Nattavaara: Roman i katastrofernas tid (2020)

En katastrof kommer sällan ensam. Ta ett gäng genuine, bona fide klimatförändringar, lägg till ett par viruspandemier och vi är utan problem framme vid ett Sverige som inte är Sverige längre. I likhet med andra missnöjeslandsändar tröttnade norrbottningarna på att se naturtillgångar ständigt skeppas söderut utan att få särskilt mycket för besväret. Till skillnad från andra missnöjeslandsändar lyckades de däremot slå sig lösa från Sverige och Stockholm genom ett skoningslöst inbördeskrig, vilket resulterade i fristaten Nordmark.

Concussion (2015)

En berg-och-dalbana kan utsätta åkarna för upp till 6g. En tränad person, i en särskild dräkt, kan uppleva 9g utan att förlora medvetandet. Välkommen till en karriär som amerikansk fotbollsspelare, där en spelarkollision kan generera mellan 60 och 90g. Spelar du på rätt position i laget kan en yrkesbana innebära en sisådär 25 000 kollisioner. Att den mänskliga kroppen kanske inte riktigt är byggd för den sortens påfrestningar är ett faktum så ovedersägligt att det tog NFL ända till 2009 att erkänna att det ens skulle kunna finnas någon koppling mellan sporten och sjukdomen CTE.

Morbius (2022)

Den briljante läkaren Michael Morbius är framme vid det 243:e testet av det experimentella serum som är tänkt att bota en sällsynt genetisk blodsjukdom. (Sidospår: Hur briljant är Michael Morbius undrar ni kanske? Så briljant att han kan kosta på sig att åka till Stockholm och Nobelprisgalan, bara för att kunna stega fram till knugen och säga ”Tack, men nej tack” och sedan åka hem igen. Så han är även en briljant posör…)

Spring Uje spring (2020)

Spring Uje spring är en ganska kort film (78 minuter) så det här får bli en ganska kort text. Textens längd hänger också ihop med att all eventuell kritik mot filmen skulle kännas som att sparka undan käppen för en Parkinsonsjuk. I den känslan, samt i filmens obefintliga gränsdragning mellan berättelse och verklighet, ligger både dess styrka och svaghet.

Tills solen går upp (2021)

Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.

Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…

X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

Riding the Bullet (2004)

alt. titel: Stephen King’s Riding the Bullet

Alan Parker är en plågad ung man. Trots att han är collegestudent anno 1969 deltar han varken i protestmarscher mot Vietnamkriget eller trumcirklar. Istället är han uppfylld av en dödsfixering som eventuellt grundlades när han som ung gosse förlorade sin far. När Alans krokilärare frågar ”Why don’t you draw what you see” inför den unge mannens teckning av ett ruttnande kvinnolik svarar den unge Werther ”I do”. That’s deep, man! Livet synes honom alltså tomt och innehållslöst och kanske det är därför han slinter med det där rakbladet över handleden i badet dagen före Halloween? Det är ju ändå hans födelsedag…

Stan & Ollie (2018)

alt. titel: Helan & Halvan, Gøg & Gokke, El Gordo y el Flaco

”Well, here’s another nice mess you’ve gotten me into!”

Tja, Oliver Hardy skulle kunna ha all anledning att återupprepa sin klassiska replik, fortfarande 1953. Han och partnern Stan Laurel har tagit sig iväg på en brittisk music hall-turné och det vore väl synd att säga att de spelar för fullsatta hus. Ollie är lite fetare och Stan är lite slitnare. När vi träffar dem för första gången i ett kvällsödsligt Newcastle bor de på oansenliga Bottle & Glass Inn och kan inte ens fylla en av stadens mindre teatrar. Anledningen till att de ens är iväg på turnén är för att Stan säger sig ha kontakt med en brittisk producent som kan kicka igång en ny Laurel & Hardy-film med Robin Hood-tema.

The Big Sick (2017)

Att upptäcka vem som är den Rätta när det är alldeles för sent var ett problem redan för Anne på Grönkulla. Som det paradoxalt uttrycks i The Big Sick: för att veta om du verkligen älska någon måste du vara otrogen först. Men har man tur går det som för komikern Kumail Nanjiani och terapeuten samt författaren Emily V. Gordon – man får en andra chans.

La vita davanti a sé (2020)

alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo

Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.