Igår var det nationaldagen 6 juni, så varför inte fortsätta firandet med svenskfilm?
***

Den stora och struliga bonusfamiljen är tillbaka, den här gången på stora duken. Just nu tycks det vara allra struligast mellan Patrik och Lisa eftersom Patrik har vänstrat och Lisa tagit sin tillflykt i ett inredningsjobb norrut. Sin vana trogen tappar hon dock bort både julklappar och tågets avgångstid när hon dagen innan julafton ska åka hem igen. Ingen som sett TV-serien blir heller särskilt förvånad när hon skyller på SJ inför sin lagvigde make istället för att säga sanningen.
Fast lagvigde och lagvigde… På självaste julafton öppnar Patrik ett brev från tingsrätten, vilket meddelar att han och Lisa är skilda. Vanvettig av ilska efter avslöjandet om Patriks otrohet ansökte hon om skilsmässa, men har sedan tydligen lyckats förtränga detta faktum.
Patrik kan inte tänka sig att inte vara gift med sin Lisa och pressar sålunda på för att de ska gifta om sig så snart som möjligt. Trots att Lisa inte tycks helsåld på ett snabbröllop bestämmer sig Patrik för att överraska henne och samlar ihop större delen av bonusfamiljen (plus ett par ytterligare bonuspersoner) för ett storstilat giftermål på självaste nyårsafton.
Till min egen stora förvåning har jag sett lite drygt hälften av TV-serien Bonusfamiljen och tyckt den varit riktigt bra. Något som förvisso kan stå på i bakgrunden medan man pysslar med annat, men ändå hyfsat engagerande och inte minst nyanserat. Serien tar sig tid till att framställa många av de inblandade som lika goda kålsupare. Människor som glänser ibland, men som också kan göra riktigt, jävla dumma och taskiga saker ibland.
Långfilmen Länge leve bonusfamiljen klarar tyvärr inte av att omvandla ett hyfsat lyckat TV-seriekoncept till en sammanhållen, 100 minuter lång, historia. Alla de där upp- och nedgångarna, den relationella berg- och dalbanan, som i serien får ta sin tid, känns nu stressat och forcerat. Dessutom en smula övermäktiga, eftersom det enda som återstår av seriens goda balans mellan allvar och humor är ångest samt gråt och tandagnisslan*. Endast uppvägd av just den sortens pinsamhetshumor som jag inte tycker är det minsta roligt.
Plötsligt upptäcker jag att jag är ganska less på Patriks anala sinnelag, Lisas laissez-faire-attityd och Martins omogne pojkman. När handlingen dessutom inkluderar seriens allra mest skruvade rollfigurer – den avdankade terapeuten Jan (i en hiskeligt oklädsam frisyr dessutom), kuratorn Filip och bögkompisen Danny – blir det för mycket av det goda (den ende som saknas är Patriks rektor). Jag kommer på mig själv med att sitta och sakna både Petra Mede, Nour El Refai och Ann Petrén. Hade mycket hellre sett en film där de hade kunnat få sitta och bitskt ta heder och ära av alla i sin omgivning, både män och kvinnor.
Eftersom jag upplever händelse- och relationsutvecklingen så pass krystad (och dessutom extremt in medias res i sin upptakt – hur många som inte sett serien hänger med överhuvudtaget?) känns inte heller rollprestationerna riktigt lika naturliga som i serien. Enda gången jag vaknar till är en fin liten scen mellan Erik Johanssons Patrik och Frank Dorsins Eddie, vilken förstås blir extra kännbar utifrån deras annars rätt ansträngda TV-serie-relation.
Länge leve bonusfamiljen blir tyvärr en film främst för de serie-beroende som till vilket pris som helst vill hänga lite, lite längre med sina favoriter.
* Som jag skriver hade jag, när jag såg filmen, inte sett hela serien. Nu vet jag dock att fjärde säsongen påminner en hel del om filmen (eller ja, tvärtom förstås, men ni förstår…) i ton och balans. Så i det avseendet kanske jag inte kan skylla allt för mycket på långfilmen jämfört med i vilken riktning serien gick. Men det är ändå en riktning som gör den betydligt sämre än de tre första säsongerna.