You are currently browsing the tag archive for the ‘Missbrukare’ tag.

alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Tre grabbar står redo att ta studenten och greppa världen om skrevet för att verkligen börja Leva. Nå, Robban hoppade ju av redan i vintras för att skaffa kneg men det har gått lite halvknackigt med den saken. Både enklare och skönare att lulla omkring som en övervintrad hippie, vilken missat bussen till Woodstock, och langa lite hasch istället.

Men Alexander och hans band Barn vet precis vart de vill vara – med en tredje osannolikt framgångsrik LP-skiva under bältet och spelningar med Bowie i Madison Square Garden. Alex har ju mer eller mindre fixat kontrakt med Stockholms slemmigaste manager i polotröja och enorma pilotbrillor, så vägen från att eventuellt, kanske, möjligtvis få spela in en första singel till världsberömmelse är mest en formsak i deras ögon.

En som tror på sina kompisars musikaliska förmågor är blondlockige Kim. Han hänger på klubben G som ägs av Kristoffer. Kristoffer tycker att han och Kim borde åka på Greklandssemester tillsammans men Kim vill samtidigt hemskt gärna vara med tre-veckors-flickvännen Mia. Det tycker förresten Kims mamma också, enligt henne är det ”både naturligare och trevligare” att Kim åker till Grekland med Mia istället.

Upplägget i G är inte mer komplicerat än att vi får följa grabbarna i deras respektive spår under…tja, ska vi säga ett par veckor? Mest speltid får Robban och hans knarkproblem med svikarkompisar och tuffe MC-langaren Sudden. Vad blir i slutänden viktigast för Robban – den sköra haschgemenskapen i Vasaparken eller ett hederligt jobb som ger valkar i nävarna?

Därefter får Alexander ta plats eftersom vägen till kändisskap givetvis inte alls är spikrak och beströdd med LP-konvolut. Den slemmige managern vill föga förvånande handplocka russinen ur kakan och istället låta Alexander bli sångare i populära Nürnberg 47. Ett band som med sin överdrivet nollställda och blekblonda stil ser ut att höra hemma i Berlinkällare snarare än i svenska folkparker där de måste dela repertoar med Kurt-Hugos. Vad är viktigast för Alexander – ihålig berömmelse eller musikergemenskapen med kompisarna?

I jämförelse med allt detta utmålas Kims relationsproblem som förhållandevis lättviktiga. Till viss del beror det också på att de (i alla fall så här i efterhand) omges med ett visst löjets skimmer. Efter ett bråk dem emellan slänger Mia ur sig: ”Sudden är i alla fall ingen bög!”. Klipp till Kim på väg till gymmet iförd korta, avklippta jeansshorts och ett litet färgglatt linne. Hans attraktion till Kristoffer framstår som lätt egendomlig med tanke på att denne porträtteras av en Magnus Uggla som verkar vara med i en helt annan film än övriga inblandande. Han har anlagt Errol Flynn-mustasch och en forcerad air som jag skulle vilja karakterisera som ”pilsnerfilmsfjolla”, om nu ett sådant koncept finns. Till det kommer vid ett tillfälle någon slags overall och ett par knallröda stövlar som får honom att se ut som Sveriges meste schlagerbilmekaniker.

Filmens tydligaste perspektiv handlar givetvis om drömmar om eller längtan efter gemenskap, i vilken form det än månde vara. Utöver det undrar jag om Staffan Hildebrand hade ett särskilt horn i sidan till mödrar? De enda vuxenfigurerna i G är nämligen två fullkomligt inkompetenta mödrar (Robban och Kims) samt en trygg och förtroendeingivande fader (Mias).

Extra uppenbart blir denna skillnad i fallet Robban. Hans mamma kan inte göra mycket mer än att tjata på sonen, ge efter samt vägra inse att hennes lille älskling kan göra något som helst fel trots att han kommer hem med polisen i släptåg efter en knarkrazzia. Detta beteende ställs mot Mias pappa som tar sig an den vilsne ynglingen och låter honom arbeta för brödfödan. Tydligt ställda krav är förstås precis vad Robban behöver och resultatet låter inte vänta på sig: en nyklippt knegare med lagom mycket skit under naglarna som dessutom avslutat sitt haschmissburk utan problem.

Då kan man till slut fråga sig vad filmen gör under musikalveckans banér? Jomen, särskilt med Alexander-vinkeln förekommer självklart en hel del musik i filmen. Både från scenen och på dansgolvet trakteras vi med det bästa ett svenskt och synthigt 80-tal förmådde prestera. Hundarna brinner med Nürnberg 47 (som ju egentligen var Reeperbahn). Nattens drömmar med Nasa. Dessutom finns ett antal låtar som specifikt hör till Kim och väl kan ses som en slags drömmar eller uttryck för hans sinnesstämning. Freestyle sjunger om Nattens dockor medan Kim prövande smeker mannekängdocksbröst. Eva Dahlgren följer med in på gymmet och utmanar den unge mannens sexualitet med Sexhets.

Om förra årets musikalvecka kunde innehålla Sing Street finns det inget som hindrar G från att kvala in i år. Utöver det vet jag inte om det är så stor idé att jämföra de bägge filmerna. Inte minst eftersom det blir stor skillnad på en film som ska utspelas på 80-talet där filmteamet kunnat välja musik som i backspegeln hållit för tidens tand och en film som verkligen ÄR från 80-talet med allt vad det innebär av fjäderfrillor, smala slipsar och vita kavajer. G blir föga förvånande ett roligt och ganska taffligt tidsdokument. Välmenande och tillrättalagd. Men någon särskilt bra film är den inte.

Vad än Filmitch hittat på idag tror jag inte att det är svenskt 80-tal. Men man vet ju aldrig…

Annonser

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Läs hela inlägget här »

Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.

Läs hela inlägget här »

Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Läs hela inlägget här »

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Läs hela inlägget här »

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Läs hela inlägget här »

Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).

Läs hela inlägget här »

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser