You are currently browsing the tag archive for the ‘Politik’ tag.

När en favoritförfattare som China Miéville nämner en tydlig inspirationskälla har jag nästan inget val annat än att söka upp den walesiska reseförfattaren Jan Morris Hav. Boken består av Morris Last Letters From Hav från 1985 och en slags uppföljare, Hav of the Myrmidons, från 2006. Morris har grävt djupt i sin skrivarerfarenhet och åstadkommit en påhittad stad som känns så verklig och påtaglig att många först hos resebyrån besviket tvingats konstatera att det inte går att köpa en resa till Hav.

Jag kan förstå att någon som är så fascinerad av Staden som Miéville blir ohjälpligt fångad av Morris skapelse. Kanske det till och med var så att den yngre författarens stadsförtjusning väcktes av att läsa om det outgrundliga Hav?

Morris säger själv att hela hennes produktion kan ses som en slags förklädd självbiografi. I ett efterord beskriver hon hur Hav blev ett försök att för sig själv frambringa någon slags begriplighet av en förbryllande verklighet där ideologier, influenser, politik, traditioner och religion ofta förekommer i en slags häxblandning som gör det omöjligt att sätta fingret på ett tydligt ursprung. Last Letters from Hav hanterar en svunnen historia och en sönderfallande värld, medan Hav of the Myrmidons snarare är klädd i modernitetens till synes distinkta skal av glas och betong.

Å ena sidan är alla Havs influenser tydligare än i riktiga städer, här går det att urskilja det grekiska, det arabiska, det ryska, det brittiska. Å andra sidan finns alla dessa kulturer i en konfys korsbefruktning och parallellitet som egentligen inte gör dem mindre dunkla eller ogripbara.

Både Morris själv och Havs invånare säger att det kanske mest utmärkande för hela staden är labyrinter och visst visar framställningen på ett labyrintiskt skimmer? Hav blir en fantasieggande palimpsest där två av de mest inflytelserika aktörerna, katarerna och myrmidonerna, är ett slags undflyende enigma i sig. Svåra att få grepp om, sätta fingret på, fånga under luppen.

Samtidigt känns det som om Morris hade ganska roligt när hon formade sin fiktiva stad eftersom hon kunde fylla den med människor av alla de sorter. Därför får Hav ha varit besöksmål för såväl Sigmund Freud som Ernest Hemingway, Nijinsky, Thomas Mann och, kanske, kanske, till och med självaste Hitler. Alla kom de för att spela på det luxuösa casinot och äta sjöborresoppa samt de sällsynta snöhallonen som bara växer uppe i bergen och är värda sin vikt i guld.

Hav känns som en bok och en berättelse som är svår att placera i ett fack. I sin mest grundläggande form är den som sagt en påhittad reseberättelse men det är en berättelse om en resa där mycket tycks röra sig precis under ytan och som kanske inte ens författaren själv är fullt medveten om. Tillräckligt verklig för att inte vara fantasy, tillräckligt fantastisk för att eventuellt kunna ses som någon slags helt egen science fiction-genre.

Själv hade jag dock svårt att helt och fullt följa med Morris in i de havska labyrinterna. Boken rymde hela tiden löftet om något lockande som skulle uppenbara sig bakom nästa krök men jag kom aldrig ända fram. Läsupplevelsen kändes ofullbordad och blev snarare ett spännande tankeexperiment från Morris sida. På så sätt kan jag mycket väl tänka mig att det är en bok som tjänar bättre som inspirationskälla och startpunkt för något helt annat. Men eftersom jag själv inte är författare hade jag lite för svårt att se vad detta ”annat” skulle kunna vara. Personligen föredrar jag nog den utveckling från Morris stadsbygge som representeras av China Miéville.

Annonser

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

De kvinnokroppar som visas upp (icke-exploaterande eller inte) i Call Girl tillhör alla bordellmammans Dagmar Glans stall. Hon ses som en rejäl säkerhetsrisk på vissa håll och då inte bara för att diverse ministrar och andra högt uppsatta politiker utnyttjar hennes tjänster Nej, det stora problemet är att man tror sig veta att Dagmars flickor löper som skållade troll mellan sängar som innehåller både svenska och utländska politiker. Hur stor är risken att någon av dem säger lite för mycket i älskogens rus?

Jag skulle dock säga att Call Girl framförallt inte är en film om de thrillerartade försöken att skyla över det faktum att män i maktens korridorer springer till prostituerade. Istället faller berättelsens blickfång på de unga kusinerna Iris och Sonja som bägge befinner sig på ungdomshemmet Alsunda. De har dock inga större problem att var och varannan natt smita ut och ta sig in till city bara för att bli portade på de coola klubbarna. Men Alsunda-tjejerna Minna och Mari vet på råd och introducerar så småningom Iris och Sonja för Dagmar.

Särskilt Iris finner nåd inför Dagmars ögon och sakta men säkert börjar den äldre kvinnan målmedvetet drilla sin lilla ”svanhals”.

Nej, Call Girl har allt för stort fokus på Iris, Sonja och deras medsystrar för att det ska bli en helgjuten politisk thriller i samma anda som exempelvis Mannen från Mallorca. Istället skulle man kanske nog kunna säga att filmen snarare kan sorteras in under begreppet makt.

Iris och Sonja försöker på alla möjliga vis skaffa sig och demonstrera makt över sina egna liv genom att sätta sig upp mot Alsundas reglemente. Dåtidens välmenande socialassistenter står fullkomligt handfallna inför ungdomar som högaktningsfull skiter i deras uppriktiga önskan att göra gott. Men så fort tjejerna hamnar i en lite större ankdamm står det klart att de är fullkomligt maktlösa trots att det kanske inte känns så första gången de får ett par hundringar för att ta av sig tröjan.

Tyvärr kan jag tycka att det är som om Call Girl inte riktigt kan få nog av att visa upp grisigheten hos de som utnyttjar flickor som Iris och Sonja. Deras kunder är minsann inga vanliga vardagstorskar. De är istället närmast utan undantag en elit som om dagarna kräks ur sig floskler om betydelsen av kvinnors jämställdhet och dagisplatser för att om kvällarna gå på gubbslemmiga fester och hålla varandra om ryggen när det börjar osa torsk.

I slutänden funkade Call Girls ambition att få ihop de här två olika delarna, nedtystningsthriller och horhelvete, inte för mig. Thrillern fick inte tillräckligt med utrymme för att bli tillräckligt begriplig eller spännande medan horhelvetet kändes allt för välbekant.

När det begav sig skrevs det också mycket om filmens fina rollfigurer men jag vet inte om jag kan hålla med om det heller. Jag får ingen känsla för vad det är som gör Iris så upprorisk eller vad hon vill få ut av sitt liv. Jag blir heller inte klok på framställningen av good guy-polisen Sandberg. Varför ska han introduceras i en scen där han sätter på sin fru/sambo? Och varför blir det inga konsekvenser av att han rätt våldsamt knuffar omkull sin (styv)dotter? Är det scener som ska tjäna till att visa att man bara behöver skrapa på ytan för att hitta mangriskärnan även hos den mest rakryggade av män?

Den enda person som jag blev genuint intresserad och fascinerad av var Pernilla Augusts Dagmar som med perfekt fingertoppskänsla halar in småfiskar som Iris och Sonja i sitt prostitutionsnät. Men i slutänden blir även hon (nästan) lika mycket ett offer för de grisiga maktmännen som hennes underlydande.

Varför inte själv komma underfund med vilken i vilken mån Call Girl objektifierar kvinnokroppen? Filmen finns nämligen att se på C More och då passar det ju också bra att utnyttja tjänstens gratismånad.

the-serpent-and-the-rainbowNär George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.

Läs hela inlägget här »

suburraRomförstaden Ostia grundades 1884 efter att man lyckats göra sig kvitt malarian som tidigare hemsökt de sanka kustmarkerna. Men för alla som ser Stefano Sollimas våldsamma Suburra står det klart bortom allt rimligt tvivel att en sjukdom fortfarande hemsöker området. Och den kallas girighet.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svalt. titel: The Commune

Eftersom Lukas Moodyssons Tillsammans skamlöst utnyttjade varenda fördom som någonsin formulerats om 70-talets överidealistiska vänsterkollektiv är det inte så konstigt att filmen ytterligare cementerade bilder av rostfärgade plyschoveraller (när man inte obekymrat näckade när och var som helst vill säga), ett övermått av politiska diskussioner över billigt rödtjut och en fri sexualitet som var långt ifrån lika oproblematisk som förespråkarna ville göra gällande.

Kollektivet Läs hela inlägget här »

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om Gong Li, Zhang Yimou och den här fina filmen.

***

Hemkonstenalt. titel: Hemkomsten, Coming Home

Den kinesiske regissören Zhang Yimou tycks ha svajat lite fram och tillbaka i sin politiska ståndpunkt. Hans film Att Leva från 1994 om kulturrevolutionen blev förbjuden att visas i Kina på grund av sin osminkade skildring av denna något mindre smickrande period i Kinas historia. Vikarien från 1999 verkar vara omstridd (för eller emot regimen?) medan Hero från 2002 generellt kritiserats som en oförblommerad auktoritetshyllning.

Läs hela inlägget här »

Walesaalt. titel: Walesa, Walesa: Man of Hope

Andrzej Wajdas film blev en perfekt brygga mellan förra årets filmdagar i Malmö och årets. Det är nämligen en…wait for it… biopic om den polske statsmannen Lech Walesa. Den skulle dock visa sig vara den här omgångens enda biopic och BOATS.

Läs hela inlägget här »

The Parallax viewIdag hoppar jag på decennietemat hos bloggkollegorna Movies-Noir och Fripps filmrevyer. De har nått fram till sjuttiotalet och som vi såg redan i måndags finns det få saker som andas sjuttiotal mer än en rejäl paranoiarulle. Hoppa gärna över till Fripps filmrevyer och se vad han tyckte om The Parallax View.

***

USA är förvisso ett land som haft sin beskärda del av politiska mord, men nog blir ändå deltagarna i fjärde juli-firandet i Seattles landmärke Space Needle rätt överraskade när senator Carroll blir nedskjuten framför dem.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Järnladyn

The Iron LadyEtt äldre par i en trygg nonsensdiskussion vid frukostbordet. Tidningarnas braskande rubriker, mjölken har blivit dyrare. Men kanske inte riktigt så tryggt ändå? Andra personer anländer till bostaden och vi börjar förstå att makens närvaro bara uppfattas av den mer eller mindre dementa makan som egentligen inte får vara ute och springa efter mjölk själv på morgnarna.

Läs hela inlägget här »

The city and the cityJag har tidigare proklamerat att jag inte skulle ha något emot att leva i Guillermo del Toros huvud. Riktigt flyta ut i högra hjärnbarken och ta del av fantasifyrverkerierna. Men om jag samtidigt bleve erbjuden ett litet krypin hos China Miéville vete tusan hur jag skulle kunna välja. Inget annat alternativ finns i det läget än att dela sig i två.

Med sex tidigare Miéville-böcker under bältet är läsningen av The City and the City ändå en i vissa lägen fysisk upplevelse. Flera gånger känner jag vad som kanske närmast kan likna ett rus över hur denne mans berättarkreativitet fungerar; man blir hela tiden överraskad, nyfiken, exalterad. Han svänger sitt litterära spö och jag är inget mindre än trollbunden.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg