You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

The FounderDen strävsamme Ray Kroc har skådat Ljuset, i form av två gyllene bågar. Som resande handelsman i restaurangbranschen har han sett sin beskärda del av snabbmatshak. På senaste tiden tyvärr oftare som betalande kund än försäljare av sin fantastiska milkshakemixer. Och som kund finns en del övrigt att önska på de flesta ställen – servitriserna är långsamma, blandar ihop beställningarna och man får finna sig i att bli utstirrad av traktens motorburna huliganer.

Men detta var innan Ray besökte McDonalds-bröderna i San Bernadino. Här är köerna alltid långa men går snabbt eftersom kunderna får burgare, pommes och läsk inom 30 sekunder. Idésprutan är främst Richard ”Dick” McDonald som utvecklat ett system som påminner om Henry Fords löpande band, fast med hamburgare. Det garanterar inte bara snabb leverans utan också mat som är konsekvent. Aldrig för mycket av vare sig senap eller ketchup, alltid två gurkskivor, varken mer eller mindre.

Dick och Mac (egentligen Maurice) tycks vara fullt nöjda med att hålla rörelsen begränsad. Kvalitetskontrollen blev alldeles för jobbig att upprätthålla på distans och vad har de kvar om de inte kan stå för namnet McDonald’s? Inför Rays energiska påtryckningar är de dock chanslösa och snart har han nött ner deras initiala motstånd. Det skrivs ett avtal som i långa loppet ska komma att innebära slutet för bröderna McDonald men början på en oförliknelig framgång för företaget som bär deras efternamn.

Nåmen, visst är det väl trevligt med en välgjord BOATS så säg? The Founder lyckas inte bara med rollbesättningen och att berätta sin historia i någorlunda rättframma termer utan också teckna ett nyanserat porträtt av Ray Kroc (i alla fall på ytan). När vi träffar honom är han nämligen den klassiske underdogen som ska få sin rättmätiga belöning innan filmen är slut. När vi har sett hur han släpar runt på sin åbäkiga mixer och träffar sturigt motsträviga kunder gläds vi förstås med honom när han börjar få snurr på affärerna och kan få sina konservativa golfpolare intresserade av hans senaste påhitt. För att sedan med en viss förskräckelse åse hur han utan pardon fullkomligt kör över de stackars McDonalds-bröderna när de enligt hans sätt att se på saken inte är tillräckligt intresserade av att skapa en rejäl vinstmarginal.

Rollbesättningen är faktiskt inget mindre än genial i detta sammanhang eftersom Michael Keaton har en förmåga att frammana både sympati och aversion för sin Ray. Han vill ju så mycket medan livet bara går honom emot. Den där fickpluntan som dyker upp i handen när det är lite tungt. Hur han lyssnar på sin patetiska ”Think positive!”-skiva på slitna motellrum efter ännu en fruktlös dag på vägarna. Men också hur han får något hungrigt i blicken när han tittar på McDonald’s. En hunger som inte enbart handlar om hamburgare. Kanske är det så enkelt att Ray Kroc var en stor egoist – det var hans vision om McDonalds som snabbt blev det viktiga, inte brödernas.

Bröderna Dick och Mac spelas i sin tur av Nick Offerman och John Carroll Lynch och två större snällisar får man leta efter. Ska man klaga på något skulle det möjligen vara att deras godlynta och entusiastiska entreprenörialitet är betydligt mer enkelspårig än porträttet av Ray Kroc.

The Founder ger en välbehövlig inblick i starten på ett av världens mest välbekanta varumärken men skapar också ramar för en intressant frågeställning. Vem ska ha mest cred, den som kommer på ett koncept eller den ser till att konceptet slår på bred front? I The Founder står svaret klart även om filmen låter oss få en hel del sympati för Ray. Ety han är heller inte främmande för att raskt ta åt sig äran för både det ena och det andra om det tjänar hans syften.

Det torde också vara de här personlighetsdragen som gjorde att McDonalds fram till 1991 firade ”Founder’s Day” genom att hedra Ray Kroc. För vad är väl mer amerikanskt än viljan till framgång? Från America’s Next Top Model till Donald Trump, alla lär de oss att den som vill, den kommer också att få. I fallet The Founder är det helt uppenbart att Ray Kroc ville så mycket mer än Dick och Mac.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Den 16-åriga Aura Petrescu har rymt från kliniken där hon behandlas för sin anorexi men fångas snart in av poliser som återbördar henne till de oroliga föräldrarna Adriana och Stefan. De försäkrar sin hysteriska dotter att hon ska skeppas tillbaka till kliniken så fort de klarat av kvällens seans (på vilka de bygger sin försörjning får man anta).

Men innan doktor Judd hinner ta hand om sin skyddsling går något snett under seansen. Adriana tycks ha åkallat en ande av någon som blivit mördad och som vet vem mördaren är. Mördaren är…här! Innan den stormiga natten är till ända har två nya offer skördats och Aura är hux flux föräldralös (men åtminstone inte huvudlös (eller ens drabbad av huvudlöss…)). Eftersom hon är en flicka full av psykologiska trauman flyr hon, istället för att låta sig tas om hand av vare sig polisen eller Dr. Judd.

Lämpligt nog hade hon tidigare stulit en plånbok från tecknaren David Parsons när han försökte hjälpa henne (”Do you have a drug problem? I can help you!”) och hon söker nu upp honom. Lyckligtvis har David en kollega på TV-stationen som kan allt om anorexia (även om Aura faktiskt snarare verkar lida av bulimi) och dess offer: de tillhör den övre medelklassen, är begåvade och konstnärliga, har ett problematiskt förhållande till sina labila mödrar samt återkommande drömmar om hur deras fäder lutar sig över för att kyssa dem. De vill dessutom aldrig ha sex eftersom de längtar efter att gå i barndom. Vilken tur att det innan Twitter fanns människor som Davids kollega vilka kunde stå till tjänst med att sprida allsköns missuppfattningar.

Samtidigt som det blir allt tydligare att David inte vill råda bot på Auras anorexi av enbart osjälviska anledningar fortsätter mördaren att svinga sin dödliga noose-o-matic. Och eftersom Aura eventuellt såg hens ansikte den där natten svävar hon i fara. Enda sättet att skydda henne är att lösa mysteriet och sätta dit mördaren.

Vilken sjuhelvetes dikeskörning det här var då! Asia Argento, som givetvis spelar Aura, kan ibland vara en helt ok skådespelare men här är hon allt annat än det. Eller också kanske jag hellre ska skylla på den idiotiska historien (innehållandes bland annat ett styck deus ex machina-barn), den fåniga dialogen, de orimliga slutsaterna och sammanträffandena, den obegripliga fokuseringen på ödlor och fjärilar eller varför inte Auras uppenbara faiblesse att göra allt som andas avkläddhet med öppen badrumsdörr?

Grejen är att stackars Asia knappast är ensam om att vara fångad i den här slow motion-seriekrocken. En Christopher Rydell spelar David och han är inte mer övertygande han, detsamma gäller Frederic Forrest som porträtterar det iögonenskärande villospåret (or is he?!) Dr. Judd. Piper Laurie (som Adriana Petrescu) är kanske det minst dåliga rollbesättningsvalet, men hon är å andra sidan ett val som jag hade respekterat mer om det det kommit före, och inte efter, hennes insats i Twin Peaks.

Nej, hade Trauma inte ståtat med sin regissörs namn i titeln hade jag som sagt aldrig kunnat ana att det var Profondo rosso/Tenebrae/Suspiria-mannen som står bakom den här katastrofen. Berättandet är valhänt och klumpigt. Argentos vana att visa upp sin dotter i mer eller mindre avklätt tillstånd blir knappast mer smaklig bara för att hon här råkar vara 18, och inte 16, år. Ambitionen att, förutom ett läskigt halshuggningsmysterium, också förmedla någon slags rudimentär ”förståelse” för sjukdomen anorexi blir aldrig mer än oerhört krystad. Dessutom fullkomligt missriktad eftersom Aura på något mirakulöst sätt tycks bli frisk i samma sekund som David kysser henne. I alla fall släpper Trauma vid den punkten hennes psykiska mående för att istället fullt ut koncentrera sig på sin mordhistoria.

Eftersom vi som sagt numera lever i en tid där vi inte behöver förlita oss på folk som Davids mångkunnige kollega för information Wikipediar jag mig fram till att Trauma från början var betydligt mer fullmatad med Tom Savini-effekter. Men att Argento undan för undan plockade bort dem eftersom han, enligt Savini, hellre ville satsa på ”edge-of-the-seat suspense”. Huvudlöst dåligt omdöme där, Dario. Det enda som hindrar Trauma från ett totalt bottenbetyg är nämligen Savinis effekter.

star_half_full

Shopliftersalt. titel: Shoplifters

Ska man vinna fina priser på fina filmfestivaler ska man tydligen heta Hirokazu Kore-eda. Redan 1995 fick regissören och manusförfattaren pris vid Venedigs filmfestival för sin debutfilm, Maboroshi no hikari. Och sedan har det rullat på med någon utmärkelse nästan varje eller vartannat år, gärna i Cannes. Shoplifters har en nominerings- och vinstlista längre än min arm och var givetvis Japans bidrag till ”Best foreign language” vid den senaste Oscarsgalan.

Sannolikt tack vare just de här nomineringarna är Hirokazu Kore-eda ingen ny bekantskap för min del, trots att jag knappast kan sägas jaga efter japansk film med ljus och lykta. Jag har sett både Sådan far, sådan son från 2013 och Efter stormen från 2016. I perspektivet av de två filmerna skulle jag säga att Shoplifters uttryck och teman passar väl in i Hirokazu Kore-eda produktion. Återigen serveras vi ett oerhört naturligt skådespeleri och återigen ligger fokus på familjen.

Det tar dock ett tag innan i alla fall jag tycker mig få koll på alla medlemmarna i familjen Shibata som bor i ett enormt trångt och kylslaget litet gårdshus i någon större stad. Huruvida det är Tokyo eller Yokohama spelar mindre roll. Vi har den äldre Hatsue som inför den besökande socialtjänstemannen låtsas att hon bor själv. Hon lyfter någon slags pension som verkar hänga ihop med en före detta (samt avliden) make och får dessutom pengar från makens kvarlevande barn trots att hon uppenbarligen inte är deras mor.

Det här med pengar är ganska viktigt eftersom det är något av en bristvara i familjen. Osamu lär lille Shoto att snatta hela ryggsäcken full från affären eftersom varor på hyllan noga räknat inte tillhör någon ännu (egendomsfilosofi är kanske inte Osamus starkaste sida). Nobuyo arbetar på tvätteri och ser till att tillsammans med sina kollegor vittja kundernas kläder på eventuellt kvarglömda smycken. Osamu och Nobuyo framstår först som Shotas föräldrar men allt eftersom och i samtal förstår jag att så inte är fallet.

Hatsue delar också sängplats med den unga Aki som kallar den gamla kvinnan för ”farmor”, ett epitet som inte heller ska visa sig vara med sanningen överensstämmande. Shoplifters inleds dessutom med att Osamu och Shota, efter en av sina stöldräder, hittar den lilla flickan Yuri utestängd på en balkong mitt i smällkalla februari. För att hon inte ska frysa ihjäl tar de med henne hem för en bit mat och sedan blir hon liksom bara kvar i det lilla huset.

Med en sällsam fingertoppskänsla utforskar Hirokazu Kore-eda relationer och familj genom sina personer. För här tycker jag att det blir fel att prata om ”rollfigurer”, de som bor i gårdshuset är inte arbetande skådespelare utan personer som jag lika gärna skulle kunna se en dokumentär om. Shoplifters är förvisso inte helt renons på handling och händelseutveckling men jag upplever att Hirokazu Kore-eda valt att berätta sin historia med scener som i sig inte alltid utgör en vital del av denna händelseutveckling, vilket bidrar till den naturliga känslan. Livet är ju, som vi vet, det som pågår medan vi pysslar med annat.

Jag tyckte inte att Efter stormen gav mig något nytt när det gällde sin Peter Pan-lika huvudperson. Jag kan verkligen inte ha samma invändningar när det gäller Shoplifters. Tidigt grundläggs filmens båda teman: familj och pengar. Men därefter berättas historien på ett sådant sätt att det tidigare befinner sig i ett flytande tillstånd där jag aldrig kan känna mig riktigt säker på i vilka riktningar familjerelationerna egentligen går. Medan bristen på det senare blir något som tillhör vardagen på ett befriande avslappnat sätt. Jag slipper scener där Osamu och Nobuyo sitter och vrider sina händer över vart nästa yen ska komma från eller förfaller i bittert hatfyllda gräl över att någon av dem köpt en onödig pryttel.

Vad jag däremot får är ett par scener som med imponerande lätthet beskriver en grupp människor som tycks outsägligt trygga i sin gemenskap och som dessutom är fantastiska i sin förmåga att ta tillvara på de sorglösa moment som livet kan bjuda på nu och då. Vare sig det handlar om att rulla en snögubbe eller stå hand i hand och låta havsvågorna skölja över fötterna.

Hade det här varit det enda som Shoplifters kunde bjuda på hade filmen inte på något sätt varit dålig, men kanske lite mjäkigt slätstruken. Men rakt in i familjemyspyset trycker Hirokazu Kore-eda så småningom in ett par kofötter och bänder upp det hela på ett sätt som sätter detta med familjer i ett nytt ljus. Att koppla samman Shoplifters med superhjältefilmen Shazam! känns kanske inte helt intuitivt men är icke desto mindre en relevant parallell.

För vad är en ”familj”? Egentligen? En grupp människor som slängts ihop mer eller mindre slumpartat för att några av dem råkat ligga med några av de andra? Eller en mer frivillig gemenskap som bygger på andra grundvalar? När man säger att barn behöver sina mammor, betyder det nödvändigtvis just den person som klämt fram dem? Och är det biologi det hänger på huruvida man är en bra förälder eller inte?

Shoplifters är en film som både rör, berör och upprör. Länge signalerar den en smått melankolisk avspändhet för att avsluta familjefunderingarna med en stenhård högerkrok rakt in i solar plexus.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Godzilla IIalt. titel: Godzilla II: King of the Monsters

I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.

Men företaget Monarch, vilket tagit på sig bördan att hålla koll på Godzilla och hans kompisar, är under hård press från bland andra USA:s regering. Fullt berättigat ställer man frågan varför just Monarch skulle vara särskilt lämpade att avgöra vilka av de världsförgörande titanerna som utgör ett hot mot mänskligheten och vilka som inte gör det. Den amerikanska militären, med amiral William Stenz i spetsen, tycks föga förvånande vilja agera enligt den gamla goda devisen ”Shoot them all and let God sort them out” (och då tror jag inte att de tänker på God(zilla)).

Läget blir etter värre när Monarch-forskaren Emma Russell kidnappas med dottern Madison i släptåg av ”ekoterroristen” Alan Jonah. Särskilt som Emma utvecklat en bioakustik-mackapär varmed hon verkar kunna kommunicera med titanerna och som Jonah förstås också såg till att plocka med sig. Tre till priset av en, skulle man kunna säga.

Nu är det upp till Emmas ex-make, vargforskaren Mark Russell, att försöka rädda sin dotter och helst också se till att världen inte går under. För ni minns de där antarktiska isarna? Kombinera dem med ordspråket som börjar ”Det som göms i snö…” och, hey presto – monster zero eller Ghidorah. Själv skulle han sannolikt nöja sig med att konstatera ”It’s good to be the king”.

Jag har ambivalenta minnen av 2014 års Godzilla-remake. Jag har för mig att Aaron Taylor-Johnsons rollfigur visade sig vara något av det blekaste som gick i ett par skor men att jag däremot blev oväntat förtjust i Godzillas lone gunman-attityd. Det senare har tyvärr inte riktigt hållit i sig eftersom vi nu vet att Dr. Ishirō Serizawa (återigen porträtterad av Ken Watanabe) hade rätt i att betrakta den tvåbenta ödlan som sin gud. Serizawa får även den här gången agera profet genom att kläcka ur sig till synes djupsinniga fraser som ”moments of crisis are also moments of faith” och rekrytera Kyle Chandlers Mark Russell som sin utvalde lärjunge.

Nej, antingen har jag blivit blasé inför konceptet ”enorma monster som vandrar på jordens yta” eller också har Michael Dougherty (som också regisserat spektaklet) inte lyckats lika bra med sitt manus som Max Borenstein gjorde i den förra Godzilla-filmen. Det är ett evigt tjat om naturens ordning eller balans, hur den kan invaderas och vräkas över ända. Newsflash – det finns ingen naturligt förekommande ”balans”. Även oss människor förutan tippar ekosystem över ända lite nu och då.

Slutsatsen att det räcker med att eliminera alfaindividen (varför översätts förresten begreppet prompt till ”alfahanne”?) för att desarmera en hotfull flock-situation är direkt korkad. Bara för att ledaren i en vargflock försvinner innebär inte det att alla de kvarvarande vargarna tappar tänderna eller slutar vara hungriga. Detsamma gäller spekulationerna kring varför det inte skulle finnas några historiska källor eller avbildningar av ett monster som liknar Ghidorah. Zhang Ziyis Dr. Ling säger något i stil med att det kan en medveten mörkläggning, att mänskligheten varit så dödligt rädd för just det här monstret att man inte velat kännas vid det. Detta klassiska konspirationsresonemang hjälper ingen. Dessutom kan Dr. Ling inte vara mycket till forskare om hon inte ens känner igen en vanlig, herkuliansk hydra när hon ser en.

Dougherty må bjuda på non stop full throttle action-ös, men när det redan från början inte finns någon tvekan om att Godzilla står på ”vår” sida blir det aldrig lika spännande. Det som denna uppföljare dock lyckas bättre med är sina kvinnoroller, där både Vera Farmiga och Millie Bobby Brown som mor och dotter Russell får chans att visa framfötterna en smula. Jag önskar bara att den förändringen hade kunnat få omfatta även monstren. Men istället får det enda monster som uttryckligen referens till som en ”hon” ackompanjeras av eteriska änglakörer och gudomliga ljusfenomen på himlen.

Mina minnen av 2014 års Godzilla må vara ambivalenta men jag har i alla fall några. Av 2019 års Godzilla är jag tveksam om det efter en vecka kommer att finnas några rester kvar i hjärnvindligarna.

star_full 2star_half_full

Ibland kan det ju vara bra med lite andra synvinklar. Filmspanaren Flmr har också skrivit om Godzilla. Vill ni ha två omdömen som verkligen ställer sig i varsin ringhörna kan ni med fördel besöka bloggen Pappa älskar film och lyssna på podden Vacancy.

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Det är med sorg i hjärtat som jag recenserar denna film. Mel Brooks som tidigare har skapat mästerverk av typen Det våras för Frankenstein torde här ha sjunkit så lågt som det bara går. Men så är ju inte heller Nielsen varken någon Marty Feldman eller Gene Wilder, något som står plågsamt klart. Dracula… är en förolämpning mot allt vad komedi heter, och då räknar jag till och med in Ett päron till farsa på semester i Europa. Det finns förvisso frön till en del roliga idéer, men det görs inte ens försök till att genomföra dem. Annars borde vampyrfilmer innehålla tillräckligt med stoff för att göra en riktigt bra komedi, då de bästa av filmerna faktiskt inte parodierar sig själva som ju fallet var med Robin Hood-filmerna i Robin Hood – Karlar i trikåer. Man får en känsla av att Brooks riktat in sig på vampyrgenren enbart därför att det ger tillfälle till att filma välutrustade unga damer med tunna nattkläder. Leslie Nielsen har definitivt börjat tappa geisten och inte ens Mel Brooks själv verkar ha speciellt kul.

Å ena sidan skulle man nästan kunna ta Dracula… som ett bevis för att det verkligen existerar vampyrer, Nielsen och övriga skådespelare agerar med inlevelsen hos levande döda. Å andra sidan är filmens existens ett än starkare bevis för att vampyrer inte existerar, för om de gjorde det borde de ha tagit livet av åtminstone Nielsen och Brooks när det blev klart att denna film skulle produceras för att behålla någon rest av vampyrvärdighet. Det skulle jag ha gjort.

Omdöme 2019:
Där ser man, gudars vad jag var besviken när det begav sig. Men då hade jag i och för sig inte trojkan SpaceballsLife StinksRobin Hood i lika färskt minne. Som det blev nu tyckte jag faktiskt inte att Dracula var SÅ dålig. Eller också hänger det på en större bekantskap med vampyrgenren i stort som ju inte sällan bygger på just konceptet ”välutrustade unga damer med tunna nattkläder”.

Men visst är Dracula i Mel Brooks version minst lika tam och beige som någonsin Robin Hood. En film ju som för övrigt meta-inleder med ett gäng bybor som vrålar ”Leave us alone, Mel Brooks!” och det är nästan att jag hade önskat att komikern lytt sitt eget råd och inte fortsatt att gräva sig allt djupare ned i sin egen filmiska grav. Pengamässigt är situationen ännu värre än Life Stinks – 30 mille ut och 10 mille tillbaka.

Och nej, Leslie Nielsen är ingen Marty Feldman men i likhet med Cary Elwes bevisar Peter MacNicol i rollen som Renfield att en duktig komiker kan lyfta halvdana material till oväntade höjder.

I fallet Robin Hood kunde jag hitta tre roliga moment, här har antalet minskat till två:

  1. Pålningsscenen av Lucy Westenra som om inte annat bevisar att orimligt överflöd ofta innehåller ett roligt, om än lättköpt, potential. Oavsett om det sedan gäller fisar eller blod.
  2. Det faktum att Dr. Seward ordinerar alla sina mentalpatienter lavemang, om inte annat för att ge dem ”a sense of accomplishment”.

Och därmed har det blivit dags att göra halt eftersom Dracula blev Mel Brooks sista film som regissör. På ett sätt ett trist slut för mannen som 1980, jämsides med Woody Allen, kallades för ”America’s two funniest filmmakers” och en av få människor i underhållningsvärlden som tagit hem storslamen: Oscar, Emmy, Tony och Grammy.

Å andra sidan har han fortsatt att jobba och totade exempelvis ihop den enormt framgångsrika musikalversionen av The Producers i början av 00-talet. Ett försök att omvandla Young Frankenstein på samma sätt några år senare gick tyvärr inte lika bra.

Brooks älskade hustru Anne Bancroft gick bort 2005 efter 40 års äktenskap men än lever han själv och kan därför bland annat glädjas över sonen Max zombie-framgångar.

För egen del är det bara att konstatera att sådana här nostalgityngda återseenden alltid har sina risker. Ibland fortsätter filmerna att stiga i aktning för varje år de fortfarande håller men lika gärna kan de har visat sig anta en gråstens egenskaper och sjunker därmed obönhörligt till botten i filmhavet. Den här gången var det lyckligtvis bara Spaceballs som råkade ut för den fadäsen även om själva tittandet såklart förlorade något av sin lyster när jag väl passerat To Be or Not to Be och visste vad jag hade att förvänta mig.

Fortfarande är alltså Mel Brooks en filmskapare som jag med värme kan rekommendera, särskilt om du aldrig testat någon av hans filmer. Om du väljer något från perioden 1974 till 1983 kan det nästan inte gå fel, så länge du ser till att undvika High Anxiety. Mycket nöje!

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Den stilige Robin av Loxley smiter ganska lätt från sin muslimska fångenskap i Jerusalem tack vare hjälpen från moren Asneeze. Efter att ha kajkat tillbaka till hemlandet stöter han snart på Asneezes son, Ahchoo och de två slår följe. Robin lovar sin nye vän rikligt med mat, värme och vila i familjens slott bara för att upptäcka att det beslagtagits av den neslige sheriffen av Rottingham. De enda som finns kvar är den blinde trotjänaren Blinken samt en malpacerad staty som endast står där den står för att Blinken ska kunna ta fel på den och sin unge herre med putslustiga konsekvenser.

Robin svär att han ska ända det rövarvälde som uppehålls av sheriffen och prins John. Förutom dessa livsmål upptäcker han också snart lockelsen hos den sköna jungfru Marian. Men hur ska han kunna leda en folklig revolution samtidigt som han måste komma på ett sätt att forcera Marians kyskhetsbälte?

Mel Brooks lärde sin läxa från Life Stinks och återgick snabbt till det trygga parodi-facket. Han passade den här gången på att mjölka den osannolika framgången för Kevin Costners Prince of Thieves från 1991. På samma sätt som Spaceballs i hög utsträckning var en slags remake av Star Wars är Robin Hood i mångt och mycket en remake av just Costner-versionen, komplett med en vedervärdigt ful gammal gumma som gömmer sig i ett av slottets torn.

Parodi-draget funkade i biljettkassorna och Robin Hood gick i alla fall med vinst. Men rent innehållsmässigt står det tyvärr klart att Brooks (eller hans team) har tappat stinget. Förutom ett par lyckade skämt är det mesta av humorinnehållet blekt och avslaget. Här finns nog frön som med rätt omvårdnad hade kunna slå ut i full blom men ingen verkar ha lagt ned någon större möda för att så ska ske. Vi får ett par närmast pliktskyldiga fjärde väggen-blinkningar och meta-filminspelningsskämt men de är ärligt talat inte mycket att yvas över.

Kanske litade Brooks allt för mycket på sin rollbesättning? I nuläget framstår den nämligen som ett kompetenskapital vilket filmen inte på minsta vis gjort sig förtjänt av. Mitt intryck är att Robin Hood är uthärdlig enbart tack vare insatserna från särskilt Cary Elwes Robin, Roger Rees sheriff samt, i något mindre mån, Richard Lewis prins och Amy Yasbecks Marian. Eventuellt ska också en blott 19-årig David Chappelle i sin första filmroll (som Ahchoo) också räknas dit. Jag påpekade ju i fallet Spaceballs att humorn funkade mindre bra eftersom skådisarna där tycktes vara så medvetna om att de deltog i en parodi-film. När det gäller Robin Hood är Cary Elwes överdrivet bländande och tjusiga leende, när han med en omisskännlig stil porträtterar en äkta matiné-hjälte, nästan det enda som funkar.

I ännu högre utsträckning än i Spaceballs orkar Brooks heller inte hitta på nytt material utan nöjer sig med att återvinna tidigare framgångar. Alltså återser vi gamla trotjänare som den läspande bödeln Boris från Blazing Saddles, replikerna ”Walk this way” samt ”It’s good t be the king!” och mot slutet utses David Chappelles Ahchoo till ny sheriff (av Rottingham). Genusmässigt har komikern också tappat den lilla mark han vann med Lesley Anne Warrens hemlösa Molly i Life Stinks eftersom vi återigen trakteras med den tydligen enorma humorpotentialen i gamla, tjocka och fula kvinnor vilka, trots sitt utseende, är sexuellt företagsamma. Amy Yasbeck å sin sida får nästan ännu mindre att jobba med än Daphne Zuniga i Spaceballs men fixar faktiskt biffen bättre än sin föregångare, i alla fall på det komiska planet.

I History of the World, pt 1 kunde jag lista tio guldiga oneliners, problemet låg snarare i att välja bara tio. När det gäller Robin Hood: Men in Tights är förhållandet det diametralt motsatta – nu kan jag avsluta med att lista filmens tre enda roliga skämt:

  1. Bödeln Boris som får säga ”No noose is good noose”
  2. Marians flicknamn är Bagelle eftersom inget går bättre ihop än Loxley och Bagelle
  3. Patrick Stewart som kung Richard, vilken får påbjuda ”From this day forth, all the toilets in the kingdom shall be known as… johns!”

Ett kort hopp i sidled, dagen till ära. Imorgon är Mel Brooks tillbaka men det är klart bloggen ska fira Sveriges nationaldag med Sveriges nationalförfattare. Mycket nöje!

***

Med tanke på att Unga Astrid är en biopic om Sveriges mesta sagotant är det kanske på sin plats att börja så här:

Det var en gång…en flicka som bodde i det mörkaste av Småland, det vill säga Vimmerby. Hon tyckte om att leka låtsaslekar och kom inte alls överens med sin strikta mamma. Då gick det bättre med snälla pappa. Tack vare sitt kvicka intellekt samt förmåga att skriva och hitta på historier fick hon emellertid jobb som volontär på lokaltidningen. Det dröjde inte länge innan redaktör Reinhold Blomberg skickade iväg den 17-åriga flickan för att bevaka viktiga händelser som invigningen av Vimmerbys järnvägsstation. Och det är väl nu som historien börjar bli aningens barnförbjuden.

Ety redaktör Blomberg led av svårartad av min-fru-förstår-mig-inte-flunsan. Ingen som ser Unga Astrid torde bli det minsta överraskad av att han både självdiagnosticerade åkomman och kom fram till att botemedlet var tidningens unga volontär. Som i så många andra fall utgjorde det faktum att redaktören hade en dotter i samma ålder som den åtrådda inget som helst hinder.

Att en äldre man, som försöker göra sig fri från en tidigare relation, fastnar för en ung och gladlynt tös är inte särskilt förvånande. Däremot är det mer oklart om Astrid Ericsson ser något mer i sin arbetsgivare än en belevad och bildad herre som hon beundrar. En herre som dessutom säger snälla saker om både hennes person och hennes skrivande. Men relationen mynnar förstås ut i det förväntade resultatet och snart nog tvingas redaktör Blomberg sitta ned med herr Ericsson och ”beklaga djupt” det inträffade.

Då är det ju tur att Vimmerby fått en egen järnvägsstation så att Astrid och hennes skamliga ”hemlighet” kan sättas på ett tåg till huvudstaden för att utbildas till sekreterare och skaffa jobb. Självklart lovar redaktören att separationen från den gamla frun ska gå fortare än en såpad blixt och att de sedan ska leva lyckliga i alla sina dagar… Och till en början verkar Astrid faktiskt tro på den sagan.

Även om jag, liksom större delen av Sveriges befolkning gissar jag, läst min beskärda del av Astrid Lindgrens böcker har jag aldrig tagit reda på särskilt mycket om författarinnans liv. Därför hade jag dålig koll på denna (generellt välbekanta) tragiska historia som rullas upp och sådant är ju alltid intressant att känna till. Däremot vet jag inte om jag tycker att Unga Astrid tillräckligt tydligt lyckas sy ihop erfarenheterna från de här åren med Astrids kommande författarskap, vilket jag upplever vara en av dess poänger. Om inte annat är det ju filmens främsta raison d’etre eftersom den knappast kommit till om dess huvudperson inte varit en nationalikon.

Lite nu och då interfolieras historien med brev från svenska barn till deras favoritförfattare, vilket är en sammanhållande om än något övertydlig touch. Men de här breven lägger samtidigt också fokus på kontakten mellan författare och läsare, det vill säga böckerna. Vilket i sin tur antyder att det som händer den unga Astrid starkt kommer att påverkar hennes skrivande. Och visst skrev Astrid en hel del böcker om frånvarande föräldrar och tragiska familjeöden. Men hon skrev samtidigt också en hel del böcker med högst närvarande föräldrar – ”Bullerbyn” har inte blivit ett begrepp som signalerar lantligt ljuv barndomsidyll för inte.

Unga Astrid är en synnerligen respektabel och stabil, om än inte särdeles upphetsande eller ens nyanserad, biopic om en av vår tids mest älskade författare. Produktionsvärdet är naturligtvis högt med allt vad det innebär av 20-talskostymer och -miljöer. Filmen gör ett helt ok jobb med att beskriva en bestämd ung kvinnas mödor och berättar denna historia rakt upp och ned utan större krusiduller. Alba August gör en riktigt bra (och icke minst porträttlik) prestation även om det förstås skaver lite att Maria Bonnevie och Magnus Krepper i rollerna som herr och fru Ericsson pratar småländska medan deras dotter inte gör det. Men när vi väl hamnar i Stockholm spelar ju det mindre roll.

Själv hade jag nog velat ha något lite mer djuplodande eller genomgripande för att känna att Unga Astrid var värd en titt. Hennes författarbana intresserar mig mer, vilket innebär att enbart kunskapen att hon fött en oäkta son i unga år gav inte tillräckligt mervärde.

alt. titel: Det våras för slummen

Den hårdhjärtade affärsmannen och finansgeniet Goddard Bolt tvekar inte inför att vare sig hugga ned regnskog eller riva ålderdomshem om de skulle råka stå i vägen för hans företag. Kanske det inte ser så bra ut i tidningarna men gör man det lite i smyg och om natten får ju ingen veta något.

Nu har han fäst blicken på ett slumområde i Los Angeles, perfekt för att jämnas med marken och omstruktureras till ett futuristiskt stadslandskap med oklart syfte. Huvudsaken är att där finns tillräckligt många höga skyskrapor, vars modeller kan tjäna som penisatrapper. Men nu råkar det vara så att Bolts konkurrent, Vance Crasswell, äger halva området och ingen av magnaterna är beredd att lämna ifrån sig sitt stycke.

Crasswell lyckas dock shamea/shama/shame:a (hur faen stavar man denna svengelska monstrositet?!) Bolt till att gå med på ett vad. Om Bolt kan klara sig 30 dagar i slummen, utan pengar, mat eller husrum, vinner han konkurrentens halva av området.

Efter sex parodi-filmer på raken ville Mel Brooks tydligen testa att gå tillbaka till andra former av humor, mer påminnande om The Producers och The Twelve Chairs. I Life Stinks är det alltså kontrasten rik-fattig som ska utforskas, i samma anda som exempelvis 80-talsklassikerna Trading Places och Brewster’s Millions. I den ramen upplever jag att Brooks dessutom velat infoga en smått bitterljuv Chaplin-stämning från, säg, City Lights eller Modern Times.

Men ”bitterljuv” och ”Mel Brooks” är inte två koncept som med lätthet låter sig sammanfogas. Trots att Brooks vid pass 1991 ännu inte förlorat all sin lyskraft från 70-talets glada dagar talar biljettkassorna sitt tydliga språk: Life Stinks kostade 13 miljoner dollars men spelade in knappt en tredjedel av den summan.

Problemet med Life Stinks är inte att filmen är usel, för det är den inte. Det finns en hyfsat tydlig historia, ok rollprestationer (framförallt från Lesley Anne Warren och Howard Morris som spelar den hemlösa Molly, respektive Sailor (”’cause I was almost in the navy”)) och ett välvilligt budskap (ingen borde behöva vara hemlös och leva i slummen).

Kruxet är istället att tittaren får en produkt som inte gör särskilt mycket motstånd. Plockar man bort ett hysteriskt komeditempo, oavsett om det är bra eller pajjigt, måste det ersättas med något annat och i det har Mel Brooks misslyckats.

Hans affärsman reagerar bara på yttre stimuli och vi får aldrig någon känsla för hur han egentligen genomgår sin psykologiska förändring från arrogant och rik skitstövel till en man som känner tacksamhet gentemot en hemlös kvinna eller med självklarhet skänker sin näsduk till en man som nyss pinkat på honom. Inledningsvis skulle Bolt mycket väl ha kunnat leda Silent Movies Engulf & Devour (ni minns, de med toaklotterparollen ”Yea for the rich! Poverty sucks!”) men företagets ondskefullhet etableras allt för lite och revanschen, där slummens invånare kraschar det fina partyt i en klassisk Brooks-masscen, blir allt för tam.

Allt för få av filmens händelser eller konflikter tillåts alltså lämna några bestående intryck. Vi får se hur Cresswell (en underutnyttjad Jeffrey Tambor) konspirerar mot Bolt men det värsta som händer är att han lyckas stänga ett härbärge en regnig natt. En händelse som i sig får tragiska konsekvenser, men de två delarna kopplas aldrig ihop och förlorar därmed sin potentiella verkan. Inte heller mjölkar filmen tillräckligt mycket ur det faktum att Bolt, om han vill vinna vadet, inte får lämna området. Den hade exempelvis också kunnat driva betydligt hårdare med hur hjälplös Bolt är i den ovana miljön och hur van han är att bara betala för att får problem att försvinna.

Life Stinks blir i slutänden en blek mellanmjölksprodukt, vilket förstås är dödsstöten för en komedi. Paradoxalt nog tycker jag faktiskt att Silent Movie på ett bättre sätt lyckas måla bilden av ett samvetslöst företag, helt enkelt för att den gör det på ett roligare och mer skruvat sätt. Möjligen vinner mellanmjölksprodukten en smula i backspegelperspektivet enär Goddard Bolt är en affärsman som döper alla sina projekt efter sig själv, ikläder sig en uppenbar tupé och hävdar att han minsann vet hur det är att arbeta i sitt anletes svett (”My father left me 5 million. It’s nothing!”).

I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To BeHistory of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.

Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.

***

alt. titel: Det våras för rymden

Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.

Den druidiska prinsessan Vespa är djupt olycklig. Inte vill hon gifta sig med den den somnambulistiske prins Valium, strunt samma att han är den siste prinsen kvar i hela universum (or is he…?!). Och eftersom Vespa är en handlingskraftig ung aristokrat flyr hon sitt eget bröllop tillsammans med brudtärneroboten Dot Matrix.

Men strax utanför atmosfären på planeten Druidia lurar de ondskefulla spaceballs, en lömsk art som åker galaxerna runt för att sno andra planeters luft eftersom de totalt förstört sin egen. Planeten Spaceball är full av hjälpsamma skyltar som ”Conserve air. Breathe less” men för de som har råd (som exempelvis presidenten Scroob) finns ju alltid burkarna med Perri-Air.

Alltnog, nu har man formulerat en djävulsk plan som går ut på att kidnappa Vespa i syfte att utpressa hennes far och roffa åt sig Druidias luft. Men Vespa hinner få iväg ett nödrop till pappa kungen, vilken i sin tur larmar rymdcowboyen Lone Starr som drar universum runt i sin slitna winnebago tillsammans med partnern Barf. Han går med på att hjälpa till för en miljon space bucks eftersom det råkar vara just den summa han är skyldig storskurken Pizza the Hut.

Ouch… I mitt minne har Spaceballs legat på nästan samma nivå som Blazing Saddles. När jag såg den första gången var det nästan ofattbart hur något kunde vara så roligt. Men Mel Brooks anno 1987 har verkligen inte åldrats med samma grace som den tidige 70-tals-Brooks. Här finns för all del en betydligt mer fokuserad historia jämfört med History… men det beror ju på att Brooks medvetet ville göra en parodi som primärt baserade på den första Star Wars-filmen.

Men det ska erkännas, Spaceballs är fortfarande bättre än High Anxiety som får utgöra lågvattenmärket än så länge. Här finns ändå faktiskt en del vettiga skämt och inte minst ett par hyfsade rollfigurer och -prestationer. Plus att John Morris komponerat ett frejdigt rymdintro (komplett med phaser-ljud) som är nästan lika underhållande som Blazing Saddles western-dito.

Vad filmen lyckas mindre bra med är exempelvis att det mesta av kulisser ser ganska billigt ut. Jag får en känsla av att större delen av utseendebudgeten lades på miniatyrer, ljussvärd och andra typer av specialeffekter som hör rymdfilmer till. För att det hela skulle gå rätt till fick Brooks faktiskt med sig ILM i post-produktionsarbetet och de var kanske inte så billiga vid det här laget.

Efter oneliner-kavalkaden i History… känns Spaceballs betoning på halvdana ordvitsar dessutom ganska tam och den plockar ofta allt för uppenbara poänger. Inte sällan introduceras de med närmast revyartade upplägg och pauser för att publiken absolut inte ska missa vad som är i görningen. Scenen där en radarskärm träffas av en enorm syltburk (”Radar about to be ’jammed.’”) är inte så dum i sig men upplägget är för uppenbart. Den övertydliga leveransen får mig i och för sig att förstå vad det är som funkar så bra i exempelvis Blazing Saddles – där agerar många av rollerna som om de faktiskt deltog i en riktig westernfilm och inte bara en parodi vilket i förlängningen gör det hela roligare.

En annan sak som Brooks, i förhållande till sina andra filmer, fullkomligt tappar här är kvinnorollerna. Inte för att karln tidigare har varit något slags komiskt jämställdhetsgeni (lockelsen från humorpotentialen i män i kvinnokläder samt yppiga och lättklädda kvinnor har alltid varit för stor att motstå) men i alla filmer fram tills nu har han åtminstone lyckats locka till sig kvinnliga komiker med en egen lyskraft som Cloris Leachman, Madeline Kahn och Anne Bancroft. I det sammanhanget har den blott 25-åriga Daphne Zuniga inte mycket att komma med i rollen som Vespa.

Samtidigt måste erkännas att hon går ganska bra ihop med Bill Pullmans Lone Starr även om deras ”kärlekshistoria” enbart funkar eftersom det redan från början är tydligt att deras respektive stereotyper måste dras till varandra. Men särskilt roliga blir de aldrig. I det avseendet funkar paret Rick Moranis och George Wyner som Dark Helmet och löjtnant Sandurz betydligt bättre. Samtidigt blir Rick Moranis tyvärr lite av en black om foten eftersom Brooks dessutom petat in både John Candy och Police Academy-Michael Winslow i rollistan. Alla tre signalerar så mycket 80-tal att filmen faktiskt känns en smula daterad uteslutande på grund av det.

Vet ni vad som aldrig blir daterat? Meta-humor! Nejdå, inte är det alltid så men just i fallet Spaceballs är faktiskt meta-innehållet det som hållit bäst för tidens tand. Det är fortfarande både roligt och lite smart när löjtnant Sandurz letar reda på Spaceballs: The Movie hos Mr. Rental för att genom nymodigheten ”instant cassette” kunna lista ut vart Lone Starr och Vespa tagit vägen. Eller hur den vilda skottlossningen och jakten avbryts för ett par sekunder när det visar sig att skurkarna bara lyckats fånga hjältarnas stuntmän.

Så Spaceballs visade sig vara roligare än High Anxiety men däremot var jag inte förmögen att inta samma överseende attityd gentemot den som i fallet History… Kanske för att jag någonstans alltid vetat att History… bara är en dumrolig bagatell medan Spaceballs ju var rolig på riktigt. Då. I nuet måste jag i rättvisans namn emellertid avsluta med att påminna om att det till dags dato aldrig konstruerats ett bättre (eller i alla fall mer överraskande) Alien-skämt. Inte minst eftersom det innehåller mr. John Hurt himself.

alt. titel: Det våras för världshistorien

När man tittat klart på Mel Brooks History of the World är det svårt att inte få två tankar i huvudet: (1) hur mycket komikern verkar har återhämtat sig efter High Anxiety och (2) hur inspirerad han egentligen blivit av Zucker, Abrahams och Zucker-filmen Airplane! som kom året innan.

Att ZAZ-trojkan först måste hämtat en del från Brooks själv är nog otvetydigt (särskilt Silent Movie är ju full med sins emellan osammanhängade skämt) men denna obevekliga kavalkad av lökiga ordvitsar, under bältet-humor och hejdlösa gags påminner inte så lite om den ett år äldre flygfilmen.

Av ramar märks egentligen inte så mycket i History…, manusteamet har helt enkelt listat en massa lätt igenkännliga historiska perioder, brainstormat livet ur sig och sedan plockat en handfull av de mest fruktbara. Säkerligen kunde Brooks också plocka ett par idéer från komedinumret han brukade göra med Carl Reiner (pappa till Rob, om ni minns) på 60-talet, 2000 Year Old Man, där Reiner intervjuade Brooks om historiska perioder eftersom Brooks persona var 2000 år gammal och därmed sett allt. Någon slags logik eller sammanhang lär man lika lite finna i de olika intervjuerna som i den här filmen.

Man vad gör det, när dåtidens Adam Sandler eller Ben Stiller öser på med det ena skämtet sämre än det andra och birollsgodis som inte går av för hackor? Självaste Orson Welles är berättarrösten, John Hurt är Messias, Hugh Hefner kläcker idén med mittupslag redan på romartiden och ser vi inte regissören Barry Levinson kursa kolonner på marknaden?

Kanske har jag på mig de rosatintade nostalgiglasögonen, för även om jag inte längre skrattar hejdlöst åt enkla poänger som den återkommande repliken “Walk this way” (vilken dök upp första gången redan i Young Frankenstein) kan jag heller inte låta bli att känna en slags kärleksfull ömhet inför dem. En replik som faktiskt myntades (vad jag vet) i History… och som sedan fått ett helt eget liv är förstås “It’s good to be the king!”. Uttalad av den sedeslöse kung Ludvig den XVI när han tar för sig av hovdamer till höger och vänster.

Ja, det är korkat och enkelt och lågt men det är lik förbannat oerhört underhållande och fnissigt. Filmen är ett ymnighetshorn av one-liners (se exemplen nedan) men rent innehållsmässigt kommer mina personliga favoriter mot slutet. Dels det överdådigt surrealistiska musikalnumret om den spanska inkvisitionen, komplett med en enarmad hädar-bandit och badnunnor som stiger upp ur en simbassäng med tomtebloss på hjässan på en gigantisk menorah. Dels den franska revolutionen där kung Ludvig byts ut mot den obetydlige pisspojken (Le Garçon de Pisse på ren franska) Jaques för att rädda det rojalistiska huvudet från den ilska mobben som hotar Versailles.

Brooks spelar själv som vanligt huvudrollen i nästan alla delarna men bland de mer prominenta birollerna måste förstås uppmärksammas (som vanligt skulle man nästan kunna säga även här) Madeline Kahn som den omättliga kejsarinnan Nympho, Dom DeLuise som den tarvlige kejsar Nero och Harvey Korman som den intrigerande Count de Monet. Dessutom har vi en snabbinsatt Gregory Hines som ersätter Richard Pryor (som med typ en veckas varsel till inspelningsstart lyckades fixa sig en synnerligen allvarlig drogrelaterad “olycka”) med den äran.

Som alla Mel Brooks-älskare vet finns det förstås ingen History of the World, Part II. Däremot avslutas hela härligheten med några teasers för den icke-existerande produktionen (See: Hitler…on ice!) och där finns möjligen upptakten till den senare Star Wars-spoofen Spaceballs med segmentet Jews…in…space! Vad hade Brooks haft kvar att skämta om utan sin judiska bakgrund?

Men vi avslutar som sagt med en topp tio one-liners:
10. Yeah she’s right. We all sound like Maurice Chevalier.
9. ”The poor ain’t so bad?” Huh, you’re lucky he’s still alive!
8. Did you try to bullshit last week?
7. I got a great corkscrew!
6. But we Romans are rich. We’ve got a lot of gods. We’ve got a god for everything. The only thing we don’t have a god for is premature ejaculation… but I hear that’s coming quickly.
5. Rats, rats for sale. Get your rats. Good for rat stew, rat soup, rat pies, or the ever-popular ratatouille.
4. Could you please step on the same foot at the same time! My tits are falling off!
3. The lord Jehovah has given unto you these fifteen… Oy. Ten! Ten commandments for all to obey!
2. Nice. Nice. Not thrilling…but nice.
1. Torquemada – do not beg him for mercy. Torquemada – do not ask him for forgiveness. Let’s face it – you can’t Torquemada anything!

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser