You are currently browsing the tag archive for the ‘Mobbare’ tag.
alt. titel: Sidste vilde nat med kliken
”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.
alt. titel: Fredag den 13
Självklart såg jag om det ikoniska originalet Friday the 13th från 1980 inför 2020 års Halloween-tema. Det landar så fint så mellan den allmänt accepterade upptakten Halloween och den böljande vågen av mer-av-samma-sak-filmer som The Burning eller The Prowler. Faktiskt var det så att den här omtitten, så att säga av den i sitt rätta sammanhang, fick mig att till viss del om- och uppvärdera fredags-filmen. Så hur skulle det då gå när det nu var remake-dags? Säg hej till 00-talets fredagsungdomar!
Friday the 13th är inte en remake i strikt mening, snarare en uppföljare. Här ligger jag förstås illa till eftersom jag inte mäktade med alla fredags-uppföljare som redan finns. Det enorma hålet i både min filmallmänbildning och detta års Halloween-tema är alltså att jag fortfarande bara sett den allra första Friday the 13th. Så, nu är plåstret avrivet, sårskorpan bortpillad och korset framkrupet till. Jag skäms. (Fast inte tillräckligt för att orka åtgärda saken här och nu…)
Så jag inser såklart att jag missar högvis med referenser, hänvisningar, nickningar och blinkningar nog för att konkurrera med en nervös och parkinsondiagnosticerad chihuahua i Friday the 13th anno 2009. De är ibland dock tillräckligt övertydliga för att till och med jag ska fatta att det någonstans sannolikt förekommer en rullstol. Jag har också snappat upp tillräckligt mycket popkultur för att exempelvis ha koll på att Jason inte ikläder sig sin klassiska hockeymask förrän i del tre (denna ny-version har ansträngt sig för att ge oss alla tre Jason-typerna – skräckbarnet, säckhuvudet och den maskbeklädde).
Det man kan diskutera i all oändlighet, särskilt när det kommer till slasher-genren, är vad som krävs för en framgångsrik skräckfilm. Ta original-Halloween som exempel: vad är viktigast, att vi verkligen engagerar oss i vår sympatiska final girl Laurie eller att vi fascineras och skräms av den ikoniske Michael Myers? Nu skulle jag i och för sig vilja hävda (och jag är absolut inte ensam i det) att Halloween lyckas med både-och.
När jag läser på om denna nya Friday the 13th blir det emellertid helt uppenbart att det finns en enda huvudperson som filmmakarna vill fokusera all uppmärksamhet på och det är Jason Vorhees. Stuntmannen Derek Mears fick rollen som den klassiska gestalten och brer i mina ögon på ganska tjockt när han menar att han ville ”portray Jason as a victim in the film” I Mears tolkning får Jason representera alla ”who were bullied in high school — specifically those with physical deformities — for being outcasts”. Kanske kan hans dåd i viss mån till och med ursäktas eftersom han bara ”exacts his revenge on those trying to take over his territory at Crystal Lake”?
Hej, hej, hej, hold your horses, Derek. Snackar vi cash-in-remake här eller snackar vi cash-in-remake? Låt oss vara realistiska en sekund – i åtminstone denna version (jag kan ju inte uttala mig om alla de andra uppföljarna) är Jason absolut inget mobboffer som bara ger igen eller försvarar sitt territorium. Redan filmens upptakt, där vi får en kort omtags-snutt från originalets upplösning (som naturligtvis inte alls står sig i jämförelse), väcker så många frågor. Så Jason ser alltså sin mamma bli halshuggen? Så han har alltså inte drunknat? Eller är han ett spöke? Har Pamela Vorhees haft någon kontakt med sin son som eventuellt är död? Hur kan Jason annars ”höra” moderns uppmaningar ”They must be punished, Jason. Kill for mother”? Under resten av filmens gång fortsätter han också glatt att ta livet av betydligt fler än de som kan sägas ”invadera hans territorium”.
I mångt och mycket är Friday the 13th en typisk uppföljare. Morden är fler och grisigare. Sexet är (mycket) mer uttalat med stort fokus på företagsamma flickor, tajta magmuskler och övernaturligt välformade bröst. Samtidigt upplever jag den också som ganska typiskt 00-talig, här finns en vibb av filmer som Hostel och Wolf Creek. Eller varför inte andra remakes som I Spit on Your Grave och Last House on the Left?
Över hela filmen vilar en anda av bister beslutsamhet. Nu har jag inget fantastiskt intryck av regissören Marcus Nispel, så det är mycket möjligt att det är mina fördomar som spelar in, men jag undrar om han egentligen ville göra den här filmen? Den är inget uselt hastverk men förmedlar en stämning av kärv pliktetik. Hela historien är bara något vi ska ta oss igenom, kosta vad det kosta vill. Ska man lyckas med den typen av metakommentarer som filmen ändå vill göra gentemot både fredags-franchisen och slasher-genren tror jag att det krävs ett lättsammare handlag. Nispel borde ha försökt åkalla mer av Wes Craven och mindre av Eli Roth, i alla fall i det avseendet.
Summan av kardemumman är att jag har sett sämre filmer, både remakes och uppföljare, bara inom ramen för detta års Halloween-tema. Samtidigt kan jag inte påstå att jag tyckte att Friday the 13th var någon särskilt rolig eller ens underhållande film. Vilket, som vi alla vet, är det värsta brott en film kan begå.
Final girl: Whitney Miller. Vars främsta egenskap är att hon ska vara jättejättelik Pamela Vorhees? Annars skulle hon ju aldrig blivit kidnappad av Jason (som håller henne vid liv i en hel månad?!) och heller inte lyckats distrahera honom i ett avgörande ögonblick.
Sedan går det förstår inte heller att blunda för det faktum att Whitney är en äkta slasher-jungfru through and through. Vi får aldrig några ekivoka kameraåkningar utmed hennes kropp och hela härligheten avslutas till och med tillsammans med hennes bror för att det inte ens ska finnas möjligheten till hanky panky när allt är över.
Historik/psykologi: Lite oklart, som sagt. Är Jason ens en fysisk varelse eller ett övernaturligt väsen? Filmen sätter egentligen aldrig ned foten i det avseendet.
Vapen: Ujuj, vilka vapen har vi inte? Den pålitliga macheten och pilbågen, absolut, men också skjutvapen, lantbruksutrustning och flismaskiner.
Killer-o-vision: Typ-ish…?
I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.
Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker. Läs hela inlägget här »
Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?
Dags att söka sig bakåt i Ruben Östlunds filmografi! Turist var inte så illa som jag befarande och The Square satte spännande myror i skallen på mig. Så hur ligger det då till med Play?
Man ska aldrig förakta tillfällen att lära sig något nytt. Till och med Wonder, en film som i all sin menlöshet fullkomligt dränker publiken i eruptioner av sirap och smör, har något att komma med. Med tanke på dess djupgående enfaldighet kan det vara frestande att tro att Wonder inte skulle kunna uppröra en endaste själ, men i nutidens diskussionsklimat är det förstås det en fåfäng förhoppning. Ordet för dagen är därför ”inspiration porn”.
Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.
Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.
Det är svårt att komma ifrån intrycket att J.K. Rowling med The Causal Vacancy verkligen ansträngt sig för att berätta en historia förlagd så långt ifrån magiska slott, trollkarlar och drakar som det bara är möjligt.
Istället tillhandahåller hon höggradig realism i en liten småstad i sydvästra England där det finns gott om missnöjda tonåringar, misshandlande föräldrar, otrogna makar, socialfall och missbruksproblem.
Folk som påstår sig kunna se döda människor (i allt väsentligt hederliga spöken, får man anta) får räkna med att betraktas som lite nippriga. Så var det för Haley Joel Osment Cole Sear och så är det för Norman Babcock.
That’s what HE said!