You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

”Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony”.

På ett sätt skulle man väl kunna säga att den mäktiga häxan och bloddrottningen vid namn Nimue håller med det klassiska Monty Python-citatet ovan. Hon tycker också att makt ska utgå från massorna, bara det att massorna i det här fallet är allehanda ondsinta och mörka kritter. Som förstås vill ha henne till drottning och, som en liten bonus, utrota mänskligheten. Men den redige kung Arthur ser till att stoppa Nimue genom att hugga henne i småbitar med det trogna svärdet Excalibur och sedan sprida kroppsdelarna så att ”no one will find her, not even the devil himself”.

Ganska exakt 1 500 år senare ska det visa sig att Arthurs uppfattning om ”svårhittad” inte riktigt motsvarar det sena 2010-talets standard. En underlig vildsvinshövdad typ springer nämligen omkring i brittiska helgedomar och letar reda på det ena ”hemliga” skrinet efter det andra. Det börjar alltså vara dags att kalla in det tunga gardet i form av Bureau for Paranormal Research and Defense (BPRD) och deras främste slagskämpe, Hellboy.

Jag är inte den som ivrigt letar upp trailers eller annan information om filmer innan jag ser dem. I fallet Hellboy anno 2019 skulle det visa sig vara en ganska dålig strategi. Neil Marshalls version av Mike Mignolas (numera) välkända serie lyckas nämligen inte göra det tillräckligt tydligt vilken relation den ska ha till Guillermo del Toros föregångare. Först tror jag att det ska vara någon slags prequel, men efter ett tag (samt närvaron av smartphones och Twitter) får jag bestämma mig för att den snarare är en reboot, vilket tyvärr inte är till filmens fördel.

Jag har absolut förståelse för att man velat avlägsna sig från de två tidigare filmerna men samtidigt ser jag inte riktigt poängen med att ännu en gång tröska Hellboys ursprungshistoria, bara 15 år efter att vi såg den första gången. Denna gång dock med det förvirrande tillägget av frifräsaren och Rasputinbanemannen Lobster Johnson, vars närvaro (i mina obekanta ögon) varken gör till eller från.

Vet ni vad man också gjort för att skilja denna Hellboy från de två tidigare? Kom igen, vad har varit det cineastiska ledordet för snart sagt allt, från TV-serier till animerade barnfilmer, under de senaste åren? Jomen visst, dark-and-gritty. Även här kan jag förstå motiven att vilja skapa en annorlunda stämning och en tuffare Hellboy i David Harbours skepnad men intentionen upphör att ha någon som helst betydelse när slutresultatet blir lika platt som om det mosats under en brittisk jättes klubba.

Marshall gör ingen hemlighet av denna ambition, snarare är det så att han trycker upp den i publikens ansikte vid första möjliga tillfälle genom att visa upp hur en korp gör idoga försök att hacka ut ögat på ett lik. Ungefär här får vi också en berättarröst som inte bara förmedlar bakgrunden till det vi ska få se utan också signalerar den bistra och makabra humor som försöker sätta sin prägel på filmen. En föresats som fungerar klart sämre än Marshalls fokus på rikliga mängder blood ’n guts.

En föresats som å sin sida tyvärr inte heller når några större framgångar. Hellboys överdrivet ituslitna kroppar och kläggiga ljudeffekter är ett grepp som oftast bara funkar i lättsammare sammanhang, typ Död snö. Här blir det kanske inte direkt osmakligt eller upprörande, snarare känns det onödigt. Detsamma gäller allt stryk som filmens huvudperson tvingas utstå, för jävlar vad Hellboy får på moppo den här gången! Vid minst tre olika tillfällen tonar bilden ut i intighet när vår hjälte förlorar medvetandet.

Filmens verkningslösa försök att skapa en säregen atmosfär hjälps inte heller av ett tungfotat manus som till stora delar missar möjligheterna att skapa ett helgjutet sammanhang. Hela anledningen till att Hellboy måste ta sig till det sköna Albion har ingen inverka på det övergripande narrativet. De olika irrvägar som måste tas innan berättelsen är framme vid sitt mål känns påklistrade och TV-spelsartade.

Visst, alla medverkande tar i så de spricker för att betona hur nydanade denna Hellboy är. Harbour själv säger exempelvis ”It really is this study of this man going through this horrible conundrum and we really get to go in deep with him”. Men jag är ledsen David, Hellboys tvivel på sin egen identitet och sina bundsförvanter samt hans längtan efter ett accepterande monster-sammanhang har vi sett allt för många gånger, inte minst i samband med (allt för?) många superhjältefilmer. Plus del Toros två första filmer…

Det mest intressanta med Hellboy blir för min del att läsa mig till att Ed Skrein från början var påtänkt för rollen som sidekicken Ben Daimio men beslutade att ”frivilligt” lämna ifrån sig uppdraget till någon med asiatiskt ursprung eftersom det är så Mike Mignola porträtterade honom. Nu fylls rollen istället av korean-amerikanen Daniel Dae Kim. Ett beslut som jag ogint nog misstänker har mer att göra med filmens image än manusmässiga prioriteringar.

Nog kan det vara så att jag har svårt att släppa del Toros första Hellboy som jag tycker mycket om och sett flera gånger. Samtidigt vill jag hävda att Marshalls Hellboy dras med problem som går långt utöver att bara skilja sig från en populär föregångare. Inte minst begår den CGI-tunga fantasyfilmers främsta dödssynd – den blir i slutänden rätt tråkig.

Annonser

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Något liknande har kommit att utkristalliseras när det gäller superhjältar. Faktum är att de här listorna till viss del överlappar varandra. För visst är det så att en hel del av våra välbekanta superhjältars mänskliga alter egon dras med en ovanligt hög andel nitlotter här i livet? Ok, så en lågoddsare för superhjältar är förvisso att vara utomjording, men det finns ju så många andra sätt att bli eller känna sig alienerad från den övriga mänskligheten.

Som att vara föräldralös exempelvis. Billy Batson tappade bort sin mamma när han var fem år gammal (eller tre. Vad vet jag, jag har inga egna barn…) och har tröskat igenom flera fosterfamiljer i sitt idoga sökande efter henne. Likt little orphan Annie är han övertygad om att hans mamma inte helt enkelt lämnade honom på det där nöjesfältet, utan letar lika ivrigt efter sin lille pojke som han efter henne.

Ett fosterbarnsliv har gjort Billy övertygad om att ingen någonsin kommer att bry sig om honom förutom han själv och det är också så långt som hans lojalitet sträcker sig. Det där med (förljugen) familjeharmoni är inget för Billy. Och det är en inställning som han ska komma att bära med sig ända in i superhjälteskapet. Ety Billy ska visa sig vara den sista chansen en gammal trollkarl har för att föra sina magiska krafter vidare. Skitsamma om grabben är ”pure at heart and strong in spirit”, nu är det ”good enough” som gäller! Och vad är ordet för dagen i syfte att kanalisera de här magiska krafterna? Shazam!

Filmserien DC Extended Universe har vacklat sig fram på minst sagt ostadiga (men extremt allvarsamma!) ben. Shazam! torde emellertid vara filmen som åtminstone kan sägas komma i närheten av konkurrenten Marvels mer lättsamt humoristiska ton, blodlöshet (jag tror banne mig inte en enda människa går åt i Shazam! förutom en hårdhjärtad företagsstyrelse) och individuella anslag. Allas vår egen regissör David F. Sandberg fick i och för sig träna på att arbeta med barn i sin Annabelle-film, men så här pass rolig var varken Lights Out eller Annabelle: Creation.

På det hela taget lyckas Sandberg helt ok med sin regissörsgärning (tack gode gud att vi äntligen är av med Zack ”Gravallvaret” Snyder!) även om manuset, med ens den bästa vilja i världen, knappast kan kallas för subtilt. Å ena sidan kan jag sympatisera med att en manusförfattare med efternamnet ”Gayden” sannolikt vet ett och annat om mobbningsklimatet på high school. Å den andra kan jag inte påstå att jag direkt uppskattar att bli slagen med ”familje”-klubban i skallen så många gånger att jag till slut börjar känna mig som en av slagpåsarna i ett Whack-a-mole-spel. Eller vad sägs om kofångarklistermärkessentesen ”I’m a foster mom. What’s your super power?!”

Och om jag tidigare har kunna känna att superhjälteslutfajterna är en smula långdragna (gäller i och för sig både Marvel och DC, men DC verkar har satt en särskild ära i att vara bäst i just denna gren) är slutfajten i Shazam! alldeles åt helvete för lång. Samma åkomma hemsökte i och för sig även Annabelle: Creation, så det kanske är lika mycket en Sandberg-grej?

Så check på humorn i Shazam! Big, Vice Versa och Freaky Friday parat med Guardians of the Galaxy och så ett par trådar Spider-Man invävt i det. En superhjälte som måste lära sig Kontrollera Sina Krafter och Ta Ansvar. Surrogatfamiljskänslan i The Avengers och något mindre mån Justice League. En pladdrig och uppnosig sidekick i form av Freddy-med-kryckan (funktionsnedsättning, remember…). En känslomässig koppling mellan superhjälte och superskurk (vilken aldrig får något riktigt namn utan hela tiden får finna sig i att bli titulerad ”Supervillain!”) där den ene inte haft några föräldrar och den andre önskar att han inte haft några. Tillräckligt med slow motion-scener för att regissören skulle ha kunnat heta John Woo om jag inte visste bättre.

Det jag saknade i Shazam! var dock bland lite mer fördjupning när det gäller superskurkens Pandoras ask-förförare. De ska föreställa de sju dödssynderna men saknar helt koppling till sina respektive synder – alla är de alla ungefär lika bra på att bita skallen av folk and that’s…kinda’ what they do… Här är jag förstås bortskämd med fördjupningar i filmer som Seven, men lite mer ansträngning i det avseendet än sju godtyckligt tentakel- och huggtandsförsedda CGI-monster tycker jag hade kunnat vara på sin plats.

Shazam! är utan tvekan den bästa produkten inom DC Extended Universe till dags dato. Kanske de där dödsryckningarna visar sig vara livstecken i alla fall? Om inte annat görs allvarliga försök att matcha Marvels ”infinity stones” med några slags ”realms”. Det känns inte som någon högoddsare att vi kommer att höra talas om dem igen.

Medbloggarna Filmitch, Fiffi och Steffo har redan hunnit skriva om Shazam! Fiffi och Steffo har dessutom också pratat om filmen i podden Snacka om film!

Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.

Familjen Knight och deras wrestling-adepter i WAW (World Association of Wrestling, Norwich-avdelningen) försöker idogt få uppmärksamhet för sitt idrottsvärv från det aningen mer kända WWE (World Wrestling Entertainment). Men trots att en massa auditionvideos skickas till wrestlingens hemland USA går det trögt. Familjen har tajt med cash och pappa Ricky funderar på om han ska behöva gå tillbaka till ett liv av väpnade rån för att få familjeekonomin att gå ihop.

Men så kommer den – den stora chansen. Syskonen Zak (aka Zak Zodiac) och Saraya (aka Paige) blir kallade till liveaudition i London (”It’s like The Hunger Games”). Ska de hålla ihop under tränaren Hutch Morgans granskande öga?

Trots att Fighting with My Family inleder med frasen ”A True Story” är jag nog inte den enda som tänkte ”Yeah, right…” Inte minst eftersom filmen börjar med en smått skruvad scen där Nick Frost och Lena Headey som Rick och Julia Knight inte gör några försök att sära på sina bråkande telningar Zak och Saraya utan istället ivrigt visar dem hur man på bästa sätt tar strypgrepp på den andre.

Men till viss del ligger ju den här ”yeah, right…”-känslan över wrestling som fenomen. Hela familjen Knight sätter maten i vrångstrupen när Zaks blivande svärföräldrar begår dödssynden att fråga vem som egentligen bryr sig om ”sporten” – alla vet ju att det är fejk? Efter att ha läst på lite förstår jag att wrestling-fans föredrar termen ”scripted”, alltså att det finns ett noga uttänkt manus för varje match och ett lika noga uttänkt narrativ för varje enskild fribrottare. Vilket i sin tur gör att betydelsen av att skrapa ihop en formell organisation som har mandat att bestämma allt detta för sina brottare det först nu går upp för mig.

Vince Vaughn påpekar förvisso, i rollen som Hutch Morgan, att wrestling är ”soap opera in spandex” men det står snart klart att huvudpoängen för manusförfattaren och regissören Stephen Merchant inte är sportens show-element. Och innan vi går vidare: jo, Fighting… bygger faktiskt i någon mån på den brittiska wrestlaren Paiges karriär, första gången berättad i dokumentären The Wrestlers: Fighting with My Family från 2012.

I likhet med Merchants tidigare Cemetary Junction bjuder Fighting… verkligen inte på något nytt rent tematiskt. Det är en klassisk sport-underdog-historia där både Zak och Saraya under filmens gång tvingas Hitta Sig Själva och Förstå Vad Som Är Viktigt. Vid ett par tillfällen passar manuset dessutom på att låta sina rollfigurer rakt upp och ned uttala de känslolägen som publiken egentligen inte har några större problem att uppfatta på andra sätt. Fighting… gör heller inte mycket för att störa kontrasten mellan halvkriminella, men i grunden oförargliga, britter (”Champagne! Run down to the corner shop and nick a bottle…”) och krass amerikansk businessmentalitet (”Only the fans can keep you on the roster”).

Styrkan sitter i en mild humor och en charm som påminner en hel del om den gänglige upphovsmannen själv. Hur Stephen Merchant fick för sig att göra en wrestlingfilm tillsammans med Dwayne Johnson (vilken förstås gör en cameo som ”The Rock”, en cameo som emellertid inte alls är lika stor som många affischer vill antyda) är dock en historia som känns värd en helt egen film.

Skådespelarprestationerna från Frost och Headey samt Jack Lowden och Florence Pugh (som Zak och Saraya) är också så pass innerliga att jag verkligen blir engagerad i den något märkliga familjen, särskilt när det gäller syskonrelationen mellan Zak och Saraya. Fighting… gör det dessutom tydligt att engagemanget i wrestling inte bara räddade Ricky och Julia från brottslighet och hemlöshet, utan också är det enda alternativ till droger eller vandalism som står till buds för många av Norwich-ungdomarna. Familjen framställs som en skara entusiaster, vars satsningar faktiskt är värda vår beundran, hur amatörmässiga de än kan framstå (Ricky är exempelvis rask med att börja producera hemgjorda actionfigurer av sina kids).

Det lite ovana sammanhanget wrestling, familjekänslan och det faktum att Fighting… har en kvinnlig huvudperson gör att jag fastnar för denna Merchant-film i högre utsträckning än Cemetary Junction. I den mån man kan prata om fribrottningsgemyt finns det här i överflöd.

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Som titeln antyder är Batman Begins betydligt mer intresserad av Batmans tillblivelse än någon av de tidigare filmerna. Bruce Waynes rädsla för fladdermöss och mördade föräldrar är stadgande hörnbitar i det pussel som läggs framför våra ögon. En föräldralös gosse har blivit en självhatande ung man, vilken upplever sig som maktlös att ta itu all den misär och korruption som i slutänden ledde till föräldrarnas meningslösa död (en tydlig kursändring jämfört med Burtons Batman där Jokern och Batmans öden tvinnas samman tack vare Jack Napiers mord på Thomas och Martha Wayne).

Bruce Wayne lämnar allt bakom sig, ger sig ut i vida världen och kommer därmed i kontakt med det mystiska League of Shadows. En sammanslutning vilken ser det som sin uppgift att rensa världen från samhällen som förverkat sitt existensberättigande. Och minsann, är inte Gotham moget för lite utplåning, så säg?

För den allmänna publiken är det frågan om Christopher Nolan verkligen var ett känt namn år 2005, fem år efter Memento. De flesta hade däremot sannolikt hyfsad koll på Christian Bale efter filmer som American Psycho. Trots att det alltså fanns vissa förväntningar på denna nya Batman-film vill jag ändå minnas att den golvade mig så smått. Katastrofen Batman & Robin låg mindre än tio år bort och här mötte jag nu en helt annan Läderlapp.

Vid premiären tyckte jag att Bale var en klart bättre Batman än vare sig Keaton, Kilmer eller Clooney och det står jag fast vid efter denna omtitt. Självklart ger manuset honom mer att jobba med jämfört med 90-talsvarianterna men han har också intressantare relationer till många av personerna i sin omgivning.

Förhållandet till Alfred är mer jämlikt även om butlern fortfarande är en surrogatpappa, en stil som förstås passar Michael Caines mer vanvördiga framtoning som hand i handske (i alla fall om man jämför med Michael Gough). Däremot är det lite synd att Alfreds fadersstatus devalveras i förhållande till Thomas Wayne, vilken i Batman Begins ges en helt annan roll jämfört med 90-talsserien. Då kändes det mer givet att medan det var Thomas Waynes död som i slutänden skapade Batman var det Alfreds inflytande som såg till att behålla Bruce Waynes mänsklighet.

Men trots närvaron av både en biologisk far OCH en efterlevande butler har Batman Begins valt att utrusta Bruce Wayne med ännu fler fadersfigurer. Dynamiken med Morgan Freemans klurige Lucius Fox (Batmans Q-figur) präglas av samma känsla av jämlikhet som i fallet Alfred. Men medan de två utgör välvilliga stöttepelare för Bruces mission är förhållandet till Liam Neesons mentor mer problematiskt. I slutänden är det band Bruce måste frigöra sig från innan han kan bli vuxen på allvar och till fullo axla det ansvar som tillkommer honom.

Jag tycker att Neeson gör rollen riktigt bra, kanske till och med så bra att jag har svårt att se vem som skulle kunna ersätta honom. Detsamma gäller Tom Wilkinsons maffiaboss, en skådis som oftast får spela ganska älskvärda roller, men som här äntligen ger mig en Batman-skurk som jag kan tillåta mig att uppfatta som hotfull snarare än superskurksbombastisk.

Filmens fokus på själva skapandet av ”the Bat-Man” ger Bale mer utrymme att visa upp både den mörke hämnaren och Bruce Waynes playboy-persona. Han gör dem dessutom bra, trovärdig både som cool superhjälte och stenrikt bratyngel. Batman Begins tar också fasta på något som jag undrade över, särskilt i den första Batman-filmen. Där framstår nämligen Bruce Wayne och hans historia som relativt okänd, i alla fall för Vicki Vale som ju ändå ska föreställa någon form av journalist. I Batman Begins-världen vet typ alla vem Bruce Wayne är, vilket känns betydligt rimligare med tanke på familjens synlighet i Gothams sociala liv.

Det klassiska serietidningsstråk som historien behållit torde vara det som rör League of Shadows och Bruces träning hos det mystiska sällskapet i Buthan. Men eftersom jag gillar den typen av gammalmodiga anstrykningar av uråldrig mystik och fjärran östern-exotism har jag inga större problem med att acceptera Batmans (kanske lite plojiga) ninjutsu-bakgrund.

Den enda i denna första Dark Knight-trilogi-del som jag mer än gärna skulle se utbytt är tyvärr Katie Holmes. Eller snarare Katie Holmes som Rachel Dawes – Holmes är i sig sympatisk och rar så det förslår men någon trovärdig offentlig åklagare med skinn på näsan är hon inte. Inte ens när hon vid Bruces återkomst till Gotham ska vara sju år äldre och därför har satt upp håret i en hästsvans.

I perspektivet Dark Knight-trilogi väger kanske Batman Begins lätt men jag kan inte låta bli att gilla denna lovande början som på ett fint sätt kombinerar hårdhudad actioncool-het med en lämplig mängd serietidningselement.

Nyfikna på vad jag redan skrivit om uppföljarna The Dark Knight och The Dark Knight Rises? Bara att klicka på länkarna. Lika enkelt som att smita från ett osmitbart fängelse med bruten rygg!

alt. titel: Jurtjyrkogården

”Sometimes, dead is better”. Men ibland händer det faktiskt. Jag trodde nämligen att Stephen Kings Pet Sematary skulle vara död och begraven för alltid som filmadaption. Det efter en filmatisering som kanske var hot shit 1989 men som knappats hållit för tidens tand.

Men se på fan om inte denna remake tog mig en smula på sängen. Inledningsvis är berättelsen nog så välbekant – familjen Creed flyttar till det lantliga Ludlow för att komma bort från Bostons storstadsmyller. Pappa Louis spenderade alldeles för många timmar som akutläkare och nu är det dags att softa lite som collegeläkare. Med fasta mottagningstider som ger möjlighet att komma hem i vettig tid, äta middag lagad av frugan Rachel och stoppa om kidsen Ellie och Gage.

Smolket i glädjebägaren torde vara att Rachel har svårartad dödsångest, varför det inte är så lyckat när familjen upptäcker att ägorna inbegriper den lokala djurkyrkogården Särskilt som traktens ungar tenderar att släpa dit sina döda älsklingar i sober procession, iförda läbbiga Wicker Man-masker. Men en hävdvunnen begravningsplats för husdjur ska snart visa sig utgöra familjen Creeds absolut minsta problem.

I denna nyversion av Stephen Kings, enligt min mening, otäckaste verk står två personer bakom filmens berättelse: Matt Greenberg (screen story) och Jeff Buhler (screenplay). Jag har ingen aning om vad skillnaden är mellan deras respektve bidrag eller vem som kommit på vad. Jag vet bara att jag gillar vad de gjort med historien och hur de leker med mina förväntningar. Jag var helt ospoilad på själva filmen men gick naturligtvis in i salongen i trygg förvissning om vad jag skulle få se. Riktigt så blev det inte och det var välgörande.

King är ju knappast främmande inför detta med föräldraångest och herrar Greenberg/Buhler har sedan släpat iväg med ämnet för att förvandla det till kärnfamiljens fullständiga kollaps. Det börjar nog så oskyldigt med att mamma och pappa kommer överens om en välvillig vit liten lögn. Det handlar ju ändå bara om att bespara dottern Ellie ett brustet hjärta på grund av katten Church frånfälle. Men som alla lögner växer den snart till ohanterlig storlek och utövar en säregen lockelse att fortsätta ljuga. Både för sig själv och för andra tills dess att den illusoriska tomtebolyckan blivit det mest förljugna av allt.

Även rollbesättningen funkar betydligt bättre än den gjorde 1989. John Lithgow har numera uppnått en sådan aktningsvärd ålder att han är en högst pålitlig Jud Crandall, komplett med skägg och en gubbkofta med lappar på armbågarna. Jason Clarke är en average Joe som har en helt ok dynamik med Amy Seimetz som spelar Rachel. En hel del vilar på unga Jeté Laurences axlar i rollen som Ellie och jag tycker hon klarar sig med den äran. Och minsann, om inte tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie faktiskt är riktigt lika Miko Hughes som ju spelade Gage anno ’89.

Jag gillar hur Juds hus framstår som lite lagom slitet och med ett visst renoveringsbehov, att man lyckats motstå frestelsen att göra det till en lantlig mys-idyll med timrade väggar och en stor öppen spis. På samma sätt förmedlar djurkyrkogården inget av den naivt förtröstansfulla känslan som King frammanar i boken. De illavarslande långtradarna (är inte ”långtradare” ett bra mycket mer stämningsfullt ord än ”lastbil”, så säg?) introduceras som sparsmakade men faktiskt riktigt vettiga hoppa till-effekter. Andra fina detaljer är bland annat en viss hårborstningsscen.

Så full pott för Pet Sematary då? Klappat och klart? Nej, tyvärr inte. För trots allt detta som jag nu räknat upp till filmens fördel lyckas den inte få mig att glömma tid och rum. Det är absolut inte så att den är vare sig seg eller långdragen, ändå kommer jag på mig själv att titta på klockan. Det är inte en film som jag blev det minsta rädd av eller är sugen på att se om.

Jag uppskattar nästan allt som regissörsduon Kevin Kölsch och Dennis Widmyer försökt göra med sin film, men ändå kryper den aldrig under huden på mig. Ska jag dra till med en dryckesanalogi är Pet Sematary en öl där första klunken smakar både friskt och gott men vars eftersmak är ickeexisterande eller till och med lite fadd. Kruxet är bara att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför.

Möjligen beror det på att även om jag blev uppiggad av alla förändringar som gjorts lyckas filmen ändå aldrig få till någon särskild atmosfär eller känsla. Vilket absolut inte betyder att den inte försöker, för herre min je vad många stämningshöjare som slängs in. Allt från otäcka djurmasker och dimma värdig en Hammer-rulle till mullrande ljudmattor och den sortens oklara hemsökelsefenomen som tycks vara så populära nu för tiden. Till detta läggs fullkomligt gravallvarliga och rejält grymma dödsfall.

Kevin Kölsch och Dennis Widmyer har tillsammans med Matt Greenberg och Jeff Buhler skapat en både stabil och respektabel skräckfilm. Kan de bara lära sig att få till den där sista, avgörande känslobiten också kan det här blir riktigt bra i framtiden.

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Men Adelaide har en ruvande barndomshemlighet som hänger ihop med sommarhuset i californiska Santa Cruz där de just nu befinner sig. Hon vill absolut inte veta av något strandhäng och när Jason för ett par sekunder inte svarar på hennes rop blir hon alldeles hysterisk. Senare samma kväll bekänner hon för Gabe att hon fruktar att något hemskt ska hända, något som hänger ihop med hennes barndomsupplevelser och att hon vill att de åker därifrån. Helst med en gång.

Gabe hinner inte ställa sig så frågande inför Adelaides rädsla innan strömmen går. Och ute på garageuppfarten står en samling hotfulla figurer i fullständig tystnad.

Ska man se till titeln, Us, är Jordan Peeles senaste film på gränsen till övertydlig. Det finns en solkig undersida, ett skuggsamhälle, som filmens värld/personer, medvetet eller omedvetet, vägrar kännas vid. De är lika mycket amerikaner och människor som Adelaide och Gabes familj men tvingas leva förkrympta och snedvridna liv.

Så långt allt gott. Men Peele har inte nöjt sig med denna stringens utan vidgat sin berättelse så pass mycket att det känns som om han i någon mån förlorar kontrollen över den. Slutet stjälper i viss mån tidigare etableringar över ända. Och det är inte helt omöjligt att tolka filmens skuggsamhälle som ett gäng 80-talsnostalgirunkande och rädda Trump-troll som äntligen vågar visa sina fula trynen. Men i så fall förvandlas de samtidigt till något helt annat än offer för den ”vanliga” mänsklighetens priviligierade tillvaro.

I mina ögon blir Peele dessutom lite för noggrann för sitt eget bästa eftersom alla detaljer antyder att allt (enligt min mening) borde gå ihop sig rent logiskt och det gör det (enligt min mening) inte. Det är dessutom detaljer som kräver en hel del redogörande monologer, vilka leder till avbräck i tempot.

Exempelvis har regissören, manusförfattaren och producenten lagt in flertalet referenser till bibelversen som förkortas Jer 11:11 och som lyder ”Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till mig, skall jag icke höra dem”. Vad olyckan består av torde stå ganska klart efter ungefär halva speltiden men frågan är om det verkligen är Gud som står bakom den? Inte heller är det så att våra moderna amerikaner under något skede av allt som händer åberopar Gud.

Även välgörenhetsevenemanget Hands Across America spelar en viktig, men något dunkel, roll. Det ägde rum 1986 och gick ut på att sex och en halv miljon amerikaner stod hand i hand under en kvart för att protestera mot svält och hemlöshet. Det var ju det där med skuggsamhället… Men utöver den kopplingen tycker jag som sagt inte att dess betydelse blir helt klar.

Vi serveras dessutom en hel del (vita) kaniner som förstås påminner om en helt annan berättelse om en upp-och-ned- eller spegelvänd värld. Några knappögon förvisso inte men jag kan ändå inte låta bli att också tänka på Neil Gaimans Coraline. Kanske för att även den historien berättar om en spegelvärld som blir ruggig tack vare att den är tillräckligt lik ”verkligheten” för att skapa omedelbar igenkänning men samtidigt lite, lite skev. Varför inte den sortens skevhet där uppmaningen ”Call the police!” istället tolkas som en önskan att få höra den gamla slagdängan ”Fuck the police!”?

Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att det var ganska roligt att klura på hur Jordan Peeles Us egentligen skulle hänga ihop och vad som skulle betyda vad. Filmen är på intet vis dålig, även om jag än så länge inte kan jämföra med regissörens tidigare Get Out eftersom jag ännu inte sett den.

Alla huvudsakliga inblandade, från Lupita Nyong’o och Winston Duke som Adelaide och Gabe till Shahadi Wright Joseph och Evan Alex som Zora och Jason, gör bra ifrån sig. Tillsammans skapar de en ganska härlig familjekänsla. Elisabeth Moss presterar å sin sida en helt underbar bitchighet, packeterad i kvinnan vilken ogenerat kolkar rosévin på stranden som det inte funnes någon morgondag.

I höjd med det där strömavbrottet lyckas Peele dessutom kanalisera en alldeles utmärkt home invasion-vibb som gör mig fullkomligt livrädd. De scenerna påminner mig dessutom om hur pass länge sedan det faktiskt var som jag blev riktigt skraj av en skräckfilm.

Us vill vara något mer än ”bara” en skräckfilm. Och jag gillar ändå att Jordan Peele försöker, även jag tycker att det i slutänden inte är helt uppenbart vad detta ”mer” egentligen ska handla om. Han gapar kanske över väl mycket men har samtidigt en precis fingertoppskänsla vilken exempelvis uppmärksammar att 80-talets spegelsalsattraktion ”Shaman’s Vision Quest”, med dagens åsiktsklimat, givetvis har döpts om till det mindre kränkande ”Merlin’s Forest”.

Vad tyckte de andra filmspanarna om Peeles senaste klurigheter?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

alt. titel: Eldfågeln

Den världsberömde baryton-sångaren Mario Vanni har bestämt sig. Han kommer inte på några villkors vis sätta sig fot i ett land där isbjörnar knallar omkring på gatorna och vars klimat kräver att han tar på sig ett så ovärdigt plagg som långkalsonger. Skit samma att den världsberömda Stockholmsoperan lagt fram ett synnerligen generöst erbjudande, han åker inte. Basta!

Men impressarion Spinky (vars uttal röjer en misstänkt svensk accent) vet hur man ska handskas med tempramentsfulla konstnärssjälar. Vanni ska uppträda på en biograf och som av en ren händelse visar biografen en kort (det är i alla fall vad Spinky säger till Vanni, men det är lögn, den än inte alls särskilt kort) dansfilm innan sången ska ta vid. Innan dansen är till ända är Vanni störtförälskad i ballerinan som råkar höra till…you guessed it…Stockholmsoperan. Han beställer omgående ett halvt dussin yllekalsonger och klär sig i päls.

Men väl på plats blir det inte som han tänkt sig. Prima ballerinan Linda Corina låter sig inte imponeras av av italienska smörsångare och är dessutom förlovad med scenmästaren Frank. Den senare detaljen är dock snart röjd ur vägen efter att Franks mor haft ett allvarligt samtal med sonens fästmö. Det kan väl aldrig vara rättvist mot Frank att Linda bara tänker på sitt dansande och inte är det minsta intresserad av att bli hemmafru och mor?!

Linda får förstås dåligt samvete och slår upp förlovningen. Öppet fält med andra ord för en viss italiensk smörsångare att utöva sin magiska charm.

Nä, det här blev ju ingen lustig avslutning på min Hasse Ekman-kavalkad. Eldfågeln tycks ha varit ett uttryck av ren hybris för producenten Lorens Marmstedt, tillika make till ballerinan Ellen Rasch som spelar Linda. Steg ett var att Hasse Ekman skulle producera den dansfilm som Spinky och Vanni tittar på i början. När den väl var klar tyckte Marmstedt tydligen att det skulle vara trevligt om den kunde infogas i en långfilm och där sitter vi nu med Eldfågeln.

Projektets ambition går inte att ifrågasätta – filmen är i färg och alla skådespelarna, från Eva Henning och Georg Rydeberg till Tito Gibbi, talar engelska. Det säger sig självt att ett annat språk kan sätta hämsko på skådespelandet men det är knappast Eldfågelns största problem. Ska jag vara helt ärlig tänkte jag inte ens på det, vilket kanske säger något om skådespelarnivån som krävs i den här filmen.

Själva historien är nämligen, precis som i musikalsammanhang, egentligen bara en skral uppsättning krokar där de olika dans- och sångnumren kan hängas upp ett efter ett. Det sker inte mycket av fördjupning för vare sig historia eller de olika rollfigurerna. Det faktum att Ekman gjort Linda till en kvinna som bestämt säger nej varje gång någon försöker pressa henne att ge upp dansen kan jag förstås inte låta bli att tycka om, men hon blir aldrig heller mer än det. Förutom möjligen då också änglalikt god för att på bästa sätt kontrasteras mot balettkollegan Alice som är en intrigmakerska av rang. Bara för att understryka hur ovärdig Alice är får hon stå och nonchalant röka under en kostymprovning samt fara ut i ovettigheter mot sina hjälpredor.

Lindas godhet spiller tyvärr över i en vändning som filmen tar alldeles för lätt på för att den ska ha en chans att bita sig fast lite mer. Under ett gräl lappar Mario till Linda (han är ju ändå en hetlevrad sydlänning) som faller och slår i huvudet. Hon förlåter honom givetvis omgående: ”vi sade båda saker som vi inte menade” (nej Linda, Mario sade inte något, han slog dig…). Men fallet visar sig ha fuckat upp Lindas känsliga balansorgan, vilket innebär att hon inte kan dansa längre. Ekman väljer att uteslutande fokusera på hennes sorg över att tvingas lämna det som under så många år varit hennes enda riktning i livet. Det faktum att det faktiskt var Marios fel att hon fick skadan till att börja med nämns inte med ett ord, vare sig av henne eller av filmen.

Sedan är jag inte tillräckligt av balett- eller operaentusiast för att finna något större nöje i de evighetslånga dansnumren. Eldfågeln blir under de här segmenten direkt tråkig och något jag skulle ha snabbspolat mig förbi om jag bara kunnat.

Nej, här måste jag säga att Ekman trampade rejält snett när det gäller val av innehåll. Kanske filmar han dansnumren på ett tekniskt helt nyskapande sätt men det är jag i så fall allt för oinsatt för att fånga upp. Det enda jag tog med mig var faktiskt att notera hur förtjust Ekman tycks vara i att låta kameran och rollfigurer röra sig bakom kulisserna. Särskilt tydligt var det förstås i Flickan från tredje raden där Ekman och Hennings samtal helt utspelas bakom scenen. Och visst finns det något suggestivt och spännande med en värld som kan plockas ihop, staplas och läggas upp på hyllor. Men det är inte nog för att sätta fyr på den här fågeln.

Sista filmen ut i det lilla Ekman-temat alltså. Klart det hade varit trevligare att kunna avsluta med en kvalitetsfilm som Flicka och hyacinter, men nu var det slumpen som fick styra. Hoppas att jag kunnat göra någon lite nyfiken på denne svenske regissör. Själv är jag inte alls oäven inför utsikten att det finns fler filmer kvar att pröva på. Glöm heller inte att kolla upp boken The Man From the Third Row av Fredrik Gustafsson om du är nyfiken på att läsa på lite om Ekman och den svenska filmen.

Men, vänta! Det är ingen hejd på temafrenesin den här våren. Nästnästa måndag är annandag påsk vilket innebär att jag och bloggkollegan Filmitch sparkar igång vår anrika musikalvecka för sjunde året i rad. Visst hänger ni på?

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Nu är det istället George Clooney som försöker kickstarta en filmkarriär med mer kvalitativa doningar än Grizzly II, Return to Horror High och Return of the Killer Tomatoes! Året innan hade han förvisso fått vara med i Robert Rodriguez From Dusk Till Dawn men fortfarande var han antagligen mest känd för publiken som den tjusige men oansvarige barnläkaren Doug Ross från TV-serien ER.

Tyvärr blev Batman & Robin knappast den dunderhit som alla (kanske) hade förväntat sig med tanke på framgången hos de tidigare tre filmerna. Det räcker med de inledande minutrarna där Clooney munhuggs med Chris O’Donnells Robin på det mest smärtsamma sätt (”I want a car. Chicks dig the car. ” ”This is why Superman works alone.”) samt avslöjandet av filmens skurk, Mr. Freeze, för att inse vartåt det barkar.

Det är uppenbart att Warner Brothers hoppades mycket på närvaron av Arnold Schwarzenegger som den iskalle men kärlekskranke superskurken med tanke på att hans namn kommer först av alla i förtexterna. Och medan Arnie för all del tidigare hade visat att han kunde funka även i komiska sammanhang är såväl Mr. Freezes uppenbarelse som sinne för humor så stelfruset det bara kan bli. Varenda ”putslustig” oneliner som passerar de blå läpparna faller som istappar till backen, tyngda inte minst av den karakteristiskt tjocka accenten.

Men för all del, Arnie är inte den ende som undslipper den här erfarenheten lite solkigare. Lite sjaskigare. Lite fjantigare. Filmen försöker febrilt övertala oss om att Chris O’Donnell är coolaste katten i stan med sina martial arts-moves men det går mycket dåligt med tanke på att han samtidigt tvingas häva ur sig saker som ”Cowabunga!”.

Uma Thurman vill desperat göra en grön Catwoman av sin Poison Ivy men vad hjälper det när hon måste släpa på en Bane som ser ut som en mexikansk fribrottare på superstereoider och bara är aningen mindre talträngd än Hulken? Alicia Silverstone är förvisso söt som socker men har ärligt talat inte särskilt mycket mer att jobba med än någon av de andra inblandade. Detsamma gäller Clooney som förvisso inte är lika usel som O’Donnell men inte heller någon särskilt minnesvärd Batman. Hans motsvarande cowabunga-ögonblick är när han tvingas slita fram ett svart bat-American Express-kreditkort.

Något fanns dock att gilla även i denna katastrofala fjärde del. Det har på det hela taget varit roligt att upptäcka att alla filmerna haft sina styrkor även om vissa visar upp bättre muskler än andra. Batman har Gothams stadsmiljöer, Batman Returns Michelle Pfeiffers Catwoman medan Batman Forever kan skryta med Jim Carreys Riddler.

I Batman & Robin får förhållandet mellan Bruce Wayne och butlern Alfred ta lite mer av strålkastarljuset. Det görs tydligt att medan mordet på Bruces biologiske far var det som förvandlade honom till Batman är det Alfreds surrogatfaderskap som sett till att behålla Bruces mänsklighet genom alla dessa år. En sämre skådis än Michael Gough (som dessutom fått serva både Keaton, Kilmer och Clooney) hade sannolikt inte klarat av att ingjuta så pass mycket känsla i sin tillbakadragna roll. Synd då att filmskaparna väljer att låta honom drabbas av ”MacGregor’s syndrome”, en sjukdom som mest av allt låter som om de utsatta får en obetvinglig smak för säckpipemusik, singlemalt och haggis.

Nej, det här blev ingen rolig avlutning på 90-talets Batman-kapitel. Det är verkligen inte svårt att förstå att alla planer på vidare uppföljare lades i malpåse tills dess att stafettpinnen plockades upp nästan tio år senare av Christopher Nolan och Christian Bale.

Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.

Men när Keats bror Tom går bort i…wait for it…lungsot och Fanny visar stor medkänsla börjar han inse att hon kanske inte är den tanklösa flört han har tagit henne för. Då har hon redan sett till att införskaffa Keats tunna poesivolym Endymion och fångats av dess romantiskt svärmiska stämning. Hon ber honom om lektioner i ”the craft of poetry” och undan för undan växer de unga tus kärlek till varandra. Men John delar broden Toms taskiga lungkonstitution samtidigt som han inte har några som helst utsikter att försörja vare sig fru eller familj.

Jane Campion är regissörsnamn som alltid gör mig nyfiken även om det kan ta en så där tio år innan jag till slut kommer mig för att se en av hennes filmer. I Bright Star är det Abbie Cornish och Ben Wishaw som får porträttera filmens kärlekspar. En relation som länge hölls för fullkomligt osannolik av Keats beundrare, vilka livligt föreställde sig ”the tortures to which she subjected a noble spirit with her dancing-class coquetries”.

Men om man ska tro Bright Star finns ett jämlikt och innerligt förhållande mellan John och Fanny. Det som står mellan dem är de hårdhjärtade omständigheter som en oförstående omvärld sätter upp, snarare än någon brist i själarnas gemenskap. Fannys mor är inte emot dotterns hjärtevän på andra grunder än rent ekonomiska medan det är en helt annan sak med vänner Charles Brown. En bufflig typ som tycks mer än lovligt svartsjuk på kjoltyget som är ute efter hans begåvade polare.

Charles Brown spelas (något överraskande för min del) av en bullrig samt extremt skotsk Paul Schneider. Han länder lite välbehövligt liv till berättelsen men det är Abbie Cornish Fanny som sticker ut. Möjligen enbart på grund av att jag tidigare inte tycker mig ha haft någon uppfattning om henne som skådespelerska men här är hon som sagt mycket duktig. Ben Wishaw är aldrig någon som jag fäst mig vid och så heller inte den här gången. Däremot var det roligt att känna igen Thomas (Brodie) Sangsters särpräglade ansikte i rollen som Fannys yngre bror Samuel. Som för övrigt dog av…gissa vad?

Eftersom det är Jane Campion vi snackar om här är förstås Bright Star fullkomligt utsökt rent visuellt. Själva historien och även framförandet andas en tillknäppt återhållsamhet som understryker den kyska men givetvis utomordentligt romantiska kärleksaffären. Tyvärr är den också utomordentligt trist. Jag kan inte uppamma något som helst intresse i vare sig John och Fannys svårigheter att Få Varandra eller i deras diskussioner om poesi.

Den klassiska BOATS-fällan med andra ord, här dessutom ytterligare nedtyngd av kostymdramats strikta ramar. Alltså att jag blir mer nyfiken på historien bakom filmen (det vill säga T och S i BOATS:en) än fängslad av filmen i sig. Bara upptäckten att Keats i ett brev kallade Fanny ”beautiful, elegant, graceful, silly, fashionable and strange” första gången han träffade henne var mer fantasieggande än Bright Stars två hela timmar.

Det är inte särskilt svårt att förstå att något är allvarligt fel mellan högutbildade brittiska paret Perry och Gail (för oss som tvingas titta på, alltså). Istället för att stöna av välbehag när Perrys händer far över hennes kropp i den där marockanska hotellsängen börjar Gail gråta. Sammanbitet och med tillkämpad älskvärdhet äter de senare middag med varandra, en middag som avbryts av att Gail får ett jobbsamtal på mobilen. Det är svårt att avgöra om Perry tycker att det är skönt att bli av med den gemensamma middagspressen eller blir irriterad över att hon prioriterar jobbet framför deras försök att hitta gnistan.

Han får dock anledning att börja tänka på helt andra saker när han blir inbjuden till ett annat sällskap på restaurangen. Tempramentsfulle ryssen Dima bjuder på svindyrt rödvin och lockar med värsta partajet någonstans i Marrakech labyrinter. Motvilligt låter sig Perry övertalas och vips har han varit borta hela natten. Dessutom verkar Dima vara en bekantskap som är svår att skaka av sig, han kommer ständigt med förslag på tennismatcher och visst vore det väl trevligt om Perry och Gail kunde vara med och fira dottern Nataschas 16-årsdag?

Trots Gails irriterat rynkade ögonbryn har Perry plötsligt åtagit sig att göra Dima en liten tjänst. Eller liten och liten… Perry kanske tror att den är liten, men att överlämna information från en man som jobbar för den ryska maffian till MI6 är inget ärende man bara kan avhända sig utan konsekvenser. Plötsligt är både Perry och Gail indragna i ett tjuv- och rackarspel som sätter både deras förhållande och personliga lojaliteter på prov.

Our Kind of Traitor är snabb att beskriva sig själv som en John le Carré-thriller och det var också på den premissen som jag började titta på filmen. Pratspionerier kan vara nog så underhållande om det bara är kompetent gjort. Döm om min förvåning när förtexterna avslöjar en veritabel parad av förtroendeingivande skådespelarnamn: Naomi Harris, Ewan McGregor, Stellan Skarsgård och Damien Lewis.

Särskilt Damien Lewis tycker jag funkade mycket bra som den här grå spiontjänstemannen i lårkort beige trenchcoat. En bakgrundsgestalt vars bevekelsegrunder förblir luddiga för alla inblandade. Det är väl främst hans agerande som det är meningen att man som tittare ska ifrågasätta i sann le Carré-anda.

Men jämfört med äldre John le Carré-berättelser (Our Kind of Traitor publicerades 2010) tycker jag att filmen blev lite väl tillrättalagd. Huvudpersonen är inte en desillusionerad spion som ges anledning att tvivla på allt, utan den i grunden rättrådige och hederlige (i allt utom sexuella affärer) Perry. En roll som förstås passar trevlige Ewan McGregor som hand i handske. Att han fördömer antydningar om att offra en hel familj på altaret för ”the greater good” känns inte särskilt överraskande. Inte heller att han och Gail under strapatserna hittar tillbaka till varandra.

Regissören Susanna White har tidigare främst arbetat med TV och gör på det hela taget ett kompetent arbete. Our Kind of Traitor bjuder rent visuellt på lite mer än bara pang-på-rödbetan-kameraarbete men är kanske mer tilltalande i sitt bildberättande än vad manuset har lyckats åstadkomma vad gäller händelse- och karaktärsutveckling.

Our Kind of Traitor är helt ok för en lagomt såsig fredagskväll när det inte gör något att man glömt 90% av innehållet på lördagsmorgonen.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Lev Tolstoj, Anna Karenina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser