You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.
Även den här gången ett stream of consiousness-berättande, men nu med ett större persongalleri. Boken öppnar upp på familjen Ramseys sommarnöje på skotska Isle of Skye. Mr. Ramsey är en måttligt framgångsrik filosof och med en åttahövdad barnfamilj finns det stora frågetecken kring hur han ska klara av att försörja dem. Relationen mellan honom och Mrs. Ramsey är ganska bister.
I det stora huset finns också ett antal gäster, bland andra den unga Lily Briscoe vilken hyser författar- och konstnärsdrömmar, poeten Augustus Carmichael och Charles Tansley, en stor beundrare av Mr. Ramseys filosofi.
Nähä, här stöp jag på min egen uppblåsta ambition. Trots ungefär samma upplägg och språk som i Mrs. Dalloway lyckades jag inte alls få samma känsla för To the Lighthouse. Antagligen finns här betydligt mer att hämta men då krävs sannolikt en mer grundläggande och medveten läsning än vad jag mäktade med just den här gången. Ofta tappade jag tråden och lyckades sällan intressera mig för de olika personernas tankegångar. Av någon anledning tyckte tyckte jag att det funkade mycket bättre med de förhållandevis korta nedslagen i personer utöver de huvudsakliga i Mrs. Dalloway. Här har Woolf introducerat fler huvudsakliga personer men fortfarande låtit dem tänka, snarare än göra saker, och då är det lätt att tappa bort sig.
Två detaljer fångade dock min uppmärksamhet och de har bägge att göra med relationerna mellan män och kvinnor. Jag upplever att Woolf tar de beskrivningarna till en generell nivå i To the Lighthouse medan Mrs. Dalloway behöll ett tydligare individfokus.
Författaren beskriver både träffande och skarpt hur en annan gäst, den unga Minta Doyle, vunnit Mr. Ramseys gillande genom att hela tiden framställa sig som lite av en bimbo. När hon möter hans uppblåsta tirader med smicker och ett reducerande av sina egna åsikter blir han också betydligt mer vänligt inställd till henne än någon annan av gästerna.
Än bättre tyckte jag om Woolfs fastnagling av hur Charles Tansley rackar ned på Lily Briscoes ambitioner inom konst och litteratur. Han själv kan inte riktigt sortera bland sina egna känslor, å ena sidan är kvinnor milda och underbara varelser men å den andra gör de på det hela taget livet förbannat krångligt för männen (han är själv ungkarl).
Lily (eller ja, Woolf förstås) observerar klarsynt att Charles egentligen inte på riktigt tror att kvinnor är oförmögna till kulturella uttryck men att han av någon anledning behöver tycka och uttrycka det för att komma vidare i livet. Hans förmåga att trycka till andra människor blir för honom en nödvändig hjälp i vardagen. I Charles Tansley uppfattar jag att Woolf oerhört insiktsfullt karakteriserat och diagnostiserat en man som nu för tiden sannolikt skulle kallas för ”troll” eller ”incel”.
Tyvärr var som sagt detta dock endast detaljer i en i övrigt ganska oengagerande roman. Däremot skulle jag nog kunna tänka mig att fortsätta utforska Woolfs författarskap, både för hennes språk och psykologiska insikter.
Det är inget massivt räddningsuppbåd som ger sig av från den lilla western-staden Bright Hope. Det har redan tidigare konstaterats att så här års, när boskapssäsongen är i full swing, befolkas staden mest av ”wives, children and dead indians”. Plus en högst frustrerad förman vid namn Arthur O’Dwyer, som egentligen också skulle ha varit iväg på hästryggen om det inte vore för ett skadat högerben.
Då stadens läkare är en oförbätterlig suput kallas Arthurs hustru Samantha till stadens häkte då sheriff Franklin Hunt satt en kula i benet på den främling som kom tidigare under kvällen och vägrade svara på frågor. Men när morgonen randas är häktet tomt på såväl fånge som vicesheriff och Mrs. O’Dwyer. Den enda ledtråd sheriff Hunt har att gå efter är en märklig pil som sägs komma från en blodtörstig, inavlad, kannibalistisk och primitiv indianstam (kan ni säga The Hills Have Eyes? Alternativt det klassiska X-Files-avsnittet ”Home”?), vilken ska hålla till i något som kallas ”the valley of the starving men”.
Ut från Bright Hopes relativa trygghet och civilisation rider så sheriff Hunt, Arthur O’Dwyer, reserv-vicesheriffen Chicory samt stadens kvinnotjusare John Brooder, vilken också påstår sig ha stor vana av att döda indianer. Men det är lång väg till dalen som är deras mål. Ska de komma i tid för att rädda Nick och Samantha?
Bone Tomahawk är ännu en i raden av filmer som jag hört mycket gott om och därför naturligtvis blivit nyfiken på. Filmen låter ingalunda sin publik leva i någon större ovisshet om vad detta ska gå ut på när den öppnar upp med bilden av en man som grafiskt och högljutt får halsen avskuren. Den fortsätter sedan i samma anda – våldet är rått, brutalt och ymnigt förekommande i alla upptänkliga former. Men det är egentligen bara en scen där jag direkt ifrågasätter om vi verkligen behöver se den grymma scenen som utspelas framför mina ögon. I övrigt ger våldets konsekvenser och realism en känsla av autenticitet trots närvaron av en de facto kannibalistisk grottmänniskostam.
Samtidigt finns här många andra element som talar till filmens fördel. Debutantegissören och manusförfattaren S. Craig Zahler har tagit flera bra beslut i hur han väljer att berätta sin historia, inte minst visuellt. Många scener är grymt spännande och det finns en skönhet i kargheten, oavsett om vi pratar ljussättning, miljöer eller historia. Det känns också som om Zahler verkligen fattat kraften i idén med primitiva vapen av ben istället för metall. Betänk en hel hästkäke, så skarpslipad att den kan fungera som en yxa, och säg att jag har fel…
Filmen innehåller dessutom en bister humor som inledningsvis påminner en del om Coen-brödernas. Bara det att Joel och Ethan aldrig låtit vare sig handlingar eller rollfigurer bli riktigt så här sammanbitet gravallvarliga (”She would never allow a greaser ot ride her.” ”You trained her to be a bigot?”). Bone Tomahawks ”humor” (samt dialog i det stora hela) hjälper emellertid till att skapa en fin känsla för och mellan de fyra männen som ger sig av i jakt på den bestialiska fienden.
Ska man invända något mot Bone Tomahawk skulle det möjligen vara det – att fienden är så entydigt god och våra protagonister är så entydigt goda. I det avseendet påminner filmen i hög grad om själva stereotypen av en western-historia. Jag vet inte om det är meningen att vi ska uppfatta det som att till och med Gud vill se troglodyterna nedkämpade. Men Patrick Wilsons Arthur sänder trots allt upprepade böner till Herren om en smula hjälp i denna bittra stund och det finns inget som antyder att Han inte lyssnar på dem. De tappra männens insats har inte varit förgäves.
Ytterligare en stereotyp och därpå följande vattendelare går att återfinna i relationen mellan män och kvinnor. Ety här snackar vi förstås strikt heteronormativa förhållanden. På grund av benskadan testar makarna O’Dwyer tidigt i filmen en lite annorlunda form av samlag (givetvis måste deras förhållande betonas och beseglas via sex). Men det står snart klart att Arthur verkar ha svårt att prestera med frugan överst och trots ett smärtande skenben övergår de till missionärsställning, vilken även mrs. O’Dwyer verkar tycka allra bäst om. Förstås. Även förhållandet mellan sheriff Hunt och hans nyligen sjuka fru bekräftas genom en inte särskilt subtil antydan om vad som äntligen kunde försiggå i den äktenskapliga sängen kvällen innan.
Förutom dessa två machomän, som sätter på sina kvinnor såsom Gud avsett så snart möjligheten erbjuds, innehåller protagonistfyrklövern alltså Chicory som fortfarande pratar med sin döda fru och ungkarlen Brooder. Allt detta kontrasteras med de atavistiska grottmänniskorna, vilka håller sig med vad som bäst kan beskrivas som levande kuvöser. För att vi verkligen ska förstå den avvikande vedervärdigheten i arrangemanget passerar våra hjältar för ett ögonblick också två groteskt gravida benlösa kvinnor.
Men bortsett från de här kanske enkla poängerna från min sida har Zahler samlat ett bra gäng. Förutom Patrick Wilson ser vi också en härligt skäggig Kurt Russell som sheriffen, Richard Jenkins som den patologiskt pladdrige Chicory och Matthew Fox i rollen som Brooder – mannen som skjuter först och därefter inte är särskilt intresserad av att ställa några frågor.
Knappast en film som gör tittaren full av livsglädje men som torde tilltala alla som uppskattar ett gott hantverk och en väl berättad historia.
Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin
***
Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.
Men det är väl också det enda. Lika geriatriska som många av skådisarna är, är nämligen också filmernas hantering eller framställning av såväl känslor som kvinnor. Att här ska finnas känslor är helt uppenbart men det görs alltid klumpigt och övertydligt. Att alla inblandade har svåra minnen av blod, svett och lera är så pass självklart att det blir svårt för mig som tittare att skapa en känslomässig koppling till de rollfigurer som ska berätta om dem.
I originalet är det lika uppenbart att Barney Ross per omedelbums blir förtrollad av den sköna Vilena-bon Sandra. Precis allt i både framställning och dialog skriker ut detta budskap, det går inte att missa. Ändå känner sig filmen tvingad att i ett senare skede uttryckligen påpeka: ”She stands for something”. Detsamma gäller hanteringen av den unge krypskytten Billy i uppföljaren (”Why is it, that […] the ones that deserve to die keep on living?”). Allt detta gör filmernas känslosamma innehåll lika tomt och påklistrat som de trötta referenserna. Möjligen tar man höjd för att filmernas publik ska behöva lika mycket stöd i tankeverksamheten som dess skådisar.
När det gäller filmernas kvinns har i alla fall de två uppföljarna varsin bad ass-brutta, så där har vi en klar uppryckning jämfört med 80-talet. Samtidigt blir bägge två kåta på Barney. Förstås. I relationen till det lite yngre gardet som anländer i del tre diskuterar Barney ledarskap med den upproriske Smilee men tar däremot med farbroderlig belåtenhet emot beskedet ”You know, if you were 30 years younger…” från den annars minst lika kapabla Luna.
Mer kvinnokraft än så bjuds vi inte på i relation till The Expendables. I originalet vill Lee Christmas slå föredetta flickvännens nya kille på käften, vilket han sedan också kan göra med gott samvete eftersom de nye killen (som Lee varnade henne för innan det fanns någon som helst anledning att göra det) givetvis är en kvinnomisshandlare. I den första uppföljaren är Lee och flickvännen ihop (igen) men då har hon förvandlats till den Jobbiga Bruden som ringer vid de mest olämpliga tillfällen och vill veta om Lee tänker på henne. Hi-fucking-larious.
I övrigt bjuder originalet som sagt på aktivistoffret och den idealistiska madonnan Sandra som måste räddas ur knipan hon själv försatt sig i. Medan del två fräser på med ett gäng desperata bykvinnor som försöker försvara sina hem, men gör det skrattretande uselt. Hörni grabbar, det skulle vara större risk att bli skjuten om de inte försökte träffa oss! Visst är det väl hysteriskt, så säg?!
I någon mening är The Expendables-serien ganska underhållande, med tre hyfsat välgjorda dum-action-rökare. Den kommer en liten, liten bit på vägen med det. Åtminstone i tvåan finns det ett par riktigt snygga fajtingscener. Men den innehåller samtidigt alldeles för många dinosauriemän som skådespelar alldeles för uselt för att det ska bli någon helgjuten filmupplevelse för min del.
Några av de som kommer ur det hela med äran någorlunda i behåll är ändå Jason Statham, Mel Gibson, Antonio Banderas och Terry Crews. Jag kan också sträcka mig så långt att Sylvester Stallone kändes något mindre stelopererad i trean. Det intressanta är möjligen att laguppställningen får yngre förmågor som Liam Hemsworth, Kellan Lutz, Glen Powell och Ronda Rousey att framstå som om de levererar rent inspirerade prestationer.
Jag känner emellertid att jag inte riktigt är beredd att svälja vad som på pappret ska föreställa filmunderhållning, men främst handlar om ett gäng gamla kompisar som ska få hänga lite med varandra och dessutom klämma ut några dollars av det hela.
The Expendables (2010)
The Expendables 2 (2012)
The Expendables 3 (2014)
Karl Arne Blom. Kanske mer känd, särskilt i deckarkretsar, som K. Arne Blom. Något av en doldis i den äldre svenska deckarvärlden, vilken torde överskuggas av främst Sjöwall/Wahlöö och möjligen också Maria Lang. K. Arne Blom skrev dock en hujedans massa deckare under dryga 30 år med start i början av 70-talet. Sedan millennieskiftet tycks författandet däremot mest ha rört olika aspekter av lundensisk historia med titlar som Från långlördag till kvällsöppet – Handelsföreningen i Lund under de senaste trettiotalet åren och Gryning och evighet – Lunds kyrkor österut. Riveting stuff…
Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.
Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.
alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3
Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?
alt. titel: I morgen danser vi
Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!
That’s what HE said!