You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3

Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?

Första filmen handlar alltså om hur superskurken Gru, tack vare tre små flickor (lika föräldralösa som oemotståndliga), inser att det är bra mycket viktigare att närvara vid dansuppvisningar än att sköta sina superskurkssysslor. Vilket han alltså upphört med i film nummer två och då är det ju tur (om inte annat rent ekonomiskt) att han blir kontaktad av Anti-Villain League (AVL). De vill ha hjälp med att lokalisera ett livsfarligt mutantserum och vem vet bättre hur superskurkar tänker än en föredetta supersurk? Vid pass tredje filmen får Gru och partnern Lucy Wilde sparken från AVL efter att de har misslyckats med att fånga superskurken Balthazar Bratt. Samtidigt upptäcker Gru att han har en tvillingbror, Dru, och tillsammans bestämmer de sig för att stjäla tillbaka en enorm diamant från Bratt.

Jag minns inte exakt vad jag tyckte om själva animeringsstilen när jag såg Despicable Me den där första gången. Men om inte annat har jag nu hunnit vänja mig, med alla minions-förekomster och 2016 års The Secret Life of Pets som också producerades av Illumination Entertainment. Den här gången tycker jag faktiskt att den är ganska underhållande, med en slags modern Looney Tunes-surrealistisk touch. Den strävar egentligen inte efter någon som helst realism, annat än i texturer och material och där är den förstås fläckfri. De människor som förekommer är däremot ofta karikatyr-överdrivna, vare sig det gäller skip-leg-day-smala ben på superskurkar, spetsiga näsor på elaka chefer eller Bambi-runda ögon på små flickor.

Så inga större invändningar när det handlar om själva ytan, alltså. Detsamma kan sägas om fantasifullheten i prylar och märkliga personlighetsuttryck. Det senare gäller kanske framförallt superskurk no 3 – Bad Boy Bratt – vilken fastnat i 80-talet och därför är utrustad med monsterstora axelvaddar, Eddie Murphy-lila läderstass samt en tillräckligt välfylld Walkman för att tävla med självaste Starlord.

Men prylar och yta är som bekant inte allt. Hur står sig nu innehållet i de tre filmerna? Mja, måste jag säga. Tendensen jag vände mig emot redan i första filmen, alltså budskapet att ingenting på Guds gröna jord får vara viktigare än att ställa sig i givakt så fort det gäller något som har med barn att göra, har förstås inte försvunnit i de två uppföljarna. Men eftersom Gru då så att säga redan har satt foten i pappa-saxen stör det inte riktigt lika mycket (detsamma gäller dock inte hans fixering vid att hålla Margo borta från pojkar). Däremot blir det svårt att återigen behöva hänga med på samma föräldraskapsresa för Lucys del i tredje filmen där hennes strävan att bli uppfattad som en ”riktig” mamma för Margo, Edith och Agnes är viktigare än allt annat.

Vilket förstås blir till en än mer skärande kontrast eftersom det var en resa som Gru i första filmen fick göra samtidigt som han fortfarande skulle vara en superskurk. I Despicable Me 3 får han istället inta den fruktansvärt irriterande gnällrollen som redan vässats till perfektion av Bob Parr i The Incredibles medan Lucy alltså reduceras till att också agera mamma till sin barn-make. Men eftersom inte heller The Secret Life of Pets var någon förebild när det gäller just genusperspektivet vet jag inte riktigt varför jag borde förvänta mig något annat. Kanske för att animerad film egentligen inte borde ha några gränser överhuvudtaget?

Nackdelen med de två uppföljarna är förstås också att man vid det här laget hade fattat vilken enorm kassako Grus minion-hord utgjorde, varför jag i alla fall upplever att de får betydligt mer utrymme än i originalet. I Despicable Me 2 är det de som är själva målet för det hemska mutantserumet som av oklar anledning också gör alla sina offer knallila, Violet Beauregard-style. Medan de i del tre lessnat på att Gru inte längre är superskurk och ger sig ut på egna äventyr. Vilka bland annat inbegriper en fängelsevistelse som ändå var ganska underhållande eftersom de små gynnarna förstås kommer att totalt styra fängelsehierarkin efter blott ett par timmars inlåsning.

Trots alla dessa invändningar måste jag ändå tillstå att trilogin faktiskt är helt ok i ett rent underhållningsperspektiv. För det räcker animeringsskickligheten och fantasifullheten. Sedan kan det också hända att jag blev glatt överraskad av superskurk no. 2. För hur kan man inte gilla superskurken El Macho, vilken givetvis dör den mesta av macho-dödar: ”riding a shark into the mouth of an active volcano with 250 pounds of dynamite strapped to his chest”.

Despicable Me (2010)

Despicable Me 2 (2013)

Depicable Me 3 (2017)

Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Enligt professor Coupland är det paranormala inget annat än fenomen som vi hittills inte kunnat förklara vetenskapligt, men som har fullt logiska orsaker. Det gäller bara att hitta dem. Som i fallet Jane, exempelvis. Oxfordprofessorn hittade sin unga protegé efter att hon kuskat runt i oräkneliga mentalinstitutioner och fosterfamiljer.

Nu är flickan hans ”experiment” och han ämnar bevisa att hon kan kontrollera den negativa energi som manifesterar sig i diverse telekinetiska företeelser. Målet är att hon ska kunna förvisa den från sin kropp och därmed bli frisk från den psykiska ohälsa som jagat henne hela livet. Men för att allt ska gå riktigt och vetenskapligt till måste ju experimentet dokumenteras och därför anställer han den filmintresserade Brian McNeil för att fota hela processen.

The Quiet Ones skryter på omslaget med att den är ”inspired by the terrifying true experiment” men som vanligt är det en sanning som man får ta med en ganska stor portion modifikation. Ja, det förekom experiment i början av 70-talet där en matematiker på något sätt försökte skapa en fiktiv person eller närvaro som man sedan skulle kunna kontakta via en seans. Föga förvånande landade alla ”experimenten” i slutsatsen ”inconclusive”.

Konceptet ”en fiktiv närvaro som man ska kunna kommunicera med och manipulera” har sedan manusförfattaren Tom De Ville kapat åt sig och sprungit iväg med. Ganska långt dessutom, skulle jag säga. Samtidigt är det lite svårt att avgöra eftersom det verkar som om De Villes manus i sin tur bearbetats av ytterligare tre personer, varav en är dagens regissör: John Pogue (vars främsta merit torde vara att han står som manusförfattare till U.S. Marshals).

Nåvälan, det viktiga i kråksången torde vara att någonstans på vägen har 70-talsexperimenten blivit en film som till innehållet inte skiljer sig ett jota från alla andra paranormala filmer som skyller sina oförklarligheter på spöken eller demoner. The Quiet Ones är medveten om detta faktum, så till vida att det hela tiden förekommer en diskussion om det ändå inte är så att Jane är besatt ”på riktigt”. Allt medan Jared Harris Coupland blir mer och mer istadig i sina försök att hitta en ”vetenskaplig” förklaring till som händer (inristade sigill, plötsliga strömavbrott, väggbankningar, blodiga kräkningar, underlig hjärnaktivitet, you name it…).

Bakom The Quiet Ones står det återuppväckta Hammer Film Productions och förutom att slå sig för bröstet som en BOATS dunkar bolaget dessutom på stora The Woman in Black-trumman som ju ändå blev en hyfsad framgång. Och för all del, The Quiet Ones är inte usel (förutom när det gäller den extremt klumpiga planteringen av filmens titel som verkligen kommer från ingenstans och får kvarstå helt okommenterad). Problemet är som sagt bara att den inte kommer med något som helst nytt, vare sig i fråga om innehåll eller skrämseleffekter. Och det blir ju lite klurigt anno 2014 när killar som James Wan, Leigh Whannell och Jason Blum varit igång sedan åtminstone det sena 00-talet.

Förutom Jared Harris tycker jag också att Olivia Cooke förtjänar en klapp på axeln som Jane Harper. Hon gör faktiskt en riktigt bra prestation, där väl The Quiet Ones största bekymmer torde vara att hon samma år också spelade i den betydligt mer uppmärksammade Ouija.

Som ni kanske redan gissat finns det förstås en poäng med att Sam Claflins Brian är filmfotograf – say hello to found footage! Men ju längre The Quiet Ones fortskrider och hela tiden blandar bilder från Brians kamera med det ”vanliga” tredjepersonsperspektivet börjar man alltmer ifrågasätta poängen med greppet. Bortsett från då att det är ett enkelt sätt att motivera halvtaskig belysning samt en överskakig kamera som då och då dessutom kan tappas på golvet eller hamna ur fokus. Och när det aldrig blir mer än så, känns det också bara billigt.

Har man inte sett så mycket skräckfilm kan The Quiet Ones säkert resultera i lite ståpäls. Men med exempelvis både Paranormal Activity– och Insidious-serierna i ryggen blir det inte mycket till rörelse i kroppsbehåringen.

alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Just machohårdheten har Merab lite svårt för. Han får ofta bannor av dansledaren Aleko och verkar inte riktigt trivas i den grabbiga omklädningsrumsjargongen. Då kommer han hellre lite tidigare på morgonen för att kunna träna på den där hårdheten på egen hand. Men danstruppens nyaste medlem, Irakli, har fått samma idé och Merab, som nyfiket kollat in Irakli redan från start, tycker det är ganska härligt när det bara är de två.

Även om man aldrig hört talas om upplägget för And Then We Danced står det ganska snart klart hur Merab känner inför Irakli och känslorna verkar vara besvarade. Men även om homosexuella förhållanden inte är direkt förbjudna i Georgien är det också ett samhälle som fortfarande använder uttryck som ”sodomi”. Som i att en film som And Then… är ”against Georgian and Christian traditions and values and popularises the sin of sodomy”. Så Merab och Iraklis kärlek för varandra är verkligen ingenting de kan skylta med till höger och vänster. Om inte annat kan det få dem kickade från danstruppen. Samtidigt som det snart är dags för möjligheten att provdansa för en åtråvärd plats bland de seniora dansarna.

Det fanns ingen plan bakom det hela, utan slumpade sig bara så att jag såg And Then… strax efter Porträtt av en kvinna i brand. Två filmer vars kärna ändå består av ett homosexuellt förhållande kring vilket allt annat kretsar. Tyvärr blev denna kontrastering till nackdel för And Then…

Inte så att den svensk-georgiska filmen på något sätt är dålig men för min del kändes den trots allt som en ganska välbekant historia om konfliktfylld homosexualitet. Bortsett då från det georgiska sammanhanget och där känner jag mig å andra sidan ute på djupt vatten. När det gäller det som utspelas rent konkret framför mina ögon skulle And Then… (nästan) lika gärna kunnat utspelas i någon liten inkrökt håla i USA där Merab och Irakli istället spelade i skolans prestigefyllda football-lag.

Sedan finns det många andra halvkvädna visor som jag som sagt istället inte vet hur jag ska tolka. De skulle kunna handla om den georgiska folksjälen och självbilden men de skulle lika gärna enbart kunna röra Merabs rent personliga situation. Som förstås suger. Familjen tycks bestå av idel dansare men där särskilt (den frånskilde?) fadern tillhåller sin son att det inte finns någon framtid i georgisk dans. Brodern David är på väg att trampa riktigt snett i både alkohol och brottslighet medan elen i familjens lägenhet stängs av på grund av obetalda räkningar.

Men även om jag inte blev lika tagen av relationen Merab-Irakli som jag blev av Marianne-Héloïse upplever jag ändå att särskilt Levan Gelbakhiani i huvudrollen och Bachi Valishvili som Irakli är lika naturliga i sina rolltolkningar som sina franska, kvinnliga motsvarigheter. Det är bara lite andra roller, som uppenbarligen inte tilltalar mig lika mycket.

Sedan kan jag möjligen tycka att Levan Akins manus öser på med lite väl många problem för Merabs del. Det finns exempelvis ett avslutade orosmoment som inte alls hade behövts. Sedan är jag lite tudelad inför detta att iscensätta det hela i en georgisk danstrupp. Länge funkar det det ganska bra, både berättelsemässigt och visuellt, men den sista dansuppvisningen blev på tok för långt för min smak.

Som sagt, And Then… är ingen dålig film. Ibland är det till och med en riktigt fin film. Men den kom inte i närheten av de franska kvinnorna.

Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.

Men på självaste Día de (los) Muertos upptäcker Miguel att han inte bara är bördig från en familj full med musikhat utan samtidigt också har Santa Cecilias mest berömde smör-gitarrist, Ernesto de la Cruz, som förfader. Så varför inte bryta sig in i sin anfaders mausoleum och ”låna” hans gitarr när nu Miguels farmor slagit sönder den han tidigare hade?

Men man hanterar inte döda mäns gitarrer hur som helst och så snart Miguel börjat knäppa på strängarna blir han osynlig för sin omgivning. Sin levande omgivning, vill säga. Därmed får han emellertid en utmärkt anledning att just denna dag besöka dödsriket där hans avlidna släktingar spenderar större delen av året.

Ganska snart in i titten på Coco, Pixars nästnästnäst senaste film (Incredibles 2 kom 2018, Toy Story 4 2019 och Soul alldeles nyssens), kan jag inte släppa en gnagande känsla av att jag känner igen det hela. Och sedan slår det mig – är detta en ny-version av Robert Rodriguez 90-talsklassiker Desperado men berättad ur den lille pojkens perspektiv? Ni vet, han som proppade gitarren full med knark?

Men nej, såklart inte Pixar fördjupar sig i smutsig knarkhandel, blodiga skottlossningar på öppen gata eller svettiga gangsters. De fördjupar sig definitivt inte i svettigt sex mellan Antonio Banderas och Salma Hayek. Istället är Coco en film som, i likhet med så många andra animerade filmer, handlar om familj, traditioner och drömmar.

Nej, Cocos teman har generellt inte mycket nytt att komma med. Därmed inte sagt att filmen känns otidsenlig eller passé. Dels finns som synes ett ganska stort fokus på döden i flera olika former, vilket inte alltid är ett ämne som barnfilmer väljer att grotta ned sig i. Dels har vi den mexikanska vinkeln, där Coco är den första film med en budget på över 100 mille som innehåller en rollbesättning närmast uteslutande bestående av latinamerikanska skådespelare (och så Pixar-veteranen John Ratzenburger förstås).

Det torde ha varit en grannlaga uppgift att porträttera en annan kulturs absolut största helgdagar (dock inte mer grannlaga än att Disney för en kort period försökte varumärkesskydda namnet ”Día de los Muertos”). Av allt att döma tycks man emellertid ha klarat av den balansgången utan allt för många snedsteg. För min del, som är kapitalt okunnig om både mexikansk kultur i allmänhet och Día de (los) Muertos i synnerhet, handlar det mest om att luta mig tillbaka och njuta av en fullkomligt exceptionell färgexplosion.

För Cocos dödsrike är inget bottenfruset Hel eller Beetlejuiceigt byråkratiskt slukhål. Här kontrasteras istället verklighetens soltorkade gator och slitna husfasader med en vibrerande, självlysande, överdådig färgprakt. Det är dock en prakt som för med sig ett icke föraktligt mått av skuldbeläggande à la Toy Story – de döda som inte har släktingar som hedrar dem på självaste dödsdagen får snällt stanna kvar i dödsriket och finns ingen levande människa som kommer ihåg en ”dör” man en andra gång.

Men det är förstås inga problem för handlingen i Coco där det ju finns en liten pojke som verkligen vill minnas och hedra alla sina släktingar även om de kan vara lite störiga ibland. Det som däremot störde mig en smula var Pixars sedvanligt halvusla genusperspektiv. Coco är ett kvinnonamn men historien fokuserar som synes istället på Miguel, vilken faktiskt lika gärna hade kunnat vara en flicka. Inget av det som händer styrs egentligen av att Miguel är just pojke. Snedfördelningen blir särskilt tydlig eftersom han också i dödsriket hela tiden knyter an till andra män, främst den luffaraktige Héctor och så förstås den storstilade Ernesto de la Cruz.

Coco påminner om filmer som The Frighteners, Beetlejuice och Corpse Bride, historier som alla på något sätt handlat om interaktionen mellan levande och döda. Det den tillför är som sagt sin mexikanska vinkel och fantastiska färger. Kanske inte lika konceptuellt innovativ som Inside Out men samtidigt en historia som inte bara är en uppföljare till tidigare succéer, vilket ju är värt något i sig.

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

En persona som George C. Scott tycks ha tagit till sitt hjärta och gjort till sin egen. Filmtiteln är förstås väl vald, ety i de få scener när Scott själv inte befinner sig framför kameran handlar diskussionerna uteslutande om Patton. Och visst fanns det en hel del att diskutera. Generellt framstår Scotts pansargeneral som närmast parodiskt surgubbig och björnbrummig men det tycks samtidigt inte finnas många källor som motsäger den bilden.

Filmpubliken träffar Patton först 1943, då han efter en svidande amerikansk förlust mot Erwin Rommels styrkor i Tunisien får ta över de amerikanska trupperna i Nordafrika. Innan dess hade han dock hunnit tävla i femkamp under de olympiska spelen i Stockholm 1912 (han kom femma, bästa icke-svenska placering) och slåss i första världskriget. Hans specialitet tycks redan här ha blivit att leda pansartrupper.

VI återgår till det inledande talet. Här lägger nämligen Scotts Patton fram alla de åsikter han har när det kommer till fältslag och krig. Åsikter som den fortsatta filmen sedan får betona. Vi bjuds aldrig på någon överraskande personlighetsvändning, får aldrig heller någon antydan om hur mannen såg på sitt privatliv (om han nu hade något). Vid ett tillfälle utbyter Patton ett par ord om brevskrivande med sin ”betjänt”, sergeant William Meeks, så vi kan anta att det finns någon slags kommunikation med folket hemmavid. Men om de består av hustru eller barn, och i så fall hur många, nämns inte. Han är heller inte en sådan som frågar om befälskollegornas hemsituation.

Nej, George S. Patton är en Krigare, rakt igenom: ”Battle is the most significant competition in which a man can indulge. It brings out all that is best and it removes all that is base”. Och, kanske minst lika viktigt, en Amerikansk Krigare: ”All real Americans love the sting and clash of battle”. Samtidigt vet vi ju att det funnits gott om personer, även militärer, som inte alls skulle ha hållit med om att konflikter med vapen i hand ”removes all that is base” från mänskligheten. Snarare tvärtom.

Ett av filmens slutord om Patton får komma från en av de besegrade tyskarna som kallar generalen för en ”magnificent anachronism” och jag tycker att det också blir tydligt i citaten ovan. Inställningen att krig är något ädelt, en nobel syssla för Riktiga Män (där det dessutom finns element av respekt och fair play), hör snarare hemma i den antika militärhistoria som Patton uppenbarligen älskade. Så pass mycket att han till och med trodde sig ha varit en romersk legionär i ett tidigare liv.

I det avseendet känns det på ett sätt trösterikt att Patton aldrig behövde uppleva krig som exempelvis det i Vietnam (men hur mottogs egentligen filmen 1970 när det krigsslutet fortfarande låg fem år bort?). För hur skulle en sådan kampanj ha påverkat en man som menade att ”Americans play to win all the time. That’s why Americans have never lost and will never lose a war”? Samtidigt blir det lite sorgligt när jag Wikipediar mig fram till att Patton dog av något så meningslöst som en förlamande bilolycka, vilken dessutom tvingade honom till nästan två veckors sängliggande plåga innan han till slut gick under av lungödem och hjärtsvikt. Djävulen själv skulle inte ha kunnat komma på ett mer kvalfullt slut.

En syn på krig som Pattons gav förstås inte heller utrymme för någon helst misskund med soldater som gav upp eller inte fixade striderna rent psykiskt. Företeelser som PTSD tycktes han bara se som ynkryggsursäkt, sannolikt skulle han inte ens ha tagit begreppet i sin mun. Återigen kan vi citera från generalens inledande tal: ”We don’t want yellow cowards in the army. They should be killed off like flies. If not, they will go back home after the war, goddamn cowards, and breed more cowards”.

Den här inställningen var dock en av de saker som satte honom i klistret gentemot sina överordnade. När det blev känt att Patton örfilat upp soldater som hade mage att söka sig till sjukstugan för taskiga nerver och helt kallt bara skickat tillbaka dem till fronten tvingade Eisenhower honom till en offentlig ursäkt. Men eftersom händelserna blev kända även hemmavid såg det ett tag ut som om Patton skulle förlora sin position. Till slut kom man dock fram till att krigslyckan krävde Pattons ”aggressive, winning leadership in the bitter battles which are to come before final victory”.

Patton blir till ett intressant personporträtt eftersom dess huvudperson är intressant och dessutom mästerligt porträtterad av George C. Scott. På skådissidan flankeras Scott främst av Karl Maldens general Omar Bradley, vilken också tjänade som ”technical advisor” till filmen. ”Brad” får representera en helt annan ledarstil – stillsam och tillbakadragen. En soldat som gör sitt jobb, men som inte älskar striden med samma hetta som Patton.

Men 170 minuter är samtidigt en väl mycket tid att lägga på ett personporträtt som kan summeras i ett fem minuter lång tal. Som film betraktat var Patton därför inte så värst upphetsande. Har man, som jag, dessutom risiga kunskaper om alla de krigssituationer som generalen befinner sig i under filmens gång får man heller inte mycket hjälp med att sätta in dem i ett sammanhang. Och medan jag absolut får en känsla för Pattons personlighet serveras jag bristfälliga bevis för hans strategiska och taktiska förmågor. En tysk fältmarskalk ska ha sagt att ”Patton had developed tank warfare into an art, and understood how to handle tanks brilliantly in the field”. Av detta syns inget i filmen som bär hans namn, vilket är synd. I nuläget blir Patton därför inte så mycket mer än Scotts prestation.

alt. titel: Death Trap, Brutes and Savages, Slaughter Hotel, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend of the Bayou, Murder on the Bayou, Starlight Slaughter

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle ta in på Starlight Hotel. Först och främst ligger stället mitt ute i ett träsk vad det verkar, så hur gästerna ens ska hitta dit är en gåta. Dessutom är det fruktansvärt nedgånget, flagnande tapeter, svartmögel och ruttnande golvbrädor. Som om det inte vore nog framstår innehavaren Judd som…socialt avig, för att uttrycka det milt. När han inte skryter om krokodilen (absolut ingen vanlig, jäkla alligator, mycket viktigt!) som han håller som ett slags husdjur i en inhägnad tenderar han till att fara ut i långa, paranoida och muttrande monologer. Om han inte sysselsätter sig med att antasta sina kvinnliga gäster, förstås. I alla avseenden framstår plötsligt Bates Motel som ett veritabelt Sheraton, till och med efter att gästerna blivit medvetna om att innehavaren förvarar sin döda mor i fruktkällaren.

Ändå kommer det en hel del folk till Starlight, trots att de som sagt hellre borde vilja övernatta i sina bilar, oavsett omständigheter. När hunden Snoopy (föga förvånande) kommer för nära krokodilens käftar åker inte de bittert grälande Faye och Roy därifrån, utan väljer att trösta dottern Angie i ett av hotellrummen. Eller ja, trösta och trösta… Det går mest ut på att Faye mer eller mindre skriker ”Calm down!” till sin hysteriska dotter samtidigt som hon med darrande händer försöker öppna sin pillerburk. Roy är inte till mycket hjälp han heller eftersom han hellre verkar vilja fortsätta att gräla med sin fru än att lugna Angie.

All denna uppståndelse missas dock av far och dotter Harvey och Libby Wood som kommit för att leta efter Libbys försvunna syster Clara. Om de bara visste var som timat i filmens inledning skulle de kanske inte ha varit lika sugna på att ta in på Judds sunkiga etablissemang…

Eaten Alive, filmen som Tobe Hooper lät följa på megasuccén The Texas Chain Saw Massacre. Vilken icke ska förväxlas med Eaten Alive! Den ena är en amerikansk träsksplatter från 1976 medan den andra är en italiensk kannibalfilm från 1980. Rent kvalitetsmässigt är det dock kanske mindre skillnad mellan dem än jag hade önskat. Absolut, Hooper har en egen stil och verkar nästan ha velat skapa en slags sagostämning i Eaten Alive. The Texas… var i och för sig inte särskilt realistisk men ändå grundad i en slags realism.

Dagens film är däremot enbart inspelad i en studio, vilket märks och, om jag förstått saken rätt, var det också meningen att det skulle märkas. Dimman ligger ständigt tät runtomkring Starlight Hotel och alla scener som inte tilldrar sig där känns som om de försiggår i en helt annan värld. The Texas… fick i och för sig en del kritik för sin porträttering av kvinnovåld men det var åtminstone inte lika sexualiserat som det blir här i Eaten Alive. Av de kvinnliga rollfigurerna tror jag banne mig att det bara är lilla Kyle Richards, i rollen som Angie, som får behålla paltorna på (thank heavens for small favours!).

Jag upplever att Hooper i någon mening fortsatt med sitt egenartade white trash-tema från föregångaren. De tendenser till samtidsteman som kunde anas i The Texas… är dock som bortblåsta. Och medan Hooper fick kamera- och klippteknik att arbeta till sin debuts fördel gäller det tyvärr inte för Eaten Alive. Nu känns många scener och alla de olika historierna istället lösryckta och utan sammanhang. Där märkligheterna i den tidigare filmen skapade en obehaglig stämning blir de här bara…märkliga. Alternativt jobbiga, som skrikmatcherna mellan Faye, Roy och Angie. Judd verkar härbärgera flera olika personligheter men det blir aldrig riktigt tydligt om det är meningen att det ska vara så eller om manuset bara inte ger hans rollfigur tillräckligt mycket hjälp i det avseendet.

På det kommer halvdana gore-effekter, filmhistoriens kanske osmidigaste mordvapen och en ärligt talat jävligt tattig krokodil. Dess funktion i historien blir heller aldrig riktigt tydlig med tanke på att det mesta hade utspelats på ungefär samma sätt om Judd haft en flock höns i sin inhägnad istället.

Filmens stora behållning är utan tvekan den 29-årige Robert Englund i sin sjätte filmroll som Buck, en man som gillar att…gå bakvägen med sina kvinnliga bekanta, om eufemismen tillåts. Han står också för filmens enda IMDb-citat, vilket kanske är en tvetydig ära i det här fallet: ”Name’s Buck… and I’m rarin’ to fuck”. Kanske är jag bara Freddy-förtjust, men jag tycker att Englund bidrar med en närvaro som faktiskt gör hans minst sagt överdrivna rollfigur i någon mening trovärdig. Men det är klart, ställd mot Neville Brands Judd blir de flesta rollprestationer sansade och lågmälda.

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Marianne måste därför utföra arbetet i smyg och säljs in som en tillfällig sällskapsdam till den unga kvinnan. Men det är först när Héloïses mor måste resa bort några dagar som den unga kvinnorna börjar komma varandra närmare.

Jag har ingen som helst relation till vare sig regissören Céline Sciamma eller huvudrollsinnehavarna Noémie Merlant (Marianne) och Adèle Haenel (Héloïse). Men Porträtt av en kvinna i brand har låtit tala så pass mycket om sig att jag blev nyfiken på vad snacket handlade om. Till att börja med ska kanske nämnas att jag av någon anledning fått för mig att Porträtt… skulle vara en ”svår” film. Full med symbolik och obegripligheter.

Lyckligtvis är så inte fallet, filmen är en beundransvärt rak berättelse som speglar rättframheten mellan Marianne och Héloïse. Även om deras relation börjar med en hemlighet – den verkliga anledningen till att Marianne kommer till Bretagne – var det länge sedan jag såg en film gestalta en så pass uppriktig och oförbehållsam kärlekshistoria. Sannolikt är det därför som jag finner mig både tagen av och engagerad i kvinnornas förhållande. Kärlekshistorier brukar annars verkligen inte vara min grej.

Persongalleriet är slimmat till att börja med och när Héloïses mamma reser iväg består hushållet enbart av Marianne, Héloïse och tjänsteflickan Sophie (spelad av Luàna Bajrami). Det gör att Sciamma kan laborera en hel del med vad som på akademikerspråk sannolikt skulle kallas för ”the female experience”. I en fantastisk liten scen sitter Sophie och broderar som vore hon en herrskapsfröken medan Marianne häller upp vin till dem alla tre. Héloïse har i sin tur dragit på sig ett förkläde och står med huvudet nere i matgrytan. Återigen slås jag av naturligheten i det som utspelas, borta är de onödiga komplikationer och missförstånd som allt för ofta hemsöker “vanliga” kärlekshistorier.

För Mariannes roll hade lika gärna kunnat spelas av en man. Den historien är ju inte helt obekant, om vi säger så – porträttmålaren som kommer den unga bruden nära och därmed får en chans att besöka brudsängen i förtid. Men med en man i mixen hade vi som sagt aldrig fått den där avslappnade enkelheten, vare sig i köksscenen eller mellan vårt kärlekspar.

Det finns också annat som hänger ihop med kvinnors villkor och förutsättningar i 1700-talets Frankrike. Trots att det ofta sägs rakt ut känns det ändå inte som om manusförfattare Sciamma skriver sin publik på näsan för den sakens skull. Exempelvis att Héloïses enda möjligheten till jämlikhet var ett liv i kloster, att Marianne inte får måla nakna män och därmed förvägras att skaffa sig kunskap om den manliga anatomin eller att Héloïse frågar Marianne om hon haft med sig en (1!) bok i packningen och om hon i så fall får låna den.

Samtidigt finns också både funderingar kring konstnärens villkor och världsbild samt spännande tolkningar av den klassiska myten om Orfeus och Eurydike. Men förutom innehållet bjuder Porträtt… dessutom på fenomenala rollprestationer. Detta är en av få filmer som jag redan nu är sugen på att se om bara för att kunna titta på kvinnornas ansiktsuttryck. Mot slutet får vi exempelvis en lång tagning av hur Adèle Haenel reagerar på ett musikstycke med sitt remarkabelt kraftfulla ansikte – en underbar scen. Hennes honungsfärgade uppenbarelse kontrasteras filmen igenom förtjänstfullt mot Noémie Merlants mörka, lite stramare gestalt. Bägge kvinnorna delar dock uttrycksfulla och kraftigt markerade ögonbryn.

För förutom innehåll och skådespeleri är Porträtt… dessutom en av de vackraste filmer jag sett på väldigt länge. Jag drar mig sällan för att säga att filmer är ”snygga” men för Porträtt… finns inget annat ord än ”vacker”. Vi får en föraning om det redan i filmens tidiga scener med ett stormigt hav, någonstans mellan azur och ärggrönt, och en nedåtgående kvällssol som låter ett mjukt ljus vila på kustens kärva klippor. All heder i det fallet åt fotografen Claire Mathon.

Så trots alla lovord lyckades Porträtt… ändå överraska positivt. Tack för det, Céline Sciamma & Co.

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Alltnog, nu var det dags. Inte så konstigt att den överdådiga produktionen är en av de Bergman-filmer som fortfarande oftast låter tala om sig. Gräddan av svensk skådiselit, ingen möda sparad på vare sig scenografi eller kostymer och en förhållandevis lättillgänglig framställning. Vi snackar knappast Persona-nivå på symbolspråket här.

Och visst blev även jag tjusad – hela anrättningen är otroligt läcker vad gäller både utseende och rollprestationer (men så vann den också Oscars för foto, art design och kostymer). Med lite filmtittarerfarenhet innanför västen fäste jag mig sannolikt mer vid just prestationerna än jag skulle ha gjort för kanske tio-femton år sedan. Janne Malmsjös sammanbitna kyla är förstås svår att missa eftersom den står som en lysande sky runt karln så snart han är i bild.

Men tack vare bloggkollegan Jojjenito tittade jag också lite extra på Gunn Wållgren (är Helena Ekdahl Sveriges svar på Maggie Smiths Violet Crawley?). Det kan ibland kanske vara lätt att missa henne bredvid Jarl Kulles bullrige direktör eller Christina Schollins nervösa gråtattacker. Men ge henne en monolog eller ett diktstycke att deklamera och rösten går banne mig raka vägen in i både hjärna, hjärta och mage. 40 år efter inspelningen… Då snackar vi yrkeskompetens. Annars är jag personligen oerhört svag för Mona Malm och här får jag chans att gilla både prestation och rollfigur. Malms Alma är levnadsglad och rejäl men tar ändå ingen skit från sin patologiskt pigvänsterprasslande make.

Så, hur ska man kunna återge fem timmar film? Ingmar Bergman-film, icke desto mindre? Jag är inte kvinna nog att fixa den biffen, det finns dessutom många andra som gått igenom hela konstycket i detalj. Så den här gången väljer jag att fokusera på två överraskningar som Fanny och Alexander bjöd på. En som jag aldrig hade kunnat tänka mig innan och en som egentligen inte borde ha varit så överraskande.

Efter en stunds bekantskap med den strame biskop Edvard Vergérus (särskilt i spelet mellan honom, Alexander och Alexanders nervösa mamma Emilie) slår det mig: han är ju för fasiken pastor Harry Powell från The Night of the Hunter! Ok, så Malmsjö har inga knogtatueringar men vi har en religiöst anstruken skurk som nästlar sig in i en familj, hotar barnen samt ”dödar” deras mamma (spolieralert för The Night…).

Nu är ju inte Malmsjös biskop uppfyllt av rent penningabegär, utan istället av en oböjlig tro på sin egen rättfärdighet och att hans handlingar har Guds fulla stöd. Vilket förstås gör honom ännu obehagligare. Mitchums pastor låtsas bara vara det biskopen är på riktigt. Bägge männen använder dock Guds ord för att få som de vill, bara med lite olika bakomliggande motiv.

Kopplingen till The Night… ledde mig vidare till funderingar på det gotiska där Fanny och Alexander utan tvekan är en oerhört rik källa att ösa ur. Skulle det gå att till och med hitta någon slags nordisk gotiskhet att matchar The Nights… sydstatsdito? Eller kanske i alla fall en Bergman-gotik? Fanny och Alexander är ingen skräckfilm (”horror”). Den innehåller däremot hemska inslag, vilka jag emellertid uppfattar som menade att inge tittaren med andra känslor än ren skräck – förundran, psykologisk insikt, sorg, fruktan, melankoli (”terror”). Just det sista är ett särskilt utmärkande drag för den gotiska traditionen och jag upplever att det genom hela filmen också löper stråk av melankoli (möjligen med undantag för den närmast bisarrt extravaganta epilogen).

Om jag utgår från de gotiska kategorier som Mattias Fyhr spaltar upp i sin avhandling De mörka labyrinterna är det inga större problem att checka av i princip varenda en för Fanny och Alexanders del. I och med att vi får uppleva mycket via Alexander har framställningen en hög grad av subjektivitet. Vi är med honom när biskopen tar honom om nacken som en olydig kattunge, när han ser sin döde far och när han med morbid förtjusning berättar en spökhistoria för att uppröra den snipiga Justina. Syskonens utsatthet, vilken de inte gjort det minsta för att förtjäna, blir också ett tydligt tecken på en avsaknad av högre ordning. Gud är död och länge synes det som om varken andliga eller jordiska krafter kan rädda Emilie och hennes barn.

Redan prologen ger tydliga fingervisningar om förfall, undergång och olösbarhet med det tomma huset och en nonchalant (eller trött?) släpande lieman. Den klassiska julmiddagen i alla ära, men visst är det mycket prat om såväl själsligt som kroppsligt förfall? Och när Alexanders pappa Oscar väl dragit sin sista suck är han oåterkalleligen död, i alla fall i den bemärkelsen att han inte längre kan skydda sina barn.

Gotiken gillar till slut sin labyrintiska mystik, vilken också finns i övermått i filmen. Både bokstavligt och bildligt, med allt från Isak Jacobis vindlande lager till symboliskt berättande till könsöverskridande skådespelare.

Ska jag se om Fanny och Alexander skulle det i så fall vara för att kunna gräva djupare i den myllan. De fem timmarna flöt på utan några större problem, men efter denna titt är filmen ingen jättefavorit. Jag kan se dess hantverksmässiga kvaliteter men det fanns också delar som jag inte är särskilt sugen på att återbesöka (förhållandet mellan Lydia och Carlchen, i princip hela sekvensen hos Jacobi, epilogen). Det jag främst tar med mig är prestationerna från skådespelarna jag nämnde tidigare. Plus att det för drygt hundra år sedan tamejfan var riktiga Uppsala-vintrar med snö och 20 minusgrader (samt märkligt mycket dagsljus för sexdraget en juldagsmorgon).

Titta också gärna in hos bloggkollegan Jojjenito som inte bara genomfört ett otroligt ambitiöst Bergman-projekt utan också dykt djupare ned i just Fanny och Alexander. Det var minnet av de utläggningarna som gav mig incitamentet att till slut sätta mig ned med filmen.

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ögon i natten, Wes Craven’s The Hills Have Eyes, The Family That Woke Up Screaming, Udyrene, Udyr må dø, Slagterbanden

Vad är väl mer amerikanskt än en road trip över hela kontinenten? Bob och Ethel Carter har släpat med sig jyckarna Beauty och The Beast samt kidsen Bobby, Brenda och Lynne. Lynne kommer i sin tur med vidhängande make Doug samt nyfödda dottern Katie. Tanken är att de ska fira Bob och Ethels silverbröllop även om Ethel kanske hade tänkt sig att göra det på ett lite annat sätt än att köra tvärsigenom den stekheta Nevadaöknen. Brenda tycker också att de skulle kunna snabba på lite så hon får visa upp sin tajta T-shirt bland L.A.’s ”moviestars and fancy cars”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg