You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.
Vaktmästaren Karlsson är en snäll liten farbror och tömmer därför upp mjölk till sin katt det första han gör. Väninnorna Kaj och Inga är en smula slarviga och försover sig samtidigt som Ingas fästman Kurre och hans rumskompis Fille slänger skor på varandra som väckningsrutin. Playboyen Axel tar noggrant av sig sitt hårnät och ser till att lockarna ligger i god ordning. Allt medan den strikte kontorschefen Enander (som av en ren händelse är iförd svart snedlugg samt en liten, men synnerligen distinkt, mustasch) sitter kapprak i sängen och kontrollerar att väckarklockan går rätt. Att gå upp innan den ringer är inte att tänka på, metod är alpha och omega för Enander oavsett vad som händer.
De största konflikterna som sedan upptar filmens ”handling” är ett missförstånd med påföljande gräl mellan Inga och Kurre samt att Inga förolämpar Enander och tvingas be om ursäkt för att inte förlora jobbet. Inga stora åthävor alltså och det känns som om jag är överens med de dåtida kritikerna, Som folk är mest är en ”trivsam film – enkel, konstlös, hjärtlig”.
Till min förtjusning återfinns ingen annan än Stig Järrel i rollen som Enander och han gör här en slags humoristisk variant av sin Hets-Caligula. Det vill säga en småsint hycklare, men en som ingen egentligen är rädd för om det inte vore för att han kan se till att de får sparken. De kvinnliga kontoristerna är betydligt mer öppet upproriska än läroverksstudenterna och konspirerar tillsammans med både vaktmästaren Karlsson och kontorspojken Hugo för att kunna lura petimätern. En tydlig tidsmarkör är dock Ingas förolämpning eftersom jag inte alls fattar varför det skulle vara så hemskt när hon säger att kontorschefen egentligen borde bära kjol.
Med en sådan simpel handling blir tyvärr filmens akilleshäl vårt kärlekspar, spelade av Barbro Kollberg och Karl-Arne Holmsten. Jag uppfattar inte alls Holmsten på samma sätt som den samtida kritiker, vilken kallade honom ”charmig och slängig på sitt pojkaktiga sätt”. Själv tyckte jag mest att Kurre blev lätt överspelad, särskilt när han ska leverera sina humoristiska repliker. Det känns som om Holmsten är alldeles för medveten om att han nu ska vara Rolig och börjar därmed kisa med ögonen.
Sedan ramlar jag förstås återigen ned i tids-fällan eller vad man nu ska kalla det. Anledningen till Inga och Kurres kärleksgnabb är nämligen att Kurre inte förhåller sig helt passiv till den ivriga uppvaktningen från lagrets kontorist, fröken Hansson (spelad av Agneta Lagerfelt). Han lunchar ute med henne trots att han och Inga försöker spara pengar till eget bo samt spenderar Ingas surt förvärvade tobakskuponger på den lilla hoppan. I mina ögon är detta rejäla övertramp men i slutänden räcker det att Kurre säger att hans agerande var ”dumt gjort” och så är hela saken ur världen.
Jag har full förståelse för att svenska folket anno 1944 gärna tog emot en stunds harmlös förströelse men med ett par årtionden i ryggsäcken har Som folk är mest förlorat de försonande dragen. Ska man se filmen ska man göra det för John Botvids pliriga gubbcharm i rollen som Karlsson, för Stig Järrels blotta uppenbarelse som Enander och för att den sannolikt är ett relativt troget tidsdokument med allt vad det innebär av dålig ekonomi, kupongransonering och en kader av kontorister som sköter firmans ”korrespondens”.
Annonser
Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.
Medan Minnas föräldrar arbetar långt borta i världsrymden bor hon med sin farmor, farbror, faster och kusiner på en ranch belägen på planeten Carora. En miljö som inte minst utmärker sig i det faktum att en stor del av dess fauna är utrustad med flygförmåga. Bland annat hästar, ett faktum som är både bra och dåligt för Minnas del. Bra eftersom hon älskar att flyga, gärna långt bortanför ranchens gränser. Dåligt eftersom hon, till skillnad från sina äldre kusiner, inte har en egen häst utan måste hålla tillgodo med gamla stadiga Lera.
En dag flyger Minna långt in i bergen med Lera och ser en vildhäst attackeras av ett gäng flygande pumor. Lera skräms iväg av pumorna och Minna står nu med en skadad och arg vildhingst, utan stora möjligheter att ta sig tillbaka till civilisationen. Men under ett par strapatsrika dagar formar hon och hästen starka band när de hjälper varandra att överleva.
Väl tillbaka på ranchen vill den hårdhänte drängen Terry ta hand om Stormvinge (som Minna döpt hästen till) för egen del men Minnas farbror ger henne chansen att tämja vilddjuret. Det visar sig (som sagt, föga förvånande för oss som läst mer än en hästbok i våra dagar) att Stormvinge är en alldeles formidabel kappflygare. Ska Minna våga ställa upp med honom i Det Stora Loppet?
Visst ståtar Stormvinges omslag med en flicka och en flygande häst men jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade förväntat mig en helt vanlig hästbok, vilken enbart skiljer sig från mängden av andra hästböcker i det att den utspelar sig på en annan planet där det finns en del märkliga kritter och det varit ett hemskt krig någon gång i en nära historia.
I det perspektivet skulle Stormvinge säkert kunna tjäna som en bra brygga mellan både häst- och fantastikläsare som är ute efter något lite annorlunda. Minna själv är sympatisk huvudperson. Jag skulle nästan kunna dra till med ”starkt flickporträtt” eller något liknande om det inte vore för att jag uppfattar hennes envishet och viljestyrka som relativt vanlig i just hästbokssammanhang.
Däremot skulle jag säga att boken vänder sig till lite yngre läsare. Dels på grund av att språket är enkelt och rakt på sak, väl grundläggande för min smak. Ibland skorrar det också till, som när officiella tävlingskommentatorer säger ”kolla” eller när stalldrängen Cordelia kallar Minna för ”fröken” och Minnas farbror för ”Herrn”. Dels på grund av att det mesta löser sig förhållandevis friktionsfritt för vår hjältinna. Hon kan exempelvis hamna i konflikter med sin kusin Sara men har samtidigt vettiga vuxna runtomkring sig som kan trösta och förklara.
Stormvinge tar upp många allvarliga teman – otrohet, krig och hämndbegär. Men jag kan inte tycka att det någon gång bränner till eller blir läskigt på samma sätt som jag vant mig vid från böcker som The Hunger Games eller The Maze Runner. Dock måste jag återigen lyfta att jag uppfattar Stormvinge som en berättelse vilken vänder sig till betydligt yngre läsare.
Miljön var för all del annorlunda, men i övrigt är Stormvinge en allt för välbekant standardhistoria för att jag skulle finna något större nöje i den.
alt titel: Jakten, The Hunt
Å ena sidan: en man som försöker ta skeden i vacker hand trots att livet inte varit så varsamt de senaste åren. Skild och arbetslös som lärare jobbar Lucas nu på den lokala förskolan och är en populär ”fröken”, särskilt bland pojkarna. Han försöker övertala ex-frun om lite fler dagar tillsammans med sonen Marcus. Jagar med barndomskompisarna och går promenader med spanieln Fanny.
Å andra sidan: en vuxen man som bor alldeles ensam i ett alldeles för stort hus. Har ett jobb som väl ingen vettig karl skulle nedlåta sig till? Ensam med barnen både på toaletten och i kuddrum. Utrustad med en jycke för att locka barnen och vinna deras förtroende.
Jo, ryktet sprider sig med blixtens hastighet. Särskilt i ett litet samhälle som det Lucas bor i. Snart är det en övertygande och etablerad sanning att han varit på i princip alla barnen i förskolan. Symptom som huvudvärk, mardrömmar och magont talar sitt tydliga språk. Plus det faktum att barn väl aldrig skulle ljuga om sådana saker? Inte ens om de förhörs med ledande frågor om vad Lucas gjort med sin ”tisseman”.
Det är enbart eftersom vi i publiken får börja resan i Lucas ringhörna som vi fortsätter att hålla på honom, tro på honom när han försöker hävda sin oskuld. Thomas Vinterberg ger oss i Jakten ingen som helst anledning att misstro att Mads Mikkelsen är oskyldigt anklagad och ett offer för olyckliga omständigheter. I annat fall kanske vi inte skulle sucka irriterat över vuxna som i missriktad välvilja och omtanke faktiskt inte tillåter lilla Klara att ångra det hon sade. För det gör hon förstås bara eftersom hon tycker synd om Lucas, trots det han gjort mot henne. Barn ÄR ju så känsliga för intryck…
Men även om Jakten står fast planterad på Lucas sida i konflikten lyckas den ändå sätta perspektiv på hela situationen och skapa förståelse för sammanhangen som de olika personerna befinner sig i. Om inte annat ge en knivskarp bild av hur jävla rökt Lucas är i samma sekund som anklagelsen riktas mot honom och tas på allvar från vuxenvärlden. Nu har han i och för sig några av sina gamla vänner med sig, men jag är närmast förvånad över att han inte omedelbart drar upp bopålarna och sticker. Samtidigt är det ingen större tveksamhet om att detta är en bygd där han och hans familj har djupa rötter, så att sticka med svansen mellan benen är förstås lättare sagt än gjort.
Därmed borde jag kanske heller inte bli särskilt förvånad över att Lucas inte tycks söka någon som helst psykologisk hjälp under sina vedermödor. Middagarna med jaktlaget avslöjar en förväntat grabbig stämning med nakendopp i november, rejäla supar och prefixet ”fitt-” till både det ena och det andra. En Riktig Karl må jobba som förskollärare men han sitter fanimig inte och grinar hos någon pysselkolog!
Jakten är inget mindre än ett nyanserat, välskrivet, välregisserat och välspelat drama om en situation där det är närmast slumpartat på vilken sida man kommer att befinna sig. Vems historia hör du först? Väljer du att tro på, ett barn eller en vuxen? Har du råd att tro på någon annan än barnet?
Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.
Lika stark är känslan av att Destroyer inte har det minsta emot en sådan ryktbarhet eftersom fotografen Julie Kirkwoods kamera mer än gärna söker upp Kidmans bleka och utmärglade ansikte. Skådespelarens så omtalade Virginia Woolf-snok från The Hours är en andeviskning i jämförelse med den rödfnasiga, fläckiga och fårade uppenbarelse som möter oss här. Det är som om Nicole Kidman börjat morfa över i Sigourney Weaver, mer utschasad än när hon fajtades mot Aliens-drottningen.
Tyvärr låter regissören Karyn Kusama Kidmans ansikte bli väl tongivande. Det är inte utan att jag börjar misstänka att skådespelarens utseende ska uppfattas som det mest uppseendeväckande med hela filmen. Och för all del, så här härjad tror jag aldrig att jag har sett Kidman men jag känner mig tveksam om det räcker för en hel film.
Destroyer är en film som portionerar ut sin historia i omgångar så det dröjer ett tag innan man förstår att Erin Bell är en polis som aldrig riktigt hämtat sig från ett katastrofalt undercover-uppdrag för 16 år sedan. Faktum är att hon tycks så argsint, arbetsskygg och försupen att jag har svårt att förstå hur hon fortfarande har ett jobb. Det hon ägnar större delen av filmens nutid åt är att försöka jaga rätt på ledaren för det gäng som hon skulle infiltrera. Det är dock högst oklart om det är ett fall som är sanktionerat från högre ort eller om hon helt enkelt frispelar vilt för att kunna tysta sina egna demoner.
Samtidigt finns här också dottern Shelby, född strax efter Erins stora misslyckande. Shelby är på god väg att hamna rejält i klistret (den 24-årige ”pojkvännen” Jay är bara toppen av Shelbys problematiska isberg), vilket kanske känns mindre märkligt när Erin vid minsta antydan om problem söker upp ex-maken och förklarar ”I don’t have time to deal with her fucking problems”.
Destroyer känns som den sortens thriller som egentligen inte alls är någon thriller, utan ett drama med vissa spänningsmoment. Vilka i det här fallet tyvärr aldrig blir särskilt spännande. Jag har svårt att bli engagerad av vare sig Kidmans roll eller prestation. Kanske står utseendefokuseringen i vägen för det? Eller möjligen den blekt urvattnade färgskalan som vid det här laget känns deprimerande överanvänd i den här typen av filmer? I slutänden törs Kusama (eller manusförfattarna Phil Hay och Matt Manfredi?) heller inte lita på att publiken på egen hand fattar hur det hela hänger ihop utan ser sig nödgad att klippa in flera förklarande snuttar som förekommit tidigare och som därmed inte hade behövt upprepas.
Destroyer är ingen dålig film men bränner aldrig heller till. Nicole Kidmans Erin Bell är en roll som vi sett tusentals gånger förut, bortsett då från att den spelats av en man. Tyvärr gör genusbytet vare sig rollen eller filmen mer intressant.
Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.
Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.
Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.
Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?
Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?
***
Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.
Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?
That’s what HE said!