You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Och så blev det i alla fall en titt på prequel-trilogin. Originaltrilogin har jag sett så pass många gånger att jag känner mig relativt säker på min känsla för den. Men hur var det med George Lucas omtag på sina egna äventyr? Min minnesbild var att The Phantom Menace (1999) var en helt ok äventyrsfilm, Attack of the Clones (2002) lite halvfjantig och vad jag tycker om Revenge of the Sith (2005) har jag redan klargjort en gång.

Men jösses Amalia… När jag nu ändå fått smaka på hur Star Wars-uppföljare kan te sig i och med The Force Awakens och Rogue One blir den nästan med en lätt känsla av skam å Lucas vägnar som jag åser de fullkomliga katastrofer som är denna trilogi.

The Phantom Menace kan jag fortfarande rent storymässigt tycka är ett rätt frejdigt äventyr men upptäcker däremot att jag inte har något som helst tålamod med det faktum att Lucas tamejfan har gjort en barnfilm. Med ett lite större fokus på unge Anakin och lite mindre på galaktisk politik hade The Phantom Menace varit till förvillelse lik vilken som helst av alla de Chosen One-filmer som börjat klogga upp filmartärerna på senare tid. Men medan de siktar på att lägga sig så nära gränsen för PG-13 som det bara är möjligt utan att överträda den tycks Lucas inte kunnat få nog av slapstickmoment, comic relief och lustiga varelser. Den olycksalige Jar-Jar Binks är förstås den störste syndaren i det här sammanhanget men långt ifrån den ende.

Samtidigt är frågan om inte den lättsamma chosen one-stämningen ändå är att föredra mot det bottenlösa helveteshål som de två påföljande filmerna omsorgsfullt gräver sig ned i? Jag har ärligt talat svårt att hitta något i dem som funkar, det handlar bara om att Attack of the Clones kan stanna på en något ytligare nivå i hålet jämfört med Revenge of the Sith. Just den nivåskillnaden skäms jag inte det minsta för att kasta rakt i Hayden Christensens ärrförsedda ansikte. Hans försök till en ständigt bistert hånfull grimas blir bara mer plågsamma för varje gång jag ser honom.

Hur taskigt det än kan verka är tyvärr Christensen en stor black om foten i film nummer två och tre. Hugg upp hela Sherwoodskogen och du slutar ändå med en situation som är mindre träig än hans ”skådespeleri”. Stackars Natalie Portman gör säkert så gott hon kan men kommer knappt ur det hela med hedern i behåll i alla fall. Uppenbart är att hon har mer kemi med lille Jake Lloyd i ettan än killen som ska föreställa hennes livs kärlek.

Men vi behöver inte vara taskigare än att påpeka att Christensen verkligen inte är det enda problem som trilogins sista två tredjedelar dras med. Historien om hur den demokratiska republiken långsamt kollapsar i ett diktatoriskt imperium är klumpig, rörig och pågår på alldeles för många olika plan. Anakins psykologiska utveckling, särskilt mellan tvåan och trean samt under hela trean känns inte det minsta trovärdig, bara märkligt övertydlig. Varför jedi-rådet blir så fullkomligt tagna på sängen när skiten träffar fläkten på riktigt är helt obegripligt. Eller ska man tänka sig att Kraftens Goda Sida är så Zen-igt världsfrånvänd att dess utövare blir politiskt strategiska idioter?

Där det hela blir lite orättvist är kanske på specialeffektsidan. Jag minns att även om jag inte var jätteförtjust i vare sig tvåan eller trean ens när det begav sig så tyckte jag ändå att vissa av datoreffekterna var rätt häftiga. Men nu, söte Jesus, vad de har åldrats… När jag väl börjat titta på exempelvis hur fenomenalt uselt monsterfötterna i slutet på tvåan (ni vet, den där gladiatorscenen) är inkompade mot underlaget går det inte att vända bort blicken. Den är tyvärr en brist som är genomgående i hela trilogin.

Nej, så länge prequel-trilogin var det enda man hade förutom originalen kunde den möjligen passera för acceptabel men i och med dessa nya filmer sjunker den hjälplöst i en ändlös lavasjö av dåliga val. En lämpligt sammanfattande akronym för eftervärlden torde i det här sammanhanget vara WtHWGLT: What the Hell Was George Lucas Thinking?!

The Phantom Menace (1999)

Attack of the Clones (2002)

Revenge of the Sith (2005)

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Därefter skalar filmen ned berättelsen till att bli en förhållandevis traditionell caming-of-age-historia där Peter Parker måste komma underfund med och acceptera den han är (eller ”komma hem” om man så vill). Det otraditionella är givetvis att han inte ”bara” ska bli en vanlig svennebananknegarvuxen, utan Spider-Man himself. Vem är egentligen Spider-Man och kommer Peter Parker klara av att vara bara Peter? Till sin essens är den här historien så pass grundläggande och enkel att filmen skulle kunna klara biffen på 70-80 effektiva minuter istället för 130.

Lyckligtvis är utfyllnaden av en sådan kvalitet att Spider-Man: Homecoming absolut inte känns långdragen eller krystad. Slutfajten är till och med kortare än vad som är brukligt i den här typen av superhjältefilmer, där det senaste exemplet i raden tyvärr var Wonder Woman.

De extra minutrarna är allt som oftast komiska och medan de kanske inte direkt orsakade upprepade anfall av ROLOL:s eller ens stillasittande LOL:s i biofåtöljen var de rätt underhållande. Den finns en hel del referenser till de övriga Marvel-hjältarna, särskilt då Avengers. Ett rånargäng får ha på sig Avengers-masker och Captain America gör bror-duktig-präktiga videofilmer om betydelsen av att vara fysiskt aktiv eller varför det är dumt att få kvarsittning.

Spidey själv måste komma överens med alla sina dräkter, både de hög- och lågteknologiska varianterna. Skurken är i sin tur utrustad med lite halvklantiga underhuggare och Peters bästpolare Ned, spelad av Jacob Batalon, är ofta både charmig och rolig när han äntligen får vara ”guy in a chair!” eller frågar om Spider-Man lägger ägg.

Skurken för dagen är den inledningsvis hederlige entreprenören Adrian Toomes, lämpligt nog spelad av Michael Birdman Keaton, som tvingas se sitt levebröd snappas upp mitt för näsan på honom. Denna bottenlösa orättvisa leder honom in på brottets bana, utrustar honom med en blomstrande vapenhandlarrörelse samt ett par kick ass-vingar vilka skapats med hjälp av utomjordisk teknologi. Jag undrar banne mig om inte de här vingarna blev min absoluta favorit i filmen, på samma sätt som det var omöjligt att inte älska Doc Ocs extra armar (eller tentakler eller vad man nu ska kalla dem) i Tobey Maguires andra film.

Och på tal om Tobey, hur klarar sig då den nästan nye Peter Parker, Tom Holland (vi fick som sagt träffa honom helt kort i Civil War)? Riktigt bra kan jag tycka, inte minst eftersom han med sitt utseende i alla fall lurade mig att tro att han låg betydligt närmare sin rollfigurs 15 år än han egentligen gör (å andra sidan var Tobey 27 och Andrew Garfield 29 när de skulle förställa omogna gymnasiegrabbar). Tom satsar mer på ett snacksaligt och valpigt övermod än sina föregångare, men i likhet med Jacob Batalon lyckas han göra det personlighetsdraget charmigt snarare än påträngande och enerverande.

Med Adrian Toomes som filmens huvudskurk skulle jag också vilja påstå att det som till viss den skiljer Spider-Man: Homecoming från många andra superhjältefilmer är dess klassperspektiv. Toomes är ursprungligen en vanlig, hederlig arbetare, en tvättäkta family man. Han matchas av Spider-Mans arbetarklasshjälte vilken, när det kommer till kritan, inte tycks vara helt missnöjd med att kunna agera ”your friendly neighborhood Spider-Man” i Queens där han kan lämna tillbaka stulna cyklar och hjälpa små tanter. Toomes påpekar mycket riktigt att han straffas för ett beteende som mäktigare män (*host* Tony Stark) inte bara kommer undan med utan ofta applåderas för. Skillnaden är förstås att Toomes girigt siktar in sig på snöd vinning medan Peter Parkers Spidey står för det som är Rätt.

Spider-Man: Homecoming är en film som verkligen inte behöver skämmas för sig, vare sig som Spider-Man-film eller en del av MCU. Jag upplever den dessutom som förhållandevis  modern i både ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv. Ett medvetet grepp som säkert får vissa att gnissla tänder över den allenarådande ”PK-maffian” men som för min del kändes rätt sympatiskt.

Jag ser dock fram emot att kunna se om filmen, dels för att jag skulle vilja ha åtminstone Civil War i färskare minne, dels för att jag den här gången inte var riktigt på humör för en lätt dumglad labrador-Spidey. Därav det något snåla betyget som har all potential i världen att höjas.

Jag har tidigare lagt ut texten om de fem senaste Spider-Man-filmerna (en snabb sammanfattning: pappor, pinglor och personlighet), de inläggen kan du läsa genom att klicka här.

Tom Holland drog en hel del bloggare till biograferna:
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset
Toppraffel!

Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.

***

Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.

Det som kvarstår är kritiken av ett system som suger ut den lilla människan. I Duck…s fall är dock både det styrande skiktet och revolutionärerna (”Tierra y libertad!”) lika goda kålsupare. De framstår bägge mest av allt som den grekiska mytologins Symplegader, två övernaturligt sammandrabbande klippor mellan vilka enkla bönder mals till stoft. Kanske är detta krympande livsutrymme också speglat i alla bildutsnitt som bara blir till en smal strimma (ofta fönsterspringor) genom vilken John eller Juan iakttar omvärlden?

Rod Steigers Juan har som sagt hittat en pragmatisk lösning på det hela – så länge ingen lägger sig i hans familjs göranden och låtanden struntar han i ideologi och politik. Övertygelser sätter inte mat på bordet, till skillnad från diligensrån.

Klassperspektivets synvända präglar hela filmen eftersom den inleds med att en fattig och skitig bonde får skjuts med en luxuös diligens som ett praktskämt. Diligensens andra passagerare rynkar på näsan men roar sig med att utgjuta sig över böndernas oförmåga till bildning och civilisation. Till dess att bonden i fråga (som inte är någon annan än Juan) visar att man kan komma rätt långt utan civilisation men med vapen i hand.

Just den här scenen inbillar jag mig att Quentin Tarantino måste ha sett både en och två gånger eftersom de nedlåtande kommentarerna åtföljs av närbilder på fuktiga läppar, tuggande munnar och smackande ljud. Ett grepp som definitivt skapar en obehaglig och småäcklig vibb, tacksamt utnyttjad av Hans Landa i Inglorious Basterds.

Duck… är absolut inte ett under av perfektion. Många scener blir lite väl utdragna. Man får mer eller mindre gissa sig till vissa händelser. Läppsynken är som vanligt under all kritik och ju mindre som sägs om Johns ”irländska” dialekt, dess bättre. Att försöka få grepp om vad den mexikanska revolutionen gick ut på är bara att glömma.

Johns flashback till tiden på Irland visar allt som oftast tre människor vilka i slow motion dansar omkring på ängar hysteriskt skrattandes för att markera lyckligare tider, vilket istället får dem att framstå som komplett vansinniga. Och i en obehaglig och märklig våldtäktsscen tar Juan för sig av från en av de överlägsna diligenspassagerarna medan framställningen antyder att hon nog ändå tycker att det är ganska spännande att bli påsatt av en svettig mexikansk gangster. Hon är vad jag kan påminna mig dessutom den enda kvinnliga rollen som har några repliker att tala om.

Å andra sidan: trots halvkackig dialekt är James Coburn ascool och stenhård. Han har som sagt dessutom en härlig buddyrelation med Rod Steiger, vars stämning förändras så långsamt att man knappt märker av det. I flera andra avseende är Leone absolut inte lika subtil, men damn it, jag kan inte låta bli att gilla det ändå!

Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!

***

alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite

Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.

Juan var inne i den banken en gång när han var åtta år, ett besök som förvisso slutade med att hans pappa arresterades för ett misslyckat rånförsök. Men sedan den dagen har Juan aldrig slutat drömma om lokalen som var klädd i guld från golv till tak. Så vad kan då John Mallory bidra med?

Jo, det visar sig att John är händig med både dynamitgubbar och nitroglycerin. Det faktum att han inte har den minsta lust att hjälpa till med Juans bankrån har mindre betydelse för mexikanen, han är van att få sin vilja fram.

Men när John och Juan till slut står framför banklokalen har de redan hunnit bli insyltade i den pågående mexikanska revolutionen, där Pancho Villa och Emiliano Zapata försöker störta den sittande makten. Och som filmens inledande Mao-citatet signalerar, revolutioner är inget som går att fixa med ens ett uns av elegans eller hövlighet. Revolutioner är våldsamma, blodiga och dödliga affärer.

Duck, You Sucker! var den sista filmen i Sergio Leone-boxen jag köpte på mig för att kunna se regissörens dollar-trilogi. Ska jag vara helt ärlig hade jag skjutit upp den här titten ganska länge, både eftersom titeln antydde en slags tokrolig historia à la Bud Spencer och Terence Hill och speltiden ligger på nära 160 minutrar.

Men trots att historien om John och Juan inte alls är särskilt målinriktad och liksom börjar om både en och två gånger tyckte jag att den flöt på oväntat smärtfritt. Till stor del tror jag det handlar om att Leones estetik funkar så bra för min del. Både visuellt med till exempel de välbekanta inzoomningarna på kisande ögon i skitiga och svettiga ansikten men också förmågan att kombinera en känsla eller stämning med bilder och (förstås) Ennio Morricones score.

Däremot är detta ingen tajt historia, snarare har Leone tagit fasta på det episka draget hos krigsscenerna i Den gode… och expanderat dem rejält. Samtidigt låter han relationen och dynamiken mellan James Coburns John och Rod Steigers Juan grundmuras och utvecklas på välkänt Leone-manér med ofrivilliga vapenbröder. Skillnaden är kanske att de ofrivilliga till slut bondar så pass att de gemensamt och fatalistiskt går mot en hyfsat säker död med mer eller mindre öppna ögon.

To be continued…

Man hinner nojja över väldigt mycket under 100 dagar ute till havs. Felaktig kurs, sjösjuka, stormar, hajar, sönderskavda rep, vattensjukt balsaträ, krigsminnen, radioskugga från Anderna, malströmmar och säkert tusen andra saker. Fråga bara Thor Heyerdal och hans lilla gäng som under noga räknat 101 dagar var hänvisade till en 70 kvadratmeter stor flotte ute på Stilla havet.

Filmen Kon-Tiki gör absolut ingenting för att motbevisa bilden av Pål Sverre Valheim Hagens Thor Heyerdahl som en sådan där bisarrt envis person (i klartext: fanatiker) som ibland faktiskt kan åstadkomma storverk tack vare att han vägrar att ge upp. I det här sammanhanget framställs han som en posterboy för positivt tänkande, en livscoach drömförebild – ”om man tror det, händer det” (”If you build it, they will come…”).

Ombord på flotten torde hans motsats utgöras av Anders Baasmo Christiansens korpulente ingenjör Herman Watzinger. Herman knallar mestadels omkring som en surmulen och pessimistisk Samwise Gamgi. Han, som till en början sveptes med av Heyerdals visioner och entusiasm, kan inte sluta oroa sig för att repen ska gnagas sönder eller träet bli så vattensjukt att flotten till slut sjunker som en sten. Det är också han som nästan sänker hela härligheten när han mot alla tillsägelser i ren fruktan försöker harpunera en valhaj.

Vilket i den historiska korrekthetens namn blir ganska orättvist eftersom just den lilla fadäsen istället sköttes av navigatören Erik Hesselberg spelad av Odd-Magnus Williamson (vad ÄR det med norrmän och deras tre namn?!). Men det är klart att det rent dramaturgiskt och karaktärsmässigt blir bättre när man kan förlägga all osäkerhet hos en och samma person. Erik har nog med att konstant behöva gå till Thor med beskedet om att de inte alls är på väg till Polynesien som var tanken, utan Galapagos.

Kon-Tiki är alltså filmen om mannen vars foto inte bara finns på Wikipediasidan om ”positivt tänkande” utan också den som handlar om ”science in action”. Eftersom ingen ville tro på hans teori om hur Polynesien koloniserats av människor från Sydamerika, snarare än från Indonesien och Nya Guinea, såg Heyerdal till slut ingen annan utväg än att bevisa dess sanning. Att släppa saken och gå vidare med livet tillsammans med hustrun Liv och de två gemensamma sönerna var tydligen aldrig aktuellt.

Flera saker påminner mig om L’Odyssée när jag ser Kon-Tiki. Mycket av filmernas visuella attraktion bygger på samverkan mellan hav och människa, himmel och havsyta, blått mot blått. De är historier om betydelsen av propaganda, att kunna styra bilden av sig själv och det man utför. De är också bägge historier om män som aldrig slutar jaga solnedgångar, alltid låter sina egna önskningar eller lust efter upptäckter komma i första rummet. Filmen om Jaques Cousteau visade tydligare vad som händer med människorna runtomkring en sådan man men rörde sig förvisso också över en längre tidsperiod. Kon-Tiki lämnar oss dock med en bild av vad drömmen kostade Thor Heyerdal själv.

Det var nog en jäkla tur att jag inte hade en susning om vilka Joachim Rønning och Espen Sandberg var när jag såg den senaste filmen i Pirates of the Caribbean-serien för då hade jag faktiskt kunnat komma in i biosalongen med vissa förväntningar. Kon-Tiki är nämligen först som sist en vidunderligt vacker film, sagolikt skön. Att själva historien är sann gör den inte mindre fascinerande men den berättas genom scener som kanske inte är remarkabelt nyskapande i BOATS-sammanhang. Hade det inte varit för att filmen lyckas förmedla en känsla för naturens storslagenhet och havets förunderlighet (och det utanför biosalongen icke desto mindre!) hade den sannolikt inte alls varit den upplevelse som den nu är. Till viss del beror den upplevelsen säkert på att man i mångt och mycket eftersträvade en trovärdig känsla genom att bland annat filma på öppet hav. Mot slutet av filmen ser skådespelarna ut att verkligen ha tvingats leva på en diet av tomatsoppa och cigaretter i 100 dagar.

Jag kan inte annat än hålla tummarna för att regissörsduon Rønning och Sandberg, tillsammans med fotografen Geir Hartly Andreassen (se där, tre namn igen!), snart skaffar sig så pass mycket cred i Hollywood att de får göra något som är bättre lämpat för deras förmågor än Salazar’s Revenge och chosen one-gäspningen City of Bones.

Du kan också passa på att se Kon-Tiki. Bara att surfa fram till C More. Kanske till och med provsmaka lite mer på den gratismånad som tjänsten bjuder på.

alt. titel: Sista tåget från Gun Hill

Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.

Läs hela inlägget här »

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Them

Förra årets obegripliga tyska superhit Toni Erdmann målade ingen särskilt smickrande bild av Rumänien och Bukarest även om det framställdes som ett land och en huvudstad vilka mest av allt åkt på en nitlott i den globala ekonomins tombola. Ils är en film som inte på något sätt gör bilden av Rumänien särskilt mycket mer positiv.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Järnkorset

Som med så många andra klassiska filmer och regissörer har min främsta koppling till Sam Peckinpah hittills inte varit någon av hans ”riktiga” filmer. Däremot har jag ett oräkneligt antal gånger sett Monty Python-sketchen som påstår sig visa en del av Peckinpahs version av musikalen Salad Days. Så på något märkligt vänster hade jag en föraning om vad som kunde vänta i Cross of Iron även om jag förstod att det inte skulle komma i form av dödliga tennisracketar och pianon.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg