You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Så när det kommer en trilogi böcker som är mer rotade i vardagen än snoriga barn på dagis och som jag mer eller mindre slukar, då är det bra vardagsskit. Men i ärlighetens namn ska erkännas att det tog ett tag innan det där slukandet kom igång och jag blev övertygad om det storverk som Kristina Sandberg åstadkommit med sina böcker om Maj.

För det är verkligen inte den lättaste av huvudpersoner som vi förväntas bekanta oss med i den första delen, Att föda ett barn. Den unga Maj jobbar på kondis i Ö-vik på 30-talet och känner sig lite allmänt osäker här i världen. Hon suktar efter Erik som finns kvar därhemma i Jämtland även om han i ärlighetens namn inte tycks särskilt intresserad. Hon är hela tiden orolig för att göra sina föräldrar besvikna på hur deras dotter lever sitt liv, särskilt modern som är sjuklig.

Så när den hyfsat välbärgade och väletablerade Tomas Berglund gör några fumliga försök att uppvakta den söta kondisflickan håller Maj emot lite halvlamt men inser förstås samtidigt vilket gott parti Tomas är. Tillvaron ser dock till att fatta beslutet åt henne eftersom hon plötsligt befinner sig i olyckliga omständigheter och den enda framkomliga vägen är ett så snabbt som möjligt gifta sig med Tomas. Samt flytta in i den lägenhet som ligger på övervåningen i huset som ägs av hans dominerande mamma.

Hade det inte varit för föredömlig draghjälp från jobbets bokcirkel är det tveksamt om det blivit mer Maj för min del än Att föda ett barn. Mot slutet var jag hjärtligt less på Majs nojjor, skam- och skuldkänslor och, ärligt talat, rätt deprimerande liv med ett barn hon inte ville ha samt en man som hon inte älskade.

Men hur det nu var var det bara att hugga tag i andra delen, Sörja för de sina, och sakta men säkert börjar Sandberg väcka min fascination. Jag får allt lättare att uppskatta det idoga flödet av tankar från både Maj och en allvetande berättare som dyker upp lite här och var. En berättare som till lika delar tycks måna om och bli irriterad på sin bångstyriga huvudperson. I allt väsentligt skulle jag vilja påstå att Majs historia, från ungdom till ålderdom berättas i en klassisk stream-of-consciousness.

När jag väl kommer fram till Liv till varje pris (som renderade Sandberg Augustpriset 2014) är jag helt fast i Majs vardagsliv och författarens förmåga att sätta fingret på alla de där psykologiska spetsfundigheterna som man helst inte vill kännas vid hos sig själv. Maj är en till 100% trovärdig person med allt vad det innebär av fåfänga, önskan att bli uppskattad och rädslor för såväl stort som smått. Hon har förvisso verkligen inte haft ett enkelt liv där i Ö-vik med Tomas samt barnen Anita och Lasse. Men eftersom vi ibland (med berättarens hjälp) också se henne så att säga utifrån blir det så plågsamt uppenbart att det hårda livet inte gör henne lättare att umgås med till vardags. Ur sitt eget perspektiv sliter och släpar hon för familjens skull (man måste ju Bita Ihop och Ta Sig Samman) medan Tomas och Anita kommer överens om att det finns vissa saker som man ”inte säger till Mamma”.

Förutom en psykologisk fingertoppskänsla lyckas faktiskt också Sandberg att beskriva en vardag som jag finner nästan lika fascinerande som hober och enorma skalbaggar. Både för att den är en värld där jag inser att mina föräldrar befann sig och för att den ger mig perspektiv på mitt eget liv. Gift i unga år försöker Maj, redan när hon är mer än tio år yngre än jag själv är nu, med desperat glöd intala sig att hon minsann inte är någon tant. Och jag är ju verkligen ingen tant!

Romanen om Maj imponerar oavsett från vilket håll man väljer att betrakta trilogin. Språket är utmärkt och känns autentiskt, berättandet involverar läsaren, vardagskänslan är obevekligt fascinerande, personerna är alla vältecknade och nyanserade med både goda och dåliga sidor. Att Sandberg dessutom lyckas problematisera allt från alkohol(missbruk), husmorsrollen och psykisk ohälsa till föräldraskap och klassresor gör det hela närmast häpnadsväckande komplext.

Annonser

Något är riktigt fel… Terrorister? Ekologisk eller ekonomisk kollaps? I det lilla samhället tycks ingen veta och inte ens radion ger ifrån sig några vettiga besked. Det enda man vet är att allt börjar ta slut, vare sig det gäller bensin eller konservburkar som innehåller något annat än hundmat.

Systrarna Eva och Nell bor tillsammans med sin uppfinningsrika pappa en bit ut i den stora skogen i ett smart hus som pappan konstruerat själv. Men det spelar ingen större roll hur smart ett hus är när det inte längre finns någon ström, då hjälps det inte hur mycket man än står framför kontrollpanelen och beordrar ”Power on!”.

Till en början oroar sig både Nell och Eva mest för hur de ska kunna hålla igång sina vardagsaktiviteter, studier och dans, men när strömlös vecka läggs till strömlös vecka tvingas de acceptera att det nu handlar om ren överlevnad.

Finstämt? Absolut. Into the Forest gör mesta möjliga av gamm-skogen som omger huset och Evas dansande. Välspelat? Helt klart. Både Ellen Page som Nell och Evan Rachel Wood som Eva gör riktigt fina prestationer.

Apokalyps? Mja, här börjar det bli lite skakigt. Det är uppenbart att poängen i historien om Nell och Eva inte är att berätta en apokalypshistoria, vilket jag gissar är ett arv från den litterära förlagan av en viss Jean Hegland. Men för egen del får jag inte tillräckligt mycket annat från Into the Forest för att tycka att det är ok med en så pass simpel upptakt. Det går till och med rykten om Boston som en slags fristad där det ska finnas både el och mobiler.

Jag fattar att grejen med det hela är inte att visa varför elen försvinner utan vad som händer när elen försvinner. Problemet är att de händelserna inte är tillräckligt intressanta för att hålla filmens alla 100 minutrar under armarna.

Titeln är en smula märklig eftersom alla refererar till skogen som ”the woods” och inte ”the forest”. Först trodde jag namnbytet berodde på att man inte ville att Into the Forest skulle förväxlas med Sondheim-musikalen Into the Woods som kommit bara året innan. Men Heglands bok heter samma sak och publicerades redan 1997 så där föll den teorin.

Det här fick mig dock att börja fundera på eventuella kopplingar till den gamle transcendentalisten Henry David Thoreau vars bok Walden har undertiteln Life in the Woods och inleds med meningen: “I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived”.

I det avseendet blir filmen en tydlig näsknäpp för Thoreau. Nell och Evas liv i skogen handlar inte om att leva ”deliberately” i något slags existentialistiskt rosenskimmer utan att överleva från dag till dag. För en gång kanske strömmen kommer tillbaka och de skulle kunna återgå till det hägrande vardagslivet. Möjligen är det förkastandet av den önskedrömmen som ska utgöra Into the Forests raison d’etre?

Det som ändå gör att jag skulle vilja lyfta Into the Forest en smula är det faktum att vi får se en historia om två systrar där tidigare filmer utan tvekan skulle ha slängt in en bror och en syster eller en far och ett barn. Samt att historien aldrig gör en särskild poäng av att den just handlar om två systrar.

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

På 40-talet var förhållandena lite annorlunda. Då var den stora begränsningen, i alla fall i Hollywood, Joseph Breen och hans idoga arbete med att upprätthålla filmcensuren i form av The Hays Code. Koden förbjöd det mesta som kunde anses sänka moralen hos tittaren eller skapa en förståelse för våld och brottslighet. Ett sunt leverne skulle framhållas; i ett sådant förekom aldrig homosexualitet, förhållanden över rasgränserna eller utomäktenskapliga affärer. I den mån filmer innehöll sådana element skulle det göras mycket klart att det var oönskade beteenden som alltid straffade sig.

Därför är det kanske inte så konstigt att funderingarna på att filmatisera en bok där den kallhamrade Phyllis inte bara vänsterprasslar med Walter utan också konspirerar med honom att döda hennes make fick Breens hår att stå på ända: ”The general low tone and sordid flavor of this story makes it, in our judgment, thoroughly unacceptable for screen presentation”.

Men en film blev det i alla fall av journalisten John M. Cains serieroman Double Indemnity. Huvudpersonen och berättaren är försäkringsagenten Walter som träffar den gifta Phyllis. Han vet med sig att hon är bad news så fort hon börjar föra in samtalet på en olycksförsäkring för sin make, eftersom hon är noga med att han inte ska veta något om den. Walter är i ärlighetens namn inte särskilt svårövertalad, dels eftersom han blivit hals över huvud förälskad i Phyllis, dels eftersom alla försäkringsagenter värda namnet någon gång funderat på hur han skulle kunna lura till sig lite sköna dollars.

Cain publicerade sin roman mellan Dashiel Hammets Maltese Falcon (1929) och Raymond Chandlers The Big Sleep (1939) och jag inbillar mig att han även skriftligt utgör en snygg övergång mellan de två författarna. Eftersom vi får Walters perspektiv på saker och ting blir framställningen inte lika avskalad som hos Hammett men han förlorar sig heller inte i poetiska utläggningar om världens och mänsklighetens ruttenhet som Chandler. Att Cains värld verkligen är cynisk och rutten råder det dock inte någon som helst tveksamhet om.

Här avviker filmen ganska så omedelbart genom att göra Walter till något mer av ett oskyldigt och oanande offer för Phyllis ränksmiderier (för att tillfredsställa Hays-koden gissar jag, på samma sätt som Phyllis hävdar att maken är elak mot henne). Det krävs i alla fall två möten innan han slutar tänka på hennes ankellänk och istället är med på banan, men han var som sagt inte särskilt svårövertalad.

Filmen ståtar både med Billy Wilder som regissör och Raymond Chandler som manusförfattare (ett manus som därmed också innehåller mer poesi än förlagan). Den anses som en av De Stora Klassikerna. Men i likhet med min upplevelse av både The Maltese Falcon och The Big Sleep kommer mycket att hänga på skådespeleriet. Kanske noir-filmer inte vinner på att man känner till själva historien i förväg?

För nu blir jag förstås inte särskilt överraskad av Phyllis hänsynslösa plan, inte heller av Walters benägna bistånd (men det blir kanske å andra sidan ingen någorlunda van noir-tittare?). Därmed faller mycket på Barbara Stanwyck och Fred MacMurrays axlar och problemet är att jag aldrig blir särskilt betagen i (eller bestört av) dem som par.

De går igenom alla de obligatoriska turerna – hon dyker upp enbart täckt av en liten handduk, han kallar henne för ”baby” och när de kysser varandra håller han ett hårt tag kring hennes axlar. Men jag får aldrig intrycket av att det egentligen finns någon gnista dem emellan. Av Stanwycks förmodat oemotståndliga lockelse märker jag inget. Jag tycker också att Cain är bättre på att föra fram Thérèse Raquin-vibbarna från Phyllis och Walters mord-förgiftade förhållande.

Då har Fred MacMurray en betydligt mer avslappnad och intressant relation med skaderegleraren Barton Keyes, spelad av Edward G. Robinson. Vilket å andra sidan förvisso kan bero på att filmen berättas i Walters inledande återblick vilken han riktar direkt till Keyes. Vi som tittare är alltså medvetna om hur viktig Keyes är för historien långt innan han själv är det.

När det gäller de litterära förlagorna kan jag tycka att Cain intar den närmast optimala position mellan Hammett och Chandler som jag kände att jag saknade – mer psykologisk insikt än den förre, mer historiskt driv än den senare. När det gäller filmen landar jag i samma känsla som med The Maltese Falcon och The Big Sleep – de kommer nog att vinna på omtittar.

Double Idemnity (1936)

Double Idemnity (1944)

Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.

Läs hela inlägget här »

Det finns säkert många anledningar till att man läser juridik. Rättspatos, ren ambition, illusioner om den egna förmågan, möjligheten att tjäna grova pengar (åtminstone i USA). Amanda Brown gjorde det för att bli författare, Eller ja, det är åtminstone resultatet av hennes år vid Stanford Law School – boken Legally Blonde (eftersom hon aldrig tog examen).

Läs hela inlägget här »

Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.

Läs hela inlägget här »

Tja, det var inte utan att man kände sig aningens besläktad med Dwayne Johnson och Neve Campbell flammande eskapader denna osannolikt heta juli. De är äkta paret Will och Sarah Sawyer som träffades när läkaren Sarah lappade ihop FBI-agenten Will. Sedan den där dagen när de såg varandra djupt i ögonen och ljuv musik uppstod på akuten har tio år hunnit gå och på plats finns numera också barnen Georgia och Henry.

Läs hela inlägget här »

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ocean’s Eight

Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.

Läs hela inlägget här »

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser