You are currently browsing the tag archive for the ‘Paris’ tag.
En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?
Av dessa funderingar drar jag två slutsatser. Den första är att Fallout inte var tillräckligt bra för att förhindra att jag började tänka på annat. Den andra var hur pass mycket alla dessa actionserier börjar glida in i varandra efter bara ett par år eftersom jag till slut kom på att Charlize Theron ju spelat skurken i The Fate of the Furious och inte förekommit i M:I-serien överhuvudtaget. Så nästa år lär jag väl sitta vid den nionde F&F-filmen och fundera på i vilken del som Vin Diesel genomförde en evighetslång bil- och MC-jakt på smala Parisgator.
För bland annat där överlappar både F&F och M:I varandra rätt så rejält. Jag ser att jag i fallet Rogue Nation (den förra M:I som kom 2015) tyckte att det var en ganska bra jämvikt mellan fajter, jakter samt annat smått och gott. När det gäller Fallout hann jag tyvärr lessna relativt snabbt på just jakt-delen, vilket tyvärr håller på alldeles för länge.
Inledningen är dock nog så klassisk. Ethan Hunt får ett uppdrag via rulljudband gömda i Odyséen, vilka löses upp i en puff av rök efter endast en spelning. Det handlar om att förhindra lego-terrorist-nätverket The Apostles från att kapa åt sig plutonium med vilket de skulle kunna mana på intåget av Den Nya Världsordningen. Allt enligt ett apokalyptiskt manifest författat av den farlige fundamentalisten John Lark.
Uppdraget leder Ethan, Benji och Luther runt i en lustiger dans från Paris till London till Kashmir-bergen. Eftersom revirpinkandet mellan CIA och MIF fortfarande är i full gång tvingar CIA-chefen Erika Sloane dessutom på dem sin egen agent, August Walker.
Tydligen ska många kritiker redan ha hyllat Fallout som den bästa M:I-filmen hittills. Jag har lite svårt att se det. Som synes har jag inga tydliga minnen av Rogue Nation (lex Charlize), jag minns bara att jag tyckte den var ganska underhållande. Vilket i sin tur eventuellt innebar att jag gick in med allt för höga förväntningar till titten på Fallout.
Jag tyckte i och för sig att det var rätt kul med hela Den Nya Världsordningen-konceptet, det kändes välbekant och pompöst. I den inramningen kom jag faktiskt också att gilla Sean Harris skurk Salomon Lane bättre än i Rogue Nation – karln har ett asketiskt fanatism-utseende som passade bra för rollen.
Uppe i bergen bjuds publiken också på en spektakulär helikopterjakt som om inte annat utspelades med magnifika naturscenerier i bakgrunden. Men dessförinnan dröjde filmen sig alldeles för länge kvar på Paris gator och Londons hustak. Tompa Cruises märkligt stela löpstil med pumpande händer som huggande yxor i luften tycks ha blivit tillräckligt mycket av en grej för att Fallout ska stoltsera, alternativt driva, med det en smula men även den vinkeln hinner bli tröttsam.
I vanliga fall brukar jag verkligen inte vara den som ser vartåt historien barkar eller genomskådar vändningar men här hände det inte bara en, utan två, gång(er) vilket säger mig att manuset (från regissören Christopher McQuarrie, vilken körde samma dubbel för Rogue Nation) inte är av toppkvalitet. Ett annat tecken på det är möjligen också att Solomon Lane vid ett tillfälle provocerar Ethan Hunt genom att hävda att undergången kommer att komma genom ”the fallout of all your good intentions”. En snygg replik och ett tankeväckande koncept men i slutänden något som inte har den minsta bäring för hur det hela slutar.
Nackdelen med Den Nya Världsordnings-perspektivet är dessutom att det till slut blir för stort. Alla inblandade, inklusive filmen själv, hamnar till slut i ett läge där man på fullaste allvar hävdar att Ethan Hunt, en enskild individ (må så vara att det är Tompa Cruise himself), är det enda som står mellan Civilisation eller Total Kaos och Anarki. Han är bokstavligen den västerländska civilisationens sista hopp, något som bland annat innebär att han aldrig kan ha ett normalt liv. Gud förbjude att Ethan Hunt tar det lugnt en helg eller två. Vem ska då hålla koll på Världen?! (James Bond? Dom Toretto? Jack Reacher? Just throwin’ it out there…) Just det tydliga artikulerandet av sådana budskap blir för min del lite svårsmält.
Men för all del, jag var aldrig totalt uttråkad eller satt och hånskrattade under hela visningen så ett visst underhållningsvärde fanns förstås i Mission: Impossible – Fallout. Tillräckligt för en fredagskväll i alla fall.
Något säger mig att bloggkollegan Fiffi har betydligt mer fördragsamhet med detta omöjliga uppdrag.
Andra som sett utfallet:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Annonser
alt. titel: En oväntad vänskap, The Intouchables, Untouchable
En förlamad kultiverad man söker en vårdare på heltid som ska bo i hans luxuösa Parishus. Tror vi att han anställer någon av de mycket kompetenta sökande till jobbet? Sökande som utbildat sig i åratal för att sköta det jobb som annonserats ut? Tror vi att han anställer någon som till 100% delar hans förfinade smak vad gäller konst och musik?
Jag lovade ju att hjälpa er att välja bland Charlie Chan-filmerna. Nedan följer korta omdömen och betyg för Warner Olands 12 bevarande Chan-filmer. Mycket nöje!
Charlie Chan Carries On (1931) – Förlorad Läs hela inlägget här »
Den unga Cosette förstår inte alls varför hennes älskade fosterfar Jean blir så in i märgen rädd för besöket från polisinspektören Javert. Kanske borde hon själv ha blivit lite mer rädd eftersom Javert är på plats för att skvallra på henne själv och den kärlekshistoria hon har inlett med den sköne men radikale Marius Pontmercy?
alt. titel: Samhällets olycksbarn
Är en människa kapabel till förändring? Blir samhällets och medmänniskors behandling av någon till en självuppfyllande profetia?
Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?
***
alt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles
Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.
alt titel: Ringaren i Notre Dame, The Hunchback of Notre Dame
Jämsides med Victor Frankensteins Varelse torde den parisiske ringaren Quaismodo vara ett av litteratur- och filmhistoriens mer välkända Monster. Intressant, men kanske inte så förvånande, är att bägge dessa varelser av sina författare verkligen inte framställs som ensidigt genomonda (till och med Dracula får antydan till medlidande från sin skapare) utan har lager och djup som inte ens delas av deras mer genomsnittliga medmänniskor.
Den lilla gränden vid Pont Neuf är ett miserabelt parisiskt råtthörn – mörk och fuktig. Här ligger små och generellt miserabla butiker med skitiga skyltfönster som innehåller dammiga och ålderstigna varor som få längre ens är intresserade av att köpa. Dagsljuset når sällan ned till gatunivån, gasljus kastar flackande skuggor och får hela passagen att likna ett ”mördarnäste”.
Hade det här varit en anglosaxisk historia hade någon av de vämjeliga små butikerna mycket väl kunna inhysa en ljuv och älsklig varelse som med mod och flit sjungande går genom svårigheter mot alla odds och samtidigt håller ett rent och snyggt hem mitt i misären. Men nu snackar vi fransk naturalism och Émile Zola och i miserabla miljöer finns bara miserabla människor.
Uppföljare är känsliga saker. I nio fall av tio känns de krystade, blir oundvikligt sämre än föregångaren eftersom produktionsteamet egentligen inte haft något nytt att säga och därför kört samma koncept som i ettan, bara mer. Allt för uppenbart handlar det i princip alltid om att fortsätta mjölka pengar ur en publik som gillade vad de fick första gången.
Kanske uppföljarnas heliga graal därmed blir att göra en fortsättning på en film som egentligen inte handlade om någonting till att börja med? Då finns det liksom inget koncept att ösa på mer av i en tvåa.
“The greatest thing/you’ll ever learn/is just to love/and be loved in return.”
Till tonerna av Nat King Coles örhänge Nature Boy ansländer en ung man till Paris, dekandensens huvudstad, för att bli författare. Han är helt klar över att det viktigaste som finns i världen är kärlek och att det är det han vill skriva om. Problemet är bara att han aldrig varit kär och tydligen är han inte tillräckligt mycket av en fåtöljförfattare (*host* Jules Verne) för att därmed kunna skriva sitt magnum opus.
That’s what HE said!