Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Nu är det kanske inte enbart yrkesstolthet som gör att Dorothy, artistnamn Destiny, avundsjukt betraktar den ouppnåeliga Ramona Vega uppe på scenen. Nej, Destiny är primärt fokuserad på konsekvensen av Ramonas skicklighet vid stripp-stolpen – den prasslande uppskattning som Ramonas trollbundna kunder närmast skottar upp på scenen över sin drottning.

Ety detta är första halvan av 00-talet när rika Wall Street-snubbar uppenbarligen badade i 100-dollarssedlar. Varvid sådana som Destiny och Ramona förstås också ville ha sig en bit av den kakan. Och det bästa sättet de kan klura ut att göra det på, är inom ramen för strippklubbskonceptet. Ni vet, VIP-rum där drickat kostar extra men övervakningskameror lyser med sin frånvaro. I någon mening alltså redan där en riggad situation som slajdar betänkligt på gränsen till bedrägeri. Så vad spelar det då för roll om man kan hjälpa den situationen ännu lite mer på traven genom att göra kunderna ännu lite mer glada i hatten? Vad är bättre än sprit? Varför inte sprit plus ketamin plus ecstasy?

The lives of the rich and famous. Berättelser som ger uttryck för lockelsen av pengar och olika sätt att visa världen att vissa har gott om (alldeles för mycket?) av den varan upphör tydligen aldrig att fascinera. Jag upplever att Hustlers ganska medvetet spelar på den fascinationen på mer än ett sätt. Å ena sidan får vi följa Destiny som tydligt ger uttryck för att hon vill tjäna så mycket pengar hon bara kan på sitt strippande. Till en början kanske det handlar om att kunna betala av sin mormors bolån och sätta mat på bordet men reality-program som Keeping Up With the Kardashians rullar förebådande i bakgrunden. Destiny vill verkligen hänga med sådana som Kardashian-familjen eller i alla fall ha deras livsstil. Så det dröjer inte länge innan Destinys ambition slutar handla om låneavbetalningar och istället börjar ta sikte på dyra statusprylar.

Och därmed är vi framme vid nästa nivå, där publiken får en ganska idylliserad beskrivning av hur Destiny och hennes kollegor, hennes systrar, har blivit en Kardashian-familj som vi ska titta på och avundas. De har en överdådig julfest med svindyra presenter och glada miner, där överflödet hade kunnat funka i vilken reality-såpa som helst.

Samtidigt tycker jag ändå att Hustlers (eller ja, regissör och manusförfattare Lorene Scafaria) hanterar dessa olika perspektiv ganska fingerfärdigt eftersom det tidigt görs tydligt att det vi får se mer eller mindre är en dramatisering av Destinys berättelse som hon drar för en frågvis journalist. Det är alltså Destiny själv som hellre vill påminna sig och idyllisera det härliga systerskapet, snarare än vad kvinnorna hade varit tvungna att göra för att komma dithän. Det är Destiny som med avundsjuka blickar äter upp Ramonas prestation på den neonbelysta stripp-scenen, där fokus inte ligger så mycket på hennes kropp som på sedlarna vilka konstant regnar över henne från de överentusiastiska männen i publiken.

Scafaria arbetar alltså med både framställning och i viss mån ljudbild för att påminna publiken om att det vi ser inte är verklighet (”Inspired by a true story”), utan en berättelse. Sannolikt dessutom en skönmålning av verkligheten eftersom alla människor har delar av livet som man helst skulle vilja komma ihåg som lite finare eller bättre än de egentligen var. Pengarna. Systerskapet. Sexhandeln.

Destiny är utan tvekan filmens huvudperson och spelas av Constance Wu, en skådis jag inte är särskilt bekant med. Hon gör en helt ok insats, men om jag fastnar för någon prestation är det snarare Jennifer Lopez som Ramona. Vilket i och för sig är lite orättvist eftersom jag uppfattar att Destiny ska vara filmens ”straight guy” medan Ramona tillåts spela ut betydligt mer.

Jag upplever att Hustlers och Scafaria anstränger sig ganska hårt för att vara nyanserade och visa upp något annat än en enkel svart-vit/god-ond bild av strippbranschen och dess kunder. Till viss del lyckas filmen med detta men när det hela är över kan jag inte låta bli att känna att det ändå blev lite ytligt. Här finns som sagt ådror av systerskap, hämnd mot patriarkatet (alternativt the wall street fat cats) och vad människor är beredda att göra för pengar, men det är aldrig något som bränner till.

Det kan vara så att vi i publiken kanske till och med känner oss lite sol-och-vårade av Hustlers? Vi blev lovande ett ”uniquely empowering heist drama with depth and intelligence” men fick en produkt som i slutänden var mer ute efter att tjusa, än att få oss att känna eller verkligen tänka efter.

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Att klämma ihop Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos om fyra volymer på en enda film känns som ett mission impossible. Nästan på nivån att klämma ihop Stephen Kings The Dark Tower-serie på en enda film. Men för all del, manusförfattarna till Utvandrarna, Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig, har smalnat av berättelsen rejält och fokuserat mer eller mindre uteslutande på Kristinas del i det hela. De religiösa tvivlen, den tärande hemlängtan, kärleken till sin halsstarrige make, moderskapet samt systerskapet med horan Ulrika i Västergöhl. I någon mening är jag trots allt tacksam för det tunnelseendet eftersom det i alla fall minimerar tiden som spenderas med spyorgier ombord på briggen Charlotta

Å andra sidan: jag gillar Mobergs emigrantepos mycket av samma anledning som jag gillar Laura Ingalls Little House on the Prairie-serie: jag får en inblick i en helt annan tillvaro än den jag är van van vid. Det är något outsägligt fascinerande med personer som helt kan skapa grunden för sitt eget liv; bygga sitt eget hus, odla sin egen mat. När nu denna nya version av Utvandrarna istället fokuserar så intensivt på Kristina känner jag efter ett tag att jag kanske blir en smula less på hennes ständiga tvivel och miserabla sinnesstämning. Inte så att Rajendram Eliassen och Bache-Wiig på något radikalt sätt ändrat på detta från Mobergs version, men den innehåller ju en hel del annat också (för att uttrycka det milt, en stor del av persongalleriet är puts väck, bland andra Robert Nilsson och hans drängkollega Arvid) som kan balansera upp perspektiven.

Fast några friheter har ändå manusförfattarna tagit sig gentemot källmaterialet. Filmen är tillägnad ”alla modiga mödrar” och ett viktigt dramaturgiskt klimax nås när Kristina stolt proklamerar för den hårdnackade prästfrun Judit att Kristina Nilssons barn (inte minst hennes döttrar) får bete sig hur de vill, så länge de håller Guds godhet i sina hjärtan. Därmed tar hon ställning för goda handlingar och intentioner, snarare än ytan och regelboken. Tidigare har Judit nämligen kunnat få Kristina till en hel del eftergifter med hänvisning till att de ju fortfarande måste upprätthålla den svenska lutherdomen, den enda sanna religionen. För amerikanska sekterister, bevare oss milde herre Gud!

Samtidigt vill Utvandrarna försöka slå två flugor i en smäll genom att direkt efter hänvisningen till alla modiga mödrar också visa oss hjärtskärande bilder på allehanda (båt)flyktingar. Påminna oss om att det fortfarande finns folk som flyr för sin överlevnads skull. Det är ett tillägg som tyvärr känns allt för mycket som en eftertankens kranka blekhet och jag ställer mig en smula frågande till att likställa 1800-talets svältemigranter med nutidens krigsflyktingar.

Kristinas tema är för all del välvilligt men inte det som jag fastnat allra mest för i min egen läsning av Moberg. Jag saknar exempelvis närvaron av den milde Danjel från Kärragärde och hans trogna hustru Inga-Lena. Det är i mina ögon dock ett mindre problem för Utvandrarna som film betraktat, det har snarare karaktären av en skillnad i läsupplevelse. Då blir det svårare att svälja att själva skådespelandet på det hela taget känns väldigt stelt. Kristina och Ulrika ska vara bästa vänner men deras dialog låter inte så mycket som ett samtal, som två personer som läser repliker mot varandra. Framförallt Tove Lo som Ulrika känns ofantligt obekväm, men så är detta i och för sig också hennes debutroll såvitt jag kan förstå. Samtidigt är det inte det lättaste att försöka få 20-tals-peppningar som ”Du är stark!” att flyga på ett trovärdigt sätt på 1850-talet.

Däremot skulle jag kunna instämma i en rimlig nominering för Sofia Helin som Judit. Hon är blott ett tuppfjät bort från religiösa fanatiker av kalibern Margaret White. Kroppsmässigt känns både Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård som aningens för vältränade och -trimmade för att riktigt övertyga som två personer, vilka slitit ont under hela sina liv Och det på en näringsmässigt sannolikt fullkomligt undermålig kost. Plus fött en sex-sju barn.

Skulle jag gissa skulle jag säga att Utvandrarna kanske får sin absolut största publik bland de amerikaner som fortfarande vidmakthåller sitt skandinaviska ursprung. Nio säsonger av Allt för Sverige ljuger inte.

Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.

Fortsätt läsa ”Körkarlen (1921)”

West Side Story (2021)

Det räcker med en blick tvärs över den dansanta gympasalen för att Maria och Tony ska vara hjälplöst förälskade i varandra. Kärleken de upplever är så musikalperfekt att de inledningsvis inte ens behöver utbyta ett ord för att veta vad den andre känner, det räcker med en tyst dans. Mindre än 24 timmar senare försäkrar de att de ”alltid” kommer att älska varandra och genomför vad som i allt väsentligt är en prästlös bröllopsceremoni.

Fortsätt läsa ”West Side Story (2021)”

Margrete den første (2021)

alt. titel: Drottning Margareta, Die Königin des Nordens, Margrete – Queen of the North

Ok, dags att bikta sig. Jag har inte sett vare sig Arn-filmen eller Tre solar. Men jag såg Petri tårar när det begav sig och det var tillräckligt för att ingjuta en evig skepsis mot historiska filmer som utspelas på hemmaplan. Det enda som fick iväg mig till biografen för Margrete den første var förstås Tine Dyrholm i huvudrollen. Vem kan säga nej till Queen Trine?

Fortsätt läsa ”Margrete den første (2021)”

La Notte (1961)

alt. titel: Natten, La nuit, Die nacht, The Night

Nu jävlar blir det finkultur! Michelangelo Antonioni är regissören med en prislista lika lång som mitt lårben plus en heders-Oscar i bakfickan. Han är kanske främst känd för sin trilogi ”on modernity and its discontents” där den mittersta filmen, La Notte, också ska ha varit en av Stanley Kubricks favoritfilmer.

Fortsätt läsa ”La Notte (1961)”

Misbehaviour (2020)

alt.titel: Die Misswahl – Der Beginn einer Revolution

”Tonight, the world has only one thing on its mind. Girls, girls, girls!”

Det låter kanske som en tagline för en halvsunkig stripshow, men handlar i realiteten om en av TV-världens största live-händelser 1970, vilken saluförs som familjeunderhållning. Flickor har samlats i London för att tävla i såväl aftonklänningar som baddräkter och för att få rumporna filmade up close and personal på bästa, brittiska sändningstid. Miss World-tävlingen är en anrik institution och dess grundare, Eric Morley, håller fortfarande fanan högt. Det som räknas är måtten 86-60-91 och att flickorna sköter sig.

Fortsätt läsa ”Misbehaviour (2020)”

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the king! #2”

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the King! #1”

Gerald’s Game (2017)

alt titel: Geralds lek, Geralds farlige leg, Jessie, Das Spiel

Redan gamle Richard Matheson var inne på frågan i novellen ”The Box”. Hur väl känner du dina nära och kära, allra närmast och innerst inne? Egentligen?

Fortsätt läsa ”Gerald’s Game (2017)”