Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt

***

alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho

  • ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
  • ”We all go a little mad sometimes”
  • ”A boy’s best friend is his mother”
  • ”A son is a poor substitute for a lover”
  • ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”

Det är ingen hejd på bekanta citat från Alfred Hitchcocks mest välkända (?) film Psycho. Och då finns det inte ens någon dialog att plocka citat från i den ikoniska duschscenen. Bara Janet Leighs skrik, det brusande vattnet, den glimmande kniven, det nedrivna duschförhänget, Bernard Herrmanns huggande, invasiva musik och så det mörka blodet som porlar ned i avloppet.

Lika många citat som Psycho gett upphov till, lika många innovationer kunde demonregissören Hitchcock leverera rent film- och berättelsemässigt. Jag gissar att jag exempelvis inte behöver upplysa mina välinformerade läsare om chocken för samtidspubliken när det visade sig att han tog livet av sin huvudperson innan halva filmen var till ända.

Men anledningen till att Psycho dyker upp här och nu på bloggen, inom ramen för 2020 års Halloween-tema, är förstås att filmen också kan ses som ett steg på vägen som i slutänden skulle leda fram till Halloween, Friday the 13th och 80-talets slashervåg. Filmen utgör en slags länk mellan den gotiska traditionen (med den sortens äldre skräckfilmer som kom från exempelvis Universal eller Hammer) och ett mer modernt anslag.

Å ena sidan har vi det klassiska Bates-huset där den lika klassiska tolkningen av övervåningen som Överjaget och källaren som Detet ligger nära till hands. Å andra sidan har vi som sagt en förhållandevis modern psykotisk mördare, ett mänskligt monster, vars galenskap inte ens är resultatet av exempelvis vetenskapliga experiment (vi känner alla igen det: ”He meddled with things best left to God…”), utan produkten av en sjuklig familjesammansättning. Det freudianska blir förstås särskilt tydligt med den tonvikt som läggs vid Norman Bates patologiskt nära förhållande till sin egen mor.

Psycho levererar också den sexuellt aktiva och företagsamma kvinnan som det givna offret (vilket i och för sig redan Bram Stoker fixade i sin Dracula). Filmen visar dessutom med ett visst välbehag upp mordvapnet par preferance, en skarpslipad kockkniv. Förutom det beskrivs också duschscenen i någon mån ur både förövaren och offrets perspektiv, kameran går nära, blir intim, samtidigt som kniven hugger och musiken skriker. Bernard Herrmann ska tydligen ha tonsatt det hela med allt djupare toner för att skapa en musikalisk motsvarighet till kniven som sjunker allt djupare ned i köttet.

Det är ju alltid vanskligt att peka ut något eller någon som ”först”, men i fallet Psycho finns det all anledning att se Hitchcock som en slags Darwin. Alltså att han inte kommer på allt från scratch, men däremot lyckas sammanfoga flera dittills lösa bitar till en helhet. De bitar Hitch lämnar därhän plockas å andra sidan upp i ett annat hörn av slasher-pusslet, Peepeing Tom från samma år. Den filmen bidrar med ett än tydligare fokus på den voyeuristiska sidan av slasher-mördaren. Norman har förvisso sitt lilla titthål men hans blick står sig ändå slätt mot Marks invaderande kamera. Mark måste också sägas ha en än mer innovativ (för att inte tala om fallisk) mordmetod.

Psycho lämnar oss med en komplett galen mördare – ”Mother” är fri och otyglad, även om Normans kropp befinner sig i häktet – men knyter ändå till viss del ihop säcken på slutet, vilket uppenbarligen tilltalade samtidspubliken (dock långtifrån alla: ”plainly a gimmick movie”). Då mottogs Peeping Tom betydligt mera frostigt. Det är uppenbart att Michael Powells numera klassiska film plockade in slasher-mördaren lite väl nära det trygga hemmet och gjorde Mark Lewis till en väl obehaglig mördare (sannolikt inte minst eftersom vi tycker mer synd om honom). Framtida slasher-filmer ska komma att pendla lite mellan dessa två – en sympatisk Norman som kan katalogiseras och spärras in samt en djupt obehaglig Mark som hela tiden balanserar på gränsen för vad som är socialt acceptabelt. Bägge har dock ett mörk förflutet som helt dikterar vilka personer de är i nutiden.

Och om vi nu ändå är inne på Norman Bates – för varje gång jag ser om Psycho blir jag än mer imponerad av Anthony Perkins fantastiska prestation. Han är pojkaktig och charmig men samtidigt svag och pressad. Scenen där han står mitt emot John Gavins Sam Loomis i motellreceptionen och blir allt mer orolig, trampar runt, spänner käkmusklerna, stammar lätt, är mästerlig. Jag inbillar mig också att Hitchcock valt att filma ur ett grodperspektiv så fort Norman blir stressad eller måste prata om ”Mother”, vars närvaro vakar över honom som en uggla, redo att slå sitt byte. Men så mitt i all den här pojkaktigheten och svagheten lyckas han plötsligt visa upp ett helt annat, slutgiltigt, ansikte. Slugt, illvilligt, beräknande, ondskefullt. I min värld är Anthony Perkins, jämsides med Hitchcocks regi, den främsta anledningen till att Psycho fortfarande är en förbannat bra film.

(Som i sin tur bygger på en ännu bättre bok av mästaren Robert Bloch. Jag har skrivit en kort text om den här. Och när jag ändå är inne på ninna-ninna-ni-nanna-boktips, leta gärna också upp Monster i garderoben av Johan Hilton.)

Final girl: Lila Crane är förvisso last woman standing men det finns ju bara två att välja på, varav Hitchcock redan tagit livet hennes syster. Det är dessutom Sam som får äran av att brotta ned Monstret.

Historik/psykologi: Psycho kan möjligen bjuda på slasher-världens längsta exposition som i detalj förklarar varför Norman beter sig som han gör. Jag har redan nämnt hans patologiskt intima förhållande till modern som orsakade något slags psykbryt när hon dog, förgiftad av sin egen son.

Vapen: Kniv

Killer-o-vision: Funktionell, ska vi kanske säga? Den dyker helt enkelt upp när den behövs