You are currently browsing the tag archive for the ‘Mobbare’ tag.

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Så blir åtminstone utfallet för min del. Visst, jag har sett Carrie förut men aldrig riktigt fastnat för den. Framförallt inte lika hårt som jag fastnat för Stephen Kings debutoriginal. Men jag tänkte att jag den här gången kanske skulle fatta grejen eller åtminstone uppskatta hantverket. Och så blir det i och för sig, åtminstone till viss del.

Det De Palma plockat upp fint från förlagan är framförallt den otroligt dysfunktionella mor-dotterrelationen, vilket är både Piper Laurie och Sissy Spaceks förtjänst. Margaret White är på en och samma gång Kings allra första monstermorsa och livsfarligt religiösa fanatiker och Laurie försitter ingen chans att slå på bägge dessa trummor. Här tycker jag De Palma gör ett smart val när vi får träffa Margaret för första gången i interaktion med en annan vuxen, istället för sin egen dotter. För visst är det fullt förståeligt att mrs. Snell, en vuxen kvinna i sitt eget hem, inte bara tycker att den predikande mrs. White är en påfrestande frälsartyp utan också ganska skrämmande i all sin strikta stränghet.

Och därmed blir det också uppenbart att den förskrämda dottern är en enkel munsbit för sin dominanta mamma. Så länge Spacek ska vara vanliga Carrie är hon otroligt bra, skygg och undflyende i skolan men med ett rart leende som gör att vi i publiken tycker synd om henne. Trovärdig i sin panik när hon blir instängd i den vidriga garderoben med den genomborrade Kristus och hans självlysande kattögon (Worst. Religious. Casting. Ever.). Och för all del, även när Spacek förvandlats till skräck-Carrie och är på väg hem röjer hennes uppspärrade ögon en skörhet som gör att i alla fall jag fortfarande tycker synd om henne.

Men däri ligger också en del av Carries problematik, särskilt som skräckfilm betraktat. En av förlagans höjdpunkter tycker jag är beskrivningarna från gymnastiksalen medan filmens scener som ska visa samma sak ger mig platt intet. Bland annat för att jag inte blir det minsta rädd för Carrie och än så länge inte heller tycker synd om henne eftersom de gloende ögonen i allt det röda mest bara ser märkliga ut. Faktiskt lika märkliga som segmentets, och därmed också straffet för våra ondsinta, tonåriga antagonister, hackighet och rumphuggenhet.

Jag är fullt medveten om att King är som bäst när han får jobba med att bygga spänningen inför sitt avslutande klimax men jag tycker tyvärr inte att De Palma lyckas göra om det konststycket. Missförstå mig rätt, en del av det som händer i Carrie innan blodduschen är helt ok (tokroliga gympa-scener? Not so much…) men det bygger ingen större spänning för min del. Jag hade exempelvis önskat att dagens regissör varit lika bra som Alfred Hitchcock på att bygga spänning i det faktum att vi i publiken vet något som de i filmen inte vet. Men nu blir den allestädes närvarande hinken ett spänningsmoment först när någon börjar lägga ihop två och två och ana oråd.

Men som sagt, William Katt är en tillräckligt naturlig och avslappnad Tommy Ross för att den roterande dansscenen på balen utan problem skulle kunna användas för att beskriva den ultimata Askungedrömmen (även om kameran till slut rör sig så fort att man blir en smula åksjuk). Amy Irvings Sue Snell jobbar bra tillsammans med Katt i de få scener de har tillsammans men hon får vara med alldeles för lite för att kunna spela samma roll som i boken. Därmed blir också den klassiska drömavslutningen en smula knepig eftersom jag inte bryr mig ett vitten om huruvida Sue verkligen är traumatiserad för livet av sina upplevelser eller inte.

Irvings duktiga flicka kontrasteras samtidigt bra av Nancy Allens dåliga dito i det allra mesta, från frisyr och makeup till pojkvänsrelation. Här finner vi samtidigt rollbesättningskedjans eventuellt svagaste länk i form av John Travoltas Billy Nolan. I Kings roman är Billy en hård och elak jävel, en attityd som den unge Travolta näppeligen utstrålar. Travolta anno 1976 är ingen man blir särskilt rädd för. Han borde ha fått några tips från Piper Laurie.

Alltså, så här 45 år efter premiären utgör Carries största behållning för min del dynamiken mellan Margaret och Carrie White. Tyvärr lider väl även den i slutänden av en liten pyspunka eftersom jag inte kan låta bli att småfnissa åt potatisskalaren och stekspaden som sticker ut ur bröstet på den korsfästa modern. Men, förtvivla ännu inte mina vänner. Kanske kommer denna Carrie verkligen att framstå som den milstolpe ”alla” håller den för när jag sett remaken från 2013?

Förlaga: Carrie (1974)
Cameo: –

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fredag den 13

Självklart såg jag om det ikoniska originalet Friday the 13th från 1980 inför 2020 års Halloween-tema. Det landar så fint så mellan den allmänt accepterade upptakten Halloween och den böljande vågen av mer-av-samma-sak-filmer som The Burning eller The Prowler. Faktiskt var det så att den här omtitten, så att säga av den i sitt rätta sammanhang, fick mig att till viss del om- och uppvärdera fredags-filmen. Så hur skulle det då gå när det nu var remake-dags? Säg hej till 00-talets fredagsungdomar!

Läs hela inlägget här »

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker. Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Dags att söka sig bakåt i Ruben Östlunds filmografi! Turist var inte så illa som jag befarande och The Square satte spännande myror i skallen på mig. Så hur ligger det då till med Play?

Läs hela inlägget här »

Man ska aldrig förakta tillfällen att lära sig något nytt. Till och med Wonder, en film som i all sin menlöshet fullkomligt dränker publiken i eruptioner av sirap och smör, har något att komma med. Med tanke på dess djupgående enfaldighet kan det vara frestande att tro att Wonder inte skulle kunna uppröra en endaste själ, men i nutidens diskussionsklimat är det förstås det en fåfäng förhoppning. Ordet för dagen är därför ”inspiration porn”.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Läs hela inlägget här »

casual-vacancyDet är svårt att komma ifrån intrycket att J.K. Rowling med The Causal Vacancy verkligen ansträngt sig för att berätta en historia förlagd så långt ifrån magiska slott, trollkarlar och drakar som det bara är möjligt.

Istället tillhandahåller hon höggradig realism i en liten småstad i sydvästra England där det finns gott om missnöjda tonåringar, misshandlande föräldrar, otrogna makar, socialfall och missbruksproblem.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg