You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
alt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood
Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.
Tarantino har ju ägnat större delen av sin karriär att på ett eller annat sätt kopiera filmer, vilka ofta haft sitt ursprung i den period han nu vänder kameran mot. Är det då så konstigt att det över hela produktionen flödar en mild sol, som smält guld? Att det mesta som har med Hollywood och film-skapande att göra är glatt och trivsamt, fräckt och sorglöst?
Men drömfabrikens guldplättering börjar trots allt vara tunnsliten anno 1969. Eller i alla fall om vi ser det genom ögonen på skådisen Rick Dalton och hans trogne kompanjon samt stuntman Cliff Booth (”more than a brother and a little less than a wife”). Dalton var stor på 50-talet, i western-TV-serien Bounty Law, men är nu hänvisad till att jaga skurkoller i osäkra pilotprojekt eller på sin höjd erbjudas jobb i italienska spagettiwesterns.
Hans hus på avskilda och exklusiva Cielo Drive är inget mindre än ett monument till hans egen karriär, på den tiden när han hade någon sådan att tala om. Nu för tiden sänker han istället väl många whiskey sours för att vara riktigt fit for fight morgonen efter. De roller han får kräver inte heller särskilt mycket i form av stuntarbete, varför Cliff reducerats till att agera som Ricks chaufför och allt-i-allo.
Och…det är väl ungefär det hela. Som jag ser det har Tarantino i mångt och mycket valt att göra halt vid en ganska uppenbar motsvarighet mellan Daltons föredettingstatus och det ”gamla” Hollywood. Under nästan tre timmar tycks regissören vara ganska nöjd med att cruisa runt på gator, kantade med biograf efter biograf, och låta en ljum vind leka i Brad Pitts solblekta hår. Pitts Cliff Booth blir förstås också än coolare med en cigg mellan läpparna eftersom vi befinner oss i en tid när Marlboro-cowboyen ännu inte förtvinat i lungcancer.
Nå, i ärlighetens namn finns här också en parallell historia om hippiekollektivet där ett par av medlemmarna gick till historien som Charlie Mansons djävuls-anhang. Det var också den vinkeln som gjorde att filmprojektet lät tala om sig till att börja med. Men jag upplever som sagt inte alls att den historien har varit Tarantinos primära drivkraft i skapandet av Once Upon… Möjligen har den tjänat som en motorvägspåfart.
Eller också har Tarantino gjort det väldigt lätt för sig genom att introducera ett spänningselement som han själv inte behöver arbeta det minsta för att upprätthålla. Har man noll koll på vilka Sharon Tate och Roman Polanski var, eller vilket ödesmättat år 1969 var för dem, undrar jag nämligen om man verkligen förstår varför filmen ibland väljer att följa en spröd blondin och porträttera hennes sociala sammanhang i form av Playboy mansion-fester och sällskap med kändisfrisören Jay Sebring.
Men min gissning är att regissören kallt satsat på att hans publik har åtminstone en (eller kanske två) koll på dådet som döpts till ”60-talets död”. Det vill säga att vi har tillräckligt med bakgrundsinformation för att scenerna med Margo Robbies Tate ska ges tyngd och betydelse enbart tack vare att hon dyker upp i dem. Hon får nämligen inte särskilt mycket att säga eller jobba med. Även när hon placeras i en charmig scen där hon går på bio och ser sin egen film The Wrecking Crew, bara för att kunna njuta av publikens reaktioner på hennes roll, blir hon inte stort mer än en representant för ett enkelt och sorglöst tidsfördriv eller tidevarv. Långt ifrån hatiska och förvirrade hippes som letar efter försvar i den genomkommersiella TV- och filmindustrin för att kunna motivera sina vedervärdiga handlingar.
Jag vill gärna tro att det inte bara är bristen på en saftig historia som gör att jag har större problem med Once Upon… än med Inglorious Basterds, Django Unchained och The Hateful Eight. Men det går inte att komma ifrån att kopplingen mellan det som händer Rick och Cliff å ena sidan och hippiekollektivets dova hot å den andra känns väldigt tunn. Jag tycker inte heller att Tarantino riktigt lyckats landa i någon grundläggande stämning – filmen är för humoristisk och innehåller för många distanserande grepp för att vara ett renodlat drama men ber samtidigt publiken ta den på större allvar än den humoristiska tonen motiverar.
För min del blir den här ambivalensen tydligast i och med slutet, där det inte känns som om det är meningen att vi ska uppfatta det handgripliga ultravåldet som uteslutande komiskt. Samtidigt lockas vi ändå att skrocka lite över det bisarra faktum att någon får ansiktet mer eller mindre intryckt av en hundmatsburk (”Good food for mean dogs”). Jag vet att den här balansgången är lite av Tarantinos grej, men just den här gången tycker jag att han vinglar mer än i tidigare projekt (jag har å andra sidan inte sett om Pulp Fiction sedan premiären). Till saken hör eventuellt också att jag uppfattar att ”skrock-våldet” primärt reserveras för kvinnliga rollfigurer.
Samtidigt går det givetvis inte att racka ned på Tarantinos kärleksförklaring i allt för hög utsträckning, han är alldeles för kompetent för det. L.A. anno 1969 ÄR minutiöst och nostalgiskt återskapat, Leo DiCaprio ÄR bra som Rick Dalton och Brad Pitt ÄR cool som Cliff Booth. Dessutom finns det, som alltid när det gäller regissören, ett egenvärde i en film som inte tycks vara designad enbart för att dra så mycket folk som möjligt till biograferna. En film som trots referens-kaskadspyorna vare sig är en uppföljare, prequel eller reboot.
Annonser
Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.
Men redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.
I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.
Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.
Döm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.
Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?
Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.
Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.
Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.
I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.
Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.
Blå stjärnan (2015)
Äkta amerikanska jeans (2016)
1968 (2017)
Bodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.
Och kan hon nu bli av med honom genom ett förhastat löfte om giftermål ifall han hämtar en fallen stjärna åt henne, desto bättre. För Tristans del är det bara en formsak att stjärnan föll på den sidan av muren som är strikt förbjuden att beträda för invånarna i byn Wall. Han ser till att ta sig in i felandet Stormhold och utan några större problem hitta Victorias stjärna.
Problem blir det däremot när stjärnan visar ha formen av en ung flicka vid namn Yvaine. Hon är inte det minsta trakterad av idén att bli bortskänkt till Tristans hjärtas kär och har dessutom skadat benet. Så hur ska Tristan kunna hinna tillbaka till Wall inom den vecka han fick på sig av Victoria? Och hur ska han och Yvaine kunna undvika alla andra som också är ute efter det en fallen stjärna kan bjuda på?
Först när jag läst Neil Gaimans bok Stardust insåg jag att filmen med samma namn, som jag hade ett vagt minne av, förstås var en adaption. Det var emellertid en av de där filmerna som fläktat förbi som en vårbris under en i övrigt iskall marsmånad så minnesförlusten var kanske begriplig. Efter att ha sett Stardust kan jag också tycka att det är begripligt varför den inte stannade längre och blev mer uppmärksammad när det begav sig.
För trots att Gaimans bok är en saga för vuxna är den verkligen inte simpel, särskilt inte när det gäller berättande och stämning. Och det är förstås de två delar där filmen brister. Gaiman har förvisso gett sin välsignelse till manusförfattarna Matthew Vaughn (som också regisserade) och Jane Goldmans version av hans bok men själv är jag inte riktigt lika förlåtande.
Jag har inga större problem att acceptera att den fina balansen mellan prosaiskhet, fantasifullhet, humor och allvarsamt mörker är svår att översätta i bilder. Men det finns ju ändå exempel där ”ofilmbara” förlagor blivit till något annat i en varsam regissörs händer. Där den kunnige filmskaparen inte enbart försökt översätta, utan ersätta (mina bästa exempel torde vara A Clockwork Orange och No Country for Old Men).
Med blott en tidigare långfilm i bagaget (Layer Cake) är Matthew Vaughn inte en så kunnig filmskapare. Stämningen i Stardust har fått en klar tyngdpunkt mot det tokroliga och knasiga med resultatet att den känns…simpel. I det avseendet underlättar inte heller förändringarna i själva historien. Även här har jag i och för sig full förståelse för att en bok måste koncentreras för att kunna bli ett rimligt manus, men alla genvägar som Stardust tvingas ta har förvandlat nytänkande och fantasi till standardklyshor. Och ett mer konventionellt berättande har tyvärr, men föga förvånande, resulterat i en tråkigare film. Hur Gaiman exempelvis kunde tycka att filmens, utan tvivel mer dramatiska men också stereotypa, damsel-in-distress-upplösning var bättre än hans egen övergår mitt förstånd.
Med förtvivlans mod försöker man fixa till de här skavankerna medelst den nya tidens animeringsmöjligheter och visuellt har jag inte mycket att invända mot Stardust. Men i likhet med den senaste (?) J.M. Barrie-adaptionen Pan från 2015 hjälps inte en tråkig berättelse och ett traditionellt berättande av en snygg yta.
Skådismässigt finns lika lite att invända som mot filmens yta. Alla gör vad de ska och rollbesättningen flödar över av kända namn (Michelle Pfeiffer, Claire Danes, Robert De Niro, Ricky Gervais, Ruper Everett, Peter O’Toole, Henry Cavill, Sienna Miller). En som däremot vid den här tidpunkten inte var så värst känd utanför det brittiska öriket var Mark Strong, där man dock kan anta att samarbetet mellan honom och Matthew Vaughn funkade så pass bra att Strong sedan fått spela en bärande roll i Kingsman-filmerna. Men inte heller adekvata rollprestationer gör någon större skillnad i det stora hela.
Jag kan tänka mig att man mycket väl kan gilla Stardust om man bara hittar till den innan man hunnit läsa Gaimans bok. Att komma från andra hållet skulle jag säga är mer eller mindre omöjligt.
I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.
Hennes föräldrar har förkastat sin dotter och Juliet har under hela sin uppväxt aldrig mött något annat än rädsla och avsky från det omgivande samhället. Hennes nuvarande inspärrning kommer sig av att hon råkade döda en liten pojke och den olyckan fyller henne med en så stor skuld att hon knappt kan leva med sig själv.
Men så en dag förändras allt. Hon får en cellkamrat, den unge Adam. Han försöker få henne att börja prata med honom och bryta sin självpåtagna avskärmning. Uppmärksamheten överväldigar Juliet och allt eftersom börjar hon bryta upp sitt skal för att släppa in honom.
Men Tahereh Mafis serie om Juliette vore väl inte en chosen one-YA värd namnet om detta inte bara var den smygande upptakten till vad som i nuläget är en serie om fem böcker, varav jag har läst de första tre. Jag sprang på författaren eftersom hon angavs som partner till författaren av Peculiar Children-trilogin, Ransom Riggs.
Vill man göra det enkelt för sig skulle man kunna säga att Tahereh Mafis serie är en futuristisk och något äldre version av Peculiar Children där det aldrig funnits några välvilliga ymbryns att ta hand om märkliga barn. Istället har de fått växa upp på institutioner i fruktan för både andra och sig själva, utan kontroll över sina krafter.
Fast det är samtidigt inte riktigt sant. För det är klart att världen styrs av en ond kraft (The Reestablishment) och lika klart att det finns en motståndsrörelse som samlar personer med krafter som Juliettes. Under ledning av den faderlige Castle får de därmed möjlighet att lära sig att kontrollera sina krafter och använda dem i motståndets tjänst. Ett självklart val eftersom det rådande statsskicket är så förtryckande och utstuderat grymt att det aldrig behöver finnas den minsta tveksamhet över om det är rätt att göra motstånd eller inte.
Alltså hittar vi även influenser från The Hunger Games-trilogin. Men rent psykologiskt skulle jag säga att Tahereh Mafi åtminstone försökt att vända kuttingen för sin Juliet i förhållande till Katniss Everdeen. Katniss börjar sin resa förhållandevis säkert men uppfylls under dess gång av allt större tvivel och tveksamheter. Juliettes utgångspunkt är å andra sidan förlamande rädsla och skuld, vilket i tredje boken förvandlats till stenhård beslutsamhet och tvärsäkerhet om vilken väg som är den rätta.
Den tvärsäkerheten gäller dock inte Juliettes kärleksliv för minsann återser vi inte det, i den här typen av litteratur, ack så välbekanta triangeldramat? Att hon fastnar för Adam är förstås inte så märkligt eftersom han är den enda människa i hela hennes liv som visat henne någon form av omtanke. Som av en ren händelse visar han sig dessutom vara den ende hon stött på som kan vidröra hennes bara hud utan att kolavippen. Klang och jubel eftersom detta är en bok där huvudpersonerna knappt ens längre kan kallas för tonåringar och därför öppnar upp för mer explicit hanky panky. Behöver jag ens nämna att Tahereh Mafi inte tycker sig ha behövt hitta på någon annan term för Adams kropp än ”perfekt”?
Annars är just detta med liknelser och metaforer något som utmärker serien. Tahereh Mafi använder det språkliga greppet till skrattretande övermått i första delen för att därefter skala ned det successivt. Något som jag gissar att jag inte är ensam om att uppskatta. För även om det kan vara såväl påhittigt och poetiskt med meningar som ”His fingertips are five points of electricity that jumpstarts my heart” eller ”I’m an upside-down rainbow” känns det hela efter ett tag ansträngt och överarbetat.
Ett annat knep för att både skapa närvarokänsla och signalera Juliettes sköra psyke är att särskilt första boken ska läsas som en slags dagbok (ett berättande som Tahereh Mafi sedan successivt släpper utan mycket till kommentar) där Juliette ibland stryker över sina egna ord och meningar. Jag lyssnade på böckerna och blev själv överraskad av hur tydligt ”överstyrkningsljudet” faktiskt förmedlade själva handlingen att radera det tidigare tänkta.
Men tillbaka till triangeldramat! Juliette har suttit fängslad på en militärbas där Adam är en av soldaterna. Hans överordnade är den ondsinte och sadistiske Warner, vilken också hyser ett osunt intresse för både Juliettes krafter och person. Hans amorösa närmanden möts först av avsky från Juliettes sida men hon vore väl inte en YA-hjältinna om hon inte så småningom tycker sig se förmildrande omständigheter för Warners personlighet. Han ÄR ju så trasig och sorgsen under den hårda ytan. Behöver jag påpeka att även Warner, både kroppsligt och utseendemässigt, är…you guessed it…”perfekt”.
Orkar man hänga med till tredje boken får man en viss payoff på den initiala frustrationen över att alla Juliettes problem tycks som bortblåsta bara för att hon har en nittonårig ”man” som kan hålla henne i sina armar. En välkommen personlighetsförändring alltså, men tyvärr lyckas Tahereh Mafi då å andra sidan inte hålla ihop sin historia när motståndsfajtandet börjar få upp farten. Författaren skapar noll trovärdighet i händelseutvecklingen som slutar med att Juliette står som dagens vinnare.
En futuristisk mutant-chosen one-YA som säkert glider ned likt äggviteindränkta musungar i gapet på den tilltänkta målgruppen. Själv hade jag vissa problem att svälja både handling, språk och huvudpersonen.
Shatter Me (2011)
Unravel Me (2013)
Ignite Me (2014)
När jag så äntligen fått tummen ur och sett en klassisk svensk film, kunde jag ju lika gärna också hugga den något mindre klassiska litterära förlagan (och självbiografin?): Reidar Håkan Vallis Jönssons Mitt liv som hund.
Det var en gång en man som hette Jim Grant. Han jobbade med brittisk TV under tre årtionden och läsare i min egen ålder känner kanske igen TV-serienamn som Brideshead Revisited (“my summer with Sebaaaaastian”), The Jewel in the Crown, Prime Suspect och Cracker? Nåvälan, mot mitten av 90-talet hade bland annat ett nytt chefsskap med hårdare business-nypor gjort att det inte längre var lika roligt att jobba och ovanpå det blev Grant uppsagd.
En smal flickgestalt i en glasbur. En övervakande kamera. Ett forskarteam som levt och arbetat tillsammans i sju år och vars månadslön uppenbarligen baseras på hur många gånger de kan säga namnet ”Morgan” när de pratar om eller med varelsen i glasburen. En utomstående ”risk management consultant” som kommer från ”corporate”. Som dessutom vägrar ta samma namn i sin mun, utan framhärdar med att benämna experimentet ”it”.
alt. titel: X-Men: Dark Phoenix
Who are we? En fråga lika gammal som superhjältegenren själv. Dark Phoenix, filmen som så gärna vill vara en i gänget, väljer därför att börja med att sparka in en dörr som stått vidöppen sedan urminnes tider.
alt. titel: Godzilla II: King of the Monsters
I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.
alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer
Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)
That’s what HE said!