You are currently browsing the tag archive for the ‘Feminism’ tag.
Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.
Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.
- Best Motion Picture of the Year
- Best Performance by an Actress in a Leading Role
- Best Performance by an Actress in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
***
alt. titel: Unga kvinnor
Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…
En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.
Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…
Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.
***
alt. titel: Alla tiders kvinnor
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.
Den tredje Brontë-boken från 1847, Agnes Grey, har jag redan skrivit om så vi hoppar raskt vidare till Anne Brontës andra och sista bok. Den adaptionen från BBC (vad annars?) ingick också i den första omgången av Brontë-bonanzan.
***
Gilbert Markham är djupt fascinerad av den nya kvinnan i trakten, en Mrs Graham som hyr den lugubra fastigheten Wildfell Hall. Hon är inte som de andra lokala förmågorna, yngre kvinnor (närmast flickor i jämförelse) som alla är för mjäkiga, för mesiga, för tydligt ute efter en karl att gifta sig med. Tidigare har Gilbert haft ett gott öga till pastor-dottern Eliza men när Eliza är av de som med liv och lust ger sig in i ryktesspridningen om Mrs Graham (lite avundsjuka är aldrig fel i skvallersammanhang) ser Gilbert henne för den hon verkligen är.
Ville man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!
När jag hade sett den tyvärr o-roliga versionen av Shakespeares The Taming of the Shrew från BBC kunde jag förstå inte hålla tassarna borta från vad jag mindes som en rätt kul high-school-adaption av samma pjäs från det eminenta 90-talet.
Genom en (eller snarare flera) ödets nyck(er) utbildas strax efter det näst senaste sekelskiftet tre norska och faderlösa fiskarbröder vid den prestigefyllda ingenjörsakademin i Dresden. Men vid själva kulmen av deras ansträngningar, examinationsdagen, sprids de för världens vindar. Sverre åker till London för att leva ett omoraliskt pederastliv med en älskare han träffat i Tyskland. Oscar flyr mot okänd ort efter att ha blivit bedragen och avlurad alla sina blygsamma tillgångar av en prostituerad som han trodde sig älska.
Efter att ha varit rätt manligt fokuserad ett tag med road movies och Django, är det dags för bloggen att göra lite genusmässig bot och bättring.
***
För ett par sekunder blir jag Gert Fylking och utropar: ”Äntligen!” Det är väl också passande att jag i och med det överskrider min biologiskt givna könsbarriär, för äntligen har jag kommit mig för att läsa Nina Björks Under det rosa täcket. Att boken, trots sina stadiga sjutton år, fortfarande tycks ses som ett standardverk eller åtminstone något högst läsvärt antyds av det faktum att det är stört omöjligt att komma åt att låna den på biblioteket.
That’s what HE said!