You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

De härdade New York-maffiabossarna med radarparet Benny Chains och Teddy Deserve i spetsen oroar sig för återväxten i de egna leden. Ingen i den yngre generationen tycks ha cojones eller hjärna nog att kliva i de hårdkokta äldre männens fotspår.

Möjligen kan den dåliga återväxten ha något att göra med att de inte är särskilt villiga att släppa fram någon i den yngre generationen. Benny Chains egen son Matty avfärdades som en vekling av Teddy när han vid tolv års ålder inte klarade av att skjuta en man som skulle ha varit ansvarig för att Benny vid tillfället satt i fängelse.

Men nu har Matty tillsammans med kompisarna Chris, Johnny och Taylor fått nog. De tigger till sig en möjlighet att få göra ett i grunden enkelt jobb åt Benny som handlar om att frakta pengar. Uppgiften går till Johnny Marbles eftersom han har ett plan och pilotlicens. Tyvärr har Johnny Marbles också en svaghet för lite recreational drugs men försäkrar Matty att han varit ren i ett år. Eller ja, tio månader. Eller…ja, ni fattar.

I Montana går saker och ting rejält åt helvete och Johnny Marbles tvingas ringa upp Matty för att berätta att han förlorat pappa Bennys pengaväska. Nu måste killarna försöka luska runt lite i staden Wibaux som är lite för liten för att deras aktiviteter ska förbli diskreta samt utrustad med en lite för smart och företagsam sheriff.

Duon Brian Koppelman och David Levien verkar gilla två saker: att jobba ihop och göra filmer om skurkar. Tillsammans har de inte bara skrivit och regisserat Knockaround Guys utan också arbetat med filmer som Rounders och Ocean’s Thirteen. Det borgar förvisso för en viss nivå på själva hantverket i filmen men ska jag vara helt ärlig ger den mig inget som jag inte sett förut.

Barry Peppers Matty nojjar över att inte nå upp till sin pappas förväntningar samtidigt som han helst skulle vilja ta avstånd från de smutsiga familjeaffärerna. Taylor Reese spelas av Vin Diesel som med sedvanlig grusröst, men kanske något sömngångaraktigt, porträtterar sin lojale slagskämpe. Och det smärtar mig att behöva säga det eftersom jag gillar lille Seth Green, men hans Johnny Marbles skiljer sig inte nämnvärt från dussinet andra knarklosers som han spelat i andra filmer.

På samma sätt avviker knappast vare sig Dennis Hopper eller John Malkovich från sina respektive uppsnitslade banor som maffiarävarna Benny och Teddy. Filmens överraskning göms istället i Tom Noonans sheriff eftersom han känns som en lite ovan skådis i sådana här sammanhang.

Historien bjuder på lite pengajakt, stenade puckon, slagsmål, skjutvapen och en antydan till mexican standoff men följer skurkfilmsstandardmall 1A och blir därför aldrig vare sig särskilt spännande eller rolig. Det enda man kanske får vara tacksam över är att Koppelman och Levien i alla fall inte gått i fällan att försöka efterapa Guy Ritchie.

Annonser

Laines bästis Debbie tar livet av sig och det lilla kompisgänget har svårt att förstå varför. Laine kommer på att hon och Debbie brukade leka med ett Ouijabräde (vilket alla amerikanska tonåringar uppenbarligen gjort någon gång under sin livstid) och vill prompt testa ett sådant för att kontakta Debbie. Varken pojkvännen Trevor, systern Sarah, kompisen Isabelle eller Debbies ex Pete tycker att det är en särskilt bra idé men ställer ändå upp eftersom ”It’s only a game”…

På oklara grunder finns det en uppsättning regler kring det här med Ouija-boarding och de bryter både Debbie och Laine mot samtidigt som det visar sig att det kanske finns en närvaro i Debbies hus som kanske inte är helt vänligt inställd till tonåringarna som försöker ”kommunicera”.

Beroende på om man vill bli packad eller hålla sig nykter kan finns det en uppsjö drinking games som man kan spela med en film som Ouija.

Dricka varje gång den Äldre, Utländska Kvinnan vet precis hur man handskas med andevärlden? Lite rund under fötterna (men hon borde vara förvisad från den här typen av filmer vid det här laget). Dricka varje gång det dyker upp en ”oväntad” vändning? Salongsberusad (men de är ändå för många…) Dricka varje gång filmen levererar en mer eller mindre genomtänkt hoppa-till-effekt? Packad. Dricka varje gång filmen levererar motsvarigheten till ett Tjechovskt gevär? Bladig. Dricka varje gång det påvisas att Sarah är bad news med skinnjacka, Doc Martens och en faiblesse för äldre killar? Dyngrak. Dricka varje gång någon säger ”It’s only a game”? Drängfull. Dricka varje gång man blir genuint skrämd av filmen? Fullkomligt torrlagd…

Av någon anledning hade jag fått för mig att Ouija skulle vara en bra film men det är möjligt att jag förväxlade den med snacket som förekommit kring prequelfilmen istället. För det här var ungefär lika roligt som att deklarera. Gediget, pålitligt, något som måste göras, men särskilt kul blir det aldrig. Filmen är inte direkt dålig, både skådisar och effekter funkar som de ska men slutresultatet blir ändå hela tiden platt och tråkigt.

Bara för att jämföra: jag har nyss suttit igenom alla Elm-Street-filmerna och medan den typen av fullkomligt stereotyp rollbesättning kan kännas lite tradig inser jag att den faktiskt också fylla ett värdefullt syfte. Tusen gånger hellre umgås jag med Arga tjejen, Stoner-killen eller The Jock än att behöva spendera 90 minuter med de här tråkmånsarna. Gnistan mellan Laine och Trevor (som ska föreställa kära tonåringar…) är lika levande som en råttgiftsimpregnerad pudel. Laine verkar nästan ha en bättre relation till Debbies ex Pete men manuset gör inget av den potentialen.

Ouija ägnar också märkligt mycket tid åt att etablera Laines syster Sarah som en slarvmaja och troubled teen, vilken smyger ut om kvällarna och hänger med alldeles för gamla killar som lurkar utanför huset i sina bilar. Fair enough, men då kanske man också ska se till att den personligheten ges en chans att faktiskt betyda något för själva grundhistorien eller slutuppgörelsen, men icke.

Som en introduktion till skräckfilmsgenren kanske Ouija kan tjäna ett syfte eftersom den som sagt är så kapitalt oläskig men varför ödsla tid på en dålig film?

Crimson PeakOm nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Edith Cushing får exempelvis besök av sin döda mor, men blir fullt begripligt fullkomligt vettskrämd av den ohyggligt kolsvarta och kranieprydda uppenbarelsen. Och varningen “Beware of Crimson Peak” säger henne ingenting.

Vilket förstås är synd eftersom det kanske skulle ha fått henne att vara lite mer på sin vakt mot den unge Sir Thomas Sharpe som besöker Ediths hemstad Buffalo för att ragga pengar till sin lergrävaruppfinning som står hemma i England. Ediths pappa är en amerikanskt klassisk “self made man” och ser därför med viss skepsis på förhållandet mellan dottern och “old money”. Så då är det ju tur för Sir Thomas att Carter Cushing snart dör en våldsam död eftersom han då (tillsammans med systern Lucille, vilken knappast siktar på en nominering till priset för Svägerska of the year) inte bara kan plocka med sig Edith till arvegodset Allerdale Hall utan också alla hennes ärvda pengar. Vad Edith inte får veta förrän det är för sent är att Allerdale Hall i folkmun kallas för Crimson Peak.

Guillermo del Toros senaste film Crimson Peak är i mångt och mycket en pastisch på klassiska spökhistorier där en ung, oskyldig och utlämnad flickkvinna snart befinner sig omgiven av dödligt ondsinta ränksmidare och spökerier. Filmens associationer leder föga förvånande till så väl Ambrose Bierce, Algernon Blackwood, Joseph Sheridan Le Fanu, Charles Dickens, M.R. James och Edith Wharton (är månne vår hjältinnas namn en nickning till författarinnan?) som till Shirley Jackson, Daphne du Maurier och Ira Levin (åtminstone när det gäller påtvingat vätskeintag. Säg hej till satanist-publiken, Rosemary).

Och så lite uttryckliga hänvisningar till den gamle spiritualisten Arthur Conan Doyle för att liksom knyta ihop spöksäcken. Det roliga med just den kopplingen är att hotet eller ondskan i Conan Doyles Sherlock-skriverier ofta kommer från de brittiska kolonierna (gärna USA eller Australien), medan del Toro här har vänt på kuttingen – det gamla fäderneslandet kommer för att röva från den pragmatiska och naivt oanande före detta kolonin.

Regissörens stora styrka har dock alltid varit det visuella och den här gången kan man se nästan hela Crimson Peak som en enda stor Memento mori-målning. Väl på plats i Allerdale Hall sparas det inte på symboler som ska antyda det jordiska livets förgänglighet och flyktighet (vissnande växter, snö, döda insekter, kranier, you name it). Byggnaden känns som något som kunnat komma från en mindre stollig och nyckfull Tim Burton (jag har inte tänkt på det förut, men i Crimson Peak slår det mig att del Toro trots all sin fantasirikedom egentligen är en extremt allvarsam regissör och manusförfattare).

Med sina elaborerade dörröppningar (nyckelhålets tjuvlyssnande form går igen) och slitna möblemang får huset i del Toros händer en helt fantastisk tyngd som sveper in Edith i en ruttnande, murknande historia med sitt trasiga tak (från vilket det ständigt tycks falla något, må det sedan vara döda löv eller snö) och sina lerblödande väggar. Edith skriver på en spökhistoria där hon försöker göra spökena till en metafor för det förflutna. Men i hennes eget liv och Allerdale Hall blir spökena till en högst påtaglig och manifesterad historia som nu hotar att ta livet av henne.

Tar jag fasta på del Toros förtjusning i att dessutom späcka Crimson Peak med levande och döda fjärilar är det heller inte svårt att se själva historien som en illustration av symboliken i deras fascinerande livscykel.

Så länge Edith är kvar i USA, under överinseende av fadern, är hon fortfarande en larv. Oskyldig, i stort sett ovetande om världens ondska och därmed ett lätt byte för de rovgiriga syskonen Sharpe. På plats i Allerdale Hall blir hennes totala isolering ett slags förpuppande. Redan när hon kliver över tröskeln på det förfallna godset med sitt trasiga tak är hon i allt väsentligt döende, det är bara en fråga om tid innan hon möter sitt oundvikliga öde.

Men här finns också möjlighet att bryta sig ur puppan. Att möta världen som en starkare person, en som har trotsat och överkommit stora svårigheter och därmed förvandlats till en fjäril. Visuellt upplever jag också att man kan hitta igen fjärilstemat i Ediths klänningar som många är utrustade med puffärmarna från helvetet. För att vara del Toro finns det däremot ovanligt lite övertydlig katolsk symbolik i Crimson Peak men visst får vi aningar om stigmata, en snabb Pietàscen och ett par blödande hjärtan.

Crimson Peak är som sagt en klassisk spökhistoria men berättad med en modern tydlighet som ibland tyvärr blir lite klumpig (just de delarna minner om en, återigen, mer allvarlig Sam Raimi och utan Raimis humoristiska touch mister de sin lätthet). Crimson Peak har inget av den historiemässigt ambivalenta finessen hos The Haunting, här ligger istället vad finesser som finns i den värld som del Toro bygger upp.

Men trots den här otympligheten samt att jag absolut inte är något fan av Mia Wasikowska (som spelar Edith) tyckte jag ändå om Crimson Peak. Återigen visar del Toro att han är en visuell kraft av rang att räkna med.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Omtitten:
Det har i och för sig inte hunnit gå så väldans lång tid sedan jag såg Crimson Peak på bio men jag var ändå lite nyfiken på att se hur den hade hållit. Hade jag bara varit förförd av del Toros bilder och extravaganta kostymer eller fanns det mer i denna extravaganta vuxensaga?

Till min glädje upptäcker jag att både det visuella och den halvmoderna-halvålderdomliga spökhistorien fortfarande gör det de ska. Jag njuter närmast oförskämt mycket av båda och den här gången måste jag erkänna att jag också känner en ny uppskattning för Tom Hiddleston och Jessica Chastains brittiska syskon. Mia W förstör ingenting och det får jag väl vara nöjd med.

En bonus är att jag vid första titten störde mig på de “överdrivna CGI-spökena”, vilket jag inte var ensam om. Så pass mycket snack blev det faktiskt om “CGI-spökena” att bland andra del Toro själv kände sig tvungen att påpeka att det låg en hel del fysiska effekter i botten. Faktiskt nästan bara fysiska effekter och en sminkad skådis (gänglige spanjoren Javier Botet) med en avslutande CGI-fernissa, en kunskap som definitivt gav filmen en ny dimension.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Avnjut en riktigt snygg och mysryslig spökhistoria – passa på att se Crimson Peak på streamingtjänsten C More. En start så god som någon på den gratismånad som tjänsten erbjuder.

 

 

 

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Nej, de hade istället hostat upp en hundring (samt minst det dubbela för läsk, godis och snacks) för att kunna snacka med sina kompisar, instagramma sig igenom upplevelsen och springa på toa. Jag fick känslan av att om det inte funnits en klar risk att man varit hjälplöst ”out of the loop” om man inte sett It, oavsett om man verkligen var intresserad av den eller inte, hade visningen varit betydligt lugnare.

Nåvälan, jag fick vackert sitta och jäsa i min fåtölj samt ett par gånger agera queen bitch of the movie year (till liten nytta ska tilläggas) och låta filmen göra sitt bästa för att ändå involvera mig i berättelsen om The Losers’ Club samt Pennywise the Dancing Clown.

Vilket den med tanke på omständigheterna ändå måste sägas lyckades riktigt bra med. I alla fall bättre än väntat. Manuset skiljer sig förstås en hel del från boken, både vad gäller tidsperiod, händelseutveckling och rollfigurer men de flesta av de där förändringarna hade jag inga större problem att köpa i dramaturgins namn.

När King skrev sin bok var 80-talets mitt nutid och han försatte som vanligt inga chanser att blicka tillbaka på sitt älskade 50-tal. Nu ligger istället 80-talet 30 år bakåt i tiden och det kändes naturligt att se Belch Huggins med en Anthrax-tischa istället för brylcreeme i håret. På det hela taget lyckas It balansera en lagom mängd tidsmarkörer och musik utan att vi hela tiden blir bombarderade med allt från Alf-dockor och Modern Talking till Iron Maiden och Tim Burtons Batman-film.

Vad som däremot rullar på biografen i Derry är A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child vilket förstås är en uppenbar referens i sammanhanget. Dels eftersom It och Freddy Krueger båda är monster som spelar på sina offers svagheter och rädslor, kanske till och med kräver fruktan och dödsångest för att kunna överleva. Dels eftersom Bill Skarsgård i form av Pennywise, på samma sätt som Robert Englunds Freddy, visar upp något mer än bara monstermakeup. Jag tyckte att Skarsgård gjorde en hyfsat otäck clown med sina Nosferatu-tänder och det hängde på mer än kostym och CGI.

Jag tycker också att denna version av It gjorde helt rätt som gav mycket uppmärksamhet till The Losers’ Club och betydelsen av gruppens gemensamma förmåga att besegra ondskan. Som så ofta annars i (ungdoms)skräckfilm är vuxenvärlden mer eller mindre frånvarande och inte sällan en del av hotet mot barnen. Det här perspektivet funkar förstås tack vare fin casting av alla inblandade, även om det är svårt att undvika känslan av att It nog har Stranger Things en hel del att tacka för. Och då inte bara för att vi återser Finn Wolfhard (så jäkla coolt namn!!) som Ritchie ”Trashmouth” Tozier. Det här är ett gäng som jag gillar och hejar på.

Däremot är det synd att manuset gör Ben Hanscom till Historikern istället för Arkitekten eftersom det innebär att Mike Hanlon reduceras till ”the home schooled kid”. Visst, Mike jagas av Henry Bowers och hans gäng men filmen har utelämnat bokens anledningar till varför Henry skulle hata just Mike med extra glöd. I nuläget går mobbarna på alla tillgängliga småglin med lika glatt humör.

Jag sade att jag kunde köpa de flesta av skillnaderna mellan bok och film men en av dem kändes riktigt, riktigt tråkig och det är förstås att Beverly Marsh måste bli en damsel in distress för att trigga igång den avgörande fajten.

Allt är som bekant relativt. För att vara en skräckfilm var It fullt godkänd och för att vara en Stephen King-filmatisering var den freakin’ awesome. Jag ser absolut fram emot en omtitt under lugnare omständigheter.

Filmspanaren The Nerd Bird, aka Cecilia Burman, var syrligare i omdömet men landade ändå på samma betyg för It. Hon har dessutom varit ambitiös nog att skriva ett omdöme till.

alt. titel: Mardrömsjakten

Om man som tittare inte fattat det redan vid den lekfulla brottningsmatchen mellan far och son Sandza under mellanösterns varma sol får Peter också försäkra den nervöse Robin att ”I’ll be with you all the way”. För att strax därefter försvinna i en terrorismorsakad båtexplosion inför Robins förtvivlade blick. Då är det ju tur att Peters gamle vän Ben Childress också finns på plats och kan se till att skeppa Robin till den där speciella skolan i Chicago som var grunden till pojkens nervositet.

En speciell skola är också vad Gillian Bellaver känner att hon behöver i sitt liv eftersom hon inte törs lita på sig själv bland sina vanliga klasskompisar. Hon ser oroväckande syner av blodiga lik och får en klasskamrat att blöda näsblod. Hennes ömma moder är måttligt oroad av dotterns upprördhet (”I’ve had a long flight and am very tired…”) men går ändå med på att låta Gillian stanna vid Paragon Institute medan hon själv drar iväg till Paris.

Paragon blir emellertid inte alls den parapsykologiska fristad som Gillian föreställt sig eftersom hon börjar se syner av en kille i hennes egen ålder vid namn Robin och som blir utsatt för besynnerliga experiment.

Det måste ha varit något ESP-artat i luften under 70-talet. Stephen King skrev boken Carrie 1974 som blev film 1976. En John Farris skrev i sin tur boken The Fury 1976 som blev denna film 1978. Farris dunkade in en superhemlig statlig myndighet i mixen, vilket Stephen King säkerligen byggde vidare på i Firestarter från 1980 (som blev film 1984).

Både Carrie och The Fury regisserades av en italienskättad herre vid namn Brian De Palma. Jag är själv inte överdrivet förtjust i Carrie men känner omedelbart att jag bli mer indragen i The Fury mycket tack vare John Williams olycksbådande och bombastiskt orkestrala musik som rullar under förtexterna. Det här innebär förstås också att jag inte bryr mig särskilt mycket om anklagelserna när det begav sig, att De Palma med The Fury bara återupprepade Carrie. Gjort om och gjort bättre skulle nog i så fall vara mitt utlåtande.

Men för all del, visst finns det saker som kan förbättras i The Fury. Alla ändlösa jaktscener mellan Peter (vilken givetvis överlevt båtexplosionen och nu är ute efter hämnd) och de statliga agenterna blir lite för många och lite för ändlösa. Särskilt som manuset allt som oftast tillåtit sig att peta in lite birolls-comic relief som inte känns särdeles naturlig i sammanhanget.

Jag uppfattar att både Gillian och Robin, spelade av Amy Irving och Andrew Stevens, ska vara i övre high school-åldern, alltså max 18 år. Det är förvisso ett klassiskt thriller- och skräckgrepp att göra filmens protagonister mer utsatta i sin ungdom och oerfarenhet. Men när Irving och Stevens faktiskt ser ut att vara närmare sina riktiga åldrar (25 och 23) faller förstås den effekten och det blir mest konstigt eftersom de beter sig som om de vore emotionellt labila tonåringar. På så sätt skulle man med lite god vilja och fantasi kunna se hela filmen som en beskrivning av det vanskliga i att försöka kontrollera ungdomar som vill slå sig fria eftersom deras drivkraft alltid kommer att vara så mycket starkare än den som finns i vuxensamhället.

Det är heller inte helt klart varför John Cassavetes skurk Childress plötsligt börjar kanalisera en tydlig Bondskurksaura i form av svart kostym, mitella och handske på vänster hand bara för att han råkat bli skjuten av Peter.

Men det fanns som sagt en hel del som jag också gillade med The Fury och en av de delarna var Kirk Douglas Peter. Han fixar oftast en rätt fin balans mellan det andlöst spännande i människojakterna och comic relief-elementen plus en samtidig styrka och skörhet i sökandet efter sonen. De korta scener han har med Amy Irving är till fördel för dem båda, oavsett hennes oförmåga att se ut som en tonåring.

I just den här filmen tycker jag att De Palmas speciella stil med långa, oklippta tagningar samt en försvarlig mängd slow motion funkar, särskilt i förhållande till Amy Irving. Scenen i början där kameran liksom förföljer henne och kompisen på strandpromenaden ger en antydning om vad som komma skall vad gäller övervakning och kontroll.

På det hela taget en rätt charmig 70-talsthriller med en klassisk goreeffekt som grädde på moset. En effekt som vid det här laget väl är mer klassisk än bra.

Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.

Shit is going down in Marsh County. För lokale polisen Daniel kickstartar natten när han hittar en skadad ung man och kör honom till det lokala sjukhuset som är på väg att stänga ned helt efter en brand. Därför finns bara en enda läkare på plats och ett par sköterskor, däribland Daniels (föredetta?) fru Allison. Eftersom han inte verkar jubla över chansen att få lite qualitytime med henne kan vi anta relationen är något frostig.

Men snart får både Allison och Daniel annat att tänka på. Något slemmigt och tentakelförsett verkar ha tagit över sjukhuset samtidigt som byggnaden omringas av tysta men rejält knivförsedda gestalter i vita kåpor, den unge mannen visar sig vara både räddare och mer våldsam än man kunnat förutse. Dessutom tvingar sig två desperata män in genom ytterdörrarna. Vad som egentligen pågår tycks ingen kunna eller vilja svara på.

Herrar Gillespie och Kostanski är delägare i produktionsbolaget Aston-6 och vad jag kan läsa mig till har bolaget hittills främst siktat in sig på humoristiska genrefilmer. Titeln Manborg (om naziztvampyrer) låter vagt välbekant. Men till The Void har de satsat på fullaste allvar och jag tycker att det är rätt skönt. För ärligt talat, börjar man inte bli lite trött på alla ”skräck”-filmer som får vara orimligt usla som helst under frikortet ”vi vet att vi är usla, titta vilken självdistans vi har”?

En stor anledning till att allvaret funkar är att filmen lyckats samla skådisar som generellt kan fixa en mer seriös nivå av skräckagerande med Aaron Pooles polis i spetsen. Twin Peaks-fans torde också kunna uppskatta Kenneth Welsh namn i rollistan. Jag ser att Welsh dessutom gjorde gemensam sak i Survival of the Dead med Kathleen Munroe (som spelar Allison) men den filmen har jag å andra sidan gjort mitt bästa för att utplåna ur minnet. Jag kan tänka mig att många retar sig på Ellen Wongs sjuksköterskeelev men för min del räckte rollfigurens oerfarenhetsstatus för att jag skulle acceptera hennes prestation.

Ett par mer eller mindre uppenbara föregångare tycker jag mig se men inte i en sådan utsträckning att jag är beredd att skrika ”Tjuvar!”. Snarare att Gillespie och Kostanski låtit sig inspireras av filmer som exempelvis The Thing, From Beyond, Hellraiser, Halloween 2 och Phantasm. Likheter finns också med The Mist, The Crazies, Grave Encounters och Stranger Things, även om den sista jämförelsen kanske är orättvis med tanke på att The Void kom samma år som serien. Filmen lyckas dock inte skapa samma 80-talsvibbar som paradexemplet The House of the Devil, blir snarare en slags omstöpning av årtiondet i en modernare form.

Ett stort plus som jag absolut inte är den första att lyfta fram är det myckna användandet av gamla hederliga fysiska goreeffekter, masker och dockor istället för att smita in genom den billigare och enklare CGI-bakvägen. Det är rejält med blod och slaffs och oftast är det ganska kul om än inte alltid prickfritt.

Själva historien går inte ihop till 100%, det finns en hel del lösa trådar som fladdrar i luftdraget från eftertexterna och själv tycker jag att det finns flera slutmoment där jag hellre hade satt saxen men på det hela taget hade jag dock en rätt trivsam stund bland tentakler och trianglar.

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Denna Amelia tycks vara ett hett eftertraktat byte, vilket inte minst visar sig av det faktum att March och Healy träffas genom mysteriet som omvärvar den unga kvinnan. March är en privatdetektiv på dekis så ung han nu är (och med en tonårig dotter att ta hand om) medan Healy är en garvad muscle-for-hire. Han är dock nyfiken på detektivbranschen och slår sig därför ihop med March trots att det snart blir uppenbart att det inte är killen med licens som sitter på de stora resurserna. Vare sig intelligensmässigt eller jobbmoraliskt.

Med tanke på att förtexterna till The Nice Guys presenteras med klassiska 70-tals-neon-disco-bokstäver skulle den medföljande årtalsbestämmelsen knappast behövas. Men nu är det i alla fall anno 1977 i L.A. och det finns nog flera anledningar till att Shane Black förlagt sin film till detta ljuva årtionde.

Dels har vi kläderna – våra hjältar i form av Ryan Gosling och Russell Crowe (särskilt då Gosling) kan dyka upp i en ändlös parad av färgade skinnkavajer och skjortor med långa kragsnibbar. Dels har vi bilarna – även här en ändlös parad av vräkiga 70-talsschabrak, den ena ”gas guzzlern” mer tanksliknande än den andra.

Men den främsta anledningen torde vara möjligheterna att förlägga en stor del av handlingen till en porrindustri som åtminstone inte sällan framställs som oskyldigare, ystrare och mindre smutsig än den nutida. I det avseendet blir The Nice Guys till någon slags korsning mellan Boogie Nights och L.A. Confidential. Boogie Nights för porren och L.A. Confidential för i alla fall antydningarna om en konspiration som går högt upp i maktens korridorer. Och så porren, förstås.

Plus det faktum att vi än en gång får se Russell Crowe och Kim Basinger spela mot varandra. Skillnaden torde vara att medan Russell Crowe fortfarande får spela en av huvudrollerna är Kim Basinger reducerad till en biroll som skulle kunnat spelas av nästan vem som helst. Med tanke på hennes håglösa insats hade det kanske också varit bättre. Eftersom hennes uppenbarelse dessutom inte utstrålar ett uns av 70-talskänslan som i övrigt genomsyrar filmen undrar man vem det var som egentligen ville ha henne där.

Då är det roligare att fokusera uppmärksamheten på Crowe och Gosling. Crowe verkar ha tagit sig an sin något härjade och plufsige Healy genom att åkalla John Goodmans ande (minus ett antal kilo, plufsigheten till trots) medan Gosling visar en oanad talang för fysisk komedi och deras dynamik känns både trovärdig och lättsam. Överhuvudtaget lyckas The Nice Guys riktigt bra med balansen mellan känslosamhet (Gosling är änkeman och ensamstående pappa), pang-pang-action och humor. Manuset gör flera synvändor på ett i grunden klassiskt odd couple-buddy-koncept. En del i det blir trevligt nog också Holland March unga dotter Holly som spelas av Angourie Rice. Hon vill förstås hjälpa sin pappa knäcka mysteriet och får göra det utan att prompt falla in i den annars så traditionella rollen där den moderlösa dottern städar och lagar mat åt sin loser-farsa. Bland samvetslösa skurkar och mindre nogräknade män är det hon som får utgöra historiens moraliska kompass.

The Nice Guys innehåller som synes inte alls särskilt många hyggliga killar men är sannolikt tack vare just det riktigt underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2

Omtitten:
En film som höll otroligt fint för en omtitt, möjligen med undantag för Kim Basingers uppenbarelse för fasen vad sorgligt det är att se henne så här!

Roligare då att återigen bara luta sig tillbaka och njuta av herrarnas samspel, Goslings komiska tajming och Angourie Rices prestation.

Det som håller The Nice Guys från ett ohejdat toppbetyg är att intrigen fortfarande är lite för snårig för sitt eget bästa. Trots att det inte var första gången jag såg filmen hade ändå lite svårt att hänga med i svängarna. Men eftersom det var en så förnöjsam omtitt tycker jag att det kan vara motiverat att höja betyget en smula. Bra 70-talsunderhållning är inte det sämsta.

star_full 2star_full 2star_full 2

Bjud dig själv på en rolig stund – passa på att se The Nice Guys på streamingtjänsten C More. En start så god som någon på den gratismånad som tjänsten erbjuder.

alt. titel: Borg/McEnroe, Borg McEnroe, Borg vs McEnroe

Anyone for tennis?

Nej, här är vi mycket långt från Monty Pyton och snackar oblodigt men likväl dödligt allvar. Borg är filmen som i allt väsentligt försökt dramatisera Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe 1980. Men även om en slag-för-slag-remake för all del hade haft nog med speltid för två långfilmer har manusförfattare Ronnie Sandahl insett att biopubliken sannolikt vill ha lite mer kött på benen.

Därför serveras vi i olika ögonblicksflashbacks bilden av två män som faktiskt inte verkar särskilt lyckliga över att göra det de gör. Två högpresterande nervknippen vilka, hårt drivna av yttre press, närmast som genom ett mirakel lyckas klämma in all denna vilja och frustration i sitt tennisspel. Allt handlar om kontroll – av spelet, av matchen, av kroppen, av humöret, av psyket. Sporten framstår inte som vare sig ädel eller eftersträvansvärd, utan snarare som en ångesthanteringsventil.

En ventil som i sig givetvis ger upphov till icke föraktliga mängder psykisk ohälsa. Vid pass 24 års ålder har Björn Borg vunnit fyra Wimbledonfinaler och pressen från världens förväntan över en femte seger är stor. Tränaren Lennart ”Lebbe” Bergelin svär över att Björn lägger tid på idiotier som reklam och annat som genererar pengar men som inte är Riktig Tennis. Det unga tennisgeniets ansikte är bleksvettigt, pannan rynkad, ögonen ledset irrande och läpparna hårt sammanpressade. Sverrir Gudnasons Björn ser konstant ut att balansera på sammanbrottets gräns.

Å andra sidan har vi den tre år yngre John McEnroe, som i Shia LaBeoufs skepnad är mer expressiv i sin psykiska ohälsa. Han synes vara förbannad på allt och alla, utom möjligtvis den store Borg himself. Glimtvis antyds en supersmart kille med avsevärda föräldrakonflikter att hantera under det där klassiska hårburret, bland annat eftersom de (eller åtminstone mommie dearest) tycks ställa sig frågande inför hans val av tennis istället för mer akademiska mål.

Förutom idrottarnas mentala hälsa funderar jag också mycket över den ganska långa scen där Sverrir och Shia får sitta och vänta innan finalen kan börja. De gör det nämligen under ett Kiplingcitat (ärligt, vad är mer imperialistbrittiskt än tennis, vita kläder och Kipling?!) som säger att både triumf och förlust (”disaster”) blott och bart är illusioner. Poängen med dikten ”If” är att om en människa kan möta alla livets mot- och medgångar rationellt, tålmodigt, ödmjukt och sanningsenligt kommer han (Kipling vänder sig till sin son) att i sanning vara en Riktig Man.

Borgs poäng (i den mån filmen har någon utöver att dramatisera en nästan 40 år gammal tennismatch) säger närmast det motsatta. En inställning som också understryks av ett helt annat, inledande, citat: ”Every match is a life in miniture”. Framställningen byggs upp på sedvanligt sportfilmsmanér så att matchens upplösning också blir filmens förlösning. Det vill säga: vinst och förlust är inte alls illusioner utan det enda livet går ut på. Ser vi här en (oavsiktlig?) kommentar om en avgrundsdjup skillnad mellan då och nu? Ett förflutet som lägger lite vikt vid värdsliga belöningar och en nutid när det är det enda som betyder något?

Som synes finns det en hel del att fundera över när det gäller Borg. Tyvärr inbegriper dessa funderingar sådant som att dialogerna känns stela och konstruerade. När det inte gäller någon form av känsloutbrott är Stellan Skarsgårds Lebbe den ende som känns naturlig i sammanhanget. Samtidigt blir det lite väl många känsloutbrott från Sverrirs sida – en tiondel hade varit nog för att fatta att här har vi en kille som mår skit och totalt tappat fotfästet i tillvaron. Och ja, jag har full förståelse för att han är stolt över sin osannolikt trimmade kropp (15 timmar i veckan i ett halvår) men scenen där han i vånda ska rulla omkring under en strilande dusch bågnar under sin egen klichétyngd.

Som bäst är Borg i filmatiseringen av Den Stora Matchen men till och med i det thrillerartade sammanhanget tappar jag intresset mot slutet. Min monumentala okunskap om all things tennis var till nytta i så motto att jag inte visste eller mindes hur matchen faktiskt slutade, men till nackdel eftersom jag då heller inte visst hur länge eländet skulle hålla på. Vilket när jag tänker efter sannolikt är en ganska bra spegling av min inställning till det hela 1980 — vem vinner och när slutar matchen så den vanliga TV-tablån kan komma igång? Jag vill ju se Mupparna!

Är ni nyfikna på omdömet från någon som var mer intresserad av tennis än av Mupparna kan jag varmt rekommendera Fiffis hyllning av Borg.

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Till att börja med var det intressant att märka hur starkt berättelsen om Rose och Jack på skeppet satt sig – den här ramhistorien med en surferdudeblonderad och skattletande Bill Paxton hade jag totalt förträngt.

Även om jag tycker att ramen blir lite fjantig och något av ett farthinder för att köra igång själva historien, kan jag ändå se poängen att försöka förankra de kommande händelserna i någon slags samtid. Att det faktiskt inte är så himla länge sedan, men att man trots det aldrig kan jämföra personliga upplevelser med vare sig hypotetisk eller teoretisk kunskap.

Särskilt gillade jag den korta datoranimerade rekonstruktionen av själva sjunkförloppet där den entusiastiske besättningsmedlemmen Lewis Bodine uppenbart visar att han inte har en jäkla susning om vad han egentligen visar upp. Hans beskrivning blir en slags märgisande förövning.

Men det är klart att det är historien som utspelas på Titanic, ett av dåtidens största skepp (drinking game: hur ofta nämns ordet ”unsinkable” i filmen?), som är själva poängen. Egentligen är den ju inte så värst komplicerad och tur är kanske det för då finns också utrymme att relativt detaljerat beskriva vad som pågick när krocken med isberget var ett faktum.

Det jag inte tänkte på när jag såg filmen på 90-talet är hur pass mycket av Roses situation och historia som synes mig påverkad av Edith Whartons värld. Rose är inget mindre än en kvinnlig Newland Archer, men hon agerar på sin ångest och tillåter sig att försöka fly situationen på ett säkerligen fullkomligt anakronistiskt sätt.

Det är emellertid ett sätt som jag som tittare accepterar eftersom jag måste erkänna att Kate Winslet och Leo DiCaprio faktiskt är helt förtrollande som kärlekspar. Deras kemi och dynamik är laddad och avslappnad på en och samma gång. Mina favoritögonblick med dem är inte när paltorna åker av och ritblocket åker fram utan när de är mer sorglösa. Försöken att lära sig spotta över relingen, språngmarschen genom pannrummet.

Sedan finns det förstås saker som inte åldrats riktigt lika väl. CGI:n syns avsevärt tydligare så här 20 år i backspegeln. Särskilt svepningarna över skeppet i sin helhet svider en smula eftersom jag minns hur imponerande de kändes när det begav sig på biografen. Å andra sidan kan jag tycka att ambitionen att skapa en egen rollfigur av Titanic själv genom hennes nästan magiska maskin- och pannrum funkade förvånansvärt bra. Kan det ha varit så att de massiva pistongerna faktiskt inte var animerade utan byggdes upp i en studio? När det sedan ska till att sjunkas funkar sammansmältningen av CGI samt fysiska modeller och effekter betydligt bättre (för att det är natt?).

Här måste jag stå fast vid mitt intryck från den absolut första titten på biografen där i slutet av 90-talet. Titanic är fortfarande en film som klarar av att skapa en närvaro i en verklig historisk händelse och som gör mig som åskådare involverad eftersom jag i bakhuvudet vet att detta i någon mån ”är på riktigt” (notera hur heroiskt jag håller mig från att göra en massa ”BOATS”-skämt).

Vid det här laget har jag dock tappat själva kärlekshistorien en smula även om jag måste erkänna att jag köper Jacks arrestering som enda orsak till att Rose måste ge sig ned i skeppets innandöme. När vattnet börjar komma krypande över durken och smyger som en tjuv om natten in under dörrarna blir det närmast skräckfilmsvarning på det hela. En stämning som för min del funkar bättre än den actionvattenlandsatmosfär som följer därpå.

Jag blir inte riktigt klar över om det finns en Director’s Cut-version av filmen och om det var den jag såg i den här omgången. Oavsett vilket kan jag tycka att scenerna med panikslagna människor inne i skeppet blir lite väl långdragna, de(n) där Rose är på väg att skiljas från Jack likaså. Musiken som repriserar My Heart Will Go On körs till förbannelse när jag hellre hade velat ha ett score som inte låter riktigt lika modernt och…Céline Dion.

Ingen fullpoängare med andra ord men fortfarande en riktigt bra film i sina mest smickrande stunder.

Härförleden (ok, så det var ett helt år sedan nu…) var det något slags jippo i Örebro. Race Day. Jag uppfattade inte så mycket mer än att man varnade i förväg om att det skulle komma att bli ett jävla oljud och att halva centrum skulle spärras av för biltrafik av den vardagligt trista sorten. Föga anade jag då att jag ett år senare skulle se en dokumentär som gav besked om vad det hela handlade om.

Superswede är filmen som öser posthum kärlek och uppskattning över Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 1978 efter en krasch på den italienska Monza-banan. För en sådan som jag, som på nypet känner igen namnet, är det förstås omöjligt att avgöra hur mycket av hyllningarna som är sanna (i den mån något kan sägas vara ”sant”) och hur mycket som färgas av att ett gäng äldre män får en chans att sitta och prata om yngre och gladare dagar. Racing på den tiden var ”glamorous, colourful and exciting”.

För ska man tro Ronnie Petersons överlevande kollegor och kompisar var han uteslutande en hyvens prick, grabben hela dan, en prestigelös arbetsmyra och en högkvalitativ naturtalang när det handlade om att köra bil jättejättefort. I de intervjuer som finns med i Superswede syns å andra sidan verkligen inget som skulle motsäga den bilden. Peterson verkar alltid mjuk och lugn, charmigt valpig och oerhört anspråkslös. Många av hans miljon-bilar som kostat blod, svett och tårar att utveckla, bygga och underhålla kallar han för ”bra skrot”.

Men samtidigt är det kanske inte så konstigt att Peterson präglats av en anspråkslös uppväxt i det svenska folkhemmet. Inklusive en far som tack vare ouppfyllda ingenjörsdrömmar byggde både go-karts och formel 3-bilar åt sin racingntresserade son.

Nej, detta är ingen film som tar sig för att lufta någon smutsig byk i den mån det skulle kunna finnas någon sådan. Den är så pass rättfram i det avseendet att det faktiskt blir problematiskt när den mot slutet närmast i förbifarten nämner att hustrun Barbro tog makens död mycket hårt. Sedan en bild på en gemensam gravsten där hennes död anges till 1987, bara nio år efter Ronnie. Och det är allt vi får veta. Inte heller få vi någon som helst insikt i hur uppväxten tett sig för dottern Nina som föddes 1975, trots att hon får inleda hela filmen med ett besök på Monza 2016.

Eftersom jag innan Superswede var så totalt okunnig om all things racing fick jag mig ändå till livs en hel del intressant information som gjorde filmen klart sevärd för min del. Den tecknar en bild av 70-talets formel 1-värld präglad av kamratlig konkurrens. All intervjuade intygar på heder och samvete hur gemytligt det var på tävlingarna, på de gemensamma hotellen efter tävlingarna samt på flygresorna fram och tillbaka över Atlanten. På banan tävlade man mot varandra men när ett lopp var avgjort umgicks man.

All denna trivsamhet försiggick dock i ett sammanhang som alla är lika rörande eniga om i praktiken var ett dödens väntrum. Vi får samtida intervjuer med förarhustrur som antingen förgås av nervositet under ett lopp eller gör tappra försök att överhuvudtaget inte tänka på sannolikheten för att deras män ska dö en eldfängd död. Kruxet vid krockar och krascher var nämligen inte sällan att den tunna plåten (max 0,7 mm på sina ställen) knycklades ihop som en läskburk och därigenom hindrade en eventuellt överlevande förare från att ta sig ut innan bensintanken gick upp i rök.

Superswede berättar sin Ronnie- och racinghistoria rättframt och enkelt, tar sig inga friheter med dokumentärkonceptet. Det är talking heads plus samtida nyhetsklipp, intervjuer och stillbilder. Från gång till annan kan jag väl tycka att det inte är superspännande med alla dessa privata foton och hemgjorda filmer, men en lika syndare det avseendet som sömnpillret Jag är Ingrid var Superswede absolut inte. Däremot blir jag störd över att filmen prompt måste peta in dottern Nina, för hon gör ärligt talat varken till eller från. Snarare bryts flödet när hon plötsligt ska sitta och humma instämmande medan Emerson Fittipaldi berättar en Ronnie-anekdot. Generiska uttalanden som ”för mig var han bara ’pappa’” ger inget mervärde.

Summa summarum en helt ok dokumentär där jag tar med mig åtminstone tre saker. Emerson Fittipaldi är knöligare än Walther Matthau i fejjan. Jackie Stewart har universums raraste skotska dialekt. Och jag blev riktigt sugen på att se om Rush.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg