My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Amores perros (2000)

alt. titel: Älskade hundar, Elskede kjøtere, Love Is a Bitch, Amores perros – Von Hunden und Menschen

Kärlek kan vara något alldeles underbart, upplyftande, rusigt. Det kan också vara alldeles åt helvete, destruktivt, något skört som när som helst kan splittras i miljoner vassa skärvor som skär djupa sår.

Moloch (2022)

Betriek har sökt sig tillbaka till sina rötter tillsammans med dottern Hanna efter maken Neils hastiga och oväntade dödsfall. Nu delar hon och dottern hus med Hannas mormor och morfar, precis vid den stora mossen. I den lilla staden går det många rykten om mossen och varje år firar man Legenden om Feike. Som så många andra lokala legender är det en minst sagt gruvlig historia, komplett med häxbränningar, hedniska gudar och människooffer.

Ku bei (2021)

alt. titel: La Tristesse, The Sadness

Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.

Menace II Society (1993)

Titten på Justin Chons debut Gook från 2017 påminde mig om att jag hade hoodfilmsklassikern Menace II Society stående. Allen och Albert Hughes film var också en debut, men samtida, vilket alltså innebär att den utspelas lite drygt ett år efter det som timade i Gook. Dock i en annan del av Los Angeles – Watts.

Slither (2006)

alt.titel: Slither – Voll auf den Schleim gegangen, Parasita, Criaturas rastreras, Slither: La plaga

Shaun of the Dead. Den ouppnåeliga nivå varemot alla andra skräckkomedier för evigt kommer att jämföras och befinnas ovärdiga? I fallet Slither, debuten från den numera välkände regissören James Gunn, hade filmen sannolikt premiär några år för tidigt. Då, 2006, var det kanske egentligen bara Shaun of the Dead som var en allmänt välbekant skräckkomedi och därmed självklar referenspunkt. Några år senare hade mer lämpliga jämförelser kunnat vara Tucker and Dale vs. Evil, Zombieland, Piranha 3D eller varför inte Edgar Wrights betydligt mindre roliga The World’s End.

The Vigil (2019)

alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare

Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?

The Father (2020)

Anthony är lite till åren, absolut. Lite glömsk, som man blir. Oroar sig för att hans klocka ska bli stulen, så därför lägger han bort den ständigt och jämt (på allehanda listiga gömställen, givetvis). Men han skulle ju inte behöva oroa sig för klockstölder, om det inte vore för alla de här jäntorna som hans dotter Anne försöker pracka på honom. Han klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, tackar som frågar!

The Lost Daughter (2021)

alt. titel: Frau im Dunkeln, La figlia oscura

Barn är ju en sådan välsignelse. Little bundles of joy. Men samtidigt ett förkrossande ansvar. Ibland också fullkomligt outhärdliga. I egenskap av tvåbarnsmor kan Leda därför med visst medlidande se på hur den unga Nina ibland måste kämpa med tålamodet i förhållande till dottern Elena. Inte för att Leda känner vare sig mor eller dotter, men Nina och Elenas högljudda och omfattande amerikansk-grekiska familj har mer eller mindre invaderat samma lilla strand som Leda hade hoppats på att få ha ifred. Särskilt som hon är på en ”working holiday” och försöker få en del skrivande gjort i solstolen.

Jag är Zlatan (2021)

alt. titel: Jeg er Zlatan, Zlatan, I Am Zlatan

Det samlade kontot om Zlatan Ibrahimovic i min kunskapsbank är ärligt talat ganska magert. Världskänd fotbollsspelare, check. Spelat för något italienskt lag, check. Aningens kontroversiell, check. Med skammens rodnad på mina kinder tvingas jag erkänna att den där läsningen av självbiografin med samma titel som dagens film, uppenbarligen inte lämnade många kopek efter sig.