1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Niklas Natt och Dags debut 1793 hade stått i bokhyllan så pass länge att jag hunnit glömma bort det mesta som sagts om romanen, förutom då att den utspelas under 1793 och att den skulle vara riktigt bra. Därför blir det en rolig överraskning när jag inser att romanen, trots årtalet 1793, är en ganska typiskt upplagd deckare. Men det är ett mönster som Natt och Dag fått att passa in oväntat sömlöst i sitt sena 1700-tals-Stockholm.

Miljöbeskrivningarna och tidsandan är jag inte tillräckligt historiskt bevandrad i för att ha någon åsikt om, men det hindrar ju inte att jag njuter av vad som verkar ha varit en herkulisk researchuppgift. Skulle man av någon anledning ha fått för sig att det var ganska idylliskt och gött under den här perioden ser författaren raskt till att ta ur en de föreställningarna. Det är förtryck, fattigdom, missbruk, sjukdom, lera, kyla, os och skit i princip vart man än vänder sig. Jag kan inte påminna mig att det var en term som förekom redan 2017, men det är inte särskilt förvånande att 1793 och dess uppföljare nu får dras med samlingsnamnet Bellman Noir.

Själva deckarhandlingen är förhållandevis okomplicerad, vilket jag tror är smart. Istället läggs krutet på miljö- och personskildringar. Förutom Cardell och Vinge får läsaren också stifta bekantskap med den olycklige fältskärslärlingen Johan Kristofer Blix och den fattiga Anna Stina Knapp. Jag, som ganska ofta klagar på den orimliga geografiska detaljrikedomen som brukar hemsöka deckargenren, känner att dessa detaljer för en gångs skull känns ganska motiverade eftersom läsaren hela tiden behöver förhålla sig till det moderna Stockholm. Vad finns kvar och vad var på väg att försvinna redan 1793?

Är du historiskt intresserad har du säkert redan läst 1793. Men har du inte det tycker jag inte att du ska känna sig avskräckt av den eventuellt lättsamma deckar-ramen. Är du å andra sidan deckar-intresserad tycker jag att 1793 förtjänar ett försök eftersom miljön verkligen ger historien det där lilla extra. Det skadar inte heller att romanen generellt är flyhänt och välskriven. Priset för ”Årets bästa deckardebut” känns välförtjänt, minst sagt.

Aftersun (2022)

Elvaåriga Sophie har världens bästa semestervecka i Turkiet med sin pappa Calum. Skolan ska snart börja, med det är inget som Sophie bekymrar sig över i solen och värmen. Klart varmare än hemma i Edinburgh. Då är hon desto mer fascinerad över de andra engelska tonåringarna som bor på samma hotell. Dels för att de bär avundsvärda all-inclusive-band, dels för att det förekommer en hel del hanky panky dem emellan.

På dagarna slappar far och dotter vid poolen, åker på dykutflykter och kultur-turer. På kvällarna äter de hotellmiddagar och lyssnar på skämskudde-underhållning. Business as usual, alltså. Men bara på ytan. Nog för att Sophie är medveten om att Calum inte har särskilt gott om pengar och han berättar för henne att han inte längre är tillsammans med flickvännen Clare. Men det är bara vi i publiken som får en antydan om om hur dåligt Calum egentligen mår.

Aftersun var en Oscars-film som kom rusande på senheten (i alla fall i mina sammanhang – den visades i Cannes redan förra året), men som alltså lät tala om sig tack vare Paul Mescals porträttering av Calum. Debuterande regissör och manusförfattare Charlotte Wells talar inte med stora ord eller målar med breda penslar – Aftersun är lågmäld och utan någon egentlig handling. Vi får helt enkelt haka på den där semesterveckan som eventuellt är den sista som far och dotter har tillsammans.

Bildmässigt blandar filmen scener som Sophie eller Calum filmat med den nyinköpta digitalkameran med “vanligt” filmade dito. Majoriteten av filmen består av en tredjepersons-kamera, men det är en kamera som inte söker de mest uppenbara av vinklar och utsnitt. Den kan lika gärna zooma in på en hand, reflektionen i hotellrummets minimala TV-apparat eller instruktionsmanual. Å ena sidan lite meditativt, å den andra lite…segt.

Aftersun är en film som tar tid på sig att utvecklas och som vill berätta en historia, utan att berätta en historia i bemärkelsen “händelseförlopp”. Wells fixar den delen utan några större problem. Det var också en viss befrielse att det hela inte tog vägen mot det annars förväntade tragiska slutmålet incest/misshandel/våldtäkt. Problemet är dock att hennes val gått i en så lågmäld och halvkväden riktning att jag aldrig blir särdeles engagerad. När det börjar stå klart att Calum kanske inte mår helt 100 (även om det inte på minsta sätt står klart hur långt ifrån 100 han är) är min enda reaktion ett “Jaha, sedär…”.

Paul Mescal har som sagt blivit uppmärksammad i Oscarssammanhang för sin Calum. Men jag vete tusan om jag inte tycker att att hans motspelare Frankie Corio gör en ännu bättre prestation som Sophie. De bägge utgör en charmig och avslappnad far-dotter-duo som känns väldigt naturlig. Samtidigt har jag sannolikt svårt att uppskatta dem till deras fulla värde eftersom Aftersun i vissa avseenden är som att behöva sitta igenom någon annans semesterfilmer. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

Aftersun sällar sig till alla dessa filmer där jag inte har några problem att se dess kvaliteter, men desto svårare att uppskatta dem till deras fulla värde.

Resolution (2012)

Mike har bestämt sig. Han tänker inte låta sin bästa kompis Chris självdestruera utan att en sista gång försöka övertala honom att lägga in sig för avgiftning. Men samtidigt känner Mike Chris så pass väl att han tänkt ut en backup-plan. Så när Chris, förutsägbart, vägrar göra det som vore bäst för honom tar Mike i med hårdhandskarna. En elpistolschock senare är Chris handklovad till ett exponerat rör för lite cold turkey-terapi.

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Amores perros (2000)

alt. titel: Älskade hundar, Elskede kjøtere, Love Is a Bitch, Amores perros – Von Hunden und Menschen

Kärlek kan vara något alldeles underbart, upplyftande, rusigt. Det kan också vara alldeles åt helvete, destruktivt, något skört som när som helst kan splittras i miljoner vassa skärvor som skär djupa sår.

Moloch (2022)

Betriek har sökt sig tillbaka till sina rötter tillsammans med dottern Hanna efter maken Neils hastiga och oväntade dödsfall. Nu delar hon och dottern hus med Hannas mormor och morfar, precis vid den stora mossen. I den lilla staden går det många rykten om mossen och varje år firar man Legenden om Feike. Som så många andra lokala legender är det en minst sagt gruvlig historia, komplett med häxbränningar, hedniska gudar och människooffer.

Ku bei (2021)

alt. titel: La Tristesse, The Sadness

Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.

Menace II Society (1993)

Titten på Justin Chons debut Gook från 2017 påminde mig om att jag hade hoodfilmsklassikern Menace II Society stående. Allen och Albert Hughes film var också en debut, men samtida, vilket alltså innebär att den utspelas lite drygt ett år efter det som timade i Gook. Dock i en annan del av Los Angeles – Watts.

Slither (2006)

alt.titel: Slither – Voll auf den Schleim gegangen, Parasita, Criaturas rastreras, Slither: La plaga

Shaun of the Dead. Den ouppnåeliga nivå varemot alla andra skräckkomedier för evigt kommer att jämföras och befinnas ovärdiga? I fallet Slither, debuten från den numera välkände regissören James Gunn, hade filmen sannolikt premiär några år för tidigt. Då, 2006, var det kanske egentligen bara Shaun of the Dead som var en allmänt välbekant skräckkomedi och därmed självklar referenspunkt. Några år senare hade mer lämpliga jämförelser kunnat vara Tucker and Dale vs. Evil, Zombieland, Piranha 3D eller varför inte Edgar Wrights betydligt mindre roliga The World’s End.

The Vigil (2019)

alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare

Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?