You are currently browsing the tag archive for the ‘Missbrukare’ tag.

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

För det är lite så X startar upp. Tommy T är journalisten som en gång stod högst i hackordningen (i alla fall vad grävande kriminaljournalister anbelangande), blev inbjuden till TV-morgonsofforna och kunde hinka Bollinger på Operakällaren med ett större eller mindre hov omkring sig. Nu har hans karriär varit i dalande under ett par år och det senaste påhugget får han bara för att det gäller det gamla gardet kriminella (som han har bättre tumme med än tidningens nya stjärnskott Mehdi).

Det gamla gardet är nämligen på utdöende – en sannskyldig självmordsvåg har dragit fram som en slåttermaskin genom Stockholms undre värld och alla är förstås intresserade av att veta varför. I sina efterforskningar stöter Tommy på fler och fler hänvisningar till en mystisk gestalt som kallar sig X.

I miljonprogramsbygget Gårdsstugan står samtidigt Tommys systerson Linus i snålblåsten på sin balkong och vill att livet ska vara något mer än en rullstolsburen pappa och bingomissbrukande mamma. Han vill lira med de stora grabbarna, vara Någon som betyder Något, en person som skulle kunna vara tillsammans med Mila Kunis istället för att bara ha en affisch av henne på väggen. (Han är med andra ord en huvudperson i en Martin Scorsese-film.)

Tack vare att Linus i unga år börjat kursa sin egen adhd-medicin har han kommit i kontakt med Alex och det är Alex som nu ger honom möjlighet att sticka in en tå i dörrspringan som lovar att leda till att det där som Linus inte har. Kan det vara så att mannen som förser Alex med snorbilligt, snorrent heroin är densamme som Tommys ”X”?

I denna kriminalknarkhistoria väver så Ajvide Lindqvist successivt in trådarna från Himmelstrand och Rörelsen på ett sätt som är avsevärt mer fingerfärdigt än jag ärligt talat vare sig vågat hoppas på eller trodde vara möjligt.

Återigen framstår Fältet, Den andra platsen, som en fristad för de skadade och brustna. Än tydligare än i Rörelsen blir kopplingen mellan kroppslig skadegörelse och möjligheten att nå platsen i något slags nirvanatillstånd. Och återigen hymlas det knappast med liknelserna till platsen som en drog, vars (miss)bruk alltid bär med sig fara. X har ju för fasiken tagit steget rakt in i en ”riktig” värld av droger, full med klunkare, snörvlare, limsniffare och Bailyspimplare.

Gestalten X är en fantasieggande skapelse, där det i många sammanhang återkommande krysset (Gårdsstugans huskroppar är exempelvis byggda i ett gigantiskt X) signalerar både en okänd entitet och det man gör när man ska försöka utplåna något (alltså kryssa över). Han kopplas samman till det som eventuellt väcktes till liv vid utgrävningen av Brunkebergstunneln på ett sätt som jag finner spännande med aldrig blir riktigt klar över. Jag tycker mig känna stråk av Lovecraft i den undflyende ”Sigge” men det är kanske bara i mitt huvud som det namnet skulle kunna vara en förkortning av, säg, Shub-Niggurat?

Samtidigt blir det tydligt att drivkraften i min läsning av trilogin har varit den här genomgående historien och att jag nu tycker mig ha fått lite fler pusselbitar som (kanske) visar ”hur det hänger ihop”. I det blir X förstås också den bästa delen.

Trots det finns fortfarande bitar även här som jag inte kommer överens med. Vissa beståndsdelar, som ryktet om Tommys frånfälle, tycks användas för effekt för att sedan glömmas bort. Beskrivningarna av personligheter och relationer som Ajvide Lindqvist absolut gör mycket bra blir i det här sammanhanget tyvärr snarare distraktioner i min läsning. När det börjar dra ihop sig blir jag närmast frustrerad över att exempelvis behöva lägga tid på Tommys försök att leva tillsammans med ex-horan Anita, oavsett hur välskrivna de scenerna är. Hjärtat och känslan i Linus relation till sin pappa gick däremot rätt in i själen. Förutom den, tar jag också med mig scenen mellan Geten och Enhörningen som är den enskilt bästa i hela serien.

Tyvärr visar sig trilogins avslutning också innebära vissa problem för en läsning som hängt upp sig (allt för mycket?) på den övergripande historien. För ärligt talat, blir det hela inte lite väl snöpligt? En oerhört elaborerade konspiration, vars slutmål lika gärna hade kunnat uppnås genom att sätta en kula i offret eller offrens panna med en gång? Jag tvekar att använda ett så drastiskt uttryck som ”marmortrappa till dasset”, men kanske i alla fall en marmortrappa som slutar i en MTV-cribs-hall när jag hellre hade velat ha något i stil med Allerdale Hall.

Nå, Ajvide Lindqvist har bjudit sina läsare på one hell of a ride fram tills dess och jag är övertygad om att det finns betydligt fler läsare som kan uppskatta den mer än jag gjorde. Om inte annat krävs det ett visst mot att starta upp ett sådant här projekt med en roman som Himmelstrand. Jag är glad att jag höll ut till X men i nuläget känns exempelvis en omläsning inte särskilt aktuell. Då plockar jag nog till exempel hellre upp den kärnfulla Tjärven.

Annonser

På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).

Och Miller har inte låtit saker och ting bli särskilt mycket ljusare i Detroit. Tack vare de inledande nyhetsinslagen får vi raskt veta att de ED-209:or som man trots allt försökt få ut i staden inte funkar särskilt bra. Polisen tycker fortfarande att de får en raw deal från OCP (rimligt, med tanke på att företaget verkar vägra att betala ut några pensioner) och har beslutat sig för att strejka. Samtidigt flödas stadens gator av en ny drog, Nuke.

Detta är dock ett rätt avancerat drogupplägg eftersom Nuke frontas av kultledaren Cain, vars anhängare exempelvis kan uppmuntras att bomba drogrehabiliteringskliniker. Han är också så skrupulös att han inte tvekar det minsta inför att korrumpera den yngre generationen i form av grabben Hob. Vilken i sin tur strular till Robocops prime directives eftersom en sådan hedersknyffel inte kan tänka sig att skjuta ett barn.

Sådana detaljer är något som psykologen Juliette Faxx vill komma till rätta med. Hon försöker utveckla en slags Robocop 2.0 men har problem med att alla försökskaninerna ofelbart tar livet av sig (i filmens klart roligaste scener). Hon kommer fram till att nyckeln till framgången med original-Robocop (bortsett från en viss Paul Verhoeven då förstås) var Alex Murphys starka pliktkänsla och moral.

Juliette Faxx är kanske en briljant psykolog, men jag skulle på allvar vilja ifrågasätta hennes logik. Efter att ha dragit den slutsatsen beslutar hon sig nämligen för att söka efter nya försöksobjekt bland landets värsta skurkar. Som väl i och för sig kan sägas inneha någon form av moral, sannolikt bara inte en som delas av det övriga samhället?

Mja, jag vet inte jag… Som så många uppföljare både före och efter försöker RoboCop 2 återupprepa i princip samma koncept som originalet, bara lite simplare, lite enklare, lite fulare.

Dystopistämningen känns påklistrad (varför har exempelvis OCP:s logga plötsligt antagit klara nazistvibbar?) samtidigt som effektbudgeten framförallt gått åt till squibs och robotminiatyrer. Av Verhoevens överdrivna våldsamheter som ändå väckte en viss fascination finns ingenting kvar. Medan miniatyrerna fortfarande kan andas lite av en charmig Harryhausen-känsla har det animerade ansiktet hos Robocop 2.0 åldrats med samma värdighet som kromklot-över-shackrutigt-golv.

Den makabra humorn har ersatts med å ena sidan en halvdan pajjighet, å andra sidan Tom Noonan som skurk istället för Kurtwood Smith. Noonan kan inte alls utstråla samma underbart psykotiska galenskap, skurken Cain bär istället på en slags patosfyllt upphöjd sorgsenhet som förvisso gör honom annorlunda men varken skrämmande eller intressant. Vilket filmen i princip själv understryker genom att i slutänden visa att Cain inte är något mer än en ”vanlig” missbrukare som inte kan kontrollera sina begär.

I RoboCop 2 blir det tyvärr också uppenbart att Peter Weller inte är någon särskilt bra skådespelare. Historien ger honom ytterligare möjligheter till identitetskrisande jämfört med originalet och trovärdigheten i hans existentiella ångest känns väl sådär om jag ska vara helt ärlig.

Nej, nog för att man kan bli sugen på att återbesöka RoboCop-världen, men då ser jag faktiskt hellre om originalet en gång till.

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

TjuvhederKriminella må blåsa alla andra, men inte varandra. I alla fall om man ska tro uttrycket ”honor among thieves” som på svenska mycket väl kan översättas till ”tjuvheder” (Wikipedia vill också jämställa det med det italienska omertá, vilket känns mer tveksamt. Eller i alla fall en insnävning eftersom omertá snarare handlar om att man inte tjallar).

Läs hela inlägget här »

Här kommer en fortsättning på mina funderingar om Rocky-serien, innehållandes sex filmer. Självklart gör jag också ett försök att krita dit ett betyg på var och en av dem.

***

Rocky IVDe fem Rocky-filmerna som följer på originalet struntar både i det som lagts upp på bordet i föregående film och det som timar under själva filmens gång. Någon gång i varje film ska Rocky lova Adrian att det här, det var/är minsann hans sista fajt bara för att fem sekunder senare börja klunka i sig råa ägg till tonerna av Bill Contis Gonna Fly Now. Filmen Rocky V ska ta vid precis där Rocky IV slutade men sonen Rocky Jr. har ändå hunnit åldras flera år. På samma sätt får vi se tränaren Mickey i vad som ska vara en flashback till tidigare filmer men där skådisen Burgess Meredith förstås är påtagligt äldre än han var då.

Läs hela inlägget här »

TyrannosaurPaddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.

Läs hela inlägget här »

Where the Buffalo RoamOm en advokat ska vara någon som håller ordning på sina klienter, kanske allra helst se till att de inte hamnar i trubbel överhuvudtaget, är Carl Lazlo ett rätt dåligt val. I alla fall för journalisten Hunter S. Thompson.

Läs hela inlägget här »

Det är första advent (äntligen!) och därmed dags för Rörliga bilder och tryckta ords hävdvunna julfilmsinlägg. En modern klassiker den här gången måste man nog säga.

***

Bad SantaDen unge Thurman Merman är inte bara olyckligt lottad vad gäller namn. Han är dessutom ganska rundnätt, vilket ger de coola skateboard-kidsen carte blanche att mobba honom. Man kan också fundera på om det är något som inte riktigt är kopplat som det ska i skallen på Thurman eftersom han fortfarande tycks tro på allsköns sagor. Inte minst på Tomten och julens välsignande inverkan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Reefer Madness: The Movie Musical

Reefer MadnessSamhällets fiende nr 1, farligare än jazzmusik, farligare än heroin och kokain kombinerat, är ”marijuana”. Både eftersom det växer som ogräs varhelst i USA och dess användning inte involverar otäcka sprutor eller kanyler. Det kommer i samma förklädnad som helt oskyldiga cigaretter men var och en som puffar på ”reefers” kommer till skillnad från vanliga rökare att bli hjälplöst beroende. Mer lika vansinnigt skrattande zombies än något annat. Flickor blir dessutom givetvis obönhörligt lösaktiga (”Turning all our children into hooligans and whores”).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser