Concussion (2015)

En berg-och-dalbana kan utsätta åkarna för upp till 6g. En tränad person, i en särskild dräkt, kan uppleva 9g utan att förlora medvetandet. Välkommen till en karriär som amerikansk fotbollsspelare, där en spelarkollision kan generera mellan 60 och 90g. Spelar du på rätt position i laget kan en yrkesbana innebära en sisådär 25 000 kollisioner. Att den mänskliga kroppen kanske inte riktigt är byggd för den sortens påfrestningar är ett faktum så ovedersägligt att det tog NFL ända till 2009 att erkänna att det ens skulle kunna finnas någon koppling mellan sporten och sjukdomen CTE.

Chronic Traumatic Encephalopahy är en progressiv neurodegenerativ sjukdom, orsakad av upprepat våld mot huvudet. Det luriga är att den sjuke uppvisar symptom som kan förväxlas med demens eller annan psykisk ohälsa. Det riktigt luriga är att det inte går att påvisa sjukdomen förrän den sjuke är avliden och läkare kan slajsa upp hjärnan i mikrometertunna skivor och lägga under mikroskopet.

En läkare som gjorde det redan 2002 var Pittsburgh-patologen Bennet Omalu när han fick före detta Steelers-spelaren Mike Webster på sitt bord. Efter en hel del luskande kom han fram till att Webster måste ha lidit av CTE, eller dementia pugilistica som sjukdomen kallades när den upptäcktes första gången hos åldrade boxare. Omalu publicerade sin fynd i en prestigefylld tidskrift och trodde att NFL skulle bli både glada och tacksamma (men kanske inte kåta) för att hans upptäckt. Well…

Concussion är en BOATS som inte gör det minsta försök att placera en tå utanför gränserna för vad en BOATS ska åstadkomma. Den redovisar sin historia nyktert och med stort fokus på Omalu som en rättskaffens man vilken står upp för Sanning och Vetenskap. Här skulle man möjligen kunna ha åsikter om att slutet framställs mer som en upprättelse för Omalu än för de football-spelare vars sjukdom länge förnekades av sitt eget förbund.

Men har man nu pröjsat Will Smith att ställa upp, slätrakad och med en lätt nigeriansk brytning, kan jag i och för sig förstå att man vill ha ut mesta möjliga av det dragplåstret. Nu tycks det inte som om Smith drog särskilt mycket ändå – Concussion verkar knappt ha gått jämnt ut och själv hade jag aldrig hört talas om filmen innan jag råkade se en trailer för den.

På det hela taget kommer Concussion att vila väldigt mycket på sin rollista, detta verkar ha varit en film som lyckades dra en hel del berömmelse till sig. Kanske hoppades de inblandade på en Oscars-sinkadus, med tanke på det behjärtansvärda innehållet? Därför ser vi förutom Smith också Albert Brooks, Alec Baldwin, Eddie Marsan, Paul Reiser och Luke Wilson i större eller mindre roller. Men den ende som är värd att lyfta lite extra tycker jag är en jävligt sliten David Morse som den plågade Mike Webster. Jag törs nästan garantera att du aldrig sett den stabile birollsinnehavaren så här.

Som synes är Concussion något av en sausagefest. Det enda ljus i det mörkret är Gugu Mbatha-Raw som får spela Omalus tillkommande, Perma Mutiso. I sanna BOATS-anda fyller hon exakt tre syften med sin närvaro. (1) Bevisa för oss i publiken att Omalu överhuvudtaget är en någorlunda trevlig person genom att få den stele jobbknarkaren att öppna sig för nya erfarenheter, (2) komma med uppmuntrande tillrop när Omalu tvivlar på sig själv och (3) utgöra ett känslomässigt mål för hotelserna som följer på Omalus avslöjande.

Jag tror Mbatha-Raw hade funkat betydligt bättre om Concussion inte varit en riktigt lika strikt BOATS. Nu är filmens ton så pass redovisande och fokuserad på själva sakinnehållet att scenerna mellan Smith och henne reduceras till irriterande distraktioner från det verkligt intressanta. Att Perma själv exempelvis var utbildad sjuksköterska är ett faktum som snabbt blir fullkomligt oviktigt vad Concussion anbelangar.

Det är också ganska tydligt att Concussion velat stjäla lite rampljus från Michael Manns The Insider. Nu är tyvärr Omalus historia inte riktigt lika rafflande, varför regissör och manusförfattare Peter Landesman sett sig tvingad att lägga till lite extra krydda som visar sig vara väl frikostig med sanningshalten. Men själva skeendet, med upptäckten och NFL:s försök att ignorera det hela, är i alla fall tillräckligt intressant och hantverket tillräckligt kompetent för att jag ska hänga med till slutet. Nu vet jag i alla fall lite mer om varför det är idiotiskt att spela amerikansk fotboll.

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”

King Richard (2021)

”If you fail to plan, you are planning to fail”

Ett uramerikanskt citat, från en amerikansk hjälte – Benjamin Franklin. Och Richard Williams har verkligen tagit Franklins uttalande till sitt liv och hjärta. Uppväxten i 40-talets Louisiana har gett Richard en stark revanschlust och ett svårmatchat driv, egenskaper han gör sitt bästa för att förmedla till sina döttrar. Då särskilt de tennisbegåvade Venus och Serena. Richard och hustrun Brandy sparar ingen möda inför utsikten att systrarna någon gång i framtiden ska kunna tjäna storkovan på världens tennisbanor. Och apropås det där med planer – redan innan Venus och Serena var födda lade Richard upp en detaljerad plan för hur de skulle bli tennisproffs.

Fortsätt läsa ”King Richard (2021)”

X4: Men in Black (1997-2019)

Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”

Fortsätt läsa ”X4: Men in Black (1997-2019)”

Gemini Man (2019)

Henry Brogan har ägnat sitt liv åt att mörda i den militära underrättelsens tjänst. Nu känner han sig redo för pension men frågan är om hans arbetsgivare känner detsamma? Henrys sista jobb, en avancerad nedskjutning av en rysk terrorist på ett framrusande snabbtåg, väcker dessutom frågor som han tidigare inte behövt ställa. Har hans arbetsgivare ljugit för honom och använt hans talanger för onda syften?

Fortsätt läsa ”Gemini Man (2019)”

Suicide Squad (2016)

En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.

Fortsätt läsa ”Suicide Squad (2016)”

Independence Day: Resurgence (2016)

Hörni, har inte ni också legat sömnlös om nätterna och undrat vad det blev av alla våra vänner som bekämpade aliens för 20 år sedan och gjorde 4 juli till hela världens Independence Day?

Fortsätt läsa ”Independence Day: Resurgence (2016)”

X2: Komedi i korthet (2012)

Men in Black 3Men in Black 3 (2012)

Den fruktade bogloditiske mördaren Boris the Animal flyr sitt fängelse och ger sig på mannen som en gång i tiden inte bara fängslade honom utan också sköt av honom armen: agent K. Utan att partnern J förstår vad som händer lever han plötsligt i en värld där K inte bara dött för flera år sedan utan där jorden också hotas av en bogloditisk invasionsarmé.

Fortsätt läsa ”X2: Komedi i korthet (2012)”

I Am Legend: The Death Match

Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).

För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.

***

I am legend pic2Bästa titel
Fortsätt läsa ”I Am Legend: The Death Match”

I Am Legend (2007)

I am legendEn man kör vilt på de övergivna New York-gatorna. Nej, det är inte Charlton Heston anno ’71 utan Will Smith anno ’07. Utbyta putslustigheter innan man ”snor” en bil och titta på klassisk rockfilm ligger inte för 2000-talets överlevare, istället är han på hjortjakt med sin trogna hund Sam.

Vår nutida (eller egentligen framtida, året är 2012) Robert har ordnat sig en rätt så okej vardag med strikta rutiner som gör att han än så länge fått vara ifred i sitt stålbarrikaderade hus. Även 2000-talets vampyrzombies har synbarligen uppdaterats, nu räcker det inte med några plankstumpar för att hålla dem ute.

Fortsätt läsa ”I Am Legend (2007)”