You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

alt. titel: L’arte di vincere, Le stratège, Moneyball – L’art de gagner, Die Kunst zu gewinnen – Moneyball, Moneyball: Rompiendo las reglas, El juego de la fortuna

The Oakland Athletics är ett baseballag med en anrik stamtavla. Ursprungligen grundade 1901 i Philadelphia (då de förstås hette Philadelphia Athletics) har de för all del ett antal imponerande titlar i bagaget. Men runt 2001 börjar den senaste (från 1989) anta ett lätt dammigt utseende. Krisen i klubben är uppenbar och många vet precis vad den kommer sig av: brist på pengar och förlust av viktiga nyckelspelare.

General manager Billy Beane skulle för all del ha kunnat förlika sig med det faktum att Oakland Athletics (ofta kallade The A’s) är ett lag som inte kan tävla med New York Yankees eller Boston Red Sox när det kommer till kapital. Att det förutbestämda ödet för lag som A’s är att i bästa fall kunna lära upp och trimma spelare så pass att de kan bli uppköpta av rikare lag. Men Billy Beane är ingen man som nöjer sig (bortsett från när det gäller yrkesvalet – han var en gång stjärnförvärvet som det aldrig blev något av).

Han ser med frustration på kollegornas desperata krafsande efter spelare som skulle kunna ersätta de uppköpta stjärnorna eftersom han själv tvingats inse att det är en väg som bara leder nedåt. Men på en av sina spelarköpsresor träffar han analytikern Peter Brand och istället för en ny bollspelare kommer Billy istället tillbaka till Oakland med Peter Brand på lönelistan. Peter är ekonom och matematiker och intresserar sig därför främst för statistiken bakom spelet. För en icke insatt låter det nog så logiskt att satsa på flera spelare med vettiga genomsnitt och olika styrkor istället för enstaka stjärnor. Men det ska visa sig att Billy och Peter måste föra en hård kamp för att få gehör för ett tänk som går emot allt vad magkänsla och ”sporten” är.

Och det är väl just den konflikten som är Moneyballs styrka. Filmen lyckas på ett ganska finkänsligt sätt visa upp en anrik kultur som värjer sig å det kraftigaste mot de förändringar som statistiken och matematiken (kallad sabermetrics) innebär. Ofta personifierade av hörappratsfarbröder som tror på erfarenhet och intuition. Som hellre diskuterar utseendet hos spelarnas flickvänner eftersom en ful flickvän i deras värld tyder på dåligt självförtroende hos pojkvännen. Och en spelare med dåligt självförtroende vill man ju inte ha! Så hur ska siffror kunna säga något om en människa av kött och blod, om vilken personlighet hen har, vilken sorts baseballspelare hen är?

Det kommer knappast som någon överraskning att ”hen” i det här fallet alltid är en ”han”. Moneyball är en film som skulle fallera kapitalt i ett Bechdeltest. Jag tror faktiskt inte att det finns en enda scen där det ens förekommer mer än en kvinna åt gången (utom i den vrålande baseballpubliken, då) och med undantag för Billys ex-fru och dotter är de alla sekreterare som fixar kaffe åt Männen som pratar affärer. Men i rättvisans namn är Moneyball en film där dessa män i princip aldrig pratar om något annat än baseball heller. De äter, dricker, skiter och lever sin sport 24-7. Det tycks inte finnas utrymme för något annat.

Jag behöver vid det här laget knappast påpeka att Moneyball är en BOATS. Den är den sortens historia som har mer att berätta om ämnet i sig (baseball och intåget av sabermetrics) än sitt egentliga händelseförlopp. För i det lider filmen av sin blotta existens. Jag menar, om det hade gått kapitalt åt helvete för Billy och Peter i deras experiment, om sabermetrics hade visat sig vara en ren bluff, hade det ju knappast blivit en film av det hela (baserad på en förlaga av journalisten Michael Lewis). Därför kommer det knappast som någon större överraskning att det börjar gå bra för A’s när Billy och Peter fått applicera sina teorier på laguppställningen.

Moneyball lät tala om sig när den kom men förvandlades till en av de där märkliga filmerna vars många nomineringar aldrig renderade reella vinster. Filmen var vid Oscarsgalan nominerad till de allra tyngsta kategorierna (bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa manus efter förlaga) men vann inte en enda statyett. Att skådisprestationerna uppmärksammas tycker jag dock är rimligt eftersom detta i mångt och mycket är en pratfilm (hej, Aaron Sorkin-manus).

Riktigt vad Jonah Hill (i rollen som Peter) gör som är så fantastiskt har jag kanske lite svårt att se. Han kör Jonah Hill ver. 2.0, alltså inte den skrikige utan den lite bortkomne och handfallne med munnen ständigt halvöppen. Däremot har jag full förståelse för allt beröm som hopades över Brad Pitts general manager. Superstjärnan lyckas nästan få sig själv att framstå som en vanlig karl och det är banne mig en prestation. Philip Seymour Hoffman har en mindre roll som managern Art Howe men trots att han vid det här laget fortfarande hade ett par aktiva år kvar ser han redan så sliten ut att det mest bara blir hemskt.

Moneyball är en välgjord film om ett intressant ämne. Den känns gedigen, en film-film som mina bloggkollegor brukar säga. Att jag efter titten fortfarande inte skulle kunna förklara hur en baseballmatch går till om så livet hängde på det är inte Moneyballs fel. Det är snarare en styrka att filmen, trots denna okunskap hos tittaren, lyckas väcka intresse för sitt ämne.

alt. titel: Igelkottens elegans, The Elegance of the Hedgehog

I ett land och i en skog och i en liten stuga/bodde internationella igelkotten Ivar

Minns ni den barndomens slagdänga? Hur igelkotten Ivar reste jorden runt för att besöka länder och städer som började på bokstaven ”I”? Självklart inom ramen för ett så pedagogiskt barnprogram som Fem myror…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: One Missed Call, 1 ubesvart anrop, Mistet opkald, La mort en ligne, The Call – Non rispondere, The Call, You’ve Got a Call

Telefonterror anno 1974: ”The call is coming from inside the house!
Telefonterror anno 1996: ”Because I want to know who I’m looking at.
Telefonterror anno 2003: Döden kommer i mobilen du alltid bär med dig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Helan & Halvan, Gøg & Gokke, El Gordo y el Flaco

”Well, here’s another nice mess you’ve gotten me into!”

Tja, Oliver Hardy skulle kunna ha all anledning att återupprepa sin klassiska replik, fortfarande 1953. Han och partnern Stan Laurel har tagit sig iväg på en brittisk music hall-turné och det vore väl synd att säga att de spelar för fullsatta hus. Ollie är lite fetare och Stan är lite slitnare. När vi träffar dem för första gången i ett kvällsödsligt Newcastle bor de på oansenliga Bottle & Glass Inn och kan inte ens fylla en av stadens mindre teatrar. Anledningen till att de ens är iväg på turnén är för att Stan säger sig ha kontakt med en brittisk producent som kan kicka igång en ny Laurel & Hardy-film med Robin Hood-tema.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen

Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.

Läs hela inlägget här »

Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: A Blade in the Dark, House of the Dark Stairway

Filmmusikkompositören Bruno känner sig lite tveksam inför sitt senaste uppdrag. Det är första gången han ska skriva musik för en läskig thriller och för att se till att han hamnar i rätt sinnesstämning har regissören Sandra installerat honom i ett stort och ödsligt beläget hus.

Läs hela inlägget här »

Om du någon gång undrat hur det skulle vara att se Dennis Quaid åkalla Bryan Adams, Jack Nicholson och Mel Gibson i en och samma film, då är The Intruder som klippt och skuren!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sex Maniac

Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.

Läs hela inlägget här »

Med tanke på Breaking Bads fenomenala framgång är det överraskande hur pass lite Vince Gilligan & Co ändå mjölkat konceptet. Visst finns nu både en pågående serie-spin-off i form av Better Call Saul och dagens uppföljar-film, El Camino. Men det tog två år efter ”Felina”, det sista avsnittet av Breaking Bad, innan Better Call Saul landade hos Netflix 2015 och som synes ytterligare fyra år innan alla fans fick svar på vad som egentligen hände med Jesse Pinkman efter ”Felina”. Och det är inte tu tal om att bägge produkterna faktiskt är både genomtänkta och välgjorda. Varken serien eller filmen är något som slängts ihop på en kaffekvart för att klämma ytterligare några prasslande dollars ur Breaking Bad.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg