You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Gröna Lund, och inte minst ägaren Gustaf Nilsson, är lite finare och proprare medan Nöjet marknadsförs (åtminstone i denna film) som en mer arbetarklassig inrättning. I spetsen för det etablissemanget finner vi Johan Lindgren med sönerna John och Lennart i släptåg och här bjuds på såväl karuseller och bärs som dansande hönor från Karelen och Madame Lulu.

Katarina ”Ninni” Nilsson har precis kommit tillbaka från England och det dröjer naturligtvis inte länge förrän kärleken mellan henne och den (dittills) hämningslöse rucklaren John börjar spira över grändens gap. Men det är en relation som särskilt pappa Gustaf inte är beredd att ge sin välsignelse. I hans ögon är Lindgrens för evigt opålitliga tattare, anfrätta av både fel klass och fel härkomst.

Jag har ingen större vana av produkterna från herrarna Måns Mårlind och Björn Stein men Eld & lågor var sannerligen en introduktion som inte gick av för hackor. Filmen vräker ut oräkneliga mängder infall, bilder, associationer, historier och detaljer. Kameran far omkring som om den sutte på en av Nöjets dansande hönor. Ibland känns det som ett rent underverk att filmen ens kunnat hålla sig kvar på duken och inte börjat blomma ut längs kanterna.

Inspirationen bör komma från regissörer som John Waters, Jean-Pierre Jeunet och Tim Burton. Lyssna dessutom på Nathaniel Mechalys score och försök övertyga mig om att han inte hetslyssnat på Danny Elfman. Mårlind och Stein synes alldeles särskilt ha överdoserat på Baz Luhrmanns burlesque-orgie Moulin Rouge! De skäms inte det minsta för att ösa på med röda strålkastare, jazzcovers på modern musik, fjäderboor och ett nästan aggressivt sorglöst halsande ur champagneflaskor. Trots att historien om Ninni och Johns kärlek har verklighetsbakgrund är sagostämningen alltså övervägande.

Och, måste jag säga, hyfsat övertygande. Jag är verkligen inte en filmtittare som har lätt för att sluta ställa frågor om det är något jag inte fattar eller får ihop. Men Eld & lågor sveper mig med i så pass hög grad att jag kan strunta i att vi presenteras för ett fång vilda blommor som inte alls har samma blomningsperiod (och framförallt inte blommar samtidigt som det finns äpplen). Inte heller det osannolika i att smågrabbar skulle kunnat planka sig ända upp till Västerbotten på Statens Järnvägar för att leta efter sagda blommor eller att de utflykterna i många fall sannolikt var helt meningslösa eftersom de flesta av de där blommorna torde ha funnits tillgängliga i Stockholms botaniska samlingar.

Däremot hjälper den lätt andfådda takten inte till när det gäller att få pejl på de olika rollfigurerna. Manuset vill hålla den överjordiska kärlekshistorien i ett fast grepp, samtidigt som det försöker gapa över nazism, rasism, tyska desertörer, psykisk ohälsa, homosexualitet, klassförakt, konkurshot, svenskt engagemang i den norska motståndsrörelsen och illvilliga lånehajar.

Alla medverkande är helt ok, men jag blir inte betagen i någon av dem på samma sätt som jag blir i själva framförandet. Inte heller fastnar jag för Frida Gustavssons Ninni och Albin Grenholms John som kärlekspar, vilket torde vara ett allvarligare avbräck eftersom det borde vara filmens hela raison d’être.

Samtidigt har jag inget emot att Eld & lågor i så hög utsträckning fokuserar på ungdomarna. De äldre kombattanterna spelas nämligen av Robert Gustafsson (Grönan-Gustaf) och Lennart Jähkel (Nöjet-Johan) och det hade varit så väldigt enkelt att låta dem få tugga i sig ett antal scener mot varandra. Nu slipper vi sådana skrikmatcher och behöver bara stå ut med en tacknämligt nedtonad Gustafsson (vars stereotypa nazistondska bara är ett tuppfjät från Hasse Alfredssons patron i Den enfaldige mördaren).

Om inte annat är Eld & lågor en alldeles utmärkt film att slita fram i diskussioner som slentrianmässigt klumpar ihop ”svensk film” (och gärna dessutom bedömer densamma som tråkig). För detta liknar ingenting annat jag hittills sett där alla pratar svenska.

Läs gärna bloggkollegan Fiffis betydligt mer glödande beröm för Eld & lågor.

Annonser

Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.

Vaktmästaren Karlsson är en snäll liten farbror och tömmer därför upp mjölk till sin katt det första han gör. Väninnorna Kaj och Inga är en smula slarviga och försover sig samtidigt som Ingas fästman Kurre och hans rumskompis Fille slänger skor på varandra som väckningsrutin. Playboyen Axel tar noggrant av sig sitt hårnät och ser till att lockarna ligger i god ordning. Allt medan den strikte kontorschefen Enander (som av en ren händelse är iförd svart snedlugg samt en liten, men synnerligen distinkt, mustasch) sitter kapprak i sängen och kontrollerar att väckarklockan går rätt. Att gå upp innan den ringer är inte att tänka på, metod är alpha och omega för Enander oavsett vad som händer.

De största konflikterna som sedan upptar filmens ”handling” är ett missförstånd med påföljande gräl mellan Inga och Kurre samt att Inga förolämpar Enander och tvingas be om ursäkt för att inte förlora jobbet. Inga stora åthävor alltså och det känns som om jag är överens med de dåtida kritikerna, Som folk är mest är en ”trivsam film – enkel, konstlös, hjärtlig”.

Till min förtjusning återfinns ingen annan än Stig Järrel i rollen som Enander och han gör här en slags humoristisk variant av sin Hets-Caligula. Det vill säga en småsint hycklare, men en som ingen egentligen är rädd för om det inte vore för att han kan se till att de får sparken. De kvinnliga kontoristerna är betydligt mer öppet upproriska än läroverksstudenterna och konspirerar tillsammans med både vaktmästaren Karlsson och kontorspojken Hugo för att kunna lura petimätern. En tydlig tidsmarkör är dock Ingas förolämpning eftersom jag inte alls fattar varför det skulle vara så hemskt när hon säger att kontorschefen egentligen borde bära kjol.

Med en sådan simpel handling blir tyvärr filmens akilleshäl vårt kärlekspar, spelade av Barbro Kollberg och Karl-Arne Holmsten. Jag uppfattar inte alls Holmsten på samma sätt som den samtida kritiker, vilken kallade honom ”charmig och slängig på sitt pojkaktiga sätt”. Själv tyckte jag mest att Kurre blev lätt överspelad, särskilt när han ska leverera sina humoristiska repliker. Det känns som om Holmsten är alldeles för medveten om att han nu ska vara Rolig och börjar därmed kisa med ögonen.

Sedan ramlar jag förstås återigen ned i tids-fällan eller vad man nu ska kalla det. Anledningen till Inga och Kurres kärleksgnabb är nämligen att Kurre inte förhåller sig helt passiv till den ivriga uppvaktningen från lagrets kontorist, fröken Hansson (spelad av Agneta Lagerfelt). Han lunchar ute med henne trots att han och Inga försöker spara pengar till eget bo samt spenderar Ingas surt förvärvade tobakskuponger på den lilla hoppan. I mina ögon är detta rejäla övertramp men i slutänden räcker det att Kurre säger att hans agerande var ”dumt gjort” och så är hela saken ur världen.

Jag har full förståelse för att svenska folket anno 1944 gärna tog emot en stunds harmlös förströelse men med ett par årtionden i ryggsäcken har Som folk är mest förlorat de försonande dragen. Ska man se filmen ska man göra det för John Botvids pliriga gubbcharm i rollen som Karlsson, för Stig Järrels blotta uppenbarelse som Enander och för att den sannolikt är ett relativt troget tidsdokument med allt vad det innebär av dålig ekonomi, kupongransonering och en kader av kontorister som sköter firmans ”korrespondens”.

Fortsättning på gårdagens uppvärmning om L. Ron Hubbard, John Travolta och Battlefield Earth.

***

Visst kan det bli bra när någon verkligen brinner för sitt filmprojekt. Kärleken till mediet och den egna historien lyser igenom även om slutresultatet kan framstå som lätt amatörmässigt. Ibland måste man dock mörda sina älsklingar och det är helt uppenbart ett beslut som Travolta inte klarat av att göra i fallet Battlefield Earth.

Förvisso var han klok nog att inse att han knappast hade åldern inne för att själv spela dramats hjälte, Jonnie Goodboy Tyler. Den äran gick istället till Barry Pepper. Travolta reserverade då huvudskurken Terl för sig själv. Och visst kan skådespelaren ibland göra ganska underhållande skurkar. Men det har då varit i produktioner med lättsammare handlag och andra rollfigurer som kunnat hantera det storhetsvansinniga överspelet. Inget av det finns i Battlefield Earth och Terl framstår därför som en sådan där teatralisk überskurk som man pekade finger åt redan i 60-tals-Batman-serien.

Överhuvudtaget plågas filmen av ett närmast löjligt övermått av storvulna känslor och storslagna gester. År 3000 är mänskligheten utrotningshotad av den onda alien-rasen psychlos som kommit till jorden för att leta efter guld. Små enklaver finns kvar men de har regredierat till en slags stenåldersnivå och lever i ständig skräck för ”demoner”. I en sådan grupp återfinner vi alltså Jonnie Goodboy, en ung man som är trött på att ständigt gå och vara rädd för allting.

Han ger sig ut på äventyr men blir snart infångad av psychlos som använder jordens kvarvarande ”man-animals” som slavarbetskraft. Jonnie imponerar dock på säkerhetschefen Terl med sin intelligens och får därför lära sig både psychlos-språket och allt om mänsklighetens historia som hunnit glömmas bort sedan utomjordingarna slog sig ned. Men vad Terl inte räknat med är att han därmed också väcker viljan och förmågan till revolution hos sitt ”man-animal”.

Som vanligt när filmer får rykte om sig att vara ”worst movie ever”, får åtta Razzies och dessutom vinner klassen Worst Picture of the Decade blir man (jag) nyfiken på om de verkligen är så dåliga. I fallet Battlefield Earth måste svaret bli ett rungande “ja” men med ett addendum – den tillhör lyckligtvis den förlovade klass filmer som är hejdlöst underhållande i alla sin ruttenhet.

Designern Patrick Tatopoulos har jobbat med en sjuhelvetes massa filmer (bland annat Batman v Superman, I Am Legend och Pitch Black) men här gick något allvarligt fel. Psychlos ska vara massiva bestar men ser bara ut som fattigmans-klingons med dreads och sådana där enorma ABBA-stövlar (för att dölja styltorna) från det klassiska skivomslaget av Hans Arnold. De har handproteser vars fingrar viker sig mer än hobbit-fötterna i LOTR – varje gång de ska plocka upp eller hålla i något ser det oerhört märkligt ut.

Scenerna där pälsklädda ”man-animals” befinner sig i fångenskap påminner alldeles för mycket om varenda Planet of the Apes-film. Deras luggslitna utseende innebär dessutom en alltför stor kontrast när de ska attackera sina föredetta herrar med ett gäng Harrier-plan. Tänk er att man placerat casten från Clan of the Cave Bear i slutfajten i Star Wars eller Top Gun och ni får kanske en uppfattning om den mentala implosion som scenerna orsakar hos tittaren.

Det behöver kanske inte sägas att handlingen är bortom stupid och dialogen späckad med stereotypa utrop samt lökiga repliker. Psychlos lyckas av någon anledning utrusta Jonnie med mänsklig kunskap som inte bara leder honom till Fort Knox guldreserv, utan också gör så att han kan leta reda på och aptera ett gäng kärnvapen. Samt få igång en flygsimulator (medelst vilken de där grottbjörnskillarna lär sig flyga på blott en vecka). En manick som rimligtvis stått oanvänd under lika lång tid som det tagit för mänskligheten att trilla tillbaka till stenåldersstadiet (men för all del, dagens skräckpropaganda lovar ju att det är en process som kommer att ta max en generation). Jonnie är dessutom så övertygande i sin revolt”argumentation” att han inte behöver lägga fram några argument alls, alla följer honom blint så fort han öppnar munnen.

Regissören Roger Christians enda arbetsgrepp tycks vara slow motion och dutch angles. Musiken av Elia Cmiral är inte genomusel i sig självt men vars bombastiska triumftrumpeter understryker, tillsammans med Christians klumpiga slow motion, handlingens monumentala ostighet. Slutresultatet inte kan bli annat än skrattretande.

Risig, men rolig alltså. Och jag ser med förväntan fram emot den där biopic:en om L. Ron Hubbard.

alt. titel: Battlefield Earth: A Saga of the Year 3000

Frågan är om John Travolta inte hade haft bättre lycka ifall han pushat ett biopic-projekt om sin läromästare och scientologins grundare L. Ron Hubbard istället för Battlefield Earth. Hubbards liv tycks vara en sådan där historia som är sann bara för att ingen skulle kunna hitta på något så vildsint. Hyfsat framgångsrik fantastik-författare på 30-talet, lögnare när det kom till de egna insatserna under WWII, bigamist, fraternisatör med anhängare till Aleister Crowley samt grundare av såväl ”vetenskapen” dianetik som religionen scientologi.

Hubbard skapade sin nyreligiösa organisation på 50-talet och skrev bara ett fåtal skönlitterära böcker efter det. De riktiga tegelstenarna tog hela 30 år på sig. Battlefield Earth publicerades 1982 och av tio-volymsserien Mission Earth hann Hubbard bara uppleva hur den första delen, The Invaders Plan, såg dagens ljus innan han avled 1986 (de resterande nio delarna publicerades posthumt men tycks i alla fall ha varit skrivna när författaren gick bort).

Så även om Battlefield Earth hela tiden marknadsförts som en helt vanlig science fiction, utan någon som helst koppling till vare sig dianetik eller scientologi, känns det inte särskilt långsökt att tänka sig att där finns ett visst inflytande från Hubbards olika läror. Vilka bygger på att människor, mer eller mindre genom tankens inflytande, kan realisera sitt fulla potential och bli ”clear”. En clear är fri från alla former av psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Dessutom ovanligt intelligent. Ett evangelium som förstås gick hem i ett pre-finanskris-USA där man fortfarande trodde på att ”vem som helst” kunde bli president. Det handlar bara om att vilja.

Med detta fokus på individens betydelse och ansvar för sitt eget välbefinnande är det inte särskilt svårt att se Battlefield Earths stridbare hjälte, Jonnie Goodboy Tyler, som en person på god väg mot den Hubbardska potential-realiseringen. Han vägrar att inordna sig i mänsklighetens slavroll under de grymma och giriga utomjordingarna Psychlos. Istället drar han med en gång slutsatsen att det är bättre att slåss mot förtryckarna än att tyna bort i deras fängelser samt lyckas också mer eller mindre omedelbart övertyga sina medslavar om det rimliga i denna hållning.

Han är oerhört snabbtänkt och får som belöning kunskaper som ingen annan människa besitter. När han blir förevisad Denvers kollapsade bibliotek som en demonstration av hur psychlos krossade den mänskliga anden lyfter han vördnadsfullt upp några byster och rotar snabbt som ögat rätt på en läderinbunden Declaration of Independence.

Battlefield Earth verkar ha överlämnats, i bokform, till den hängivne scientologen John Travolta av den store ledaren själv med det heliga uppdraget att se till att en filmatisering av verket kom till stånd.

I mitten av 80-talet hade Travolta dock inte så mycket att säga till om i Hollywoods korridorer. Mot slutet av 90-talet, med filmer som Pulp Fiction, Get Shorty, Phenomenon, Michael, Face/Off och The Thin Red Line i ryggen, var läget ett helt annat. Inte minst hade skådisen själv hunnit tjäna så pass många skönt prasslande Hollywood-dollars att han både kunde gå ned i gage och sänka ett antal miljoner i projektet. Han var dessutom drivande i allt från att fixa manusförfattare, kompositör, regissör, designer och skådespelare till att leta efter bra miljöer med sitt privatplan.

Så hur blev slutresultatet? Spänningen är olidlig!

To be continued…

alt titel: Jakten, The Hunt

Å ena sidan: en man som försöker ta skeden i vacker hand trots att livet inte varit så varsamt de senaste åren. Skild och arbetslös som lärare jobbar Lucas nu på den lokala förskolan och är en populär ”fröken”, särskilt bland pojkarna. Han försöker övertala ex-frun om lite fler dagar tillsammans med sonen Marcus. Jagar med barndomskompisarna och går promenader med spanieln Fanny.

Å andra sidan: en vuxen man som bor alldeles ensam i ett alldeles för stort hus. Har ett jobb som väl ingen vettig karl skulle nedlåta sig till? Ensam med barnen både på toaletten och i kuddrum. Utrustad med en jycke för att locka barnen och vinna deras förtroende.

Jo, ryktet sprider sig med blixtens hastighet. Särskilt i ett litet samhälle som det Lucas bor i. Snart är det en övertygande och etablerad sanning att han varit på i princip alla barnen i förskolan. Symptom som huvudvärk, mardrömmar och magont talar sitt tydliga språk. Plus det faktum att barn väl aldrig skulle ljuga om sådana saker? Inte ens om de förhörs med ledande frågor om vad Lucas gjort med sin ”tisseman”.

Det är enbart eftersom vi i publiken får börja resan i Lucas ringhörna som vi fortsätter att hålla på honom, tro på honom när han försöker hävda sin oskuld. Thomas Vinterberg ger oss i Jakten ingen som helst anledning att misstro att Mads Mikkelsen är oskyldigt anklagad och ett offer för olyckliga omständigheter. I annat fall kanske vi inte skulle sucka irriterat över vuxna som i missriktad välvilja och omtanke faktiskt inte tillåter lilla Klara att ångra det hon sade. För det gör hon förstås bara eftersom hon tycker synd om Lucas, trots det han gjort mot henne. Barn ÄR ju så känsliga för intryck…

Men även om Jakten står fast planterad på Lucas sida i konflikten lyckas den ändå sätta perspektiv på hela situationen och skapa förståelse för sammanhangen som de olika personerna befinner sig i. Om inte annat ge en knivskarp bild av hur jävla rökt Lucas är i samma sekund som anklagelsen riktas mot honom och tas på allvar från vuxenvärlden. Nu har han i och för sig några av sina gamla vänner med sig, men jag är närmast förvånad över att han inte omedelbart drar upp bopålarna och sticker. Samtidigt är det ingen större tveksamhet om att detta är en bygd där han och hans familj har djupa rötter, så att sticka med svansen mellan benen är förstås lättare sagt än gjort.

Därmed borde jag kanske heller inte bli särskilt förvånad över att Lucas inte tycks söka någon som helst psykologisk hjälp under sina vedermödor. Middagarna med jaktlaget avslöjar en förväntat grabbig stämning med nakendopp i november, rejäla supar och prefixet ”fitt-” till både det ena och det andra. En Riktig Karl må jobba som förskollärare men han sitter fanimig inte och grinar hos någon pysselkolog!

Jakten är inget mindre än ett nyanserat, välskrivet, välregisserat och välspelat drama om en situation där det är närmast slumpartat på vilken sida man kommer att befinna sig. Vems historia hör du först? Väljer du att tro på, ett barn eller en vuxen? Har du råd att tro på någon annan än barnet?

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Den unga Tae-ju hatar sitt liv. Hon kommer aldrig att komma ur sin svärmors grepp för vart skulle hon ta vägen? Mrs. Ra tycker däremot att hon arrangerat det alldeles utmärkt för sin son och adoptivdotter. Vem känner bättre den fragile och sjuklige (för att inte tala om hypokondriske och bortskämde) Kang-woos alla behov än flickan som bott hos dem sedan hon var tre år?! Giftermålet var en enkel sak brukar den stolta modern skryta om, det var ju bara för Tae-ju att flytta från hennes säng och in i Jang-woos. För att få en stunds respit brukar den unga kvinnan smita ut om natten, springa barfota på stadens gator och sedan skylla på att hon går i sömnen.

Men när Kang-woos barndomskamrat Sang-hyun börjar besöka den lilla familjen under gemensamma Mahjong-kvällar vädrar Tae-ju morgonluft. Han är helt enkelt en spännande man, så katolsk präst han är. Sang-hyun har nämligen varit med om ett medicinskt mirakel när han till synes återuppstod från de döda och uppfattas numera som en helbrädgagörare. Det var förresten därför som han kom i kontakt med sin barndomsvän – Mrs. Ra klättrade helt sonika in genom ett fönster och krävde att prästen skulle hela hennes son från cancer (som han givetvis inte hade).

Ingen har någonsin varit lika snäll mot Tae-ju som Sang-hyun är och han tycks inte längre vara förmögen att stå emot sina celibatlöften. Eller är det kanske något annat som driver den unge mannen att överge både sin Gud och sin tro?

Park Chan-wook är inte det minsta intresserad att fördjupa sig i någon vampyrmytologi och det är ganska befriande. Sang-hyun drar slutsatsen att han blivit infekterad genom en blodtransfusion och hans vampyrism yttrar sig genom välkända attribut – känslighet för solljus, omänsklig styrka, förhöjda sinnesintryck och, förstås, en törst efter blod. Men utöver det är det inte bakgrunden till prästens vampyrism som regissören och manusförfattaren intresserar sig för, utan hur han handskas med den.

Inte så bra, skulle man nog kunna sammanfatta det med. Sang-hyun tycks fastna allt mer i sitt missbruk, blir kallsinnig och våldsam på ett sätt som tidigare skulle ha varit den försynte prästen fullkomligt främmande. Hans arbete som sjukhuspräst ger honom goda möjligheter att komma åt blod utan att direkt behöva jaga människor. Men vi förstår också att han är väldigt bra på att rationalisera sina motiv när det kommer till att exempelvis ”hjälpa” de som avslöjat sina självmordstankar för honom i bikten.

Så en explosiv kombo av katolsk skuld, sex och blodsugande med andra ord. Men Park Chan-wook stannar inte där. Snilledraget som mer eller mindre tvingar mig att älska Thirst är som synes att Park dessutom tömmer ned den här historien i formen som sattes av Émile Zola i hans Thérèse Raquin. När Tae-ju och Sang-hyun väl får ihop det ser det alltså inte lovade ut för stackars Kang-woo.

I mina ögon är detta en sådan briljant idé att det är med viss sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att Park tyvärr inte får ihop sina olika trådar i slutänden. När Sang-hyun överger sitt prästkall är det oklart om han gör det för att han känner sig övergiven av Gud eller tror sig vara Gud. Spänningen mellan hans kontrollerade humanvampyr och Tae-jus barnsligt övermodiga monstervampyr (klart som korvspad att han biter sin älskade till slut) vidmakthåller den här osäkerheten hos Sang-hyun. Har han kontroll över sin lust eller är han bara en större hycklare än sin älskarinna? Jag hade önskat att upplösningen hade kunnat vara lite tydligare när det gäller alla tankespår och uppslag som Park lägger upp i sitt mahjong-spel. Som det nu slutar känns det som om det hela bara sipprar ut i tomma intet och att Park faktiskt själv inte riktigt vetat hur han skulle avsluta sin dödliga passion.

Så hur var det då med det visuella, lyckades Park Chan-wook leverera på det planet? Jomen, det är klart att Thirst är snygg, även om den inte har samma högpolerade glans som i, säg, The Handmaiden. För min del kände jag att filmen var hemma ganska snabbt, när Sang-hyun störtblöder genom sin flöjt. Klart att en sådan som Park inte försitter många chanser att utnyttja blodets ångestladdade och makabra skönhet, särskilt när det befinner sig där det inte ska vara. Utanför kroppen.

Jag uppfattar inte att Park Chan-wook någonsin pysslat med renodlade skräckfilmer, så heller inte i fallet Thirst. Däremot är han en rackare på att skildra kroppsligt våld som gör att det känns i hela kroppen, även om det i princip alltid är grymt snyggt. Här finns också en del surrealistisk humor som sig bör i koreansk film men det är åtminstone inte av buskisvarianten. Är du nyfiken på en vampyrfilm som tar lite annorlunda vägar är Thirst absolut att rekommendera. Detsamma gäller för Thérèse Raquin-adaptioner. I det avseendet bjuder Thirst på det bästa av två världar.

alt. titel: Stubby

Efter vad som inte kunde uppfattas som något annat än en utmaning från bloggkollegan Fiffi att sätta en tå utanför bekvämlighetszonen var det bara att dra igång Fimpen på SVT Play. 88 minuter prima svenskt 70-tal, signerat Bo Widerberg.

Johan Bergman är en fenomenal bolltrollare. Han dribblar inte bara bort landslagsspelaren Mackan utan ersätter honom också, först i Hammarbys A-lag och sedan i landslaget. Grejen är att Johan Bergman, ”Fimpen” kallad, blott är sex år och därför måste försöka balansera en landslagskarriär med både skolgång och längtan efter de där söta kattungarna som kompisen visat honom.

Både Fiffi och Steffo hyllade Fimpen i alla tongångar i podden Snacka om film samt försäkrade att även den som inte hade det minsta intresse av fotboll skulle älska både filmen och den knatande knatten på bollplanen. Men jag vet inte jag…

Jag kan hålla med om att själva stämningen var en ganska skön blandning mellan verklighet och saga, där det inte är svårt att föreställa sig hur pajjigt eller sentimentalt det skulle ha blivit om Hollywood försökt göra om samma historia. Istället för att hånskratta ut den lille spelaren får Ungerns förbundskapten gravallvarligt förklara för sportjournalisterna att den där Fimpen, det är en spelare att akta sig för. Själva matchscenerna känns också realistiska (i mina fullkomligt fotbollsoerfarna ögon), detsamma gäller publikens reaktioner. Johan får verkligen sätta många sköna ”baljor” och fintar kompetent bort den ene efter den andre. Ibland är det närmast osannolikt hur snabbt de där sexåringsbenen kan pinna på.

Samtidigt åtföljs inte Johan av någon annan än sina lagkamrater på bortamatcher, där de tvingas läsa godnattsagan Fjorton små björnar istället för att gå på cabaret om kvällarna. Johans föräldrar verkar inte ha ett finger med i spelet vare sig det gäller att eskortera sonen i utlandet eller se till att han inte missar viktiga matcher på Råsunda. Rektorn på Johan skola har inte det minsta intresse av att genomdriva något skolpliktstvång, istället bjuder han in tidningsfotografer till Johans lärares stora irritation. Hon ser nämligen bara en liten grabb som somnar av utmattning i skolbänken och som aldrig hinner lära sig att vare sig läsa, skriva eller räkna.

Så en historia som var berättad på ett ibland underhållande prosaiskt sätt. Å andra sidan blir det lite väl många och långa scener som inte riktigt klarar av att knyta ihop den grundläggande historia som Widerberg vill berätta (vilken i och för sig inte är supertydlig). Å tredje sidan ett roligt tidsdokument från ett 70-tal där småpojkar gick runt i polotröjor, utsvängda syntetbrallor och bröderna Lejonhjärta-frisyrer.

Jag vill emellertid hävda att är man så pass ointresserad av fotboll som jag, blev det väl mycket av både matcher och taktiksnack för att jag skulle finna det särskilt spännande. Dessutom kunde jag inte låta bli att fundera på om det ens i 70-talets fotbollsvärld var ok att binda ett helt lags framgångar till en enda spelare på samma sätt som Georg ”Åby” Eriksson gör här. Eller att mer eller mindre kalla samme spelare för svikare i svensk TV när han faktiskt bara vill lära sig läsa.

Största behållningen för min del blev därför istället Mackans hårt prövade flickvän, spelad av Liselott Wærum som på bredaste skånska få hålla en lång utläggning om ”vinare”. Som sagt, svenskt 70-tal.

Vet du med dig att du fullkomligt älskar fotboll och/eller svenskt 70-tal kan du både lyssna på när en annan filmpodd, utmärkta Tveksamt, tar sig an Fimpen OCH se den på SVT Play där den finns tom. den 20 februari.

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Lika stark är känslan av att Destroyer inte har det minsta emot en sådan ryktbarhet eftersom fotografen Julie Kirkwoods kamera mer än gärna söker upp Kidmans bleka och utmärglade ansikte. Skådespelarens så omtalade Virginia Woolf-snok från The Hours är en andeviskning i jämförelse med den rödfnasiga, fläckiga och fårade uppenbarelse som möter oss här. Det är som om Nicole Kidman börjat morfa över i Sigourney Weaver, mer utschasad än när hon fajtades mot Aliens-drottningen.

Tyvärr låter regissören Karyn Kusama Kidmans ansikte bli väl tongivande. Det är inte utan att jag börjar misstänka att skådespelarens utseende ska uppfattas som det mest uppseendeväckande med hela filmen. Och för all del, så här härjad tror jag aldrig att jag har sett Kidman men jag känner mig tveksam om det räcker för en hel film.

Destroyer är en film som portionerar ut sin historia i omgångar så det dröjer ett tag innan man förstår att Erin Bell är en polis som aldrig riktigt hämtat sig från ett katastrofalt undercover-uppdrag för 16 år sedan. Faktum är att hon tycks så argsint, arbetsskygg och försupen att jag har svårt att förstå hur hon fortfarande har ett jobb. Det hon ägnar större delen av filmens nutid åt är att försöka jaga rätt på ledaren för det gäng som hon skulle infiltrera. Det är dock högst oklart om det är ett fall som är sanktionerat från högre ort eller om hon helt enkelt frispelar vilt för att kunna tysta sina egna demoner.

Samtidigt finns här också dottern Shelby, född strax efter Erins stora misslyckande. Shelby är på god väg att hamna rejält i klistret (den 24-årige ”pojkvännen” Jay är bara toppen av Shelbys problematiska isberg), vilket kanske känns mindre märkligt när Erin vid minsta antydan om problem söker upp ex-maken och förklarar ”I don’t have time to deal with her fucking problems”.

Destroyer känns som den sortens thriller som egentligen inte alls är någon thriller, utan ett drama med vissa spänningsmoment. Vilka i det här fallet tyvärr aldrig blir särskilt spännande. Jag har svårt att bli engagerad av vare sig Kidmans roll eller prestation. Kanske står utseendefokuseringen i vägen för det? Eller möjligen den blekt urvattnade färgskalan som vid det här laget känns deprimerande överanvänd i den här typen av filmer? I slutänden törs Kusama (eller manusförfattarna Phil Hay och Matt Manfredi?) heller inte lita på att publiken på egen hand fattar hur det hela hänger ihop utan ser sig nödgad att klippa in flera förklarande snuttar som förekommit tidigare och som därmed inte hade behövt upprepas.

Destroyer är ingen dålig film men bränner aldrig heller till. Nicole Kidmans Erin Bell är en roll som vi sett tusentals gånger förut, bortsett då från att den spelats av en man. Tyvärr gör genusbytet vare sig rollen eller filmen mer intressant.

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Skräcken härskar i den djävulske latinlektorn ”Caligulas” klassrum på det högre allmänna läroverket. Vi får väl anta att hans ömma moder inte var så grym att hon döpte sin späde gosse till Caligula men det är det enda namn som hans elever kallar honom för och det är det enda namn som vi lär känna honom under.

Han är den sortens lärare som får de mest hårdpluggande av elever att helt tappa koncepterna när de står inför honom och ska översätta en komplicerad mening på det helvetesspråk som är latin (ärligt, det tycks bara existera för att plåga de som tvingas studera det!). Den unge Jan-Erik Widgren får heller inget gehör för sina klagomål på läraren hos pappa direktören.

Den ende Jan-Erik kan prata med är kamraten Sandman. I de samtalen blir det tydligt att Jan-Erik är en känslig själ, som hellre vill spela fiol än plugga och som drömmer om att bli kär på riktigt i en flicka. Men den flicka han träffar är inte den rena och oskyldiga ängel han fantiserat om, utan det konjaksbegivna ciggarbodsbiträdet Bertha Olsson. Men förutom Jan-Erik finns även en annan man i Berthas liv, någon hon är dödligt rädd för.

Nå, men det här var ju riktigt spännande, både rent historiemässigt och som visuell upplevelse. Alf Sjöberg tycks, tillsammans med filmfotografen Martin Bodin, ha fattat två för filmen avgörande val. För det första ska så många tagningar som möjligt göras ur extrema grodperspektiv, helst ska tittaren kunna räkna näshåren på alla inblandade. För det andra måste herrarna med gemensamma krafter ha lagt beslag på varenda strålkastare som stod att uppbringa i SF:s förråd, för i nära nog varenda inomhusscen förekommer det ett skarpt och överdimensionerat skuggspel. Ofta skapar det en suggestiv stämning men ibland kan det kännas lite väl överdrivet.

Detsamma gäller egentligen alla de huvudsakliga skådespelarna: Mai Zetterling, Alf Kjellin och Stig Järrel. Ofta är prestationerna i alla fall helt ok men ibland blir det väl häftiga känslostormar. Jag måste också erkänna att jag emellanåt saknade Hasse Ekmans talang för naturliga relationer mellan sina rollfigurer. Jag gissar att Hets brist på sådana beror både på Ingemar Bergmans manus och Alf Sjöbergs regi.

Såsom anställd inom skolvärlden sedan (alldeles för?) många år tyckte jag att det var riktigt intressant att ta del av filmens funderingar över pedagogens huvudsakliga uppgift – en motsättning representerad av Stig Järrels Caligula å den ena sidan och Gösta Cederlunds mildsinnade klassföreståndare ”Pippi” å den andra. Pippi menar på att man som lärare ändå måste måna om ”sina pojkar”, läraryrket är ett kall som bör innehålla såväl hjärta som glädje. Att som sin kollega se varje lektion som en strid på liv och död håller inte. Medan Caligula i sin tur anser att det borde räcka för en riktig lärare att vara saklig och inte dalta med eleverna.

Däremot blir jag inte helt klar över manusets logik (kanske inte Bergmans bästa gren?) i alla avseenden. Kjellins Jan-Erik framträder exempelvis snart på kant med allt och alla inom läroverket, från kravet att passa tider till det meningslösa pluggandet. Men när vi landar i filmen är det bara en månad kvar till själva studentexamen och han verkar hela skoltiden fram tills just nu ändå ha varit en ganska ordentlig elev. Men under inflytandet av relationen med Bertha (?) slutar han läsa läxor samt sitter håg- och kavajlös i skolbänken med det rufsiga håret på ända.

Ska man ta manusförfattare Bergman på orden synes Jan-Erik dessutom få representera alla som, i likhet med Bergman själv, ”avskydde skolan som princip, som system och inrättning”. Och det är klart, när Bergmans egen rektor, i samband med premiären, säger att han minsann basade för en skola som inte var ”anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor” förstår man att det är ett inrättning som inte passar alla.

Men i Hets är det ju bara Caligula själv, i egenskap av en person som dras med psykisk ohälsa (vilken tyvärr dessutom råkar vara lärare), som är elevernas främste baneman. Det vi utöver honom får se av läroverket är den snälle Pippi samt en högst resonabel rektor. Problematiken i filmen förläggs alltså inte huvudsakligen på system- utan på individnivå. Och då blir det mest bara märkligt när rektorns fina stundenttal om skolans ärliga och uppriktiga vilja att dana goda samhällsmedborgare ödesmättat avbryts av den ena skarpa åskknallen efter den andra.

Nu var det i och för sig mest tack vare Stig Järrel som jag överhuvudtaget tog mig för att se Hets och för min del blev det också mestadels hans film. Det försmädliga leendet under den prudentliga mustaschen, pekpinnen blank som en värja, spärrelden av frågor. Lågor i dunklet gjorde hans latinlärare till en Jekyll-och-Hyde-figur, en man som egentligen inte alls ville foga sig efter samhällets trista konventioner. Hets visar snarare upp en i grunden trasig person som passar på att försöka lappa ihop sig själv genom att ta sönder andra människor. (Och eftersom jag hade Lågor i dunklet i färskt minne och året är 1944 kan jag inte låta bli att undra om även detta porträtt ska vara en slags Hitler/nazist-kommentar?)

Edit:
Oooops, jag hade helt lyckats glömma bort att det redan fanns en kort text på bloggen om Hets. Men jag var inte författaren och året var 2011, så misstaget är kanske ursäktligt. Men om du vill läsa vad Plox skrev om Hets när det begav sig, klickar här.

Det var en gång en flicka som hette Joy. En helt vanlig sjuttonåring som gick i skolan och sprang stafett med sina kompisar. Förväntade sig nog inte mer av livet än sjuttonåriga tjejer i gemen. Men livet hade något annat i beredskap för Joy.

Hjälpsam och hygglig ska hon en vacker dag bistå en man med hans sjuka hund. Men det visar sig att det inte finns någon hund och istället finner sig Joy instängd i ett ljudisolerat skjul. Från början funderade hon säkert mycket på hur hon skulle fly, försökte slå ned mannen eller hur hon skulle kunna ta livet av sig. Men hur det nu föll sig blev inga av de alternativen verklighet och efter två år födde Joy Jack inne i det där skjulet. Som i deras värld blev ”Rum”.

Nu är Jack fem år och har ganska bra koll på Rum. Där finns Matta och Badkar och Bord. Toalett är världsbäst på att spola ned bajs och Lampa är ljusast när solen inte skiner. Men förutom det är nog Jack bäst på det mesta i Rum. Förutom att vara Mamma kanske. Fast ibland vill inte Mamma gå upp ur Säng och då blir det en tråkig dag.

Berättelser om barn eller unga kvinnor som rövats bort och sedan tvingats leva flera år tillsammans med sina kidnappare får ofta stor uppmärksamhet, kanske för att de på ett sätt är så obegripliga. Det känns liksom mer naturligt att föreställa sig en person som vill ta livet av folk än en person som vill hålla andra människor instängda.

Och eftersom historierna får mycket uppmärksamhet riskerar de också efter ett tag att likna varandra, särskilt om man ska försöka ge sig på att beskriva själva fångenskapen. Det blir med naturnödvändighet ett liv med få variationer och mycket rutin. Det Room gör smart (eller snarare författaren Emma Donoghue som skrev manus utifrån sin egen bok) är att ställa sig i femårige Jakes fotspår och på något sätt försöka begripa omvärlden såsom han gör det. Joy har gjort sitt bästa för att anpassa Jakes världsbild efter hans ålder men också försöka skydda honom från situationen de befinner sig i. Med ett barns självklart ställer han både frågor om och värjer sig mot det som inte passar in i moderns beskrivningar.

Detta är en film vars framgång helt avgörs av de som ska försöka porträttera Joy och Jake och jag kan inte annat än instämma till 100% i hyllningskörerna av både Brie Larson och lille Jacob Tremblay. Larson har en helt igenom välskriven rollfigur att sätta tänderna i (det ska bli mycket spännande att se vad Captain Marvel har att bjuda på) och Tremblay är inget mindre än en uppenbarelse. Nu är jag faktiskt glad att jag såg Room efter den vedervärdiga Wonder för annars tror jag att den filmen hade lyckats sabba den unge skådespelaren för tid och evighet för min del. Sannolikt hänger det på skillnader i både manus och regi, för självklart hade Room kunnat bli minst lika smörigt sentimental som Wonder var. Som det är nu gör Room rum för betydligt större underverk än Wonder någonsin lyckades göra.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser