You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Wakanda lider inte av några av de problem som hemsöker deras afrikanska grannar, vilket inte enbart beror på att de styrs av en sällsynt kapabel kungasläkt (dess medlemmar är så överlägsna att nästan alla Wakandas stammar underkastar sig deras styre utan diskussion). Nej, en stor anledning till landets blomstrande välstånd är att det befinner sig ovanpå en rejäl hög av den sällsynta metallen vibranium. Tack vare den har Wakanda lyckats utveckla häpnadsväckande teknologiska landvinningar och en stabil ekonomi.

Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att landets mer våldsamt lagda grannar inte bara stillatigande skulle se på medan Wakanda och dess befolkning lever sina solskensliv. Det är med tanke på den sortens avundsjuka och världens generella kaos som gjort att Wakandas tillgångar inte är allmänt kända, utan dolda under en slags osynliggörande energisköld.

Den nya kungen T’Challa känner sig emellertid inte riktigt bekväm på tronen trots att han vunnit den enligt alla konstens regler i traditionsenlig tvekamp (inklusive den där sista kraftansträngningen, precis när det ser ut som om förlusten är oundviklig). Är det verkligen rätt att gömma sig för världen och undanhålla alla Wakandas skatter från behövande?

Hans gamla ex Nakia tycker att det borde vara självklart att sträcka ut en hjälpande hand medan kompisen och vapendragaren W’Kabi menar att det är helt ok att vara sig själv närmast. Frånvaron av tiggande nävar från alla håll och kanter är ju det som gör Wakanda till en sådan oas i omvärldens förvirrande öken. Men frågan kompliceras ytterligare för T’Challa när han blir utmanad om tronväldet av sin dittills okände (men extremt stridbare) kusin.

Den första filmen om varje enskild superhjälte brukar oftast fokusera på den personliga utvecklingen för den tappre. Hur han (bara en hon-film hittills om jag räknat rätt) finner någon slags balans i superhjältelivet och klarar av att handskas med den lika välbekanta som aktuella sentensen ”With great power comes great responsibility”.

Black Panther är i detta avseende emellertid märkligt renons på personliga utvecklingar. Vill man hårdra det skulle man eventuellt kunna skylla filmen för att vara renons på personligheter överhuvudtaget. T’Challa är en ständigt god man som innerst inne vet vad som är rätt. Nakia är en ständigt inkännande men också djärv spiontyp medan general Okoye i kungens kvinnliga amazongarde, Dora Milaje, är en bad-ass-brutta av närmast kosmiska mått.

Jag vill dock hävda att den utveckling som träder fram i Black Panther inte tillhör någon av dess mänskliga aktörer, utan landet Wakanda som sådant (eller möjligen dess styresskick). Från att ha varit en självbelåten ensling tvingas Wakanda genom sitt elddop se behovet av att ta ett globalt vuxenansvar och bygga broar till, istället för barriärer gentemot, omvärlden.

Som den vakne läsaren kanske redan förstått är Black Panther ingen skrattfest. Dess attityd är ungefär så långt från den lättsamma humorn hos sin premiärdatummässige föregångare, Thor: Ragnarok, som det är möjligt att komma utan att gå varvet runt. Vilket förstås inte är så konstigt ety regissörerna Ryan Coogler och Taika Waititi är två väldigt olika herrar. Det är nästan så jag får en känsla av att Coogler tvingades inkludera den lilla comic relief som finns med sammanbitna käkar och under vapenhot, för särskilt naturliga känns de delarna verkligen inte.

På det stora hela tycker jag dock att både Cooglers allvar och patos (som vi kanske framförallt känner igen från Fruitvale Station) fungerar. Klart bättre än hans humor i alla fall. En stor anledning till det ligger i Cooglers favoritskådis Michael B. Jordan som i sin rolltolkning lyckas vara både förbannad, känslosam och möjligen också lite halvgalen. Jordan har en tyngd och en lyskraft som går rakt in i mitt hjärta i varje scen där han är med. Att hans rollfigur utvecklas lika lite som övriga persongalleriet köper jag därför utan problem.

Allvarlig film, som sagt. Förutom att adressera ämnen som globalt ansvarstagande och solidaritet lyfter Black Panther också på stenar som privat och personlig lojalitet samt kolonialism, slaveri, förtryck och rätten till väpnad kamp. Jag tycker nog att Coogler fixar de här delarna bättre än comic relief, actionsekvenser och fajtingscener men som helhet håller Black Panther klorna respektabelt vässade.

Nu till den stora frågan: vad tyckte de andra filmspanarna om en allvarsam superhjältefilm?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Mackans film

Annonser

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Det som blir det oväntade i sammanhanget är att sydkoreanske regissören Chan-wook Park valt att iscensätta sin historia (baserad på den historiska romanen Fingersmith av Sarah Waters) någon gång under de dryga trettio år som Korea var ockuperat av Japan. Offret ifråga är Lady Hideko vars morbror Kouzuki också kastar lystna blickar på hennes…förmögenhet för att kunna utöka sin samling av dyrbar, japansk erotika (man kan aldrig få för många bilder på bläckfisksex).

Till detta märkliga hushåll kommer alltså den koreanska Sook-hee som snart börjar hysa varma känslor för sin matmor och en allt större skuld över att hon är delaktig i komplotten.

Förutom Thirst har jag sett alla Chan-wook Parks filmer sedan Joint Security Area och i backspegeln är bara att konstatera att ingen av dem kan mäta sig med hans hämndtrilogi. Efter en kort utflykt i västerlandet med Stoker är Park tillbaka i Korea men har i The Handmaiden plockat med sig försvarliga visuella tendenser eftersom Kouzukis hus är en vild blandning av det japanska och det brittiska, två kulturer som rollfiguren uppenbarligen tycker är betydligt bättre och finare än hans egen.

I den här skärningspunkten mellan det japanska, det koreanska och det västerländska känner jag mig osäker på om något kanske går förlorat för min del. Det skulle nästan vara konstigt om det inte fanns en massa kulturella och historiska övertoner som jag helt missar men som blir oerhört raffinerade i adaptionen av Walters historiska roman om bedragare, kärlek och avgrundsdjup amoral.

Nu kan jag inte göra så mycket annat än att fundera på perspektiven i filmens tre olika delar och det faktum att de maktlösa kvinnorna ger varandra frihet medan de maktfullkomliga männen drar ned varandra i fördärvet. Samt vilken poäng Park egentligen hade med filmens nakenhet och intima sexscen som vi dessutom får se två gånger? Fanns det egentligen någon poäng med vare sig nakenheten eller sexet eller är det bara ytterligare en av de undersköna bilder som Park verkar kunna stå emot lika lite som sin faiblesse för att porträttera utstuderad hämnd?

För självklart har regissören inte legat på latsidan när det gäller det visuella; det är drivor av körsbärsblom, utsökta kostymer, märkliga brandskyddskläder, bläckfläckade läppar och raffinerad mat. Jag tyckte också mycket om musiken av Yeong-wook Jo, vilken jobbat med Park tidigare.

Mja, jag vet inte jag… Triangeldramat mellan ”Greve Fujiwara”, Lady Hideko och Sook-hee var för all del sensationellt så det räckte men den här gången tyckte jag nog att det blev lite väl mycket yta och lite väl sparsmakat med substans. Frågan är om jag inte hade velat befinna mig oftare i Kouzukis källare och mer sällan i sängkammaren. Mindre erotisk och mer thriller.

Jag hade absolut inte tråkigt när jag såg The Handmaiden men det blev också en film där jag inte hade med mig så mycket när den väl var slut. Förutom funderingarna på att Park knappast kan vara okunnig om signalerna som sexuellt laddade bilder av små och nätta asiatiska kvinnor har, i alla fall för en västerländsk publik. Men det fanns kanske en poäng med det också, jag förstod den bara inte.

Men visst kan det finnas en poäng med att se en ruggigt snygg film? The Handmaiden kan avnjutas på C More, som dessutom bjuder på en gratismånad.

alt. titel: Pure

Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.

Ja, Katarina tycker sig verkligen se ljuset i Mozarts musik. När hon hör stråkar och oboe blir hon tårögd och kan för en kort stund glömma en bistrare, fulare, verklighet med alkad morsa, socialtjänst och Idol i TV-soffan med den hygglige men ack så okultiverade pojkvännen Mattias.

Så visst tycks det som en dröm att få den där provanställningen som receptionist på Göteborgs konserthus. Där till och med vaktmästarna slänger sig med referenser till Hugo Alvén och alla vet vem Gunnar Ekelöf är. Att sedan dessutom bli uppmärksammad av uppburne dirigenten Adam Lagervall är bortom och utöver allt Katarina någonsin kunnat hoppas på.

Ända sedan jag såg Hotell har jag varit nyfiken på detta första samarbete mellan Alicia Vikander och Lisa Langseth. Och visst är Till det… en riktigt bra film även om historien som sådan inte når upp till Hotells komplexitet. I relationen mellan Adam och Katarina saknar hon möjligen en annan etnisk bakgrund och en funktionsnedsättning för en total statuskollaps i förhållande till honom. Men vad filmen anbelangar räcker det så bra med att hon är en ung kvinna med en bakgrund som inte bekantat henne med vare sig Kirkegaard eller Schopenhauer.

I det avseendet måste jag säga att Alicia Vikanders närvaro i filmen är en riktig lyckträff. Oavsett om hon ska vara en stjärnögd groupie vid Samuel Frölers dirigentfötter, en trasig tjej med munsår och taskig aggressionskontroll, dela en blick av samförstånd med oss tittare eller andlös inför den klassiska musikens skönhet klarar hon det hela med glans. Under de senaste åren har jag tyvärr så smått börjat tröttna på hennes sorgset sköra kostymroller men här hittar jag igen en råare Alicia. En skådis som är förtvivlad, panikslagen, förbannad, rosigt kärleksrusig.

Men ska man nu framhålla skådisar skulle jag faktiskt också vilja lyfta Martin Wallström som Mattias. Kanske handlar det till viss del om att jag inte kan låta bli att tycka synd om hans genomhygglige arbetargrabb som gör så gott han förmår. Bara det att hans bästa aldrig någonsin kommer att vara nog för Katarina i hennes kultur- och klassambitioner.

Själv är jag uppvuxen i en miljö där Mozart hade en given plats i skivsamlingen tillsammans med gubbar som Schubert och Tjajkovskij. Till det… får mig att börja fundera på hur oåtkomlig och ouppnåelig den världen kan framstå för någon som aldrig haft tillgång till den.

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Är dessa, till synes triviala, händelser förebådande till det som komma skall i The Post? Skiter björnen i påvens hatt? Blir Meryl Streep Oscarsnominerad så fort hon kliver upp om morgonen?

Givetvis ska Ben Bradlee tillsammans med ansvarige utgivaren Katherine Graham snart våndas över betydligt större frågor än bröllop. På tidningsfronten står nämligen världen mer eller mindre i brand efter att anrika New York Times publicerat väl valda delar från de så kallade ”Pentagon Papers”. En topphemlig rapport som visar att USA:s regering systematiskt ljugit sig igenom ett Vietnam-krig som fortfarande pågår, ett varande bensår på nationens lemmar.

Med New York-kusinen dragen inför rätta får Washington Post chans att fortsätta berätta om den fördärvliga rapporten men ska man våga steget? Särskilt som rapportens beställare (och därmed en uppenbar syndabock) är Katherines gode vän Robert McNamara?

För ett antal år sedan såg jag faktiskt TV-filmen The Pentagon Papers med James Spader i rollen som den desillusionerade läckan Dan Ellsberg. Därför tyckte jag mig ha ett hum om hur The Post skulle utvecklas och vad det hela handlade om. Vilket kanske var tur, för i likhet med Spielbergs Bridge of Spies paraderar här ett gäng kostym- och slipsförsedda män förbi och jag har inte en susning om vem som är vem.

Men Spielberg är ingen regissör som gör det svårare än absolut nödvändigt för att han ska få med sig publiken på tåget. Genom mer än pålitliga och stabila skådisar som Meryl Streep och Tom Hanks samt ett rätlinjigt pang-på-rödbetan-berättande (ackompanjerat av ett orkestralt spännings-score som John Williams sannolikt hann skriva medan han satt på muggen) lotsar The Post oss inte bara ombord i god tid innan avgång. Vi blir dessutom serverade ett rejält mål mat i en påkostad restaurangvagn (med vita dukar och tända ljus på borden) eftersom filmen närmast skedmatar oss med politiska poänger utöver den historia den vill berätta.

Den fria pressen är i fara. Pressetiken hänger löst och den tillit som i en oskyldigare tid fanns mellan politiker och press är nu förverkad (enbart tack vare politikernas ljugande enligt The Post). Det är nu viktigare än någonsin att stå fast och med domaren Hugo Blacks ord: ”to serve the governed, not the governors” (fun fact: Alabamabon Hugo LaFayette Black ska ha varit medlem av KKK).

Jag som (än så länge i alla fall) har både USA och en viss orange president på någorlunda bekvämt avstånd känner att jag har svårt att bedöma The Post. Är det en modig film som säger ett obehagligt sanningens ord i grevens tid eller en övertydlig litania som fokuserar på den lätta delen av problemen med dagens offentliga samtal? Till skillnad från exempelvis Oliver Stones Snowden-film verkar ju Spielberg knappast ha behövt gå med McDonalds-muggen i hand till europeiska bolag för att få finansiering för sin film.

Särskilt avslutningen kan jag tycka blir väl full med patos och darr på underläppen över modet hos 70-talstidningarna och hur de Fick Rätt mot Makten.

Samtidigt är det förstås omöjligt att blunda för det faktum att The Post är en löjligt välgjord film där Hanks och Streep och alla övriga inblandade (från fotografen Janusz Kaminski till produktionsdesignern Rick Carter) gör precis vad de ska. Det filmens berättelse också vinner på är det parallella feministiska spåret med Katherine Grahams position som USA:s första kvinnliga utgivare av en större dagstidning. Knappast mindre subtilt framställt det heller, men om inte annat en påminnelse om att det inte var så värst länge sedan kvinnor ansågs mindre lämpade än män för rätt många sysslor och diskussioner.

När Spielberg är som bäst lyckas han berätta en allmänmänsklig historia på ett sätt att man inte kan undgå att bli berörd. Men utan den känslomässiga kopplingen riskerar den där allmänmänskliga historien att kännas tillrättalagd och The Post har tyvärr fastnat med tassen i den saxen.

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

En titel som visar att detta utspelade sig vid den tiden när man inte drog särskilt vattentäta skott mellan sci-fi och fantasy. För historien om Maris från Lesser Amberly och ö-världen som kallas Windhaven är absolut ingen science fiction, här finns vare sig rymdskepp eller högteknologiska uppfinningar.

Windhaven består istället av en slags medeltida-ish värld där ständiga stormar och mångtaliga scyllor gör det högst osäkert att ge sig ut på havet mellan öarna. Kommunikationen sköts istället av flygare, en funktion och status som går i arv från föräldrar till barn genom att den yngre generationen spänner på sig de åtråvärda vingarna när de blivit myndiga.

Strunt samma om de är goda flygare eller inte, traditioner är inte till för att ruckas på. Tills dess att Maris dyker upp, en liten flicka som inget annat hellre vill än att bli flygare. När hennes egna föräldrar dör blir hon adopterad av flygaren Russ och upplärd av honom. Men bara tills dess att Russ egen son Coll kan ta över de vingar som Maris kommit att se som sina egna. I ett desperat försök att få fortsätta att göra det hon älskar över allt annat gör hon ett försök att ställa traditionerna på ända. Föga anar hon att det är en utveckling som kommer att få återverkningar för en lång tid framåt.

Wikipedia anger att författandet av Windhaven mestadels sköttes av Tuttle men visst märker man också av många av Martins älsklingsteman. Duon ägnade de närmaste åren efter novellens framgång att skriva ytterligare två långnoveller som publicerades tillsammans 1981. En bok som nu blivit aktuell för nytryck tack vare Martins enorma succé med A Song of Ice and Fire.

Jag har bara läst en ”ren” bok av Lisa Tuttle tidigare, The Silver Bough, men oavsett vem som hållit i pennan är Windhaven en härlig läsupplevelse. Särskilt beskrivningarna av flygning och allt som hör därtill, inte minst Maris känslor, är finstämda och gripande, närmast poetiska. De målar en tydlig bild av vindsvepta öar och ett stormpinat hav. Euforin när vingarna fångas av termiken och skräcken inför att bli en ”land-bound”.

För Windhaven är ett strikt klassamhälle där de oumbärliga flygarna inrättat en helt egen nisch som är ointaglig för var och en som inte fötts in i en sådan familj. Maris försök att ändra på det ses inte med blida ögon av en grupp som ser både sina traditioner och levebröd hotade. Samtidigt tvingas hon själv gång efter annan inse att hon inte driver på den här utvecklingen av några särdeles behjärtansvärda skäl utan av ren egoism. Hon förblir genom hela historien en klassiskt ambivalent protagonist (hej, Katniss Everdeen, Tris Prior, Harry Potter och allt vad ni nu heter…) som inte är välkommen i vare sig gruppen hon kommer ifrån eller den hon strävar efter att tillhöra.

Fantasyelementet är som synes inte superstarkt i Windhaven. Istället ligger händelseutvecklingens fokus på närmast ren politik och det är förstås här jag i alla fall inbillar mig att jag ser Martins inflytande.

Windhaven tror jag skulle kunna vara en alldeles ypperligt lämpad bok för de som vill ha lite av fantasins flykt i sina historier men som inte är redo att ta sig an alver, magi, drakar eller trollkarlar. Ännu. De brukar bli lätt beroendeframkallande efter ett tag, trust me on this.

Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.

Läs hela inlägget här »

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

Läs hela inlägget här »

Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tulpanfeber

i likhet med många andra i samma situation är Sophia Sandvoort en köpt kvinna. Hon behöver förvisso inte sälja sina tjänster på gatan utan bor i ett fint hus, får bära dyra kläder och äta vällagad man. Icke desto mindre gifte sig den rike handelsmannen Cornelis Sandvoort med den föräldralösa kvinnan i en outtalad överenskommelse att om hon bara kunde leverera en son skulle allt vara frid och fröjd. Älska, ära och lyda är ledorden i Sophias liv.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser