alt.titel: Die Misswahl – Der Beginn einer Revolution
”Tonight, the world has only one thing on its mind. Girls, girls, girls!”
Det låter kanske som en tagline för en halvsunkig stripshow, men handlar i realiteten om en av TV-världens största live-händelser 1970, vilken saluförs som familjeunderhållning. Flickor har samlats i London för att tävla i såväl aftonklänningar som baddräkter och för att få rumporna filmade up close and personal på bästa, brittiska sändningstid. Miss World-tävlingen är en anrik institution och dess grundare, Eric Morley, håller fortfarande fanan högt. Det som räknas är måtten 86-60-91 och att flickorna sköter sig.
Men post-68 är det många antietablissemangsmissdådare (säg det fort tre gånger om du kan…) som bankar på porten för att släppa in lite morgonluft till unkna institutioner. Eric och hans fru Julia får skit från både anti-apartheid- och den förhållandevis nymornade Women’s lib-rörelsen. Den förtvivlade uppmaningen ”Leave the politics to the politicians” ekar för döva öron.
Det är klart att en sådan cineastisk händelse som vi får ta del av i Misbehaviour inte skulle ha förblivit ofilmad allt för länge – ett avgörande ögonblick som av allt att döma dessutom kan knytas till rejält med uppmärksamhet för just Women’s lib-rörelsen. Det det handlar om är alltså ett antal aktivister som inte bara bestämde sig för att demonstrera utanför själva teatern där 1970 års Miss World-tävling hölls, utan också smyga sig in i publiken. Under en kort period lyckades de faktiskt avbryta livesändningen genom att storma scenen och slänga påsar med mjöl. Just när Bob Hope skulle göra sin grej, till yttermera visso. En man som, om Misbehaviour får bestämma, framstår som en redig sleeazeball. Eller vad sägs om följande lilla ”skämt” som han drar uppe på scenen? ”I don’t want you to think I’m some kind of brute that doesn’t consider the feelings of women. I consider feeling women all the time”. Häpp, familjeunderhållning anno 1970.
Så i det avseendet (alltså avgörande ögonblick) men också i många andra, är Misbehaviour en rätt typisk BOATS. Den berättar sin historia utan allt för många krusiduller men gör det engagerande och kompetent i mina ögon. Jag skulle också vilja påstå att den lyckas ganska bra med att hålla två bollar i luften samtidigt, det vill säga de två olika kamperna som sins emellan tycks ha konkurrerat lite om uppmärksamhetsutrymmet.
Å ena sidan har vi Kiera Knightley och Jessie Buckley som vill störta patriarkatet. Så varför inte börja med Miss World-tävlingen, en tillställning som inte är stort bättre än en boskapsmarknad (VSB: presentationen av alla kvinnornas mått när de ändrar scenen)? Å den andra har vi Gugu Mbatha-Raw och Loreece Harrison som Miss Granada och Miss Africa South (för att inte förväxlas med den ljushyllta Miss South Africa), vilka markerar helt andra, men kanske minst lika viktiga, förstagångshändelser. 1970 var nämligen första året Granada ens var med i tävlingen, tillika första året Sydafrika fick representeras av en svart kvinna (också). Jennifer och Pearl lever under dubbla förtryck och för dem utgör tävlingen en reell chans att faktiskt visa att man inte måste vara vit för att lyckas. Må det sedan handla om att lyckas genom att tävla i utseende.
Å tredje sidan undrar jag om Misbehaviour också försöker lyfta ett tredje element i all stillhet. I mina ögon antyds det nämligen att Mr. Eric Morely kanske inte bara var en renodlad mansgris. Kanske gav tävlingen honom möjlighet att inte bara drägla över, utan faktiskt leva sig in i det vackra, glamorösa och feminina?
Skådismässigt är det Jessie Buckley, i rollen som aktivisten Jo, som utan tvekan avgår med segern. Hon har verkligen en helt fantastisk naturlighet som går rakt igenom kameran. Bredvid henne framstår Knightley tyvärr som ganska stel och tråkig. Allt för mycket Kiera Knightley, helt enkelt. En annan av filmens höjdpunkter är dock Lesley Manville och Greg Kinnear som paret Dolores och Bob Hope.
Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad av Misbehaviour, trots att den i allt väsentligt checkar av i princip varenda traditionell BOATS-box. Den gör det ganska lätt för sig i att hamra hem sitt budskap, exempelvis i scener där Knightleys Sally Alexander ser sin dotter leka Miss World. Eller där Sally och Jennifer (Miss Granada) som hastigast möts, för att den som lever under dubbla förtryck ska få en chans att påminna den andra om att allt är relativt. Till och med förtryck.
Eller också handlar det bara om att inse att jag är en total sucker för filmer som slutar med att vi får se de verkliga personerna som de är idag. Jag tycker faktiskt att det är ganska coolt att Jennifer blev diplomat och Sally professor i modern historia (efter att ha blivit tillsagd av sin handledare att kvinnohistoria var ett för nischat ämne). So, sue me.
Det som möjligen känns lite tråkigt är att Misbehaviour inte alls fördjupar sig i tävlingens rätt trista efterspel. Jennifers vinst och Pearls andraplacering blev nämligen extremt ifrågasatta, dels för att de ansågs mer eller mindre inkvoterade, dels för att det fanns frågetecken kring involveringen av Granadas premiärminister som en av tävlingsdomarna. Folket påstods vilja ha Miss Sweden som vinnare istället. Som ett resultat av protesterna avgick Julia Morley, i egenskap av ansvarig organisatör. Vilket i och för sig ytterligare understryker en av filmens, och den verkliga händelsens, poänger – kvinnan kan offras medan hennes make sitter säkert i sadeln.
Det var en gång en psykolog som menade att den manliga delen av befolkningen inte innehöll tillräckligt mycket kärlek för att skapa fred på jorden. Det var en uppgift som måste tillfalla kvinnan, då hennes kropp innehåller dubbelt så många ”love generating organs” som mannens. För att underlätta förflyttningen från manlig krigshets till kvinnlig kärleksfred skapade psykologen propagandaverktyget Wonder Woman, en superhjälte med styrkan hos självaste Stålmannen kombinerat med ”the allure of a good and beautiful woman”. En superhjälte som var särskilt välbehövlig anno 1941.
Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till 
alt. titel: 
En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.
Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…
alt. titel: 
Gilbert Markham är djupt fascinerad av den nya kvinnan i trakten, en Mrs Graham som hyr den lugubra fastigheten Wildfell Hall. Hon är inte som de andra lokala förmågorna, yngre kvinnor (närmast flickor i jämförelse) som alla är för mjäkiga, för mesiga, för tydligt ute efter en karl att gifta sig med. Tidigare har Gilbert haft ett gott öga till pastor-dottern Eliza men när Eliza är av de som med liv och lust ger sig in i ryktesspridningen om Mrs Graham (lite avundsjuka är aldrig fel i skvallersammanhang) ser Gilbert henne för den hon verkligen är.
Ville man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, 
När jag hade sett den tyvärr o-roliga versionen av Shakespeares 
Rörliga bilder och tryckta ord 