You are currently browsing the tag archive for the ‘Debut’ tag.

alt. titel: Rösten inifrån, Når en morder ringer, Telefonterror

En anonym, men vagt hotfull röst som ringer och frågar ”Have you checked on the children?” är knappast ett samtal man vill ha som barnvakt i ett stort och obekant hus. Det är framförallt inte ett samtal man vill få igen…och igen…och igen. Och ändå är det vad som händer Jill Johnson den här kvällen. Allt mer skräckslagen försöker hon få polisen att ingripa men när de till slut spårar samtalen gör de bara ont värre med beskedet ”The call is coming from inside the house!”

Ett för all del klassiskt vandringssägenupplägg, men minst lika klassikt är det faktum att detta bara är upptakten till When a Stranger Calls. Tack vare lite filmmagi hoppar vi raskt sju år fram i tiden och hookar upp med John Clifford. Då var han ansvarig polis i fallet, nu är han privatsnokare som blir inhyrd av ägaren till huset som hemsöktes i början. Förövaren visade sig vara en viss Curt Duncan som nu har rymt från sinnessjukhuset där han suttit inspärrad sedan den där hemska kvällen och det blir Cliffords jobb att försöka hitta honom.

Som om det inte räckte med en mordisk galning på fri fot kan Dr. Monk även intyga att utan all behandling i form av samtalsterapi, elchocker och psykofarmaka kommer Curts mentala status att långsamt falla sönder.

When a Stranger Calls är skriven och regisserad av Fred Walton och bygger på hans tidigare kortfilm The Sitter. Dagens produkt är dock hans långfilmsdebut och i det avseendet måste jag erkänna mig rejält imponerad. Walton visar att han kan det här med både spänning och ren skräck, samtidigt som filmen präglas av ett säkert visuellt handlag.

Det är svårt att inte fästa sig vid hur ofta en dörr, ett fönster, en tunnel är det enda som lyser upp ett kompakt mörker men på ett sätt som nästan gör hela bilden ännu mer hotfull. When… var även fotografen Donald Petermans långfilmsdebut men han skulle komma att gå vidare till bigger ’n better things som Flashdance, Planes, Trains and Automobiles och Men in Black. Jag blev också ganska förtjust i melodislingan som kompositören Dana Kaproff förvisso snattat från John Williams djupa Jaws-stråkar men som funkade överraskande bra även på torra land för att signalera ett hägrande hot.

Det som hindrar When… från att bli en riktig toppenfilm för min del, i klass med Black Christmas, är två eller möjligen tre saker. Till att börja med blir tyvärr inte ”The call is coming from inside the house!” lika mycket av en chock med den föregående proto-slashern (för att inte tala om vandringssägnen) i färskt minne. Fred Walton låter förvisso sin telefon bli bra mycket mer av ett ihärdigt terrorvapen i händerna på Curt Duncan och Jill är också helt ensam under alla påringningarna. Men överraskningseffekten är väck för min del.

Sedan faller filmen lite väl mycket sönder i tre delar, som sinsemellan är rätt olika. Varje del för sig är inte dum, men slutresultatet är så pass splittrat att det nästan känns som en episodilm. Först ren barnvaktsskräck, sedan mer av krypande obehaglig thrillerstämning och tragiskt skurkporträtt för att slutligen avrunda med 20 fantastiska minutrar. Men de allena kan inte rädda hela When…

Antagligen är det episodkänslan som gör mig tillräckligt distanserad från historien för att jag ska börja undra över vissa avgörande luckor eller konstigheter, vilket förstås alltid är olyckligt. Även om Curt Duncan på något sätt lyckades ta sig obemärkt in i huset den där första kvällen, hur visste han till exempel att det fanns två telefoner och numret till telefonen han skulle ringa till? Och varför är John Clifford så aggressiv mot alla han pratar med, förutom före detta kollegan Charlie?

Samtidigt är When… ändå är en film som jag absolut skulle rekommendera tack vare kompetenta prestationer från skådisar som Colleen Dewhurst, Charles Durning, Carol Kane och Tony Beckley. Beckley var obekant för min del men är riktigt bra på sådant där socialt obehag som under rätt omständigheter blir otroligt ruggigt. Själv har jag svårt att tänka mig något mer olustigt än en vilt främmande människa som plötsligt bara knallar in i min lägenhet, slår sig ned och tigger om att få lite kaffe innan han ska gå igen.

Nå, jag tror att ni kanske börjat ana vartåt det här barkar rent slasher-mässigt? För nej, When… är i mina ögon ingen slasher. Klart att man kan se Carol Kanes Jill som en final girl (hon är trots allt en barnvakt) och telefonterrorn kan möjligen räknas som en trop. Men filmen saknar allt för många vitala slasher-komponenter för att den ska vara aktuell i det facket. Fast den är fortfarande förstås en helt ok skräckfilm.

Final girl: Jill Johnson barnvakt extraordinaire

Historik/psykologi: I det avseendet är Curt Duncan en fullkomlig tabula rasa

Vapen: Inga. Läskigt, va?

Killer-o-vision: Nope

Konventet LonCon anno 2014 var en sympatisk tillställning, inte minst för att man fick chans att lyssna på spännande författare som pratade om både skrivande och sina egna böcker. En sådan var Scott Lynch, vars panelsamtal om resande i fantasygenren gjorde mig nyfiken. Lika bra att börja i början, med debuten The Lies of Locke Lamora.

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för först gången på bloggen i december 2013.

alt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea

Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Slottet i Cagliostro, Lupin III – Slottet i Cagliostro, Arsene Lupin knock-outer alt, Lupin the Third: The Castle of Cagliostro, Lupin III: The Castle of Cagliostro, Arsene Lupin and the Castle of Cagliostro, The Castle of Cagliostro, Lupin the 3rd: Castle of Cagliostro

Under 1700-talet besöktes Europas kungliga hov av en italiensk magiker, ockultist, spåman, helare och alkemist vid namn greve Alessandro di Cagliostro. För oss cyniker kommer det kanske inte som någon större överraskning att greven egentligen hette Giuseppe Balsamo och kom från en fattig samt exceptionellt icke-grevlig familj i Palermo.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dokhtari dar šab tanhâ be xâne miravad

När jag nu hade sett en iransk skräckfilmsdebut kunde jag väl lika gärna följa upp med en annan dito? Eller ja, ”Iran” är faktiskt en sanning med modifikation vad gäller nationalitet i fallen Under the Shadow och A Girl Walks Home Alone at Night. Den första filmen är producerad i Storbritannien, Jordanien samt Quatar och den andra i USA. Så mer anglosaxiska än iranska om vi ska vara petiga. Språket som talas är dock persiska i bägge fallen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Zir-e Saye, Under skyggen

Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.

Läs hela inlägget här »

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Läs hela inlägget här »

Dags för ännu en debuterande regissör och manusförfattare, den här gången i form av Christopher Smith. Även han har lyckats attrahera kompetens både framför och bakom kameran samt dessutom siktat betydligt betydligt högre än Neil Marshall med sitt historieberättande.

Läs hela inlägget här »

Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Breathless
Victoria Benedictsson, Pengar
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg