You are currently browsing the tag archive for the ‘Politik’ tag.

Efter att ha ägnat sig åt Ebbe Carlsson och Ingemar Bergman har nu journalisten och filmskaparen Jane Magnusson vänt blicken mot Sveriges främsta humorduo: Hasse-å-Tage.

Och det är en högst kärleksfull blick, inte bara för att den påstår sig beskriva en sällan skådad 30-årig kärlekshistoria. Prominenta kulturpersonligheter en efter en (bland andra Lena Olin, Henrik Dorsin, Petra Mede, Jan Guillou och Göran Greider) betygar hur samarbetet mellan Tage Danielsson och Hasse Alfredsson formade och förbättrade såväl kulturliv som själva Sveriges själ. Hyllningarna är så pass unisona att jag på rent pin kiv börjar känna mig lite motvalls. Är de allt för stora ikoner för att det ska vara möjligt att vara kritisk mot dem, deras produkter och deras engagemang eller handlar det verkligen om att det faktiskt inte finns något att vara kritisk mot? Förutom då kanske att de intervjuade männens söner menade att papporna ibland kunde ta över lekar och göra dem till sina egna. Just ja, någon använder också vid ett tillfälle ordet ”naiv” i samband med det politiska engagemanget.

Själv har jag verkligen inte tillräckligt med kunskaper för att säga vare sig bu eller bä i frågan men så sysselsätter sig Hasse & Tage – en kärlekshistoria också främst med det filmens titel anger. Alltså att beskriva en av allt att döma både kärleksfull och produktiv relation, inte rota fram enskild skit om de som ingick relationen.

I ett inledande ljudklipp får Hasse Alfredsson prata om hur han ofta ser människor som vågor i den meningen att alla är i någon mån lika – alla vågor slår mot stranden förr eller senare. Men samtidigt är varje individuell våg just det – en individ. Först blir jag inte riktigt klok på vad citatet ska stå för men genom hela filmen går just den tanken som en röd tråd – att själva grejen med Hasse-å-Tage var att de var både olika och lika på precis rätt sätt för att kunna komplettera och sporra varandra. Den bilden sammanfattas oerhört charmigt på slutet genom en teckning i Per Åhlins omisskännliga stil där Hasse och Tages respektive huvuden visar sig dölja den andre.

Som dokumentär är filmen otvivelaktigt välgjord då den lyckas vara både kronologisk och tematisk. Det kronologiska är emellertid ganska svepande och den som förväntat sig en noggrann katalogisering av deras respektive produktioner lär bli besviken. Istället används klipp från exempelvis Ägget är löst, Äppelkriget, Släpp fångarne loss…, Gula hund och 88-öresrevyn för att understryka det resonemang som för tillfället förs, må det sedan handla om politiskt engagemang eller familjetragedier i form av döda närstående.

Både framställningen och många av de intervjuade intygar hur nära förknippade Hasse-å-Tage var med den svenska folksjälen och folkhemsbygget. Eftersom jag själv är född i början av 70-talet och alltså växt upp med deras humor ständigt närvarande är även dessa slutsatser något som jag har svårt att ifrågasätta. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med distans för det.

Det jag däremot börjar fundera på är förutsättningarna för deras genomslag och eftermäle. Dels verkade de i ett land betydligt mer präglat av enhetlighet och monokultur. De flesta svenskar kunde på onsdagens lunchrast diskutera vad som visats på TV under tisdagskvällen. Dels fanns det en begränsning i vilka sociala frågor som nådde eller fick genomslag Sverige och i och med det en viss enkelhet. Någon av de intervjuade (tror det var Lena Olin) nämner exempelvis att duon alltid ställde sig på de utsattas sida. Det förutsätter ju att det finns en tydligt utsatt person eller grupp, vars status som utsatt dessutom är generellt accepterad. Inte heller den enhetligheten upplever jag finns idag. På gott och ont har världen (och med den alla frågor som kan kräva ens engagemang) blivit större än den var på 60- och 70-talen.

Hasse & Tage – en kärlekshistoria är svår att tycka illa om eftersom den så uppenbart älskar den kärlekshistoria som den vill beskriva. Samtidigt har jag svårt att se att det är en film för andra än de redan frälsta. På min visning var det en stor del av publiken som fullständigt kollapsade av skratt så fort en Lindeman-karaktär yppade så mycket som en mening. Jag må vara fördomsfull, men jag tror inte att skrattarna var personer födda på, säg, 00-talet. Eftersom filmen bara visar väl valda snuttar av den humor som var kärlekshistoriens produkt är jag tveksam om den skulle få folk som aldrig hört talas om vare sig Tage Danielsson eller Hasse Alfredsson att fatta grejen. Särskilt inte som jag upplever att deras mest livskraftiga arv består av humor som man behöver få lite tid att tänka på.

Men visst kan väl de redan frälsta också få en egen film? De som följer filmens känslomässiga kurs tillräckligt tajt för att tillsammans med bland andra Lena Olin och Daniel Alfredsson bli lite tårögda vid minnet av de bägge männens bortgång och tanken på att de och deras humor inte längre finns ibland oss? För alla andra är det bara att hoppas att nutida profiler som Özz Nujen, Kalle Lind eller Henrik Dorsin kan kläcka tillräckligt med tankeväckande referenser för att även nya generationer ska bli nyfikna på vilka de där Hasse-å-Tage var för ena typer.

438 dagar.jpegSom berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för sheriffen

Det är lika bra att ställa sig upp och erkänna det med en gång – detta kan mycket väl komma att vara den mest partiska text jag någonsin skriver. Blazing Saddles en sådan djupt rotad del av min barndom att jag absolut inte kan förhålla mig objektiv till filmen. Så ni får ta följande kärleksförklaring för vad den är värd.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Cold War

Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.

Läs hela inlägget här »

Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.

Läs hela inlägget här »

Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.

Läs hela inlägget här »

Pop quiz, hot shot! Vad tror vi Adam McKay helst vill prata om? Det faktum att han regisserat Vice, den andra filmen som fått honom nominerad till en regissörs-Oscar (den förra var The Big Short), eller att han varit med och producerat den allmänt nedsablade Holmes & Watson med forna partnern Will Ferrell i en av rollerna?

Läs hela inlägget här »

Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg