Sista stoppet (än så länge) på resan tillsammans med Aaron Moorhead och Justin Benson. Vi stannar kvar på den nordamerikanska kontinenten (Spring sökte sig ju iväg till Italien), men förflyttar oss från ett ödsligt Californien till storstaden New Orleans.
Här jobbar Steve och Dennis som ambulansförare, vilket i en stad som New Orleans innebär att de sett en hel del bisarr skit. Men ett par av deras senaste utryckningar toppar allt de tidigare behövt ta hand om. Våldsamheter vilka i sin tur tycks vara kopplade till en ny drog som letat sig ut på gatorna – Synchronic.
Oftast tycker jag bättre om filmer som ger mig en rejäl historia istället för flummiga antydningar och halvkvädna visor. Men med fyra filmer signerade Moorhead & Benson i bagaget – Resolution, Spring, The Endless och Synchronic – upptäcker jag att duon möjligen är undantaget som bekräftar den regeln. För även om berättandet i Synchronic verkligen inte är pang-på-rödbetan levererar filmen samtidigt en i mina ögon betydligt mer sammanhängande och målinriktad berättelse jämfört med de tre tidigare. Trots det föredrar jag dem framför dagens film.
I duons tidigare filmer har jag kunnat fästa mig vid de huvudsakliga rollfigurerna (Mike & Chris, Evan & Lousie samt Justin & Aaron) och deras ömsesidiga relation. Den bollen tycker jag fumlas bort i Synchronic. Jag vet inte om det beror på att Moorhead & Benson blivit för upptagna med sin historia eller vad som synes vara en avsevärt mer noggrann research. Jag vet bara att jag inte bryr mig särskilt mycket om vare sig Steve eller Dennis eller deras vänskap trots att de i likhet med Mike och Chris ska vara kompisar sedan high school.
Nu är förvisso varken Anthony Mackie eller Jamie Dornan två fenomenalt karismatiska skådisar. I det här fallet är jag dock böjd att skylla bristen på gnista i deras förhållande på manuset. Jag upplever som sagt att Moorhead & Benson varit aningens för fokuserade på att få fram sin historia och därmed glömt bort att bygga relationen, alternativt att händelseutveckling och miljöer tillåts ta för mycket uppmärksamhet på bekostnad av ambulansförarnas bondande. Jag tror inte heller att det hjälper att Steve dras med hälsomässiga problem och Dennis är tvåbarnsfar. Dels skapar det behov av flera scener där männen agerar var och en för sig, dels innebär det att de bägge två är ganska slutkörda när de väl träffas.
Storstadsmiljön är som sagt hyfsat ny för filmskaparduon, men andra element känns desto mer välbekanta. Det torde vid det här laget inte vara någon större hemlighet att de är ofantligt förtjusta i drönarvyer, även om klippningen av dem kanske inte varit lika hård och brutal tidigare. Leken med och spekulationerna kring teman som tid och oändlighet återkommer. Och tro det eller ej, men drogen Synchronic har sitt ursprung i en viss sorts röd blomma som vi känner igen från både Resolution och The Endless. Lovecraft-vibbarna är inte heller helt bortglömda eftersom Synchronic samspelar med användarnas tallkottkörtel.
Synchronic har en budget på 1,5 mille, vilket inte är särskilt mycket. Samtidigt kan det jämföras med Resolution som fick jobbet gjort med 20 tuss. I någon mån kan jag tycka att Moorhead & Benson använt cashen på ett vettigt sätt, genom att bygga mer påkostade miljöer. Vi slipper lyckligtvis den CGI-fest som inte sällan följer med en större budget. Men de ambitioner som budgeten möjliggjort har tyvärr påverkat manusskrivandet negativt eftersom det känns som om Benson plötsligt glömt bort att bygga sina relationer (och dessutom tappat bort sin humor på vägen). Det är bara att hoppas på att de hittat tillbaka till sina styrkor i 2022 års Something in the Dirt. När det nu blir av att se den…
Nämen, se där?! Tamejtusan om jag inte också hade Rian Johnsons tidsresesuccé 
Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i 
Rörliga bilder och tryckta ord 