You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Utled på sitt eget kändisskap och på jakt efter en drink hamnar musikern Jackson Maine på dragbaren Bleu Bleu. Just den här kvällen uppträder nybörjaren Ally, utan vare sig drag eller singback, och Jackson blir golvad av den unga kvinnans röst. Och eftersom han är Jackson fucking Maine har han inga problem att få henne att hänga med tills dess att han kan släppa av henne vid hennes hus samtidigt som morgonrodnaden färgar horisonten.

Och eftersom han kvällen igenom dessutom har sagt snälla saker om hennes utseende, något som hon alltid känt har stått i vägen för en seriös musik-karriär, har han heller inga större problem att locka henne till att sluta sitt trista jobb och göra honom sällskap på scen. För hon sjunger givetvis inte bara som en sexigt hes gudinna, hon skriver också egna låtar som hon fram tills nu aldrig vågat framföra på egen hand.

Det dröjer inte särskilt länge innan Allys plats i Jacksons rampljus uppmärksammas av managern Rez Gavron (seriously… Did you mother hate you?) och hon börjar mejsla ut en helt egen karriär. Men hur djupt kommer Jackson sjunka utan sin livboj?

Jag har inte sett någon av de andra filmatiseringarna och har därför inte mycket att jämföra med när det kommer till denna senaste version av A Star is Born-historien. I just det här fallet skulle jag dock vilja ifrågasätta själva titeln eftersom jag upplever att filmen i betydligt högre grad handlar om Bradley Coopers Jackson än Ally. Hennes födelse realiseras remarkabelt smärtfritt medan hans karriärs dödsryckningar både är plågsamma och långdragna. Eller också handlar det bara om att jag känner mig mycket mer dragen till hans musik än hennes.

A Star is Born är dessutom Bradley Coopers regidebut och jag ser att han fått en del beröm för detta, tillsammans med hyllningar av både han och (Lady) Gagas prestationer. Prestationshyllingarna kan jag för all del instämma i, de två uppvisar en naturlig lättsamhet tillsammans. Men regiarbetet… Ju längre filmen löper, desto mer börjar jag fundera på det faktum om jag som tittare får ta del av något som helst nytt. Bildval och vinklar bjuder inte på många innovationer, istället får vi tårar i slow motion och en modern version av målaren Sir Edwin Landseers klassiska ”The Old Shepherd’s Chief Mourner”.

Även historien känns i många lägen alltför outtalad och dessutom splittrad. Jag tycker inte att filmen lyckas tvinna ihop sin kärlekshistoria vare sig missbrukarberättelsen eller framgångsdilemmat (och då har vi inte ens kommit fram till Jacksons tinnitus och röstproblem). Jackson anklagar Ally för att ha förlorat sin äkthet när succén är ett faktum men vi får aldrig veta vad hon tycker om saken. Hur känner hon inför flytten från akustiska scenframträdanden med Jackson till en Lady Gaga-persona designad av Rez Gavron (i’m sorry… Jag kan bara inte ta det namnet på allvar…)?

Hon är redan från början medveten om i alla fall hans problematiska förhållande till sprit, vilket dessutom eventuellt kan ha rötter i hennes relation till sin far (men det är aldrig något som följs upp utöver en lösryckt kommentar). Men hanteringen av det realiseras aldrig i mer än hennes förmaningar att han måste sluta dricka varje gång han åker dit. Och riktigt så lätt inbillar jag mig inte att det går att bli nykter alkoholist.

Utöver detta finns också det komplicerade förhållandet mellan Jackson och brodern Bobby, spelad av den oförliknelige Sam Elliott. Ska jag vara helt ärlig fattade jag inte ens att de skulle föreställa bröder innan en högeligen krystad och ansträngd scen där det förekom allehanda kryptiska anklagelser om vem som stal vems ”voice”.

Jag förstår mycket väl att A Star is Born ska vara en film om en kärlekssaga av sällan skådad lyskraft. Själv känner jag mest som om jag satt på ett fik och tvingades åse Bradley och Gaga grovhångla vid bordet intill. Hey guys, jag tvivlar inte på er relation men jag är inte särdeles intresserad av att bevittna den. Get a room you two, and take your movie with you…

I det här fallet upplevde jag att de närvarande filmspanarna landade i unge fär samma känsla för filmen men det är ju lätt att ta reda på. Bara att klicka på länkarna.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Annonser

alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend

Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.

Ska man vara lite tråkig kan man konstatera att inget av det som timar i The Killer Must Kill Again någonsin hade hänt i dagen mobiltelefonsamhälle. Då hade nämligen den otrogne Giorgio Mainardi aldrig behövt stanna vid den där ödsligt belägna telefonkiosken för att ringa sin älskarinna Francesca. Men nu gör han det och råkar då få syn på en svartklädd man som dumpar en röd VW-bubbla i den intilliggande kanalen. Med en död kvinna kvar i kupén.

Eftersom Giorgio redan visat sig vara en slem typ rotar han inte raskt fram ett mynt och ringer polisen utan går lugnt fram till mannen och ger honom ett förslag. Giorgios gnatiga fru Norma är honom nämligen till stort besvär och den okände (samt genom hela filmen namnlöse) mördaren synes honom som himlasänd.

Allt går planenligt tills dess att bilen med Normas kropp i skuffen blir stulen av ungdomarna Luca och Laura. Laura vill så hemskt gärna åka till kusten och Luca vill så hemskt gärna sätta på oskulden Laura. En fin Mercedes med nycklarna i tändningen synes därför dem som himlasänd. Men då hade de inte räknat med att få en samvetslös mördare i hasorna.

Allt som händer fram till dess att Luca och Laura hunnit köra en bit i sin stulna bil gör mig glatt överraskad. Det här var ju riktigt bra! Tajt berättat och icke minst snyggt filmat med både statisk och rörlig kamera, ljussättning, POW-perspektiv, underifrån-vinklar, närbilder (gärna på ansikten eller enbart ögon) och korsklippningar (Cozzi hade bland annat hunnit samarbeta med Dario Argento på Four Flies…).

Särskilt de huvudsakliga männens skådisprestationer är också trevliga. Giorgio spelas av George Hilton (från början den uruguyanske Jorge Hill Acosta y Lara) som är sådär 70-talshunkig med lite silver i polisongerna medan mördaren porträtteras av fransosen Antoine Saint-John. Hans speciellt skarpskurna utseende med insjunkna kinder och tydliga kindknotor räcker för att han ska avge en illavarslande aura. Att han sedan ständigt går klädd i en supertajt skinnjacka samt 70-tals-korta bell bottom-brallor (precis så korta att byxbenen alltid fladdrar, ni vet) gör inte saken sämre.

Egentligen räcker det med den fullkomligt överväldigande bilden av Giorgio och Normas vardagsrum för att jag ska bli alldeles hänförd. Här har vi en inredning som är ett djärvt statement som heter duga! Vi snackar 1975. Vi snackar pälsluddiga möbler och formpressad akrylplast. Vi snackar en heltäckande färgskala (inklusive Normas blus) i vad jag skulle kalla antingen murrigt kanarie- eller senapsgult, med enstaka absint-gröna ljuspunkter. The Killer… fullkomligt exploderar av färg redan under sin första minut och jag erkänner mig helt besegrad. Här har vi en regissör som eventuellt älskar färg mer än självaste Mario Bava om nu en sådan sak är möjlig.

Tyvärr tappar filmen fokus när handlingen delas upp mellan mördaren som förföljer Luca och Laura samt Giorgio som svettas under polisens frågor om den märkliga kidnappningen av hans fru. Lucas ständiga framstötar för att överbrygga Lauras jungfruliga vallgrav (”I know you mean sex, but emotions are important to me”) är engagerande ett tag men det hela blir alldeles för utdraget.

När det väl börjar hända saker igen handlar det tyvärr till stor del om en korsklippt sex/våldtäktsscen som även den håller på alldeles för länge och som i slutänden eventuellt kan tolkas som att både den frivilliga och ofrivilliga kvinnliga sexpartnern når något slags klimax. Inte så förvånande kanske, men osmakligt icke desto mindre. Det ska dock sägas att våldtäktsscenen är klart obehaglig å offrets vägnar ganska länge, vilket inte alltid är fallet i den här typen av filmer från den här perioden (lex The Bloodstained Butterfly). När det hela är överspelat står i alla fall en sak helt klar – män är på det hela taget sexfixerade och våldsamma kräk och kvinnor deras offer.

Nå, trots mina invändningar tycker jag att The Killer… på det hela taget blev en stabil, om än något ofokuserad, giallo. Jag skulle absolut rekommendera en titt om man är nyfiken på genren. Dels för det fina visuella arbetet (som står sig bra genom hela filmen ska sägas), dels för den första halvtimmen som i sig faktiskt är värd en titt.

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Alltnog, när Marcus knallar hem om kvällen hör han först ett skrik och ser sedan sin granne Helga bli mördad i sin egen lägenhet. Förutom att vara Marcus granne är Helga också ett medium som under dagen haft en uppvisning. Hon har en telepatisk förmåga (publiken, säg hej till efterföljaren till Cat… och Four Flies…!) som låter henne uppfatta kvardröjande tankar i ett rum, ”like cobwebs”. Den här dagen har hon emellertid satt en sten, modell Indiana Jones, i rullning genom att identifiera någon i publiken som en pervers mördare. För att vara riktigt säker på att jaga upp vederbörande så mycket som möjligt skriker hon ut mot auditoriet ”You will kill again!”

Och ja, det gör förstås mördaren. Särskilt som hen (återigen anledning att notera detta ypperligt användbara ord när det gäller förövare i giallos!) hört Helga säga till sin vän Professor Giordani att hon vet vem mördaren är.

Tack vare sin inblandning får Marcus spendera ett par timmar på polisstationen och identifieras dessutom i en tidningsartikel som ett ögonvittne av journalisten Gianna Brezzi. Allt detta gör att han bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är, om inte annat för att skydda sitt eget liv.

Lika bra att lägga korten på bordet med en gång – jag förstår mycket väl varför Profondo rosso ses som en klassiker, för detta är bra giallo-skit. Argento har lyft sig rejält i håret jämfört med sina djur-giallos, både vad gäller det visuella och historia.

Jag tyckte mig ju se ett förstadium till Argentos spännande kameraarbete i de tidigare filmerna men här är det som om han äntligen hittat hem på riktigt. Eller också är det bara att han förfinat sina grepp så att de nu kuggar i och kompletterar varandra ännu snyggare. Kärleken till extrema närbilder finns kvar, men når en ny nivå när de inte bara gäller mordoffer och mördarparafernilia utan också Helgas högst levande mun när hon i ren skräck inte ens kan svälja en klunk vatten.

Men inte ens i de här närbilderna är Argentos kamera helt statisk – den smyger och kryper och sveper över bordsskivor, notpapper och pianotangenter. Blickfånget på till synes triviala ting i märkliga vinklar, men framförda genom en hackig thrillerklippning skapar en del av Profondo Rossos alldeles särskilda stil.

Vad som också hunnit bli mer utvecklad är Argentos förmåga att förena de här (ofta klaustrofobiska) elementen med omfångsrika bilder där kameran befinner sig högt upp eller långt ifrån och som tillåter filmen att dra djupt efter andan. Även här finns både stillastående vinklar och rörelse; själv blev jag särskilt fångad av hur en långsam utzoomning följer hur en person rör sig bort från en annan samtidigt som de för en konversation om sanningens relativa natur.

Tillsammans med den visuella finessen får vi förstås också rejäla mängder grafiskt våld och brutala dödsscener. Allt är inte supersnyggt och motiveringen till att slå sönder tänder mot en spiselkrans eller försöka skålla ihjäl någon när det skulle ha räckt att sticka kniven i vederbörande är inte alltid tydlig. Samtidigt skulle jag säga att det blir ganska uppenbart att poängen primärt är en kontrasterande effekt och som sådan funkar den alldeles utmärkt.

Andra kontraster som blir oerhört effektiva är det intimt invaderande killer-o-vision-perspektivet tillsammans med regissörens förkärlek för stora fönster, vilka förvandlar det privata till obehaglig exhibitionism. Den djupt röda teatern där Helgas uppvisning äger rum (publiken, säg hej till Scanners!) ger en föraning om att det vi ser blott och bart är en föreställning. Hennes frivilliga medverkan i det fallet blir sedan till en högst ofrivillig sådan när hon, halvdöd och blodig, trycks upp mot sitt eget upplysta panoramafönster.

Såvitt jag kan förstå tycks det finnas två huvudsakliga varianter av Profondo rosso. En (director’s cut?) på ca 120 minuter och en bioversion på ca 100 minuter. Jag skulle vilja påstås att de extra 20 minutrarna har ett mervärde, både visuellt, relations- och historiemässigt. Eftersom jag såg den långa versionen med italiensk dialog och den korta med engelsk var det också intressant att notera skillnaderna i språk mellan den talade och översatta dialogen. I undertexterna säger exempelvis Helga att mördarens tankar är som ”a knife in my flesh” men det hon på ren engelska säger är ”prick of a thorn”.

Dags att göra halt innan detta blir allt för (”ännu mer” är kanske ett korrektare uttryck) långdraget. Och då har jag inte ens hunnit fram till vare sig förtexterna eller Argentos första lyckosamma samarbete med Goblin. Inte heller Marcus och Giannas jämställdhetsdiskussioner (med efterföljande armbrytning), Giannas skruttiga bil eller comic relief-poliserna. Är ditt livs mission att se enda giallo, skulle jag i nuläget starkt rekommendera att satsa på Profondo rosso. Det ska bli spännande att se om jag får anledning att revidera den åsikten allt eftersom temat lider.

alt. titel: Torso

Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.

Förtexterna sätter i någon mån ribban då de läggs ut mot en bakgrund av omslingrade, nakna kvinnokroppar samt en knäppande kamera. Ögonblicksfragment av halvläskiga dockhuvuden ger samma mardrömsantydningar som inledningen till All the Colors…

Vännerna och konststudenterna Dani och Jane är förståeligt nog nervösa – två av deras vänner har mördats å det gruvligaste. Inte nog med det, Dani förföljs av kärlekskranke medstudenten Stefano och tror sig dessutom minnas en scarf, liknande den som polisen sagt användes för att strypa deras vänner, runt halsen på en manlig bekant. Om hon bara kunde komma ihåg vem..?!

Danis fluktande onkel föreslår att hon ska försöka koppla av lite tillsammans med sina väninnor hans avlägset belägna villa. Tyvärr har även mördaren inte bara fått vetskap om Danis aningar utan också vart tjejerna begett sig.

Jag kommenterade i min text om (bland annat) What Have… att det fanns en hel del problematiska scener när det gällde förhållandet mellan (äldre) män och (yngre) kvinnor (anar vi månne ett mönster här…?). Martino är i det avseendet betydligt mer rakt på sak än Dellamano. Här handlar det inte så mycket om förhållanden och kommunikation som uppslitna blusar, kortkorta minikjolar och ett övermått tuttar (både levande och döda).

Och medan jag kände mig tveksam över eventuellt tidsbundna budskap i What Have… fungerar den överdrivna sexualiseringen av allt i Torso, från tågresor till brutala kvinnomord, direkt distanserande. Det blir här så tröstlöst uppenbart att jag verkligen inte är inkluderad i Torsos tänka målgrupp. En målgrupp som förstås istället ska identifiera sig med den samlade manliga befolkningen i byn där villan är belägen. Alltså män som, vid åsynen av en mörk, långbent skönhet vilken sitter uppspetad på en traktor, står med tungorna hängande som slipsar och på sin höjd kan få ur sig Beavis and Butthead-liknande skrockanden eller tarvliga kommentarer av typen ”I think I can see the source of the Nile from here”. Samt få stryk av sina bastanta fruar för att de står med tungorna hängande som slipsar.

Extra tråkigt i sammanhanget är det faktum att Torso med undantag för detta faktiskt är en riktigt bra proto-slasher (en gränsdragning som å andra sidan är oerhört flytande). Giallo-element som handskar och blänkande knivar känns välbekanta men har blivit kombinerande med hotfulla skepnader, en läskig mask (som vi ju i och för sig fick med oss redan i Bavas Blood and Black Lace) samt ett visst final girl-tänkande.

Musiken av bröderna Guido och Maurizio De Angelis (som också gick under artistnamnet Oliver Onions) är varierande men oerhört tidstypiskt. Melodislingan som spelas vid det första mordet är särskilt tilltalande. Mördarhistorien är relativt tajt och hyfsat logiskt berättad med ett öga för det visuella samt så många potentiella mördarkandidater att de skulle kunnat utföra ett mord vardera. Det finns också ett väl avvägt antal ”onödiga” samtalsscener eller liknande som gör att det hela känns levande, organiskt och förhållandevis trovärdig. Detsamma kan inte sägas om den kolossalt obekväma lesbiska kärleksscenen…

Vi har dessutom en möjligt förebådande exponering av och diskussion om den sexuellt ambivalente martyren St. Sebastian som ska komma att spela en betydligt större roll i en senare film i temat. Betydligt mer intressant än tuttar men där verkar inte jag och Sergio Martino vara helt överens.

Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.

***

Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.

Men hur skulle Duncan ha utrymme för ett barn i sitt liv? Det är ju knappt att ens Annie får plats bredvid sambons allt uppslukande intresse för den alternative rockmusikern Tucker Crowe. Crowe är ett mysterium i så motto att han i mitten på 90-talet försvann spårlöst mitt i en spelning och sedan aldrig hörts av igen. Duncan spenderar större delen av sin vakna tid med att på olika webbforum diskutera huruvida Crowe numera är fårfarmare i Pennsylvania eller hur sannolikt det är att han verkligen fick barn med en svensk prinsessa.

För att få någon slags reaktion från sin bortkopplade partner skriver Annie en nedgörande kommentar om Tucker Crowes musik på Duncans fanwebbsajt ”Can You Hear Me?” Men förutom att Duncan blir stött och irriterad ger tilltaget en oväntad utdelning – Annie får ett mail från någon som påstår sig vara den försvunne musikern.

Den brittiske författaren Nicholas Peter John Hornby måste vara en slags cineastisk antites till Stephen King eller H.P. Lovecraft. Kanske inte så mycket ämnesmässigt (även om Hornbys böcker knappast är smockfulla av vare sig läskiga clowner eller sprattlande tentakler) som adaptionsmässigt. Alla hans filmatiserade böcker och manus (High Fidelity, About a Boy, An Education, Wild, Brooklyn och nu Juliet, Naked) har nämligen blivit riktigt bra filmer.

Hornby och hans respektive regissörer lyckas skapa nyanserade rollfigurer och situationer som aldrig känns givna på förhand men ändå psykologiskt trovärdiga. Här finns en underfundig humor som förvisso kan vara distinkt men aldrig blir direkt elak. Han och regissörerna verkar tycka ganska bra om sina (mestadels manliga) rollfigurer och betraktar dem alltid med ett visst mått av milt överseende.

Och det kan behövas, eftersom han i sina filmatiserade romaner alltid på ett eller annat sätt behandlat dessa peter pan-män som aldrig vill växa upp utan för alltid begrava sig i sina allt uppslukande intressen. Må de sedan gälla musik eller fotboll.

I vissa avseenden tar rollfiguren Duncan vara på Rob Gordon från High Fidelity och drar honom ett par snäpp längre. Juliet, Naked ägnar nämligen i alla fall en liten del av sin relationskomedi till förhållandet mellan fans å ena sidan och artisten de avgudar å den andra. Mötet mellan mytologi och realitet. På samma sätt som har diskuterats i samband med George R.R. Martin finns anledning att fundera över vem som har mest rätt till en artists verk och deras tolkning. Upphovsmakaren har kanske kommit till slutsatsen att hens verk är ett gigantiskt luftslott, utan någon som helst förankring i verkligheten, medan entusiasten fortfarande ser det som det mest avgörande i hens liv.

Men huvudfokus i Juliet, Naked ligger trots allt på förhållanden och föräldraskap. Annie och Tucker Crowe hittar gemensam mark i det faktum att hon sörjer ett icke-existerande liv medan han sörjer ett bortslösat dito. Hon längtar desperat efter barn och villkorslös kärlek medan han har skapat allt för många barn allt för lättvindigt i sina dagar.

Det Nick Hornby-filmer alltid lyckats med är också att hitta en nära nog perfekt rollbesättning. I Juliet, Naked är det en oförblommerad njutning att hänga med Rose Byrne, Chris O’Dowd och Ethan Hawke. Alla tre är totalt okonstlade och åtminstone två av dem dessutom oerhört sympatiska. Rose Byrnes chosefria prestationer har fått mig att till och med gilla egentligen idiotiska produktioner som Neighbors (1 OCH 2, icke desto mindre!). Ethan Hawke har fortsatt med sin slackerpappa från Boyhood och gett honom en liten gubbmage. Samtidigt som han verkar ha tagit tillfället i akt att genom 90-tals-Tucker stillsamt driva med sitt yngre indie-pretto-jag. Chris O’Dowd har i sin tur plockat med sig it-nörden Roy från TV-serien The IT Crowd och gjort honom nästan ännu lite mer egocentrerad. Men väldigt rolig.

Juliet, Naked är en romcom som verkligen sticker ut från mängden genom att vara både smart, älskvärd, nyanserad och överraskande.

Vi var många som lät oss roas av Juliet, Naked på Malmö Filmdagar
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Nu ska detta inte tolkas som någon kritik mot Damien Chazelle och manusförfattare Josh Singers film. Det är en omöjlighet att få med allt när en sådan här historia ska berättas. Särskilt som NASA bedömer att månlandningen i slutänden kunde genomföras enbart tack vare arbetet från drygt 400 000 ingenjörer, vetenskapsmän (och -kvinnor) samt tekniker. En uppenbart påhittad scen där Armstrong ska diskutera astrofysik eller bränsleförbrukning med en smart, glasögonprydd och mörkhyad kvinna hade inte gjort First Man till en bättre film.

Vad som däremot (enligt bland andra en viss orangehårig president) är ett fatalt misstag för filmens räkning är att inte visa när Neil Armstrong och Buzz Aldrin planterar den amerikanska flaggan på månens yta och därmed (åtminstone symboliskt) gör anspråk på himlakroppen för USA:s räkning. Man torde lugnt kunna utgå från att om gamle Clintan fått sitta bakom spakarna, som det från början var tänkt, hade den här invändningen knappast varit relevant. För oss andra är dock frånvaron av bombastiskt flaggviftande patriotism i First Man en lisa för filmtittarsjälen.

Så om First Man inte är gjord för att visa upp hur världens främsta nation sätter till alla klutar för att i åtminstone någon aspekt kunna visa Ryssen var skåpet ska stå i 60-talets rymdkapplöpning, vad vill den då visa upp?

Till att börja med huvudpersonen Neil Armstrong förstås. Fint porträtterad av Ryan Gosling som har en nära nog perfekt framtoning för en sådan här roll – förtegen men bestämd och pålitlig. Orubblig i sin målmedvetenhet utan att bli vare sig oresonlig eller upprörd. Men ändå med en förmåga till känslosamhet.

Det jag möjligtvis ställer mig lite frågande till är att filmens pressmaterial vill göra gällande att vi ska få ta del av Armstrongs ”uppoffringar” under vägen fram till Apollo 11. Ord som ”kompromisslös skildring” nämndes också vid själva visningen. I fullt förväntad ordning drar han sig förstås undan från fru och barn allt eftersom pressen ökar. Svaret till sonen, som undrar om hans pappa kommer att dö under Apollo-uppdraget, är ett föga känslosamt ”We have every intention of completing the mission”. Men utöver den här distansen vet jag inte om jag ser så mycket av försakelser eller umbäranden.

I alla fall inte sådana som skulle vara unika för just Armstrong. Det är klart att det inte är en avslappnad jobbsituation när kollegorna dör på löpande band i varjehanda olyckshändelser. När kongressen och folket i allt högre utsträckning ifrågasätter både arbetets rationalitet samt kostnader. Men det är ju en situation som vår huvudperson delade med alla de andra (överlevande) astronauterna i Gemini- och Apollo-programmen.

Vedermödor som Neil däremot inte behövde uppleva var de som tillhandahölls alla astronautfruar, förvisade till läktarplats av både sina män och deras arbetsgivare. Makarna riskerade livet för mänsklighetens fromma och för att kunna ge Ryssen på nöten. Kvinnorna var hänvisade till att fortsätta vika tvätt och medla mellan bråkande syskon. Alternativt behöva flytta från hus och hem när det skitit sig och familjen nu stod make- och faderlös. I den här inrutade rollen gör dock Claire Foy mesta möjliga av sin Janet Armstrong. När hon och Gosling delar scener tycker jag absolut att de är jämnstarka. Däremot rymmer deras förhållande kanske inte ett övermått av kemi och djuriska lustar.

Förutom det personliga perspektivet innehåller First Man också en enorm detaljrikedom när det gäller tusen och en teknikaliteter med rymddockningar, multi axis training (en landbaserad version av ”the vomit comet”), visare, paneler, spakar, korthuggna direktiv samt matematiska beräkningar med penna och papper. För mig signalerar det att Chazelle också varit ute efter att ge en bild av den rent vetenskapliga prestationen.

Åkallandet av John F. Kennedys berömda ord från 1962 om ansträngningarna att klösa sig igenom jordens atmosfär (”We choose […], not because they are easy, but because they are hard”) antyder dessutom ett hyllande av den oförtrutna ”mänskliga anden” (i brist på bättre ord) som inte nöjer sig med att gå runt på jordytan och hasa utan vågar höja blicken över horisonten.

Jag har ju min pålitliga P-uppställning när det gäller biopics: personen, poängen och processen. Sällan har jag sett en film som likt First Man så ypperligt lyckas balansera och ge plats åt alla dessa tre delar. Och ändå… Den vanligaste känslan för min del när det gäller både BOATS och biopics är att filmen kanske inte var så bra men att jag i alla fall blev intresserad av ämnet eller frågan. I fallet First Man är förhållandet det diametralt motsatta.

Allt med filmen, från berättande och foto (av ”vår egen” Linus Sandgren, yay) till skådisprestationer och musik (signerat Chazelles trogne huskompositör Justin Hurwitz), är fullkomligt oklanderligt. Ändå gör den mig inte det minsta inspirerad att kasta mig över Wikipedia eller, för den skull, se om den. Jag upplever ingen som helst ”sense of wonder” trots magnifika bilder på solkoronor och måninflygningar. Det känns hemskt att behöva medge det, men med hyfsat nyliga tittar på både The Right Stuff och Apollo 13 i ryggen kunde jag inte låta bli att tänka att jag ju sett allt detta förut.

Men det är ur ett rent filmiskt perspektiv. Händelserna i First Man har snart 50 år på nacken och av de två som var med finns bara Aldrin kvar i livet (Armstrong dog 2012). Allt fler tycks lyssna allt ivrigare på mer eller mindre fantasifulla argument för att det som hände aldrig har hänt. I det avseendet kan jag tycka att First Man faktiskt blir till en Viktig film.

Buzz Aldrin såg sig föranledd att ge filmaren och konspirationsteoretikern Bart Sibrel en rak höger när han kallade astronauten för ”a coward, and a liar, and a thief” och ville få ett erkännande att månlandningen aldrig ägt rum. Varför inte se First Man som Chazelles vänsterkrok i den matchen?

First Man var ett av de stora draglåstren på årets Malmö filmdagar. Vi gick i samlad tropp för en titt
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins

En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.

En mördare härjar bland eleverna vid den katolska flickskolan. Kollegiet är försteåligt nog upprörda men ingen mer så än hunkige gympa- och italienskaläraren Enrico Rosseni. Vid en öm tête-à-tête tillsammans med sistaårseleven Elisabeth har hon nämligen råkat bevittna ett av morden och nu är frågan om hon ska gå till polisen. Deras förhållande är ju knappast kosher om man säger så, särskilt inte som Enrico faktiskt är gift med matematiklärarinnan Herta som arbetar vid samma skola. När även Elisabeth dödas innan hon hinner avslöja mördaren beslutar sig Enrico för att själv ta reda på vem det är.

Uj, vad dubbelt det blev med What Have… Rent spänningsmässigt är filmen utan tvekan ett av temats bättre giallo-verk, snyggt filmad (regissören Massimo Dallamano hade tidigare arbetat som fotograf på bland annat Leones två första dollar-filmer), ett par djävulskt smarta övergångar, välklippt och hyfsat tajt berättad. Till och med riktigt logisk. För att vara en giallo, alltså, ska kanske tilläggas.

Alla huvudsakliga skådisar gör tillräckligt bra insatser för att väldigt lite ska kännas sökt, stelt eller påklistrat. Fabio Testi kör en skäggig Wes Bentley-vajb med sin Enrico och har ett skönt samspel med den äldre Joachim Fuchsberger som spelar en kommissarie Barth. Vars professionella kompetens i och för sig skulle kunna ifrågasättas eftersom han, likt så många av sina giallo-kollegor, inte bara struntar i att häkta en så uppenbar misstänkt som Enrico utan dessutom låter honom delta i utredningen.

Men så har vi ju detta med kvinnobilderna… Eller möjligen flickbilderna i det här fallet eftersom majoriteten av mordoffren är 18 år eller yngre. Titthålet in i tjejernas duschrum tjänar minst lika mycket syftet att visa upp ett nakna flickkroppar som att misstänkliggöra fluktaren. Det blir väl mycket fokus på det oerhört våldsamma och makabra sätt varvid mördaren tar sina offer av daga för att det inte ska kännas en smula spekulativt. Det är exempelvis kanske inte helt nödvändigt för utredningen att visa offrets far en röntgenbild av dotterns bäcken genomborrat av en lång, svärdsliknande kniv?

Sedan har vi förhållandet mellan Elisabeth och Enrico. När han försöker ha sex med henne i en roddbåt och hon istället bevittnar ett mord blir han förbannad eftersom han bara tror att hon försöker avleda hans uppmärksamhet. Det är den där katolska skolan som gjort henne så jäkla pryd att hon inte vill ligga med honom! En skola där han själv är lärare, kan tilläggas… Kärleksnästet han hittar åt dem har väggdekorationer som jag skulle vilja karakterisera som pin-up-posters. Att deras förhållande skulle vara problematiskt med tanke på att hon är hans elev nämns inte med en stavelse, det enda hindret för deras gemensamma tomtebolycka är den snipiga Herta (som han naturligtvis lovar att skilja sig från så snart lämpligt tillfälle uppstår att tala om saken. Spoiler: det gör det aldrig…).

Lilla frugan får i sin tur vara ständigt sur och irriterad, uppträda osminkad, med stram knut samt sägas vara så (f)rigid att Enricos manliga kollegor tycker att det är fullt förståeligt att han sökt sig till mer välkomnande armar (”he needed some distraction”). Men vänta, allt är inte förlorat! Trots att hon vet att hennes make varit otrogen med en av sina elever och varit beredd att lämna henne för samma elev är hon övertygad om att han inte är någon mördare.

Sådan lojalitet lönar sig, för när han släpps av polisen hittar man och hustru som genom ett mirakel tillbaka till varandra och fortsätter mördarjakten i bästa samförstånd både i och utanför sängkammaren. Plötsligt är hon enligt honom ”an amazing woman” efter att han ägnat första halvan av filmen åt att klaga på det mesta hos henne. Att hans främsta drivkraft i deras gemensamma värv är att finna sin 18-åriga älskarinnas mördare är tydligen helt ok för hennes del. Av någon anledning tycks det faktum att Elisabeth fortfarande var oskuld vid sin död spela en avgörande roll för hur alla, Herta inkluderad, ser på Enricos roll i otrohets-förhållandet.

Det säger kanske något om filmens övriga kvaliteter att jag i slutänden faktiskt fortfarande tycker att What Have… i alla andra avseenden som sagt är ett av temats bättre bidrag så här långt. Upplösningen känns, om inte direkt överraskande, så åtminstone lite fräsch i giallo-sammanhang.

alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You

Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.

Runt omkring sig har i och för sig Jane fullt med förnumstiga människor som talar om för henne hur hon ska hantera det hela. Maken Richard är resande försäljare i läkemedel och tycker att Jane ska ta lite vitaminer och rycka upp sig. Till hans försvar ska dock sägas att hustrun inte berättat exakt vad det är hon drömmer om, så han tror säkert att det ”bara” handlar om efterverkningar av bilolyckan.

Janes syster Barbara är receptionist hos psykoanalytikern Dr. Burton och släpar dit Jane för samtal, en kontakt som den rationelle Richard inte ger ett ruttet lingon för. I lägenhetskomplexet träffar dock Jane på Mary som har en lite annorlunda lösning på Janes problem. Hon säger att hon själv lidit av liknande svårigheter men blev hjälpt av – trumvirvel – en svart mässa!

Jane är emellertid desperat nog att pröva vad som helst, så efter att ha druckit lite blod och deltagit i vad som snarare kan liknas vid en massvåldtäkt än en orgie synes hon ha blivit en annan kvinna. Hon och Richard kan ha sex igen (en effekt som tycks avsevärt viktigare än Janes eventuellt förbättrade mentala hälsa) och nyförälskade äter de lunch tillsammans. Happy, happy, joy, joy! Men så lätt kommer man inte undan de sataniska horderna och Jane tycker sig hela tiden vara förföljd av en hotfull man med genomträngande, isande blå ögon.

Vinkeln med den svarta mässan och pentagram gjorde All the Colors of the Dark (en titel som för övrigt makes no bloody sense what so ever…) till en oväntad giallo för min del. Jag vet inte om jag lurar mig med just den vinkeln, men visst fanns det väl ändå lite Rosemary’s Baby-vibbar över det hela? Frågetecknen kring huruvida både Richard och Dr. Burton har rent mjöl i påsen, Richard och Barbaras respektive ansträngningar att behandla Jane som ett barn istället för en vuxen kvinna. Men annars är det idel välbekanta giallo-element: paranoian, förvirringen, svindelframkallande bilder på trapphus och blänkande knivar (i det här fallet en liten, smal dolk).

För att inte tala om nakenheten. Jag vet inte om man kan sätta något slags kvalitetsmärke utifrån den aspekten, men både Jane, Barbara och Mary får visa betydligt mer hud, höfter och bröst än jag känner mig riktigt van vid än så länge. Särskilt iögonfallande blir det i de fall då Jane och Richard ligger tillsammans i sängen; hon utanför och han under täcket.

Nåvälan, under majoriteten av All the Colors… får Edwige Fenech behålla paltorna på. Som rollfigur är Jane inte helt enkel eftersom hon i princip ständigt ska vara stressad eller skrämd från vettet men Fenech kommer långt på sitt anslående ansikte med enorma, mandelformade bruna ögon. Även den blonda Marina Malfatti som spelar Mary ser rätt speciell ut och i scenerna tillsammans kontrasterar kvinnorna varandra på ett intressant sätt.

Medan All The Colors… inte är lika substanslös som en del andra giallos kan anklagas för att vara, klarar regissören Sergio Martino inte av att berätta sin historia så rappt som jag hade önskat. Trots att det egentligen händer saker hela tiden börjar jag efter ett tag känna att det hela blir en smula segt och utdraget. Den tvetydiga skiljelinjen mellan dröm och verklighet blir aldrig så påverkande som den hade behövt vara. Det förekommer också en del krystade vändningar för att kunna dra ut på historien ytterligare, samtidigt som själva upplösningen och de sista, kvarvarande frågorna (vars svar givetvis genererar en uppsjö nya frågor) rivs av inom loppet av fem minuter.

Däremot har Martino (tillsammans med fotograferna Miguel Fernández Mila och Giancarlo Ferrando?) viss hand med kameran. Den är ibland nästan överrörlig, ryckig och hetsig, men lyckas då skapa en viss spänning. Ett par scener filmade med fisheye ger en bättre mardrömskänsla än alla de knepiga syner som Jane tvingas genomlida om nätterna.

Nog kan jag tänka mig att testa fler filmer av Martino, men jag kommer kanske inte att springa benen av mig för dem. Då finns det andra italienare jag är mer sugen på.

alt. titel: The Bloodstained Butterfly

Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?

Till saken. En ung flicka mördas brutalt och gärningsmannen flyr så pass klumpigt att flera personer hinner iaktta hans flykt. Men trots intensivt kriminaltekniskt arbete får fallet inget genombrott innan ett vittne tycker sig känna igen mördaren som programledaren för ett populärt sportmagasin på TV.

Efter en uppmärksammad rättegång döms Alessandro Marchi till döden eftersom han misslyckas med att producera den älskarinna som han påstår utgör hans alibi. Hans advokat Giulio Cordaro sörjer inte allt för mycket över sin klients öde eftersom han i sin tur är Maria Marchis älskare.

Alessandro och Marias dotter Sarah söker tröst i armarna på den unge Giorgio eftersom hon, förutom att ha en dödsdömd far, också kände offret Françoise. Men varje gång Sarah nämner sin döda vän blir Giorgio om möjligt ännu mer upprörd än hon själv och måste dra igång Tjajkovskijs dramatiska pianokonsert i b-moll på skivspelaren.

Men polisen hinner inte klappa sig på axlarna särskilt länge för att ha lyckats fälla mördaren Alessandro eftersom det snart sker ett nytt kvinnomord i samma park. Kanske var han oskyldig ändå?

The Bloodstained Butterfly visade sig inte vara så mycket en typisk giallo (av det Argento-snitt som jag vant mig vid hittills) som ett kriminaldrama med inslag av rättegångsprocedur samt ett visst mått av thriller. Filmen spenderar ungefär lika mycket tid i sällskap med polisen som med de andra huvudsakliga personerna. Personer där det förblir något oklart varför regissören Duccio Tessari väljer att introducera dem i början med namn och plats i historien (typ ”Maria, madre di Sarah”) eftersom det inte tar jättelång tid innan den genomsnittligt intelligente tittaren fattar det ändå.

Det fanns dock en hel del att tycka om i fjärilsfilmen, Tessari väljer ibland roliga vinklar och har en faiblesse för att panorera mellan ansiktena på de som för närvarande samtalar med varandra. Kriminaldramat var intressant, om inte annat som periodmarkör (exempelvis sker fingeravtrycksidentifieringen förstås manuellt). Åklagare och försvarsadvokat verkar älska dramatiska utspel i rättegångssalen där juryn eller nämndemännen ser oerhört formella ut med ordensband i samma färger som den italienska flaggan.

Det återkommande irritationsmomentet för kommissarie Berardi med assistenten som aldrig kan ge honom gott kaffe är roligt. Detsamma gäller hur Giorgio, vid en fantastiskt stel födelsedagsmiddag med sina föräldrar, tömmer ett glas vatten över sin födelsedagstårta istället för att blåsa ut ljusen som en duktig pojke. Och så kan man konstatera att italienska fängelsekunder inte kan vara särskilt härdade eftersom Alessandros cellkamrat nästan börjar gråta när han får en smocka i magen av den timide sportkommentatorn med det vikande hårfästet.

Men Tessari misslyckas tyvärr med att ge sin film en känsla av sammanhang. Det är för många scener vars syfte är otydligt och upplösningen skapar alldeles för många frågor. Det är också högst oklart varför vi får ta del av all denna otrohet – slutsatsen tycks vara att alla vuxna är svin (de enda helt oskyldiga i sammanhanget är Sarah och hennes döda väninna) men när den slutsatsen inte får tjäna någon större poäng känns det hela bara spekulativt.

Till det kommer att par rejäla WTF-moment som kanske säger mer om tidsandan och genren än Tessari och hans medmanusförfattare Gianfranco Clerici. Men ändå… När det andra mordoffret visar sig vara en prostituerad kvinna står polisen helt handfallen – Françoise var en ordentlig flicka så där kan motivet absolut ha varit sexuellt men hur blir det med en hora?! Henne kan man ju betala och därmed kan motivet inte alls ha handlat om sex. Alltså endast ett tuppfjät från slutsatsen ”horor kan inte våldtas”.

Filmen innehåller också en synnerligen obekväm sexscen (som dessutom är alldeles för lång) mellan Giorgio och Sarah där han är lite för hårdhänt och hon mest ligger stilla och gråter. Men att det skulle röra sig om en regelrätt våldtäkt ges inte den minsta antydan om, Sarah påpekar bara lite försiktigt efteråt att han skrämde henne.

Sarah tycks faktiskt vara dömd till taskiga sexupplevelser eftersom hennes mamma Maria en stund senare kommer på älskaren Giulio med att antasta hennes dotter. Maria blir fly förbannad, i och för sig på Giulio, men bara i perspektivet att detta visar att han inte längre vill ha henne, utan en yngre kvinna. Han försvarar sig med att alla män älskar unga kvinnor. De kan helt enkelt inte hjälpa det. Som sagt, spekulativt…

Så lite heaven och lite hell i The Bloodstained Butterfly med andra ord. Filmen var intressant eftersom den rent berättelsemässigt bjöd på något annat än mördarhandskar och blänkande rakknivar men hade lite väl mycket negativt genusbagage att släpa på.

alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet

Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.

Roberto är alla tonårsflickors dröm anno 1971 med sitt hårsvall, sin tajta tröja och sin rocktrummisstatus. Men Roberto är inte bara ordentligt gift med snygga Nina utan också en jagad snubbe. Först var han förföljd av en okänd man och när Roberto konfronterade denne uppstod handgemäng. Plötsligt satt det en stilett i magen på förföljaren och Roberto höll i handtaget. Som om det inte vore nog fanns en utpressare, utrustad med kamera, lämpligen till hands och som nu hotar Roberto både till livet samt att avslöja hans brott (lite oklart i vilken ordning).

Medan Roberto om natten drömmer mardrömmar om avrättningar tar han om dagarna hjälp av både goda vänner och en flamboyant privatdetektiv för att försöka lista ut vem det är som förföljer honom. En som redan kommit på det är hemhjälpen Amelia men när hon i sin tur försöker pressa utpressaren på pengar går hon ett gruvligt, men föga överraskande, öde till mötes.

Argento började högtflygande i The Bird with the Crystal Plumage för att släppa lite på svansföringen i The Cat o’Nine Tails. Jag ska väl inte påstå att när vi nu kommit fram till flugorna är vi nere i skiten och gräver, men visst utgör filmerna en successiv försämring, framförallt när det gäller berättandet. Mördarmotivet var förvisso rimligast i The Cat…, men i fallet Four Flies… är det skrattretande tunt. I värsta fall skulle man till och med kunna kalla det för påklistrat eller sökt. Inte minst med tanke på att historien helt opåkallat dessutom fullkomligt pressar in antydningar om sexuell ambivalens hos mördaren. Vi har till yttermera visso en rollfigur vars enda syfte är att tillhandahålla polisen en synnerligen tveksam ledtråd varpå hela upplösningen (och titeln) hänger. Ansträngt är bara förnamnet.

Särskilt som denna ledtråd bygger på optografi, alltså föreställningen att näthinnan fungerar som en fotografisk film och bevarar bilden av det sista offret såg. Det är väl ok att ha med som ett spännande inslag i historiska filmer (exempelvis Horror Express som kom året efter) men att trycka in det i en i övrigt hyfsat realistisk 70-talsfilm fungerar dåligt.

Jag noterade att det fanns ett hyfsat comic relief-element i The Cat… men sådan tur har vi inte här. Robertos beatnik-kompis God(frey) (Bud Spencer av alla skådisar), hans hängmattekompis Professor samt en olycksalig brevbärare har alla mer eller mindre farsartade eller tokroliga scener som bara blir tröttsamma. Den extravagante privatdetektiven påminner i sin tur alldeles för mycket om den stollige Johnny Henshaw-Jacobs, spelad av Stephen Stucker, i Airplane! (”Johnny, what can you make out of this? This? Why, I can make a hat or a brooch or a pterodactyl…”)

Helt förlorad är dock inte Four Flies… Argento har inte tappat det visuella och tidigt i filmen belönas tittaren med en helt fantastisk uppåtriktad gatuvinkel på Roberto som förföljer den okände mannen. Ganska länge tycker jag också att jag är med på den fragmentariska beskrivningen av Robertos situation, där mardrömmar blandas med ångest, paranoia och en distanserad vardag. Men till slut blir det för plottrigt, allt för många scener och planteringar som antingen inte tjänar något reellt syfte eller också allt för uppenbart endast finns till för att vi ska kunna komma till punkt. Det känns skönt att veta att jag har bättre Argento-filmer att se fram emot.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser