Agnes Bain har alltid varit för stolt och självständig för sitt eget bästa. Föräldrarna Lizzie och Wullie tvingas dra slutsatsen att beror på att särskilt hennes far skämt bort henne alldeles för mycket. Hur ska man annars kunna förklara det faktum att Agnes alltid klär sig lite för fint, aldrig har gjort en dags hederligt arbete i hela sitt liv och ansett sig för god för att nöja sig med en hederlig katolsk make, far till hennes två äldre barn Catherine och Leek?
Istället har hon mage att rymma hemmet med den protestantiske taxichaffisen och kvinnotjusaren Shug Bain och dessutom skaffa ytterligare ett barn med honom, Hugh eller Shuggie som lillpojken också kallas. Som om det inte vore nog har det nya paret inte tillräckligt med pengar för att skaffa ett eget hem, utan måste flytta in hos Agnes föräldrar.
När boendet till slut blir ohållbart skaffar Shug en kommunal bostad så långt bort det bara går, i Glasgows utkant. Det lilla samhället är på dekis, fullt av arbetslösa gruvarbetarfamiljer där den enda befrielsen ligger i alkoholen. Så även för Agnes, inte minst eftersom hon mer eller mindre dumpas av mannen som på pappret fortfarande är hennes make. Livet för hennes tre barn kommer snart att handla om två saker: att stå ut i de själsdödande omgivningarna och försöka förhindra att deras mamma tar livet av sig, antingen genom drickandet eller mer direkta metoder.
Som titeln antyder är förvisso huvudpersonen i skotske Douglas Stuarts debutroman Shuggie, men läsarna får som sagt också i hög utsträckning dela bokens 80-tal med den olycksaliga Agnes Bain. Stuart lyckas med en oanad ömhet och ett inkännande språk ge oss någon slags inblick i hennes förfelade liv. Jag uppfattar att hennes inkörsport är ett slags allmänt och vagt missnöje med hela sin livssituation. Agnes är en av de där människorna som alltid letar efter något större, bättre, finare, men som av olika anledningar aldrig lyckas ta sig vidare. Varje gång hon tror att hon tagit för sig av det hon vill ha visar det sig att det blott och bart var ett katastrofalt felval. Varav det största av dessa utan tvivel synes vara hennes relation med Shug.
Samtidigt uppfattar jag att Stuart inte enbart lägger skulden på enskilda individer och deras livsval, utan söker minst lika troliga förklaringsmodeller i de kulturella och socioekonomiska förutsättningarna som rådde i Glasgow under Margaret Thatchers hårda styre. Tillvarons omständigheter gör att folk ibland inte har mycket annat val än att bli grälsjuka, ogina, misstänksamma och bittra. Shuggies 80-tal delar ut så många smällar att allt som är mjukt och runt i slutänden oundvikligen blir kantigt, spetsigt, taggigt.
En del kritiker hänvisar till Charles Dickens i sina omdömen om Shuggie Bain. Jag kan till viss del hålla med om det, men det är också en dickensisk berättelse helt renons på vare sig melodram eller sentimentalitet. Stuart är rått realistisk, ned till minsta fuktflagnande tapetslamsa eller de sista, jästiga, pissljumna dropparna av Carlsbergs Special Brew. Hade det inte varit för Stuarts hand med både språk och medkänsla för sina romanfigurer hade Shuggie Bain varit fullkomligt omöjlig att ta sig igenom. I alla fall inte utan att göra Agnes sällskap in i ruset efter bara ett par kapitel.
Som det är nu kan jag nästan inte lägga ned boken när jag väl börjat läsa. Inte för att jag är nyfiken på ”vad som ska hända härnäst”, det är blott allt för deprimerande uppenbart. Oavsett om det handlar om Agens alkoholism, Leeks tecknardrömmar eller Shuggies mobbningsproblematik (eftersom han klär sig prydligt och pratar ännu prydligare; kort sagt inte beter sig som en ”riktig” grabb ska göra).
Men Stuart har som sagt ett sådant fast grepp om sin framställning och språk att Shuggie Bain blir en njutningsfull läsupplevelse, trots sitt bistra innehåll. Dialogen är ofta på en slags hemsnickrad fonetisk skotska, vilken ytterligare understryker skillnaden mellan Agnes ynkliga försök till någon slags självkänsla och värdighet rent språkligt och grannarnas grovhuggna genmälen. Författaren skapar också en psykologisk trovärdighet som gör att romanen egentligen inte innehåller en enda förhatlig människa, bara människor som mer eller mindre ofta gör förhatliga saker.
Med det sagt har jag svårt att hålla med de kritiker som framhållit den stora kärleken mellan mor och son som en av romanens största styrkor. I mina ögon finns där mycket lite av genuin och obefläckad kärlek, däremot ett ömsesidigt beroende som inte skiljer sig från vilket missbruk som helst. Men det är klart, vad är kärlek om inte ett beroende av svåraste slag?
Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.
Ytterligare ett av de där TV-seriefenomenen där i alla fall inte jag hade den minsta aning om att det låg en bok i botten. Så när tillfälle uppstod i bibliotekets ljudboksapp högg jag som en kobra trots att den medförde en lyssning i svensk översättning.
Det kanske säger något om dagens intensiva mediafokusering på ämnet att även vi som växte upp på 80-talet numera främst förknippar ordet ”terrorist” med USA, 9-11 och mellanöstern. Att vi nästan hunnit glömma bort att det en gång fanns terroristhot betydligt närmare inpå knuten.
Ett äldre par i en trygg nonsensdiskussion vid frukostbordet. Tidningarnas braskande rubriker, mjölken har blivit dyrare. Men kanske inte riktigt så tryggt ändå? Andra personer anländer till bostaden och vi börjar förstå att makens närvaro bara uppfattas av den mer eller mindre dementa makan som egentligen inte får vara ute och springa efter mjölk själv på morgnarna.
Rörliga bilder och tryckta ord 