ”gud” och väljer i sann demokratisk anda en ledningskommitté. Som av en ren händelse råkar ganska många av berättelsens huvudsakliga protagonister bli invalda i sagda kommitté. Men i och för sig, skulle jag stå inför världens undergång skulle jag också kunna tänka mig att satsa både liv och hälsa på Gary Sinises Stu Redman och Ray Walstons Glen Bateman. Möjligen också på Rob Lowes Nick Andros. Därefter blir det mer skakigt…

Detta var långtifrån första titten på Mick Garris miniserie (fyra avsnitt om 90 mins vardera) men attans om jag mindes den riktigt så här halvdan, på riktigt så här många olika plan. Wikipedia rapporterar om en ansträngd budget trots att den var stor med 90-talets TV-mått mätt. Jag förstår att det sannolikt kostat multum att kuska runt till alla exteriör-inspelningsplatser, men konsekvensen blir tyvärr att det mesta som utspelas inomhus å andra sidan ser ganska slakt ut. Färgskalan är glåmig. Scenerier framstår som platta och anonyma.

Och medan fysiska effekter, exempelvis Randall Flaggs demon-look, förvisso verkar vara hyfsat genomarbetade är de inte snygga. Faktum är att de tyvärr resulterar i att jag sitter och småfnissar åt honom istället för att bli skraj. Till saken hör att skådisen Jamey Sheridans denim-och-hockeyfrilla-look à la countrystjärna på dekis inte heller injagar särskilt mycket skräck. Men som sagt, de fysiska effekterna synes ändå mer genomarbetade än de animerade. Som vanligt har dessa 90-talets tidiga försök med CGI åldrats ofantligt illa.

Dessutom är det alltså flera av även de huvudsakliga skådisarna som faller igenom. Största skurken i det här dramat är tyvärr Molly Ringwalds Fran Goldsmith, vilket verkligen är synd eftersom The Stand lider en smula brist på vettiga kvinnliga rollfigurer. Men visst, i försöken att baxa ned den voluminösa historien i en alldeles för liten kostym har mycket (nästintill all, skulle jag säga) av karaktärsutvecklingen fått trimmas bort. Vilket alltså innebär att det inte finns så mycket för Ringwald (eller Laura San Giacomo i rollen som Nadine Cross heller för den delen) att luta sig mot. I rättvisans namn saknas det i och för sig knappast manliga klavertramp heller. Jag har redan nämnt Sheridan men tvekar inte att klumpa ihop honom med exempelvis Adam Storkes Larry Underwood, Corin Nemecs Harold Lauder och Bill Fagerbakkes Tom Cullen.

Den senare rollen är å tredje sidan i sig självt halvskakig – jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Kings faiblesse för att utnämna personer med intellektuell funktionsnedsättning såsom stående i någon slags särskild kontakt med en högre makt. Eller ja, faiblesse och faiblesse, noga räknat kan jag än så länge bara komma på två där den andra lät vänta på sig ganska många år (wait for it…). Men i likhet med det senare exemplet vacklar Fagerbakkes prestation farligt nära lyteskomikens gräns.

Enligt Wikipedia ska King velat ha Mick Garris som regissör eftersom det var en kille som inte kom med allt för många egna idéer i förhållande till förlaga och manus. Jag vet inte hur smart det valet egentligen var. I nuläget är miniserien The Stand nedtrimmad till att enbart innehålla förlagans händelseutveckling. Allt som andas karaktärsutveckling och tankegods saknas, bortsett från att det religiösa anslaget blivit avsevärt mer prominent än vad jag minns från boken. Och den ende vi kan skylla på i det här fallet är King själv eftersom det i slutänden är hans manus som realiserats. Tyvärr misslyckas författaren allt för ofta med att överföra det som gör att folk dras till hans skrivna berättelser eftersom det är de elementen som tenderar att försvinna i adaptionerna han själv är inblandad i.

Nu har jag blivit så pass surmagad att jag nästan är benägen att säga att det enda som är riktigt bra med The Stand anno 1994 är scoret av W.G. Snuffy Walden. Faktum är att åtminstone ett par av hans melankoliskt folkiga countrymelodier är bättre än vad den här produktionen förtjänar. De i sig gör att jag som tittare ibland åtminstone får en aning om den episka americana-känsla som förlagan faktiskt dryper av. Men absolut, jag ska inte sticka under stol med att jag alltid blir lika glad när Miguel Ferrer dyker upp som Randall Flaggs handgångne man. Aaaaaaaand that’s about it.

Förlaga: The Stand (1978, omtryckt 1990 “Complete and Uncut Edition”)
Cameo: Teddy Weizak (en av de “goda” överlevarna i Boulder)

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Men nu är Annies hus så pass rullstolsanpassat att Paul kan snoka runt när hon är borta. Men det är förstås inte utan sina faror – Paul har vid det här laget förstått att hans räddande ängel också har vissa drag av djävul i sig. Om hon skulle komma på honom vet ingen vad som kan komma att hända.

Det känns som om upplägget för Misery (eller, som den kanske minst lika välfunna svenska titeln lyder, Lida) borde vara välbekant för alla, men det är kanske att överskatta en både gammal bok och film? För oss 70-talister, som dessutom gillar King, är det däremot fullkomligt självklart att se författaren Paul Sheldon räddas ur ett snöstormskraschat bilvrak av Annie Wilkes, hans ”no. 1 fan”. För att därefter följa vad som allt väsentligt är ett kapitalt icke-övernaturligt, men ack så nagelbitande, ställningskrig mellan sköterska och fånge.

Men kanske har Misery ändå ett mer tidlöst värde i sina olika teman? Jag är böjd att tro det. Om inte annat låter jag mig jag själv än en gång imponeras över hur berättelsen lyckas inkorporera sådant som författande, kreativa processer, normaliserade misshandelsförhållanden och missbruk. Det var ett tag sedan min senaste omläsning av boken men utifrån vad jag minns tycker jag att Rob Reiner och William Goldmans (regi och manus) adaption plockar upp just de här delarna riktigt fint.

Paul Sheldon är författaren som dragit in en massa kosing på böckerna om Misery/Lida, vilka landar bekvämt i en genre som skulle kunna benämnas ”Women with great hair fleeing gothic houses”. Inte vad Paul kallar ”riktiga” böcker och man får en föraning om att hans förhållande till fans som Annie är detsamma som för George R.R. Martin. Om inte annat uttrycker historien i Misery tydligt ambivalensen i förhållandet mellan författare och läsare – vem har egentligen ”rätt” till romanhjältinnan Misery? Paul som i bokstavlig mening skapat henne eller Annie som är beroende av henne för att ens tycka att livet är värt att leva?

Här är rollbesättningen av Kathy Bates som Annie inget mindre än briljant eftersom vi nästan in till det bittra slutet någonstans ändå tycker synd om henne. Hennes satta och bastanta uppenbarelse har något tragiskt över sig, något översiggivet. Samtidigt skäms vi lite å hennes vägnar över den ohämmade fjortislyckan när hon får smaka på lite äkta romantik genom sin romanfavorit – en vuxen människa borde väl ändå inte bli så upphetsad över lite kiosklitteratur?

Ytterligare andra scener låter oss dock bli lika imponerade över Bates förmåga att få publiken att hålla andan inför vad hennes labila sinnelag hittat på den här gången. Jag gillar valet att ibland visa upp hennes mån-ansikte som ur Pauls PoV – nära och inkräktande. Valet att ackompanjera många av hennes tirader med Marc Shiamans olycksbådande musik blir däremot något övertydligt och känns onödigt.

Annies relation till Misery och Paul Sheldon utspelas som ett ganska typiskt missbrukar-medberoendeförhållande, något som King vid det här laget sannolikt var ganska välbekant med. Hon förlorar fattningen gentemot Paul (ofta på grund av Misery) för att därefter be tusen gånger om ursäkt samtidigt som hon ger honom skulden för att hon inte kunde behärska sig.

I det perspektivet har James Caan en betydligt otacksammare skådisuppgift eftersom Paul Sheldon är en uteslutande reaktiv figur. Kanske var det också därför en lång rad mer prominenta skådisar, däribland Robert Redford och Al Pacino, tackade nej till rollen? I Misery har Paul inga större möjligheter att sätta sig upp mot sin antagonist på ett sant manligt vis (ge henne på käften) och vissa försök går dessutom om intet av rena olyckshändelser. Samtidigt skulle man kunna se scenen där Annie släpar ut honom ur den kraschade bilen som en slags pånyttfödelse. Bilolyckan har i någon mening förvandlat Paul Sheldon till en tabula rasa.

Det gör förvisso att rollfiguren Paul blir mindre intressant än sin roman-motsvarighet (där han målas upp som ett otvetydigt och egoistiskt rövhål) men samtidigt skulle jag vilja påstå att det gör Misery till en mer intressant film just eftersom det är ovant att se en så pass passiv manlig roll jämsides en sådan kvinnlig furie som Bates Annie. Han få dock plocka upp mer allmänmänskliga fragment, som stålsättandet inför att något kommer att göra jävulskt ont eller hur pass mycket man är beredd att böja sig inför en övermäktig censurkraft i syfte att spara sitt eget liv.

Trots alla dessa lovord hyser jag dock stort agg mot såväl Reiner och Goldman som rollbesättarna Janet Hirshenson och Jane Jenkins. Vad är det för fasoner att först ge oss flera underbara små scener med supermysiga sheriffparet Richard Farnsworth och Frances Sternhagen och sedan inte ändra vad som händer sheriff Buster?! Den händelseutvecklingen krossar banne mig mitt hjärta varenda gång jag ser filmen.

På det hela taget är Misery alltså en både bra och smart adaption. Reiner och Goldman har plockat godbitarna som gör sig bra dramaturgiskt men vist nog valt att trimma bort Kings over-the-top-element som funkar i boken men sannolikt varit svåra att omsätta cineastiskt.

Förlaga: Misery (1987)
Cameo: –

alt. titel: Dödlig skörd, Les enfants de l’horreur, Horror Kid, Les démons du maïs, Kinder des Zorns, Stephen King’s Children of the Corn

”It was an animal, right?” Men Vicky vet ju egentligen redan att det som maken Burt just mejat ned på den ensliga Nebraska-vägen inte är ett rådjur eller något liknande som kastade sig ut från majsfälten. Nej, de har just kört över ett barn. Men eftersom detta inte är en dödsångest-novell av Stig Dagerman finner Burt snart silverkanten på makarnas avsevärda moln. Såsom nybliven läkare noterar han att den unge gossen fått halsen avskuren, en skada som näppeligen uppstått vid kollisionen. Vid kanten av vägen står en resväska, också den blodig.

Allt tyder alltså på ett kallblodigt mord och eftersom Burt och Vicky är laglydiga medborgare ger de sig av till närmsta stad för att rapportera illdådet. Den lätt nipprige mackägaren säger åt dem att åka till Hemingford och absolut inte till det mer närliggande Gatlin. Men hur det nu faller sig kuskar paret snart runt på Gatlins öde gator och letar förgäves efter en fungerande telefon. Alternativt en vuxen som kan tala om för dem vad som i helvete pågår här?!

But it’s not meant to be. Istället hittar de gullungarna Job och Sarah som kan berätta att Gatlin numera styrs av infantila, men icke desto mindre rejält religiösa, fanatiker. På uppdrag av He Who Walks Behind the Rows ser de till att avpollettera alla vuxna. Och de enda vuxna på ett bra tag i Gatlin är…guess who?

Under min uppväxt var Children of the Corn, i likhet med Pet Sematary, känd som läskigaste filmen någonsin. Stephen Kings noveller och böcker var ju läskiga redan som de var och nu hade de blivit ännu läskigare filmer! Tyvärr tvingas jag konstatera att ingen av dessa läskigaste ever-filmerna vinner på att ses dryga 30 år för sent och i vuxen ålder.

Min minnesbild av King-novellen är att den är ganska rå och dessutom suggestiv i sitt avbildande av de hotfulla majsfälten med sin blodtörstiga gudom. Adaptionen startar upp på dagen för barnupprorets början och det skoningslösa nedhackandet av alla vuxna på Hansen’s café gör mig lite hoppfull. Children of the Corn kanske kan komma att bjussa på lite råhet i alla fall?

Nå, den gör inte det när det kommer till Burt och Vicky i alla fall. I novellen är de ett par som verkligen inte är de sötaste av vänner. Peter Horton och Linda Hamilton är å andra sidan bägge två alldeles för trevliga för att utstråla något annat än en ganska vänskaplig vajb. Gnisslet i maskineriet ska möjligen komma från Vickys försiktiga antydningar om att hon vill ha lite mer relationsengagemang (jag tror inte att de är gifta, men det är inte supertydligt) men det är verkligen inget det slås på stora trumman för. Sedan är det förstås lite synd att Hamiltons ganska sympatiska Vicky snart förpassas till rollen av damsel in distress och omhändertagande av barn medan Hortons Burt är den som räddar dagen. Flera gånger. Men det får väl skrivas upp på samma 80-talskonto som Hamiltons midjehöga shorts och rödorangea nagellack.

Filmen väljer alltså att starta mitt i förklaringen av exakt vad som händer i Gatlin med miniatyrprällen Isaac och hans hantlangare Malachi. Rent spänningsmässigt skulle jag säga att det är ett enormt felsteg eftersom en stor del av novellens stämning springer från det faktum att man inledningsvis inte vet vad som hänt i Gatlin. Samtidigt kan jag förstå valet ur ett filmiskt perspektiv eftersom det är insikter hos våra huvudpersoner som kan vara svåra att porträttera. Möjligen blir det lika svårt att bygga stämning på film runt de enorma majsfälten, för Children of the Corn känns på det hela taget ganska platt. En känsla som inte på minsta sätt får någon draghjälp av att man väljer att avsluta det hela med kärn-family values och fnissande barn. Men det är möjligt att även det får skrivas upp på 80-talskontot.

Det filmen gjort bra är att casta den småväxte John Franklin som Isaac. En vuxen skådis kan naturligtvis åstadkomma fanatisk gravitas på en helt annan nivå än ett barn. Courtney Gains är i sin tur också välfunnen som den ideologiskt hetlevrade Malachi. Maktkampen dem emellan tror jag filmen hade vunnit på att sätta i tydligare fokus. Det hade i alla avseenden varit mer intressant än som det nu blev, där Burt (som tydligen också är teolog) får läxa upp kidsen vad gäller religionens sanna väsen: ”Any religion without love and compassion is false!”

Mitt intryck är att Children of the Corn inte bara är välkänd för denna första film, utan för att det till dags dato kommit ytterligare tio filmer. Den senaste bara förra året. Men var bara lugn, jag ska bespara både mig och er den upplevelsen. Lyckligtvis ser det ut som om jag kan utnyttja ramarna för årets tema för att plocka bort dem eftersom Stephen King inte varit inblandad på något sätt i dem.

Förlaga: ”Children of the Corn” (Penthouse 1977, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: ”Children of the Corn”
En kort promenad till bokhyllans King-sektion bekräftar min minnesbild av novellen. Jag skulle säga att den till och med är ovanligt elak för att vara King, en ton som sätts av den otroligt bittra relationen mellan Vicky och Burt. Alltså, otroooooligt bitter. Lägg till det en så pass rapp utveckling att läsarna knappt hunnit fatta galoppen innan vi serveras bilden av en korsfäst Vicky som fått ögonen utstuckna och torra majskolvar inkörda i munnen.

Top notch skräcknovell med andra ord men jag förstår samtidigt att manusförfattaren George Goldsmith var tvungen att dryga ut mjölet med ganska rejäla mängder bark. King har ju inte så mycket berättat en historia som bara gett läsarna en glimt av helvetets förgård, både vad gäller relationer och majsodlande.

alt. titel: Les vampires de Salem, Der Schrecken im Marsten-Haus, Brennen muß Salem, Le notti di Salem, La hora del vampiro, El misterio de Salem’s Lot

Man får ändå säga att Stephen Kings adaptions-karriär kickstartade ganska rejält. Carrie publicerades 1974, Brian De Palmas filmversion hade premiär 1976. Salem’s Lot publicerades 1975 och tycks ha köpts upp ganska omgående, det tog bara ett tag att komma fram till att romanens omfång inte gjorde sig i filmformat. Ergo: miniserie på två avsnitt.

Dracula, eller Kurt Barlow som han heter i den här versionen (säger man namnet snabbt skulle det nästan lika gärna kunna vara Count Orlok), har med benägen hjälp förflyttat sig från Transsylvanien till Jerusalem’s Lot (’Salem’s Lot i folkmun) i Maine. Men en modern amerikansk småstad hyser ändå vissa likheter med en rumänsk bondby, särskilt med ett kråkslott på en av de omkringliggande kullarna. Över Salem’s Lot ruvar Marsten-huset som torde vara precis så hemsökt som traktens ungar vill göra gällande när det är dags att utmana varandra.

Författaren Ben Mears är beredd att gå längre än så. Efter en omskakande upplevelse i barndomen har han aldrig riktigt kunnat släppa fasan som ruvar i det gamla huset och nu är han tillbaka för att om möjligt kunna skriva av sig sitt trauma. Men Mears har en poäng med konstaterandet ”Evil houses attracts evil men” eftersom Marsten-huset inte längre står tomt. Det har köpts upp av den elegant distingerade Richard Straker och hans (än så länge frånvarande) parter Kurt Barlow som planerar att öppna en antikaffär i Salem’s Lot. Men lika snabbt som affärens lager fylls på, börjar stadens invånarantal att tunnas ut.

Kings roman är en riktigt lyckad blandning av Dracula, The Haunting of Hill House och Invasion of the Body Snatchers. Kan detsamma sägas om adaptionen?

Det var så pass länge sedan jag såg Tobe Hoopers miniserie att jag inte ens kan minnas om jag någonsin sett den i ett sträck. Det ska tydligen ha varit The Texas Chain Saw Massacre som landade honom regissörsjobbet, vilket jag ställer mig något frågande till. Detta eftersom allt det som är bra och funkar med Hoopers debutfilm är sådant som på 70-talet definitivt ansågs för magstarkt för den amerikanska TV-publiken.

Därför är Salem’s Lot fullkomligt blodlös, istället försöker den bygga någon slags stämning. Jag vet inte om det är TV-mediet som jag ska skylla på i detta fall men det hela punkteras ganska rejält av en i mina ögon slarvig eller otajt klippning. Många är de utdragna scener som sannolikt ska bygga denna stämning men som snarare blir märkliga då ingen sådan skapas, samtidigt som kompositören Harry Sukmans musik brölar för fullt och signalerar att ”nu jävlar ska ni bli rädda!” (Men ett par slingor låter så pass välbekanta att jag undrar om inte Wojciech Kilar lät sig inspireras?) Inte heller hjälper det att vissa klipp uppenbart ska agera mini-cliffhangers inför ett reklamavbrott.

Dialogen är stundtals rätt stel och skådespeleriet är inte av den kalibern att deltagarna lyckas förmedla sina Kingska tankebanor. Jag kan exempelvis förstå att David Soul var hot shit efter att ha spelat en av huvudrollerna i Starsky and Hutch i fyra år men jag får knappast intryck av att hans Ben Mears upplever obegriplig fasa bara genom att Soul stirrar intensivt på Marsten-huset och svettas en smula.

Bonnie Bedalia är bättre och hennes Susan Norton är charmig. Däremot förstår jag inte varför manuset bemödat sig att ge henne mer vuxenhet genom ett jobb som lärare när det samtidigt rånar henne på all egen agens, bland annat tack vare att hennes egen far blir en av Bens partners i vampyrjakten (istället för romanens fristående läkare). King ger också sina läsare en betydligt mer psykologiskt rationell anledning till att hon gör det där oförlåtligt korkade draget (som förvisso är standard i skräckfilmer).

Jag blir inte heller särskilt betagen av draget att i princip kopiera Nosferatu-vampyrens gnagar-lika utseende. Det enda jag konstaterar är att greve Orlok uppenbarligen var smurf-blå i hyn när han nu uppträder på färg-film. Svårigheten ligger möjligen i att många av de otäcka bilder som King målar upp med sitt språk är svåra att översätta till filmmediet. Exempelvis att Barlow har en ”rich, powerful voice” och ett ”white, grinning face like something out of a Frazetta painting”.

Nästan det enda som riktigt funkar är Hammer-vibbarna som Marsten-huset utstrålar när våra tappra till slut tar sig in dit. Dödgrävaren Mike Ryersons vampyr utstrålar åtminstone en gnutta farlighet. James Mason klarar oftast av att vara den obehagligt jovialiske kosmopolit som romanens Richard Straker också är och utgör därmed ett bra tillskott till rollbesättningen. Jag förhåller mig mer ambivalent gentemot Fred Willard som mäklaren Larry Crockett; å ena sidan är det roligt att se Willard i en tidig roll, å den andra släpar han tyvärr på ett rejält Christopher Guest-bagage vilket ytterligare naggar bort en bit av den där ”stämningen” som Hooper siktade på.

Det ryktas om en remake från James Wan med It-manusförfattaren Gary Dauberman som regissör. Vete fan om det är något att se fram emot, ens med miniserie-besvikelsen i ryggen.

Förlaga: Salem’s Lot (1975)
Cameo: –

Bonus: ”Jerusalem’s Lot” och ”One for the Road” (1975 & 1977, Night Shift 1978)
Förutom själva romanen finns det två noveller som utgör några slags tie-ins skulle man väl kunna kalla dem. ”Jerusalem’s Lot” är dels ett försök till en dokument-novell (berättelsen utgörs av dagboksanteckningar och brev), dels en tidig Lovecraft-ripoff (alltså innan ”Crouch End”). Novellen är inte dålig på något sätt men jag har svårt att se den som något annat än en liten skrivövning (dokument-stilen, Lovecraft-vibbarna och ett ålderdomligt språk).

”One for the Road” är i sin tur en kort sak som utspelas ett par år efter romanen och de som vet att vårda sin hälsa håller sig långt borta från Salem’s Lot. Det vet inte korkade storstadsbor och mot bättre vetande går Booth och Tookey med på att hjälpa Gerard Lumley vars fru och dotter sitter insnöade i en bil mitt i det övergivna Salem’s Lot. Booths röst är rösten från alla dessa äldre King-berättare och den rullar därför på i bekant mak. Inget märkvärdigt, men helt ok.

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Så blir åtminstone utfallet för min del. Visst, jag har sett Carrie förut men aldrig riktigt fastnat för den. Framförallt inte lika hårt som jag fastnat för Stephen Kings debutoriginal. Men jag tänkte att jag den här gången kanske skulle fatta grejen eller åtminstone uppskatta hantverket. Och så blir det i och för sig, åtminstone till viss del.

Det De Palma plockat upp fint från förlagan är framförallt den otroligt dysfunktionella mor-dotterrelationen, vilket är både Piper Laurie och Sissy Spaceks förtjänst. Margaret White är på en och samma gång Kings allra första monstermorsa och livsfarligt religiösa fanatiker och Laurie försitter ingen chans att slå på bägge dessa trummor. Här tycker jag De Palma gör ett smart val när vi får träffa Margaret för första gången i interaktion med en annan vuxen, istället för sin egen dotter. För visst är det fullt förståeligt att mrs. Snell, en vuxen kvinna i sitt eget hem, inte bara tycker att den predikande mrs. White är en påfrestande frälsartyp utan också ganska skrämmande i all sin strikta stränghet.

Och därmed blir det också uppenbart att den förskrämda dottern är en enkel munsbit för sin dominanta mamma. Så länge Spacek ska vara vanliga Carrie är hon otroligt bra, skygg och undflyende i skolan men med ett rart leende som gör att vi i publiken tycker synd om henne. Trovärdig i sin panik när hon blir instängd i den vidriga garderoben med den genomborrade Kristus och hans självlysande kattögon (Worst. Religious. Casting. Ever.). Och för all del, även när Spacek förvandlats till skräck-Carrie och är på väg hem röjer hennes uppspärrade ögon en skörhet som gör att i alla fall jag fortfarande tycker synd om henne.

Men däri ligger också en del av Carries problematik, särskilt som skräckfilm betraktat. En av förlagans höjdpunkter tycker jag är beskrivningarna från gymnastiksalen medan filmens scener som ska visa samma sak ger mig platt intet. Bland annat för att jag inte blir det minsta rädd för Carrie och än så länge inte heller tycker synd om henne eftersom de gloende ögonen i allt det röda mest bara ser märkliga ut. Faktiskt lika märkliga som segmentets, och därmed också straffet för våra ondsinta, tonåriga antagonister, hackighet och rumphuggenhet.

Jag är fullt medveten om att King är som bäst när han får jobba med att bygga spänningen inför sitt avslutande klimax men jag tycker tyvärr inte att De Palma lyckas göra om det konststycket. Missförstå mig rätt, en del av det som händer i Carrie innan blodduschen är helt ok (tokroliga gympa-scener? Not so much…) men det bygger ingen större spänning för min del. Jag hade exempelvis önskat att dagens regissör varit lika bra som Alfred Hitchcock på att bygga spänning i det faktum att vi i publiken vet något som de i filmen inte vet. Men nu blir den allestädes närvarande hinken ett spänningsmoment först när någon börjar lägga ihop två och två och ana oråd.

Men som sagt, William Katt är en tillräckligt naturlig och avslappnad Tommy Ross för att den roterande dansscenen på balen utan problem skulle kunna användas för att beskriva den ultimata Askungedrömmen (även om kameran till slut rör sig så fort att man blir en smula åksjuk). Amy Irvings Sue Snell jobbar bra tillsammans med Katt i de få scener de har tillsammans men hon får vara med alldeles för lite för att kunna spela samma roll som i boken. Därmed blir också den klassiska drömavslutningen en smula knepig eftersom jag inte bryr mig ett vitten om huruvida Sue verkligen är traumatiserad för livet av sina upplevelser eller inte.

Irvings duktiga flicka kontrasteras samtidigt bra av Nancy Allens dåliga dito i det allra mesta, från frisyr och makeup till pojkvänsrelation. Här finner vi samtidigt rollbesättningskedjans eventuellt svagaste länk i form av John Travoltas Billy Nolan. I Kings roman är Billy en hård och elak jävel, en attityd som den unge Travolta näppeligen utstrålar. Travolta anno 1976 är ingen man blir särskilt rädd för. Han borde ha fått några tips från Piper Laurie.

Alltså, så här 45 år efter premiären utgör Carries största behållning för min del dynamiken mellan Margaret och Carrie White. Tyvärr lider väl även den i slutänden av en liten pyspunka eftersom jag inte kan låta bli att småfnissa åt potatisskalaren och stekspaden som sticker ut ur bröstet på den korsfästa modern. Men, förtvivla ännu inte mina vänner. Kanske kommer denna Carrie verkligen att framstå som den milstolpe ”alla” håller den för när jag sett remaken från 2013?

Förlaga: Carrie (1974)
Cameo: –

Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: L’île aux chiens, Isle of Dogs – Ataris Reise, Ataris Reise, L’isola dei cani, Isla de perros

Den stackars strävhåriga scout-foxterriern Snoopy gick ett grymt öde till mötes i Moonrise Kingdom, skjuten i halsen med en pil av sina egna hussar. Lyckligtvis behövde jag inte misstänka att Wes Anderson hatar hundar tack vare den efterföljande Isle of Dogs. Och tack vare tre lägliga Viaplay-månader kunde jag dra igång hundfilmen per omgående.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

Läs hela inlägget här »

Törs man dra till med ett Titanic-citat? “Det började som en skakning på nedre däck”. I den mån man nu kan likna avslöjandet av Harvey Weinsteins förehavanden i början av oktober 2017 vid en sådan försiktig första signal på att något inte stod rätt till hemma i Svedala. Men för DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson blev nyheten startskottet för ett arbete som för hennes del skulle komma att brisera redan en månad senare, i november 2017.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg