Andra akten (2023)

“I slutet av första akten kommer den första vändpunkten. Det är en händelse som ändrar berättelsens riktning. Huvudpersonen får ett nytt mål och/eller står i en ny situation.”

När det gäller film är det väl lika bra att söka sig direkt till hästens mun. Som i det här fallet är Svenska filminstitutet och beskrivningen av treaktsmodellen. En klassiker i sammanhanget. Men begreppet “akt” går ju alldeles utmärkt att applicera på mer än bara filmdramaturgi. Rent livsmässigt skulle man exempelvis kunna säga att dagens film handlar andra akten för fysioterapeuten Eva och dramatenskådespelaren Harald.

Nothing Like a Dame (2018)

alt. titel: Tea With the Dames

Fyra gamla tanter som sitter och gafflar i drygt en timme, kan det verkligen vara något att sitta och tjuvlyssna på?! Jo, när tanterna ifråga heter Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins, Dame Judi Dench och Dame Maggie Smith blir ett sådant samtal både intressant, roligt och charmigt. För att inte tala om hur ohyggligt brittiskt det blir när någon av dem klämmer i med ett ”How ghastly!”

The Intern (2015)

Redan år 1970 skaldade HasseåTage i sin 88-öresrevy med sången Blå Stetsonhatt: ”Vid trettitre, e´ man passé/vid trettifem, så kan man hälsa hem/vid fyrtio jämnt, e´ man ett skämt”. De frågade sig vad man skulle hitta på om man inte nöjde sig med att ”sitta i stadsparken och mata duvor”.

The Iron Lady (2011)

alt. titel: Järnladyn

Ett äldre par i en trygg nonsensdiskussion vid frukostbordet. Tidningarnas braskande rubriker, mjölken har blivit dyrare. Men kanske inte riktigt så tryggt ändå? Andra personer anländer till bostaden och vi börjar förstå att makens närvaro bara uppfattas av den mer eller mindre dementa makan som egentligen inte får vara ute och springa efter mjölk själv på morgnarna.

Up (2009)

Carl Fredricksen är en riktig surkart. Ni vet, en sådan där med fluga, hängslen, brallor upp till armålorna, som alltid klagar på dagens ungdom och som vägrar att ändra sina femtioåriga vanor en millimeter. Det man kanske inte alltid tänker på är att till och med gubbar som Carl har en gång varit unga och kära i flickor som Ellie. Men nu är Ellie borta och allt Carl har kvar är sina minnen och deras gemensamma hus. Det börjar emellertid se lite mörkt ut på husfronten då Carl är den enda kvar i trakten som inte sålt sin tomt och han är nu omgiven av snabbsushi och spelarkader. En dag får Carl nog, fäster en sjujäkla massa ballonger vid huset och drar helt enkelt iväg till Sydamerika. Han får dock med sig en oväntad fripassagerare…