Psycho (1960)

Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt

***

alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho

  • ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
  • ”We all go a little mad sometimes”
  • ”A boy’s best friend is his mother”
  • ”A son is a poor substitute for a lover”
  • ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”

Det är ingen hejd på bekanta citat från Alfred Hitchcocks mest välkända (?) film Psycho. Och då finns det inte ens någon dialog att plocka citat från i den ikoniska duschscenen. Bara Janet Leighs skrik, det brusande vattnet, den glimmande kniven, det nedrivna duschförhänget, Bernard Herrmanns huggande, invasiva musik och så det mörka blodet som porlar ned i avloppet.

Lika många citat som Psycho gett upphov till, lika många innovationer kunde demonregissören Hitchcock leverera rent film- och berättelsemässigt. Jag gissar att jag exempelvis inte behöver upplysa mina välinformerade läsare om chocken för samtidspubliken när det visade sig att han tog livet av sin huvudperson innan halva filmen var till ända.

Men anledningen till att Psycho dyker upp här och nu på bloggen, inom ramen för 2020 års Halloween-tema, är förstås att filmen också kan ses som ett steg på vägen som i slutänden skulle leda fram till Halloween, Friday the 13th och 80-talets slashervåg. Filmen utgör en slags länk mellan den gotiska traditionen (med den sortens äldre skräckfilmer som kom från exempelvis Universal eller Hammer) och ett mer modernt anslag.

Å ena sidan har vi det klassiska Bates-huset där den lika klassiska tolkningen av övervåningen som Överjaget och källaren som Detet ligger nära till hands. Å andra sidan har vi som sagt en förhållandevis modern psykotisk mördare, ett mänskligt monster, vars galenskap inte ens är resultatet av exempelvis vetenskapliga experiment (vi känner alla igen det: ”He meddled with things best left to God…”), utan produkten av en sjuklig familjesammansättning. Det freudianska blir förstås särskilt tydligt med den tonvikt som läggs vid Norman Bates patologiskt nära förhållande till sin egen mor.

Psycho levererar också den sexuellt aktiva och företagsamma kvinnan som det givna offret (vilket i och för sig redan Bram Stoker fixade i sin Dracula). Filmen visar dessutom med ett visst välbehag upp mordvapnet par preferance, en skarpslipad kockkniv. Förutom det beskrivs också duschscenen i någon mån ur både förövaren och offrets perspektiv, kameran går nära, blir intim, samtidigt som kniven hugger och musiken skriker. Bernard Herrmann ska tydligen ha tonsatt det hela med allt djupare toner för att skapa en musikalisk motsvarighet till kniven som sjunker allt djupare ned i köttet.

Det är ju alltid vanskligt att peka ut något eller någon som ”först”, men i fallet Psycho finns det all anledning att se Hitchcock som en slags Darwin. Alltså att han inte kommer på allt från scratch, men däremot lyckas sammanfoga flera dittills lösa bitar till en helhet. De bitar Hitch lämnar därhän plockas å andra sidan upp i ett annat hörn av slasher-pusslet, Peepeing Tom från samma år. Den filmen bidrar med ett än tydligare fokus på den voyeuristiska sidan av slasher-mördaren. Norman har förvisso sitt lilla titthål men hans blick står sig ändå slätt mot Marks invaderande kamera. Mark måste också sägas ha en än mer innovativ (för att inte tala om fallisk) mordmetod.

Psycho lämnar oss med en komplett galen mördare – ”Mother” är fri och otyglad, även om Normans kropp befinner sig i häktet – men knyter ändå till viss del ihop säcken på slutet, vilket uppenbarligen tilltalade samtidspubliken (dock långtifrån alla: ”plainly a gimmick movie”). Då mottogs Peeping Tom betydligt mera frostigt. Det är uppenbart att Michael Powells numera klassiska film plockade in slasher-mördaren lite väl nära det trygga hemmet och gjorde Mark Lewis till en väl obehaglig mördare (sannolikt inte minst eftersom vi tycker mer synd om honom). Framtida slasher-filmer ska komma att pendla lite mellan dessa två – en sympatisk Norman som kan katalogiseras och spärras in samt en djupt obehaglig Mark som hela tiden balanserar på gränsen för vad som är socialt acceptabelt. Bägge har dock ett mörk förflutet som helt dikterar vilka personer de är i nutiden.

Och om vi nu ändå är inne på Norman Bates – för varje gång jag ser om Psycho blir jag än mer imponerad av Anthony Perkins fantastiska prestation. Han är pojkaktig och charmig men samtidigt svag och pressad. Scenen där han står mitt emot John Gavins Sam Loomis i motellreceptionen och blir allt mer orolig, trampar runt, spänner käkmusklerna, stammar lätt, är mästerlig. Jag inbillar mig också att Hitchcock valt att filma ur ett grodperspektiv så fort Norman blir stressad eller måste prata om ”Mother”, vars närvaro vakar över honom som en uggla, redo att slå sitt byte. Men så mitt i all den här pojkaktigheten och svagheten lyckas han plötsligt visa upp ett helt annat, slutgiltigt, ansikte. Slugt, illvilligt, beräknande, ondskefullt. I min värld är Anthony Perkins, jämsides med Hitchcocks regi, den främsta anledningen till att Psycho fortfarande är en förbannat bra film.

(Som i sin tur bygger på en ännu bättre bok av mästaren Robert Bloch. Jag har skrivit en kort text om den här. Och när jag ändå är inne på ninna-ninna-ni-nanna-boktips, leta gärna också upp Monster i garderoben av Johan Hilton.)

Final girl: Lila Crane är förvisso last woman standing men det finns ju bara två att välja på, varav Hitchcock redan tagit livet hennes syster. Det är dessutom Sam som får äran av att brotta ned Monstret.

Historik/psykologi: Psycho kan möjligen bjuda på slasher-världens längsta exposition som i detalj förklarar varför Norman beter sig som han gör. Jag har redan nämnt hans patologiskt intima förhållande till modern som orsakade något slags psykbryt när hon dog, förgiftad av sin egen son.

Vapen: Kniv

Killer-o-vision: Funktionell, ska vi kanske säga? Den dyker helt enkelt upp när den behövs

14 reaktioner till “Psycho (1960)”

  1. Jag har läst en anekdot om filmen om den är sann eller inte får vara osagt. Det är tack vare Psycho filmerna åtminstone i USA har gemensamma insläpp vid ett klockslag. Innan var de drop-in på biograferna men då handlingen i mångt och mycket bygger på att inte bli spoilad drev Hitchcock igenom att ingen skulle släppas in efter start. Något som biograferna fortsatte med.

    Jag är som bekant inte helfrälst på Hitchcock. Historiskt och tekniskt kan jag begripa filmens storhet men jag finner den omständlig och utdragen i sitt berättande och därmed ganska så tråkig.

  2. Det var ganska nyss jag hörde en samtida promo från Hitch själv som handlade just om detta att ingen iaf skulle släppas in i salongen under de sista minutrarna. Så han drev igenom det för Psycho och det är väl möjligt att man efter det insåg att det kanske inte var så dumt?

    Jag vet väl heller inte om jag är något enormt Hitch-fan (jag har sett för få filmer) men jag är absolut inte överens med dig om att Psycho kan karakteriseras som ”trist”. Som synes 🙂

  3. Vill minnas att jag satt o nickade till när jag såg den – speciellt det långa och omständliga partiet när han städar undan efter sina dåd

  4. Dags att hoppa in nu då i temat. Jag har lyst med min frånvaro än så länge, och det beror väl på att slasher-filmen inte är nån favoritgenre (är alltså inte speciellt väl bevandrad i ämnet). Jag gillar skräck med mer övernaturliga (demoniska t ex) inslag.

    Psycho har jag förstås sett men det var ett tag sen. Minns att jag även såg den som liten, och då blev jag fullkomligt livrädd av scenen där mamman snurras runt… Är även inne lite på Filmitchs linje. Jag minns filmen som aningen seg.

  5. @Jojjenito: Du är välkommen när som helst 🙂 Och jag är nog med dig i det avseendet, tenderar också att tycka bättre om övernaturliga inslag. Nu finns det iofs en hel del sådant i slashers också men de utgör inte grunden

    Aningen seg. Obegripligt… 😉 Mamman i källaren och duschscenen torde vara filmens mest välkända även om jag fattat för att mordet på Arbogast är uppskattat i filmhistoriska kretsar

  6. Nästan så man blir lite upprörd… Hitchcock skulle inte kunna göra en ”seg” film om han så försökte, och Psycho är ett mästerverk (om än inte hans bästa rulle).

  7. @Pappan: Ja, jag är nog mer på din linje när det gäller Psycho i alla fall. I övrigt är väl kanske iofs inte precis allt Hitch gjorde rent filmguld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: