You are currently browsing the tag archive for the ‘Politik’ tag.

Det finns säkert många anledningar till att man läser juridik. Rättspatos, ren ambition, illusioner om den egna förmågan, möjligheten att tjäna grova pengar (åtminstone i USA). Amanda Brown gjorde det för att bli författare, Eller ja, det är åtminstone resultatet av hennes år vid Stanford Law School – boken Legally Blonde (eftersom hon aldrig tog examen).

En bok vars hjältinna, Elle Woods, kom att odödliggöras på vita duken i form av kvinnan med Hollywwods spetsigaste haka: Reese Witherspoon. Hon är en stor anledning till att jag har en soft spot för den första Legally Blonde-filmen som verkligen inte kommer med något nytt, vare sig det gäller skämt om stelbenta advokater, genusperspektiv inom juridiken eller råpluggmontage.

Där filmen däremot kanske till viss del banar ny väg är i förhållandet till sin protagonist. Eftersom vi introduceras till hennes putsade fasad, pennor med fjädrar på och faiblesse för rosa kommer det kanske inte som någon överväldigande överraskning att Elle Woods är långtifrån den klassiskt urblåsta cheerleader-bimbon. Ingen överraskning, men en rätt trevlig bekräftelse på att ytan faktiskt inte alltid matchar innehållet. Elle är både smart och medkännande och känner sig därför begripligen sviken av pojkvännen Warner när han drar till Harward Law School utan att så mycket som kasta en förlovningsring efter sig i flykten.

Incitamentet för Elle att också kämpa sig till en plats vid samma utbildningsetablissemang är alltså en man och ett hägrande giftermål, men det dröjer inte så värst länge innan hennes credo snarare kommer att handla om att tro på sig själv.

Den första Legally Blonde-filmen klarar av att balansera det i grunden fjantiga konceptet med en nätt blondin som med hjälp av sina kunskaper om mode och skönhetsbehandlingar klarar biffen till allas förvåning. Och som dessutom vinner över sina meningsmotståndare under resans gång eftersom hon är både snäll och generös.

Tyvärr är det ett koncept som inte tål att upprepas, vilket blir plågsamt tydligt i uppföljaren Legally Blonde 2: Red, White & Blonde. Nu måste Elle inte bara vinna juryns gillande i en enda rättegång utan hela kongressen i sin kamp att förbjuda djurförsök inom skönhetsindustrin.

Dels använder man sig av exakt samma grepp som i första filmen för all del är ostiga men ändå fungerar eftersom Reese är så pass glad och charmig. När de upprepas förvandlas de till att istället kännas manipulativt överlagda. Att en rätts- eller föreläsningssal ställer sig upp och applåderar den käcka juridikstudenten är en sak, att hela senaten ställer sig upp och gör detsamma en annan. Vi vet redan att ingen tar Elle på allvar och att bara se det en gång till blir inte särskilt underhållande.

Dels fungerar inte försöken att förlita sig i betydligt högre utsträckning på Elles sorority-förening, Delta Nu. Det som blev en rolig detalj i första filmen utvecklas nu till att bli fullkomligt osannolikt med cheerleading-uppträdanden i kongressen och systerskapshälsningar med den suraste av alla senatorer.

I originalet låg den lilla allvarliga poäng som filmen ändå försökte göra i genusperspektivet, vilket dessutom i den här genren gjordes förhållandevis subtilt. Kompiskänslan som utvecklades mellan Elle och Selma Blairs torra Vivian gav filmen ett hjärta. Gänget som man samlar runt Elle i uppföljaren lyckas inte alls anamma samma relation till vår protagonist. Försöken att säga något om homosexualiet funkar inte alls på samma sätt som genusperspektivet, kanske för att man i Red, White & Blonde samtidigt vill göra det hela lite tokroligt genom att framställa två jyckar som ett gaypar.

Summa summarum ett original som fortfarande försvarar sin (och Reese Witherspoons) plats i må bra-komedins hall of fame men en uppföljare som man gör bäst i att glömma bort.

Legally Blonde (2001)

Legally Blonde 2: Red, White & Blonde (2003)

Annonser

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Läs hela inlägget här »

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Läs hela inlägget här »

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Läs hela inlägget här »

När en favoritförfattare som China Miéville nämner en tydlig inspirationskälla har jag nästan inget val annat än att söka upp den walesiska reseförfattaren Jan Morris Hav. Boken består av Morris Last Letters From Hav från 1985 och en slags uppföljare, Hav of the Myrmidons, från 2006. Morris har grävt djupt i sin skrivarerfarenhet och åstadkommit en påhittad stad som känns så verklig och påtaglig att många först hos resebyrån besviket tvingats konstatera att det inte går att köpa en resa till Hav.

Läs hela inlägget här »

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

Läs hela inlägget här »

the-serpent-and-the-rainbowNär George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.

Läs hela inlägget här »

suburraRomförstaden Ostia grundades 1884 efter att man lyckats göra sig kvitt malarian som tidigare hemsökt de sanka kustmarkerna. Men för alla som ser Stefano Sollimas våldsamma Suburra står det klart bortom allt rimligt tvivel att en sjukdom fortfarande hemsöker området. Och den kallas girighet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser