Nattevagten (1994)

alt. titel: Nattvakten, Nightwatch

Publicerad i VästerbottensKuriren i april 1995

Ibland undrar jag om kompositören till musiken i Psycho egentligen visste vad han hade åstadkommit. De rakknivsvassa fiolerna har blivit skräckgenrens ryggrad och ingen film av rang kan vara utan dem. Så inte heller Nattvakten…

Martin Bork lever ett lyckligt liv tillsammans med flickvän och vänner. För att finansiera jurudikstudierna tar han ett jobb som nattvakt på rättsmedicinska. Alla undrar varför han egentligen gör det och nog verkar det mer än bara lite makabert där han går omkring bland lik och kroppsdeler i formalin. Samtidigt härjar en psykopat i stadens undre värld och hans offer hamnar alltid till slut i kylrummet på rättsmedicinska. Men vartefter tiden går händer underligare och underligare saker på rättsmedicin som får Martin att börja undra om han är riktigt frisk. Som om detta inte vore nog dyker det också upp misstankar om att det kanske är han som är den psykopatiske mördaren.

Efter alla försök att blåsa nytt liv i skräckgenren med monster och vampyrer har det äntligen kommit en film som nästa skulle kunna liknas vid en åttiotalistisk splatter. Det sparas inte på några äckliga detaljer, vare sig när det gäller ljud eller bild. Trots att effekterna och även historien är förvillande enkel har man ändå lyckats skapa en film som ibland får en att omedvetet sitta och bita på naglarna. Miljön är minsta sagt naturalistisk i sin ohyggligt nonchalanta realism och skulle lätt stå sig mot Zolas berömda bårhusbeskrivning. Ytterligare ett plus måste dessutom ges för involveringen av genren som sådan i filmen. Repliken ”Om det här vore en skräckfilm så…” är i skräckfilmens historiska ljus svår att undvika om man vill ha en film som gör anspråk på att vara det minsta realistisk. Varför kan vi svenskar inte göra en sådan här film? Så lätt, enkel och rakt på sak och ändå så bra.

Nattvakten kommer tyvärr inte att stanna i Umeå speciellt länge, så se till att passa på! Missar du den, hyr den på video, den borde bli en självklar fredagsrysare.

Omdöme 2024:

Jag vet inte hur självklar Nattvakten varit som fredagsrysare under de här 30 åren, men den är utan tvekan värd att vara det. Jag hade inte sett om den sedan premiären, men insåg att jag fortfarande kom ihåg vissa scener.

Det som gick mig över huvudet vid den första titten var dock hur omsorgsfullt Ole Bornedal, tillsammans med fotografen Dan Laustsen, bygger både historia och stämning rent visuellt. Det börjar redan i den första scenen, när vår huvudsakliga fyrklöver äter middag tillsammans. Samtidigt som alla fångas av TV:ns nyhetssändning om den härjande mördaren, välts en vinpava och röd vätska flödar över matbordet.

Allt på Martins nya arbetsplats synes olycksbådande; den röda larmlampan, de blinkande lysrören, fotot på den dömde Lewis Powell, nyckeln längst in i kylrummet, det hemlighetsfulla formalinrummet, malarna i taklampan som av någon outgrundlig anledning bara blir fler och fler. Det kan vara värt att nämna att även om Laustsen på intet vis var någon nybörjare 1994 är han numera förknippad med såväl Guillermo del Toro som John Wick-serien.

En annan grej som jag uppenbarligen inte tyckte var värt att nämna för 30 år sedan är hur otroligt osköna Nikolaj Coster-Waldaus Martin och Kim Bodonias Jens är. Det känns dessutom svårt att avgöra om det är meningen att uppleva dem som osköna när de med gemensamma krafter trakasserar den prostituerade Joyce, eller om det var en grej som danska 24-åringar ägnade sig åt i mitten av 90-talet.

Så här i backspegeln är det förstås också lätt att fästa sig vid skådisarna och jag tror att utan dem hade Nattevagten varit en betydligt sämre seriemördarskräckis. Men här har vi alltså Jamie Lannister himself, Bodnia i sin tredje filmroll (och två år innan Pusher) samt Sofie Gråbøl i en förhållandevis tidig långfilmsroll. Antingen var den danska skådispoolen extremt liten på den här tiden eller också har vi att göra med en rollbesättare av guds nåde.

Det som kanske förändrats mest på dessa 30 år är att jag slutat tycka att det känns piggt, fräscht och lite småkul med repliker som “Om det här hade varit en film, så…” Men då var det tydligen tillräckligt ovanligt för att jag inte skulle himla med ögonen. I alla andra avseenden är Nattevagten är film som hållit så pass bra att jag är beredd att öka på betyget en smula.