You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Som de två kontorsråttor de är har de dessutom valt varsin expressiv och konstnärligt lagd extrapartner – Robert är författare och Lucy dansös. Enda problemet är kanske att dessa personlighetsdrag också åtföljs av en viss faiblesse för dramatiska utspel; både Mary och Michael tycks lika utmattade av sina krävande skakelhopp.

Så varför inte röra om lite i grytan och ta en relationsmässig paus genom att vara otrogna? Med varandra.

Till en början blir jag inte klok på musiken i The Lovers. Den har tydliga drag av klassisk feelgood-musikal, typ Sound of Music eller Easter Parade. Det känns malplacerat tillsammans med äktenskapsproblemen hos ett medelålders par vilka dessutom verkar bli stressade intill panikens gräns av det stundande besöket från sonen Joel.

Men efter ett tag gifter sig musiken med historien och kombinationen kommer snarare att andas en slags modern shakesperiansk kärlekskomedi. Jag gläds med Derba Wingers Mary och Tracy Letts Michael som (på lite oklara grunder, ska erkännas) hittar tillbaka till sin ungdoms förälskad lunchknull.

Vill man skärskåda själva historien ligger filmens största problem just här. Vi får bara se hur paret hittar varandra på ett fysiskt plan men på något sätt fixar det alla problem i deras liv. Men för all del, även i filmer som handlar om yngre människor tycks ju sex vara svaret på alla relationsmässiga svårigheter så varför inte på samma sätt även om huvudpersonerna blivit lite mer till åren?

Winger och Letts är emellertid tillräckligt bra skådisar som gör tillräckligt trovärdiga prestationer för att jag ska vrida mig av obehag, exempelvis när de (pre-lunchknullsperioden) oväntat stöter på varandra i hemmet när bägge trodde att den andre skulle vara borta just den kvällen. Trovärdigheten följer även med det kroppsliga, särskilt Letts synes ha blott ett snabbmatsmål kvar till en hjärtinfarkt. Hans hummerröda ansiktsfärg när han skrattar lite för hysteriskt inne på sitt kontor gör mig allvarligt oroad.

Regissören och manusförfattaren med det spännande namnet Azazel Jacobs lyckas också hitta en hel del fina bilder eller scener som säger mer än enbart dialogen har att bjuda på. Den tyst utmattade desperationen i en ensam bil på en öde parkeringsplats när livet faller samman runtomkring en. Det halvhjärtade primalskriet framför jobbdatorn. Michaels urholkade silhuett i serveringsöppningen bakom Marys stela gestalt i soffan när det enda de kan dela är en flaska vin.

På det hela taget bjuder The Lovers på en välspelad historia som mot all förmodan lyckas vända och vrida lite ytterligare på de eviga frågorna om otrohet och lust.

Festivaldagens tredje film för Filmspanarna innan den storstilade avslutningen med Downsizing.
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Annonser

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Så när den vilda systerdottern Mika ber om hjälp ser Setsuko sin chans att sätta sig upp mot sin kontrollerande syster. Hon och Mika delar dessutom ett samförstånd (eller åtminstone en något labil personlighet) som inte finns mellan mor och dotter. Mika säljer sin moster engelskalektioner, vilka för Setsuko till neonbelysta och slitna lokaler som ser ut att användas för helt andra syften. Men i just rum 301 väntar ingen avancerad S/M-utrustning eller man klädd i blöjor, utan den propre John som skapat sig en ”English only zone”.

Därmed inte sagt att Setsuko får sig en konventionell språklektion. John uppmanar henne att klä sig i en risig Marilyn Monroe-peruk, ger henne tilltalsnamnet Lucy och ber henne prata runt en orange pingpongboll. Dessutom innesluter han gärna sina elever i en björnkram med den (egentligen inte alls) förklarande kommentaren ”I’m a hugger, what can I say?”

Men även om Setsuko blir både förvånad och förvirrad av Johns tilltag väcker de något i henne som gör att hon vill ha mer. Kanske var det möjligheten att slippa vara Setsuko för en kort stund eller den mänskliga närheten i en kram. Tyvärr visar det sig att John har sjappat när hon kommer för lektion nummer två och vad värre är, Mika har följt med honom till USA. Snart sitter två systrar på ett flygplan med destination L.A. Den ena på jakt efter sin dotter, den andra på jakt efter något som kan få henne att känna sig levande.

En minst sagt annorlunda kärlekshistoria även om själva grundtemat känns igen – Setsuko klänger sig fast vid bilden av John som något som kommer att förändra hennes liv i grunden. Det finns en hel del tragisk men stillsamt absurd humor i Oh, Lucy! även om det som vanligt är svårt att avgöra vad som är menat att vara komiska ögonblick och vad som är ett resultat av en annan kultur. Kanske alla som går i pension efter ett 42-årigt yrkesliv i Japan får en manshög teddybjörn istället för en guldklocka? Kanske alla japanska språkskolor leds av transor i röda lack-jackor?

Oh, Lucy! var en film som flöt på och där det hela tiden fanns en viss nyfikenhet på vart den skulle ta vägen. Men i slutänden blir jag inte tillräckligt fascinerad av Setsuko som person för att fortsätta fundera på henne eller hennes historia när filmen väl är avslutad. Det finns andra element som jag undrar över – vår huvudpersons eventuella tendenser till hamstring, hennes allmänna psykologiska mående, Japans höga självmordsfrekvens (vilken dock synes lägre än både Elfenbenskusten och Vitryssland) – men som bara fläktar förbi i filmen och aldrig får fäste i berättelsen.

Oh, Lucy! var den andra filmen på filmspanarnas SIFF-dag
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

.

Amerikansk indiefilm, diagnostikformulär 1A

Tydligt naturlig ljudbild (Ja/Nej)
Diegetiskt soundtrack (Ja/Nej)
Positiv och färgglad ljussättning (Ja/Nej)
Utspelas i New York (Ja/Nej)
Konstnärligt eller akademiskt intellektuell miljö (Ja/Nej)
Ironisk eller sarkastisk humor (Ja/Nej)
Kvick men samtidigt trevande dialog (Ja/Nej)
Slice of life-”historia” (Ja/Nej)
Fokus på kärlek och/eller relationer (Ja/Nej)
Tajt kompisrelation (Ja/Nej)
Huvudpersonens utmärkande drag: (1) Markerade ögonbryn (2) Stora tänder
Huvudpersonens utmärkande klädsel: (1) Hängselbyxor
Konstnärliga ambitioner hos huvudpersonen (Ja/Nej)
Oklarhet över livsambition hos huvudpersonen (Ja/Nej)
Quirkyness hos huvudpersonen: 75%

Diagnos:
Hög grad av indie. Som Fiffis filmtajm redan så korrekt benämnt The Boy Downstairs: Intetsägande men ändå inte jättetrist

alt. titel: Och Gud skapade kvinnan, …And God Created Woman

Eftersom det var synd om stackars Adam där han knallade omkring i Edens lustgård alldeles ensammen bestämd sig Gud för att skapa en ”hjälp, sådan som honom hövdes”. För den hjälpen som Adam behövde, den kunde inte fyllas av vare sig växter, fåglar eller fyrfota djur (vilket man kanske får vara tacksam för…).

Så skapade Gud en kvinna av Adams revben varpå mannen stolt deklarerade att hon var ”ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen”. Det var inte så mycket med women’s lib-rörelsen under den där första perioden i Eden. En viktig detalj i sammanhanget är också att ”mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra”.

Jag vet inte om det var just det som Roger Vadim bestämde sig för att ta fasta på när han valde titeln Et Dieu… créa la femme. Tittarna får emellertid närmast omedelbart bekräftat att särskilt blygsam, det är då inte den unga kvinnan Juliette. I Brigitte Bardots utsökt timglasformade skepnad framställs hon som ett slags naturbarn som gillar att gå barfota. Men inte allt för mycket barn förstås, för då skulle det kanske bli lite knepigt för alla män som vill ha henne. Bardot själv var 22 år 1956 men jag upplever att hon ser ut och framförallt beter sig som betydligt yngre i filmen.

Grejen med Bardots framtoning är att hon å ena sidan som sagt synes naiv och troskyldig men å den andra samtidigt är oerhört medveten om sin inverkan på det manliga könet och därmed manipulativ. Men på ett oskyldigt sätt. Ett kritiskt sinnelag skulle kunna säga att poängen med att förena dessa personlighetsdrag i Juliette är visa hur fullkomligt irrationella kvinnor är. De vet ju aldrig hur de vill ha det och är ett ständigt rov för sina egna himlastormande känslor.

Nå, vad händer då Juliette-med-torpedtuttarna i Et Dieu…? Samtidigt som hon blir hovsamt men ivrigt uppvaktad av den äldre M. Carradine suktar hon själv efter den unge Antoine Tardieu. Han är dock av en mindre trogen natur – löftet att hon ska få följa med honom till Toulon skiter han i så snart han kan. För att få Juliette att stanna kvar i staden (hennes lösaktiga beteende gör att hon riskerar att skickas tillbaka till ett barnhem tills dess att hon fyllt 21) föreslår M. Carrdine att Antoine skulle kunna gifta sig med henne, ett förslag han bara hånskrattar åt. Men en som spetsar öronen är Antoines yngre bror Michel eftersom han alltid suktat efter den ouppnåeliga.

Trots att alla – familjen (Mme Tradieu: ”Jamais!”), prästen (”Juliette är som ett ungt djur, du kan inte tygla henne”) och Juliette själv (”Jag är för nöjeslysten för att bli en bra hustru”) – försöker övertala Michel att skippa den fullkomligt galna idén framhärdar han. Och till en början ser utsikterna oväntat lyckosamma ut – Juliette har vett nog att vara tacksam mot den unge mannen och inviger honom i sexualitetens fröjder. Men så kommer Antoine tillbaka för att ta jobb hos M. Carradine.

Det är lika bra ett erkänna det – jag satte mig framför Et Dieu… i full förväntan att få se film som jag skadeglatt och med största nöje skulle kunna såga jäms med fotknölarna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, fråga bara nästan vem som helst av rollfigurerna i Et Dieu…

Inte så att jag upplevde något mästerverk, vare sig filmiskt eller feministiskt. Men själva den tragiska historien fångade mig ändå på något sätt. Det kändes till exempel lite oväntat att Juliette faktiskt är Michel trogen och tycks älska honom på sitt eget lite bakvända sätt. Det kändes helt enkelt inte givet vem i trojkan Michel-Carradine-Antoine som skulle gå segrande ur striden.

Sedan är kanske inte heller Bardot ett under av skådespelartalang, särskilt inte när hon ska föreställa förtvivlad, överspänd eller glädjestrålande. Föga förvånande är hon som bäst när hon ska vara den ”sex kitten” som i och med Et Dieu… blev hennes signum. Men med imponerande kroppsliga attribut, en hetsig avslutande dansscen och en illande brokig fransk färgsättning kommer filmen förvånansvärt långt.

Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.

***

Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!

Ja, jordens befolkning (för att inte tala om militären!) blir verkligen tagen på sängen när alla kärnvapen stiger till himlen för att harmlöst fortsätta rakt ut i rymden. Föga anar de att världens äldsta mutant vaknat till liv och bestämt sig för att det är dags för lite artmässig rensning. Ut med den gamla mänskligheten och…kanske in med en ny. De är ju ändå rätt användbara som slavar till den överlägsna art som är mutanter.

Gissa vem som efter ett par tragiska dödsfall känner sig dragen till den livsfilosofin? Charles Xavier som rosenkindad och stjärnögd bedriver sin skola för ”gifted youngsters”? Eller Erik Lehnsherr med blodfläckar på tröjan i en polsk skog?

Av olika anledningar blev det inte av att se X-Men: Apocalypse på bio när det begav sig och sedan började denna sjätte X-Men-film (åttonde om vi ska räkna med Wolverines egna rullar. Nionde om Deadpool ska få vara med i sällskapet…) få lite halvljum kritik. Själv har jag alltid haft en soft spot för serien men sänkta förväntningar är ju aldrig det sämsta att ha med sig i bagaget vid en tittning.

På ett sätt var det rätt roligt att Bryan Singer med X-Men: Days of Future Past i någon mening sopade brädet rent från allt som hände i de första tre X-Men-filmerna. Därmed är det ingen idé att haka upp sig på eventuella diskrepanser mellan originaltrilogin och Apocalypse. Tyvärr kunde ju inte Days… hålla tassarna borta från en liten idyllisk avslutningsscen där Wolverine vaknar upp i en nutid som definitivt ligger efter 1983. Innebär det att vi kan sitta lugnt i båten eftersom den här filmens hotande undergång aldrig kommer att inträffa?

Nå, Apocalypse försöker väl ducka de flesta invändningar av den typen genom att Charles Xavier får hålla något slags snömosigt tal om ”ripples in time”. Kanske är det också meningen att publiken ska tolka förekomsten av Star Trek-avsnitt på TV både här och i Days… som en blinkning och tyst överenskommelse om att inte grotta ned sig allt för djupt i den sortens frågeställningar?

Som i alla X-Men-filmer står förstås motsättningen mutant-människa i centrum. Finns det utrymme för fredligt samförstånd eller utgör mänsklighetens fruktan för det främmande ett så stort hot att det enda valet står mellan att gömma sig eller att slåss? Historien har plussat på Magnetos förhållandevis timida fascism med urmutanten Apocalypse som inte verkar kunna prata om mycket annat än svaga och starka individer. Om jag förstår mytologin rätt ser han som sin uppgift att från gång till annan bränna ned världen i syfte att ge en ny kull mänsklighet chansen att visa vad de går för (tips: mänskligheten gör honom aldrig tillräckligt nöjd). Fair enough, jag tycker att det är en tillräckligt intressant nöt att försöka knäcka för att i alla fall inte tröttna på den den här gången heller.

Det jag gillade med Days… var bland annat att den historien till viss del satte Raven/Mystique i centrum och till min glädje fortsätter den utvecklingen i Apocalypse. I den värld som skapades genom händelserna i Days… är hon en hjälte och förebild. Hon får också utgöra en medelväg mellan Charles hoppfullhet och Eriks pessimism genom att propagera för att det aldrig är helt fel att kunna slå tillbaka om det skulle behövas. På samma sätt som frågan mutant vs människa upptäcker jag genom Apocalypse att jag än så länge heller inte tröttnat på trojkan James McAvoy, Jennifer Lawrence och Michael Fassbender. Snarare har de ju haft ett par filmer på sig att fördjupa sina roller sedan First Class.

Apocalypse dras absolut med en hel del problem (inklusive den obligatoriskt innihelvete för långa slutfajten) men jag tyckte ändå om både innehåll, action och de ny(gamla) mutanter som vi får möta. Att den sedan inte kan åkalla riktigt samma tyngd som dödscenerna i Days… är inget att förvånas över. Det säger sig självt att Sentinels är mer skrämmande än en blåbärsputte med gudskomplex.

Denna senaste del i X-Men-sagan kan med fördel ses på streamingtjänsten C More. Du hinner se den många gånger på den gratismånad som C More står till tjänst med.

alt. titel: The X-Files: Fight the Future

Säsong 5 av serien The X-Files sade farväl till Mulder och Scully i den rykande askhög som fanns kvar efter att deras evige nemesis, Cigarette Man, lämnat en avskedspresent i arkivskåpen. Det var den 17 maj men fansen behövde lyckligtvis inte vänta särskilt länge på sitt nästa äventyr i det okända. Blott en månad efteråt dök nämligen en liten film upp på biograferna.

Nu har våra frejdiga FBI-agenter sugits upp i den vanliga byråkratin och är för närvarande i Dallas för att agera mot ett bombhot. I sedvanlig ordning gör Mulder inget by the book och Scully hakar på som den stöttande kvinna hon är. Därför befinner de sig i en helt annan byggnad än den som blivit bombhotad och givetvis är det den som i slutänden flyger i luften.

Därefter följer vad som vid det här laget torde vara en välbekant cirkus med utfrågningar och förhör: varför befann de sig i fel byggnad som ju visade sig vara rätt? Är de beredda att ta ansvar för de fyra brandmän som omkom i attentatet? Varför lät sig den överordnade agenten Darius Michaud sprängas i småbitar?

Men Mulder anar återigen att det ligger en hund begraven i fallet modell Grand Danois (när gör han å andra sidan inte det?) och lyckas återigen släpa med sig en motsträvig Scully till Dallas. En obduktion senare börjar även Scully hålla med om att det förvisso är något skumt med en kropp som inte verkar vara så mycket sprängd som i rena upplösningstillståndet. Mysteriet fördjupas när de också får chans att undersöka fossila benfragment som verkar drabbats av samma upplösning.

The X-Files-produkterna är tydligen dömda att till att bli en lång räcka besvikelser för min del. Eller ja, kanske inte direkt besvikelser. Mer ett slags omtumlat förvirringstillstånd – jag minns ju det här som riktigt bra?! Fight the Future är för all del ingen genomusel film men den är verkligen inte den thrillride som den en gång var (må så vara kanske bara i mitt huvud).

Kanske hänger det också på att jag nu har serien i relativt färskt minne och i det avseendet kommer filmen inte med särskilt mycket nytt. Den återvinner istället friskt bland Majestic 12-konspirationer, genetiskt modifierade bin och den oljigt svarta substansen that we all know and love.

Det den lyckas med är att få till ett par snygga scener som faktiskt också kan vara riktigt spännande. Jag minns särskilt inledning nummer två där en ung Lucas Black trillar ned mot sitt alieninfesterade öde. Martin Landau som konspirationsteoretikern Alvin Kurtzweil är också ett rätt roligt tillskott men visst är det lite märkligt att Mulder har ett (högeligen photoshoppat) foto av mannen i sitt eget fotoalbum utan att ha det blekaste minne av karln?

Det som däremot åldrats nästan lika illa som de avslutande (datoranimerade?) effekterna i ett snöigt ”Antarktis” är alla de hål och allmänna konstigheter som den övergripande mytologin samlat på sig sedan serien körde igång 1993. Varför envisas Majestic 12 med att vara så skraja för Mulder? Jag ställer mig högst tveksam till att han skulle bli någon slags foliehattarnas martyr i en sådan omfattning att det skulle påverka deras planer överhuvudtaget. Snarare har han väl ägnat de fem år vi känt honom med att framstå som allt mer neurotisk, paranoid och oberäknelig.

Vilken roll har egentligen Cigarette Man? Är han en ren springpojke eller har han något slags mandat och hur stort är i så fall det? Och om nu Majestic 12 är en organisation som ”never make mistakes” blir det jäkligt svårt att se hur deras agerande skulle leda fram till något funktionsdugligt mål.

Det filmen gör bra (men tyvärr utan att göra någon poäng av just det) är att visa på orimligheten i en omfattande och övergripande konspiration. Här pekas FEMA ut som djävulens hantlangare och det är ändå rätt många personer som är på plats vid det där hålet i Texas. Sannolikheten att ingen av dem skulle snacka utan att det är upp till två enskilda FBI-agenter att rota rätt på sanningen torde vara minimal.

Lite unket kan jag också tycka att det känns att Mulder än en gång måste rädda Scully undan alieninvasionens sinistra klor även om hennes gisslansituation nu blev mer påtaglig jämfört med den tidigare cancerdiagnosen. Men han behöver kanske återupprätta sin manlighet efter erkännandet att han ”owe her everything!”?

Slutet hämtar inspiration från såväl Alien som The Thing och på något sätt blir jag ändå lite glad över att se en konstruktion som skulle ha fått storstryk som en ren kopiering av The Matrix om det inte vore för att den filmen kom 1999. The X-Files är värda ett bättre öde än så. Nu återstår bara att se vad de fyra avslutande säsongerna kan bjuda på.

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Demonernas förmåga till hemsökelse och besatthet gör att hotet från dem framförallt ligger i själva invasionen av antingen hemmet eller den egna kroppen eller både och. Det här gör dem förstås till utmärkta verktyg för att utforska både taskiga familjerelationer (The Amityville Horror) samt gränslandet mellan vett och vanvett (The Entity). Katolska kyrkan har ju självt i sin exorcismritual å det starkaste varnat för hur lätt det är att blanda ihop psykisk eller somatisk sjukdom med “äkta” besatthet. Jag skulle dock vilja påstå att tendensen att låta demoninfestering bli en slags artikulering som något helt annat och mer vardagligt var vanligare under 70- och 80-talen än i de allra senaste filmerna som ingått i temat.

Med start i Insidious tycker jag nämligen att det börjar bli knivigt att skilja på spöken eller poltergeists och demoner – de har oftast samma krafter och verkar genom både hemsökelser och besatthet. Därmed försvinner också lite av poängen med den klassiska exorcismen. Spöken är ju ingen idé att exorcera genom åkallande av Guds namn. I de fallen tjänar man däremot på att gräva sig bakåt i historien och försöka komma underfund med vad som driver monstret (som i The Conjuring). En slags motsvarighet till 70-talsinställningen om att brottslingar alltid är ett resultat av det omgivande samhället skulle man nästan kunna säga. Och med det i bakhuvudet kanske vi måste förlägga början på det fenomenet redan i Dead Birds som ju kom sex år före Insidious?

Som inläggets titel antyder är skräckfilmspersoner alldeles för förtjusta i att försöka kontakta eller kommunicera med demoner – alltid ett idiotiskt drag (Paranormal Activity, Insidious 3, Demonic). När ska det sjunka in att Ouijabräden och liknande attiraljer enbart är av ondo?!

En handfull filmer beskriver en situation där besatthet eller hemsökelse kommer helt utan egen förskyllan, där kanske The Exorcist är det mest klassiska exemplet tillsammans med The Entity. Undantar vi besatthet från kriterierna skulle jag också vilja slänga upp Night of the Demon på bordet även om det finns ett tydligt hämndmotiv i det fallet.

Men i de allra flesta andra fall handlar det om att monstret i fråga antingen blir åkallat fullt medvetet (The Possession of Michael King) eller att den besatte kommer i kontakt med ett hemsökt föremål (Annabelle) alternativt hemsökt plats eller hus (Last Shift, The Amityville Horror). Mer orgipbara hemsökelsekanaler har vi också stött på, så väl bilder (Sinister) som text (Deliver Us From Evil).

James Wan och Blumhouse Productions fick ett oproportionerligt stort utrymme kan jag tycka och det är kanske symptomatiskt att de riktiga höjdarna kom från mer oväntade (Let Us Prey) eller historiskt pålitliga (The Evil Dead) håll. Det var också roligt att jag fick möjlighet att stifta bekantskap med ett par rätt trevliga found footage (The Last Exorcism, The Possession of Michael King, Demonic) eftersom det temat bombade så kapitalt anno 2014.

Men som vanligt resulterar även årets tema i ett förfärande lågt medelbetyg (2,5) och då har jag ändå återintroducerat tidigare favoriter som The Exorcist och Sinister. Om de inte varit med och höjt medelbetyget vill jag inte tänka på var vi hade hamnat. So take it from me kids, undvik för allt i världen bottennapp som Insidious 2, Deliver Us From Evil och Sinister 2.

Då är det väl roligare att titta på någon slags topplista? Följande filmer i temat eller tidigare demonfilmer har fått en fyra i betyg, det vill säga klart sevärda!

The Exorcist (1973)
Army of Darkness (1992)
Sinister (2012)
Let US Prey (2014)
[REC] (2007)
Paranormal Activity (2007)

Till nästa år tänkte jag vara ute i god tid och har därför redan bestämt tema. Dock inte djävulsfilmer som kanske skulle vara den självklara kompanjonen till demonerna. Istället italiensk skräck. Jamen ni vet, Argento, Bava, Fulci och grabbarna. So give it to me – vad får jag bara inte missa i den vägen?

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Men det är väl knappast någon som har missat att Annabelle: Creation är en skräckfilm. Därför blir liksom lite av en överenskommelse mellan publiken och filmen att acceptera denna närmast debila tomtebolycka eftersom den snart kommer att vara över.

Tolv år senare är lilla Annabelle död och Esther sängbunden av en mystisk åkomma. Samuel är tystlåten och bister. Trots detta har paret sig för att öppna upp sitt hus för sex föräldralösa flickor och nunnan syster Charlotte. Självklart blir flickorna nyfikna på det där rummet som är låst och som de inte får gå in i. Självklart börjar de berätta läskiga historier om mrs. Mullins eftersom de aldrig får se henne. Självklart undrar även vi i publiken hur Annabelle: Creation hänger ihop med den första Annabelle. Är mrs. Mullins egentligen död? Har mr. Mullins blivit galen av sorg och förvandlat sin döda dotter till en docka? Är barnhemsflickorna på plats enbart för att offras i mörka och sataniska riter?

Av ren patriotism måste jag förstås med en gång säga att jag inte kan finna några problem med David F. Sandbergs regi av Annabelle: Creation. För att vara en skräckuppföljare skulle jag till och med våga påstå att den känns gedigen. Däremot blir jag först lite fundersam när jag läser mig till att han inte alls var intresserad av att regissera en generisk uppföljare. Han tog på sig jobbet enbart därför att han läste Gary Daubermans manus ”and [saw] that it was very different from the first movie”.

För som prequeluppföljare vet jag inte om Annabelle: Creation skiljer sig särskilt mycket från alla andra prequels och uppföljare som simmar runt där ute i skräckhavet (vi får exempelvis ett veritabelt ymnighetshorn av övertydliga planteringar av såväl lappar som trapphissar). Däremot kan jag hålla med om att filmen inte är en ren karbonkopia av vare sig första Annabelle eller de två The Conjuringfilmerna. Där spin-off-originalet (vilken spännande motsägelse!) lutade sig mot Rosemary’s Baby och The Exorcist ser jag den här gången snarare inspiration från Guillermo del Toros spökfilm El espinazo del diablo.

Å tredje sidan är många spänningsgrepp bekanta om man, som jag, överdoserat på James Wan-spök-demon-filmen. Snart lär man sig att fullkomligt strunta i personen som står framför kameran och istället fästa blicken på det där mörka hörnet (eller spegeln eller dockan eller… Ja, ni fattar) som är ur fokus men som ändå tar upp tre fjärdedelar av bilden.

Det stora problemet som Annabelle: Creation dras med är att den är åt helsike för lång. Första tredjedelen är riktigt bra men sedan blir det för mycket av det goda och åtminstone jag sitter tyvärr och närmast gäspar mig igenom det hela.

Dels finns det en massa frön som aldrig tillåts blomma upp. Barnhemsflickorna Janice och Lindas längtan efter föräldrar och en riktig familj hade historien kunnat använda betydligt bättre. Syster Charlottes peppande samtal med Janice om trons styrka och vikten av att aldrig förlora hoppet får ingen bäring för händelseutvecklingen, inte heller den äldre barnhemsflickan Carols uttalade nyfikenhet. Och vad hände med antydan om att syster Charlotte själv eventuellt både förlorat ett barn och förekom i ett spökfotografi?

Dels blir framställningen av vad som eventuellt hemsöker det ödsligt belägna huset både övertydlig och mångtydig. Vi bjuds på allt för många effekter och allt för många manifestationer för att jag ska orka hålla koncentrationen och intresset uppe. Själva huset blir i sig ett problem eftersom det är ihåligare än marken under Kiruna. Som om det inte vore nog finns det dessutom en relativt stor lada med en massa krypin.

Jag är inte tillräckligt insatt i filmmakeri för att veta vid vilken tröskel jag ska dumpa den här brinnande hundbajspåsen – producenter, regissör, manusförfattare, klippare? Jag vet bara att Annabelle: Creation hade vunnit på att vara stramare i sitt berättande och minst en kvart kortare.

Lyckligtvis förhöjdes visningen av Annabelle: Creation avsevärt av skrikande tonårstjejer. När den första rejäla skrämseleffekten drog igång tror jag banne mig att en av dem hoppade upp i knäet på sin kompis. Men till och med de skriken kom att upphöra efter ett tag, vilket väl är ett betyg så gott som något till filmens otajthet.

Demonstatus:
Som så ofta med filmer associerade till James Wan är Annabelle: Creation frustrerande oklar över vad vi egentligen har att hantera i Mullins-huset. Den enda munsbit dialogen kastar ut är ”demonic precensce”. Som tydligen kan använda sig av dockor som ”conduits” för sina krafter men som också kan ta fysisk form av sig självt.

Hen bryr sig inte det minsta om kors men kan däremot kapslas in med hjälp av Guds ord. Vilket ska tolkas bokstavligt – lös problemet med en bibeltapet! Detta namnlösa väsen har förmåga till både besatthet och hemsökelse. Något det kommer ganska långt med måste man säga.

I dagsläget har vi alltså tre olika filmer där den läskiga dockan förekommer i sitt besatta eller conduit-läge. Antingen är det en och samma typ som hela tiden besätter Annabelle-dockan vilken förpassades till Warren-demonologernas museum i The Conjuring eller också har Samuel Mullins lyckats bygga in en jäkla hundvissla för demoner i den. Och som vi vet från inledningen på den här filmen – det kan finnas 99 dockor till! Oh, joy…

***

Det här var alltså sista filmen ut i 2017 års filmvecka och Halloween-tema, det var rolig så länge det varade. Själv kommer jag dock att publicera ett avslutande och sammanfattande inlägg imorgon. Fiffi väljer att simma ut ur bild medan Filmitch fortsätter sin hemilghetsfulla approach in i det sista.

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Bring on the 70’s! London calling to the faraway towns! Ensamstående mamman Peggy Hodgson gör sitt yttersta för att klara en vardag full med rektorssamtal om rökande döttrar och vattenfyllda tvättstugor i familjens minst sagt nedgångna council housing, beläget i norra London. De fyra barnens pappa är puts väck, så också det underhåll han egentligen skulle betala.

Men det är något annat knepigt med familjens hus, alldeles bortsett från att det befinner sig i ett akut upprustningsbehov. Elvaåriga Janet börjar gå i sömnen och höra någon som beordrar familjen att packa sig iväg. TV:n vill absolut inte samarbeta med fjärrkontrollen och när möbler börjar flytta på sig av sig själva har Peggy fått nog.

Hon ringer polisen, som förvisso inte hittar någon skojande inkräktare men som däremot både ser en stol röra sig som på egen hand och inte har något emot att vittna om händelsen inför TV-kameror. Journalister så väl som parapsykologiska forskare engagerar sig i familjens uppstudsiga hus och så småningom får även den katolska kyrkan upp ögonen för vad som pågår. Men kyrkan har ju ett visst rykte att försvara och ber därför bekantingarna Ed och Lorraine Warren att kolla läget innan man eventuellt kastar sig över fallet i fullt exorcism-mode.

The Conjuring 2 blev min sjätte James Wan-spök-film på kort tid och jag tvingas inse att de nog inte bör ses med tätare mellanrum än ett eller ett par år. För vid det här laget börjar jag tycka mig känna igen ett antal element som gör att filmen mister en hel del av sin mystik.

Ginormous hus? Check. Nattmörka hus? Check. Stökiga källar- eller vindsutrymmen? Check. Fladdrande ficklampor? Check. En längre eller kortare uppbyggnad som slutar i en skrämsel-effekt? Check. Stort fokus på hoppa-till- och skrämsel-effekter på bekostnad av bakgrundshistorien? Check. Ålderdomliga leksaker och/eller barnkultur? Check. En blek kvinnogestalt i heltäckande klädedräkt/klänning? Check.

Däremot banade The Conjuring 2 till viss del nya vägar vad gäller själva historien. I alla fall om man ska jämföra med originalet som ju också byggde på ett ”äkta” Warren-fall. Jag upplever i alla fall att fokus i något högre utsträckning ligger på demonolog-paret. Särskilt som Lorraine vid en inledande seans i ett för temat välbekant hus (självklart var Warrens inblandade i Amityville!) ser något som är så fasansväckande att hon för en period lyckas övertala Ed att de inte längre ska beblanda sig med andevärlden. En föraning som förstås får bäring för London-fallet. Det här innebär dessutom att den narrativa uppdelningen mellan den utsatta familjen och Warrens blir något mindre distraherande.

En annan skillnad i förhållande till originalet är att det i London-fallet fanns anklagelser om att det hela skulle vara ett rent påhitt från barnens sida. Ed och Lorraine får själva uttala en del av de skeptiska invändningarna. Men filmens framställning lämnar inte någon som helst tveksamhet om att det vi ser verkligen händer. Och eftersom Warrens är våra hjältar slutar det hela givetvis i bedyranden om hur viktigt det är att hjälpa en behövande familj genom att uppriktigt tro på deras berättelse även om det ser ut att finnas bevis som pekar på att den är uppdiktad.

Jag inbillar mig dessutom The Conjuring 2 gör en medveten återkoppling till det dysfunktionella familjeperspektivet i The Amityville Horror. På plats i London är det nämligen främst Janet, vilken saknar sig frånvarande pappa något hemskt, och lille Billy, som blir mobbad för sin stamning, som verkar vara mest mottagliga för husets negativa inflytande.

The Conjuring var habil som skräckfilm betraktat men här fallerar The Conjuring 2 genom att bjuda på allt för många munsbitar som redan passerat gommen allt för många gånger. Jag tycker dessutom att man fortfarande allvarligt kan ifrågasätta om Hollywood ska stå som nära nog en garant av sanningshalten i Warrens demonolog-karriär.

Demonstatus:
Nu känns det i och för sig lite taskigt att klaga när The Conjuring 2 faktiskt ändå bjussar på en hel demon. Namngiven icke desto mindre. Lorraine lyckas lista ut att den de har emot sig den här gången är en grabb vid namn Valak, som bland annat förekommer i grimoiren Lesser Key of Solomon. Där karakteriseras han dock knappast som en hålögd nunna eller som Lorraine kallar honom, ”marquis of snakes”. Enligt Wikipedia tar han snarare formen av en ”angelically winged boy riding a two-headed dragon”.

Riktigt kraftfull är han också, med förmåga att besätta Janet, ge Lorraine mardrömmar eller några slags visioner, flytta på möblemang och dessutom kontrollera de dödas andar (eller åtminstone en sådan ande). Är det han som dessutom ligger bakom tvättstugeläckan kanske vi även bör räkna in förtryck i hans förmågor.

Idag har Fiffi rest ända till Australien. Vart Filmitch tagit vägen får ni klicka er fram till.

Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)

Och det ska erkännas, redan där lyckas Insidious 3 överraska mig eftersom den exceptionellt trötta Insidious 2 peggade upp en jäkla badboll till uppföljarpotential, omöjlig att missa vare sig för oss i publiken eller för produktionsbolaget.

Men det blev eventuellt ett aningens annat ljud i skällan när Leigh Whannell skulle regissera sitt eget manus. Han tar oss tillbaka till ”a few years” innan det som hände familjen Lambert. Här möter vi istället den nyligen moderlösa Quinn Brenner som är övertygad om att hon känner sin mammas närvaro. Quinn har försökt nå fram till den här närvaron, pratat med den. Vad Quinn skulle behövt är den där Scrubs-tenoren som vid lämpliga tillfällen dyker upp och klämmer i med ett enda ord: Mistaaaaaaaake!

Men nu har Quinn bara en uttröttad fader på plats som förgäves försöker hålla ihop en sönderslagen familj samtidigt som han utför något slags arbete som kräver en overall (jag har svårt att bestämma mig för om det är smart eller slött av filmen att inte vara särskilt specifik om pappas jobb). Mediet Elise som Quinn söker upp är heller inte till mycken nytta Dels sörjer hon en död make, dels är hon numera rädd för att kontakta andevärlden eftersom Josh Lamberts parasit numera tycks förfölja även henne med budskapet ”Kill you. Kill you. Kill you.”

Det enda råd som Elise kan ge Quinn (”Do not try to contact your mother!”) struntar tonåringen högaktningsfullt i because that’s what teenagers do. Särskilt om de uttråkade ligger för ankar i sängen på grund av två brutna ben efter en svår bilolycka. Snart inser till och med Quinn att närvaron som vill kommunicera med henne inte bara har barmen fylld av moderskärlek.

Under en period fortsätter faktiskt Insidious 3 att överraska. I alla fall genom greppet att göra Quinn mer eller mindre paralyserad tack vare de två gipsade spirorna, vilket höjer spänningsnivån för min del (men som jag undrar om de inte snattade från Jessabelle). Även en del av de eskalerande skräckscenerna som Lin Shayes Elise medverkar i är, med Insidious 2 i färskt minne, oväntat bra (VSB: de kladdiga fotspåren som fortsätter upp på väggen).

Men efter cirkus en timme börjar jag mest sitta och vänta på finalen som jag ju förstår ska komma. Insidious 3 kan alltså inte upprätthålla den spänning som filmen eventuellt har lyckats bygga upp. Till viss del kan det bero på att Leigh Whannell uppenbarligen blev så fantastiskt förtjust i sitt och Angus Sampsons parapsykologiska odd couple Specs och Tucker att de är tillbaka tredje gången gillt och återigen får vi därmed också en kort sekvens med found footage.

The Further har utvecklats till att innehålla en mörk och en ljus sida men jag vet inte om det ger så värst mycket, vare sig till just den här historien eller filmserien som helhet. Bortsett från att öppna upp för ett supersmörigt slut som i och för sig också var en sådan där övertydligt uppeggad badboll redan i filmens inledning.

Insidious 3 var väl en helt ok popcorn-skräckis. En sådan där som ska ge lite chills and thrills men knappast är gjord för att lämna några djupare fåror i tittarens psyke.

Demonstatus:
Lite oklart skulle jag vilja säga. Elise kallar närvaron vid ett par tillfällen för demon men också ”spirit”. Är det en demon skulle jag vilja påstå att den är klart obehagligare än gamle fire face från original-Insidious. Vi får heller inte någon övertydlig förklaring till vem närvaron är eller varför hen gör som hen gör (till skillnad från exempelvis Insidious 2). Men besätta levande kroppar både kan och vill den. Plus lite hemsökelse när så krävs.

Förutom fredagsfemmorna har Fiffi tittat på lite creepypasta-inspirerad skräck medan Filmitch sannolikt sett något helt annat.

 

 

 

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg