You are currently browsing the tag archive for the ‘Musiker’ tag.
alt. titel: Cold War
Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.
Kombon musikal och sport känns kanske knepig till att börja med, men hey, det funkade ju alldeles utmärkt för Take Me Out to the Ball Game. Och när ”sporten” är sång, finns förstås en uppsjö möjligheter för både ljuva röster och avancerad koreografi.
alt. titel: G – som i gemenskap
Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.
För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.
Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.
Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…
***
”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.
Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…
***
Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.
Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.
***
Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.
alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet
Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.
Även om dokumentären Jag är Ingrid inte var någon höjdare som film betraktat väckte den ändå förstås en viss nyfikenhet inför Ingrid Bergman, både som fenomen och som skådespelerska. Så när det dyker upp en chans att se en av hennes mest berömda svenska filmer, kärleksdramat Intermezzo, hugger man den så klart i flykten.
That’s what HE said!