Babylon (2022)

“It’s the most magical place on earth!” Skådespelaren Jack Conrad menar så klart inte vare sig Disneyland eller Disneyworld. Inte minst eftersom vi befinner oss i en tid när Walt Disney knappt hunnit visa upp Steamboat Willie för en hugande publik. Nej, det “JC” pratar om är Hollywood och stumfilmsindustrin såsom den tedde i slutet av 1920-talet.

Inte för att JC’s åhörare i det här fallet behöver övertygas det allra minsta om magin och äventyret som är Filmskapande. Mexikanske immigranten Manuel (anglifierat till Manny för att gå hem lite bättre i L.A.) hyser en het längtan att vara en del av allt detta. Varför? För att han vill vara “part of something big, something meaningful”.

Och det är ju inte bara han som vill det. Nellie LaRoy längtar lika hett efter att inte bara vara en del av filmindustrin, utan dess okrönta stjärna (även om hon i och för sig hävdar att hon redan är en stjärna, alldeles oavsett hittills ouppfyllda karriärdrömmar). Trumpetaren Sidney Palmer börjar i sin tur bli less på att agera bakgrundsmusiker till backanaliska partaj där “publiken” är mer upptagna av att sätta på allt och alla, i alla tillgängliga (plus en del av de mer otillgängliga) kroppsöppningar. Samtidigt som de drar i sig sådana mängder knark att överflödet av vita högar skulle göra Tony Montana grön av avund.

Damien Chazelles nya film Babylon fokuserar på detta par – det övergripande som är Filmen och det partikulära som är de enskilda människoöden som dras in i drakens gap. För föga förvånande är Filmen (samt dess publik) inte det minsta intresserad av Personerna Nellie LaRoy eller Jack Conrad. Så fort de inte uppfyller den senaste trenden eller smaken kastas de utan pardon åt sidan.

Men som synes känner vi också igen Chazelles fascination inför såväl Drömmar som Drömmare. Det går utan problem att se Filmen är det förra, vilken de senare försöker fånga i flykten. Har de tur kanske de lyckas behålla strålkastarljuset under sina 15 sekunder.

Eller otur, beroende på hur man ser det, eftersom det i alla fall i Babylon görs tydligt hur ohyggligt svårt det är att lämna den där strålkastaren bakom sig med någon slags värdighet i behåll. Framförallt Manny, Nellie och Sidney ramlar alla dit mer eller mindre när de försöker hålla fast i det som oundvikligen ska förflyktigas. Tyvärr gör de det till ett högt självidentitetspris. För Manny är ju inte från Madrid, Sidney har inte hämtat influenser från Rachmaninov och Nellie är knappast en “lady of sophistication”. Inte ens “JC” själv är immun mot känslan av förlust när publiken sviker.

Framförallt den tidiga stumfilminsdustrin framställs som summan av en räcka mer eller mindre slumpartade händelser (rollbesättningen av ett oväntat stjärnskott, solens sista strålar som fastnar på en magisk filmsekvens, en fladdrande fjäril som hamnar exakt rätt). Därför ställer jag mig frågan om Chazelle var medveten om att han arrangerade en introducerade sekvens som i princip utgör sinnebilden för hela Babylon?

Manny ska transportera en elefant till en av de överdådiga festerna som hålls av bolaget Kinoscope. Elefanten måste dras i ett minimalt släp och spränger nästan väggarna i den lilla lastbilen. Med gemensamma krafter är det knappt att ens två bilar tillsammans klarar av att släpa åbäket i uppförsbacken till lyxvillan. Det förekommer svett, svordomar och våldsamma kroppsevakueringar.

Detta, mina kära läsare, är Babylon själv i ett nötskal. En film som sväller över alla bräddar, i alla riktningar som tänkas kan och som ständigt riskerar att slita sig loss, utan att komma fram till sin tänkta destination. Elefanten kom till slut in på den där festen (där den fick utgöra ett välbehövligt distraktionsmoment för undansmusslingen av en överdoserad ung skådespelerska) men jag känner mig mer osäker på om Chazelle verkligen lyckas hålla fast i Babylon. Tre timmars orgiastiskt tokös kommer oundvikligen att resultera i en hel del okontrollerat kladd samt en viss matt- och ömhet. Lite för ofta sitter jag och funderar på vad Chazelle egentligen vill säga med sin film. Eller snarare varför han vill säga det på just det här sättet.

Filmer som älskar Film är ju knappast en ny företeelse, särskilt inte med Tarantinos Once Upon a Time… hyfsat färsk i hjärnbarken. Babylon självrefererar ganska så rejält till Singin’ in the Rain. I mina ögon lyckas inte Chazelle hålla sina bägge teman om Drömmen och Drömmarna balanserade, istället pendlar Babylon hej vilt mellan dessa två hållpunkter. Lite för ofta blir det lite för skrikigt och hysteriskt (och kroppsevakuerande) för min smak (“Who wants to see my dad fight a fucking snake?!”).

Chazelle hade gärna fått ha ett litet samvete på axeln som uppmanat honom att ifrågasätta fler av sina val – var alla verkligen nödvändiga? Kanske hade han kunna skära och trimma i överflödet? Just nu känns det som om den där första festscenen, vilken avslutas med Nellies glädjestrålande dans ut i gryningen, skulle vara en perfekt, lång kortfilm.

Rent skådis- och hantverksmässigt går det samtidigt inte att smälla Babylon på någon enda lillfingernagel. Det är i princip utsökt hela tiden, må så vara i varierande perspektiv. Som vanligt är klippningen, tajmad in i minsta detalj till Justin Hurwitz musik, perfekt. Smolket i glädjebägaren i det avseendet är att Babylons musik ibland påminner väl mycket om vissa La La Land-slingor.

Babylon är möjligen en film som kommer att behöva tid på sig för att hitta samma plats i hjärtat som La La Land och Whiplash. Så här i backspegeln ser jag också att de två föregångarna faktiskt inte hittade den platsen med en gång, så prognosen är i och för sig god vad gäller Babylon. Här kan det alltså vara på sin plats att passa på att jacka upp La La Land till absolut toppbetyg och Whiplash bra nära det.

La La Land (2016, reviderat betyg)

Whiplash (2014, reviderat betyg)

Annons