X2: John Wick (2014 & 2019)

Det är inte särskilt vanligt att en hel filmserie kan sammanfattas med taglinen ”You stole my car and killed my dog!” Men, som de flesta sannolikt är bekanta med vid det här laget, är det precis det som utgör upptakten i John Wick-serien.

Första filmen, John Wick, blev en eventuellt oväntad braksuccé: en förhållandevis tajt historia som primärt utgår från premissen ovan. Den föredetta lönnmördaren John Wick tar hämnd på de som snodde hans vintage-Mustang och slog ihjäl beaglevalpen Daisy (men inte förrän Daisy i svårt skadat tillstånd kravlat flera meter för att vila vid sin husses huvud, vilket ett övertydligt blodspår ger vid handen). Hämnden medför dessutom en hårresande mängd dödsoffer eftersom den skyldige är son till en rysk maffia-boss.

Så här i efterhand var kanske braksuccén inte så oväntad ändå. En hel del kosing har sänkts i produktionen (mellan 20 och 30 mille) och John Wick återförenar Matrix-kompisarna Keanu Reeves, Chad Stahelski och David Leitch. Stahelski och Leitch var stuntkoordinatörer i den tidigare filmserien, vilket blev en garant för att John Wick i princip är en enda lång, stenhård och råcool fajt. Samtidigt tillåts den fokuserade hämndhistorien att öppna upp en smula med introduktionen av hotellet The Continental, en slags fristad för ett uppenbarligen världsomspännande lönnmördar-samfund. Här finns dessutom en strikt ”code” som signaleras medelst professionalism, otadliga kostymer och guldmynt. Old school, y’all!

Av anledningar kom jag inte åt uppföljaren John Wick: Chapter 2 utan fick läsa på lite och sedan kasta mig rakt in i uppföljare no. 3 (ingen idé att kalla det för en trilogi, kapitel fyra har planerad premiär nästa år och det finns planer på ett femte), John Wick: Chapter 3 – Parabellum. Och här har det hänt saker. Kanske inte så mycket tidsmässigt, en rollfigur får påpeka att det knappt gått en vecka sedan bilstölden och hundmordet. Men nu är John Wick bannlyst inom det här lönnmördar-samfundet och den mytologin, gränsande till mysticism, byggs på rejält. Utöver hotell-fristäderna Continental som är spridda över hela världen finns det ett styrande High Table samt en byråkratsurrealistisk Administration som bland annat håller ordning på alla bannlysta lönnmördare. High Table är intresserade av ordning och reda och regler och under loppet av uppföljare no. 2 hann John Wick bryta mot dem. Det går inte för sig.

Jag kan i viss mån förstå hajpen kring John Wick-serien, särskilt om man såg första filmen helt ospoilad när det begav sig. Det är alltid risken med den här typen av film, har väl ryktet som ”coolaste fajtingfilmen ever” börjat gå är det svårt att se den med fräscha ögon. Men visst, jag håller med om att fajterna är välkoreograferade, tuffa, grymma och blodiga. Samtidigt vill jag alltså påstå att det som räddar originalet från att gå på tomgång är Continental-konceptet.

I originalet måste man såklart släppa sargen lite när det kommer till hur pass mycket stryk en enda människa tål men är ändå fungerande i det avseendet. När vi väl kommer fram till Parabellum inser jag att vi nu sparkat oss in på mer eller mindre superhjälteterritorium, vilket i och för sig understöds ganska väl av den mystiska organisationen som tycks stå bakom snart sagt allt som händer i denna parallella lönnmördar-värld. Jag påminns om mer renodlade fantasyberättelser som Twilight eller Underworld och tycker till och med att världsbygget är mer underhållande än fajterna.

Men John Wick som superhjälte, alltså. Han klarar inte bara fullkomligt bisarra mängder stryk utan tycks dessutom ha en närmast övernaturlig hand med både hundar och hästar. Redan i John Wick reagerade jag på att Daisy verkar vara världens mest väluppfostrade och rumsrena valp och John Wicks nyförvärv (mer anonymt döpt till Dog) från slutet av originalet bondar med sin nye husse på telepatisk nivå inom loppet av några timmar. Med det sagt – Halle Berrys attack-malinois? Klart tuffaste krigarna i hela jäkla serien!!!

Där jag väl kanske inte riktigt är med resten av hyllningskören för John Wick gäller Keanu själv i huvudrollen. Jag hade förväntat mig en exceptionell rollprestation men får intryck av något som påminner plågsamt mycket om Johnny Mnemonic. Jag förstår att Reeves ska vara korthugget brutalcool men så fort han öppnar munnen låter han superstyltig. Möjligen hade jag kunna köpa det som lagomt teatraliskt överspel inom filmens ramar om det inte vore för att Reeves ställs mot skådisar som Michael Nyqvist och Laurence Fishburne, vilka faktiskt kan riva av ett teatraliskt överspel och få mig att någonstans ändå tro på det (påminner inte Fishburne lite om Oliver Reed i det avseendet?).

Men trots allt hade jag ett par ganska förnöjsamma timmar i John Wicks sällskap. Med Parabellums världsbygge i bakfickan ser jag nästan fram lite mot både kapitel fyra och fem. Tills dess har kanske manliga lönnmördare till och med lärt sig vad en susp är och vad den kan användas till (#såååååmångatasksparkar).

John Wick (2014)

John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

P.S. Jag blir lite förvirrad av att John Wick kallas för baba jaga i originalet. Är inte det en kycklingbent häxa?

4 reaktioner till “X2: John Wick (2014 & 2019)”

  1. Jädrans vad jag fick leta efter gamla kommentarer och lägga in nya. Vanans makt gör att jag placerar musen på fel ställen på din sida. I-lands problem
    Jag var inte överdrivet förtjust i 1:a John Wick men den dög. I tvåan satte sig konceptet och det var nog den film jag gillade bäst. Trean var helt ok och klart jag kommer se fortsättningarna men inte nödvändigtvis på bio.
    Bäst är dock att man planerar en spin-off med …..vänta….trumvirvel…..ANA DE ARMAS i huvudrollen. Den filmen kommer jag se på bio 😀

  2. Ber om ursäkt 🙂 Om det är till någon tröst svor jag ganska mycket över att det tema jag helst hade velat välja var det du har 😉 Det var både snyggast och mest likt mitt gamla, nu fick det bli det näst bästa

    Attans, jag missade alltså något med att inte lyckas hugga tvåan? Är det kanske biografbranschens nyckel till överlevnad — Ana de Armas?

  3. Jag tror att jag gillade 2:an bättre då världsbygget med lönnmördarna och hotellet växte och Wick blev lite mer än bara en pang-pang film. Slutet var oxå maffigt och gav mersmak till trean

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: