Länge leve bonusfamiljen (2022)

Igår var det nationaldagen 6 juni, så varför inte fortsätta firandet med svenskfilm?

***

Den stora och struliga bonusfamiljen är tillbaka, den här gången på stora duken. Just nu tycks det vara allra struligast mellan Patrik och Lisa eftersom Patrik har vänstrat och Lisa tagit sin tillflykt i ett inredningsjobb norrut. Sin vana trogen tappar hon dock bort både julklappar och tågets avgångstid när hon dagen innan julafton ska åka hem igen. Ingen som sett TV-serien blir heller särskilt förvånad när hon skyller på SJ inför sin lagvigde make istället för att säga sanningen.

Fast lagvigde och lagvigde… På självaste julafton öppnar Patrik ett brev från tingsrätten, vilket meddelar att han och Lisa är skilda. Vanvettig av ilska efter avslöjandet om Patriks otrohet ansökte hon om skilsmässa, men har sedan tydligen lyckats förtränga detta faktum.

Patrik kan inte tänka sig att inte vara gift med sin Lisa och pressar sålunda på för att de ska gifta om sig så snart som möjligt. Trots att Lisa inte tycks helsåld på ett snabbröllop bestämmer sig Patrik för att överraska henne och samlar ihop större delen av bonusfamiljen (plus ett par ytterligare bonuspersoner) för ett storstilat giftermål på självaste nyårsafton.

Till min egen stora förvåning har jag sett lite drygt hälften av TV-serien Bonusfamiljen och tyckt den varit riktigt bra. Något som förvisso kan stå på i bakgrunden medan man pysslar med annat, men ändå hyfsat engagerande och inte minst nyanserat. Serien tar sig tid till att framställa många av de inblandade som lika goda kålsupare. Människor som glänser ibland, men som också kan göra riktigt, jävla dumma och taskiga saker ibland.

Långfilmen Länge leve bonusfamiljen klarar tyvärr inte av att omvandla ett hyfsat lyckat TV-seriekoncept till en sammanhållen, 100 minuter lång, historia. Alla de där upp- och nedgångarna, den relationella berg- och dalbanan, som i serien får ta sin tid, känns nu stressat och forcerat. Dessutom en smula övermäktiga, eftersom det enda som återstår av seriens goda balans mellan allvar och humor är ångest samt gråt och tandagnisslan*. Endast uppvägd av just den sortens pinsamhetshumor som jag inte tycker är det minsta roligt.

Plötsligt upptäcker jag att jag är ganska less på Patriks anala sinnelag, Lisas laissez-faire-attityd och Martins omogne pojkman. När handlingen dessutom inkluderar seriens allra mest skruvade rollfigurer – den avdankade terapeuten Jan (i en hiskeligt oklädsam frisyr dessutom), kuratorn Filip och bögkompisen Danny – blir det för mycket av det goda (den ende som saknas är Patriks rektor). Jag kommer på mig själv med att sitta och sakna både Petra Mede, Nour El Refai och Ann Petrén. Hade mycket hellre sett en film där de hade kunnat få sitta och bitskt ta heder och ära av alla i sin omgivning, både män och kvinnor.

Eftersom jag upplever händelse- och relationsutvecklingen så pass krystad (och dessutom extremt in medias res i sin upptakt – hur många som inte sett serien hänger med överhuvudtaget?) känns inte heller rollprestationerna riktigt lika naturliga som i serien. Enda gången jag vaknar till är en fin liten scen mellan Erik Johanssons Patrik och Frank Dorsins Eddie, vilken förstås blir extra kännbar utifrån deras annars rätt ansträngda TV-serie-relation.

Länge leve bonusfamiljen blir tyvärr en film främst för de serie-beroende som till vilket pris som helst vill hänga lite, lite längre med sina favoriter.

* Som jag skriver hade jag, när jag såg filmen, inte sett hela serien. Nu vet jag dock att fjärde säsongen påminner en hel del om filmen (eller ja, tvärtom förstås, men ni förstår…) i ton och balans. Så i det avseendet kanske jag inte kan skylla allt för mycket på långfilmen jämfört med i vilken riktning serien gick. Men det är ändå en riktning som gör den betydligt sämre än de tre första säsongerna.

Cabin Fever 2: Spring Fever (2009)

I mina försök att göda kompletisthungern var det oundvikligt att jag förr eller senare skulle landa i Cabin Fever 2: Spring Fever trots att jag inte var överdrivet imponerad av Eli Roths debutoriginal. Frågan är dock om uppföljaren bör räknas som en Ti West-produktion eftersom regissören och manusförfattaren tydligen bett om att få sitt namn borttaget från spektaklet efter ”extensive re-editing and re-shooting by the producers”.

På ett sätt kan jag förstå West. Slutresultatet har en air av amatörmässighet och valpig tafflighet. En B-film, helt enkelt. Samtidigt är mitt första intryck ändå mer positivt jämfört med originalet, kanske för att jag är beredd att förlåta en hel del utifrån B-filmskänslan. I någon mån köper jag helt enkelt konceptet med överåriga high school-”ungdomar” och mängden klumpiga skolbals-förebådanden som ska bygga upp till en tydlig Carrie-vajb. Bara med rejäla mängder blodiga kaskadspyor istället för elektrifiering.

Historien har nu förflyttat sig från den lilla stugan i skogen och de övermåttan gräsliga semesterfirarna till Springfield High School och ett gäng övermåttan gräsliga tonåringar. Men eftersom high school-miljön av hävd och vana är som klippt och skuren för gräsliga personligheter stör det inte lika mycket. Till skolan levereras lådvis med Down Home Water, vars innehåll fått en…liten extra kick tack vare kontamineringen som spreds redan i originalet.

Men eftersom tonåringar nu en gång för alla inte bara är övermåttan gräsliga personligheter utan också övermåttan äckliga personer är det ingen som reagerar när diverse blåsor och kläggiga kroppsavsöndringar börjar grassera. Det hör liksom till hela pubertets-grejen. Liksom den hopplösa kärlek som vår hjälte Jonathan hyser för barndomskompisen Cassie. Vilken i sin tur givetvis är tillsammans med det karatesparkande aset Marc. Men kanske kommer Cassie att se Jonathans goda sidor när de blir instängda i skolans aula av ondsinta och skyddsklädda agenter, vilka försöker begränsa smittan. Samtidigt som deras klasskompisar allt mer övergår i ett upplösningstillstånd under de glittrande discokulorna.

Som sagt, B-filmskänslan och den välbekant stereotypa high school-beskrivningen gör det betydligt lättare att svälja den milt uttryckt simpla historien. Fokus ligger istället på att klämma in så många äckeleffekter som möjligt – allt från grodinnehåll på biologilektionen, tappade naglar, munsår och en nedpissad bålskål. Stämningen är så pass gladlynt att jag aldrig tar det hela på allvar och därmed har en mer underhållande stund än jag fick med originalet. Men snackar vi Ti West är Cabin Fever 2 knappast ett måste i filmografin.

Minari (2020)

alt. titel: Minari – Wo wir Wurzeln schlagen, Minari. Historia de mi familia

Kal-Oska och Krestina behöver en nystart och omlokaliserar till det lantliga Arkansas. Han är själglad över att kunna sticka ned händerna i en fin jordlott, ser fram emot att odla hemlandets grönsaker i det nya landets mylla. Hon är inte riktigt lika nöjd, saknar gemenskapen och bekvämligheterna som finns i närheten av en större stad. För att inte tala om sjukhus och vård för den hjärtsjuke sonen.

1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

Andra akten (2023)

“I slutet av första akten kommer den första vändpunkten. Det är en händelse som ändrar berättelsens riktning. Huvudpersonen får ett nytt mål och/eller står i en ny situation.”

När det gäller film är det väl lika bra att söka sig direkt till hästens mun. Som i det här fallet är Svenska filminstitutet och beskrivningen av treaktsmodellen. En klassiker i sammanhanget. Men begreppet “akt” går ju alldeles utmärkt att applicera på mer än bara filmdramaturgi. Rent livsmässigt skulle man exempelvis kunna säga att dagens film handlar andra akten för fysioterapeuten Eva och dramatenskådespelaren Harald.

X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Dallas Buyers Club (2013)

Rodeoryttaren Ron Woodroof drar sig inte för en barbackaritt eller två också utanför arenan, om vi säger så. I mitten av 1980-talet var det dock ingen särskilt riskfri sysselsättning. Och med tanke på att Ron ser ut som döden självt och hostar nog för tretton tuberkulösa primadonnor torde det inte komma som en överraskning för någon annan än honom själv när läkare informerar honom om att han är HIV-positiv. De ger honom 30 dagar.

Moloch (2022)

Betriek har sökt sig tillbaka till sina rötter tillsammans med dottern Hanna efter maken Neils hastiga och oväntade dödsfall. Nu delar hon och dottern hus med Hannas mormor och morfar, precis vid den stora mossen. I den lilla staden går det många rykten om mossen och varje år firar man Legenden om Feike. Som så många andra lokala legender är det en minst sagt gruvlig historia, komplett med häxbränningar, hedniska gudar och människooffer.

Los ojos de Julia (2019)

alt titel: Julias ögon, Julias Eyes, Julia’s Eyes

Det är fullt förståeligt att Julia har svårt att acceptera tvillingsystern Saras död som ett självmord. Systrarna lider av samma degenerativa ögonsjukdom och Julia värjer sig med kraft mot tanken att Sara tog livet av sig för att hon inte stod ut med att inte se. Samma öde väntar ju henne själv.