Intermezzo (1936)

Även om dokumentären Jag är Ingrid inte var någon höjdare som film betraktat väckte den ändå förstås en viss nyfikenhet inför Ingrid Bergman, både som fenomen och som skådespelerska. Så när det dyker upp en chans att se en av hennes mest berömda svenska filmer, kärleksdramat Intermezzo, hugger man den så klart i flykten.

Vännerna Holger Brandt och Thomas Stenborg anar slutet på 20 års gemensamt arbete och glädje. Thomas vill hellre gå och påta i sin trädgård och äta hustrun Gretas stångkorv än ännu en gång ackompanjera violinisten Holger på dennes världsturnéer. Holger kräver däremot fortfarande världens brus och publikens jubel. Att gå hemma och mysa med hustrun Margit samt barnen Ann-Marie och Åke ligger inte alls för honom.

Än så länge har Margit tagit den bortavarande maken med ett visst lugn, hon kan ju inte följa med honom när de har barnen att tänka på och hon känner sig trygg i vetskapen om att han alltid hittar hem till sin familj.

Men det var innan Holger fick span på Anita Hoffman som är Thomas unga protegé, tillika Ann-Maries väna pianolärarinna. Thomas hade tänkt sig att låta Anita utvecklas som en artist i lugn och ro. Men då hade han inte räknat med tjuskraften hos den eldige violinisten som kan fälla musikaliskt intresserade damer likt bowlingkäglor genom att likna dem vid wienervalser.

Snart har Anita offrat alla drömmar om ett eget artisteri på musikergroupiens altare. Margit får i sin tur insinuanta brev om vad maken pysslar med och känner sig därmed inte längre lika trygg i förvissningen att det är hon och barnen som spelar andrefiol i Holgers liv efter hans turnéambitioner.

I de samtida pressklippen står följande om regissör Gustaf Molander: ”Han är utomordentligt kultiverad och polerad, grovheten är honom främmande”. Och nog stämmer det alltid. Att se ens en antydan av sexrufsigt hår eller tillstökade sängkläder i samband med Gösta Ekmans Holger och Ingrid Bergmans Anita är inte att tänka på. Han förför henne istället med vårflodssymbolik och utmaningar om att våga leva livet på riktigt trots att det kan verka farligt ibland. Hon blir förtvivlad av sjaskigheten i deras relation vid ett högst påklätt men förstulet möte på ett café.

Ju äldre en film är, desto klurigare är det att försöka avkoda den. Sådant som jag blir överraskad av var kanske det mest naturliga som fanns i Sverige anno 1936. Med det i bakhuvudet fäster jag mig dock vid att det är förvånansvärt lite moraliserande från omgivningens sida över Holger och Anitas relation. Han är kanske inte jättehygglig i förhållande till Margit (det är hon som måste tvinga fram ett avgörande i frågan om vad Holger egentligen vill) men Anita är en fullt fungerande och vettig ung kvinna som bara skriver upp ett par dyrköpta livserfarenheter på kärlekens konto.

Och visst är Ingrid Bergman alldeles förtjusande som Anita, ansikte och leende har en sällan skådad lyskraft som med råge borde övertrumfa hennes pianospel i Holgers ögon. Intermezzo vet också att dra nytta av detta faktum eftersom filmen i hög utsträckning vilar på de olika skådespelarnas ansiktsuttryck. Men Ingrid Bergman lyser starkast på egen hand, relationsmässigt fastnar jag mycket mer för tyngden och säkerheten som finns mellan Gösta Ekman och Inga Tidblads Margit. Jämfört med Ingrid Bergmans ungflicksförälskade uppenbarelse har Inga Tidblad en helt annan pondus i sin förfördelade hustru.

Sådant som inte fungerar riktigt lika bra, eller som åtminstone får mig att börja tänka på annat än triangeldramat, är Gösta Ekmans sminkade ansikte (som får honom att påminna om den äldre Charlie Chaplin) eller det faktum att Åke spelas av en 21-årig Hasse Ekman. Det blir märkligt med en ung man vars beteende signalerar ”15-årig son” när hans kropp snarare signalerar ”Margits toy boy”.

Och så var det ju det här med äldre filmer – vi snackar ändå 1936 och en film vars historia till viss del utspelas på den europeiska kontinenten. Det faktum att det satt en tysk führer på plats sedan två år tillbaka är av noll och intet intresse för violinist-Holger och hans rundlagde bokningsagent Charles (spelad av Bullen Berglund).

Jag tror att Intermezzo tjänar på en omtitt med ett större fokus på just alla dessa olika ansiktsuttryck, att låta mig svepas med i filmens olika känslostormar. I nuläget hamnade den nämligen farligt nära det icke föraktliga men aningens tråkiga ”mer intressant än bra”.

På streamingtjänsten C More finns det fler Ingrid Bergman-filmer än Intermezzo. Börja med den och fortsätt sedan att se film under hela den gratismånad som tjänsten bjuder på.

Annonser

Musikalvecka: Sing Street (2016)

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Därför får syskonen Conor, Ann och Brendan lyssna på ändlösa gräl mellan sina föräldrar. Dessutom måste det sparas pengar. Brendan har till sina föräldrars besvikelse redan hoppat av college men 15-årige Conor tvingas byta skola. Nu ska han gå på pojkskolan Christian Brothers var motto är ”Viriliter Age” (Act manly!) och där skol”matsalen” säljer pommes och choklad. Punkt.

Conors första dag blir en sannskyldig golgatavandring mellan fientliga ansikten, slagsmål, råttkastning (råttan var i alla fall död) och en rektor som inte kunde bry sig mindre om att den nye eleven inte har råd med ett par svarta skor. Det står på sidan 142 i skolans reglemente att alla elever ska bära svarta skor. Punkt. Alternativet är att gå i strumplästen.

Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Conor får span på en snygg tjej och i ett försök att behålla hennes uppmärksamhet har han plötsligt inte bara hittat på ett band som han spelar i utan också en musikvideo, vilken som av en ren händelse behöver just en tjej som Raphina. Så när hon tackar ja (jag tror Conor blir lika överraskad som vi tittare) måste Conor i rödaste rappet hitta både ett band, skriva en låt och komma på en musikvideo. Helst en som är lika bra som Duran Durans ”Rio”, vilken enligt brodern Brendan ”will last forever!”

När inte bara musikalkollegan Filmitch utan också musikalkramarna Fiffi och Flmr hyllat Sing Street högt och lågt och allt däremellan var en titt given när filmen dök upp i C More-flödet.

Först är jag lite fundersam – det här är ju mer en musikfilm än en musikal? Men efter ett tag bestämmer jag mig för att släppa sargen och acceptera Sing Streets musikalstatus. För även om dialogen inte sjungs fram handlar förstås alla Conors nyskrivna låtar om kärleken till Raphina eller den obändiga tonårskänslan som kräver mer av livet än skola och vardag.

Det är svårt att värja sig för Sing Streets charm och härliga driv. Förhållandet mellan Conor och Raphina är dock mer rart än himlastormande (och varför ska det ta halva filmen innan vi får veta vad hon heter?!). Det jag fastnar för är istället relationen mellan bröderna och deras gemensamma försök att knäcka livsgåtorna som är rock ’n’ roll och olyckliga föräldrar. Det går lite bättre med rock ’n’ rollen, om vi säger så. Kanske för att Conor fortfarande är en sådan musikalisk novis att Brendan kan imponera på lillbrorsan med kommentarer som ”you need to learn how NOT to play” samt diagnosticera tonårsupplevelsen som ”happy-sad” där det enda botemedlet är The Cure. Jag tror Sing Street håller med mig i detta eftersom filmen tillägnas ”brothers everywhere”.

Ferdia Walsh-Peelo spelar Conor och får ge sin tonårshjälte en stor portion självklar integritet som tillåter honom stå upp mot både jämnåriga och vuxna mobbare samt inte skämmas det minsta för att komma till skolan som David Bowie (vätesuperoxidlugg och blå ögonskugga) ena dagen och Robert Smith (svart frisyrspret och svart ögonskugga) nästa. Det här hade förstås kunnat kännas överdrivet och tillrättalagt men sannolikt vinner Sing Street även i detta på en slags musikal-vibb som gör att man accepterar hela upplägget utan att blinka. Stråken av någon slags irländsk diskbänksrealism light i stil med exempelvis The Commitments hjälper samtidigt till att mota den värsta sockersötman.

Uppväxt som jag är på 80-talet har jag inga problem att känna igen de allra flesta av Sing Streets musikaliska inslag. För en gångs skull kan jag också till min glädje konstatera att Conors nyskrivna låtar faktiskt är bra på riktigt, ett fenomen man inte är allt för bortskämd med när det kommer till musikfilmer (lex Queen of the Damned). Men för egen del var jag aldrig lika musikbiten som Conor blir under Brendans inflytande och det är kanske här som jag saknar den där sista pusselbiten för att kunna pass in Sing Street helt efter mitt eget hjärta.

Jag har nämligen inga som helst problem att både uppfatta och förstå Raphina, Brendan och Conors kärlek till musiken som låter dem fly vardagen. Något som utgör mer eller mindre ett löfte om ett bättre eller härligare eller roligare liv. Ett liv där du kan vara den där jetmotorn och trycka plattan i mattan utan att tänka på morgondagen. Kruxet är att jag inte kan KÄNNA den där känslan själv eftersom musik aldrig haft den betydelsen i mitt eget liv. Jag var givetvis inte immun mot Morten Harkets locktoner och mjuka ögon men hamnade aldrig i stadiet där jag hade kunnat gå i döden för att få höra ”Take on me” en gång till. Jag tror att det är identifieringen med den känslan som utgör skillnaden mellan att tycka om Sing Street eller älska Sing Street.

Så var musikalveckan över för i år. Vad har bloggkollegan Filmitch hittat för sin hejdundrande avslutning? Hoppas ni läsare har njutit lika mycket av musikalöverflödet som jag och Filmitch gör och välkomna tillbaka för fler musikaler om ett år (hoppas kan man ju alltid).

Blev ni sugna på att återuppleva 1980-talet och odödlig tonårskärlek finns det som sagt inga hinder alls för att skutta över till streamingtjänsten C More. De bjussar dessutom på en gratismånad, så du hinner se Sing Street många gånger om.

Musikalvecka: Rock of Ages (2012)

På 60-talet i den franska kuststaden Rochefort drömde alla om kärlek. På 80-talet i den amerikanska kuststaden Los Angeles drömmer ingen om kärlek, utan är bara om fame and fortune. Or do they?!

Sherrie har i princip klivit av bussen från bonn-Oklahoma när någon stjäl hennes resväska som bland annat var full med hennes älskade skivsamling. Drew kommer till undsättning, inte i tid för att stoppa tjuven men väl för att lyssna på Sherries problem. Han hjälper henne också att fixa ett jobb på den berömda musikklubben The Burboun som är ett av Sunset Strips mest välkända landmärken.

Genom att med en gång utmärka sig som en schysst kille och dessutom vara utrustad med mjukt bruna valpögon borde Drew med omedelbar verkan vara förpassad till Sherries friend zone men icke sa nicke. Snart gosar Sherrie och Drew (som också jobbar på The Burboun) mer än de hugger i på klubben. Trots att Sherrie kom till L.A. med sångardrömmar är hon inte en sämre flickvän än att hon istället raskt kan göra Drews sångardrömmar till sina egna och ser därmed till att Drew och hans band Wolfgang Von Colt får agera förband på The Burboun.

Trots en förlamande scenskräck river Drew av alla rockers programförklaring “I Wanna Rock” till publikens stora jubel och blir därmed uppmärksammad av kändismanagern Paul Gill. Slutet gott, allting gott, right? But of course not.

Drew lägger ihop rock och kändishungrande tjej och kommer fram till att Sherrie varit otrogen med superrockern Stacee Jaxx men utan att fråga henne rent ut. Istället beter han sig som ett as och Sherrie, som lägger ihop rock och kändiskåt musiker, kommer fram till att framgången stigit Drew åt huvudet. Även här utan att fråga rent ut. Därmed är Drew helt i klorna på Paul Gill och börjar sälja av sina rockerideal ett efter ett medan Sherrie gråter en stund i regnet innan hon tar jobb på ”The Venus Club for Gentlemen”.

Ska vi kanske börja med titeln på denna musikal som sattes upp på scen första gången 2005 och sedan blev film? Ok, jag förstår att det är en sångtitel från Def Leppard (vilken komiskt nog inte kan spelas i musikalen eftersom man inte lyckades få rättigheterna till den) och innan dess både ett bibelcitat och titeln på en populär 1700-talspsalm (och otippat nog också en stumfilm som hämtat sitt tema från psalmen). För mig antyder den dock att man skulle få sig till livs en slags kavalkad av rockmusik från, säg, det glada 20-talet och framåt. Istället är det tvärt om, både platsen (Sunset Strip), tiden (1987) och musiken (mestadels glamrock) är oerhört precisa.

Detta är en film som försöker leva högt på klassiker som ”Paradise City”, ”Every Rose Has Its Thorns” och ”Here I Go Again”. Och, förstås, de fullkomligt uppenbara ”I Love Rock ’n’ Roll” samt den tidigare nämnda ”I Wanna Rock”. Problemet är bara att man måste utrusta sig med ett visst mått av önsketänkande för att kunna kalla en del av låtarna för vare sig rock eller rock ’n’ roll. Eller vad sägs om Foreigners ”I Want to Know What Love Is” och Extremes ”More Than Words”?

Nåvälan, det blir snart uppenbart att det enda denna musikalfilm (musikalen har jag inte sett och kan därmed inte uttala mig om) har att komma med är sina hits. Faktum är att man verkar så nöjd över att ha kunnat sätta ihop ett gäng redan existerande låtar som på något vänster ”säger” något (typ ”I wanna rock”) att man inte orkat lägga två ytterligare Gibsonhalsar i kors för att faktiskt bygga något som skulle kunna likna en historia också. Dock lite oklart vem ”man” ska vara i det här läget – regissören Alan Shankman, manusförfattarna Allan Loeb och Justin Theroux eller den ursprunglige musikalmakaren Chris D’Arienzo?

”Ryggraden” utgörs av kärlekshistorien mellan Drew och Sherrie samt deras respektive (och likvärdigt simpla) heaven and hell-historier. Utöver dem inbegriper filmen dessutom den mentala resan som görs av den livs- och rocktrötte Stacee Jaxx innan han finner kärleken med Rolling Stone-reportern Constance, en kortis om hur den övervintrade rockerägaren till The Burboun hotas av konkurs (och finner kärleken) samt korståget mot satanisttillhållet The Burboun som leds av borgmästarhustrun Patricia (som dessutom ska komma att återfinna sin kärlek till rock innan vi är helt klara).

Jamen, visst. Givetvis är detta en film om kärlek, kanske inte helt ovanligt i musikalsammanhang. För att publiken absolut inte ska missa den detaljen får ägaren till The Venus Club (spelad av Mary J. Blige) uttryckligen säga till Sherrie: ”you were looking for love, not fame and fortune”.

Däremot är jag som sagt lite tveksam till om filmen uttrycker särskilt mycket kärlek till rock. Musikvalet har jag redan uppehållit mig vid, så nu är det kanske dags att gå vidare till skådisarna. Julianne Hough som Sherrie har Farrah Fawcett-hår och mer fransar på jacka och stövlar än hon vet vad hon ska göra med. Check för ok rockerpotential. Diego Boneta som Drew ser däremot alldeles för snäll, äppelkindad och krullhårig ut för att uppfylla detta potential.

Priset tas dock av Tom Cruise som Stacee Jaxx. Han tycks ha ansträngt sig rejält för att faktiskt sjunga sina egna låtar (i likhet med en viss svensk sångerska) men vad gör det när hans Axl Rose-stil (bred bandanna och strassbeprydda skinnjackor) känns långt ifrån övertygande. Tom Cruise kan vara mycket, men han är banne mig ingen rocker. (Ska vi snacka riktig rocker så varför inte typ Sam Elliott som Lemmy i Motörhead – the musical?).

Rock of Ages är en musikal där man lika gärna kan nöja sig med att lyssna på soundtracket, eftersom ”historien” aldrig blir något mer än en räcka scener för att motivera att Tompa ska få sjunga Bon Jovis ”Wanted Dead or Alive”.

Filmitch har i årets musikalvecka redan hittat en rockberättelse som var bättre än Rock of Ages. Jag hoppas förstås att hans musikal för dagen också var bättre än ovanstående.

Freedom (2010)

Likt en jycke ständigt på jakt efter det perfekta gömstället för sina råhudsben tycks amerikaner ständigt vara på jakt efter det gäckande konceptet The Great American Novel. En roman som på ett eller (oftast) flera hundratal sidor på ett unikt och samtidigt träffsäkert sätt lyckas fånga tidsandan i den period när den är skriven. Trots att jag själv inte är särdeles bekant med vare sig begreppet eller de romaner som skulle kunna ingå i det är det svårt att värja sig för intrycket att Jonathan Franzens Freedom med självklarhet måste vara en sådan Stor Roman.