Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.
Fortsätt läsa ”X2: Kreativa kvinnor (2022)”
Rodeoryttaren Ron Woodroof drar sig inte för en barbackaritt eller två också utanför arenan, om vi säger så. I mitten av 1980-talet var det dock ingen särskilt riskfri sysselsättning. Och med tanke på att Ron ser ut som döden självt och hostar nog för tretton tuberkulösa primadonnor torde det inte komma som en överraskning för någon annan än honom själv när läkare informerar honom om att han är HIV-positiv. De ger honom 30 dagar.
Fortsätt läsa ”Dallas Buyers Club (2013)”
Betriek har sökt sig tillbaka till sina rötter tillsammans med dottern Hanna efter maken Neils hastiga och oväntade dödsfall. Nu delar hon och dottern hus med Hannas mormor och morfar, precis vid den stora mossen. I den lilla staden går det många rykten om mossen och varje år firar man Legenden om Feike. Som så många andra lokala legender är det en minst sagt gruvlig historia, komplett med häxbränningar, hedniska gudar och människooffer.
Fortsätt läsa ”Moloch (2022)”
alt titel: Julias ögon, Julias Eyes, Julia’s Eyes
Det är fullt förståeligt att Julia har svårt att acceptera tvillingsystern Saras död som ett självmord. Systrarna lider av samma degenerativa ögonsjukdom och Julia värjer sig med kraft mot tanken att Sara tog livet av sig för att hon inte stod ut med att inte se. Samma öde väntar ju henne själv.
Fortsätt läsa ”Los ojos de Julia (2019)”
”racial violence, social injustice, and sensationalist journalism”
Sedär, tre saker som Claire Denis film INTE handlar om, trots att hon ska ha tagit titeln på Trouble Every Day från Frank Zappalåten med samma namn. Zappas text sprang ur Watts-upproren i mitten av 60-talet medan Denis valt att istället göra någon slags vampyrhistoria av sin film.
Fortsätt läsa ”Trouble Every Day (2001)”
En katastrof kommer sällan ensam. Ta ett gäng genuine, bona fide klimatförändringar, lägg till ett par viruspandemier och vi är utan problem framme vid ett Sverige som inte är Sverige längre. I likhet med andra missnöjeslandsändar tröttnade norrbottningarna på att se naturtillgångar ständigt skeppas söderut utan att få särskilt mycket för besväret. Till skillnad från andra missnöjeslandsändar lyckades de däremot slå sig lösa från Sverige och Stockholm genom ett skoningslöst inbördeskrig, vilket resulterade i fristaten Nordmark.
Fortsätt läsa ”Nattavaara: Roman i katastrofernas tid (2020)”
En berg-och-dalbana kan utsätta åkarna för upp till 6g. En tränad person, i en särskild dräkt, kan uppleva 9g utan att förlora medvetandet. Välkommen till en karriär som amerikansk fotbollsspelare, där en spelarkollision kan generera mellan 60 och 90g. Spelar du på rätt position i laget kan en yrkesbana innebära en sisådär 25 000 kollisioner. Att den mänskliga kroppen kanske inte riktigt är byggd för den sortens påfrestningar är ett faktum så ovedersägligt att det tog NFL ända till 2009 att erkänna att det ens skulle kunna finnas någon koppling mellan sporten och sjukdomen CTE.
Fortsätt läsa ”Concussion (2015)”
Den briljante läkaren Michael Morbius är framme vid det 243:e testet av det experimentella serum som är tänkt att bota en sällsynt genetisk blodsjukdom. (Sidospår: Hur briljant är Michael Morbius undrar ni kanske? Så briljant att han kan kosta på sig att åka till Stockholm och Nobelprisgalan, bara för att kunna stega fram till knugen och säga ”Tack, men nej tack” och sedan åka hem igen. Så han är även en briljant posör…)
Spring Uje spring är en ganska kort film (78 minuter) så det här får bli en ganska kort text. Textens längd hänger också ihop med att all eventuell kritik mot filmen skulle kännas som att sparka undan käppen för en Parkinsonsjuk. I den känslan, samt i filmens obefintliga gränsdragning mellan berättelse och verklighet, ligger både dess styrka och svaghet.
Fortsätt läsa ”Spring Uje spring (2020)”
Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.
Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…
Fortsätt läsa ”Tills solen går upp (2021)”
Rörliga bilder och tryckta ord 