You are currently browsing the tag archive for the ‘Sjukdom’ tag.

alt. titel: Helan & Halvan, Gøg & Gokke, El Gordo y el Flaco

”Well, here’s another nice mess you’ve gotten me into!”

Tja, Oliver Hardy skulle kunna ha all anledning att återupprepa sin klassiska replik, fortfarande 1953. Han och partnern Stan Laurel har tagit sig iväg på en brittisk music hall-turné och det vore väl synd att säga att de spelar för fullsatta hus. Ollie är lite fetare och Stan är lite slitnare. När vi träffar dem för första gången i ett kvällsödsligt Newcastle bor de på oansenliga Bottle & Glass Inn och kan inte ens fylla en av stadens mindre teatrar. Anledningen till att de ens är iväg på turnén är för att Stan säger sig ha kontakt med en brittisk producent som kan kicka igång en ny Laurel & Hardy-film med Robin Hood-tema.

Men trots att vi i publiken snart börjar ana att Stan inte ens får kontakt med sagda producent är inte allt nattsvart. Allt eftersom ryktet börjar gå börjar också publiken strömma till teatrarna och när paret väl är på plats i London har de råd med rum på Savoy. Men kommer de någonsin att helt överbrygga sprickan som uppstått mellan dem under de gångna åren?

Jag tycker faktiskt det är lite synd att redan en kortare påläsning snabbt ger vid handen att mycket av den dramaturgiska spänningen som skruvas upp i Stan & Ollie tar sig ganska stora friheter med sanningen. Dagens ”BOATS”, skriven av Jeff Pope och regisserad av John S. Baird, försöker nämligen få det att framstå som om Stan Laurel och Oliver Hardy, på grund av skilda ambitionsnivåer och temperament, inte arbetade tillsammans på nästan 16 år innan de återförenades under denna turné. Om inte annat ger det bränsle åt en avgörande scen där Stan anklagar Ollie för att ha övergett honom i kampen för ett schysst kontrakt medan Ollie anklagar sin partner för att bara bry sig om sig själv.

Riktigt så var det ju nu inte. Laurel & Hardy, eller Helan & Halvan som duon är känd i Sverige, jobbade fortfarande tillsammans under första halvan av 40-talet, åkte på brittisk turné 1947, pausade under 1948 på grund av att Ollie var sjuk, spelade in sin sista film 1950 och åkte på en ny brittisk turné under 1952-1954. Däremot verkar det vara med sanningen överensstämmande att Stan Laurel inte kom särskilt bra överens med studioägaren Hal Roach.

Fast i just det här fallet gör det kanske inte så mycket att manuset handskas lite släpphänt med sanningen eftersom jag skulle säga att Stan & Ollie primärt är en bitterljuv liten film om manlig vänskap. Allt detta hänger på prestationerna från, och dynamiken mellan, Steve Coogan som Stan Laurel och John C. Reilly som Oliver Hardy. När Coogan bekänner inför sin fru ”I love him, Ida” finns det ingen anledning att tvivla på hans uppriktighet. Relationen dem emellan osar trygghet i alla bemärkelser.

Stan & Ollie ska man alltså primärt se för att det är för jäkla härligt att få spendera dryga 90 minuter i Coogan och Reillys sällskap. Sedan finns här också en del mildsint humor där filmen framförallt plockat in ett par scener där duon beter sig som om de befunne sig i en av sina filmer. Det behöver kanske inte sägas att bägge skådisarna kopierar sina förebilders respektive komiska särdrag till perfektion? Jag gillade också den bitska stämningen mellan Stans fru Ida Kitaeva (spelad av Nina Arianda) och Ollies fru Lucille (spelad av Shirley Henderson).

På det hela taget skulle jag säga att Stan & Ollie är bättre än BOATS/biopic-genomsnittet, kanske för att filmen som sagt siktar på att berätta en historia om vänskap och ge ett intryck av skuggor på tiljorna snarare än att till punkt och pricka återge ett historiskt skeende. Som Ollie mångtydigt säger i filmens avslutning: ”It was fun while it lasted”.

Att upptäcka vem som är den Rätta när det är alldeles för sent var ett problem redan för Anne på Grönkulla. Som det paradoxalt uttrycks i The Big Sick: för att veta om du verkligen älska någon måste du vara otrogen först. Men har man tur går det som för komikern Kumail Nanjiani och terapeuten samt författaren Emily V. Gordon – man får en andra chans.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo

Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.

Läs hela inlägget här »

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Läs hela inlägget här »

Med Disney-remakes som börjar droppa in både här och var är det kanske inte så konstigt att jag drog igång The Little Mermaid i tron om att filmen var ytterligare en sådan.

Men nej, H.C. Andersens historia står förstås fritt för vem som helst att använda och det är precis vad herrarna Armando Gutierrez, Robert Molloy och Blake Harris gjort. För att minimera risken att ändå bli stämda av Disney-jätten (det finns säkert någon liten advokat på bolagets juridiska avdelning som kunde ha hittat ett lagligt kryphål) sveper man förbi originalhistorien i form av en slags (animerad) upptakt för att därefter landa i ett amerikanskt 20-tal (eller därikring…).

Läs hela inlägget här »

Man who knew infinityVem lämnar ett varmt och välbekant sydöstra Indien för ett svinkallt, fuktigt och främmande Storbritannien? Särskilt som resan i sig och kosthållet i det nya landet blir problematiska ur ett religiöst perspektiv.

Läs hela inlägget här »

Mitt liv som hundNär jag så äntligen fått tummen ur och sett en klassisk svensk film, kunde jag ju lika gärna också hugga den något mindre klassiska litterära förlagan (och självbiografin?): Reidar Håkan Vallis Jönssons Mitt liv som hund.

Läs hela inlägget här »

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.

Läs hela inlägget här »

Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall
Isaac Asimov, Fantastic Voyage

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg