Carrie (1974)

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Carrie White är det nominella mobboffret vid småstadens gymnasieskola. Möjligen kan man tycka att ungdomar i gymnasieåldern borde stå över mobbning vars uttryck snarare passar sig på en mellanstadieskolgård men här spelar antagligen småstadsmentaliteten in. Plus det faktum att det är 70-tal och trettio år av anti-mobbingskampanjer står och stampar i farstun.

Men Carrie har det inte så himla lätt hemmavid heller. Mamma Margaret är en religiös fanatiker som föredrar att låsa in sin dotter i en garderob vid minsta tecken på något som kan kallas liv. Att Carrie börjat menstruera är inte avhängigt biologi, utan gudsfruktan. Riktigt fina flickor befattar sig inte med kropp eller sexualitet i något som helst avseende. Men Carrie har inte bara börjat få bröst och menstruera utan är också lite småhet på populäre Tommy Ross.

Det hon inte vet är att Tommy Ross blivit ombedd av sin ångerfulla flickvän Sue Snell att ta med Carrie på avslutningbalen. Inte som ett skämt, vilket kanske hade varit fallet för bara ett år sedan, utan för att Sue helt plötsligt insett att det kanske inte är så himla schysst att mobba en klasskompis. Problemet är bara att rikemansflickan Chris Hargensen tycker att mobboffer borde förbli mobboffer och tar balen som en förevändning att tvåla till Carrie riktigt ordentligt.

Nu är jag för all del partisk gentemot mr King (husgud, remember?) men när jag den här gången väljer att lyssna på Carrie hittar jag till viss del nya styrkor med berättelsen. Av någon anledning har jag tidigare aldrig fastnat lika hårt för beskrivningen av Carrie som just ett mobboffer och jag slås av Kings förmåga att beskriva den stenhårda skol- och småstadshierarkin där advokatdottern tror sig vara förmer än alla andra. Samt Carries eviga underläge – hela hennes tillvaro går ut på att se sig i rollen som parian, den utstötta.

Mitt hjärta blöder för hennes försiktiga trevanden till en samhörighet, vilka sedan blir desto brutalare krossade eftersom hon hade mage att förhäva sig över sin vedertagna mobboffersroll. Konflikten mellan sex och det religiösa känner jag mig mer ambivalent inför, just religiös fanatism och enögdhet tycker jag nog att King lyckas bättre med i andra berättelser.

King gjorde med Carrie ett försök till det klassiska greppet av en dokumentroman och på det hela taget klarar han av den balansgången helt ok. Förvisso blir det kanske lite väl många utläggningar från läkare och andra vetenskapsmän men de individuella berättelserna från personer som varit delaktiga i Carries uppväxt eller det som timade den ödesdigra bal-kvällen står stadigt i Kings psykologiska fundament.

Med en familjär bekantskap med Carrie i ryggen är det inte skräck- eller äckelelementen som har romanens starkaste bärkraft utan just mobbningssituationen. Sällan har King lyckats så väl med att tydliggöra underdogpositionen som i Carrie. Sedan skadar det förstås inte med de levande beskrivningarna av kopparstinkande blod och bacondoftande förkolnade kroppar. Detaljer, likväl som psykologi, har alltid varit Kings signum.

Annonser

Tårtgeneralen (2018)

alt. titel: The Cake General

Alla småstäder har minst en sådan lirare som Hasse P. När han inte sitter på parkbänken tillsammans med de andra A-lagarna eller hystar ”Eskilstunafinnar” i ån hittar han på diverse mer eller mindre fantasifulla projekt som alla går i stöpet med ett urverks precision. Idolen är SAS-demonchefen Janne Carlzon, varför det är helt följdriktigt att så fort Hasse P har ett nytt projekt igång köper han sig en liten sollampa för att bättra på brännan.

Sharp Objects (2006)

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Wolf Creek (2005)

alt. titel: Morden vid Wolf Creek

Om inte förr har man nu förstått att det finns all anledning att förhålla sig misstänksam mot alla företag som säljer bildelar, däck och inte minst begagnad campingutrustning. Hur fyller de egentligen sina lager?

Lizzie och Kristy är två brittiska tjejer som på en Australien-semester träffar hunkige Ben. Tillsammans bestämmer sig trion för att det är världens bästa idé att bränna större delen av reskassan på en fallfärdig bil och lämna det idylliska Broome på västkusten för att medelst den fallfärdiga bilen köra tvärs över hela kontinenten till östkustens Cairns. Vem skulle inte välja sorglöst och spritindränkt strandliv för Australiens ökenlika och vidsträckta vildmark?

Askungar (2009)

Fredrika Bergman är förhållandevis ny i polishuset på Kungsholmen men avskyr redan sitt jobb. Hon känner inte samma entusiasm inför polisyrkets adrenalinpumpande delar som sina kollegor och har definitivt inget till övers för de ”själavårdande” bitarna. Bäst jobbar man bakom ett skrivbord och framför en dator.