You are currently browsing the tag archive for the ‘Paris’ tag.
alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment
Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.
Regissören och manusförfattaren Riccardo Freda hade varit verksam sedan slutet av 1930-talet och lyckades sälja in konceptet skräckfilm tack vare att han lovade produktionsbolaget Titanus Produzione ett manusutkast inom 24 timmar och ha hela klabbet filmat och klart på 12 dagar. Vid sin sida hade han fotografkompisen Mario Bava.
Fotografkompisen som eventuellt utvecklades till regissörsrivalen sedan Freda lämnat inspelningen under dess sista dag och Bava fick hoppa in och rädda produktionen. Samt göra några avgörande förändringar i sista minuten.
Parispolisen står handfallen inför en våg av kvinnomord som lämnar sina offer oförklarligt blodlösa. Journalisten Pierre Lantin är dock långt ifrån handfallen, istället är han fast besluten att luska reda på mördarens identitet. Vampyr eller inte! Samtidigt som han frågar ut unga studentskan Lorrette om hennes mördade kompis Mirelle blir Pierre dessutom ivrigt och avundsjukt uppvaktad av den vackra Giselle du Grand.
Men familjen du Grand gömmer en mörk hemlighet och det talas i dämpade toner om hertiginnan Margherita du Grands ”stora besvikelse” som på något sätt hänger ihop med Pierres föräldrar. Margherita har stor makt över vetenskapsmannen Julien de Grand, vilken i sin tur utför oheliga experiment. Ska Lantin komma på hur det hela hänger ihop innan ”vampyrens” senaste offer tas av daga.
Ok, hur bra var inte det här?! Nu är det förstås svårt att veta var Freda slutar och Bava tar vid men jag älskar både filmens visuella grepp och stil samt dess historia och berättande (till exempel hur vi som tittare får all nödvändig information genom övertydliga samtal mellan birollsinnehavare som sedan aldrig mer syns till). En härlig blandning bestående av en smula Victor Frankenstein/Elizabeth Báthory-mytologi, en nypa noir, mer än en gnutta Hammer-gotik, några droppar deckarrealism och ett par giallohandskar for good measure.
Visst förstår man att ”Paris” inte är mer än ett par stillbilder på Eiffel-tornet och några mattemålningar av Sacre Coeur i bakgrunden men det spelar ingen roll. Italienska eller franska, same same but different. Samtidigt undrar jag förstås varför historien inte helt enkelt utspelas i Rom? Det viktiga är dock att den är iscensatt i nutid och inte under 1800-talet, vilket med tanke på de gotiska inslagen skulle vara det naturliga. Såvitt jag förstår var det, i likhet med det svart-vita fotot, primärt ett ekonomiskt beslut men blandningen mellan journalist- och polisdeckare å ena sidan och det gotiska å den andra funkar alldeles utmärkt för min del.
Hammerestetiken har man generöst portionerat ut i kulisslottet som ägs av familjen du Grand. Här finns en otroligt cool balsal som i mysighet och trivsel påminner inte så lite om Morias bergasalar. Dessutom en överdriven ornamentering på både möbler och inredningsdetaljer som resulterar i att allt känns lite, lite vansinnigt. För att inte tala om ett övermått hemliga gångar och lönndörrar som öppnas i såväl eldstäder som kryptor. Jag gissar att det framförallt är här, samt i en grottliknande teater, som Bavas foto främst kommer till sin rätt. Scenen med kommissarie Chantal samt Pierre på ena sidan och Giselle på den andra med ett par megalånga, fladdrande gardiner i mitten är närmast hypnotisk.
Men jämfört med effekterna som sparats till Margherita du Grand är ett par gardiner platt intet, för de är freakin’ awesome!! En långsam ansiktstransformation som helt obegripligt syns fullkomligt sömlös. Tydligen ska Bava ha fixat det med olika ljussättningar och jag kan bara säga: Bravo Bava!
Och bravo Gianna Maria Canale, vilken gör en oförglömlig insats som den slöjbetäckta Margherita du Grand. Hennes väsande röst är det mest obehagliga med hela filmen. Dario Michaelis är en tjusig leading man i rollen som Pierre och Carlo D’Angelo är också bra som den hårt prövande kommissarie Chantal. Men männen står sig i det här fallet slätt mot sin kvinnliga motspelerska.
Det behöver kanske inte ens sägas att jag nu är så jävla pepp på Freda och Bavas nästa samarbete: Caltiki, il mostro immortale. Ett monster som dock får vänta lite i kulisserna för imorgon blir det bara Bava.
Annonser
En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?
alt. titel: En oväntad vänskap, The Intouchables, Untouchable
En förlamad kultiverad man söker en vårdare på heltid som ska bo i hans luxuösa Parishus. Tror vi att han anställer någon av de mycket kompetenta sökande till jobbet? Sökande som utbildat sig i åratal för att sköta det jobb som annonserats ut? Tror vi att han anställer någon som till 100% delar hans förfinade smak vad gäller konst och musik?
Jag lovade ju att hjälpa er att välja bland Charlie Chan-filmerna. Nedan följer korta omdömen och betyg för Warner Olands 12 bevarande Chan-filmer. Mycket nöje!
Charlie Chan Carries On (1931) – Förlorad Läs hela inlägget här »
Den unga Cosette förstår inte alls varför hennes älskade fosterfar Jean blir så in i märgen rädd för besöket från polisinspektören Javert. Kanske borde hon själv ha blivit lite mer rädd eftersom Javert är på plats för att skvallra på henne själv och den kärlekshistoria hon har inlett med den sköne men radikale Marius Pontmercy?
alt. titel: Samhällets olycksbarn
Är en människa kapabel till förändring? Blir samhällets och medmänniskors behandling av någon till en självuppfyllande profetia?
Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?
***
alt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles
Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.
alt titel: Ringaren i Notre Dame, The Hunchback of Notre Dame
Jämsides med Victor Frankensteins Varelse torde den parisiske ringaren Quaismodo vara ett av litteratur- och filmhistoriens mer välkända Monster. Intressant, men kanske inte så förvånande, är att bägge dessa varelser av sina författare verkligen inte framställs som ensidigt genomonda (till och med Dracula får antydan till medlidande från sin skapare) utan har lager och djup som inte ens delas av deras mer genomsnittliga medmänniskor.
Den lilla gränden vid Pont Neuf är ett miserabelt parisiskt råtthörn – mörk och fuktig. Här ligger små och generellt miserabla butiker med skitiga skyltfönster som innehåller dammiga och ålderstigna varor som få längre ens är intresserade av att köpa. Dagsljuset når sällan ned till gatunivån, gasljus kastar flackande skuggor och får hela passagen att likna ett ”mördarnäste”.
Hade det här varit en anglosaxisk historia hade någon av de vämjeliga små butikerna mycket väl kunna inhysa en ljuv och älsklig varelse som med mod och flit sjungande går genom svårigheter mot alla odds och samtidigt håller ett rent och snyggt hem mitt i misären. Men nu snackar vi fransk naturalism och Émile Zola och i miserabla miljöer finns bara miserabla människor.
Uppföljare är känsliga saker. I nio fall av tio känns de krystade, blir oundvikligt sämre än föregångaren eftersom produktionsteamet egentligen inte haft något nytt att säga och därför kört samma koncept som i ettan, bara mer. Allt för uppenbart handlar det i princip alltid om att fortsätta mjölka pengar ur en publik som gillade vad de fick första gången.
Kanske uppföljarnas heliga graal därmed blir att göra en fortsättning på en film som egentligen inte handlade om någonting till att börja med? Då finns det liksom inget koncept att ösa på mer av i en tvåa.
That’s what HE said!