You are currently browsing the tag archive for the ‘Sjukdom’ tag.

alt. titel: Stephen King’s Riding the Bullet

Alan Parker är en plågad ung man. Trots att han är collegestudent anno 1969 deltar han varken i protestmarscher mot Vietnamkriget eller trumcirklar. Istället är han uppfylld av en dödsfixering som eventuellt grundlades när han som ung gosse förlorade sin far. När Alans krokilärare frågar ”Why don’t you draw what you see” inför den unge mannens teckning av ett ruttnande kvinnolik svarar den unge Werther ”I do”. That’s deep, man! Livet synes honom alltså tomt och innehållslöst och kanske det är därför han slinter med det där rakbladet över handleden i badet dagen före Halloween? Det är ju ändå hans födelsedag…

Men Alan får inte särskilt mycket tid på sig för återhämtning efter sin “olycka” (räddad av kompisar som inte låter folk vara ifred i badrummet). Strax efter utskrivningen från sjukhuset får han besked om att hans mor fått en stroke. Alan har ingen annan möjlighet att ta sig till sin mamma (som befinner sig dryga 20 mil bort) än via tummen, men det ska komma att bli en natt han sent ska glömma.

Mick Garris strikes again! I höjd med Riding the Bullet börjar jag ana vad King gillar med regissören. Novellen ”Riding the Bullet” publicerades 2000 som en av världens första e-böcker för den breda marknaden och laddades ner över 400 000 gånger inom loppet av ett dygn. Senare kom den att ingå i samlingen Everything’s Eventual, vilket innebär att jag läst den. Av den läsningen minns jag dock inte ett skvatt.

När jag ser Garris filmatisering (den här gången skrev regissören också manus helt själv) kan jag emellertid nära nog höra ljudboksuppläsningen simultant i bakhuvudet. Komplett med en avslutande och sammanfattande berättarröst som låter ana att det vi just tagit del av har varit en lätt melankolisk återblick på en märklig upplevelse. Berättaren är full av minnen av sådant som kanske eller kanske inte hände den där liftar-natten. Jag blir sugen på att återbesöka novellen, väl vetande att King kan det här med melankoliska återblickar.

Tyvärr gör inte denna koppling Garris adaption särskilt mer njutbar. Istället tycker jag att filmen saknar helhet och sammanhang. För att skapa något sådant hade den behövt hållas ihop av en enhetlig stämning eller känsla eftersom det som berättas egentligen inte är mycket till konkret händelseförlopp. Men Riding the Bullet pendlar, ibland ganska vilt, mellan melankoli, humor, rädsla och drama utan att lyckas få känslolägena att smälta samman.

Ibland blir det mest bara rent märkligt, som att Alans kompisar uppenbarligen tycker att det är världens bästa idé att bryta sig in i Alans badrum och skrika ”Surprise” när han sitter i badet (för det är ju så alla amerikaner annonserar att nu är födelsedagsfest på gång). Alternativt övertydligt tidsmarkerande, som när någon kommenterar hur konstigt det kommer att vara i framtiden, när Lennon, Hendrix, Joplin och Morrison alla är gamla och tjocka.

På samma sätt tycker jag mig kunna identifiera flera olika berättelser som filmen inte riktigt kunnat välja mellan. Först har vi Alans relation till sin far och dennes för tidiga dödsfall, vilken som sagt i sin tur grundlagt sonens icke föraktliga dödsångest. Minst lika viktig är emellertid relationen till modern som vid makens död försäkrar sin son: ”You and me against the world, Al”. Det är ju till hennes sjuksäng som Alan ändå skyndar, samtidigt som vi får antydningar om att relationen inte alltid varit problemfri.

Sedan har vi den inre moraliska striden där Alans egoism spelar en huvudroll, vilket filmen ganska övertydligt låter oss ana när flickvännen Jessica påpekar att självmord är det mest själviska någon kan göra. Det är dessutom en moralisk strid vars utfall ska komma att lägga i dagen om Alans dödslängtan är så uppriktigt menad som han försöker ge sken av. Till allt detta ska också läggas de mer skräckbetonade syner som Alan får uppleva, samt den inre dialog han har med sin (för oss synlige) dubbelgångare – ska de enbart fungera som skräckinjagande stämningshöjare, comic relief eller tas som tecken på att Alan håller på att mista förståndet?

Riding the Bullet hade alltså varit i behov av en antingen skickligare regissör eller mer karismatisk huvudperson. För trots att Jonathan Jackson uppenbarligen kammat hem fem Emmys för en roll i General Hospital lägger han här inte särskilt många strån i kors för att uppamma ett engagemang i, eller sympati för, hans Alan från mig som tittare. Nej, jag styr hellre stegen mot bokhyllan och Everything’s Eventual för en omläsning.

Förlaga: ”Riding the Bullet” (e-publikation 2000, Everything’s Eventual 2002)
Cameo: –

Bonus: ”Riding the Bullet”
Jag ska vara rättvis: mycket av det jag nämner ovan finns faktiskt med i novellen. Men på det hela taget är berättelsen just den där melankoliska tillbakablicken på natten då en son försökte ta sig till vad han trodde var sin mors dödsbädd. En mor till vilken vår huvudperson (i likhet med King själv) haft en mycket nära relation under sin uppväxt.

Där filmen startar upp, i Alans dödsångest, lyser dock med sin frånvaro och så här i efterhand kan jag nog tycka att det också är det spår som passar sämst ihop med de andra. Novellens brist på rena skräckinslag kan också förklara varför den vinkeln känns så pass forcerad i Garris adaption. Kings ”Riding the Bullet” är en bekväm historieberättar-King där författaren gör det han gör bäst, men utan att förta sig. En light-version av “The Woman in the Room” om man så vill.

alt. titel: Helan & Halvan, Gøg & Gokke, El Gordo y el Flaco

”Well, here’s another nice mess you’ve gotten me into!”

Tja, Oliver Hardy skulle kunna ha all anledning att återupprepa sin klassiska replik, fortfarande 1953. Han och partnern Stan Laurel har tagit sig iväg på en brittisk music hall-turné och det vore väl synd att säga att de spelar för fullsatta hus. Ollie är lite fetare och Stan är lite slitnare. När vi träffar dem för första gången i ett kvällsödsligt Newcastle bor de på oansenliga Bottle & Glass Inn och kan inte ens fylla en av stadens mindre teatrar. Anledningen till att de ens är iväg på turnén är för att Stan säger sig ha kontakt med en brittisk producent som kan kicka igång en ny Laurel & Hardy-film med Robin Hood-tema.

Läs hela inlägget här »

Att upptäcka vem som är den Rätta när det är alldeles för sent var ett problem redan för Anne på Grönkulla. Som det paradoxalt uttrycks i The Big Sick: för att veta om du verkligen älska någon måste du vara otrogen först. Men har man tur går det som för komikern Kumail Nanjiani och terapeuten samt författaren Emily V. Gordon – man får en andra chans.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo

Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.

Läs hela inlägget här »

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Läs hela inlägget här »

Med Disney-remakes som börjar droppa in både här och var är det kanske inte så konstigt att jag drog igång The Little Mermaid i tron om att filmen var ytterligare en sådan.

Men nej, H.C. Andersens historia står förstås fritt för vem som helst att använda och det är precis vad herrarna Armando Gutierrez, Robert Molloy och Blake Harris gjort. För att minimera risken att ändå bli stämda av Disney-jätten (det finns säkert någon liten advokat på bolagets juridiska avdelning som kunde ha hittat ett lagligt kryphål) sveper man förbi originalhistorien i form av en slags (animerad) upptakt för att därefter landa i ett amerikanskt 20-tal (eller därikring…).

Läs hela inlägget här »

Man who knew infinityVem lämnar ett varmt och välbekant sydöstra Indien för ett svinkallt, fuktigt och främmande Storbritannien? Särskilt som resan i sig och kosthållet i det nya landet blir problematiska ur ett religiöst perspektiv.

Läs hela inlägget här »

Mitt liv som hundNär jag så äntligen fått tummen ur och sett en klassisk svensk film, kunde jag ju lika gärna också hugga den något mindre klassiska litterära förlagan (och självbiografin?): Reidar Håkan Vallis Jönssons Mitt liv som hund.

Läs hela inlägget här »

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.

Läs hela inlägget här »