Synchronic (2019)

Sista stoppet (än så länge) på resan tillsammans med Aaron Moorhead och Justin Benson. Vi stannar kvar på den nordamerikanska kontinenten (Spring sökte sig ju iväg till Italien), men förflyttar oss från ett ödsligt Californien till storstaden New Orleans.

Här jobbar Steve och Dennis som ambulansförare, vilket i en stad som New Orleans innebär att de sett en hel del bisarr skit. Men ett par av deras senaste utryckningar toppar allt de tidigare behövt ta hand om. Våldsamheter vilka i sin tur tycks vara kopplade till en ny drog som letat sig ut på gatorna – Synchronic.

Oftast tycker jag bättre om filmer som ger mig en rejäl historia istället för flummiga antydningar och halvkvädna visor. Men med fyra filmer signerade Moorhead & Benson i bagaget – Resolution, Spring, The Endless och Synchronic – upptäcker jag att duon möjligen är undantaget som bekräftar den regeln. För även om berättandet i Synchronic verkligen inte är pang-på-rödbetan levererar filmen samtidigt en i mina ögon betydligt mer sammanhängande och målinriktad berättelse jämfört med de tre tidigare. Trots det föredrar jag dem framför dagens film.

I duons tidigare filmer har jag kunnat fästa mig vid de huvudsakliga rollfigurerna (Mike & Chris, Evan & Lousie samt Justin & Aaron) och deras ömsesidiga relation. Den bollen tycker jag fumlas bort i Synchronic. Jag vet inte om det beror på att Moorhead & Benson blivit för upptagna med sin historia eller vad som synes vara en avsevärt mer noggrann research. Jag vet bara att jag inte bryr mig särskilt mycket om vare sig Steve eller Dennis eller deras vänskap trots att de i likhet med Mike och Chris ska vara kompisar sedan high school.

Nu är förvisso varken Anthony Mackie eller Jamie Dornan två fenomenalt karismatiska skådisar. I det här fallet är jag dock böjd att skylla bristen på gnista i deras förhållande på manuset. Jag upplever som sagt att Moorhead & Benson varit aningens för fokuserade på att få fram sin historia och därmed glömt bort att bygga relationen, alternativt att händelseutveckling och miljöer tillåts ta för mycket uppmärksamhet på bekostnad av ambulansförarnas bondande. Jag tror inte heller att det hjälper att Steve dras med hälsomässiga problem och Dennis är tvåbarnsfar. Dels skapar det behov av flera scener där männen agerar var och en för sig, dels innebär det att de bägge två är ganska slutkörda när de väl träffas.

Storstadsmiljön är som sagt hyfsat ny för filmskaparduon, men andra element känns desto mer välbekanta. Det torde vid det här laget inte vara någon större hemlighet att de är ofantligt förtjusta i drönarvyer, även om klippningen av dem kanske inte varit lika hård och brutal tidigare. Leken med och spekulationerna kring teman som tid och oändlighet återkommer. Och tro det eller ej, men drogen Synchronic har sitt ursprung i en viss sorts röd blomma som vi känner igen från både Resolution och The Endless. Lovecraft-vibbarna är inte heller helt bortglömda eftersom Synchronic samspelar med användarnas tallkottkörtel.

Synchronic har en budget på 1,5 mille, vilket inte är särskilt mycket. Samtidigt kan det jämföras med Resolution som fick jobbet gjort med 20 tuss. I någon mån kan jag tycka att Moorhead & Benson använt cashen på ett vettigt sätt, genom att bygga mer påkostade miljöer. Vi slipper lyckligtvis den CGI-fest som inte sällan följer med en större budget. Men de ambitioner som budgeten möjliggjort har tyvärr påverkat manusskrivandet negativt eftersom det känns som om Benson plötsligt glömt bort att bygga sina relationer (och dessutom tappat bort sin humor på vägen). Det är bara att hoppas på att de hittat tillbaka till sina styrkor i 2022 års Something in the Dirt. När det nu blir av att se den…

Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

Fortsätt läsa ”Lightyear (2022)”

11.22.63 (2016)

Drömmen om ett 60-talsevighetsrike av ”peace, love and understanding” kanske dog med Charles Manson och hippiemorden på Sharon Tate och hennes gäster. Men den amerikanska oskulden spräcktes tidigare än så, tack vare skotten vid Dealey Plaza i Dallas den 22 november 1963.

Fortsätt läsa ”11.22.63 (2016)”

The Langoliers (1995)

alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers

American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.

Fortsätt läsa ”The Langoliers (1995)”

The Endless (2017)

Som ung flydde Justin från en kult och tog även med sig lillebrodern Aaron. Nu, tio år senare, lever de fortfarande ur hand, i mun. Bilen behöver ett nytt batteri, städjobben ger inte särskilt bra betalt, kosten består huvudsakligen av snabbnudlar och bägge bröderna har svårt med sociala kontakter. Inte minst på damsidan. ”Did you know I escaped a UFO death cult?” är inte en så bra raggningsreplik som man skulle kunna tro.

Fortsätt läsa ”The Endless (2017)”

Three Moments of an Explosion: Stories (2015)

China Miéville (China Tom Miéville, om vi ska vara petiga) är en fantastisk författare. China Miéville kan också vara en ohyggligt frustrerande författare och aldrig har jag väl blivit så frustrerad som vid läsningen av novellsamlingen Three Moments of an Explosion.

Fortsätt läsa ”Three Moments of an Explosion: Stories (2015)”

Looper (2012)

Nämen, se där?! Tamejtusan om jag inte också hade Rian Johnsons tidsresesuccé Looper stående? På så sätt kunde jag komplettera mitt lilla Johnson-mini-maraton (eller är två filmen kanske bara en spurtdistans?). Återigen står Johnson för både manus och regi, vilket på det hela taget tycks vara en vinnande kombination.

Fortsätt läsa ”Looper (2012)”

Ett, tu…TV-serier! #11

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #11”

Tenet (2020)

Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.

Fortsätt läsa ”Tenet (2020)”

Läderlapps-lördag: Animerade Batman-bonusar (2014-2018)

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Fortsätt läsa ”Läderlapps-lördag: Animerade Batman-bonusar (2014-2018)”