You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.
En amerikansk specialagent får ett specialuppdrag. Forskare har börjat finna kvarlämningar från framtiden, föremål som som beter sig reverserat. Orsak-verkan fungerar på samma sätt som vi är vana vid, förloppet går ”bara” baklänges. Ett tappat föremål ligger på bordet innan du har det i handen och en pistolkula avlossas inte av vapnet, utan fångas upp av det. Forskarens vetenskapliga råd i situationen? ”Don’t try to understand it. Just feel it”.
Men det som oroar samtiden är att i princip allt av det man funnit tycks handla om vapen och krigföring. Är man under attack? Från framtiden? Med framtida kunskap går det förstås att hitta på alla möjliga dumheter i samtiden. Spåren leder vår protagonist och hans brittiske sidekick Neil till den ryske vapenhandlaren Andrej Sator, vilken möjligen har slutit en faustisk överenskommelse som överbryggar tiden. Vägen in till Sator går via hans hunsade och misshandlade fru Kat.
Även om Tenet inte hade kommit från just Christopher Nolans hjärna hade den ändå varit ett hett efterlängtat tillskott på en covid-bantad biorepertoar. Men nu är den till yttermera visso en Nolan-film och även om jag innan titten lyckats hålla mig någorlunda ospoilad hade vissa omdömen ändå läckt igenom filterbubblan. Att den i någon mening skulle handla om tid kändes nästan inte som en spoiler, däremot var jag fullt inställd på att bli så bortkollrad att Inception skulle kännas som ett avsnitt av Teletubbies i jämförelse. Samtidigt hoppades jag förstås att jag skulle bli lika golvad av Tenet som många andra tycks ha blivit.
Så döm om min förvåning när jag efter de 150 minutrarna satt med en upplevelse som gränsade farligt nära det mellanmjölkiga ”helt ok”. Skådismässigt är resultatet lite skiftande – jag tyckte mycket om John David Washington i huvudrollen. Ska Tenet dessutom vara filmen som gör att jag äntligen omvärderar Robert Pattinson (vilken spelar Neil)? Å andra sidan fick jag inte särskilt mycket från Elizabeth Debickis Kat och hennes make Andrej är en i mina ögon väldigt stereotyp rysk olig-skurk. Det mest spännande med honom var att jag genom hela speltiden verkligen inte kunde bestämma mig för om det var Kenneth Branagh eller inte (det var det).
Rent hantverksmässigt finns däremot inte mycket att invända. Allt som kan vara maffigt är maffigt samt lysande understött av Ludwig Göranssons score. Nolan vet banne mig hur han ska regissera tajta kupp-moment och rusande biljakter. Trots att thriller-lika attack- eller kuppsegment förekommer minst 4-5 gånger i Tenet är det lika andlöst spännande varje gång.
Med ett förbehåll: så länge jag inte tänker allt för mycket på innehållet. För min del dras den delen av Tenet med framförallt två stora nackdelar. Ett par av de där andlösa sekvenserna bygger på att Washingtons agent bryr sig obegripligt mycket om Kats väl och ve. Det är till och med så att vissa spänningsmoment i någon mening förlorar denna spänning eftersom de bygger på att agenten ska ta idiotiska beslut av omtanke om Kat. Momenten förlorar alltså i insats. Jag insåg efter ett tag att jag också var fundamentalt ointresserad av den dysfunktionella Sator-familjens relationer (det finns en son med i leken), vilket är lite olyckligt eftersom Tenet lägger en hel del speltid på den detaljen. Särskilt olyckligt som det i sin tur fick in mig på tankespåret att Nolan verkligen inte är superbäst när det kommer till kvinnliga rollfigurer. Debickis Kat blir i någon mening primärt en hjälplös trofé som Branagh och Washington kan alfahannepissa över.
Den andra stora nackdelen blir än mer graverande eftersom den rör Tenets hela raison d’être. Som synes handlar det den här gången om tid, framlänges och baklänges, tillbaka till framtiden och farfarsparadoxer. Det är svårt att uppfatta att Nolan verkligen menar allvar med uppmaningen ”Don’t try to understand it” eftersom han lägger så fruktansvärt mycket tid på att visuellt försöka få publiken att i alla fall ana hur det hänger ihop och hur smart allt är upplagt. Missförstå mig rätt: jag kan uppskatta Nolans utsökt noggranna och välformulerade flödesschema men Tenet ger mig i slutänden enbart en upplevelse av ren mekanik. Den känslan understryks av att vi får se väldigt lite av all den planering , rekrytering och finansiering som de extremt elaborerade kupperna torde kräva. (För min del hade jag hellre sett mer av det och mindre av bråken mellan herr och fru Sator.) Medan Inception, å andra sidan, levererade en tankens flykt och gläntade på förlåten till ett för mig dittills obekant sätt att uppfatta saker och ting. Medan Dunkirk, å tredje sidan, använde tidsbegreppet för ett briljant stycke historieberättande.
Sannolikt beror skillnaden filmerna emellan på att lek med tid och tidsuppfattning faktiskt är ett ganska välbekant fenomen i både film och litteratur. Som en äldre dam med rollator kommenterade efter min visning ”Tja, har man sett lite Star Trek var det inte så mycket nytt” och jag är böjd att hålla med henne. Det jag upplever att Tenet har att komma med är just detta med reverserade händelseförlopp istället för ”vanligt” tidsresande. Som en bild eller metafor för ett sådant händelseförlopp är förstås en palindrom väl vald. Ord som, oavsett om man närmar sig dem framifrån eller bakifrån, ger samma budskap eller slutpunkt. Visst är det trevligt att Nolan plockat upp den uråldriga (redan de gamla grekerna…) Sator-fyrkanten men konceptmässigt måste han ju se sig slagen av exempelvis Dan Brown och ambigrammet i Angels and Demons.
Möjligen tänker sig Nolan ett budskap med sin film som ska motsäga den där iskalla tidsmekaniken. Man får väl anta att Washingtons protagonist under resten av filmens gång lytt forskarens råd och enbart gått på feeling (vilket med lite våld, vilja och vaselin möjligen skulle kunna förklara vissa av hans val). Kan du säga ”Use the force”? Mot slutet får Washington också hävda att utan tillit och tro reduceras människan till en galning. Samt försäkras av Neil att det viktiga är att agera, även om det kan synas som om allt redan är förutbestämt. Den vetskapen får aldrig resultera i handfallenhet och handlingsförlamning.
Nej, att avsluta med lite av en ”jaha”-känsla var det sista jag hade förväntat mig av titten på Tenet. Ärligt talat är jag heller inte särskilt sugen på en omtitt. Möjligen den dag det dyker upp en fan-edit som raderat Sator-familje-relationerna.
alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace
”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012
Sedär. Lovord och utmärkelser i drivor till en amerikansk författare jag fram tills dagens film aldrig hade hört talas om – David Foster Wallace. År 1996 fick han sitt stora genombrott med boken Infinite Jest och blev då under några dagars tid intervjuad av Rolling Stone-journalisten David Lipsky. Lipsky skrev en bok om samtalet 2010: Although Of Course You End Up Becoming Yourself: A Road Trip with David Foster Wallace. Och 2015 kom alltså The End of the Tour som är en adaption av Lipskys bok (plus en del ytterligare detaljer som Lipsky valde att dela med manusförfattaren Donald Margulies).
Och det är väl lika bra att få det ut vägen med en gång: David Foster Wallace led större delen av sitt liv av depression och begick självmord 2008. Hans dödsbo har motsatt sig filmen och det är oklart huruvida Lipsky publicerade sin bok med eller utan tillstånd från detsamma. Vi får alltså uteslutande Lipskys version av händelseförloppet och samtalen i The End of the Tour.
Filmen tar sin början när Lipsky får besked om Wallaces död men består till största delen av de minnen som journalisten har av sina samtal med författaren, understödda av tolv år gamla intervjukassetter. Det är en film om två 30-åriga män som var och en på sitt håll brottas med sitt författarskap och (det amerikanska) livets evinnerliga tomhet.
Jesse Eisenberg spelar Lipsky och jag tror inte att det finns en enda scen i filmen där han inte är med. Jason Segal är hans samtalspartner och figurerar nästan lika mycket. Av de två tycker jag nog att Segal gör den bättre prestationen, han känns genuin oavsett om samtalet handlar om hundar, tv-missbruk, rädslan inför att hora ut sig för berömmelse, längtan att få ligga utan att bekymra sig om det sociala spelet, det enkla välbehaget i trycka i sig skräpmat eller längtan efter att dö.
Eisenberg är i sin tur inte dålig (det är han ju sällan) men hans intensiva, sarkastiska, halvstammande och ibland lätta aggressiva framtoning känns inte direkt nyskapande om jag säger så. Än en gång får jag anledning att fundera över varför Woody Allen, så fort Eisenberg dök upp i filmbranschen, inte såg till att kontraktera gossen för att på livstid spela yngre versioner av Woody själv.
The End… är i mina ögon en helt ok pratfilm, komplett med ett lagomt indie-melankoliskt score av Danny Elfman. Filmen blir aldrig direkt tråkig men jag måste också erkänna att samtalen inte gjorde mig lika fascinerad av Wallace författarskap eller tankeliv som alla andra i filmteamet tycks ha varit. Regissören James Ponsoldt hade på sitt bröllop exempelvis uppläsning från delar av ett gammalt tal Wallace en gång hållit. Jag blir inte engagerad i författarens öde eller vill ta hand om hans sargade inre. Ska jag vara helt ärlig fick jag samma känsla av hans bok som uttrycktes av den bokhandelsexpedit som sålde Jason Segal ett ex av Infinite Jest när det blev klart att han skulle spela Wallace: ”Every guy I’ve ever dated has an unread copy on his bookshelf”.
Men nu är jag inte en 30+ amerikansk man som kan identifiera mig i känslan av total tomhet och ensamhet som uppfyller en när man inser att livet inte blir perfekt bara man uppnår eller gör ditten eller datten. Vilket jag till viss del uppfattar att Infinite Jest handlar om. Bristen på identifiering gör kanske också att jag är mer benägen att fastna på detaljer i herrarnas samtal. Tidigt får exempelvis bägge intyga för den andre att de är ”handsome” och ”a good looking guy”. Really?!
Detsamma gäller Lipsky/Eisenbergs till synes uppriktigt förvåning när Wallace/Segal erkänner att han inte alltid är så lätt att leva med. Samtidigt som författaren definitivt ser tillräckligt ovårdad ut och betett sig tillräckligt knepigt för att det ganska snart ska bli tydligt att han inte den mest stabila av personligheter. En annan sak som blir lite märklig är att det framstår som om Lipsky knappt fått någon uppmärksamhet för sin egen bok, The Art Fair, som också publicerades 1996. När den i själva verket fick en hel del beröm och också var nämnd i Time som en Best Book of the Year. Det var väl bara det att Wallace fick ännu mer av rampljuset.
Välskriven, välgjord och välspelad men inget jag kommer att återbesöka, alltså. Även i detta verkar jag emellertid skilja mig från den amerikanska publiken: ”You hang on its every word and revel in its rough, vernacular beauty”, ”It’s a profoundly moving story”.
Drottning Victoria ligger allvarligt sjuk. Och eftersom det inte är 1901 och hon är en 81-årig, överviktig tant, utan kanske max 1840-tal är det ännu inte dags för den unga regenten att kolvippen. Och hade hon inte fått hjälp är det mycket möjligt att Dr. Blair Müdfly och Lord Thomas Badgley verkligen hade lyckats ta livet av henne med sin djävulska konspiration.
Hjälpen kommer emellertid i form av en motvillig Dr. Dolittle som, sedan hans älskade Lilys död, dragit sig undan världen. Och han hade nog inte ställt upp ens för drottningen om det inte vore för att alla hans djur, från isbjörnen Yoshi till ankan Dab-dab, mer eller mindre utpressat honom till det.
Den enda kur som finns för drottningens förgiftning är emellertid frukten på det mystiska Edenträdet, vars hemvist är en väl förborgad hemlighet. Den enda ledtråden finns i Lilys gamla loggbok, vilken i sin tur vaktas av Rassouli, härskare över ön Monteverde. Alltså måste Dolittle och hans ivrige assistent Tommy Stubbins resa till Monteverde för att stjäla loggboken.
Senaste gången någon högg tag i britten Hugh Loftings tokroliga böcker om den prillige djurdoktorn var det sent 90-tal och Chris Rock ”röstade” det kulsprutesnackande marsvinet Rodney. Läkarrollen axlades av Eddie Murphy och jag vill minnas att filmen ändå var hyfsat underhållande. Faktiskt framstår den i något av ett förklarat skimmer i ljuset av denna senaste adaption, för den var länge sedan jag var så komplett uttråkad av en film som Dolittle.
Alla yttre attribut ger vid handen ett härligt, exotiskt äventyr och en lagomt vresig doktor i form av Robert Downey Jr. Man förstår att filmmakarna tänkt sig en barnanpassad Iron Man som måste tampas med motspänstiga (för att inte tala om väderspända. And…hilarity ensues… Not.) kritter istället för Steve Rogers och Bruce Banner.
Men inget av detta realiseras i Dolittle. Regissören Steve Gaghan kan uppenbarligen både skriva och regissera intrikata manus (eftersom han bland annat stått bakom Syriana) men här vete tusan vad han har pysslat med. Filmen är alldeles för barnslig med fjärtande drakar, hariga gorillor och en judisk tiger med mommy issues som blir sparkad på pungen. Dolittle känns långdragen trots att det händer saker konstant, platt trots att det på pappret finns en massa engagerande insatser och trist trots att Robert Downey Jr. slagit på stort med vildvuxen frisyr samt en märklig dialekt.
Skådisen kommer dock aldrig så mycket längre än det här utanpåverket. Hans prestation känns både stel och konstig, jag får aldrig grepp om vad det är han försöker uppnå. Eller också är det bara att filmen konstant vägrar låta oss i publiken skapa någon som helst relation till vare sig honom eller Harry Colletts Stubbins. Att kalla introduktionen av denne Stubbins för ”ytlig” är att uttrycka det milt. Vi får veta genom en berättarröst att han bryr sig om djur och när papegojan Polly säger ”You belong with us!” är saken tydligen biff. Det hade exempelvis kunnat vara kul att få lite mer insikt i hur han faktiskt lär sig att prata djurens språk men det var tydligen inte tillräckligt intressant för Dolittle.
När jag nu ändå känner mig så ogin kan jag ju passa på att informera om en annan sak som inte känns särskilt intressant för Dolittle: kvinnor. Genom att upphöja Lily till helgonstatus för den hjärtekrossade doktorn och peta in en döende drottning tyckte Gaghan tydligen att det räckte med girl power i hans film. Så den sunkiga kolonialism-vinkeln i Loftings förlaga har mer eller mindre bytts ut mot en genusmässig dito. Yay…
Några smådetaljer finns dock att fästa sig vid. Michael Sheen var milt humoristisk som den onde Blair Müdfly. Mössen som agerade schack-pjäser var tuffa, liksom maffia-myrorna på Monteverde. Det typiskt victorianska akvariet i drottningens gemak var riktigt snyggt. Allra bäst var dock den skottskadade ekorren Kevin (”I’m too beautiful to die!”) som hela tiden smidde hämndplaner gentemot Stubbins eftersom det var han som hållit i geväret.
Jag ser på tidigare texter att jag fann Loftings förlaga allt för barnslig och den klassiska musikalen från 1967 med Rex Harrison allt för harmlös. Dolittle lider svårt av bådadera och är dessutom ointressant. Ingen bra kombo.
Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.
Nej, i väldigt (allt för många?) många avseenden finns det inget som skiljer Cemetery Junction från en uppsjö av andra (manliga) coming-of-age-berättelser som plaskar omkring där ute i dramakomedi-havet. Trots både manus och regi av Ricky Gervais och Stephen Merchant framstår filmen i mina ögon som extremt generisk.
Freddies pappa jobbar på fabriken tillsammans med Freddies kompis, slagskämpen Bruce. Freddie har dock högre ambitioner än så och söker sig därför till den lokale hjälten Kendrick. En försäkringsmogul som ursprungligen också kommer från den lilla järnvägsknuten Cemetery Junction men som lyckats jobba sig upp inom försäkringsbranschen. Han tar Freddie under sina vingars skugga och framhåller mellanchefen Mike Ramsay som ett föredöme för den unge mannen. Det visar sig förstås att Mike är förlovad med Kendricks dotter Julie, en ung kvinna med fotografambitioner. Ambitioner som Freddie förstås sympatiserar med till 100% men som Mike å sin sida inte har en tanke på att underhålla när han och Julie väl är gifta.
Alltså, jag vet inte… Kanske handlar det om att Cemetery Junction varken lyckas fånga mig med sin 70-talsstämning (filmen utspelas 1973) eller coming-of-age-historia. Jag tycker mig ha sett Freddies historia ett otal gånger och den har aldrig slagit an. Jag har aldrig längtat bort från mitt ursprung, velat att bege mig ut i stora vida världen eller känt att jag behövt något mer än ett vanligt Svensson-liv.
Dessutom kan jag inte låta bli att reta mig på att det (än en gång) känns som om Julies längtan efter att Se Världen genom att fotografera den, bara får tjäna som inspiration och gödningsmedel för Freddies egna drömmar. Hennes primära funktion blir den ouppnåeliga musan och en spark i baken för den manliga frihetsdrömmen.
Det jag däremot inte kan reta mig på är skådespelarinsatserna, vilka alla håller en hög nivå (nå, det är trots allt en brittisk filmproduktion). Från Christian Cooke som Freddie och Felicity Jones som Julie till Ricky Gervais, Ralph Fiennes och Matthew Goode. Hade jag huggit Cemetery Junction tidigare hade jag nog heller inte blivit lika överraskad av Emily Watsons konservativa hemmafruroll i On Chesil Beach. Här är hon Ralph Fiennes kuschade chefsfru som oroligt ser sin dotter göra om hennes egna misstag.
Cemetery Junction är absolut ingen dålig film och slutar för all del i en rätt charmig måbra-anda men bjuder som sagt heller inte på något som helst nytt.
På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.
***
alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down
En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.
Tja, det verkar vara generaliteten i Richard Adams debut Watership Down som gick hem hos bokläsarna anno 1972. Det blotta faktum att bokens protagonister – Hazel, Fiver, Bigwig och alla de andra – var kaniner gjorde uppenbarligen att det blev lättare att läsa in alla möjliga tolkningar av deras äventyr mot tryggheten vid Watership Down.
Det som gör mig lite förvånad, så här nästan 50 år senare, är att den marknadsfördes och uppfattades som en renodlad barnbok. I mina ögon har den alltid varit en vuxenbok och den här åldersöverskridande karaktären är kanske också en del av förklaringen till att den blev så populär?
Nå, dagens inlägg ska faktiskt inte handla om en ikonisk kaninbok som lyckades fånga en tidsanda, utan om ett par av dess adaptioner. Det började med att jag äntligen kom mig för att att se den animerade långfilmen från 1978, om inte annat välbekant för Art Garfunkels megahit Bright Eyes (Adams själv lär ha hatat låten). Efter titten läste jag på lite och då visade det sig att det fanns en hyfsat ny datoranimerad miniserie om fyra delar, producerad av Netflix. Klart den skulle med i svepet, den också.
För er som som inte alls är bekant med vare sig Richard Adams, kaniner eller tecknad vuxenfilm är Watership Down historien om ett gäng kaniner, ledda av Hazel och hans märkliga yngre bror Fiver. Fiver får visioner och har nu onda aningar om att något kommer att hända deras nuvarande håla. Han och Hazel övertalar några av de andra att hänga med i jakten på ett nytt hem. Efter lite strapatser hittar de fram till Watership Down, men vad är väl en trygg håla utan en koloni att befolka den? Därför kommer de också i kontakt med den närliggande kolonin Efrafa, vilken styrs med järnhand av den despotiske general Woundwart.
Fördelen med Adams berättelse, i så motto att protagonisterna alla är kaniner, blir snart tydlig i bägge adaptionerna – det gör den mer eller mindre tidlös. Hela historien känns lika aktuell anno 2018 som den gör i långfilmsversionen från 1978. Mja, ”aktuell” är kanske fel ord, det handlar snarare om att de konflikter som boken sätter upp är så pass allmänmänskliga att de aldrig förlorar sin relevans (plus en icke föraktlig mängd miljöpropaganda: ”Men will spoil the earth”). Men spänningen och möjligheten att relatera till de olika rollfigurerna är också densamma.
Där märks dock en stor skillnad när vi kommer till den moderna miniserien. Adams bok (och därmed även filmen gissar jag?) fick en del kritik för sitt halvdana genusperspektiv. Alla som drar tillsammans med Hazel och Fiver är hannar och det tycks som om det först vid ankomsten till det nya hemmet går upp för dem att det också behövs honor om man vill skapa en koloni. Därefter beger de sig till Efrafa för att skaffa några, strunt samma vilka. Så i någon mening kan man absolut skälla på det faktum att honor/kvinnor aldrig får vara en del av det som händer eller själva berättelsen, utan enbart tjänar syftet av garanter för släktets överlevnad.
Miniserien ser ganska omedelbart till att räta upp den slagsidan. Även om man inte ändrat på det faktum att det inledningsvis bara är hannar som sticker från det hotade Sandleford är det mycket fokus på relationen mellan hannar och honor och ambitionen är att flyktingarna ska bestå av en jämn mix. Väl framme vid Watership Down konstaterar de omgående att de behöver honor ”as diggers, as mothers, as companions. They bring us balance””.
Detta (plus den längre speltiden, förstås) gör att det på gott och ont finns ett större fokus på olika kärlekshistorier mellan de olika kaninerna. Mycket av skillnaderna mellan filmen och miniserien är jag benägen att lägga just i deras olika långa speltider. Filmens 100 minuter var för min del inte tillräckliga, jag lyckades aldrig få någon riktig känsla för kaninernas olika personligheter och det fanns inte tid för att bygga stämning där det skulle ha behövts. I bägge dessa avseenden lyckas miniserien betydligt bättre, exempelvis med ett (över)tydligare fokus på formandet av Hazels ledarskap och det som utspelas i hålan hos den försåtlige Cowslip. Den är uppenbart mer fokuserad på jakter, action och klippning för att skapa spänning. Jag gillade också att kaninspråket fick mer utrymme.
Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att miniserien i och med sin längre speltid också drar på sig en hel del onödigt extrabagage som utan problem hade kunnat trimmas bort. Den har dessutom plockat upp ett par fullkomligt skamlösa LOTR-element, bland annat i fallet med Blackberry och Bluebell, vilka omvandlats till kaninversioner av Merry och Pippin. När vi dessutom får en Isengard-inåkning i Efrafas tunnlar kan jag inte låta bli att skratta högt.
Röstskådislistan är lika imponerande i bägge produktionerna. Eller vad sägs om John Hurt, Denholm Elliot och Zero Mostel mot James McAvoy, Daniel Kaluuya och Ben Kinglsey? Animeringsmässigt är miniserien långt ifrån fläckfri (den lider alldeles särskilt av en avslutande och avskyvärt ful rottweiler) samtidigt som jag har svårt att se filmen med samma ögon som dess 70-talspublik. Efter att ha blivit bortskämd med Disney, Pixar och Ghibli känns de sena 70-talsteckningarna lite enkla. Rara, vackra och naturromantiska, men enkla.
Filmen har också valt ett mer poetiskt anslag i vissa sekvenser, vilket ibland gör den till en starkare framställning än miniserien men ibland tyvärr en smula seg (den korta speltiden till trots). Det funkar bra när Holly ska beskriva fasorna vid Sandlefords undergång, mindre bra när Art Garfunkel får sjunga hela Bright Eyes medan kaniner förvandlas till virvlande eklöv.
Bägge versionerna är lite småläskiga av och till, så det är inget man ska sätta små barn framför utan sällskap. Jag gissar att filmens 70-talstempo (ingen action-klippning) i och för sig skulle få många av dagens ungar att gå upp i spinn trots att det händer saker nästan hela tiden. Jag tycker bägge har sina respektive styrkor och svagheter och kan inte framhålla den ena över den andra. Om jag får fortsätta på LOTR-spåret skulle jag nästan vilja likna ’78-filmen vid Tolkiens böcker och miniserien vid Jacksons filmer, i alla fall i förhållandet poesi-action. Det var intressant att se dem dikt an om man nu har tid för det. Men framförallt är det fortfarande en för jäkla bra historia som Richard Adams lyckats snickra ihop.
Watership Down (1978)
Watership Down (2018)
Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.
Enligt förlaget Natur & Kultur är Kråkorna ”en grafisk roman för 12-15 år, även om den nog är en upplevelse för såväl äldre som yngre läsare”. Och jag är inte sen på att räcka upp handen och intyga den upplevelsen. Det räcker med första uppslaget som finstämt naglar fast bokens stämning i både ord och bild. Vi får träffa en än så länge namnlös huvudperson som ensam kliver av Värmlandstrafiksbussen mitt i ingenstans. En snabb skiss av en busschaffis som säkert mest gillar bandy och speedway. En huvudperson som kämpat hårt för att bli av med ett ursprung som renderat i mobbning och stryk. En grusväg rakt ut i detta svenska skogs-ingenting.
Hela undre halvan av uppslaget är en perfekt återgivning av en gråmurrigt regntung höstdag, kala träd, elledningsstolpar som lutar lite hit och dit och så några enstaka svarta, flaxande trasor mot de grå molnen. Den uppmärksamme noterar att den tunna, vita texten ”e18” inte är en sidnumrering utan en beteckning, vars betydelse ska komma att avslöjas lite längre fram.
Och så fortsätter det boken igenom. Fagers korthuggna stil funkar förstås alldeles utmärkt i detta kortfattade sammanhang (jag tror att Kråkorna ligger på cirkus 100 sidor totalt). Även ett lite mer fragmentariskt tankespel får här chans till visuellt stöd från post-its eller text i avvikande färg och stil (som exemplet ”e18”). Jag gillar också det enkla faktum att busshållplatsen och hemmanet heter ”Teg” eftersom det dels är anonymt (det finns många olika Teg), dels kan tjäna som både egennamn och substantiv. Substantivet signalerar dessutom något anspråkslöst, andefattigt, krympande och kargt. En åkerlapp, lika stenbevuxen som Karl-Oskar Nilssons.
Men trots att jag alltså är väldigt förtjust i det språkliga tror jag den här gången Fagers text får se sig slagen på fingrarna av Bergtings bilder, ety detta är något så grymt snyggt att jag skulle vilja påstå att Kråkorna borde kunna passa vilken ålder som helst så länge man inte tycker att innehållet blir för läskigt.
Den som kliver av bussen vid Teg är Kim, någonstans mittemellan barn och vuxen. I mina ögon heller inte entydigt vare sig pojke eller flicka vilket jag vågar mig på att tro är ett medvetet val. Det viktiga för Kim är inte hens könstillhörighet, utan den geografiska tillhörigheten eller identiteten. I ett förstapersonsperspektiv rullas så småningom en historia upp som beskriver en uppväxt fylld av skuld och skam. Från farmor och farfar fick en alldeles för envis svärdotter som inte ens pratade svenska på halsen. Från pappa som inte var karl nog att skaffa sig en jänta från byn. Från Kim själv som både gjorde och var fel. Inte barnet som familjen kunde samlas kring, istället en ständig påminnelse om allas misslyckande.
Och det är ett misslyckande som till slut tagit sig fysisk form i Kråkorna som visar sig finnas kvar när Kim kommer tillbaka till farmor och farfars gård. Första gången en av dem dyker upp är i en nattsvart bild där det vagt går att ana en kåpklädd skepnad med fågelkranium och skeletthänder. Jag ska villigt erkänna att det uppslaget gav mig en bättre hoppa till-effekt än jag fått från någon skräckfilm på bra länge. Inte blir det sämre av att det på motsatta sidan finns den där tanketexten som omvandlar den välkända trojkan pappa-mamma-barn, via dumhuvud-mamma-ufo till lik-mamma-jag. En kombination som med lite god vilja också kan läsas som jag-är-lik-mamma.
Bilderna sätter dock en realitet lika bra som de gör de mer fantastiska elementen. I det utkylda huset porträtteras såväl gamla konsumkassar med den välbekanta oändlighetssymbolen (hur länge sedan var det egentligen den försvann?) som ett 70-tals-pojkfotografi med banansadel på cykeln och Tre Kronor-tröja på pojken.
Kråkorna avslutas dock på ett sätt som inte enbart är doom and gloom och elände. Istället handlar slutklämmen om att kunna försonas med sin egen historia (vilket även baksidestexten utlovar, så det var väl kanske ingen slutledning värdig Einstein…). Det är en bok som jag tror att jag kommer att återkomma till flera gånger, absolut för historien och språket men främst för att i lugn och ro kunna insupa illustrationerna välavvägda blandning av känslomässig kraft och elegans. Och för att jag gillar att föreställa mig att det finns en särskild koppling mellan mig och Kråkorna tack vare en välplacerad högerarmstatuering.
Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexet.
alt. titel: Modest Heroes – Ponoc Short Films Theatre, Volume 1
Kompletteringsdags! Netflix visade sig gömma en sista Ghibliprodukt. Eller ja, Ghibli-ish måste man väl säga. Yoshiaki Nishimura hade jobbat med Howl, Kaguya och Marnie hos Ghibli men slog därefter upp egna bopålar genom grundandet av Studio Ponoc 2015. Till Ponoc knöt han bland andra Hiromasa Yonebayashi vilken vi ju minns som regissören till Arrietty och Marnie samt före detta Ghibli-animatörerna Akihiko Yamashita (Howl, Arrietty) och Yoshiyuki Momose (Porco Rosso, Spririted Away).
Texten publicerades för först gången på bloggen i september 2013.
alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty
Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?
Texten publicerades för först gången på bloggen i april 2014.
alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea
Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.
Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.
Texten publicerades för först gången på bloggen i december 2013.
alt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea
Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.
That’s what HE said!