Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody (2022)

alt. titel: I Wanna Dance: The Whitney Houston Movie, I Wanna Dance with Somebody

Som 70-talist är det i princip omöjligt att kokettera med att inte veta vem Whitney Houston var. Att försöka påstå det är som att medge att man levde under en sten mellan åtminstone mitten av 80-talet och slutet av 90-talet – sångerskan var helt enkelt omöjlig att undgå. Obegripligt framgångsrika hitlåtar, musikvideos och ett filmframträdande med dåtidens störste hunk Kevin Costner – The Bodyguard.

Biopic-filmen Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody gör det lätt för sig och plockar titeln från en av dessa hitlåtar. Jag vågar påstå att regissör Kasi Lemmons och manusförfattare Anthony McCarten gjort det ännu lättare för sig när det gäller själva innehållet. McCarten är en veteran i genren med filmer som Darkest Hour, Bohemian Rhapsody och The Two Popes men kanske är just musiker inte författarens bästa gren?

Jag noterar att jag tyckte Bohemian Rhapsody rent innehållsmässigt var menlös och det är väl ungefär den etiketten jag också skulle vilja sätta på I Wanna… Skillnaden mellan de bägge filmerna är dock att jag älskar Queens musik medan ms. Houston alltid lämnat mig ganska kall. Därmed blev faktiskt filmens 146 minutrar ganska tradiga, särskilt när det ska till att filmas hela sångnummer som i mina öron aldrig tycks ta slut.

Handlingsmässigt får jag intrycket av att I Wanna… består av en massa lösryckta segment som för min del aldrig ramas in av ett sammanhang, bortsett från sångerskan själv förstås. Det flyter upp att vissa svarta kritiker såg Houston som en “sell-out”, men det räcker tydligen att hon sedan gör ett R&B-influerat album (I’m Your Baby Tonight från 1990) för att få alla sådana kommentarer att försvinna.

Det läggs ganska mycket tid på att beskriva Houstons tidiga relation med vännen Robyn Crawford som sexuell. Men så fort sångerskan träffar Bobby Brown är det uppenbarligen slut med det och det av ingen tydligare anledning än att hon är ute efter “Faith and Family”. Vare sig det gäller Crawford eller Brown får vi som publik aldrig någon egentlig förklaring till vad de olika relationerna gav någon av parterna.

Till skillnad från relationen med Crawford läggs det däremot överraskande lite tid på att etablera Houstons omfattande drogmissbruk. I tidiga tonåren röker hon lite gräs med Crawford, därefter ett raskt hopp till att hon plötsligt drar kokslinor i TV-soffan med ett glas rödvin och sedan ett ännu raskare hopp till att hon missbrukar så pass tungt att hon inte längre kan sköta sitt jobb.

Att sångerskan dessutom var djupt engagerad i både anti-apartheid-rörelsen och annan välgörenhet var tydligen inte ens tillräckligt intressant för att nämna med ett ord.

Och inte för att jag borde vara särskilt överraskad, men I Wanna… tar sig förstås ganska stora friheter med sanningen. Det berömda framträdandet på Super Bowl var exempelvis egentligen förinspelat. Och även om det inte hade varit det ställer jag mig frågande till om Houston verkligen hade haft möjlighet att dels styra över framträdandets tempo (med tanke på att det skulle tajmas med en överflygning av en hoper jetplan), dels i sista sekunden välja att framträda i träningsoverall istället för något mer paljettbeprytt.

Möjligen ville McCarten reprisera den magnifika Live Aid-avslutningen från Bohemian Rhapsody, men det framträdande som I Wanna… påstår att Houston gjorde 2012 för att hylla sin vän och producent Clive Davis ägde tyvärr aldrig rum. Överhuvudtaget kan jag tycka att det blir lite problematiskt att filmen enbart fokuserar på Houston och Davis när det kommer till det musikaliska.

Till synes lika pricksäker som Robin Hood plockar Houston ut hitsingel efter hitsingel helt på egen hand med det ungdomligt tvärsäkra argumentet “I’LL give it a hook”. Att alla dessa låtar både skrevs och producerades av andra skickliga musiker synes nästintill oviktigt i sammanhanget. Den ungdomliga självsäkerheten verkar dessutom ha spillt över på såväl studioinspelningar och påkostade konsertframträdanden eftersom det framstår som något Houston klarade av utan problem från dag 1.

I Wanna… ger inte tittaren särskilt mycket mer än en hitlåtskavalkad och jag känner att jag får noll insikt i personen Whitney Houston. Trots ingredienser som gravt drogmissbruk och stormiga misshandelsförhållanden framstår I Wanna… i slutänden som översiktlig, lättviktig och ytlig.

Det förefaller ganska symptomatiskt att när Houston pratar om hur mycket hon offrat för att vara en världsstjärna förstår jag inte riktigt vad hon pratat om. Jag har nämligen inte sett några större offer, bara en ung kvinna som fått exakt det hon startade filmen med att uttryckligen önska – en musikkarriär på sina egna villkor.

Rocketman (2019)

Det känns väl rätt naturligt att en musikal blir nominerad för ”Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Song)”?

***

Om vi ska tro Rocketman stormar Elton Hercules John torken på samma sätt som han stormat världens konsertarenor och topplistor under dryga 20 år. Medelst påfågelflamboyant scen-persona, ständigt på flykt undan den lille grabben som hette Reginald Kenneth Dwight och växte upp i ett remarkabelt kärlekslöst hem.

Fortsätt läsa ”Rocketman (2019)”

Bohemian Rhapsody (2018)

Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…

***

”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.

Fortsätt läsa ”Bohemian Rhapsody (2018)”

Atomic Blonde (2017)

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

Fortsätt läsa ”Atomic Blonde (2017)”

1980 års tio bästa filmer

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Fortsätt läsa ”1980 års tio bästa filmer”

Flash Gordon (1980)

Flash GordonEfter att ha tagit del av sci-fi-serien-till-film Barbarella, var nästa givna punkt på programmet den tolv år yngre Flash Gordon. Som av en slump (or is it?!) visar det sig dessutom att bägge filmerna är producerade av gamle Dino De Laurentiis.

Fortsätt läsa ”Flash Gordon (1980)”

1986 års tio bästa filmer

Listdags! Idag tar vi oss tillbaka till det anrika årtalet 1986 men trots att jag var 14 hade jag ännu inte hunnit börja bli någon större filmkonsument, varför utbudet av sedda filmer känns lite magert. Men den övre halvan av min lista bedömer jag ändå som pålitligt stark. Men vad har vi innan vi kommer dit, då? Det är bara att börja scrolla…

10. Star Trek IV: The Voyage Home

Fortsätt läsa ”1986 års tio bästa filmer”

Musikalvecka: Moulin Rouge! (2001)

“The greatest thing/you’ll ever learn/is just to love/and be loved in return.”

Moulin Rouge 2001Till tonerna av Nat King Coles örhänge Nature Boy ansländer en ung man till Paris, dekandensens huvudstad, för att bli författare. Han är helt klar över att det viktigaste som finns i världen är kärlek och att det är det han vill skriva om. Problemet är bara att han aldrig varit kär och tydligen är han inte tillräckligt mycket av en fåtöljförfattare (*host* Jules Verne) för att därmed kunna skriva sitt magnum opus.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Moulin Rouge! (2001)”