You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.
Symptomatiskt nog börjar filmen med beskriva själva filmserien som synonym med Freddy. Vilket förstås känns rimligt, inte minst eftersom stora delar av Never Sleep Again går åt till att visa hur avgörande konceptet Freddy Kreuger och Robert Englunds porträttering av honom var för Elm Street-filmerna.
Dokumentären har ett kronologiskt upplägg, vilket också känns rimligt, om inte annat för att kunna underlätta att hålla isär alla delarna. Därför bjuds vi först på en kort bakgrundshistoria till New Line Cinema. Startat 1967 av en 27-årig Bob Shaye var bolaget först inriktat enbart på distribution (där en av storsäljarna var den klassiska knarkrullen Reefer Madness) men efter ungefär tio år började man också producera egna filmer. Om jag säger att en av de tidigaste i den kategorin var John Waters Polyester ger det kanske en aning om att vi här har ett bolag som inte hade något emot att tänka utanför ramarna.
Med andra ord ett perfekt bolag för en regissör som Wes Craven, vilken skapat uppståndelse med både Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Även om det går att hitta filmföregångare har Craven själv alltid hävdat att den första ANoES är ett sammelsurium av idéer från artiklar som berättar den sanna historien om en pojke som hade fruktansvärda mardrömmar för att slutligen avlida i sömnen (efteråt hittade man utspottade sömnpiller och undangömda kaffebryggare i hans rum), namnet på en gammal mobbare från skolan samt barndomsminnet av en otäck man med randig tröja och brun hatt.
Tillsammans med New Line arbetade Craven i minst sex månader med att putsa på manuset som blev ANoES. Bob Shaye menar att en stor anledning till att han gav sig in i filmbranschen var själva filmskapandet och han tycks ha haft fingrarna rätt långt ned i den här filmburken. Vilket sannolikt var både en välsignelse och förbannelse, Craven fick bra med uppbackning men påpekar samtidigt att han exempelvis hatade de famösa ”sticky stairs” som Nancy Thompson fastnar i. Men eftersom det var en av Bobs idéer gick det inte bara att strunta i den (om inte annat var det ju Shaye och inte Craven som pröjsade specialeffektsteamet).
Never Sleep Again bjuder på en bra blandning både visuellt och innehållsmässigt. Vi har en hel del talking heads men samtidigt känns det motiverat i ett sådant här sammanhang när man faktiskt är nyfiken på vad Heather Langenkamp (som dessutom är filmens berättare), Alice Cooper, Lisa Zane, Miko Hughes eller Craven själv tyckte och kände under de där tidiga åren. Intervjuerna är dock generöst uppblandade med klipp från både filmerna och själva inspelningarna så någon större risk för att bli uttråkad är det inte. Särskilt inte heller som både personer som arbetade med specialeffekterna och diverse mer eller mindre löst New Line-folk får komma till tals.
Inte minst specialeffekterna är förstås en vital del av filmserien och själv känner jag fortfarande en närmast barnslig fascination för all things latex, ”sticky stairs” och hinkvis med blod. Bland den roligaste trivian i det avseendet gäller den berömda blodfontänscenen i originalet där Johnny Depp möter sitt sängbundna öde. Initialt lät det förstås som en bra idé – man återanvände det roterande rummet från Tinas dödsscen. Men när liter efter liter med fejkblod började fylla rummet (som var positionerat ”upp och ned” så att blodet egentligen bara rann nedåt) blev det så instabilt att man inte längre kunde hålla fast i det, det började tippa och genom ”fönstret” rann det ut så mycket vätska i själva studion att det kortslöt det mesta av elektroniken. Men innan dess hade Craven sett till att låta kameran rulla och det är därför scenen ges en ytterligare mardrömsdimension av allt blod som skvimpar runt i det ostadiga ”taket”.
Det är lätt att fastna bara i allt som berättas om originalet men Never Sleep Again omfattar som sagt alla filmerna ända fram till dödsmatchen i Freddy vs. Jason. Att se hur alla skådisarna har åldrats kan vara både roligt och rysansvärt, den största chocken i det avseendet var kanske något oväntat Monica Keena från just Freddy vs Jason eftersom hon såg ut som hon spenderat hela lönen på klippkort hos kollagen- och botoxkliniken.
Roligast var däremot den ganska långa sekvens som djupdyker i huruvida man var medveten eller inte om den homosexuella ”undertexten” i Freddy’s Revenge när det begav sig. Det finns vitt skilda åsikter om det kan jag meddela. Och kanske är det att dra lite väl stora växlar på enskilda händelser men jag kan inte låta bli att notera skillnaden mellan Wes Craven som i Nancy ville skapa en hjältinna ”who didn’t fall down” och Renny Harlin som med uppenbar förtjusning kommenterar att han minsann vet vad tonårskillar vill ha när den nakna tjejen i vattensängen kommer på tal.
Det är den typen av attityd som gör det tydligt att många i skräckbranschen inte ens reflekterar över att man skulle kunna eller vilja attrahera en kvinnlig publik (de kommer väl ”på köpet” i dejtingsammanhang gissar jag). Samtidigt är just Elm Street-serien rätt intressant i just det avseendet eftersom en majoritet av filmerna inte bara har en final girl utan en regelrätt hjältinna och monsterdräpare.
Hyser du det minsta av ömma känslor för husnummer 1428, tonåringar som måste hantera en oförstående vuxenvärld eller Freddy Kreuger kan jag inte annat än varmt rekommendera Never Sleep Again. Vänta med de där två senaste superhjältefilmerna och lägg istället tiden på ett stycke imponerande filmhistoria.
alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors
Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.
Kidsen är inte bara olyckliga för att de har mordiska föräldrar utan också för att de är hemsökta av fruktansvärda mardrömmar. I Springwood förekommer en sannskyldig epidemi av tonårssjälvmord och de som inte lyckas i första försöket hamnar på Westin Hospital. Men hjälp är på väg, i form av en ung men synnerligen välrennomérad drömexpert. Och vem är det om inte allas vår Nancy Thompson?!
Nancy försöker inte bara hjälpa de utsatta tonåringarna utan utvecklar också förvånansvärt snabbt en relation med läkaren Neil Gordon. Tillsammans försöker de lista ut hur de ska bryta förbannelsen över Elm Street-barnen, med benäget bistånd av Nancys pappa Donald Thompson och en mystiskt uppdykande nunna.
Hmm, Dream Warriors blev tyvärr lite av en besvikelse. Jag mindes filmen som ganska rolig och häftig men vid denna omtitt kändes den ärligt talat rätt platt. Historien tecknar de allra ytligaste av personporträtt. Den enda vi känner sedan innan är Nancy men här blir problemet att jag knappt känner igen Heather Langenkamp från originalet. Hon är stel och teatralisk och inte alls den bad ass-I’m into survival-tjej vi (och inte minst Freddy) fick möta då. Den ende som kommer ur detta med hedern i behåll är John Saxon vilken återupprepar rollen som Donald, om än något lite mer sliten. Därför är han värd lite triviabonus vad gäller namnet på baren där han sitter och super. Little Nemo’s är en blinkning till en av de allra första serierna någonsin – Little Nemo in Slumberland som trycktes mellan 1905 och 1926.
Bästa effekt
I likhet med Freddy’s Revenge blir det lite för mycket och lite för synligt för att egentligen någon effekt ska bli riktigt bra. Men den klart läskigaste är nog fortfarande när den marionettbyggande Phillip får liksom senorna utdragna från både armar och ben för att dompteras av Freddy. Miljömässigt har filmen lyckats bäst med bilkyrkogården där bilhögarna sträcker sig upp mot himlen och den rostangripna lacken på den gamla cadillacen ser bra mycket otrevligare ut än Freddys egen uppenbarelse.
Sämsta effekt
Som sagt, lite för mycket stop motion-Harryhausen-bonanza (vilket dock var fullt medvetet). Det spadviftande skelettet som Neil Gordon och Donald Thompson måste slåss mot är ingen skönhet men samtidigt rätt charmigt. Detsamma gäller det levande badrummet som attackerar Kristen Parker i början av filmen. Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och helt enkelt utse de ganska trista armarna som introducerar Jennifer Caulfield till TV:ns underbara värld. Welcome to prime time, bitch!
Föräldrar/Vuxna
Nu är vi tillbaka till de rent ondsinta vuxna och som av en händelse är de flesta kvinnor… De främsta exemplen torde vara Elaine Parker, Kristens mamma, och den kvinnliga läkaren Elizabeth Simms. Frånskilda Elaine är mest irriterad på sin besvärliga dotter och sannolikt enbart tacksam över att Kristen hamnar på Westin. Då kan hon ju ta hem karlar utan att bli avbruten (ett beteende som påminner en del om Tinas mamma från orginalet). Doktor Simms å sin sida lyssnar inte det minsta på när ungdomarna försöker förklara sina drömmar. Hon vill säkert bota dem, men bara på sina villkor.
På andra sidan står Neil Gordon och Nancy (för hon måste väl nästan räknas som vuxen nu?) där han är betydligt mer omtänksam om patienterna är kollegan Simms (en egenskap han för övrigt delar med biträdet Max, spelad av ”Larry” Fishburne). Han får också vara förnuftets röst som ska övertala alla tonåringar att självmord är ”the coward’s way out”. Men det är Nancy snarare än ungdomarna som lyckas få honom att förstå vad det är man slåss emot så hans omvändelse känns lite ”fuskig” i sammanhanget. Neil Gordon och Donald Thompson spelar däremot en klart större roll i Freddys besegrande än vuxna tidigare gjort.
Drömmar
Eftersom alla tonåringarna befinner sig på hispan på grund av sina mardrömmar blir det förstås mycket drömsnack. Simms oförstående hållning att drömmar enbart är utslag av moraliska konflikter och problematisk sexualitet ställs mot vad både vi i publiken och protagonisterna vet är realitet. Simms förespråkar att man ska acceptera sina drömmar men den vägen leder förstås bara till döden i Freddy-land. Just det är en helt ok tankemässig kontrastering men tyvärr lyckas inte filmen omsätta drömkänslan särskilt bra i sin historia, om jag ska jämföra med både originalet och Freddy’s Revenge.
Osäkerheten huruvida Dream Warriors befinner sig i verklighet eller dröm är inte lika påtaglig och den blir därmed inte heller lika läskig. Istället blir det mycket fokus på de olika personernas drömkrafter och det hela utvecklar sig till någon slags action- eller fantasyrulle med skräckinslag. Jag förstår poängen med att skapa individuella dödsfall för alla deltagarna men de är samtidigt så otroligt uppenbara att man mest sitter och väntar på hur de ska realiseras snarare än att bli indragen i den historia som Dream Warriors vill berätta.
Freddy
Mer synlig, mindre trasig, mer snacksalig och med ett slätare fejs hjälper Freddy själv inte direkt till för att skapa den här surrealistiska drömkänslan som är så viktig för att seriens grundläggande skräckelement ska funka. Dream Warriors förflyttar honom från både hans kära pannrum och ungdomarnas egna drömmar, vilket i sin tur gör hans attacker mindre intima och skrämmande. Det känns symptomatiskt att filmen nästan är slut innan vi får höra det karakteristiska skrapljudet av knivar mot rör. Däremot fortsätter Dream Warriors att på oklara grunder försöka knyta Freddy till Nancys hus på Elm Street. Lika oklart är vad som egentligen tar kål på honom den här gången – hans egna knivar eller vigvatten? Oavsett vad kan vi emellertid vara säkra på en sak, he will most certainly be back.
Jag upplever att han nu blivit mindre av en undflyende ruttenhet (ni vet, fädrens synder, och allt det där…) och mer av en närmast tokrolig actionfigur. Det blir heller inte helt klart hur tidslinjen ser ut här eftersom ungdomarna alla är ganska mycket yngre än Nancy, men samtidigt har föräldrar som ska ha deltagit i Freddys mord.
MEN: det måste delas ut pluspoäng för starten på mytologin att Freddy är ”the bastard son of a hundred maniacs”. Just det konceptet, inklusive blotta tanken på Amanda Kreugers helvetesdygn hos de kriminella galningarna, är briljant och rysansvärt i all sin enkelhet.
Protagonisten
Dream Warriors är mer av en gruppeffort men ska man utse en protagonist måste det väl bli Kristen. Nancy står den här gången vid sidlinjen och coachar. Tyvärr blir båda kvinnorna ganska platta i det att de inte har så värst mycket att jobba med. Kanske hade det känts sökt, men jag hade gärna sett lite mer hänvisningar från Nancys sida till originalet och att man hade försökt återkalla en del av dess stämning. Förutom förmågan att dra in andra människor i sina drömmar vete tusan om Kristen har så värst mycket mer att komma med. Förutom en riktigt taskig morsa då förstås.
alt. titel: Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd, Morderisk mareridt 2
Vad ska Jesses stackars föräldrar ta sig till med sin son? Han vaknar skrikande av mardrömmar, badande i svett. Han råkar i trubbel med skolans coach för halvnakna improviserade brottningsmatcher. Han smyger sig in i sin lillasysters rum om nätterna. Just det, han drar omkring i staden under regniga nätter och beställer öl på sjaskiga barer också.
Dessutom tycks det som om det nyköpta huset på Elm Street (nummer 1428, icke att förglömma), som till en början framstod som ett sådant kap, uppvisar oroväckande många grisen i säcken-kvaliteter. Exempelvis måste det vara något fel på gasen. Hur skulle annars en stackars pippi helt plötsligt förvandlas till en liten fjäderbemängd eldboll?
Freddy’s Revenge skulle möjligen kunna vara ett av världens bästa exempel på hur omöjligt det är att blinka bort en skärva när den väl har satt sig i ögat. Jag minns inte när jag såg filmen första gången men både jag och tidsandan var definitivt tillräckligt oskyldiga för att inte alls reflektera över eventuella gay-vibbar. När de väl börjar synas är de dock så övertydliga att det hela blir ganska rart på något sätt. Samt också mer begripliga om man bara tänker sig en Jessie i Jesses roll. Exempelvis scenen där han rockar loss med några sköna moves på rummet och kameran liksom bara råkar zooma in på en jeansklädd bak som successivt guppande stänger en låda.
Mycket tack vare den vinkeln och svårartad 80-talsnostalgi kan jag inte låta bli att tycka att Freddy’s Revenge är en ganska kul rulle. Men som en del i ANoES-serien är den rätt apart.
Bästa effekt
Ahhhh, jag vet inte om det finns någon! Allt är så beyond kackigt och daterat. Nej, ok, scenen där Freddy ömsar Jesse som ett gammalt ormskinn i kompisen Gradys rum är inledningsvis fullt godkänd. Jag tror vi får nöja oss med det.
Sämsta effekt
Föga förvånande blir det ohyggligt svårt att välja bara EN dålig effekt. Men jag måste ändå gå på helveteshundarna som vaktar ingången till det gamla kraftverket. Det är rottisar med typ varsin Nixon-mask på sig. Scary…
Föräldrar/Vuxna
Det känns som om Freddy’s Revenge inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken linje den ska ta med föräldraskapet. Jesses mamma är normalt orolig för sin labile son medan pappan helt plötsligt och omotiverat anklagar sina länders frukt för att elda upp familjens fåglar. Han väljer att inte alls överväga något övernaturligt element i sonens problem utan går direkt på drogvinkeln, men då inte i syfte att hjälpa Jesse till rehab eller något liknande utan bara anklaga honom.
Det blir också otydligt huruvida man ska uppfatta Lisas föräldrar som slappa laissez faire-rikingar vilka hellre smuttar whiskey i den äktenskapliga sängen istället för att sätta polisbevakning på dotterns pool party. Hur som helst är vi långt ifrån den tydliga avgrund som skilde vuxna från ungdomar i originalet.
Drömmar
Filmen gör avsteg från drömlogiken på ett sätt som signalerar att all bets are off. Ibland måste Jesse sova för att komma i kontakt med Freddy (och då kan Freddy ibland agera helt på egen hand men måste ibland använda sig av Jesse) men ibland tycks Freddy kunna tränga fram ändå. För inte har väl Jesse somnat där i gymduschen? Och hur passar egentligen skolbussinledningen (vilken dessutom andas mer Labyrinth och Willow än drömslasher) in i all det här? Jag vet inte om den här oklarheten understryks av att det sällan blir någon större förändring i exempelvis ljus eller stämning eller om det är ett medvetet val för att skapa en större osäkerhet om vad som är dröm och verklighet.
Freddy
Kanske får jag svar i den kommande dokumentären om Robert Englund hade annat på gång vid den här inspelningen, för Freddy syns till förvånansvärt lite. (Och det fick jag ju, sort of. Man ville verkligen försöka byta stil på filmen, vilket bland annat innebar att man helt kort bytte ut Robban mot en stuntman. De säger väl sig självt hur pass bra idé det var…). Vi har egentligen bara tre större sekvenser – mordet på Grady, pool partyt och avslutningen i kraftverket. Frågan är om man hade någon slags tanke kring att Freddy skulle bli mer av ett hemsökelse- och besättarmonster? Nå, eftersom hela uppbyggnaden fram till de här scenerna är så pass lökig blir Freddy aldrig särskilt otrevlig utan reduceras närmast till att tjäna rollen av Jasons machete eller Cropsys häcksax.
Protagonisten
Jesse. Jesse, Jesse, Jesse… I ett slags queerperspektiv blir han onekligen till en intressant rollfigur eftersom han är så pass flytande. Samtidigt resulterar det i en problematisk mellanmänsklig dynamik eftersom han verkar ha ett klart bättre utbyte med Grady än flickvännen Lisa. Inte för att det fanns särskilt mycket kemi mellan Nancy och grann-jocken Glen men i Freddy’s Revenge blir det nästan jobbigt att se hur obekväma alla Mark Patton och Kim Myers utbyten är. Hennes försök till innerliga försäkranden om ”Come back to me, Jesse. I love you” skulle inte övertyga ett svältande lejon om de så iklädde sig köttkostym.
Historien ger heller inte Jesse tillräckligt med bakgrund för att vi ska bry oss särskilt mycket om hans eventuella öde som Freddys nickedocka. På samma sätt som Freddy blir historiens machete blir Jesse aldrig mycket mer än Freddys dito.
Så var det dan före dan. Dags för bloggen att ta lite julledigt och vila upp sig inför julbordet. Vi är tillbaka med ett par mellandags-inlägg innan det återigen blir en kort nyårspaus. God Jul alla och på återseende fredagen den 27 december!
***
alt. titel: Notorious!, Kvinna – Spion, Berygtet, Alfred Hitchcock’s Notorious
Ett år efter Spellbound var det dags för Alfred Hitchcock att fösa ihop Ingrid Bergman med en annan karl. Bergman spelar den egentligen ganska tragiskt trasiga (samt alkoholmarinerade) Alicia Huberman, dotter till en nyligen förräderidömd nazist. Alltså långt ifrån den rationellt vetenskapliga psykoanalytikern Constance Peterson.
Jenna Hunterson skulle kunna ha varit en lycklig kvinna. Fast jobb på ett fik, kollegor som också är hennes bästa vänner och ständigt beröm från både dem och kunderna för hennes fantastiska pajer. Men ingen av servitriserna Jenna, Dawn och Becky vid Joe’s Pie Diner är särskilt lyckliga. Dawn lider av sin singelstatus och Beckys make är invalid och kräver mycket omvårdnad. De är dock rörande eniga om att de aldrig i livet skulle vilja byta med Jenna (sagt i all välmening) som är gift med den våldsamme och kontrollerande Earl. Som lök på laxen är Jenna nu dessutom gravid, ytterligare en spik i kistan som är på väg att begrava hennes hopp om att någonsin kunna fly från den lilla sydstatsorten där hon är född och uppvuxen.
Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.
alt. titel: Hjärter dam, Queen of Hearts
Peter och Anne, med tvillingarna Frida och Fanny. Han läkare, hon advokat. Jobben betyder att familjen kan bo i ett påkostat hus med mycket mörk sten, ljust trä och glas men kräver också en hel del tid av bägge makarna. Han kuskar runt på konferenser medan hon visar stort engagemang för sina unga och trasiga klienter. Är läget illa får de ibland till och med övernatta i huset, till Peters stora irritation. Han vill inte att döttrarna ska behöva konfronteras med unga kvinnors alkoholproblem och lössläppta sexliv, hur våldtagna de än hävdar att de blivit. Förhållandet mellan makarna är skavigt och irriterat, ordväxlingar gränsar alltid till fullskaliga gräl, även om de aldrig riktigt blossar upp.
Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.
alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg
Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!
alt. titel: Rött kort, Cold Sweat, Permission
Efter många år av hårt arbete ska Irans kvinnliga futsal-lag äntligen få spela cup-final och ingen är lyckligare för det än lagkaptenen Afrooz. Men när hon visar upp sitt pass på flygplatsen får hon beskedet att hon inte kan åka. Hennes make, Yaser, har anmält att han inte tillåter sin hustru att lämna landet och inget Afrooz säger kan ändra på den saken.
That’s what HE said!