You are currently browsing the category archive for the ‘Genus-o-meter’ category.

Idag har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har dessutom redan avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: I sista minuten, Menneskejagt, Med hjertet i halsen, Farlig romans, La mort aux trousses, Con la muerte en los talones

Det var med en viss nervositet jag närmade mig North by Northwest. Känslan påminde en hel del om den när man ska träffa en person som man brukade umgås mycket med men sedan inte träffat på flera år. Ska man komma lika bra överens som förr eller blir samtalet stelt och forcerat, det gemensamma man en gång delade bortsopat av tidens vindar?

Jag mindes en film som jag alltid hållit för en Hitchcock-favorit men nu var det som sagt flera år sedan jag såg den sist. Jag mindes också primärt ett innehåll av typen ”man on the run” och en sådan historia löper i värsta fall risken att kunna dra ut på tiden. Skulle det visa sig att jag hade byggt upp en favorit i mitt huvud som i själva verket bara var en parad av Cary Grant som jagas av diverse fordon?

Men det dröjer inte särskilt länge innan jag är 100% investerad i reklamaren Roger Thornhills prekära situation och hans sarkastiskt samlade manér när han under pistolhot tvingas svara på frågor i egenskap av ”George Kaplan”. En man som skurken Phillip Vandamm envisas med att tro att Roger egentligen är medan Roger inte har den blekaste aning om detta alterego. Och om Rogers samlade hantering av pressade situationer inte redan vunnit över mig på filmens sida får jag ytterligare chans att förnöjt skrocka åt svaret ”About this much”, med åtföljande fiske-armrörelser, på polisläkarens fråga ”How much did you drink?” när vår hjälte blivit haffad för fyllekörning.

Men Roger själv har inte särskilt stor anledning att skrocka åt sitt liv sedan den sekunden Phillip Vandamm misstog honom för George Kaplan. Han är snarare en åsna fångad mellan två fientligt inställda hötappar – om inte skurkarna hinner ta livet av honom står polisen och väntar för att bura in honom. I egenskap av reklamare är Roger inte van att behöva hävda att det faktiskt finns en ovedersäglig sanning och hans stigande frustration över att inte kunna producera bevis för sin oskuld är påtaglig.

Alltså, det här är en fining till film! Innan jag vet ordet av har historien runnit iväg och vi befinner oss redan vid Mt. Rushmore. Cary Grants Roger Thornhill är ett under av värdighet och torr humor, till och med när han måste huka i ett visset majsfält undan ett mordiskt inställt besprutningsflygplan. Eva Marie Saints Eve Kendall får vara betydligt mer framfusigt självsäker är jag mindes, när hon utan att blinka raggar upp Roger i den eleganta tågmatsalsvagnen: ”I’m 26 and unmarried”.

Så, North by Northwest bjuder på lagom med spänning och överraskningar för att hålla tittaren intresserad ända in i slutet. Men den är också en fröjd rent visuellt – fotografen Robert Burks bjuder på mustiga färger, maffiga miljöer och en otvetydig känsla av rymd som jag faktiskt hade hunnit glömma bort. En känsla som förvisso får god stöttning av 50-talsarkitekturen hos FN:s högkvarter och Mt. Rushmores Memorial View Building. För att inte tala om Vandamms Bond-lika skurk-lair vilken åkallar Frank Lloyd Wright.

Historien som Hitchcock vill berätta (med hjälp av manusförfattaren Ernest Lehman) lånar som sagt sin spänning från hoten mot Rogers liv och frustrationen över att vara oskyldigt misstänkt, både för att vara George Kaplan och diverse brott som Roger Thornhill. Till det kommer vanmakten av att vara fångad i ett nät som vävs långt ovanför hans huvud. I utkämpandet av det kalla kriget kan Staten inte kosta på sig att måna om enskilda medborgare. När större saker står på spel handlar det inte om okänslighet, utan nödvändig strategi och taktik. Jag gissar att det är detta fokus på den lille mannens utbytbarhet i de stora sammanhangen som Hitchcock velat understryka i sin inledning med myllrande New York-gator och legioner av gråkostymerade löneslavar. Eller också tyckte han bara att det var en snygg introduktion till sin hjälte.

En annan sak som gör mig fundersam är hur man ska uppfatta Martin Landaus privatsekreterare till James Masons Vandamm. Redan när vi träffar Landau är han i mina ögon en helt klart sliskig typ och han har uppenbarligen ett horn i sidan till Eve Kendall. Ska detta räcka för att vi ska tolka honom som homosexuellt kodad? Inte minst eftersom Vandamm uttryckligen får fråga om det kan vara så att hans privatsekreterare månne är sotis på hans älskarinna?

Jag ska inte sticka under stol med att North by Northwest dras med en del tidsmarkörer. En del är charmiga, som när en radioutsändning identifierar den efterlysta som ”an attractive blonde”. En del funkar kanske mindre bra, som Eves synnerligen hastiga förälskelse i Roger. Å ena sidan delar inte Eva Marie Saint och Cary Grant oceaner av romantisk kemi mellan sig. Å andra sidan lyckas Cary Grant få oss att skratta åt en vuxen karl som fortfarande hänger i mammas kjortelfåll snarare än att enbart tycka att han är patetisk för den sakens skull (det gör också skillnad att skådisen Jessie Royce Landis helt uppenbart är alldeles för ung för att vara Cary Grants morsa).

Kanske fick också Alfred Hitchcock sig en tankeställare när det gäller just detta med män och deras ”mommy issues”? Hans nästa film var nämligen Psycho.

Ingen kan anklaga journalisten Karin Alfredsson för att inte dra sitt strå till stacken, varken när det gäller journalistisk och engagemang. Hon har bland annat varit gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet och chefat över biståndsföretaget We Effects som sedan 1958 bekämpat fattigdom, särskilt bland kvinnor.

Dessutom har hon kanaliserat detta engagemang i ett antal böcker, varav spänningsromanerna om den stridbare läkaren Ellen Elg uppmärksammats av Svenska Deckarakademin. Jag nappade åt mig det som fanns att låna i bibliotekets ljudboks-app, vilket var 80 grader från Varmvattnet och Pojken i hiss 54, den första och sista boken om Ellen Elg. Plus de fristående romanerna Skrik tyst så inte grannarna hör samt Sista färjan från Ystad.

Alfredsson tycks gilla att arbeta med parallella historier, sannolikt i syfte att kunna klämma in mer information om temat eller landet som den aktuella boken gäller. Tyvärr tycker jag att hon sällan får ihop dem till en helhet på slutet, vilket gör att läsupplevelsen blir en smula ryckig. Särskilt gäller det Pojken i hiss 54 där jag inte har några större problem att förstå varför boken vill berätta om dels Ellens upplevelser i Dubai som medföljande hustru, dels hur den pakistanske Mumtas försöker rädda sin syster Zubaida undan döden. Men den förståelsen gör tyvärr inte att sambandet blir starkare mellan de två. Och även med Deckarakademins uppmärksamhet i bakhuvudet tycker jag kanske inte att Ellen Elg-böckerna är helt solida när det gäller något slags mysterium- eller deckarmoment.

Men bortsett från de invändningarna är Alfredssons böcker fullt funktionsdugliga, dramatiserade upplysningsböcker med fokus på främst kvinnors situation runt om i världen. Och som sådana tycker jag också att de är ganska engagerande, mest för att jag förstås blir upprörd över vad de har att berätta om det systematiska förtryck som grasserar. I många länder och sammanhang gör könet dig alltid lite sämre, placerar dig lite mer i underläge.

80 grader från varmvattnet tilldrar sig i Zambia och handlar om graviditet och aborter. Hur kvinnor, frivilligt eller ej, ogifta eller ej, allt för lätt blir gravida vilket påverkar dem både fysiskt och socialt. Pojken i hiss 54 utspelas som sagt både i Dubai och Pakistan. Här gäller det snarare hur kvinnor i alla samhällsklasser lever under ett socialt (och ibland även juridiskt) tryck att alltid behöva ta hänsyn till vad männen i deras närhet tycker och tänker. Alfredsson passar dessutom på att peta lite extra på systemet med gästarbetare, vilket i praktiken gör människor livegna med bland annat systematisk misshandel och våldtäkt som följd.

I Skrik tyst… har Alfredsson lämnat Ellen Elg och nu får vi istället följa dels Ellinor som blir ivrigt uppvaktad av den äldre samt frånskilde Roger, dels Loveness som längtar efter ett förhållande med en man som kan se till att hon slipper kåkstaden i Lusaka. Till en början tycks kanske både Roger och Siame vara svaret på alla Ellinor och Lovenss böner men det ska förstås visa sig vara en bitter och smärtsam chimär.

Genusperspektivet, om än inte engagemanget, har skiftat när vi kommer fram till Alfredssons senaste bok, Sista färjan från Ystad. Nu har författaren riktat sökarljuset mot ett par samvetslösa bedragare och deras offer som är både män och kvinnor, både unga och gamla. Det kanske mest intressanta här är inte skurkarnas smått psykopatiska livshållning ”folk vill bli lurade” (för att de ”går på” lögnerna) utan hur skammen gör dem nästintill oantastliga eftersom det är så få av deras offer som vill schavottera med sin ”dumhet” i rätten. Men i likhet med de tre andra romanerna är Sista färjan från Ystad även den en habil bladvändare som i mina öron vann oerhört på att vara den enda av böckerna inläst av Katarina Ewerlöf.

80 grader från Varmvattnet (2006)

Pojken i hiss 54 (2011)

Skrik tyst så inte grannarna hör (2017)

Sista färjan från Ystad (2019)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Det är också den prinsessroll som drottning Eleanor försöker grooma sin motspänstiga dotter in i. Hon ska uppfostras till att blir en riktig dam för att sedan kunna konvenansgiftas bort med sonen till någon av klanledarna som svär trohet mot kung Fergus. Men Merida har inte den minsta lust att fylla mammas trånga skor – hon vill rida, skjuta pilbåge, klättra i berg och dricka från iskalla vattenfall.

Så när Merida ser en chans att ändra sitt förutbestämda öde klamrar hon sig fast för glatta livet. Men hade hon fått en möjlighet att prata med några av sina föregångare hade hon kanske aktat sig lite mer för att ge sig i lag med en häxa.

För sju år sedan hade jag ett litet hår-tema här på bloggen, inspirerat av Merida och Brave. Då skrev jag bara helt kort om den trollbindande animeringen av både Meridas krull samt hov- och hakskägget hos hennes trogne följeslagare Angus. Sedan den titten har jag återkommit lite nu och då till Brave och filmen har vunnit så pass mycket mark att den numera är en klar Pixar-favorit.

Först och främst har det såklart med Merida att göra. Ja, hon är en prinsessa, vilket förvisso känns lite Disney-torrt och förlegat. Samtidigt är en aristokratisk titel ett ganska enkelt sätt att snärja även barn och ungdomar i ansvarets garn som de sedan måste förlika sig med på något sätt. Andra Pixar-protagonister kan ha ett jobb eller föräldraskap som driver dem framåt men när det gäller yngre personer är det som sagt smidigt att utrusta dem med en ärvd titel som de inte kan undfly.

För det är klart att Merida först försöker fly undan sitt ansvar, ta den lätta vägen ut. Antingen fly eller helt välta det över ända, utan att fundera på konsekvenserna av ett sådant tilltag. Brave är i det avseendet inget under av subtilitet men jag tycker ändå att filmen inte skriver sin publik alltför hårt på näsan. Exempelvis får Merida och Elinor själva uttrycka en önskan om att den andra ska lyssna istället för att någon tredje part ska behöva säga något om att ”de där två lyssnar ju aldrig på varandra…” På samma sätt inser Merida förvisso att hon måste börja ta ansvar för sina handlingar men hon hittar i alla fall en egen väg att göra det på istället för att kopiera sin mamma.

Och där har vi nog en annan stor anledning till att jag gillar Brave – för en gångs skull är inte bara Pixar-huvudpersonen en flicka (bara ett av fyra exempel i Pixars alla 23 filmer. Den enda som haft en kvinnlig regissör. Shame on you, Pixar!) utan det är också hennes relation Elinor som står i fokus. Hur de bägge hittar fram till en gemensam plattform, Elinor i något annorlunda skepnad, är en utveckling som jag både skrattar åt och blir berörd av.

Ska vi fortsätta räkna bonuspoäng kommer kanske det keltiska näst på listan. Brave utspelas i Skottland i en obestämbart historisk tidsperiod och jag har alltid varit svag för keltisk folktro och mytologi. Jag tycker att filmen plockar in de influenserna fint i både design, score (av Patrick Doyle) och det generella världsbygget. Det är främst det som också står för filmens spänningsskapande element. Brave lyckas till och dra den där jättelögnen som bygger på att ett slott helt gjort av sten framstår som mysigt, snarare än råkallt och dunkelt. Meridas faiblesse för bågskytte gör att jag påminns om en annan Disney-klassiker, Robin Hood, och det är en koppling som ger lite extra glans åt Brave.

Jag har som sagt ägnat ett helt mini-tema åt Disney- och Pixar-hår och päls. Trogna läsare kanske också påminner sig om att jag redan fallit i trans över rådispälsarna i Ratatouille som dök upp tidigare under våren i samma påhakande av Jojjenitos Pixartema. Men trots nästan tio år på nacken är Brave fortfarande av en sådan kvalitet rent animeringsmässigt att jag inte kan värja mig på någon fläck. De röda hårkrullen och pälsarna är magnifika.

Ok, så det finns förstås en del dratta-på-ändan-fars för att tillfredsställa de allra minsta också. Brave vänder heller inga nya åkerfåror rent historiemässigt med sin prinsessaga, till skillnad från exempelvis Toy Story eller Up. Men i det allestädes närvarande pälsruset stör jag mig inte så mycket på det. Jag tror banne mig att det till och med är dags att dela ut min allra första Pixar-femma. Ibland händer det!

Unga Fanny Brice är medveten om att hon inte är någon traditionellt vacker flicka, det ska gudarna veta. Och om de (eller Fanny) av någon anledning skulle glömma bort detta faktum finns mamma Rose och granntanterna hon spelar kort med på plats för att kommentera sakernas tillstånd vareviga dag. Fannys ben är för magra och ansiktet för asymmetriskt. Så då är det ju trist att Fanny är beredd att göra vad som helst för att stå på scen eftersom scenen bara verkar vilja ha vackra flickor. Men som Fanny säger, ”you think beautiful girls are going to stay in style forever?”

Och i samma sekund som Fanny får visa vad hon går för när det gäller komedi och sång, istället för bakgrundsdans, är det plötsligt hon som istället är ”in style”. Hennes nummer är så pass populära att hon snart blir kontaktad av den berömde Broadway-impresarion Florenz Ziegfeld Jr. Men Fanny är ingen blyg viol, utan en artist med skinn på näsan som går sin egen väg. Det enda argumentet hon kan uppbåda för att undvika att bli sparkad efter sitt allra första uppträdande i showen The Ziegfeld Follies är att publiken älskar henne.

Och det fortsätter de med. Fanny är snart Ziegfelds allra största stjärna men är det inte något som saknas i hennes liv? En man, kanske? Varför inte till och med en playboy-gambler med pennsmal Rhett Butler-mustasch? Som på deras första dejt säger att han vill vara fri för att sedan, efter ett långt uppehåll utan någon som helst kontakt, hävda att hans tystnad berodde på att han älskade Fanny alldeles för mycket. Låter väl stabilt? Entré: Nick Arnstein.

En av 2017 års stora överraskningar under musikalveckan var Barbra Streisands Hello, Dolly! från 1969. En film jag fortfarande nu och då drar igång om jag vill ha en stunds lättsam eskapism. Så när Funny Girl från året innan dök upp på Netflix blev jag påmind om att Streisand-musikaler ju kunde vara ganska smakliga.

Men först lite bakgrundsinfo som överraskade i alla fall mig. Funny Girl var Streisands filmdebut och hon skulle sannolikt aldrig ha landat rollen om det inte vore för att hon redan spelat Fanny på Broadway med stor framgång. Scenmusikalen hade premiär 1964 och var bland annat nominerad till flera Tonys men blev snuvad på varenda en av…Hello, Dolly! (som alltså hade scenpremiär samma år). Men man kan nog säga att Streisand fick en rejäl revansch: Dels vann hon en Oscar för sin Fanny Brice 1969, dels knep hon rollen som Dolly Gallagher Levi när musikalen blev film, året efter Funny Girl. (På scen spelades Dolly emellertid av Carol Channing, vilken alltså vann en av de där Tonysarna 1964).

Det var själva produktionen. Men överraskningarna tog inte slut där – jag hade inte en susning om att både Fanny och Nick varit verkliga personer och att musikalen (sannolikt i väldigt lös bemärkelse) därmed är en biopic/BOATS. Fanny Brice gjorde mycket riktigt inte bara succé i Ziegfeld Follies på 10-, 20- och 30-talen, utan skapade också en otroligt populär radioshow, The Baby Snooks Show.

Men hur stod sig själva filmupplevelsen nu då, all intressant information förutan? Mycket bra, har jag glädjen att meddela. Återigen blir jag faktiskt riktigt golvad av den gudomliga Barbra. Hon har en fenomenal utstrålning, enorm sångröst och droppar guldkornsoneliners över hela produktionen med en lätthet som om hon hade tillgång till Fort Knox (”If I can’t tell when you’re ordering roast beef and potatoes, how will I know when you’re making advances?”). Fanny Brice är en i många avseende råstark kvinnoroll. Streisand porträtterar henne med den äran och plockar dessutom upp rollens judiska stråk utan att det blir allt för övertydligt.

Den här gången blir jag dessutom starkt påmind om Jessie Buckley, jag upplever att hon liknar Streisand i både stil och attityd. Hade det inte varit för att Streisand i allra högsta grad lever (fingers crossed…) skulle jag nästan ha undrat om hon inte reinkarnerats i form av Buckley.

Eftersom jag tyckte så pass mycket om Hello, Dolly! är det förstås svårt att inte jämföra de två. Hello, Dolly! utspelas vid sekelskiftet, Funny Girl tio-tjugo år efter det. För bägge produktionerna innebär det bland annat extravaganta garderober för Barbra som understryker musikalernas eskapistiska funktion (man vet att det är en riktig musikal när förtexterna innehåller meningen ”Furs by…Reiss & Fabrizio”). Bägge två är oerhört påkostade med spektakulära scener samt sång- och dansnummer. Filmiskt skulle jag dock säga att Funny Girl är mer avancerad, vilket inte är så konstigt med tanke på att självaste William Wyler satt i regissörsstolen.

Tyvärr tyckte jag att historien om Fanny, en för ovanlighetens skull kvinnlig gråtande clown, var betydligt intressantare än historien om Fanny och Nick i Funny Girl . ”Tyvärr”, eftersom hela andra halvan av filmen mest är intresserad av Fanny och Nick. Särskilt som deras kärleksaffär spelas upp som en tragedi, vilken främst tycks ha sin grund i att bägge två är direkt kommunikativt handikappade. Han är för stolt för att erkänna att han är pank medan hon försöker gå bakom ryggen på honom för att ”hjälpa till”.

Nu handlade förvisso hela Hello, Dolly! om kärleksförvecklingar, men den berättelsen var uteslutande lättsamt komisk och kärlek var dessutom Dolly Gallagher Levis hela raïson d’etre. Rent musikaliskt tycker jag också bättre om Hello, Dolly! än Funny Girl, även om den senare innehåller Barbra-trotjänare som People och Don’t rain on my parade.

Hade någon av de två delarna ovan spelats ut till Funny Girls fördel tror jag att jag hade tyckt att den filmen var den starkaste. I nuläget håller jag dem för relativt jämnbördiga, Barbra är brutalt bra i bägge. Funny Girl har Fanny Brice och en mycket bra upptakt som talar för sig medan Hello, Dolly! har sin charmiga musikalstämning.

P.S. Jag kunde kunde inte låta lite ytterligare värdelöst vetande som dessutom har en något oväntad Stephen King-koppling. Ni minns butiken i It där den vuxne Bill hittar igen Silver, Second Hand Rose? Det är inget mindre än titeln på en sång som skrevs åt Fanny 1921. Me löööv the useless knowledge!

Idag har musikalkollegan Filmitch återbesökt en gammal goding som faktiskt också fick hänga med under musikalparaplyet hos mig 2018.

alt titel: Dans l’ombre de Mary, Dans l’ombre de Mary: La Promesse de Walt Disney

”Winds in the east, mist coming in/Like somethin’ is brewin’ and bout to begin”

Men nej, den här östanvinden är ingen nyhet för författaren Pamela Lyndon Travers. I tjugo års tid har en viss Walt Disney velat köpa upp filmrättigheterna till Travers populära barnböcker om Mary Poppins och i lika många år har hon tjurigt hållit emot. Hon kan inte för sitt liv se hur skaparen av tokroliga dvärgar och en visslande mus med brallor på sig ska kunna göra hennes bitska Mary rättvisa. Han skapar lättsinnig och sentimental smörja, hon skapar böcker som betonar vikten av att säga barn sanningen och lära dem att leva med besvikelser (”Disappointments are to the soul what the thunderstorm is to the air”).

Men i början på 60-talet börjar det knipa lite på den ekonomiska fronten för Travers och hon blir helt enkelt tvungen att åka till USA och L.A. för att försöka få till ett filmmanus. Men det blir omedelbar konflikt när två av de hon ska jobba med visar sig vara kompositörsbröderna Richard och Robert Sherman. Hon hade ju bestämt sagt ifrån att Mary Poppins-filmen inte skulle vara någon musikal!

En BOATS och biografi-film alltså, eftersom Saving Mr. Banks dessutom gör regelbundna återblickar till Travers barndom i västra Australien under tidigt 1900-tal. Med en pappa som verkade vara illa skapad för att liv som banktjänsteman och familjeförsörjare samt en mamma som i princip går under i försöken att hålla både familj och en deprimerad make flytande.

Huruvida författarens pappa verkligen var den där, inledningsvis härlige, drömmaren som han är i Colin Farrell skepnad kan naturligtvis ifrågasättas. Det som dock stämmer överens med betrodda källor är att han var banktjänsteman, hade alkoholproblem och avled när dottern var sju år. Och eftersom jag ändå tycker att Kelly Marcel och Sue Smiths manus känns rimligt på ett psykologiskt plan, när de parar ihop filmens pappa med Mary Poppins-pappan Mr. Banks, sväljer jag hela anrättningen. Överhuvudtaget blir Saving Mr. Banks betydligt lättare att ta till mig, då ”min” Mary Poppins är Julie Andrews i Disneymusikalen och inte böckernas.

Saving Mr. Banks får mig således att återigen reflektera över att Mary Poppins faktiskt lyfter fram en mansbild som inte kan var varit supervanlig 1964 när filmen hade premiär. Den primära lektionen som filmen lär ut är ju nämligen att det är viktigare för en pappa att kunna leka med sina barn än att vara familjeförsörjare och jobba på bank. Helst ska han förstås kunna göra både-och, men det är helt uppenbart att Mr. Banks (i Disneyfilmen spelad av David Tomlinson) från början nöjer sig med att kunna klappa sina barn på huvudet en gång om dagen. Och det är ju inte mycket till engagerat faderskap.

Walt Disney Pictures var med och producerade Saving Mr. Banks, vilket naturligtvis medförde både för- och nackdelar. Det var möjligt att spela in på plats vid studion i Burbank och Disneyland. Man kunde göra explicita hänvisningar till filmen som hela den moderna filmen faktiskt handlar om och till och med sjunga sig igenom en hel del av musikalens sånger (Richard Sherman var med vid inspelningen, Robert hade dött året innan).

Nackdelarna (om man nu vill kalla dem för det) är förstås att Walt Disney Pictures hade vissa åsikter om hur deras grundare skulle porträtteras. Därför är Tom Hanks mer av en jovialisk och resonabel sagoberättare än en kedjerökande och rasistisk arbetsnarkoman. Den förändrade vinklingen stämmer i och för sig väl överens med hur Emma Thompsons P.L. Travers har blivit en mer sympatisk författare som själv vinner psykologisk insikt och acceptans. På samma sätt som hennes Mary Poppins fick de allra vassaste kanterna bortslipande i Disneymusikalen. Emma Thompson är helt enkelt en P.L. Travers som hade kunna skriva Julie Andrews Mary Poppins-figur om ni förstår vad jag menar.

För tyvärr löste det sig inte riktigt lika nätt i verkligheten som det gör i Saving Mr. Banks. Förstås. Det finns flera vittnesmål om hur Travers förvisso grät under premiären, men det var snarare tårar av ilska. Av allt att döma ogillade hon slutresultatet och försökte in i det sista få de animerade sekvenserna strukna. Det är också anledningen till att det under hennes livstid aldrig blev en Mary Poppins 2. Överhuvudtaget tycks författaren faktiskt ha varit ännu otrevligare än hon är i Saving Mr. Banks.

Men som sagt, jag älskar musikalen mer än böckerna och gillar därför både Thompson och Hanks i sina respektive roller. Inte minst Hanks drämmer i med en lång monolog mot slutet som lämnar mig nästan lika förundrad som den i Captain Philips – när han är är bra är han förbannat bra! Och Thompson är som vanligt fenomenal på att spela brittiskt bestämd men att samtidigt låta ana en skörhet under den formidabla ytan.

En del av de övertydliga kopplingarna mellan Travers barndoms”verklighet” och sådant jag känner igen från Mary Poppins gör att jag lite nu och då rycks ur Saving Mr. Banks men på det hela taget var detta en väldigt trevlig film om en av världens bästa musikaler.

Idag får jag göra sällskap med bloggkollegan Fripps filmrevyer. Henke har dessutom redan diskuterat dagens film på Shinypodden som precis har dragit igång sin tredje Hitchcock-säsong. Slink in och lyssna, vettja!

***

alt. titel: Fönstret åt gården, Fönstret mot gården, Fenêtre sur cour, Das Fenster zum Hof, Skjulte øjne, Vinduet mot bakgården, La ventana indiscreta, Alfred Hitchcock’s Rear Window

En man instängd i sin lägenhet, utan möjlighet att gå utanför dörren. Van vid ett äventyrligt liv som kringresande fotograf är lägenhetens begränsningar ytterligt påtagliga. Just nu kan han inte göra så mycket mer än att leva bland sina bildminnen och tjuvkika på sina grannar. Kameran och blixten, hans arbetsredskap, är undanlagda i ett skåp.

Rear Window hade mycket väl kunnat vara en pandemi-lockdown-thriller. Men nu är det mitten av 50-talet och James Stewart är faktiskt den ende som är hänvisad till sin lägenhet denna smältande varma sommarvecka tack vare ett brutet ben (som han givetvis skaffade sig i en ofantligt äventyrlig racerbilsolycka). Hans grannar kan komma och gå som de vill men spenderar ändå orimligt mycket tid i sina respektive lägenheter. Själv får han besök varje dag, såväl av den bestämda Thelma Ritter som den gudomliga Grace Kelly. Ritter är sjuksköterskan som ska se till att Stewart i växer fast i sin rullstol medan Kelly är hans flickvän. Sort of. Läs hela inlägget här »

Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.

Läs hela inlägget här »

Idag får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!

***

alt. titel: Råttatouille, Rottatouille

Vem som helst kan inte bli en stor konstnär, men en stor konstnär kan komma varifrån som helst. Till och med från avloppsledningarna. Råttan Remy har blivit separerad från sin familj under en storm och när han vågar sig upp från underjorden visar det sig att han är i Paris. Vilket är tur eftersom Remy älskar mat och, som alla vet, finns den finaste matlagningskonsten i Paris.

Läs hela inlägget här »

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

***

alt titel: Birds of Prey

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

***

Ska stackars Fleming få ha någon slags cred kvar i moderna läsares ögon ska jag nog enbart dra en barmhärtighetens ridå för hans ”insikter” i dels våldtagna kvinnors psykologi, dels kvinnlig homosexualitet. Men (och det är ju här som det börjar bli intressant) samtidigt får ändå några av Flemings kvinnor ha egen agens inom den förvisso rejält begränsade 50- och 60-talsramen. I både Thunderball och On Her Majesty’s Secret Service blir spionhjälten räddad ur dödlig fara av kvinnor vid avgörande ögonblick. I Dr. No kan Honey Ryder utnyttja sin kunskap om djur och natur för att överleva helt på egen hand.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg