You are currently browsing the tag archive for the ‘Will Smith’ tag.

Hörni, har inte ni också legat sömnlös om nätterna och undrat vad det blev av alla våra vänner som bekämpade aliens för 20 år sedan och gjorde 4 juli till hela världens Independence Day?

Jaså, inte det? Men det kanske ändå är lite intressant att veta att planeten jorden sedan de där dagarna, när mänskligheten kunde förenas i hurra-rop över brinnande och kraschlandande rymdskepp, har upplevt en sällan skådad period av endräkt och teknologisk utveckling.

Tydligen gick det fort som tusan att kombinera mänsklig teknik med alien-dito och vi har nu inte bara en massa flygande manicker utan baser på både månen och Saturnus. Men vad gör det när onda alienkrafter vräker sig fram i rymden i skepp som genom av en ren händelse är exakt 10 gånger större än det som dök upp för 20 år sedan.

Eftersom jag har en soft spot modell VW-bubbla för Roland Emmerich original kändes det ganska givet att jag någon gång skulle se uppföljaren Independence Day: Resurgence. Och till en början blir jag lite fundersam över var all kritiken kom ifrån – det här var väl ändå en rätt härligt underhållande sci-fi-rulle?!

Men den härliga känslan håller förstås inte i sig särskilt länge och snart blir det mest bara tradigt att pricka av punkt efter punkt där uppföljaren försökt kopiera originalet men med betydligt mindre framgång. Persongalleriet är inte alls lika tilltalande och bakgrundshistorierna, i den mån de överhuvudtaget förekommer, betydligt mindre engagerande.

Och visst kan man tänka sig att den ivriga exponeringen av diverse kinesiska rollfigurer skulle kunna vara en hänvisning till landets större globala betydelse nu jämfört med 1996. Jag är emellertid tillräckligt konspiratoriskt lagd för att anta att det snarare antingen handlar om redan inpytsade kinesiska yuan i filmens budget eller en from förhoppning om inpytsade kinesiska yuan i biljettkassorna (som sagt, The Meg var knappast först).

Alla dessa bilder på piloter i allehanda futuristiska flygmojänger har vi redan överdoserat på i form av tre nya Star Wars-filmer. Samtidigt som den enda lösningen på alien-problematiken vilken inte hänger på att helt enkelt kasta sig in i fajten, guns ablaze, känns ännu mer osannolik och krystad än originalets datorviruslösning.

Andra gången gillt behöver mänskligheten dock inte ens vara särskilt smart, det räcker så bra med att få ett oändligt antal möjligheter till en ”sista chans” att skjuta ned skeppet eller stoppa aliendrottningen eller hejda utsugningen av jordkärnan. Det sistnämnda dessutom ett rätt specifikt invasionssyfte som det inte andades en stavelse om när det begav sig för 20 år sedan. Självklart har effekterna blivit 20 år bättre men det i sig innebär inte att filmen per automatik blir bättre av att se en enorm aliendrottning stolpa omkring på jordytan istället för att sitta tryggt uppe i sitt rymdskepp.

Bill Pullman hänger med än som ex-president och känns fullt rimlig så länge han är den där mer eller mindre galne PTSD-snubben som klarade biffen men fick sota för det i efterhand. När han återigen ska bli snubben som klarar biffen blir det inte känslosamt utan snarare en gäspning. Jeff Goldblum var å sin sida perfekt som underdognörd i originalet. Här ska han däremot agera som någon slags ledare av ”Earth Space Defense”, vilket blir avsevärt mindre övertygande.

I den mån det finns en huvudroll har den tagits över av Liam Hemsworth djärvt dumdristige rymdpilot. Inget ont om Liam men frågan är om han inte är för evigt dömd att vara ”Hemsworth-brorsan utan humor”? Skulle man ha försökt ersätta någon med Will Smith anno 1996 borde Chris ha varit det uppenbara valet, både vad gäller humor och superkändispotential.

Utan att det kommenteras något närmare har strippan Viveca A. Fox blivit läkaren Viveca A. Fox. Förvisso ett mer respektabelt yrke men jag känner mig lite tveksam till om det är en vuxenfortbildning som bör ha prioriterats under 20 år med fullt fokus på att återuppbygga ett i allt väsentligt utplånat storstads-USA. Dessutom har filmen inte kunnat motstå den olycksaliga frestelsen att slänga in ett fullkomligt överflödigt odd couple i form av en torr statstjänsteman i kostym och en afrikansk krigsherre i cammobrallor och huggvapen.

Och jag som tyckte att originalet ibland kändes lite övermaga i sin positionering av USA som världens frälsare – här blir själva mänskligheten universums främste vapendragare. Av vilken anledning vill jag faktiskt fråga mig? Som belöning för att vi misslyckades kapitalt med att både förbereda oss och agera när de elaka aliens väl dök upp igen? Som en dunk i ryggen för att vi tog vår frälsare av daga (i och för sig en lång och stolt tradition…)? Nej, trots alla snedsteg är vi tydligen fortfarande en ”remarkable species”. Och i det perspektivet ger jag inte ett ruttet lingon för universums möjligheter att överleva många årtionden innan det är dags att säga ”Hail, our space overlords!

Annonser

Men in Black 3Men in Black 3 (2012)

Den fruktade bogloditiske mördaren Boris the Animal flyr sitt fängelse och ger sig på mannen som en gång i tiden inte bara fängslade honom utan också sköt av honom armen: agent K. Utan att partnern J förstår vad som händer lever han plötsligt i en värld där K inte bara dött för flera år sedan utan där jorden också hotas av en bogloditisk invasionsarmé.

Läs hela inlägget här »

Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).

För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.

***

I am legend pic2Bästa titel
Läs hela inlägget här »

I am legendEn man kör vilt på de övergivna New York-gatorna. Nej, det är inte Charlton Heston anno ’71 utan Will Smith anno ’07. Utbyta putslustigheter innan man ”snor” en bil och titta på klassisk rockfilm ligger inte för 2000-talets överlevare, istället är han på hjortjakt med sin trogna hund Sam.

Vår nutida (eller egentligen framtida, året är 2012) Robert har ordnat sig en rätt så okej vardag med strikta rutiner som gör att han än så länge fått vara ifred i sitt stålbarrikaderade hus. Även 2000-talets vampyrzombies har synbarligen uppdaterats, nu räcker det inte med några plankstumpar för att hålla dem ute.

Läs hela inlägget här »

Vi gör ett kortare uppehåll i Star Trek-temat för att göra plats åt den senaste Filmspanar-filmen. Men tamejtusan om vi ändå inte lyckades hitta några Star Trek-referenser här också… Alltid lika relevant med andra ord!

***

FilmspanarnaSom liten pojke tvingades Kitai Raige åse hur hans syster dödades på det mest brutala sätt, utan att kunna lyfta ett finger för att hjälpa henne. Skulden för detta har följt honom hela livet, tillsammans med ilskan mot generalfadern Cypher som ständigt var ute på uppdrag istället för att kunna ta hand om sin familj. Strandsatt på det sedan tusen år övergivna jordklotet får dock Kit möjlighet att både ta tag i sina skuldkänslor och faderskomplex.

After Earth Läs hela inlägget här »

Fanfar! Det är ett sant nöje att kunna presentera bloggens första comborecension. Härmed introduceras min käre make och främsta filmsällskap: Anders. Han har tidigare gjort sin närvaro känd på bloggen genom att designa en massa awesome headers. I förra veckan gick vi på bio och var väl inte helt överens på vägen hem. Häpp: comborecension. Anders kommentarer är kursiverade.  Två till priset av en, mycket nöje.

***

Django UnchainedFrån att ha varit rätt pepp på Django Unchained började detta tillstånd sakta men säkert nötas bort av alla förbehållslösa bloggkramar. En viss skepsis (eller bara önskan att vara allmänt anti, your pick) infann sig — bra kunde den väl ändå inte vara?

Läs hela inlägget här »

”Today we celebrate our Independence Day!” Skulle kunna ha varit en film om det amerikanska inbördeskriget, men det är det naturligtvis inte. Den här gången slåss inte en nation mot en annan för frihet, istället går hela mänskligheten samman (under ledning av USA förstås) för att undvika total utrotning, alternativt förnedrande slaveri (om man inte är en vindflöjel av Kent Brockman-mått — ”And I, for one, welcome our new insect overlords”).

Det är nästan så man misstänker att mein herr Emmerich i all hemlighet planerar att så småningom ställa upp som förste utländske kandidat i amerikanska presidentvalet och Independence Day ska vara filmen som ser till att invändningarna inte blir allt för stora. Som vanligt använder han den nästintill bisarrt stora penseln och det är ingen större risk för att man ska missa vad det är som pågår. Kvinnor, barn och gamla får vackert vänta med tårar i ögonen medan Männen (inte minst i form av Militären) i luften och rymden räddar planeten.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser