You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend
Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.
Ska man vara lite tråkig kan man konstatera att inget av det som timar i The Killer Must Kill Again någonsin hade hänt i dagen mobiltelefonsamhälle. Då hade nämligen den otrogne Giorgio Mainardi aldrig behövt stanna vid den där ödsligt belägna telefonkiosken för att ringa sin älskarinna Francesca. Men nu gör han det och råkar då få syn på en svartklädd man som dumpar en röd VW-bubbla i den intilliggande kanalen. Med en död kvinna kvar i kupén.
Eftersom Giorgio redan visat sig vara en slem typ rotar han inte raskt fram ett mynt och ringer polisen utan går lugnt fram till mannen och ger honom ett förslag. Giorgios gnatiga fru Norma är honom nämligen till stort besvär och den okände (samt genom hela filmen namnlöse) mördaren synes honom som himlasänd.
Allt går planenligt tills dess att bilen med Normas kropp i skuffen blir stulen av ungdomarna Luca och Laura. Laura vill så hemskt gärna åka till kusten och Luca vill så hemskt gärna sätta på oskulden Laura. En fin Mercedes med nycklarna i tändningen synes därför dem som himlasänd. Men då hade de inte räknat med att få en samvetslös mördare i hasorna.
Allt som händer fram till dess att Luca och Laura hunnit köra en bit i sin stulna bil gör mig glatt överraskad. Det här var ju riktigt bra! Tajt berättat och icke minst snyggt filmat med både statisk och rörlig kamera, ljussättning, POW-perspektiv, underifrån-vinklar, närbilder (gärna på ansikten eller enbart ögon) och korsklippningar (Cozzi hade bland annat hunnit samarbeta med Dario Argento på Four Flies…).
Särskilt de huvudsakliga männens skådisprestationer är också trevliga. Giorgio spelas av George Hilton (från början den uruguyanske Jorge Hill Acosta y Lara) som är sådär 70-talshunkig med lite silver i polisongerna medan mördaren porträtteras av fransosen Antoine Saint-John. Hans speciellt skarpskurna utseende med insjunkna kinder och tydliga kindknotor räcker för att han ska avge en illavarslande aura. Att han sedan ständigt går klädd i en supertajt skinnjacka samt 70-tals-korta bell bottom-brallor (precis så korta att byxbenen alltid fladdrar, ni vet) gör inte saken sämre.
Egentligen räcker det med den fullkomligt överväldigande bilden av Giorgio och Normas vardagsrum för att jag ska bli alldeles hänförd. Här har vi en inredning som är ett djärvt statement som heter duga! Vi snackar 1975. Vi snackar pälsluddiga möbler och formpressad akrylplast. Vi snackar en heltäckande färgskala (inklusive Normas blus) i vad jag skulle kalla antingen murrigt kanarie- eller senapsgult, med enstaka absint-gröna ljuspunkter. The Killer… fullkomligt exploderar av färg redan under sin första minut och jag erkänner mig helt besegrad. Här har vi en regissör som eventuellt älskar färg mer än självaste Mario Bava om nu en sådan sak är möjlig.
Tyvärr tappar filmen fokus när handlingen delas upp mellan mördaren som förföljer Luca och Laura samt Giorgio som svettas under polisens frågor om den märkliga kidnappningen av hans fru. Lucas ständiga framstötar för att överbrygga Lauras jungfruliga vallgrav (”I know you mean sex, but emotions are important to me”) är engagerande ett tag men det hela blir alldeles för utdraget.
När det väl börjar hända saker igen handlar det tyvärr till stor del om en korsklippt sex/våldtäktsscen som även den håller på alldeles för länge och som i slutänden eventuellt kan tolkas som att både den frivilliga och ofrivilliga kvinnliga sexpartnern når något slags klimax. Inte så förvånande kanske, men osmakligt icke desto mindre. Det ska dock sägas att våldtäktsscenen är klart obehaglig å offrets vägnar ganska länge, vilket inte alltid är fallet i den här typen av filmer från den här perioden (lex The Bloodstained Butterfly). När det hela är överspelat står i alla fall en sak helt klar – män är på det hela taget sexfixerade och våldsamma kräk och kvinnor deras offer.
Nå, trots mina invändningar tycker jag att The Killer… på det hela taget blev en stabil, om än något ofokuserad, giallo. Jag skulle absolut rekommendera en titt om man är nyfiken på genren. Dels för det fina visuella arbetet (som står sig bra genom hela filmen ska sägas), dels för den första halvtimmen som i sig faktiskt är värd en titt.
Annonser
alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders
Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.
Alltnog, när Marcus knallar hem om kvällen hör han först ett skrik och ser sedan sin granne Helga bli mördad i sin egen lägenhet. Förutom att vara Marcus granne är Helga också ett medium som under dagen haft en uppvisning. Hon har en telepatisk förmåga (publiken, säg hej till efterföljaren till Cat… och Four Flies…!) som låter henne uppfatta kvardröjande tankar i ett rum, ”like cobwebs”. Den här dagen har hon emellertid satt en sten, modell Indiana Jones, i rullning genom att identifiera någon i publiken som en pervers mördare. För att vara riktigt säker på att jaga upp vederbörande så mycket som möjligt skriker hon ut mot auditoriet ”You will kill again!”
Och ja, det gör förstås mördaren. Särskilt som hen (återigen anledning att notera detta ypperligt användbara ord när det gäller förövare i giallos!) hört Helga säga till sin vän Professor Giordani att hon vet vem mördaren är.
Tack vare sin inblandning får Marcus spendera ett par timmar på polisstationen och identifieras dessutom i en tidningsartikel som ett ögonvittne av journalisten Gianna Brezzi. Allt detta gör att han bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är, om inte annat för att skydda sitt eget liv.
Lika bra att lägga korten på bordet med en gång – jag förstår mycket väl varför Profondo rosso ses som en klassiker, för detta är bra giallo-skit. Argento har lyft sig rejält i håret jämfört med sina djur-giallos, både vad gäller det visuella och historia.
Jag tyckte mig ju se ett förstadium till Argentos spännande kameraarbete i de tidigare filmerna men här är det som om han äntligen hittat hem på riktigt. Eller också är det bara att han förfinat sina grepp så att de nu kuggar i och kompletterar varandra ännu snyggare. Kärleken till extrema närbilder finns kvar, men når en ny nivå när de inte bara gäller mordoffer och mördarparafernilia utan också Helgas högst levande mun när hon i ren skräck inte ens kan svälja en klunk vatten.
Men inte ens i de här närbilderna är Argentos kamera helt statisk – den smyger och kryper och sveper över bordsskivor, notpapper och pianotangenter. Blickfånget på till synes triviala ting i märkliga vinklar, men framförda genom en hackig thrillerklippning skapar en del av Profondo Rossos alldeles särskilda stil.
Vad som också hunnit bli mer utvecklad är Argentos förmåga att förena de här (ofta klaustrofobiska) elementen med omfångsrika bilder där kameran befinner sig högt upp eller långt ifrån och som tillåter filmen att dra djupt efter andan. Även här finns både stillastående vinklar och rörelse; själv blev jag särskilt fångad av hur en långsam utzoomning följer hur en person rör sig bort från en annan samtidigt som de för en konversation om sanningens relativa natur.
Tillsammans med den visuella finessen får vi förstås också rejäla mängder grafiskt våld och brutala dödsscener. Allt är inte supersnyggt och motiveringen till att slå sönder tänder mot en spiselkrans eller försöka skålla ihjäl någon när det skulle ha räckt att sticka kniven i vederbörande är inte alltid tydlig. Samtidigt skulle jag säga att det blir ganska uppenbart att poängen primärt är en kontrasterande effekt och som sådan funkar den alldeles utmärkt.
Andra kontraster som blir oerhört effektiva är det intimt invaderande killer-o-vision-perspektivet tillsammans med regissörens förkärlek för stora fönster, vilka förvandlar det privata till obehaglig exhibitionism. Den djupt röda teatern där Helgas uppvisning äger rum (publiken, säg hej till Scanners!) ger en föraning om att det vi ser blott och bart är en föreställning. Hennes frivilliga medverkan i det fallet blir sedan till en högst ofrivillig sådan när hon, halvdöd och blodig, trycks upp mot sitt eget upplysta panoramafönster.
Såvitt jag kan förstå tycks det finnas två huvudsakliga varianter av Profondo rosso. En (director’s cut?) på ca 120 minuter och en bioversion på ca 100 minuter. Jag skulle vilja påstås att de extra 20 minutrarna har ett mervärde, både visuellt, relations- och historiemässigt. Eftersom jag såg den långa versionen med italiensk dialog och den korta med engelsk var det också intressant att notera skillnaderna i språk mellan den talade och översatta dialogen. I undertexterna säger exempelvis Helga att mördarens tankar är som ”a knife in my flesh” men det hon på ren engelska säger är ”prick of a thorn”.
Dags att göra halt innan detta blir allt för (”ännu mer” är kanske ett korrektare uttryck) långdraget. Och då har jag inte ens hunnit fram till vare sig förtexterna eller Argentos första lyckosamma samarbete med Goblin. Inte heller Marcus och Giannas jämställdhetsdiskussioner (med efterföljande armbrytning), Giannas skruttiga bil eller comic relief-poliserna. Är ditt livs mission att se enda giallo, skulle jag i nuläget starkt rekommendera att satsa på Profondo rosso. Det ska bli spännande att se om jag får anledning att revidera den åsikten allt eftersom temat lider.
alt. titel: Torso
Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.
Förtexterna sätter i någon mån ribban då de läggs ut mot en bakgrund av omslingrade, nakna kvinnokroppar samt en knäppande kamera. Ögonblicksfragment av halvläskiga dockhuvuden ger samma mardrömsantydningar som inledningen till All the Colors…
Vännerna och konststudenterna Dani och Jane är förståeligt nog nervösa – två av deras vänner har mördats å det gruvligaste. Inte nog med det, Dani förföljs av kärlekskranke medstudenten Stefano och tror sig dessutom minnas en scarf, liknande den som polisen sagt användes för att strypa deras vänner, runt halsen på en manlig bekant. Om hon bara kunde komma ihåg vem..?!
Danis fluktande onkel föreslår att hon ska försöka koppla av lite tillsammans med sina väninnor hans avlägset belägna villa. Tyvärr har även mördaren inte bara fått vetskap om Danis aningar utan också vart tjejerna begett sig.
Jag kommenterade i min text om (bland annat) What Have… att det fanns en hel del problematiska scener när det gällde förhållandet mellan (äldre) män och (yngre) kvinnor (anar vi månne ett mönster här…?). Martino är i det avseendet betydligt mer rakt på sak än Dellamano. Här handlar det inte så mycket om förhållanden och kommunikation som uppslitna blusar, kortkorta minikjolar och ett övermått tuttar (både levande och döda).
Och medan jag kände mig tveksam över eventuellt tidsbundna budskap i What Have… fungerar den överdrivna sexualiseringen av allt i Torso, från tågresor till brutala kvinnomord, direkt distanserande. Det blir här så tröstlöst uppenbart att jag verkligen inte är inkluderad i Torsos tänka målgrupp. En målgrupp som förstås istället ska identifiera sig med den samlade manliga befolkningen i byn där villan är belägen. Alltså män som, vid åsynen av en mörk, långbent skönhet vilken sitter uppspetad på en traktor, står med tungorna hängande som slipsar och på sin höjd kan få ur sig Beavis and Butthead-liknande skrockanden eller tarvliga kommentarer av typen ”I think I can see the source of the Nile from here”. Samt få stryk av sina bastanta fruar för att de står med tungorna hängande som slipsar.
Extra tråkigt i sammanhanget är det faktum att Torso med undantag för detta faktiskt är en riktigt bra proto-slasher (en gränsdragning som å andra sidan är oerhört flytande). Giallo-element som handskar och blänkande knivar känns välbekanta men har blivit kombinerande med hotfulla skepnader, en läskig mask (som vi ju i och för sig fick med oss redan i Bavas Blood and Black Lace) samt ett visst final girl-tänkande.
Musiken av bröderna Guido och Maurizio De Angelis (som också gick under artistnamnet Oliver Onions) är varierande men oerhört tidstypiskt. Melodislingan som spelas vid det första mordet är särskilt tilltalande. Mördarhistorien är relativt tajt och hyfsat logiskt berättad med ett öga för det visuella samt så många potentiella mördarkandidater att de skulle kunnat utföra ett mord vardera. Det finns också ett väl avvägt antal ”onödiga” samtalsscener eller liknande som gör att det hela känns levande, organiskt och förhållandevis trovärdig. Detsamma kan inte sägas om den kolossalt obekväma lesbiska kärleksscenen…
Vi har dessutom en möjligt förebådande exponering av och diskussion om den sexuellt ambivalente martyren St. Sebastian som ska komma att spela en betydligt större roll i en senare film i temat. Betydligt mer intressant än tuttar men där verkar inte jag och Sergio Martino vara helt överens.
Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer
***
Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.
Nu ska detta inte tolkas som någon kritik mot Damien Chazelle och manusförfattare Josh Singers film. Det är en omöjlighet att få med allt när en sådan här historia ska berättas. Särskilt som NASA bedömer att månlandningen i slutänden kunde genomföras enbart tack vare arbetet från drygt 400 000 ingenjörer, vetenskapsmän (och -kvinnor) samt tekniker. En uppenbart påhittad scen där Armstrong ska diskutera astrofysik eller bränsleförbrukning med en smart, glasögonprydd och mörkhyad kvinna hade inte gjort First Man till en bättre film.
Vad som däremot (enligt bland andra en viss orangehårig president) är ett fatalt misstag för filmens räkning är att inte visa när Neil Armstrong och Buzz Aldrin planterar den amerikanska flaggan på månens yta och därmed (åtminstone symboliskt) gör anspråk på himlakroppen för USA:s räkning. Man torde lugnt kunna utgå från att om gamle Clintan fått sitta bakom spakarna, som det från början var tänkt, hade den här invändningen knappast varit relevant. För oss andra är dock frånvaron av bombastiskt flaggviftande patriotism i First Man en lisa för filmtittarsjälen.
Så om First Man inte är gjord för att visa upp hur världens främsta nation sätter till alla klutar för att i åtminstone någon aspekt kunna visa Ryssen var skåpet ska stå i 60-talets rymdkapplöpning, vad vill den då visa upp?
Till att börja med huvudpersonen Neil Armstrong förstås. Fint porträtterad av Ryan Gosling som har en nära nog perfekt framtoning för en sådan här roll – förtegen men bestämd och pålitlig. Orubblig i sin målmedvetenhet utan att bli vare sig oresonlig eller upprörd. Men ändå med en förmåga till känslosamhet.
Det jag möjligtvis ställer mig lite frågande till är att filmens pressmaterial vill göra gällande att vi ska få ta del av Armstrongs ”uppoffringar” under vägen fram till Apollo 11. Ord som ”kompromisslös skildring” nämndes också vid själva visningen. I fullt förväntad ordning drar han sig förstås undan från fru och barn allt eftersom pressen ökar. Svaret till sonen, som undrar om hans pappa kommer att dö under Apollo-uppdraget, är ett föga känslosamt ”We have every intention of completing the mission”. Men utöver den här distansen vet jag inte om jag ser så mycket av försakelser eller umbäranden.
I alla fall inte sådana som skulle vara unika för just Armstrong. Det är klart att det inte är en avslappnad jobbsituation när kollegorna dör på löpande band i varjehanda olyckshändelser. När kongressen och folket i allt högre utsträckning ifrågasätter både arbetets rationalitet samt kostnader. Men det är ju en situation som vår huvudperson delade med alla de andra (överlevande) astronauterna i Gemini- och Apollo-programmen.
Vedermödor som Neil däremot inte behövde uppleva var de som tillhandahölls alla astronautfruar, förvisade till läktarplats av både sina män och deras arbetsgivare. Makarna riskerade livet för mänsklighetens fromma och för att kunna ge Ryssen på nöten. Kvinnorna var hänvisade till att fortsätta vika tvätt och medla mellan bråkande syskon. Alternativt behöva flytta från hus och hem när det skitit sig och familjen nu stod make- och faderlös. I den här inrutade rollen gör dock Claire Foy mesta möjliga av sin Janet Armstrong. När hon och Gosling delar scener tycker jag absolut att de är jämnstarka. Däremot rymmer deras förhållande kanske inte ett övermått av kemi och djuriska lustar.
Förutom det personliga perspektivet innehåller First Man också en enorm detaljrikedom när det gäller tusen och en teknikaliteter med rymddockningar, multi axis training (en landbaserad version av ”the vomit comet”), visare, paneler, spakar, korthuggna direktiv samt matematiska beräkningar med penna och papper. För mig signalerar det att Chazelle också varit ute efter att ge en bild av den rent vetenskapliga prestationen.
Åkallandet av John F. Kennedys berömda ord från 1962 om ansträngningarna att klösa sig igenom jordens atmosfär (”We choose […], not because they are easy, but because they are hard”) antyder dessutom ett hyllande av den oförtrutna ”mänskliga anden” (i brist på bättre ord) som inte nöjer sig med att gå runt på jordytan och hasa utan vågar höja blicken över horisonten.
Jag har ju min pålitliga P-uppställning när det gäller biopics: personen, poängen och processen. Sällan har jag sett en film som likt First Man så ypperligt lyckas balansera och ge plats åt alla dessa tre delar. Och ändå… Den vanligaste känslan för min del när det gäller både BOATS och biopics är att filmen kanske inte var så bra men att jag i alla fall blev intresserad av ämnet eller frågan. I fallet First Man är förhållandet det diametralt motsatta.
Allt med filmen, från berättande och foto (av ”vår egen” Linus Sandgren, yay) till skådisprestationer och musik (signerat Chazelles trogne huskompositör Justin Hurwitz), är fullkomligt oklanderligt. Ändå gör den mig inte det minsta inspirerad att kasta mig över Wikipedia eller, för den skull, se om den. Jag upplever ingen som helst ”sense of wonder” trots magnifika bilder på solkoronor och måninflygningar. Det känns hemskt att behöva medge det, men med hyfsat nyliga tittar på både The Right Stuff och Apollo 13 i ryggen kunde jag inte låta bli att tänka att jag ju sett allt detta förut.
Men det är ur ett rent filmiskt perspektiv. Händelserna i First Man har snart 50 år på nacken och av de två som var med finns bara Aldrin kvar i livet (Armstrong dog 2012). Allt fler tycks lyssna allt ivrigare på mer eller mindre fantasifulla argument för att det som hände aldrig har hänt. I det avseendet kan jag tycka att First Man faktiskt blir till en Viktig film.
Buzz Aldrin såg sig föranledd att ge filmaren och konspirationsteoretikern Bart Sibrel en rak höger när han kallade astronauten för ”a coward, and a liar, and a thief” och ville få ett erkännande att månlandningen aldrig ägt rum. Varför inte se First Man som Chazelles vänsterkrok i den matchen?
First Man var ett av de stora draglåstren på årets Malmö filmdagar. Vi gick i samlad tropp för en titt
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer
alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins
En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.
En mördare härjar bland eleverna vid den katolska flickskolan. Kollegiet är försteåligt nog upprörda men ingen mer så än hunkige gympa- och italienskaläraren Enrico Rosseni. Vid en öm tête-à-tête tillsammans med sistaårseleven Elisabeth har hon nämligen råkat bevittna ett av morden och nu är frågan om hon ska gå till polisen. Deras förhållande är ju knappast kosher om man säger så, särskilt inte som Enrico faktiskt är gift med matematiklärarinnan Herta som arbetar vid samma skola. När även Elisabeth dödas innan hon hinner avslöja mördaren beslutar sig Enrico för att själv ta reda på vem det är.
Uj, vad dubbelt det blev med What Have… Rent spänningsmässigt är filmen utan tvekan ett av temats bättre giallo-verk, snyggt filmad (regissören Massimo Dallamano hade tidigare arbetat som fotograf på bland annat Leones två första dollar-filmer), ett par djävulskt smarta övergångar, välklippt och hyfsat tajt berättad. Till och med riktigt logisk. För att vara en giallo, alltså, ska kanske tilläggas.
Alla huvudsakliga skådisar gör tillräckligt bra insatser för att väldigt lite ska kännas sökt, stelt eller påklistrat. Fabio Testi kör en skäggig Wes Bentley-vajb med sin Enrico och har ett skönt samspel med den äldre Joachim Fuchsberger som spelar en kommissarie Barth. Vars professionella kompetens i och för sig skulle kunna ifrågasättas eftersom han, likt så många av sina giallo-kollegor, inte bara struntar i att häkta en så uppenbar misstänkt som Enrico utan dessutom låter honom delta i utredningen.
Men så har vi ju detta med kvinnobilderna… Eller möjligen flickbilderna i det här fallet eftersom majoriteten av mordoffren är 18 år eller yngre. Titthålet in i tjejernas duschrum tjänar minst lika mycket syftet att visa upp ett nakna flickkroppar som att misstänkliggöra fluktaren. Det blir väl mycket fokus på det oerhört våldsamma och makabra sätt varvid mördaren tar sina offer av daga för att det inte ska kännas en smula spekulativt. Det är exempelvis kanske inte helt nödvändigt för utredningen att visa offrets far en röntgenbild av dotterns bäcken genomborrat av en lång, svärdsliknande kniv?
Sedan har vi förhållandet mellan Elisabeth och Enrico. När han försöker ha sex med henne i en roddbåt och hon istället bevittnar ett mord blir han förbannad eftersom han bara tror att hon försöker avleda hans uppmärksamhet. Det är den där katolska skolan som gjort henne så jäkla pryd att hon inte vill ligga med honom! En skola där han själv är lärare, kan tilläggas… Kärleksnästet han hittar åt dem har väggdekorationer som jag skulle vilja karakterisera som pin-up-posters. Att deras förhållande skulle vara problematiskt med tanke på att hon är hans elev nämns inte med en stavelse, det enda hindret för deras gemensamma tomtebolycka är den snipiga Herta (som han naturligtvis lovar att skilja sig från så snart lämpligt tillfälle uppstår att tala om saken. Spoiler: det gör det aldrig…).
Lilla frugan får i sin tur vara ständigt sur och irriterad, uppträda osminkad, med stram knut samt sägas vara så (f)rigid att Enricos manliga kollegor tycker att det är fullt förståeligt att han sökt sig till mer välkomnande armar (”he needed some distraction”). Men vänta, allt är inte förlorat! Trots att hon vet att hennes make varit otrogen med en av sina elever och varit beredd att lämna henne för samma elev är hon övertygad om att han inte är någon mördare.
Sådan lojalitet lönar sig, för när han släpps av polisen hittar man och hustru som genom ett mirakel tillbaka till varandra och fortsätter mördarjakten i bästa samförstånd både i och utanför sängkammaren. Plötsligt är hon enligt honom ”an amazing woman” efter att han ägnat första halvan av filmen åt att klaga på det mesta hos henne. Att hans främsta drivkraft i deras gemensamma värv är att finna sin 18-åriga älskarinnas mördare är tydligen helt ok för hennes del. Av någon anledning tycks det faktum att Elisabeth fortfarande var oskuld vid sin död spela en avgörande roll för hur alla, Herta inkluderad, ser på Enricos roll i otrohets-förhållandet.
Det säger kanske något om filmens övriga kvaliteter att jag i slutänden faktiskt fortfarande tycker att What Have… i alla andra avseenden som sagt är ett av temats bättre bidrag så här långt. Upplösningen känns, om inte direkt överraskande, så åtminstone lite fräsch i giallo-sammanhang.
alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You
Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.
Runt omkring sig har i och för sig Jane fullt med förnumstiga människor som talar om för henne hur hon ska hantera det hela. Maken Richard är resande försäljare i läkemedel och tycker att Jane ska ta lite vitaminer och rycka upp sig. Till hans försvar ska dock sägas att hustrun inte berättat exakt vad det är hon drömmer om, så han tror säkert att det ”bara” handlar om efterverkningar av bilolyckan.
Janes syster Barbara är receptionist hos psykoanalytikern Dr. Burton och släpar dit Jane för samtal, en kontakt som den rationelle Richard inte ger ett ruttet lingon för. I lägenhetskomplexet träffar dock Jane på Mary som har en lite annorlunda lösning på Janes problem. Hon säger att hon själv lidit av liknande svårigheter men blev hjälpt av – trumvirvel – en svart mässa!
Jane är emellertid desperat nog att pröva vad som helst, så efter att ha druckit lite blod och deltagit i vad som snarare kan liknas vid en massvåldtäkt än en orgie synes hon ha blivit en annan kvinna. Hon och Richard kan ha sex igen (en effekt som tycks avsevärt viktigare än Janes eventuellt förbättrade mentala hälsa) och nyförälskade äter de lunch tillsammans. Happy, happy, joy, joy! Men så lätt kommer man inte undan de sataniska horderna och Jane tycker sig hela tiden vara förföljd av en hotfull man med genomträngande, isande blå ögon.
Vinkeln med den svarta mässan och pentagram gjorde All the Colors of the Dark (en titel som för övrigt makes no bloody sense what so ever…) till en oväntad giallo för min del. Jag vet inte om jag lurar mig med just den vinkeln, men visst fanns det väl ändå lite Rosemary’s Baby-vibbar över det hela? Frågetecknen kring huruvida både Richard och Dr. Burton har rent mjöl i påsen, Richard och Barbaras respektive ansträngningar att behandla Jane som ett barn istället för en vuxen kvinna. Men annars är det idel välbekanta giallo-element: paranoian, förvirringen, svindelframkallande bilder på trapphus och blänkande knivar (i det här fallet en liten, smal dolk).
För att inte tala om nakenheten. Jag vet inte om man kan sätta något slags kvalitetsmärke utifrån den aspekten, men både Jane, Barbara och Mary får visa betydligt mer hud, höfter och bröst än jag känner mig riktigt van vid än så länge. Särskilt iögonfallande blir det i de fall då Jane och Richard ligger tillsammans i sängen; hon utanför och han under täcket.
Nåvälan, under majoriteten av All the Colors… får Edwige Fenech behålla paltorna på. Som rollfigur är Jane inte helt enkel eftersom hon i princip ständigt ska vara stressad eller skrämd från vettet men Fenech kommer långt på sitt anslående ansikte med enorma, mandelformade bruna ögon. Även den blonda Marina Malfatti som spelar Mary ser rätt speciell ut och i scenerna tillsammans kontrasterar kvinnorna varandra på ett intressant sätt.
Medan All The Colors… inte är lika substanslös som en del andra giallos kan anklagas för att vara, klarar regissören Sergio Martino inte av att berätta sin historia så rappt som jag hade önskat. Trots att det egentligen händer saker hela tiden börjar jag efter ett tag känna att det hela blir en smula segt och utdraget. Den tvetydiga skiljelinjen mellan dröm och verklighet blir aldrig så påverkande som den hade behövt vara. Det förekommer också en del krystade vändningar för att kunna dra ut på historien ytterligare, samtidigt som själva upplösningen och de sista, kvarvarande frågorna (vars svar givetvis genererar en uppsjö nya frågor) rivs av inom loppet av fem minuter.
Däremot har Martino (tillsammans med fotograferna Miguel Fernández Mila och Giancarlo Ferrando?) viss hand med kameran. Den är ibland nästan överrörlig, ryckig och hetsig, men lyckas då skapa en viss spänning. Ett par scener filmade med fisheye ger en bättre mardrömskänsla än alla de knepiga syner som Jane tvingas genomlida om nätterna.
Nog kan jag tänka mig att testa fler filmer av Martino, men jag kommer kanske inte att springa benen av mig för dem. Då finns det andra italienare jag är mer sugen på.
alt. titel: The Bloodstained Butterfly
Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?
Till saken. En ung flicka mördas brutalt och gärningsmannen flyr så pass klumpigt att flera personer hinner iaktta hans flykt. Men trots intensivt kriminaltekniskt arbete får fallet inget genombrott innan ett vittne tycker sig känna igen mördaren som programledaren för ett populärt sportmagasin på TV.
Efter en uppmärksammad rättegång döms Alessandro Marchi till döden eftersom han misslyckas med att producera den älskarinna som han påstår utgör hans alibi. Hans advokat Giulio Cordaro sörjer inte allt för mycket över sin klients öde eftersom han i sin tur är Maria Marchis älskare.
Alessandro och Marias dotter Sarah söker tröst i armarna på den unge Giorgio eftersom hon, förutom att ha en dödsdömd far, också kände offret Françoise. Men varje gång Sarah nämner sin döda vän blir Giorgio om möjligt ännu mer upprörd än hon själv och måste dra igång Tjajkovskijs dramatiska pianokonsert i b-moll på skivspelaren.
Men polisen hinner inte klappa sig på axlarna särskilt länge för att ha lyckats fälla mördaren Alessandro eftersom det snart sker ett nytt kvinnomord i samma park. Kanske var han oskyldig ändå?
The Bloodstained Butterfly visade sig inte vara så mycket en typisk giallo (av det Argento-snitt som jag vant mig vid hittills) som ett kriminaldrama med inslag av rättegångsprocedur samt ett visst mått av thriller. Filmen spenderar ungefär lika mycket tid i sällskap med polisen som med de andra huvudsakliga personerna. Personer där det förblir något oklart varför regissören Duccio Tessari väljer att introducera dem i början med namn och plats i historien (typ ”Maria, madre di Sarah”) eftersom det inte tar jättelång tid innan den genomsnittligt intelligente tittaren fattar det ändå.
Det fanns dock en hel del att tycka om i fjärilsfilmen, Tessari väljer ibland roliga vinklar och har en faiblesse för att panorera mellan ansiktena på de som för närvarande samtalar med varandra. Kriminaldramat var intressant, om inte annat som periodmarkör (exempelvis sker fingeravtrycksidentifieringen förstås manuellt). Åklagare och försvarsadvokat verkar älska dramatiska utspel i rättegångssalen där juryn eller nämndemännen ser oerhört formella ut med ordensband i samma färger som den italienska flaggan.
Det återkommande irritationsmomentet för kommissarie Berardi med assistenten som aldrig kan ge honom gott kaffe är roligt. Detsamma gäller hur Giorgio, vid en fantastiskt stel födelsedagsmiddag med sina föräldrar, tömmer ett glas vatten över sin födelsedagstårta istället för att blåsa ut ljusen som en duktig pojke. Och så kan man konstatera att italienska fängelsekunder inte kan vara särskilt härdade eftersom Alessandros cellkamrat nästan börjar gråta när han får en smocka i magen av den timide sportkommentatorn med det vikande hårfästet.
Men Tessari misslyckas tyvärr med att ge sin film en känsla av sammanhang. Det är för många scener vars syfte är otydligt och upplösningen skapar alldeles för många frågor. Det är också högst oklart varför vi får ta del av all denna otrohet – slutsatsen tycks vara att alla vuxna är svin (de enda helt oskyldiga i sammanhanget är Sarah och hennes döda väninna) men när den slutsatsen inte får tjäna någon större poäng känns det hela bara spekulativt.
Till det kommer att par rejäla WTF-moment som kanske säger mer om tidsandan och genren än Tessari och hans medmanusförfattare Gianfranco Clerici. Men ändå… När det andra mordoffret visar sig vara en prostituerad kvinna står polisen helt handfallen – Françoise var en ordentlig flicka så där kan motivet absolut ha varit sexuellt men hur blir det med en hora?! Henne kan man ju betala och därmed kan motivet inte alls ha handlat om sex. Alltså endast ett tuppfjät från slutsatsen ”horor kan inte våldtas”.
Filmen innehåller också en synnerligen obekväm sexscen (som dessutom är alldeles för lång) mellan Giorgio och Sarah där han är lite för hårdhänt och hon mest ligger stilla och gråter. Men att det skulle röra sig om en regelrätt våldtäkt ges inte den minsta antydan om, Sarah påpekar bara lite försiktigt efteråt att han skrämde henne.
Sarah tycks faktiskt vara dömd till taskiga sexupplevelser eftersom hennes mamma Maria en stund senare kommer på älskaren Giulio med att antasta hennes dotter. Maria blir fly förbannad, i och för sig på Giulio, men bara i perspektivet att detta visar att han inte längre vill ha henne, utan en yngre kvinna. Han försvarar sig med att alla män älskar unga kvinnor. De kan helt enkelt inte hjälpa det. Som sagt, spekulativt…
Så lite heaven och lite hell i The Bloodstained Butterfly med andra ord. Filmen var intressant eftersom den rent berättelsemässigt bjöd på något annat än mördarhandskar och blänkande rakknivar men hade lite väl mycket negativt genusbagage att släpa på.
alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails
Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.
Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.
Men vi ska kanske ta det från början? Terzi-institutet bedriver, enligt egen utsago, häpnadsväckande och banbrytande forskning, bland annat kring personer som tack vare en XYY-kromosomuppsättning löper risk att vara ”abnormally aggressive”. Under Dr. Fulvio Terzi jobbar inte bara hans dotter Anna utan också fyra konkurrerande forskare: Dr. Braun, Dr. Casoni, Dr. Esson och Dr. Mombelli.
När en av institutets läkare till synes har tagit sitt eget liv genom att kasta sig framför ett tåg får journalisten Carlo Giordani ett tips från Franco Arno som gör att de bägge börjar nysta i den allt vidare spiralen av dödsfall. Ska de kunna hugga någon av de nio ledtrådarna i svansen och kommer de i så fall att upptäcka att det snarare är en bamsig tiger i andra änden?
En hel del i The Cat O’Nine Tails känns förstås igen från Argentos tidigare film. Polisen är som vanligt överraskande tillmötesgående vad gäller information om både brott och vittnen. Vi har återigen ett relativt vanligt Rom som skådeplats för berättelsen: järnvägsstationer, tidningsredaktioner och lägenheter. Även om förstås Carlo Giordani har mer av en swingin’ bachelor pad där han kan lägra Anna Terzi efter vad som utan tvekan är detta temas hittills mest obekväma sexscen. Inte ens handen som kramar en bit soffkudde ser ut att ha det särskilt skönt.
Och även om jag saknade de bildmässiga åkallandena av fåglar från The Bird… är det helt uppenbart att Argento vet hur han vill hantera en kamera. Åkningar och vinklar är både påhittiga och ambitiösa, även om själva upptakten var betydligt mer ordinär än i The Bird… Återigen slår fascinationen för vindlade trappuppgångar till medan skarpslipade knivar lyser med sin frånvaro. Den här mördaren är en garrott-typ, vilken mest som en eftertanke kommer sig för att karva lite i ett redan dött offer med vad som råkar finnas till hands. Och så närbilderna på kroppsdelar, förstås. Ibland kan det bli lite fånigt övertydligt (som när vittnet Bianca inte kan sluta fingra på sin berlock), ibland bara fånigt (som hur Anna Terzis slanka ben bara råkar hamna i bild varje gång hon lägger i en ny växel i Giordanis bil) men som helhet skapar de här närbilderna en rätt skön atmosfär.
Icke att förglömma sekunderna av ett mördaröga vilket oftast dyker upp i samband med att vi bjuds på generösa mängder killer-o-vision. Det är nästan så jag vill våga mig på att kalla det ett Hulk-ögonblick, eftersom vi snart åtminstone kan gissa oss till att mördaren är en av dessa abnormt aggressiva XYY-personer. Samtidigt gör inte The Cat… det helt uppenbart om mördaren alltid är lika aggressiv eller om han likt Bruce Banner bara ibland tappar kontrollen över sina inre demoner.
The Cat… känns faktiskt ganska lättsam, det är en hel del rema småprats-scener exempelvis mellan de utredande poliserna. Filmen innehåller också inslag av närmast comic relief, vilken överraskande nog fungerar riktigt bra. Särskilt i fallet med inbrottstjuven Gigi the Loser med hans minutiösa noggrannhet att inte vidröra något med händerna. Han spelas av en viss Ugo Fangareggi, vars underkäke får Bruce Campbells dito att framstå som direkt flyende. Extra ironiskt blir det faktum att Fangareggi ska ha arbetat som tandtekniker när han upptäcktes av filmbranschen eftersom hans garnityr närmast liknar ett fallfärdigt staket.
Jag hängde förvisso med Argento hela vägen men så här i backspegeln tycker jag nog att katt-filmen blev onödigt utdragen. Det blev lite för många personer som med dödsångest i blicken väser ”Jag vet vem som gjorde det och varför men jag kan inte berätta det nu”. Samtidigt går en del händelseutvecklingar antingen väldigt fort eller så hänger de inte ihop.
Inledningsvis får jag en känsla av att Argento försöker antyda att Franco Arno skulle ha några slags ESP-krafter eller möjligtvis bara den övernaturligt goda hörsel som alla blinda personer givetvis är utrustade med (Lex Daredevil, superhjältereferens #2!). Oavsett vilket, är det ett perspektiv som släpps helt när Carlo Giordani tar över huvudpersonshatten.
Nej, med två Argento-filmer innanför tema-bältet så här långt vinner nog fågeln över katten.
Våra italienare får nöja sig med att vänta en dag medan vi ägnar oss åt en rykande färsk, svensk biopremiär
***
Goliat är en film för alla som tror att ”hederskultur” och ”klanmentalitet” är något förbehållet samhällen långt borta från Sverige och svensk identitet. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund har lämnat den värsta missbrukarmisären från Tjuvheder och riktar den här gången sin kamera mot en östgötsk bruksort och familjen Henebro.
I fokus hamnar den unge Kimmie, en kille som till synes försöker värja sig från det kriminella familjearvet. Tyvärr är alternativen deprimerande fåtaliga i ett samhälle tapetserat med till intet förpliktigande politiska floskler om ”fler jobb till många”. Mamma Carina har fibromyalgi och småsyskonen Kevin och Sara är fortfarande för små för att kunna ta hand om sig själva. Handlingsutrymmet smalnar till ett krampaktigt nålsöga när pappa Rolle får besked om att han ska in på kåken i 16 månader. Vem ska nu försörja familjen? Varken Rolle eller Carina är glada åt situationen men realistiskt krassa nog att acceptera det oundvikliga och utse äldste sonen till pappas efterträdare. Alltså får Kimmie börja hänga med på knarkköp och fulspritlangning.
I likhet med Tjuvheder är Goliat knappast en film som får en att känna sig upplyft. Däremot känner i alla fall jag mig upplyst eftersom jag är övertygad om att den beskriver en avsevärt brutalare realitet än jag någonsin behövt konfronteras med. Peter Grönlunds Sverige är ett Sverige med fuktig höstkyla, nedlagda bruk, barn som oroar sig för att banken ska ta deras hus, att soc ska ta dem, ärrade knogar, slitna mammor, vardagsvåld och fylla.
De några pinnhål högre upp kan kosta på sig att kalla de under sig för ”fylltrattar” medan de själva reduceras till ”luffare” i andras ögon. För hur nedslående det ändå är med kriminalitet så finns alltid lockelsen att befinna sig på toppen, att likt en svensk Don Corleone med en handviftning kunna bestämma över liv, död och miljontals dollar. Men inte ens i den lilla lokala dammen är bröderna Henebro de största fiskarna.
Snarare är de ett gäng män som förvisso i mångt och mycket blivit utestängda från det allmänna samhället men som, möjligen som en slags skyddsmekanism, också aktivt fjärmar sig från det. Visst, de är förfördelade men har heller ingen tanke på att ta för sig på något annat sätt än genom kriminalitet. Att gå till soc är inte att tänka på, försäkringskassan är ytterligare en fiende och när polisen knackar på för att det (än en gång) blivit bråk med grannarna hälsar de bekant på Kimmie.
Jämsides det politiska eller sociala perspektivet förmedlar Goliat dessutom en dyster bild av en manlighet som enbart stänger in och begränsar. Bara idioter har ett vanligt jobb eftersom lönen aldrig är tillräcklig. Det finns ju ändå inga kvar. Att plugga är rent löjeväckande alternativ i sin absurditet. Rolle blir ifrågasatt eftersom Kimmie i sina farbröders ögon kan skyllas för att vara såväl ”kärring” som ”fitta”. Trots att Rolle i vissa lägen faktiskt inte framstår som en genomusel farsa kan han bara förmedla och överföra ett enda arv – hur man i brist på annat måste vara en ”jobbig jävel” och aldrig ”rygga ihop”. Fallerar allt annat – ”bit dem i ansiktet!” Står sonen och trycker en kylklamp mot en begynnande blåtira ser han åtminstone ut som en ”äkta Henebro”.
Återigen skapar Grönlund realismmagi med sina skådespelare som den här gången uteslutande tycks bestå av amatörer. Jag fattar tamejfan inte hur karln lyckas, men bra blir det. Psykologiskt subtilt och nyanserat. Det gör ont att se hur filmen blottlägger avgrunderna mellan de som har och de som inte har, i alla dess olika bemärkelser. Sebastian Ljungblad som spelar Kimmie är en David som inte bara fråntagits både sten och slunga utan också är bunden till händer och fötter i kampen mot ett otal Goliats. Det fantastiska med Goliat är att filmen i Peter Grönlunds händer ändå får mig att hoppas för Kimmies skull. Det hemska med Goliat är känslan av att det trots allt är ett ytterst fåfängt hopp.
Det är alltid lättare att se filmer som Goliat med lite draghjälp och stöd. Nere i Malmö hjälptes jag och Fiffi åt med den saken. Även Johan plockade åt sig lite från misärbordet.
alt titel: Blod och svarta spetsar, Blood and Black Lace
Ytan på modehuset som drivs av änkan Cristiana Cuomo må se elegant och vacker ut men i själva verket är arbetsplatsen en häxkittel av utpressning, droger och otrohet. Alla, såväl modeller som direktörer och designers, har något att dölja.
Men skiten sprids rejält genom den berömda fläkten när en maskerad mördare i hatt och trenchcoat får för sig att brutalt mörda modellen Isabella (bland annat genom att dunka henne mot ett träd). Det visar sig nämligen att Isabella har fört dagbok och noggrant dokumenterat lastbarheten som grasserat på arbetsplatsen. Vem tjänar mest på att den förstörs, mördaren eller modellerna? Och är de verkligen olika personer?
Rent storymässigt blir jag en smula förvånad över Blood and Black Lace – jag hade av någon anledning fått för mig att filmen skulle vara betydligt skummare. Men i grund och botten är händelserna som utspelar sig bland modellerna och på modehuset en klassisk pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil. Byt ut drogerna mot ett maffigt arv och jag skulle vilja påstå att vi hamnar i 1958 och Arne Mattssons Mannekäng i rött. I det perspektivet vill jag särskilt lyfta de märkliga mannekängdockorna i den italienska filmen som ser ut att vara klädda med röd sammet och så med en svart peruk på huvudknoppen. Kan Mario Bava ha sett Mattsson? Tanken svindlar…
Nå, nu drar Bava (som står för både regi och manus) på lite mer än vad det finns utrymme för hos ett prudentligt svenskt äkta par i 50-talets slut. Fokus ligger inte alls på efterspelen i upptäckten av kropparna, långa spekulationer mellan de olika rollfigurerna om vem som kan vara mördaren eller en avslöjande scen där alla samlats i salongen och den briljante detektiven avslöjar hur det hela gick till.
Istället blir den typen av berättelser mest en transportsträcka mellan de olika och brutala morden av de sköna modellkvinnorna. Ispettore Silvestri är absolut inte inkompetent (vilken 60-talspolis hade inte raskt dragit slutsatsen att man har att göra med en mordisk sexgalning?!) men hans insats gör i slutänden ingen skillnad för upplösningen och avslöjandet av mördaren.
Så hade Blood and Black Lace enbart bestått av en lite halvtafflig deckarhistoria kryddad med lite halvtaffliga mord-effekter (majoriteten av morden är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men då har jag i och för sig ett backspegelsperspektiv på dem) hade filmen förstås inte kommit att bli den klassiker som den ju är.
Det Bava utvecklat i produkter som I Vampiri och Black Sunday är en visuell ambition som gör att inte ens jag har några som helst problem att strunta i både historia och styltiga dialoger. Det handlar om allt som kan uppfattas av ögat: miljöer, kläder, kameraarbete och ljussättning. Färgerna är klara och kontrasterande. Modehusets inredning är en orgie i draperier och takhöjder upp till himlen (påminner inte så lite om en viss slottssal). Telefonlurar är tomteröda och kastar sig nästan ut från skärmen när de pressas mot ett blekt kvinnoansikte med tillhörande mörkt hår. Den svarta handväskan där den söndrande dagboken förvaras når kinesiska muren-proportioner när den placeras i förgrunden och vi tvingas kika runt den för att se vad som händer. Den enda mordeffekten som är något att tala om involverar en glödhet kamin, vars yta nästan ser ut att börja övergå i flytande tillstånd.
I det perspektivet blir också den inledande presentationen av den restaurerade kopia jag såg mer begriplig. Först fnös jag en smula åt den i mina ögon onödiga och nördiga texten som i detalj berättade hur många tusentals partiklar som städats bort från originalet. Men med en film som nästan uteslutande hänger på det visuella blir det förstås av ett visst intresse att denna visualitet ges bästa möjliga förutsättningar.
Med Blood and Black Lace i ryggen känner jag mig både rustad inför och nyfiken på ett fortsatt utforskande av italiensk giallo.
That’s what HE said!