You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.
Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?
Det jag däremot inte visste innan titten på algeriska Papicha var att haïk också är ett traditionellt algeriskt klädesplagg som i princip utgörs av ett långt tygstycke om 6×2 meter. Det är sådana tygstycken som den unga Nedjma utgår från när hon planerar en extravagant modeshow för hela skolan.
Lättsamt? Piggt? Påhittigt? Absolut, om det inte vore för att Papicha är långt ifrån en stereotyp high school-historia där Nedjma, efter lagomt mycket svårigheter (strul med pojkvännen och bråk med skolans bitch), får till sin modeshow under publikens jubel. Filmen utspelas nämligen i ett 90-tals-Algeriet där det pågår ett inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och islamistiska rebellgrupper.
Därför är det en upprorshandling när Nedjma gör extravaganta, veckade och hudavslöjande kreationer av sina vita tygstycken. Ute i samhället förekommer generöst med beväpnade fundamentalister som beter sig minst sagt hotfullt gentemot kvinnor som inte bär hijab. Hijab är enligt dem ett sätt att ”skydda” mödrar och döttrar samtidigt som en klädstil, vilken inbegriper tajta jeans och bara magar, stämplas som västerländskt degenererad. Något bara dåliga kvinnor har på sig. Gissa vilken typ av kläder Nedjma och hennes kompisar helst klär sig i?
Inte heller universitetet där Nedjma pluggar är en fredad zon. När som helst kan ett klass- eller internatssovrum invaderas av aggressiva hijab-klädda kvinnor som skäller ut studenterna för att inte följa Koranen (på det sätt de har bestämt, ska tilläggas). Särskilt provocerande är att undervisningen genomförs på franska istället för arabiska. Successivt blir hotet mot den kvinnliga lärdomsinstitutionen allt tydligare, där en del i krigföringen mot universitetet exempelvis är att strypa tillförseln av el och vatten.
Som vanligt lär jag mig något av filmer från för mig ovana filmländer. Jag hade förstås extremt dålig koll på detta 20 år långa inbördeskrig eller alla de terrordåd som genomfördes i syfte att försöka tvinga individer som Nedjma till en mer koran-enlig livsföring. Papichas syfte är att förhållandevis uttryckligt visa på det förtryck som hijaben står för och som påtvingas kvinnor och flickor.
Samtidigt tycker jag att filmen lyckas vara ganska nyanserad i religionsfrågan, särskilt representerad av kompisen Samira som är betydligt mer gudfruktig än Nedjma och hennes bästis Wassila. De driver lite milt med henne men på det hela taget förekommer inga frågetecken kring det faktum att hon nästan alltid bär slöja och är mer nitisk med sitt bedjande. Nedjma vänder sig i sin tur från det fatalistiska konstaterandet att Allah löser allt. Inte för att hon är emot Allah, men för att hon är övertygad om att det är bättre att lösa saker på egen hand än att ständigt förlita sig på någon annan. Fienden är inte religionen i sig, utan reaktionära och fundamentalistiska krafter.
Däremot blir förstås Samira också ett offer för förtrycket eftersom hon redan är utsedd att gifta sig med en man som hennes bror har valt ut. Vi får också ett par scener där Nedjma blir antastad av vilt främmande män på stan. Universitetets grindvakt är en rejält sliskig typ som efter ett tag inte vill ha kontanter utan ett ”arrangement [franskt uttal]” i natura för att se åt andra hållet när tjejerna smyger ut om nätterna.
Papicha handlar alltså att vara emot ett förtryck och samtidigt visa att det enda stödet i en sådan här situation är ett tajt systerskap. Det finns många scener där de kvinnliga studenterna ger varandra en frihetskänsla, uthållighet och glädje på ett ganska charmigt sätt. Just den delen skulle jag också säga är filmens största styrka, enär förtrycksskildringarna möjligen skulle kunna kallas för stereotypa och definitivt övertydliga.
Förutom systerskapet har emellertid Papicha också Lyna Khoudri, vilken spelar huvudrollen med självklar auktoritet. Till skillnad från ”alla andra” är Algeriet för henne inget hon längtar bort ifrån. Medan andra i hennes ålder drömmer om visum till Kanada eller Frankrike älskar Nedjma sitt land, vilket förstås gör det än mer surrealistiskt att det samtidigt finns starka grupper som försöker förvägra henne det liv hon vill leva där.
Det man möjligen också skulle kunna klaga på är att regissör och manusförfattare Mounia Meddour inte ger några tydliga svar på sina svåra frågor. Det är oklart om hon menar att Nedjma i den situation hon befinner sig kan göra så mycket mer än att stå emot. Tills den dag det inte går längre? Papicha lämnar förvisso tittaren med något slags hopp om framtiden. Frågan är dock om det främst görs i ett backspegelsperspektiv eftersom konflikten som filmen skildrar nådde någon slags lösning i början av 00-talet.
Det tidiga 70-talet är en härlig tid för Ron Burgundy och hans kollegor på San Diegos lokala TV-station KVWN channel 4. Tittarsiffrorna ligger stabilt tack vare Rons förmåga att läsa upp de mest idiotiska av nyheter (från vattenskidåkande ekorrar till kattmodevisningar), varje kväll är det fest i något läckert hus och ingen kvinna kan motstå det burgundiska kändisnyhetsankaret. Tillsammans med sportkommentatorn Champ, reportern Brian och väderpresentatören Brick har Ron gjort om arbetsplatsen till en klämmig liten pojkklubb.
En pojkklubb som dock raseras när TV-stationen tar in journalisten Veronica Corningstone. Dels eftersom hon är lika sugen som Ron på ett mer prestigefyllt nyhetsankarjobb, vilket innebär att man ständigt måste visa framfötterna. Dels eftersom Ron blir hals över huvud förälskad i Veronica och därmed är beredd att raskt kasta bros-before-hos-kodexen överbord, till kompisarnas stora förtvivlan.
Allt är verkligen inte Will Ferrell-guld som glimmar, det är jag den första att hålla med om. Hans komiska stil går allt som oftast ut på att bete sig som en femåring i en vuxen mans kropp. Ibland blir det roligt (som i Elf) medan det i andra fall bara är irriterande och fånigt (som i Step Brothers). Exakt vad som skiljer filmerna åt i dessa fall har jag inte orkat sätta mig in i, men i fallet Anchorman tror jag det handlar om att Ferrell ändå lyckas skapa någon slags mänsklighet i sin femåring. Ron Burgundy är överdriven, högljudd, bufflig och verkar inte ha något som helst internt filter mellan hjärnan och käften men ändå blir han en rollfigur som man faktiskt bryr sig om.
Möjligen beror det på att han blir uppenbart, handlöst och genuint förälskad i Christina Applegates Veronica. Sedan sker det förvisso med samma naiva omedelbarhet som när han ska försöka vara solidarisk och beklaga sig över henne tillsammans med kompisarna (”She… Sh… It’s terrible! She has beautiful eyes! And her hair smells like cinnamon!”), men det är ändå en känsla som filmen inte pekar finger åt.
Jag skulle gärna vilja lägga en hel del av äran inför fötterna på Adam McKay som regisserat och skrivit manus. Men eftersom han gjorde detsamma med Step Brothers håller inte den teorin till 100%. Jag tycker mig dock se samma förmåga, som McKay senare visat upp i Vice (nej, jag har fortfarande inte kommit mig för att se The Big Short), att balansera det humoristiska (gärna i absurd form) med det allvarliga på ett sätt som förstärker, snarare än förstör, de olika elementen. Achorman blir bättre som komedi för att den på något plan ändå tar både sig själv och sina rollfigurer på allvar.
Det manuset också hanterar smart är detta med 70-talssexismen. Det känns som om det skulle ha varit väldigt enkelt att enbart fylla Anchorman med primitiva fniss-T&A-skämt men jag tycker att filmen lyckas ta några (i och för sig enkla, men ändå) poänger för team jämställdhet. Utöver det är den lilla bihandlingen med de rivaliserande TV-stationsgängen närmast obegripligt rolig.
Vilket sannolikt kommer sig av att McKay lyckats fylla rollistan med en kader av välkända fejs som dessutom alla är mer eller mindre begåvade komiker. Utöver Ferrell själv tas priset förstås av Steve Carrell i rollen som vädermannen Brick Tamland eftersom han lyckas leverera sina nonsensrepliker med exakt rätt blandning av allvar och förvirring (”I don’t know what we’re yelling about!”).
Storymässigt är Anchorman förvisso inte av absolut toppklass, filmen sackar en smula i mitten och slutet är mer fånigt än roligt. Men McKay, Ferrell och övriga inblandade bjuder trots det på en förbannat rolig komedi som dessutom fortsätter att vara rolig 16 år senare.
Min relation med brittiske regissören Ben Wheatley har baserats på de, i mina ögon, nästintill obegripliga Kill List samt A Field in England och därmed varit ganska knackig. Men när jag förstod att det var just Wheatley som stod bakom nyversionen av Daphne du Mauriers Rebecca kunde jag inte låta bli att vara lite nyfiken. Skulle Rebecca vara filmen som öppnade upp en slät och bred relationsaveny för min och Wheatleys del?
Skulle du Maurier har gått på Émile Zolas linje och döpt Rebecca efter protagonistens namn, istället för att namnge sin roman efter en bortgången antagonist, hade det blivit en särdeles anonym roman. Det är nämligen en helt namnlös kvinna som i Monte Carlo första gången träffar på Maxim de Winter, ägare av det berömda godset Manderley. Hon är honom underlägsen i alla avseenden och kan därför inte tro sin lycka när han inte bara räddar henne från ett liv som löneslav, utan också gör henne den äran att kunna kalla sig Mrs. de Winter. Men ska hon någonsin kunna matcha den första kvinnan som bar den titeln? Det är ju inte så lätt att konkurrera med de döda.
Lily James huvudperson (som sedermera alltså blir Mrs. de Winter) får omgående med eftertryck hävda att hon inte tror på spöken och frågan är om Ben Wheatley gör det heller. Nu är jag förvisso väldigt förtjust i Alfred Hitchcocks filmatisering, som i ganska hög utsträckning försökte ge Rebecca en air av spökhistoria, men jag upplever att det är en ganska tydlig skillnad mellan de två versionerna.
Det Wheatley däremot plockat in i sin Rebecca är stråk av folkhorror, mer renodlad skräck och ett triangeldrama som jag upplever inte utspelas så mycket mellan Mrs. de Winter, Max och Rebecca som mellan Mrs. de Winter, Max och Mrs. Danvers. Tyvärr vet jag inte riktigt hur väl du Mauriers ursprungshistoria lånar sig till det Wheatley velat göra med den, vilket gör att jag ställer mig något undrande till varför han valt att göra filmen överhuvudtaget. Jag får inte intryck av att Rebecca anno 2020 är ett kärleksprojekt, sprunget ur en djupt känd relation med antingen romanen eller 40-tals-filmen, utan något mer pliktskyldigt.
Möjligen kan det också hänga ihop med att jag tycker mig känna av samma platthet i framställningen som kostymdramer så ofta dras med. I mina moderna ögon synes Hitchcocks film utspelas i samtiden medan Wheatleys tydligt är placerad i en historisk miljö. Utseendemässigt kan jag förstå det, denna nya Rebecca är snygg på alla sätt som tänkas kan med utsökt kostymering och ett Manderley som är ihoppusslat av snart sagt vartenda gods som upplåter sig till varje filmteam som kan betala för sig.
I andra avseenden är det dock helt uppenbart att man velat uppdatera den nya Rebecca, vilket i och för sig är ganska välkommet. Lily James får i betydligt högre utsträckning än Joan Fontaine vara en kvinna med egen vilja och agens. En fysisk person som inte är hänvisad till att gå genom livet och aldrig få säga stort mer än ”Ursäkta mig, jag är så dum och klumpig”. Medan det inte är så rättroget mot förlagan är det ändå en välkommen förändring eftersom jag bara tycks få mindre och mindre tålamod med Fontaines våp för varje omtitt. År 2020 är det snarare omgivningarna och folkmassor som får förtrycka den nya Mrs. de Winter än hon själv.
Jag tycker mig också se ett tydligare försök till systerskapsbyggande mellan den nya Mrs. de Winter och Mrs. Danvers. Kristin Scott Thomas strama uppenbarelse räcker till synes ut en hand till James när hon refererar till deras gemensamma ställning: ”Women like us either marry or go into service”. Därmed blir det också ett så mycket större svek när Thomas förråder detta systerskap till förmån för den försvunna, men ack så närvarande, Rebecca.
Tidsandan på 40-talet tillät heller inga antydningar till homosexuella relationer men år 2020 upplever jag att man tagit chansen att om inte annat göra Thomas rollfigur mer ambivalent. Hennes gestalt känns lite mer butchig, med en mörkt röd knytblus under den strikta dräkten som antyder både en flammande själ samt ett själsligt band till den döda härskarinnan. Och visst är det väl så att hon låter sitt pekfinger mycket medvetet vidröra Lily James hand när de träffas första gången?
På samma sätt som jag får allt sämre tålamod med Joan Fontaine, sker detsamma med Laurence Olivers Max för varje omtitt. Han är verkligen en förbannat oskön rollfigur och den sortens attityd hade förstås inte varit möjlig att upprepa för Armie Hammer 2020 och post-metoo. Jag uppfattar att den nya filmer draggar upp till ytan vad som 1940 fortfarande låg på botten och jäste – Max de Winter är en psykisk och potentiellt (or is he?!) fysisk hustrumisshandlare. Det stora hotet, ja själva skräcken, i den moderna Rebecca kommer inte alls från kvinnorna som delar Manderley med den nya Mrs. de Winter utan från hennes egen make.
Även det en rimlig uppdatering men samtidigt en som gör relationen mellan James och Hammer en smula paradoxal. För om hon nu faktiskt är en tjej som inte enbart är uppfylld av sin egen värdelöshet, varför står hon då ut med en karl som ganska ofta beter sig fullkomligt oresonligt (och bevisligen ibland mer än så). Ett beteende som hon dessutom lite nu och då faktiskt får ifrågasätta med den fullt naturliga replik som Joan Fontaine förvägrades: ”How was I supposed to know?!”
Vet ni vad som också är paradoxalt? Trots att jag nu klankat ned på både Olivier och Fontaine tycker jag ändå bättre om 40-tals-filmen än 20-tals-ditot. Ben Wheatleys moderna Rebecca är ingen dålig film och jag tyckte att mycket av det han gjorde med den var både intressant och relevant. Men jag kan inte komma ifrån att tempot och berättandet är betydligt bättre i Alfred Hitchcocks version (plus att en annan eftergift till 40-tals-censuren faktiskt gör det hela aningens mer trovärdigt). Hans Rebecca är dryga två timmar och detta var kanske tredje eller fjärde gången jag såg den, ändå flög minutrarna iväg. Jag var absolut inte uttråkad av den moderna Rebecca men känner samtidigt att denna enda titt var väldigt lagom.
Rebecca (1940)
Rebecca (2020)
Ett tack till podden Snacka om film! är på sin plats eftersom det var Fiffi och Steffos snack om Rebecca i det senaste avsnittet som gav mig incitamentet att se den så pass omgående och inte, i vanlig ordning, vänta tio år.
alt. titel: Sommarlägret, Acampamento Sinistro, Massacre au camp d’été, Campamento del terror, Nightmare Vacation, Blutiger Sommer
Sleepaway Camp är en film som, likt The Burning, bekräftar bilden av amerikanska sommarläger som helvetet på jorden. Angela är en minst sagt tyst och introvert typ som anländer till Camp Arawak med sin kusin Ricky. För ingen annan anledning än det faktum att hon inte säger ett pip blir hon påhoppad av (1) stug”kompisen” Judy (”Why don’t you shower with the rest of us? You queer, or something”?), (2) stugvärden Meg (vars jobb det alltså är att hålla koll på kidsen!), (3) lägrets killgäng (”Hey Angela, why are you so fucked up?!”) och, slutligen, (4) kökschefen Artie.
alt. titel: Masacre en la fiesta, Massacre na festa do pijama, Fête sanglante, The Slumber Party Murders
Pyamaspartyn är inte bara för småungar. De kan också vara lämpliga för 18-åringar som för en kväll vill känna sig som barn innan de träder in i vuxenlivet en gång för alla. Trish gör dock tydligt att hon redan tagit det steget när hon i en av filmens allra första scener packar ihop sina gosedjur och dockor för att slänga dem i soptunnan. Hennes kompisar Diane, Jackie och Kim verkar också vara ganska färdiga med allt vad barnsligt är. Jackie och Kim har tagit med sig såväl öl som gräs (Maui Wowie) till festen medan Diane vill i sin tur inte ens vara tillsammans med sina kompisar när sex med pojkvännen hägrar i horisonten.
alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa
Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.
Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.
alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders
En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.
Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt
***
alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho
- ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
- ”We all go a little mad sometimes”
- ”A boy’s best friend is his mother”
- ”A son is a poor substitute for a lover”
- ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”
Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.
That’s what HE said!