You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers

American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.

Det visar sig att flertalet av de andra passagerarna försvunnit som en skara bortblåsta rökpustar, allt de lämnat efter sig är materiella ting som klockor och handväskor. Enligt planets navigeringssystem är de kvar på kursen mot Boston men Brian Engle, som lyckligtvis visar sig vara pilot, väljer att landa i Bangor eftersom det är en mindre flygplats. Väl på plats i Maine inser det lilla gänget att något är väldigt fel och då tänker de inte på affärsmannen Craig Toomys nära förestående nervösa sammanbrott.

Det ska till deckarförfattaren Bob Jenkins för att knäcka gåtan – de har flugit genom en reva i tiden och befinner sig nu i ”igår”. Dofter, ljud och smaker har alla börjat läcka ut ur detta igår och via Dinah förstår de att något ännu mera olycksbådande är på väg mot dem.

Ännu en TV-miniserie (två avsnitt om 90 mins vardera), den här gången regisserad och skriven av ingen mindre än Tom Holland. Mannen bakom såväl Fright Night som den första Child’s Play. Lite av en veteran med andra ord. Dessutom har man lyckats fånga in stabile David Morse i rollen som pilot-Brian och visst känner vi igen Bronson Pinchot som spelar den labile Toomy?

Jag börjar misstänka att jag i och med årets Halloween-tema riskerar att överanvända ordet ”tyvärr”. För…tyvärr…räcker varken Holland eller Morse till för att The Langoliers ska bli en särskilt bra filmupplevelse. Nu är i och för sig förlagan en medel-King om jag inte missminner mig, så utfallet torde vara mer ursäktligt än i exempel som Salem’s Lot eller The Stand.

Adaptionen gör tydligt att detta inte är en av Kings starkaste idéer och att långnovellen i mångt och mycket bygger på hans förmåga att skapa en intressant och engagerande gruppdynamik. När produktionen då utgår från (1) ett manus som inte plockar upp särskilt mycket av karaktärsutveckling eller psykologisk fingertoppskänsla och (2) skådisar som inte har sin allra mest engagerade dag på jobbet blir det tyvärr av och till direkt segdraget. Avslutningen, med ett sådant där glädjefyllt freeze-frame-gruppskutt (som känns ansträngt under de bästa av omständigheter) blir…inte bra.

En av detaljerna jag minns allra tydligast från förlagan är beskrivningen av hur Toomy, först långsamt och sedan allt mer akut, förlorar vettet. Bronson Pinchot är inte rätt man för att uttrycka rå ångest om vi säger så, vilket innebär att hans galning blir mer av comic relief-typen.

King är knappast främmande för att sätta in författare som ett nav i sina berättelser. I fallet The Langoliers misstänker jag dock att Bob Jenkins främst tjänar som ett långfinger mot alla de där taskiga typerna som under hela Kings författarbana undrat ”Så när ska du skaffa dig ett riktigt jobb?”. Alternativt ”När ska du börja skriva riktiga böcker?” (kod för diskbänksrealistiska psykologiska dramer). Tack var sin fantasifulla författarådra är nämligen Jenkins bidrag avgörande för att de allihopa ska klara sig ur knipan. Men uttrycksmässigt blir det inte mer upphetsande än att Dean Stockwell knallar runt och kniper ihop ögonen i någon slags djupsinnig tänkarmin.

Förutom flodvågen av ordet ”tyvärr” inser jag att detta Halloween-tema också kan komma att innehålla ett pärlband av texter som alla säger ungefär samma sak: The Langoliers bjuder på specialeffekter som utan tvekan är de mest hiskeliga som hittills förekommit i detta tema. Hell, i hela filmhistorien. Jag var nog inte helt med på Kings egen beskrivning av dessa monster men han måste ändå ha presterat något som var bättre än denna direkt plågsamt fula CGI. Jag skäms å allas vägnar när det dyker upp några slags pixliga stenbumlingar med kromade trianglar istället för tänder vilka ”tuggar” sig igenom en terminalbyggnad med samma finess som när man försöker rita ett rakt streck på fri hand i Paint med en mus. I den jämförande backspegeln framstår plötsligt både The Lawnmower Man och The Stand som värda SIGGRAPH:s Steven Anson Cooms-pris. Eller ja, åtminstone produktioner som hade vett att rätta mun efter matsäcken.

Nej, det här var ju inte så upplyftande. Bara att gå på nästa kandidat. Eller möjligen läsa om The Langoliers för att se hur mycket som är Kings eget fel av det jag nyss tagit mig igenom…

Förlaga: ”The Langoliers” (Four Past Midnight, 1990)
Cameo: Tom Holby (Craig Toomys chef)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

The Woman in the Room gav Darabont blodad tand för all things King och de två gjorde därför redan 1983 en handskakningsdeal på Kings långnovell/kortroman “Rita Hayworth and the Shawshank Redemption”. Det känns inte helt osannolikt att King till viss del gick med på den uppgörelsen av ren nyfikenhet eftersom han inte för sitt liv kunde se det kontemplativa narrativet överfört till film.

Några år senare hade Darabont hunnit bli etablerad nog för att få jobba med manuset till A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors, vilket i sin tur betalade sig så pass bra att han nu kunde återkomma till King med en check på $5 000 i näven. Därefter var det bara en fråga om att vänta in rätt omständigheter för att Darabont skulle kunna omsätta sin vision i praktiken. Man måste ju ändå konstatera att han var en karl som förhållandevis snabbt hunnit skaffa sig rejält med kontakter i filmbranschen. Från inköp (1987) till film (1994) dröjde det förvisso sju år men i slutänden fanns å andra sidan folk som Roger Deakins, Tim Robbins, Morgan Freeman och Thomas Newman vid Darabonts sida. Och då ska man betänka att The Shawshank Redemption till yttermera visso är Frank Darabonts långfilmsregissörsdebut.

Inte behöver jag väl dra upplägget för The Shawshank Redemption, filmen vars position på IMDb:s 250-bästa-lista tycks vara lika ohotad som omdebatterad? Med osannolika nära 2,4 miljoner röster och ett genomsnittligt användarbetyg på 9,3? Filmen som lika osannolikt nog blev en kassaflopp vid premiären eftersom en fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer och en okänd regissör inte kunde tävla mot alster som Pulp Fiction och Forrest Gump.

Well, 20 år senare kunde Frank Darabont konstatera att historien gett honom rätt, när hans fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer blev invald till National Film Registry 2015. På de 20 åren hade inte minst en manlig publik kommit att bli allt mer förtjust i berättelsen om ett manligt vänskapsförhållande som bidrar till att de inblandade bevarar sin mänsklighet i en monoton och förtryckande miljö.

Jag har så klart sett The Shawshank Redemption förut, flera gånger till och med. Inte helt osannolikt att jag såg den på bio när det begav sig, det råstarka filmåret 1994. Däremot har den aldrig varit något storfavorit, utan puttrat på i bakgrunden som en stabil snarare än enastående film. Den här gången var jag därför lite nyfiken på om jag skulle kunna se orsakerna till den enorma populariteten.

Och jo, det kan jag nog. Jag ser på Wikipedia att det tydligen varit populärt att sätta in berättelsen om den oskyldigt morddömde Andy Dufresne i ett religiöst sammanhang, där Andy skulle vara någon slags Messias gentemot fängelsedirektören Nortons Lucifer. Riktigt så långt skulle jag inte sträcka mig, jag tänker istället att det är det jordade och i någon mening vardagliga i Andy och Reds relation som ger filmen dess styrka.

En styrka som till lika delar vilar på Kings förlaga, Darabonts manus och rollprestationerna från Tim Robbins och Morgan Freeman. Med Reds ögon på Andy blir han mannen vi alla skulle vilja vara – en närmast övermänsklig kombo av behärskning, skarpsinne, planering, tålamod, uthållighet, rådighet, integritet och handlingskraft. Hade Rob Reiner fått som han ville och Tom Cruise axlat rollen som Andy är nog risken överhängande att rollfiguren också blivit just den där övermänniskotypen. Men upptaktens framställning av Tim Robbins som en bruten man i de anklagades bås ser till att avvärja alla sådana intryck.

En annan del i The Shawshank Redemptions beständighet hänger mer på Kings förlaga, Darabonts manus och Roger Deakins foto, nämligen beskrivningen av Shawshank självt och livet som pågår innanför murarna. År ut och år in. Jag hade innan den här tittningen inte reflekterat över hur pass snabbt filmen sätter känslan i den här oförsonliga vardagen med sin panorering över själva byggnaden, dagen när färskingarna anländer och vi får stifta bekantskap med Red och Morgan Freemans berättarröst. Det är stenmurar, gråmulet.

Till just denna del bör nog också räknas Thomas Newmans score, vilket understryker både vardagligheten och vidrigheten i livet innanför med sin långsamma melankoli oavsett om det uttrycks med stråkar eller piano. Den övergripande lågmäldheten kontrasteras fint vid ett enda tillfälle med den sköra men storslagna skönheten i Mozarts ”Sull’aria…che soave zeffiretto”. Som Red säger: ”I tell you, those voices soared higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made those walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free”.

I populärkulturen må Andy Dufresne med nävarna mot skyn vara sinnebilden för The Shawshank Redemption men jag skulle vilja säga att det inte på långa vägar är filmens bästa eller mest talande scen. Det är inte scenen som beskriver reell frihet som är Shawshanks nerv, utan scenerna som lyckas beskriva känslan av frihet där ingen sådan finns. Ni vet sannolikt vad jag menar – taklaget som hinkar bärs i morgonsolen och Mozart som svävar över fängelsegården är, sin otroliga bekantskap till trots, fortfarande imponerande effektiva i sin känslosamhet.

Överhuvudtaget är kanske ”imponerande effektiv” en ganska talande etikett på The Shawshank Redemption för min del. Jag kan se och uppskatta alla filmens kvaliteter men den talar inte till mina hjärterötter på ett känslomässigt plan. Jag har inga problem med vare sig intresse eller uppmärksamhet under omtitten (det känns verkligen inte att den klockar in på 140 minuter), men det är heller ingen film som ger mig en rusch av genuin filmglädje.

Förlaga: ”Rita Hayworth and the Shawshank Redemption” (Different Seasons 1982)
Cameo: –

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Ganska snart slutar folk bry sig om dylika konspirationsteorier eftersom virusets härjningar inte bara resulterar i lite hosta och ledvärk utan dödsfall. Det dröjer inte länge innan det fåtal som visat sig vara immuna måste navigera sig igenom apokalyptiskt tomma städer. Alla dras de emellertid som genom magnetism till en av två personer, den åldriga Mother Abigail eller ”the walkin’ dude”, Randall Flagg. Gissa vem av dessa två som befinner sig i syndens näste Las Vegas där hen grundat en fascistbetonad diktatur? Och gissa vilka som dras till ett sådant samhälle?

Inte våra huvudsakliga protagonister i The Stand i alla fall. Nej, de lyssnar på Mother Abigails ”gud” och väljer i sann demokratisk anda en ledningskommitté. Som av en ren händelse råkar ganska många av berättelsens huvudsakliga protagonister bli invalda i sagda kommitté. Men i och för sig, skulle jag stå inför världens undergång skulle jag också kunna tänka mig att satsa både liv och hälsa på Gary Sinises Stu Redman och Ray Walstons Glen Bateman. Möjligen också på Rob Lowes Nick Andros. Därefter blir det mer skakigt…

Detta var långtifrån första titten på Mick Garris miniserie (fyra avsnitt om 90 mins vardera) men attans om jag mindes den riktigt så här halvdan, på riktigt så här många olika plan. Wikipedia rapporterar om en ansträngd budget trots att den var stor med 90-talets TV-mått mätt. Jag förstår att det sannolikt kostat multum att kuska runt till alla exteriör-inspelningsplatser, men konsekvensen blir tyvärr att det mesta som utspelas inomhus å andra sidan ser ganska slakt ut. Färgskalan är glåmig. Scenerier framstår som platta och anonyma.

Och medan fysiska effekter, exempelvis Randall Flaggs demon-look, förvisso verkar vara hyfsat genomarbetade är de inte snygga. Faktum är att de tyvärr resulterar i att jag sitter och småfnissar åt honom istället för att bli skraj. Till saken hör att skådisen Jamey Sheridans denim-och-hockeyfrilla-look à la countrystjärna på dekis inte heller injagar särskilt mycket skräck. Men som sagt, de fysiska effekterna synes ändå mer genomarbetade än de animerade. Som vanligt har dessa 90-talets tidiga försök med CGI åldrats ofantligt illa.

Dessutom är det alltså flera av även de huvudsakliga skådisarna som faller igenom. Största skurken i det här dramat är tyvärr Molly Ringwalds Fran Goldsmith, vilket verkligen är synd eftersom The Stand lider en smula brist på vettiga kvinnliga rollfigurer. Men visst, i försöken att baxa ned den voluminösa historien i en alldeles för liten kostym har mycket (nästintill all, skulle jag säga) av karaktärsutvecklingen fått trimmas bort. Vilket alltså innebär att det inte finns så mycket för Ringwald (eller Laura San Giacomo i rollen som Nadine Cross heller för den delen) att luta sig mot. I rättvisans namn saknas det i och för sig knappast manliga klavertramp heller. Jag har redan nämnt Sheridan men tvekar inte att klumpa ihop honom med exempelvis Adam Storkes Larry Underwood, Corin Nemecs Harold Lauder och Bill Fagerbakkes Tom Cullen.

Den senare rollen är å tredje sidan i sig självt halvskakig – jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Kings faiblesse för att utnämna personer med intellektuell funktionsnedsättning såsom stående i någon slags särskild kontakt med en högre makt. Eller ja, faiblesse och faiblesse, noga räknat kan jag än så länge bara komma på två där den andra lät vänta på sig ganska många år (wait for it…). Men i likhet med det senare exemplet vacklar Fagerbakkes prestation farligt nära lyteskomikens gräns.

Enligt Wikipedia ska King velat ha Mick Garris som regissör eftersom det var en kille som inte kom med allt för många egna idéer i förhållande till förlaga och manus. Jag vet inte hur smart det valet egentligen var. I nuläget är miniserien The Stand nedtrimmad till att enbart innehålla förlagans händelseutveckling. Allt som andas karaktärsutveckling och tankegods saknas, bortsett från att det religiösa anslaget blivit avsevärt mer prominent än vad jag minns från boken. Och den ende vi kan skylla på i det här fallet är King själv eftersom det i slutänden är hans manus som realiserats. Tyvärr misslyckas författaren allt för ofta med att överföra det som gör att folk dras till hans skrivna berättelser eftersom det är de elementen som tenderar att försvinna i adaptionerna han själv är inblandad i.

Nu har jag blivit så pass surmagad att jag nästan är benägen att säga att det enda som är riktigt bra med The Stand anno 1994 är scoret av W.G. Snuffy Walden. Faktum är att åtminstone ett par av hans melankoliskt folkiga countrymelodier är bättre än vad den här produktionen förtjänar. De i sig gör att jag som tittare ibland åtminstone får en aning om den episka americana-känsla som förlagan faktiskt dryper av. Men absolut, jag ska inte sticka under stol med att jag alltid blir lika glad när Miguel Ferrer dyker upp som Randall Flaggs handgångne man. Aaaaaaaand that’s about it.

Förlaga: The Stand (1978, omtryckt 1990 “Complete and Uncut Edition”)
Cameo: Teddy Weizak (en av de “goda” överlevarna i Boulder)

alt. titel: Knackarna, Les tommyknockers, Le creature del buio, Los Tommyknockers, Stephen King’s The Tommyknockers

Jag inser att det kanske låter lite perverst men jag skulle ändå ha velat vara en fluga på väggen när producenten Lawrence D. Cohen presenterade sin senaste snilleblixt för sin arbetsgivare ABC.

“Vad sägs om att göra en håglös miniserie av Stephen Kings hittills absolut sämsta bok? Ni vet, den som blivit känd för två saker: att det var den sista King skrev medan han fortfarande missbrukade i princip allt som gick att missbruka på den tiden (det har säkert tillkommit några alternativ sedan dess) och att den är fullkomligt crazy bananas. Det skulle i och för sig bli en produktion som kräver en del cash eftersom den ska innehålla slemmiga aliens och ett rymdskepp stort som en flyghangar, men det är väl inga problem? Förresten, inspelningen måste visst också genomföras på Nya Zeeland av TV-schematekniska skäl. Men den får inte hålla på längre än ett par månader. Grönt ljus, sade ni? Härligt!”

Men vad vet jag? Cohen hade kanske en jäkla cred inom bolaget då han redan hunnit tota ihop manus för De Palmas Carrie, Peter Straubs Ghoststory och It-miniserien från 1990? Och i rättvisans namn måste en liknande pitch dessutom ha gjorts igen bara några år senare eftersom vi nu också sitter med Dreamcatcher i knäet (wait for it…).

Om It var ett försök att återskapa och förverkliga barndomens skräckfilmer för Stephen King kan man utan större problem se The Tommyknockers som en sci-fi-motsvarighet (samt att eventuellt utnyttja ett par idéer han måste ha fått vid inspelningen av Maximum Overdrive). Den bjussar på både kroppsövertagande, ett hive-mind och en befolkning som överger tillbedjan av den amerikanska flaggan till förmån för en sjukligt grönt alien-ljus (som eventuellt kan ha transporterats hit från Dr. Toddhunters laboratorium). Men den högtflygande (heh…) versionen av Lovecrafts Color Out of Space, Heinleins Puppet Masters och Finneys Invasion of the Body Snatchers blev föga förvånande inte någon särskilt bra miniserie (två avsnitt om 90 mins vardera).

Till viss del beror det på att varken Marg Helgenberger eller Jimmy Smits är särskilt vassa i vad som ska föreställa huvudrollerna. Ingen av dem är ovan som TV-skådis och i rätt sammanhang kan bägge två vara riktigt bra. Detta är tyvärr helt fel sammanhang. Jag har emellertid lite svårt att avgöra om det beror på (a) deras egna prestationer eller (b) manuset som tvingar Helgenberger att yttra trötta repliker som ”Don’t worry, he won’t get far”. Men hon hade kanske kunnat säga det med bara aningens mer av inlevelse? Och Smits som tragiskt sliten återfallsalkis övertygar inte för fem öre. Med tanke på att Helgenberger under större delen av speltiden dessutom ska vara bleksvettig och tandgluggig finns det heller inte mycket av romantisk eller sexuell gnista dem emellan.

En rollbesättning som då funkar mycket bättre är Joanna Cassidy och John Ashton som lagens långa armar, vilka äntligen krokar i varandra. Sheriff Ruth Merrill och Butch Dugan får tyvärr inte mycket tid på sig att njuta av sin gryende romans. Några som däremot får ganska mycket tid på sig att rulla runt i sänghalmen är Traci Lords och Cliff DeYoung som femme fatalen Nancy Voss och den otrogne Joe Paulson. Varför någon som Nancy skulle ge medelmåttan Joe ens ett halvt ögonkast är fullkomligt obegripligt. Men det kanske var så att rollbesättaren som plockade ut just Cliff DeYoung, bara ville bli klar inför fjärdejuli-helgen eller något i den stilen? Hen bör i vilket fall som helst ha tyckt att publiken helt på egen hand kunde dra slutsatsen att den beige kurtisören måste vara ett veritabelt sexuellt vilddjur off camera.

Och…sedan är det inte så mycket mer. Eller jo, visst finns det fler skådisar i mixen. Exempelvis veteranen E.G. Marshall (nästan 160 acting credits på IMDb!), men på det hela taget känns produktionen ganska fattig på folk. Hela staden Haven verkar i princip inte bestå av stort mer än antalet personer man kan samla ihop från två hyfsat populära ABF-klasser. Något som förstås förstärker miniseriens påvra intryck. Men i och för sig, å andra sidan är Haven en stad där väntrummet hos veterinären innehåller så överraskande patienter som berguvar och kungskobror.

Och apropå påvert… I Haven sker alien-invasionen medelst batterier och äggkartonger. Egentligen borde väl alla rappliga ”uppfinningar” som stadsinvånarna kommer på under rymdskeppets inflytande ge en viss air av trovärdighet eftersom det antagligen är så det skulle se ut på riktigt. Alltså exempelvis en elvisp med dammvippor istället för vispar som ska putsa silver, snarare än något coolt superhightechmonster. Men i allt övrigt ger The Tommyknockers intryck av att vi borde förvänta oss det där superhightechmonstret och då blir de reella pryttlarna lite…menlösa för att uttrycka det milt.

King är ju aldrig främmande för att mer eller mindre framgångsrikt knyta ihop sina världar men jag vet inte hur smart det egentligen var att i fallet The Tommyknockers placera Haven ganska nära Derry. Dels påminner det läsaren att författaren redan använt greppet med ”uråldrigt begravt rymdskepp” en gång förut, dels förväntas vi alltså köpa att det inom ett förhållandevis litet landområde i nordöstra USA i en okänd forntid landat två, sinsemellan oberoende, rymdskepp? Däremot störde jag mig inte lika mycket på hund-kommentaren ”He’s a regular Cujo” eftersom det känns som om det faktiskt var något som folk skulle kunna säga anno 1993, tolv år efter boken och tio år efter adaptionen.

Ännu en havererad TV-produktion med prefixet ”Stephen King’s…”, alltså. Och det är tyvärr inte den sista.

Förlaga: The Tommyknockers (1987)
Cameo: –

alt. titel: Gräsklipparmannen, Manden med plæneklipperen, Gressklippermannen, Gräsklipparen, El hombre del jardín, Realidad virtual, Le Cobaye, Der Rasenmähermann, Virtual Wars, Stephen King’s The Lawnmower Man

I början av 90-talet vill Dr. Lawrence Angelo ”expand human communication” via digitalisering. Jag tror faktiskt inte att han såg framför sig hur folk nästan 30 år senare skulle använda denna utökade kommunikation till att dela roliga kattvideos och ge varandra ”styrkekramizar”.

Men för all del, Dr. Angelo påpekar gång efter annan att hans virtuella bioteknologi måste användas med vishet om den ska kunna frigöra, och inte förslava, det mänskliga psyket. Vet ni vilka som skiter högaktningsfullt i det? Dr. Angelos chefer, så klart!

Vår huvudperson utför sina experiment på Virtual Space Industries, vilket i sin tur ägs av Department of Scientific Intelligence. Storbossen där (vars grottlika kontor andas mer Don Corleone än high tech) frågar enbart efter projektets möjlighet att skapa soldater. Han är inte ens nödvändigtvis intresserad av att skapa mer effektiva soldater eftersom egenskaper som okontrollerbar ilska viftas bort som petitesser i sammanhanget. Det är nästan så man kan tro att denne departementschef drömmer om en återkomst för flugsvampsdrogade bärsärkar på världens slagfält.

Men den ansvarsfulle (nåja…) forskaren Dr. Angelo delar alltså inte sin arbetsgivares drömmar. Därför fortsätter han sitt experimenterande hemma i källaren tillsammans med trädgårdsarbetaren Jobe Smith. Jobe är inte så snabb i skallen och Dr. Angelo lockar med honom på äventyret genom att lova att det kommer att göra Jobe smartare. Men hans virtuella bioteknologi kommer att påverka Jobe på helt oförutsägbara sätt.

Stephen Kings korta novell från 1975 är en märklig liten sak som faller tillbaka på grekisk mytologi, paganism och grumlig naturmystik. Den har som synes i princip ingenting gemensamt med Brett Leonards film (regissören skrev också manus tillsammans med en Gimel Everett). Jag vet inte om det enbart var detta faktum som låg filmen i fatet redan när den kom eller om detta tidiga exempel på förhållandevis massivt CGI-användande på film inte såg särskilt bra ut ens när det begav sig.

Dr. Angelos virtuella ”verklighet”, som han hellre flyter omkring i än umgås med sin gnatiga hustru, består mest av olikfärgade former som ibland rör sig i något slags malströmsmönster. Men för all del, Pierce Brosnans hårt pressade forskare tycks vara storkonsument av brun sprit vilket kanske ger upplevelsen dess nödvändiga förstärkning?

Eftersom jag faktiskt inte kan minnas om jag blev imponerad eller inte av CGI:n för nästan 30 år sedan nöjer jag mig nu med att konstatera att den förstås gör filmen oerhört daterad. Men inte bara det, det finns heller ingen logik i det vi ser. En virtuell scen kan börja med en PoV-vinkel och vi i publiken ser bara ett par händer (som givetvis enbart utgörs av 16 olika block vardera) men vilken sekund som helst kan kameravinkeln skifta och vi ser hela den digitala figuren som i en ”vanlig” film. När Jobe får allt större krafter är det högst oklart om han kan dra in vanliga människor i sin digitala dimension och där påverka dem eller om han faktiskt kan styra verkligheten som om den vore digital (tänk Matrix-Neo).

Men för all del, nog hade man kunnat köpa lite tafflig datorgrafik (av en marginellt högre nivå än svävande-kromkoner-över-schackrutigt-golv) om resten av The Lawnmower Man varit av toppkvalitet. Det är den inte. Snarare är den av en sådan art att jag blir full i skratt av var och varannan scen. Vi kan väl börja med själva titeln – Jobe kallas förvisso för ”lawnmower man” för att han klipper folks gräsmattor men det är inte en term som ligger särskilt naturligt i folks mun. Han konstruerar dessutom en slags gräsklipparnas Citizen Kane – Big Red – men när den till slut kommer till användning som mordredskap framstår det bara som rätt omständligt och otympligt eftersom Jobe vid det laget har typ Jedi-krafter (som i och för sig är ganska pixliga).

Alla rollprestationer tyder på att skådisarna fått instruktioner att agera som om de är med i ett seriealbum. Det är stereotypt och överdrivet på alla håll och kanter. Pierce Brosnans forskare är intensiv, svettig och uppbragd under minst hälften av speltiden (men vi förstår att han är en cool snubbe eftersom han har örhänge i vänstra örat). Jeff Faheys inledande dumbom spärrar upp ögonen och beter sig som om han vore med i George of the Jungle och inte en sci-fi-high-tech-skräckis. Samtidigt som hans överkropp antyder att han, utöver att klippa folks gräsmattor, måst ägna sig rätt avancerat kroppsbyggande. Medan Dean Norris råbarkade storboss (vem älskar inte Dean Norris?!) inte ens behöver öppna munnen för att vi ska förstå att han är en rutten typ när han stirrar ut sina stackars anställda via videolänk.

Utöver det bör Virtual Space Industries ha fått någon slags superdeal på betong eftersom det ser ut som om till och med kontorsmöblemanget är gjort av detta material. Samtidigt som säkerhetssystemet måste vara ganska risigt eftersom Jobe kan plocka med sig en tjej in i det allra heligaste. Och vi blir med kraft påminda om hur pass långt digitaliseringen ändå kommit när triumffanfaren över födseln av en helt ny, digital entitet ljuder genom alla världens…telefonledningar.

Alltså en film som tacknämligt nog ganska ofta trillar ned i så-dålig-att-den-blir-bra-hålet. Men den har inte ett skit med Stephen King att göra.

Förlaga: ”The Lawnmower Man” (Cavalier 1975, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: “The Lawnmower Man”
Detta är i sanning en märklig liten novell. Själva idén är så pass rudimentär att det självklart behövs lite Stephen King-utfyllnad med protagonisten Harold Parkettes tankar kring familjeliv – ångest inför den uppväxande dottern och en relation med frugan som i vanlig ordning är lite skakig.

Jag vågar nog också påstå att novellformatet gör att författaren kommer undan med att inte göra något särskilt elaborerat världsbygge kring det faktum att Pan har startat en trädgårdsfirma men inte vill att någon (utom kunderna) ska veta om det.

Fortfarande läsvärd av tre anledningar: den är föredömligt kort, King visar prov på sedvanligt fängslande berättande som inte har med själva skräckmomenten att göra och den sticker ut på grund av sin idé.

alt. titel: Somme tider vender de tilbage, Vengeance diabolique, Stephen Kings Manchmal kommen sie wieder, Stephen King’s Sometimes They Come Back

Amerikanske författaren Thomas Wolfe har skrivit en roman med titeln You Can’t Go Home Again, men ibland kommer man ändå tillbaka. Som läraren Jimmy Norman. Han återvänder till hemstaden med frugan Sally och sonen Scott, trots att hemvändandet för med sig en avsevärd psykisk press. Men som Jimmy påpekar: ingen annan skola i hela USA ville anställa honom efter att han fått någon form av sammanbrott och gett sig på en elev.

Jimmy är alltså redan en pressad man och inte blir det bättre av att han nu tvingas vara i närheten av tågtunneln där hans älskade storebror Wayne mötte ett grymt öde för nästan 30 år sedan. Därför ser det kanske inte så bra ut att en av Jimmys elever, Billy Sterns, störtar mot sin död efter att ha blivit förföljd av en vilt tutande Jimmy i dennes vita folkabuss. Det bara Billy och Jimmy kunde se var dock den gamla chevan med eldsflammor som tvingade Billy av vägen. En exakt likadan cheva som kördes av gänget som orsakade Waynes död.

Vad jag kan minnas av novellen med samma namn, som ligger till grund för Sometimes They Come Back, är att det är mycket mer ambivalent om gengångarna av broderns mördare är något som Jimmy inbillar sig eller om det verkligen handlar om övernaturliga fenomen. Dagens TV-film väljer dock ett annat spår. Det är ingen större tvekan om att exempelvis Billy också ser den spöklika bilen, han försöker ju fly från den. Jimmys son Scott hittar ett par exakt likadana basketskor som Wayne hade på sig den där olycksaliga dagen. Därmed finns inga frågetecken kring huruvida allt som är på riktigt eller bara en konsekvens av Jimmys psykoser. Däremot gör kopplingarna mellan Jimmy och dödsfallen bland hans elever att han misstänks för brotten, vilket blev en ganska snygg detalj i det hela.

Överhuvudtaget måste jag säga att Sometimes They Come Back var helt ok, särskilt för att vara en TV-film. En del i den upplevelsen utgörs dock sannolikt av att jag såg en kopia som fortfarande hade kvar alla samtida reklamavbrott från när den sändes som ”CBS Tuesday Movie” på någon kanal i närheten av St. Louis. Ultra Slim-Fast, McDonalds, Wal-Mart, Aquafresh tandkräm och trailers för kvalitetsfilmer som FX2 och Stone Cold.

Möjligen att inledningen, när Jimmy främst ska gå omkring och må dåligt samt ha mardrömmar, är lite seg men sedan rullar historien på ganska bra. Tempot och framställning känns kompetent – regissören Tom McLoughlin hade tidigare jobbat med både Jason Lives samt TV-serierna Freddy’s Nightmares och Friday the 13th. Här finns en hel del detaljer som gör att det blir ett bra flyt, exempelvis när Sally ska beväpna sig med en kökskniv och först tar en liten skalkniv för att sedan byta ut den mot rejälare doningar. Vad jag kan bedöma slipper vi några som helst datoranimerade effekter, vilket naturligtvis inte innebär att det blir särskilt mycket mer trovärdigt att de elaka pojkarnas cheva exploderar som den vore tankad med dynamit när den blir påkörd av tåget. Följdriktigt i film-sammanhang möjligtvis, men inte så trovärdigt.

Jimmy spelas av Tim Matheson som gör ett hyfsat jobb med att se stressad och pressad ut på ett sätt som skulle ha gjort mig rätt nervös om jag varit någon av hans elever. Behöver jag säga att ingen av dessa elever ser ut att vara i närheten av gymnasieåldern? Ännu roligare var det att återse Brooke Adams från The Dead Zone som frugan Sally (hennes främsta insats består dock i att be sin make komma tillbaka till sängen). Lille Robert Hy Gorman framstår i sin tur som befriande vanlig i rollen som sonen Scott. De tre som spelar de återvändande spökena— Robert Rusler, Nicholas Sadler och Bentley Mitchum – är förvisso så långt ifrån ”vanliga” man kan komma, men det passar å andra sidan in i historien.

Där man väl märker att Sometimes They Come Back är en TV-film (förutom reklamavbrotten i min tittning, alltså) är dels det städade språket (jag tror den värsta svordom de mordiska gengångarna presterar är ”butt face”) dels betoningen på religionens kraft och familjevärderingar. Detta är inte heller något jag minns från novellen men exempelvis får Sally och Scott, på Jimmys inrådan, söka skydd i kyrkan eftersom hans storebror försäkrade honom om att det var en trygg plats när de var grabbar.

En adaption som förvisso sticker iväg en bit från förlagan men som i alla fall lyckas göra något eget med historien kan jag tycka. För att vara en TV-produktion i King-filmsuniversat är Sometimes They Come Back verkligen inte det sämsta man kan dragga upp.

Förlaga: “Sometimes They Come Back” (Cavalier 1974, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: “Sometimes They Come Back”
Jag vet inte om man ska skylla TV-filmen för att de flesta sannolikt minns själva premissen för novellen (forna antagonister går igen) men däremot mer sällan upplösningen (Jim Norman åkallar en demon genom att offra bägge sina pekfingrar). Vissa manusförändringar kan jag dock tycka känns rimliga, för novellen i sin ursprungliga form var sannolikt både för grotesk för TV-publiken anno 1991 och för svår att genomföra rent effektmässigt.

Däremot var jag helt fel ute när det gällde ambivalensen i förhållande till Normans mentala tillstånd. Dels innebar hans sammanbrott aldrig att han hade varit våldsam mot en elev, dels finns det flera vittnen till att det första dödsoffret (Billy Sterns) blir påkörd av en gammal bil.

Novellens styrka skulle jag säga är kombinationen av Jim Normans personliga trauma och stressen det innebär att stå som lärare framför en klass med ovilliga, tjuriga eller rentav fientligt inställda elever. Att lösningen sedan blir att åkalla en demon får däremot skrivas upp på den rena fantasins konto.

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.

I själva verket rymmer Falco Plains bland annat hetsporren Dr. Richard X. Toddhunter som slänger alla säkerhetsföreskrifter överbord för att kunna utföra sina försök att lösa åldrandets gåta. Han tar heller inte mycket ansvar för sin vårdslöshet – när den enorma generatorn börjar pulsera med ett grönt sken flyr han hals över huvud och låter istället sina assistenter och Harlan ta en del av smällen.

De olycksaliga assistenterna krossas av nedfallande instrument men Harlan verkar till en början ha klarat sig riktigt bra. Men snart upptäcker Gina att något inte står rätt till med hennes make och han hamnar i blickfånget för Jude Andrews, obeveklig lönnmördare och allt-i-allo vid ”The Shop”. Nu måste Harlan och Gina komma undan Andrews och vem är bättre skickad till det än Andrews före detta partner, Terry Spann, vilken numera jobbar som säkerhetsansvarig på Falco Plains?

I likhet med exempelvis Sleepwalkers (som kom året efter) och Storm of the Century (från 1999) är Golden Years inte en adaption utan ett genuine bona fide “Stephen King original script”. En miniserie om sju avsnitt som producerades av CBS. King själv ger cred till David Lynch och hans Twin Peaks för att TV-bolagen ens började överväga att skapa serier av annan kaliber än Dallas och Falcon Crest.

King kallar sin egen skapelse ”Twin Peaks without the delirium” som om det skulle vara något positivt. Tyvärr sätter han fingret på en stor del av vad som kvalitativt skiljer en produkt som Golden Years från Twin Peaks. Jag måste förvisso erkänna att dagens miniserie inte är lika hiskelig som några av Kings andra TV-produktioner, men snackar vi knappast toppklass här.

Jag reagerar exempelvis ganska omgående på att Harlan Williams, spelad av Keith Szarabajka, ser något märklig ut och det får snart sin förklaring. Harlan ska ju långsamt bli allt yngre och Szarabajka är i själva verket nästan 20 år yngre än Frances Sternhagen som spelar Gina. Hans åldersmakeup lämnar alltså en del övrigt att önska. De grönlysande effekterna som ska signalera den kraft som Dr. Toddhunter försöker manipulera är inte heller mycket att yvas över.

Trots det måste jag som sagt ändå erkänna att jag fångas mer av Golden Years än vissa andra, kommande TV-produktioner. Jag tror att det handlar om dels rollfigurer, dels -prestationer. Exempelvis är Toddhunter prillig, på gränsen till farsartad, på ett ganska roligt sätt. En liknande roll spelas av Stephen Root som byråkratibesatt mellanchef. Överhuvudtaget kan man konstatera att Golden Years lyckas bättre med sina humoristiska drag än mer actionbetonade dito. Däremot kan faktiskt en viss spänning också infinna sig ibland.

Felicity Huffman i rollen som Terry Spann lyckas å sin sida göra sin avhoppade agent både tuff och mänsklig. Hennes uppenbarelse är dessutom inledningsvis så otroligt lik en viss Dana Scully att jag måste undra om inte Huffman i den här rollen var en förebild för FBI-agenten. Eller också var det så alla statsanställda yrkeskvinnor såg ut i början av 90-talet.

Huffman får också ha en bra dynamik med Falco Plains chef general Crewes, vilken gestaltas av pålitlige TV-skådisen Ed Lauter, och jag gillar vid det här laget Frances Sternhagen så pass mycket att jag nästan köper hennes hängivenhet till sin make trots den uppenbara åldersskillnaden.

Nu börjar vi också hitta så pass många fiktiva och verkliga kopplingar mellan olika produktioner att det kan börja vara dags att tala om ett Stephen King-universum. Här återkommer alltså The Shop från Firestarter och King låter till och med Terry Spann säga att Andrews är en bättre agent än den kände John Rainbird. Temat om åldrande, eller ett hejdat sådant, återkommer ju i The Green Mile. Sådant som mer handlar om nickningar är exempelvis att vi får en rollfigur med smeknamnet Capt’n Trips. Ett av avsnitten regisserades av Michael Gornick, som ett par år tidigare gjort Creepshow 2 och Frances Sternhagen känner vi ju igen från Misery (hon skulle dessutom återkomma i 2007 års The Mist så här har vi något av en King-veteran på skådissidan).

Golden Years slutar tyvärr oerhört abrupt och då var mitt DVD-slut ändå justerat jämfört med var TV-tittarna fick ta del av i augusti 1991 (enligt miniseriens Wikipedia-sida). Tanken var att serien skulle fortsätta, varför man planerat för ett saftigt cliffhanger-slut, men i slutänden sade CBS blankt nej. Därför blir det också lite svårt att avgöra om de sista avsnittens relativa svaghet beror på detta eller på det faktum att de inte skrevs av King (som bara lagt upp riktlinjerna för hur historien skulle fortsätta) utan av en Josef Anderson. För att parafrasera Adam Driver i While We’re Young: ”Let’s just not know”.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Busschaufför

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Men nu är Annies hus så pass rullstolsanpassat att Paul kan snoka runt när hon är borta. Men det är förstås inte utan sina faror – Paul har vid det här laget förstått att hans räddande ängel också har vissa drag av djävul i sig. Om hon skulle komma på honom vet ingen vad som kan komma att hända.

Det känns som om upplägget för Misery (eller, som den kanske minst lika välfunna svenska titeln lyder, Lida) borde vara välbekant för alla, men det är kanske att överskatta en både gammal bok och film? För oss 70-talister, som dessutom gillar King, är det däremot fullkomligt självklart att se författaren Paul Sheldon räddas ur ett snöstormskraschat bilvrak av Annie Wilkes, hans ”no. 1 fan”. För att därefter följa vad som allt väsentligt är ett kapitalt icke-övernaturligt, men ack så nagelbitande, ställningskrig mellan sköterska och fånge.

Men kanske har Misery ändå ett mer tidlöst värde i sina olika teman? Jag är böjd att tro det. Om inte annat låter jag mig jag själv än en gång imponeras över hur berättelsen lyckas inkorporera sådant som författande, kreativa processer, normaliserade misshandelsförhållanden och missbruk. Det var ett tag sedan min senaste omläsning av boken men utifrån vad jag minns tycker jag att Rob Reiner och William Goldmans (regi och manus) adaption plockar upp just de här delarna riktigt fint.

Paul Sheldon är författaren som dragit in en massa kosing på böckerna om Misery/Lida, vilka landar bekvämt i en genre som skulle kunna benämnas ”Women with great hair fleeing gothic houses”. Inte vad Paul kallar ”riktiga” böcker och man får en föraning om att hans förhållande till fans som Annie är detsamma som för George R.R. Martin. Om inte annat uttrycker historien i Misery tydligt ambivalensen i förhållandet mellan författare och läsare – vem har egentligen ”rätt” till romanhjältinnan Misery? Paul som i bokstavlig mening skapat henne eller Annie som är beroende av henne för att ens tycka att livet är värt att leva?

Här är rollbesättningen av Kathy Bates som Annie inget mindre än briljant eftersom vi nästan in till det bittra slutet någonstans ändå tycker synd om henne. Hennes satta och bastanta uppenbarelse har något tragiskt över sig, något översiggivet. Samtidigt skäms vi lite å hennes vägnar över den ohämmade fjortislyckan när hon får smaka på lite äkta romantik genom sin romanfavorit – en vuxen människa borde väl ändå inte bli så upphetsad över lite kiosklitteratur?

Ytterligare andra scener låter oss dock bli lika imponerade över Bates förmåga att få publiken att hålla andan inför vad hennes labila sinnelag hittat på den här gången. Jag gillar valet att ibland visa upp hennes mån-ansikte som ur Pauls PoV – nära och inkräktande. Valet att ackompanjera många av hennes tirader med Marc Shiamans olycksbådande musik blir däremot något övertydligt och känns onödigt.

Annies relation till Misery och Paul Sheldon utspelas som ett ganska typiskt missbrukar-medberoendeförhållande, något som King vid det här laget sannolikt var ganska välbekant med. Hon förlorar fattningen gentemot Paul (ofta på grund av Misery) för att därefter be tusen gånger om ursäkt samtidigt som hon ger honom skulden för att hon inte kunde behärska sig.

I det perspektivet har James Caan en betydligt otacksammare skådisuppgift eftersom Paul Sheldon är en uteslutande reaktiv figur. Kanske var det också därför en lång rad mer prominenta skådisar, däribland Robert Redford och Al Pacino, tackade nej till rollen? I Misery har Paul inga större möjligheter att sätta sig upp mot sin antagonist på ett sant manligt vis (ge henne på käften) och vissa försök går dessutom om intet av rena olyckshändelser. Samtidigt skulle man kunna se scenen där Annie släpar ut honom ur den kraschade bilen som en slags pånyttfödelse. Bilolyckan har i någon mening förvandlat Paul Sheldon till en tabula rasa.

Det gör förvisso att rollfiguren Paul blir mindre intressant än sin roman-motsvarighet (där han målas upp som ett otvetydigt och egoistiskt rövhål) men samtidigt skulle jag vilja påstå att det gör Misery till en mer intressant film just eftersom det är ovant att se en så pass passiv manlig roll jämsides en sådan kvinnlig furie som Bates Annie. Han få dock plocka upp mer allmänmänskliga fragment, som stålsättandet inför att något kommer att göra jävulskt ont eller hur pass mycket man är beredd att böja sig inför en övermäktig censurkraft i syfte att spara sitt eget liv.

Trots alla dessa lovord hyser jag dock stort agg mot såväl Reiner och Goldman som rollbesättarna Janet Hirshenson och Jane Jenkins. Vad är det för fasoner att först ge oss flera underbara små scener med supermysiga sheriffparet Richard Farnsworth och Frances Sternhagen och sedan inte ändra vad som händer sheriff Buster?! Den händelseutvecklingen krossar banne mig mitt hjärta varenda gång jag ser filmen.

På det hela taget är Misery alltså en både bra och smart adaption. Reiner och Goldman har plockat godbitarna som gör sig bra dramaturgiskt men vist nog valt att trimma bort Kings over-the-top-element som funkar i boken men sannolikt varit svåra att omsätta cineastiskt.

Förlaga: Misery (1987)
Cameo: –

There’s something rotten in the town of Derry och vi vet ju alla vad det är, inte sant? Under staden lurar Det, som vart 30:e år kravlar ut ur kloakerna för att livnära sig på små barn och deras rädsla. Alla vuxna vet att titta bort när så krävs och de enda som vågat stå upp mot monstret är the Loser’s Club. Först på 50-talet och sedan igen, på 80-talet.

De modernare två-delars-filmatiseringarna från 2017 och 2019 såg det för gott att baxa hela historien vidare ytterligare 30 år men dagens miniserie (om två avsnitt) höll sig till Stephen Kings förlaga. Inte så konstigt, eftersom 80-talet precis avslutats, men i backspegeln är det svårt att förhålla sig neutral inför Richie Toziers bjärt turkosa silkeslumberjacka eller Bill Denbroughs glasögon modell dasslock hur samtida de än må vara. Medföljer inte filmhistoriens mest ogenomträngliga och skyddande nostalgiskimmer till denna version av It är det väldigt mycket som fastnar i krävan hos mig som filmtittare.

För även om jag länge haft ett mycket kärleksfullt förhållande till Kings tjockisroman blev det aldrig av att se It när det begav sig. Risken är i och för sig ganska stor att jag redan då skulle ha varit lite för gammal och och inte tillräckligt förtjust i skräckfilm för att skaffa mig det där skyddande nostalgiskimret. Och när jag nu bänkar mig för en långsittning framför TV:n är det bara att acceptera att det är bra mycket mer än 80-talsmodet som skapar problem för miniserien.

Jag har full förståelse för att Kings hopvävda narrativ inte är det enklaste att överföra till filmmediet men tidshoppen fram och tillbaka är i mina ögon inte seriens huvudsakliga problem. Istället handlar det om att regissören och manusförfattaren Tommy Lee Wallace (manuset skrev han tillsammans med Lawrence D. Cohen) dels misslyckas med att klämma något som liknar mellanmänskliga relationer ur sina skådespelare (unga som gamla), dels tvingar dem att spela upp nästintill debilt styltiga mono- och dialoger.

Var och en för sig presterar några av dem helt ok, inom ramen för det debilt styltiga samt inte sällan parodiskt övertydliga. Inte minst lyser John Ritter (den vuxne Ben Hanscom) upp varenda scen han är med i med sin obönhörligt sympatiska personlighet. Fasiken, han borde ha haft skägg oftare i sina roller (bara det där skägget utstrålar mer karisma än nyversionens Jay Ryan, just sayin’). Väldigt snabbt paras Ritter ihop med Annette O’Toole som inte är direkt dålig men som heller inte gör mycket väsen av sig.

Den vuxne Bill gestaltas av Richard Thomas som gör acceptabel tolkning av ännu en av sina patenterat sårbara män. Denna gången tyvärr dessutom utrustad med hästsvansen från helvetet (det finns nog i och för sig inga andra varianter för män) som ger mig kväljningar varje gång kameran smyger upp bakom honom. Hans yngre jag spelas av Jonathan Brandis vilken gör en så pass bra prestation att det känns avgjort ledsamt att veta att skådisen länge kämpade med missbruk och till slut tog livet av sig början på 00-talet.

Men utöver de här tre eller möjligtvis fyra typerna (ok, jag kan kosta på mig att klumpa ihop dem med Seth Green som porträtterar den unge Richie Tozier) finns inte mycket i övrigt att hurra för. Jämfört med barngänget i nyinspelningarna har 90-talskidsen inget att komma med och även om 10-talets vuxengrupp inte spelade i samma liga som sina yngre jag tvingades de i alla fall inte i samma utsträckning till beteenden och åthävor som fick dem att framstå som idioter snarare än skräckslagna.

Det andra problemet är att miniserien hanterar sin berättelse som om det redan i förväg funnes ett kontrakt mellan publiken och produktionen. När det begav sig kunde slasherfilmer komma undan med att skapa skräck genom att i princip öppna upp med ett grymt mord eftersom alla visste att det var det som en slasherfilm går ut på. Men när It utan någon som helst uppbyggnad (ett av författaren Kings starkaste kort som vi ju vet) inleder med att ta livet av en liten flicka skapas ingen atmosfär av obehag eller kuslighet. Det hela blir bara konstigt eller möjligen kallt konstaterande.

Och det fortsätter olyckligtvis i samma stil – många av Kings ikoniska scener finns återskapade men fullkomligt renons på känsla. Adaptionen vinner naturligtvis inte heller på att den tvingas artikulera det som i romanen är det tänkta men outtalade, exempelvis att Stans största svaghet är att han inte kan acceptera icke-logiken hos en varelse som It eller att det var ”meant to be” att Bev skulle hantera slangbellan, gängets enda reella vapen.

Men för all del, jag är inte beredd att fullkomligt såga detta första försök att realisera ett av Kings magnum opus. När slutscenen går över till att vara fullt ös creature feature med någon slags krabbspindel blir det faktiskt lite charmigt (särskilt jämfört med nyversionens CGI-fest). Detsamma gäller ett slags ”swamp thing” som hade kunnat platsa i en Creepshow-film. Wallace lyckas dessutom knåpa ihop ett par scener där folk inte är medvetna om att de är täckta med blod som blir lätt obehagliga. Rent skräckmässigt torde det bästa vara detaljen i Pennywise-sminkningen som får Tim Curry att se ut som om hans mun är ett enda, långt skärsår i ansiktet (i allt annat måste han dock se sig slagen av allas vår Skarsgård-avkomma). Men det är väl också allt, och för det vet jag inte om jag är beredd att offra dryga tre timmar.

Förlaga: It (1986)
Cameo: –

alt. titel: Les camions maléfiques, Rhea M. – Es begann ohne Warnung, Brivido, La rebelión de las máquinas

Några av läsarna kanske minns den där 80-talskampanjen ”Utan bilen stannar Sverige”? Men tänk om det är just bilarna som gör att Sverige stannar? Något i den stilen tänkte uppenbarligen Stephen King när han skrev novellen ”Trucks”, vilken sedan förvandlades till Maximum Overdrive.

Karriärsmässigt hade andra halvan av 70-talet och första halvan av 80-talet varit vänligt sinnade gentemot King. Vi räknar in böcker som Salem’s Lot, The Shining, Cujo, Christine och Pet Sematary. Filmadaptioner som Carrie, The Shining, Firestarter och Creepshow. Kanske är det förståeligt att författaren, mer eller mindre konstant drogad på vad som än fanns i närheten, fick hybris och trodde att han kunde göra vad som helst. Regissera en film exempelvis.

Jag har faktiskt inte sett detta närmast mytomspunna haveri förrän nu. Säga vad man vill om Stephen King, men något regissörsämne ger han verkligen inte prov på i Maximum Overdrive. Det är som om han sett Steven Spielbergs The Duel (i påtänt tillstånd) och tänkt ”Hur svårt kan det vara?!”

Uppenbarligen tillräckligt svårt för att dagens film inte ska ha mycket som talar för sig, bortsett från att den dels är rejält skrattretande, dels har ett soundtrack uteslutande komponerat av AC/DC. Jag gissar att det är Kings namn som både kirrat bandets medverkan, en rollista som ståtar med Emilio Estevez och en budget på icke föraktliga 9 mille från produktionsbolaget De Laurentiis Entertainment Group (som stod bakom Firestarter).

Själva historien i sig är väl kanske inte allt för undermålig. Den påminner faktiskt en hel del om The Mist i det att vi har en grupp människor som är fångade i något av det mest amerikanska som finns – ett ”truck stop” – och utanför väggarna väntar en ogreppbar fiende. Dock inte mer ogreppbar än att vi som tittar fått klart för oss att det sjukligt gröna skenet från kometen Rhea-M på något sätt fått alla mänsklighetens elektriska och mekaniska pryttlar att göra uppror. Kanske har vi till och med att göra med ett War of the Worlds-scenario?

Författaren King har en fin fingertoppskänsla för uppbyggnad och psykologiska karaktärsskisser. Regissören Kings fingertoppskänsla för sådant som händelseutveckling, stämningsbalans och personregi liknar snarare en svarvares, vilken fått händerna reducerade till armstumpar å yrkets vägnar.

Det mesta som händer i Maximum Overdrive är idiotiskt och övertydligt, vilket dock inte hindrar att det samtidigt förekommer en mängd logiska luckor, modell jänorma. Övertydligheten gäller däremot inte filmens eventuella budskap. Möjligen tänkte King i sin kokainrusiga hjärna att hans film sade något djupsinnigt om tillståndet i USA men vad det i sådana fall var är högst oklart. Det lilla gänget på Dixie Boy Truck Stop fråntas sina pryttlar och reduceras därmed till intet? De bombarderar en långtradare med texten ”Miller – Made the American Way” med raketgevär. För att det är dags att skjuta ”the american way” i sank? För att ”the american way” har skjutit sig självt i sank?

Ingen av skådisarna agerar med varandra. Inte sällan skriker de fram sina repliker i teatraliska utbrott som inte ens skulle påverka en android med känsloregisterchipet uppskruvat till max. Stämningsmässigt vevar hela alltet hej vilt mellan serietidningsmässigt makaber humor eller fars (VSB: Yeardley Smiths gällt gastande uppenbarelse) och vad som eventuellt ska vara något mer allvarligt menat. Tyvärr är det väldigt svårt att ens bli berörd av barnadödlighet när mordredskapen är en läskmaskin (Mel Brooks already did it…) och en vettvillig ångvält.

Slutsatsen som alltså kan dras är att en påtänd King fortfarande är en riktigt bra författare (VSB: Cujo) men en riktigt usel regissör. Själv är inte alltid bäste dräng. Tyvärr ger årets Halloween-tema vid handen att det uppenbarligen är ruggigt svårt att hitta ens habila drängar när det kommer till King på vita duken.

Förlaga: “Trucks” (Cavalier 1973, Night Shift 1978)
Cameo: Bankomatkund

Bonus: ”Trucks”
Det otroligt sura i sammanhanget är att novellen som Maximum Overdrive bygger på är riktigt, förbannat bra. Den är kort, tajt, brutal och har en lika enkel som klurig idé – vad skulle hända (särskilt i USA) om alla långtradare plötsligt fick för sig att göra uppror? Den börjar in medias res och sedan är det fullt ös för hela slanten. Språket är korthugget med ett par välfunna och makabert roliga liknelser. Det finns alltså all anledning att återupprepa slutsatsen ovan: writer – goooooood, director – baaaaaaad

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg