You are currently browsing the tag archive for the ‘Sjukdom’ tag.
I enlighet med gammal god bloggtradition hedras 6 juni med ett inlägg om en svensk film.
***
alt. titel: My Life as a Dog
Ingemar är en stor relativist och det kan nog behövas. När storebrorsan Erik väcker en med en luftgevärspipa rakt i plytet, när hunden Sickan försvinner på pensionat och mamma är mer eller mindre konstant sängliggande med någon slags lungåkomma hjälper det att tänka på rymdhunden Lajka som ju dog i sin kapsel. Hade Ingemar vuxit upp på 90-talet istället för fyrtio år tidigare hade han sannolikt knallat omkring i en av de där T-shirtarna: ”Kafka hade det inte heller så roligt”.
För att avlasta lungsjuka mamma en smula skickas Ingemar till morbror Gunnar och hans fru Ulla som bor i Småland där det än så länge finns gott om jobb på glasbruket. Ulla blir tokig på Gunnars ihärdiga spelande av Povel Ramels kokosnötssång. Hans faiblesse för andra damers meloner är sannolikt inte heller något av hennes favoritdrag hos maken. Samtidigt finner sig Ingemar tillrätta med den grönhårige Manne, Mannes mekaniskt lagde farfar, den snygga Berit som jobbar på bruket, farbror Arvidsson som vill att Ingemar ska läsa högt för honom från damunderklädesannonser i tidningen och Saga som helst av allt vill spela fotboll och boxas.
Mitt liv som hund är inte bara filmen som slungade iväg Lasse Hallström i omloppsbana runt Hollywood, den är mer eller mindre en nationalklenod, en av den svenska filmskattens mest omhuldade juveler. Efter visningar ”over there” ska Hollywood-eliten ha vacklat ut från biograferna, fullkomligt förbi av rörelse. Så har jag i alla fall uppfattat snacket runt den, så nu var det väl ändå äntligen dags att se mästerverket.
Först blir jag rätt förvånad; av någon anledning hade jag fått för mig att historien om Ingemar främst skulle vara en komedi och det är rätt svårt att se något humoristiskt i en mamma som skriker åt sina bråkande söner att de tar livet av henne medan Sickan slickar i sig utspilld pannkakssmet för glatta livet. Mer Lars Norén än Lasse Åberg om vi säger så.
Sedan blir jag också överraskad av likheterna med Kådisbellan – boxningen finns där och vad är det egentligen med alla dessa ”nostalgiska” gosskildringar som omöjligen kan berätta sin historia utan den obligatoriska nyfikenheten på sex och tjejer? I Mitt liv som hund blir Berit förstås inte alls arg när Ingemar försöker kika på hennes nakenmodellerande inför glasbrukskonstnären, snarare road och lite smickrad.
Nå, i just den här historien nyanseras just den vinkeln på ett intressant och kluvet sätt av pojkflickan Saga som både vill och inte vill att åtminstone Ingemar ska titta lite på hennes knoppade bröst. Och det blir en smula orättvist att reducera Mitt liv som hund till enbart en historia om Ingemars komplicerade förhållande till tjejer. Ska man reducera den till något är det väl en historia om Ingemars komplicerade förhållande till sin mamma, i kombination med coming of age och lagomt prilliga bifigurer.
En i mina ögon rätt typisk svensk film med andra ord – rolig, men inte för rolig. Humorn som gärna ska genomsyras av avvägda mått beska eller melankoli. Tjuvkikande smågrabbar. Snö och snoriga barnnäsor som torkas med allt stelfrusnare vantklädda händer.
Jag ska väl inte påstå att dialogerna i filmen är de bästa jag någonsin hört i svensk film men jag kan förstå att publiken blev imponerade av den unge Anton Glanzelius när det begav sig, för han är oväntat duktig. Tomas von Brömssen spelar Gunnar och hans duktighet är ju knappast oväntad, men välkommen icke desto mindre.
Ja, allt är relativt, som Ingemar lär oss. Jag har äntligen fyllt en vit fläck i min svenska filmallmänbildning. Att det sedan blev en fläck som inte gjorde något större intryck när den väl var ifylld blir till en värdslig sak i sammanhanget. Jag sitter ju i alla fall inte fast i en rymdkapsel på väg mot min oundvikligt kalla död.
Annonser
Jag klänger mig kvar i Oscars-ilet, för det här är helt enkelt en sjujävla Oscars-film! Eller vad sägs om en nominering för bästa film och vinst för bästa utländska? Jag pratar också om den i senaste poddavsnittet (med det respektabla numret 131) från Snacka om film! Läs först och lyssna sedan. Lyssna först och läs sedan. There’s no end to the possibilities!
***
När ska någon sätta sig ned och göra ett avancerat fandom-flödesschema över Michael Haneke och hans rollfigurer Anne och Georges Laurent? Det mig tog ända fram till titten på Amour att inse att de namnen återkommer ofta hos den österrikiske regissörens filmer. Ända sedan Der siebente Kontinent faktiskt, även om de då tysktalande ”Anna” och ”Georg” förstås fått ett annat efternamn.
alt. titel: Ingenting och allting
Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.
alt. titel: Från andra sidan, Fragile
Det var kanske tur att jag inte kände igen det spanska regissörsnamnet Jaume Balagueró. För hade jag varit medveten om att dagens film kom innan den otroligt läskiga found footage-rullen [Rec] hade jag nog haft betydligt större förväntningar på Frágiles. Och det hade nog inte varit så lyckat.
Vid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.
alt. titel: Avskedsfesten, The Farewell Party
Att man som mänsklig varelse har rätt till både sitt liv och sin kropp är en fråga som har diskuterats livligt under historiens gång. Åtminstone den första punkten slogs fast i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 (”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”).
Jag förknippar främst regissör Eli Roth med Hostel och den nyligen utkomna Green Inferno som är ett omtag på de klassiska kannibalfilmerna från 80-talet. Därför är det kanske inte så konstigt att jag trodde att debuten Cabin Fever skulle vara ytterligare en film om tortyrlantisar som tar sig an ett gäng oanande collegeungdomar vilka tar det okloka beslutet att ge sig iväg från storstadens trygghet.
Eftersom jag nu råkar vara barnsligt förtjust i Kurt Wimmers Equilibrium har jag förstås lite svårt att förstå varför regissören och manusförfattaren skulle känna ett trängande behov att göra om samma film bara fyra år senare.
Jag har precis varit på gemensam konferens med jobbet. Två heldagar med föreläsare som sagt viktiga saker. Viktiga för mig, mitt jobb och mitt vardagsliv. Sådant jag borde bry mig om även om jag inte alltid tycker att det är så intressant.
Kusinen Joe Buck från Texas-landet kommer till New York-storstaden. Han är blond, storsmilande, naiv och oskyldig, som gjord för att plockas av sådana som småfifflaren Enrico ”Ratso” Rizzo. Men Joe kanske inte är så oskyldig ändå. I alla fall inte oskyldigare än att han vet vad han ska försörja sig på i New York – kvinnor. Rika kvinnor som gärna slantar upp för att bli eskorterade av en ung hingst som han.
That’s what HE said!