You are currently browsing the tag archive for the ‘Paris’ tag.
alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment
Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.
Annonser
En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?
alt. titel: En oväntad vänskap, The Intouchables, Untouchable
En förlamad kultiverad man söker en vårdare på heltid som ska bo i hans luxuösa Parishus. Tror vi att han anställer någon av de mycket kompetenta sökande till jobbet? Sökande som utbildat sig i åratal för att sköta det jobb som annonserats ut? Tror vi att han anställer någon som till 100% delar hans förfinade smak vad gäller konst och musik?
Jag lovade ju att hjälpa er att välja bland Charlie Chan-filmerna. Nedan följer korta omdömen och betyg för Warner Olands 12 bevarande Chan-filmer. Mycket nöje!
Charlie Chan Carries On (1931) – Förlorad Läs hela inlägget här »
Den unga Cosette förstår inte alls varför hennes älskade fosterfar Jean blir så in i märgen rädd för besöket från polisinspektören Javert. Kanske borde hon själv ha blivit lite mer rädd eftersom Javert är på plats för att skvallra på henne själv och den kärlekshistoria hon har inlett med den sköne men radikale Marius Pontmercy?
alt. titel: Samhällets olycksbarn
Är en människa kapabel till förändring? Blir samhällets och medmänniskors behandling av någon till en självuppfyllande profetia?
Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?
***
alt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles
Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.
alt titel: Ringaren i Notre Dame, The Hunchback of Notre Dame
Jämsides med Victor Frankensteins Varelse torde den parisiske ringaren Quaismodo vara ett av litteratur- och filmhistoriens mer välkända Monster. Intressant, men kanske inte så förvånande, är att bägge dessa varelser av sina författare verkligen inte framställs som ensidigt genomonda (till och med Dracula får antydan till medlidande från sin skapare) utan har lager och djup som inte ens delas av deras mer genomsnittliga medmänniskor.
Den lilla gränden vid Pont Neuf är ett miserabelt parisiskt råtthörn – mörk och fuktig. Här ligger små och generellt miserabla butiker med skitiga skyltfönster som innehåller dammiga och ålderstigna varor som få längre ens är intresserade av att köpa. Dagsljuset når sällan ned till gatunivån, gasljus kastar flackande skuggor och får hela passagen att likna ett ”mördarnäste”.
Hade det här varit en anglosaxisk historia hade någon av de vämjeliga små butikerna mycket väl kunna inhysa en ljuv och älsklig varelse som med mod och flit sjungande går genom svårigheter mot alla odds och samtidigt håller ett rent och snyggt hem mitt i misären. Men nu snackar vi fransk naturalism och Émile Zola och i miserabla miljöer finns bara miserabla människor.
Uppföljare är känsliga saker. I nio fall av tio känns de krystade, blir oundvikligt sämre än föregångaren eftersom produktionsteamet egentligen inte haft något nytt att säga och därför kört samma koncept som i ettan, bara mer. Allt för uppenbart handlar det i princip alltid om att fortsätta mjölka pengar ur en publik som gillade vad de fick första gången.
Kanske uppföljarnas heliga graal därmed blir att göra en fortsättning på en film som egentligen inte handlade om någonting till att börja med? Då finns det liksom inget koncept att ösa på mer av i en tvåa.
That’s what HE said!