You are currently browsing the tag archive for the ‘Musiker’ tag.
”Hey, wassa madder wid yuooo?!” Nej det finns ingen hejd på hur newyorkst italiensk-amerikansk Tony ”Lip” Vallelonga är. Tryggt förankrad i Bronx med knytnävar, en rejäl mage, fru och två barn samt stor familjekrets – pappa, bröder, systrar, svärföräldrar. Om det bara inte vore så tajt med pengar. För att kunna försörja familjen på mer än vadslagning om att kunna äta bisarra mängder mat tar Tony efter viss diskussion chaufförsjobbet åt en Donald Shirley.
Eftersom Donald insisterar på att kallas ”doktor” Shirley tror Tony först att det handlar om någon slags medicinsk turné men det står snart klart att hans arbetsgivare inte är den sortens doktor. Istället har han hedersdoktorat men är framförallt en skicklig och efterfrågad musiker och kompositör. Och nu ska han göra en turné söderut. Tony frågar oskyldigt ”Atlantic City?” men svaret blir istället, illavarslande nog, ”the deep south”.
Illavarslande? Nej, trots att unionsfientliga rasismlantisar sannolikt inte älskade italiensk-amerikanska yankees som Tony är det förstås ”Doc” Shirleys mörka hudfärg som kan komma att innebära problem under resans gång. Och Tony är inhyrd just för sin förmåga att lösa sådana problem.
Chans att se filmen som fick en guldgubbe för bästa film? Klart jag skulle ta den. Och i likhet med många andra måste jag förstås ställa mig något frågande till vinsten. Green Book är i alla avseenden en välgjord film. Jag har nog fortfarande inte riktigt fått in i skallen att regissören är ingen mindre än Peter Farrelly som hyfsat nyss var Razzie-nominerad för Movie 43 och sedan stack emellan med Dumb and Dumber To innan han satsade på Green Book. Berättandet rullar på i god takt, filmen är snygg och skådespelarinsatserna från framförallt Mahershala Ali och Viggo Mortensen är solida. Att Ali skulle vara värd sin guldgubbe för bästa biroll har jag betydligt mindre problem med.
Om man nu ska jämföra Green Book med BlacKkKlansman (och det är ju ändå två filmer som bägge handlar om amerikansk rasdiskriminering och tävlade mot varandra i flera Oscars-kategorier) skulle jag kunna likna den förra vid en banan medan den senare snarare är som en kaktusfrukt. Bägge är lika goda när du väl kan stoppa dem i munnen men bananen än nu på det hela taget mer tillmötesgående när det gäller att komma åt godsakerna. Green Book bjuder på en jämnare och mer förväntad resa än BlacKkKlansman. Det kan i och för sig kännas tryggt, men jag märker att jag saknar Spike Lees glöd. För jämfört med Green Book framstår BlacKkKlansman fortfarande som en svin-arg Spike Lee-rulle.
I Green Book finns inga som helst tveksamheter och filmen mer eller mindre skedmatar publiken med sitt budskap. Det som gör att den funkar överhuvudtaget och inte bara blir ett sockersmörigt elände är de två huvudrollerna. Viggos Tony Lip tillåts bli något mer än bara en brutalrasist som i slutänden, och till sin egen förvåning, smider vänskapsband med en svart man. I det avseendet är Mahershalas Doc Shirley mer endimensionell som det olyckliga och identitetslösa Geniet men han gör å andra sidan rollen med en sådan magnifik och konungslig värdighet ut i fingerspetsarna att jag faktiskt glömmer bort det.
Green Book har fått en hel del kritik trots sitt ”fina” budskap. Ska vi än en gång applådera hur en förtryckt minoritet får utrymme på film enbart i syfte att berätta hur den Vite Mannen utvecklas till en bättre människa? Självklart ska man ställa den här typen av frågor till den här typen av film men om valet står mellan Green Book eller ingen film alls tycker jag ändå att den historia och det budskap filmen vill förmedla är bättre än inget alls. Sedan är det så klart upp till publiken om man väljer att se det som en film om människor som är varma och omtänksamma trots en underliggande och naturlig vardagsrasism eller en film om människor som för all del är varma och omtänksamma men som, när det kommer till kritan, ändå är vardagsrasister.
Det känns väl rätt naturligt att en musikal blir nominerad för ”Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Song)”?
***
Om vi ska tro Rocketman stormar Elton Hercules John torken på samma sätt som han stormat världens konsertarenor och topplistor under dryga 20 år. Medelst påfågelflamboyant scen-persona, ständigt på flykt undan den lille grabben som hette Reginald Kenneth Dwight och växte upp i ett remarkabelt kärlekslöst hem.
alt. titel: Cold War
Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.
Kombon musikal och sport känns kanske knepig till att börja med, men hey, det funkade ju alldeles utmärkt för Take Me Out to the Ball Game. Och när ”sporten” är sång, finns förstås en uppsjö möjligheter för både ljuva röster och avancerad koreografi.
alt. titel: G – som i gemenskap
Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.
För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.
Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.
Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…
***
”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.
Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…
***
Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.
Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.
***
Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.
That’s what HE said!