È stata la mano di Dio (2021)

alt. titel: La main de dieu, Fue la mano de Dios, The Hand of God

Lever du i tron att förföriska äldre kvinnors plats i unga italienska gossars uppväxthistorier är något som hör till ett filmhistoriskt förflutet? Då ska du hålla dig långt borta från Paolo Sorrentinos självbiografiskt inspirerade È stata la mano di Dio.

Fortsätt läsa ”È stata la mano di Dio (2021)”

X2: Jan Guillou (2009 & 2014)

En god författare är kanske tillåten att återanvända sitt eget material. Men en sådan författare behöver uppenbarligen vara av grövre kaliber än Jan Guillou om läsaren inte ska märka att hen knappast ansträngt sig för att gräva ens en ny grop på samma plätt där hen stått stadigt under de senaste 40 åren.

Fortsätt läsa ”X2: Jan Guillou (2009 & 2014)”

Der Baader Meinhof Komplex (2008)

alt. titel: Baader Meinhof komplekset, Baader-Meinhof, La banda Baader Meinhof, La bande à Baader, Brigadas rojas, The Baader Meinhof Complex

Med tanke på att terroristgruppen i fråga var noga med att hänvisa till sig själva som Rote Armee Fraktion (RAF) kan man fråga sig vad de skulle ha tyckt om att Uli Edels Oscarsnominerade film istället valde namnet som tidningar och allmänhet gav dem. Å andra sidan inbillar jag mig att majoriteten av de som ingick i RAF skulle ha haft betydligt större problem med hur Edel väljer att berätta deras historia.

Fortsätt läsa ”Der Baader Meinhof Komplex (2008)”

X2: Joan Didion (2005 & 2017)

”You sit down to dinner and life as you know it ends.”

Utöver allt annat torde The Year of Magical Thinking stå som ett monument över vad en människa kan uppleva och ändå på något sätt gå vidare. Dagen innan nyårsafton, den 30 december, 2003 drabbas Joan Didions make John Gregory Dunne av en massiv hjärtinfarkt och dör mer eller mindre på fläcken. Didion har emellertid inte möjlighet att där och då begrava sig i sorg över dödsfallet eftersom parets dotter Quintana samtidigt ligger på sjukhus och svävar mellan liv och död på grund av en aggressiv infektion. Quintanas sjukdomstillstånd följer Didon genom det första året efter Dunnes död och innan The Year… var utgiven 2005 hade även Quintana gått bort.

Fortsätt läsa ”X2: Joan Didion (2005 & 2017)”

Dolor y gloria (2019)

alt. titel: Smärta och ära, Pain and Glory

Pedro Almodóvar är en filmskapare vilken numera uppnått den aktningsvärda åldern av 70 år och som fortfarande känns spännande. Inte så att hans filmer alltid är mästerverk, men jag vet i alla fall aldrig vad jag ska få när jag bänkar mig inför en ny film av spanjoren. Och när Dolor y gloria ändå till och med blev uppmärksammad i Oscarssammanhang kändes det ganska givet att hugga en chans till titt i flykten.

Fortsätt läsa ”Dolor y gloria (2019)”

Min kamp (2009)

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Fortsätt läsa ”Min kamp (2009)”

Papillon (2017)

Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.

Fortsätt läsa ”Papillon (2017)”

Papillon (1973)

Kolonier kan man ha till mycket. Råvaror, vetenskapligt intressanta djur och växter, lämplig mellanlandning på väg till en större och rikare koloni, strategisk befästning mot en annan, fientlig kolonialmakt. Eller också kan man använda dem som förvaring av misshagliga individer. Avskedsorden till brottslingarna som ska skeppas iväg till Franska Guyana (i nordöstra Sydamerika, stort ungefär som Österrike) är att Frankrike härmed tvår sina händer. Det bästa fångarna kan göra är att glömma sitt gamla hemland, för när de avtjänat sitt straff kommer de flesta av dem ändå att behöva stanna kvar.

Fortsätt läsa ”Papillon (1973)”

Musikalvecka: All That Jazz (1979)

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: All That Jazz (1979)”

Lady Bird (2017)

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Fortsätt läsa ”Lady Bird (2017)”