You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Sex män trängs i den minimala tågkupén där en av dem presenterar sig som Dr. Schreck, expert på det metafysiska. Han förklarar hur det naturliga och övernaturliga är oundvikligt sammantvinnade och hur nära det mystiska och fasansfulla ligger det vardagliga. Är man uppmärksam kan även hans tarotlek (som han kallar sitt ”House of terror”) vara till hjälp om man vill få en skymt av sin egen framtid och öde. Men kommer någon av männen i kupén att undkomma de grymheter som Dr. Schrecks tarotkort visar upp för dem?

Amicus filmer förväxlas ibland med de från det äldre bolaget Hammer, vilket inte är så konstigt. Amicus använde sig gärna av Hammers bästa affisch-namn (i Dr. Terror’s House of Horrors möter vi exempelvis både Christopher Lee och Peter Cushing). Bakom kameran återser vi dessutom regissören Freddie Francis från bland annat gårdagens Nightmare. Sedan möter vi även här samma härligt mustiga färgsättning som vi blivit vana vid från Hammers gotiska produkter.

I fallet Dr. Terror’s… utspelas emellertid alla sex berättelserna i nutid eftersom de som sagt ska avslöja tågresenärernas respektive och presumtiva framtider. Arkitekten Jim Dawson möter en urgammal förbannelse när han reser till Skottland. Familjemannen Bill Rogers måste tampas med ett ovanligt envist ogräs i sin trädgård. Trumpetaren Biff Bailey förolämpar dumt nog voodoo-guden Damballah. Konstkritikern Franklin Marsh är lite väl förtjust i att sabla ned de konstnärer han möter. Sist, men inte minst, tvingas läkaren Bob Carroll inse sanningen om den vackra Nicolle, kvinnan han gift sig med.

Som vanligt när det gäller episodfilmer bjuds det på både toppar och dalar. Många av kortfilmerna avslutas, föga överraskande, med en ”överraskande” vändning. Anrättningen är på det hela taget ganska harmlös men långt ifrån charmlös. För ovanlighetens skull är själva ramberättelsen, alltså de scener som utspelas mellan de olika männen i tågkupén, det bästa i hela filmen.

Här är de nämligen inträngda i ett minimalt utrymme som ändå kan belysas på en mängd olika sätt beroende på vad tåget passerar för tillfället. För skådisar som Peter Cushing (Dr. Schreck), Christopher Lee (Franklin Marsh) och en ung Donald Sutherland (Bob Carroll) räcker det med minspel och blickar för att skapa en riktigt fin stämning. Sedan skadar det ju inte att Lees stele tvivlare utropar ”Nonsense!” och ”Charlatan!” eller fnyser över ”ridiculous parlour games” vid ungefär vartannat uttalande från Dr. Schreck. Vars olycksbådande närvaro i sin tur understryks av att han i omgångar belyses med överdrivet färgade lampor i absinth-grönt, aubergine-purpur eller isande kobolt.

Historiemässigt firar manusförfattaren (och producenten) Subotsky inga större triumfer. Förutom möjligen i Donald Sutherlands segment, vilket dessutom innehåller en alldeles förtjusande gummifladdermus med lysande ögon. Trädgårdsberättelsen känns som en ganska skamlös och förenklad plagiering av The Day of the Triffids (”A plant like that could take over the world!”) medan Christopher Lees historia blir en rätt trevlig variant på Poes ”The Tell-Tale Heart” (även om den gode Lee, med sitt stränga utseende, har svårt att förmedla känslan ”livrädd”). Svagast i gänget är Biff Baileys haitiska äventyr men segmentet räddas samtidigt av att tusenkonstnären Roy Castle fixar en hyfsad comic relief, särskilt när han påpekar för voodoo-översteprästen att urgammalt ceremonitrummande knappast kan omfattas av nutida copyrightlagar.

På det hela taget måste jag förklara mig mer än nöjd med denna Amicus första episodfilm. Inte särskilt ryslig på någon fläck men vad gör det när Dr. Schreck bjuder på så charmig underhållning i så många andra avseenden?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

NightmareHmm, jag tror banne mig att det snart börjar vara dags att döpa om årets Halloween-tema till Gaslighting istället för Brittisk skräck…

Den 17-åriga Janet skickas hem till godset Hightowers från Hatcher’s School for Young Ladies eftersom hon natt efter natt vaknar skrikande från hemska mardrömmar. Genom hushållerskan Mrs. Gibbs får både vi i publiken och den medföljande läraren Mary Lewis veta bakgrunden till Janets fragila mentala hälsa: på sin 11-årsdag hittade flickan sin far liggande nedhuggen bredvid födelsedagstårtan och det var modern som höll i kniven.

Janets mamma är nu inspärrad på hospital och Janet själv är dödligt rädd för att hon ska ha ärvt sin mammas sinnessjukdom. Faktum är att både vi och Mrs. Gibbs kan förenas i farhågorna över att Janet gör sig själv sjuk genom att oroa sig så mycket över att inom kort tvingas dela moderns cell med gallerfönster. Kan det därmed också vara så att hon inbillar sig den vitklädda gestalten som skrider omkring i Hightowers korridorer? En gestalt som Janet lite nu och då också återfinner med en enorm förskärare stickades ut ur bröstet?

Den ende Janet törs lita på är förmyndaren Henry Baxter och han försöker i det längsta tillmötesgå hennes önskningar om att inte skickas till läkare eller sjukhus och absolut inte prata med en psykiatriker. Men byns lokale läkare förmanar Henry: ”Don’t wait to see if things sort themselves out. They won’t, you know”. Ett par varningens ord som både Janet och Henry borde ha tagit lite större hänsyn till.

Förtexterna till denna svart-vita Hammerrulle bjuder på idel välbekanta namn. Jimmy Sangster har producerat och skrivit manus medan Freddie Francis (som dessförinnan varit fotograf på bland annat The Innocents) intagit regissörsstolen. På skådissidan är det däremot mer anonymt, jag känner inte igen vare sig amerikanen Paul Knight som spelar Henry Baxter, Moira Redmond i egenskap av den inhyrda sköterskan Grace Maddox eller Jennie Linden i rollen som Janet. Iklädd ett par glasögon med 60-talsbågar skulle Knight dock vid en snabb titt kunna misstas för Colin Firth.

Linden är den som har det svårast i sammanhanget eftersom hon här var 25 men skulle föreställa 17. En relativt barnslig 17-åring dessutom. Det finns en slags skolflicksförälskelse-vajb från hennes sida gentemot förmyndaren som blir lite märklig eftersom den inte adresseras på något ordentligt sätt.

I likhet med andra filmer på samma tema bygger Nightmare mycket på (1) långa korridorer som är belysta på ett sådant sätt att de ska kasta maximalt med skuggor överallt, (2) undflyende gestalter, (3) verkliga eller inbillade röster samt (4) patenterat Galna kvinnor en masse. De senare ska gärna filmas underifrån samtidigt som de hugger maniskt med högerarmen i ett verkligt eller inbillat offer. Allt givetvis med ett förvridet grin på läpparna.

As far as gaslighting-historier goes är Nightmare varken bäst eller sämst i klassen. Det är en helt ok thriller som kanske tar lite väl lång tid på sig i uppbyggnadsfasen men som ändå lyckas driva sin berättelse framåt med god kontroll.

star_full 2star_full 2star_half_full

Day of the Triffidsalt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.

Natthimlen världen över uppvisar ett aldrig tidigare skådat spektakel. Ett ovanlig meteoritregn lockar man ur huse men det ska mänskligheten komma att ångra när morgonen randas. Då visar det sig nämligen att alla som slängde ens ett getöga på fenomenet har blivit blinda. Varför det, kan man fråga sig?

Tja, kanske för att de enorma och rörliga köttätande växterna som kallas triffider som plötsligt invaderar jordytan inte ska behöva kämpa så mycket med sina offer? En av de som klarade sig med synen i behåll är ironiskt nog sjökaptenen Bill Masen eftersom han hade stränga order att inte ta av sitt bandage efter en ögonoperation (hur sugen han nu än var på att ta reda på huruvida syster Jamieson var lika söt som alla sade). Nu är han en av de få seende personerna kvar i hela London men stöter vid Marylebone Station ihop med flickan Susan som gömt sig hela natten i en godsvagn, på rymmen från sin internatskola. Tillsammans korsar de den europeiska kontinenten i jakt på en fristad.

Två som fortfarande också kan se är forskaren Tom Goodwin och hans fru Karen eftersom Toms depression och grasserande alkoholism såg till att hålla dem instängda i en gammal fyr utanför Cornwalls kust. I och med triffidernas invasion har Tom emellertid fått ett livsmål att jobba mot – att lista ut hur man kan utrota de livsfarliga plantorna.

The Day of the Triffids är ännu en av de där klassiska titlarna som länge legat på lur i bakhuvudet. Ni vet, de där som man känner igen men aldrig sett eller ens egentligen haft något grepp om. Men det går ju alltid att fixa. Såvitt jag kan förstå skiljer sig emellertid adaptionen en hel del från Wyndhams original, exempelvis innehåller det inte alls en misslynt marinbiolog och hans tålmodiga hustru.

Däremot var det inte särskilt svårt att se paralleller både bakåt och framåt i fantastik-historien. Till att börja med gjorde Wyndham själv aldrig någon större hemlighet av att handlingen i hans bok inte är så lite inspirerad av H.G. Wells klassiker The War of the Worlds. Kanske var det dock så att The Day of the Triffids återupplivade Wells berättelse en smula eftersom den första filmatiseringen av den kom 1953, två år efter Wyndham publicerat sin bok.

Dagens adaption har också förstärkt kopplingarna bakåt till Wells (och, kanske viktigare, den oerhört populära filmatiseringen) genom att klart och tydligt förlägga hela problemet med både synförlust och triffidernas ankomst till meteoritregnet. Wyndham själv var betydligt luddigare kring orsakssambanden i det fallet. Filmen levererar också en befriande upplösning (utannoserad låååångt i förväg för de tittare som har ögonen med sig) som påminner mycket om Wells medan Wyndham inte gav sina läsare samma tillfredsställelse.

Scenerna där Mason vandrar runt i ett övergivet och kaosartat sjukhus med sängar huller om buller och matbrickor utslängda på golvet som plockepinn känns omedelbart igen stämningsmässigt från Cillian Murphys dito i 28 Days Later. Och frågan är om inte en viss George A. Romero också passat på att ta sig en titt, för är inte scenen med de viftande triffidtentaklerna (eller ska de snarare kallas lianer?) som bryter sig genom en dörr väldigt lik de i Night of the Living Dead?

Andra, mer generella, delar i The Day of the Triffids känns också igen från mer sentida apokalypsverk, särskilt i dessa post-zombie-tider. Vi har den motvillige hjälten som aldrig bett om att tvingas skydda både kvinnor och barn, övergivna och ödsliga (samt så småningom brinnande) städer (vilka blir desto mer skrämmande på grund av att de samtidigt är både välbekanta och främmande) samt löftet om en fristad undan monstren.

Dessutom är vi välbekanta med tanken på att människan självt förvandlas till ett djur under sådana här omständigheter. Bara för att en slumpvis utvald människospillra har kvar sin syn och därmed bättre chanser för överlevnad innebär det inte att alla per automatik är goda och omtänksamma personer. Precis som i exempelvis 28 Days Later är det inte alltid den uppenbara fienden, triffiderna, som utgör det största hotet mot våra protagonister.

Att specialeffekterna kanske inte hållit superbra kommer inte som någon större överraskning. Ändå vilar något lätt obehagligt över de gummiartat viftande och slingrande tentakellianerna, de klickande ljuden och planthordernas obevekliga frammarsch. Jag gillar också att kameran ibland slår över till plant-o-vision.

Tempomässigt är filmen en smula ojämn, musiken blir ibland väl spänningsbrötig och genus-o-metern får nog ta en time out och djupandas i ett hörn. Trots det tyckte jag att The Day of the Triffids var en ganska härlig och underhållande katastrof-invasions-apokalyps-film. Däremot hade jag kunnat leva utan den märkligt påklistrade och överdrivet gudsfruktiga sista minuten. Det kunde tydligen Wyndham också eftersom en sådan slutkläm helt saknas på hans sidor.

star_full 2star_full 2star_full 2

The Damnedalt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.

Men Simon måste ha fått ett riktigt hårt slag i huvudet av det där gänget, för när flickan Joan plötsligt dyker upp på hans båt kallar han varken på polisen eller slänger henne överbord. Istället försöker han övertala henne att lämna gänget som leds av hennes bror King och medelst ett desperat skutt ned i Simons båt gör hon just det.

Men brodern är inte beredd att vare sig lämna ifrån sig Joan eller strunta i Simons ringaktning för Kings i sanning galna beteende. Gänget förföljer Simon och Joan och tvingar dem efter en nattlig jakt att fly in på ett väl inhägnat militärområde. Samma område där Bernard jobbar med sina topphemliga experiment.

Det är alltid spännande att sätta sig framför en helt okänd film. The Damned var en titel som dök upp när jag inför detta tema hetsgooglade fraser som ”best british horror movies” men utöver det visste jag inte så mycket mer. Jo, att den producerats av Anthony Hinds och därmed var en Hammer-film. Men där vet jag ju av erfarenhet att produktionsbolaget i sig inte säger särskilt mycket om varken innehåll eller kvalitet.

Ganska snart börjar jag undra vad fasiken detta är för något. Kings gäng beter sig som de deltar i en blandning av West Side Story och A Clockwork Orange. Inte minst King själv, som till skillnad från de andra killarna inte klär sig i MC-utstyrsel utan i elegant kavaj och med ett paraply (med en överraskning i handtaget…). Oliver Reeds intensiva och kolsvarta blick antyder att här har vi en Tvättäkta Galning men det blir kanske lite…överspelat. (Här kan det dock vara läge att påminna sig om att Reed hade sin första huvudroll i Hammer-rullen The Curse of the Werewolf.)

Detsamma gäller utbytet mellan den propre Bernard och den mer frisinnade skulprisen Freya Nielsen, spelad av ingen mindre än Viveca Lindfors. Man förstår att Bernard brukar hyra ut ett hus till Freya på landområdet där han jobbar och att de haft en historia tillsammans (mest för att Freya är väl intim med en man som bara skulle vara hennes hyresvärd). Hon skämtar om hans hemligstämplade arbete medan han gravallvarligt replikerar ”If I were to tell you…even a little bit about…what you call my ‘secrets,’…I might be condemning you to death”. Festlig kille, den där Bernard…

Nå, till slut landar ändå historien i det där militärområdet där det visar sig att Bernard, militären och ett gäng andra typer håller en grupp barn fångna i en underjordisk bunker. Det är ingen hejd på alla halvkvädna visor och antydningar om att både barnen (och, förhoppningsvis, vi i publiken) ska få veta allt ”when the time comes…”

Själva upplägget på The Damned är ganska spännande, en historia som i förstone ser ut att vara en fortsättning på Village of the Damned men som sedan svänger till att bli en paranoid berättelse om det globala kärnvapenhotet. Bernard är helt övertygad om att Slutet förr eller senare kommer och då är bunker-barnen det enda hopp mänskligheten har. Så från Bernards sida finns alltså en viss omtanke, medan den fyrkantige major Holland bara kan prata säkerhetsrisker. Samtidigt görs det tydligt att inte heller Bernard backar för särskilt mycket när det gäller att bevara sin hemlighet. Vare sig Staten eller Militären är alltså etablissemang som medborgarna kan luta sig mot i trygg förvissning att de ser till allas bästa.

Men det hela blir alldeles för konstigt i händerna på amerikanske regissören Joseph Losey (svartlistad i Hollywood) och manusförfattaren Evan Jones (som i och för sig på kort tid fick skriva om en tidigare manusversion). Alla deltagande uppvisar mer eller mindre überteatraliskt överspel och särskilt Shirley Anne Field i rollen som Joan klarar inte av det. Henne har vi tidigare träffat i Peeping Tom och jag vill minnas att hon även där var ett av de svagare korten.

Överspelet kombineras med synnerligen märkliga relationer som påminner en del om vissa giallos som jag tog mig igenom förra året. Simon försöker exempelvis omgående limma på Joan i en situation där hon inte borde vara det minsta mottaglig för sådana närmanden men givetvis är det (i slutänden). När hon säger att hon alltid velat vara något mer än ”someone’s girl” frågar han henne om hon vill gifta sig med honom. Det finns egendomligt outtalade incestuösa vibbar mellan Joan och King. King klampar i sin tur objuden in i Freyas hyrda hus men hon tycks inte bli rädd för honom trots att han beter sig minst sagt labilt. Däremot blir hon i ett slag fullkomligt hysterisk när han börjar gå loss på en av hennes skulpturer med en yxa.

Till det kommer att historien berättas på ett hackigt sätt med få introduktioner som skulle kunna underlätta tittarens förståelse för vad scenen och personerna betyder. I inledningen är det alltså ganska oklart i vilken relation Bernard och Freya står till varandra eller varför de träffas på en hotellservering. När en sönderslagen Simon stapplar in blir den ännu luddigare – känner han dem sedan tidigare och vem är han egentligen? Varför hyr Bernard ut ett hus där hyresgästen har alla möjligheter att när som helst snubbla över hans hemligheter? Och hur ska egentligen slutet tolkas? Jag tvingas som tittare dra allt för många osäkra slutsatser för att skapa mitt eget sammanhang.

The Damned är främst intressant genom att vara en brittisk version av en annars klassisk amerikansk och japansk domedagsgenre. Den har visuella ambitioner och får ibland till något hjärtskärande i samband med bunkerbarnen men är i slutänden allt för märklig för att bli riktigt underhållande för min del. Däremot är frågan om inte en viss Stanley Kubrick både såg och hämtade inspiration till såväl Dr. Strangelove som A Clockwork Orange.

star_full 2star_full 2

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Å ena sidan är den ett professionellt verktyg, både i rollen som kameraman på en filmstudio och som pin-up-fotograf. Å andra sidan utgör kameran, eller snarare de bilder som den producerar, en obönhörlig lockelse. Marks högsta önskan här i livet , egentligen hans enda tydliga drivkraft, är att fånga ett enda ögonblick av oförfalskad, mänsklig rädsla.

Jag får en känsla av att Mark borde ha kunnat relatera till den tidiga behaviorismens tvetydiga poster boy – Lille Albert. Pojken plockades vid nio månaders ålder upp av psykologerna John B. Watson och Rosalie Rayner, vars syfte var att undersöka om, och i så fall hur, man kunde framkalla stark fobi hos ett i övrigt normalt barn. Experimentet lyckades över förväntan – snart var lille Albert livrädd för den vita råttan som han innan dess gillat att leka med.

Tidigt i Peeping Tom får både Helen och publiken nämligen veta att Marks biolog-farsa gjorde en vana av att filma sin son i de mest obekväma av situationer, särskilt när grabben tjuvkikade på kyssande par eller vaknade mitt i natten av en mardröm. Drömde han inga mardrömmar var pappa inte främmande för att exempelvis dumpa en ödla i Marks säng. Allt i den biologiska forskningens namn. Inte så konstigt att Mark växt upp till att bli storslaget och skoptofilt nervvrak (”I never knew a moment’s privacy”).

Min kopia av Peeping Tom innehåller en kort introduktion av Martin Scorsese, där han kallar filmen en ”terrifying experience”. Det är ju också en film som man ganska snabbt hör talas om ifall man är det minsta intresserad av skräckgenren. Jag hade dock mina aningar om att Peeping Tom inte var en ”vanlig” skräckfilm och de blev tyvärr besannade.

Själv skulle jag kalla filmen för ett psykologiskt drama där det förvisso ligger en viss spänning i huruvida Mark ska kunna hålla sig ifrån Helen eller inte. Det finns annat som också talar till dess fördel, eller som i alla fall får mig att förstå varför så många pratar om den. Musiken, komponerad av en viss Brian Easdale, är pianobetonad, påträngande, modern och hysterisk. Det sätter utan tvekan sin prägel på filmen, men den var ett element som jag för min del gärna hade kunnat hoppa över.

Peeping Tom är, förstås, en oerhört visuellt medveten film vad gäller sådant som färger, belysning, utsnitt och vinklar. Inte för inte blir ju även den kamera som filmar hela alltet, och i slutänden vi i publiken, medskyldiga till det tjuvtittande som Mark ägnar sig åt. När det gäller kameror, blick och iakttagande finns det tillräckligt med lager för att underhålla filmvetarstudenter för ytterligare decennier framöver.

Och här kan jag tycka att Peeping Tom, med manusförfattaren Leo Marks i spetsen, lyckas komma åt en tankeväckande åder i skräckgruvan – obehaget i att vara iakttagen. En annan människas blick kan snabbt förvandlas till något som invaderar den privata sfären och Mark gör detta ännu tydligare genom att också bevara invasionen för eftervärlden med hjälp av sin kamera. Jag är naturligtvis inte den första som gör den kopplingen, men släktskapet mellan Peeping Tom och den gryende giallogenren synes vara starkt. Även där är ju ofta Blicken och Seendet betydelsefullt på flera sätt. Eftersom en hel del av filmens scener utspelas i en filmstudio får den mig att särskilt tänka på Michele Soavis slasherinnovativa Deliria.

Detta blir alltså den sortens film där jag får lust att sätta fingret på hakan och mumla ”intressaaaant…”. Den kan säkert vinna på omtittar. Det var lite kul att få en inblick i den brittiska pin-up-fotobusinessen där ”views”, alltså bilderna, säljs med omslag som i närmast uppseendeväckande tydlig skrift anger ”Educational books” (affärsinnehavaren förbindligt till kunden: ”Shall I put you on our mailing list, sir?” Kunden fullkomligt förfärad: ”Oh, no!”).

Men i nuläget vete tusan om jag skulle kalla den för ”bra”. Jag blir exempelvis inte klok på varför man har besatt huvudrollen med Karlheinz ”Carl” Boehm eftersom han lite nu och då faller tillbaka på en vagt tysk accent som enbart blir förvirrande. Hans magnifika överspel som Galen© (darrig, blek, kallsvettig, stammande, tvetydigt kramande sin kamera) gör mig inte rädd, inte ens obehaglig till mods. I mina ögon blir det tyvärr mest tramsigt. Jag fattar inte heller varför Anna Massey i rollen som Helen lite nu och då beter sig som om hon vore 14, när det tydligt uttalas att hon ska vara 21 och jobba som bibliotekarie.

En begriplig klassiker men en obegriplig skräckfilm.

star_full 2star_full 2star_half_full

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Nå, för egen del måste jag erkänna att Village of the Damned däremot är mest bekant tack vare Simpsons-avsnittet där det förekommer en barnförbjuden film med titeln The Bloodening. Och tyvärr låter den fejkade filmens hemska barn allt för lika antagonisterna i Village of the Damned när de kläcker ”olycksbådande” repliker som ”Now you’re thinking, ‘I hope that’s shepherd’s pie in my knickers!’” Något av en stämningsdödare, kan man säga.

Men innan de illvilliga battingarna dyker upp i Village of the Damned gör filmens regissör, tyskättade Wolf Rilla, ett ganska bra jobb med att omedelbart frammana en olycksbådande atmosfär. Runt elvatiden på förmiddagen faller alla levande varelser i den lilla byn Midwich ihop, medvetslösa. Kameran panorerar runt herrelösa traktorer, översvämmade handfat och rykande strykjärn. Tack vare att militären Alan Bernard pratade med sin svåger, Gordon Zellaby, precis när det hände är ett närliggande förband strax på plats för att kunna spärra av byn.

Vad som än påverkar Midwich tränger det genom gasmasker men det är också en effekt som går över lika plötsligt som den inträffade. Inom ett par minuter är alla avsvimmade på benen igen, redo att beklaga sig över militärens undersökningar med provtagning och geiger-avläsningar. Och vem kommer att ersätta Evelyn Harrington för det strykjärnsformade hålet i hennes bästa klänning?!

Men en i förstone dold effekt ska dock visa sig vara permanent. Snart står det klart att alla Midwich fertila kvinnor är gravida, oavsett om de är gifta, ensamstående eller haft makar ute till sjöss. Alla barnen föds emellertid utan komplikationer, men efter en ovanligt snabb grossess och utrustade med märkliga ögon. I egenskap av en slags informell övervakare inser vetenskapsmannen Gordon Zellaby (vars fru Anthea fött sonen David) att barnen inte bara är högeligen intelligenta utan att de också delar medvetande (”One mind to the twelfth power”). En egenskap som visar sig ha oanade konsekvenser.

Village of the Damned visar upp en hel del konfliktytor men jag blir osäker på hur många av dem som är medvetna. Ett par av dem känns igen från klassiska amerikanska produktioner som The War of the Worlds från 1953. Kanske är det bara det faktum att alla inblandade pratar brittisk engelska som gör att dagens film på något sätt känns annorlunda? För här har vi exempelvis den övertydliga skiljelinjen mellan vetenskapsmannen Zellaby, som vill studera barnen i syfte att nå framsteg som skulle kunna komma hela mänskligheten till nytta, och general Leighton som förhåller sig betydligt mer skeptisk till de eventuella vinster som de främmande barnen skulle kunna bidra till.

Vilket i och för sig är det motsatta förhållandet jämfört med just The War of the Worlds där vetenskapen stod för frälsningen från fienden. Med filmer från den här tidsperioden är det som vanligt svårt att inte göra kärnvapenkopplingar, med barnen som symboler för en instabil och svårkontrollerad kärnklyvning. En process vars vetenskapliga tillskyndare hävdade var ett stort framsteg men vars praktiska konsekvenser var minst sagt olycksaliga. Kanske handlar det inte ens om vetenskapens fromma för Gordon Zellaby. Vid ett tillfälle får Alan Bernard anledning att fråga om det inte är så att Gordon är så fascinerad av barnen därför att hans ”son” David är en av dem och att det är något som kittlar hans vetenskapliga fåfänga. Vilken vetenskapsman skulle inte vilja kunna skryta med att han är far till den näste Einstein?

Man kan också se historien som ren och traditionell invasionsskräck, eventuellt blandad med en nymornad kommunistskräck som förstås inte var aktuell när H.G. Wells skrev romanen The War of the Worlds. Men vi har det välbekanta robotliknande beteendet, oviljan att relatera känslomässigt till andra människor (David avvisar bestämt sin mors ömma omsorger med ett bryskt ”Don’t fuss mother!”) och ett likriktat tänkande. Likt robotar är barnen heller inte bekanta med begrepp som ”godhet” eller ”ondska” och de känns inte vid mänskliga lagar. Invasionsrädslan blir också tydlig i titeln på den litterära förlagan: The Midwich Cuckoos av John Wyndham. Som bekant är ju göken en av de mest kända arterna som uppvisar häckningsparasitism, det vill säga en organism som planterar sina ungar hos andra arter och vars födsel allt som oftast innebär döden för ”styvsyskonen”.

Alla dessa konflikter eller rädslor uppfattar jag som relativt medvetna i både manus och framförande. Det jag känner mig mer osäker på är gapet som i mina ögon tydligt öppnas mellan könen. Ska jag hårdra det hela får filmens kvinnor, inklusive Anthea, enbart göra tjänst som inkubatorer för Det Främmande som invaderar den engelska idyllen. Männen samlas på byns pub, först för att önska livet ur det som växer i deras fruars och döttrars livmödrar och sedan för att ansamla en klassisk lynchmobb. I doktor Willers väntrum sitter oroliga kvinnor på rad medan läkaren, Gordon och Alan grötmyndigt diskuterar deras tillstånd och granskar röntgenplåtar. Barngängets odiskutable ledare är David (en status som i och för sig lika gärna skulle kunna bero på att han är Gordons son). I den mån byns kvinnor får tjäna en roll, efter att de först blivit ofrivilligt gravida och därefter tvingats bära och föda fram barnen, är det som känslomässiga kontraster till sina avkommor. För vilka riktiga barn skulle bete sig så känslokallt mot sina mödrar som David gör mot Anthea?

Village of the Damned är en intressant och välberättad historia, däremot vet jag knappt om jag skulle kalla den för en skräckfilm. Så här nästan 60 år senare har den snarare antagit thriller-toner och barnens överdrivna leverans sticker förstås en del i ögonen. Men ändå väl värd en titt, skulle jag säga.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Curse of FrankensteinEven before Dracula…there was…Frankenstein!

Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.

Victor Frankenstein är en briljant ung man med en stor förmögenhet och han vet precis hur han ska spendera den. Han ägnar sitt och kollegan Paul Krempes liv åt vetenskapliga experiment för att knäcka varandets stora gåta. Men trots att de börjat glänta på dörren till sådana hemligheter som gränsar till det naturvidriga är Victor ändå inte nöjd.

Paul ser framför sig hur de skulle kunna använda sina upptäckter till att rädda hundratals, kanske tusentals liv, medan Victor girigt vill behålla kunskapen för egen del. Han är inte tillfreds med att blott rädda liv, han vill skapa det! I sitt laboratorium, fyllt med bubblande vätskor i bägare och kolvar, samlar han på kroppsdelar med samma frenesi som en musikentusiast samlar på sällsynta bootleginspelningar från obskyra konserter i små källarlokaler. Och trots att Victor, efter mycken möda och i besvikelse, ger upp sitt experiment som misslyckat så vet vi ju att så inte är fallet.

Ahhh, jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle vara så härligt att återigen få sätta mig framför en maffigt klassisk Hammer-rulle. Att få se pålitliga och välbekanta namn som Jimmy Sangster och Terence Fisher rulla förbi i förtexterna. The Curse of Frankenstein var bolagets första färgfilm och det känns som om de velat klämma ut mesta möjliga från detta faktum.

Det Frankensteinska hemmet är överdådigt dekorerat med draperier och tapeter. Victors kusin och tillkommande, den sköna Elizabeths klänningar är sällan direkt brokiga men bär alltid någon bjärt kontrasterande detalj (varav den mest minnesvärda sannolikt är rosetten som, av en ren händelse, också accentuerar Hazel Courts barm). Victors laboratorium är i sig inte färgglatt, placerat i en vindskupa som det är, men är å andra sidan fyllt till brädden med olikfärgade vätskor vars experimentella syfte är högst otydligt. Än mer fokus läggs emellertid på det röda blodet som färgar både de tygstycken som Victor bär hem sina gruvliga troféer i och hans egna labbrockar när han stryker av händerna på dem efter lite slicin’ an’ dicin’.

Men Hammer-extravagans i all ära, detta är till 90% Peter Cushings film. Jag gillade honom som Van Helsing i Dracula anno ’58 men där hade han ändå en viss konkurrens från Christopher Lee. Här använder han både stålblick och iskyla för att skapa en genuint obehaglig vetenskapsman, omättlig och gränslös i strävan att uppnå sina mål. Trots behärskning i både tal och gester förmedlar han hela tiden en oerhörd glöd i sina ambitioner som gör att jag i alla fall skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag sade emot honom. Hans hungriga (om än inte särdeles subtila) blick på professor Bernstein, vilken omnämns som ”one of the sharpest brains in Europe”, påminner inte så lite om ett en krokodil som ligger och väntar på den där intet ont anande gnukalven som haltar fram till vattenhålet på ett brutet ben.

Jag gillar också att Jimmy Sangsters manus gjort Victor mer kallsinnig än i Shelleys förlaga. Här är han inte bara fixerad vid sitt vetenskapliga värv, han ger också intryck av att mänskliga relationer bara är något som han underhåller för sitt eget höga nöjes skull. Så länge kammarjungfrun Justine köper drömmen om ett framtida giftermål ser han ingen anledning att ta henne ur den villfarelsen. På samma sätt som han omedelbart ser till att göra sig av med henne när hon förvandlas till ett hot.

Nu är Christopher Lee alltså heller inte frånvarande i fallet The Curse of Frankenstein heller eftersom han, mycket tack vare sin imponerande längd, fick äran att axla Boris Karloffs klassiska roll. Utseendemässigt var dock sminkören Phil Leakey tvungen att avlägsna sig från konceptet hög-panna-och-muttrar-i-tinningarna för att Hammer inte skulle bli stämda av Universal. Slutresultatet är för all del skickligt gjort, med mjölkiga ögonglober och en svampigt blåfärgad hy, men inte särskilt skrämmande. Och trots att Lee får vara ett renodlat monster och inte det minsta tragisk eller melankolisk väger hans stapplande uppenbarelse ändå lätt jämsides Cushings Frankenstein.

The Curse of Frankenstein är en solid och härligt gotisk skräckfilm som tack vare Cushings prestation faktiskt fortfarande lyckas vara obehaglig.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.

Här läser han om grevinnan R* som från den kände alkemisten St. Germain fick kännedom om kortens hemlighet. Tack vare den kunde hon spela till sig tillräckligt med pengar för att ersätta det som hennes hemlige älskare stal från henne innan hennes make förstod vad som pågått. Men till vilket pris?

Den detaljen är nu Suvorin inte särdeles intresserad av. Däremot tror han sig veta att grevinnan R* inte är någon mindre än den åldriga grevinnan Ranevskaja, välkänd i St. Petersburgs bättre sociala kretsar. För att komma åt hemligheten börjar han uppvakta Ranevskajas skyddsling, den unga och oskyldiga Lizavetta Ivanova i syfte att bedra henne på samma sätt som grevinnan en gång blev bedragen.

Nej, men se där! Ännu en gång har vi äran att stifta bekantskap med Thorold Dickinson från Gaslight. The Queen of Spades bygger på en novell från ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin (”Pikovaya dama”) vilken upprepade gånger blivit både opera och film. Plus en Styx-låt…

Och ännu en gång får jag möjlighet att imponeras av Dickinson, men av lite andra anledningar. Jag upplever inte berättandet i The Queen… som riktigt lika ekonomiskt och effektivt som i den tidigare filmen. Å andra sidan passar The Queens… övernaturliga teman bra ihop med en svulstigare stil, vilket också gäller för både miljön och tidsperioden som den ska utspelas i. I en tid när allt fler började gå över till neorealism tittade Dickinson bakåt, mot såväl romantik och gotik som tysk expressionism.

Samtida kritiker slog ned på stämningen av ”slavonic gloom” men jag tycker det funkar riktigt bra. Fotografen Bernard Knowles från den tidigare filmen är utbytt mot Otto Heller, men fortfarande har vi det oerhört eleganta samspelet mellan och utnyttjandet av ljus och skugga. Dessutom antydningar om de övernaturliga stråken genom både snygga och relativt minimala grepp.

Jag blir förvånad när jag läser att inspelningen fick hålla till i en ganska liten studio (där man dessutom fick göra upprepade pauser för att inte få med ljudet av rastvisslan från fling-fabriken som låg alldeles intill) och att den filmovane scenografen byggde kulisser som var uppåt väggarna rent storleksmässigt. I mina ögon ser det hela nämligen oerhört påkostat ut med såväl hästdragna vagnar, som överdådiga balsalar och snötäckta gator.

Grunden i berättelsen påminner till viss del om en annan ryss, nämligen Dostojevskijs Brott och straff. Det vill säga att vi i Suvorin har en girig och hänsynslös man som påstår sig stå över, eller inte bry sig om, metafysiska frågor om godhet och ondska. Först är han besatt av sin låga sociala status och sedan av de dåd han begår för att kunna klänga sig uppåt i hierarkin.

Och vem är väl bättre på att spela både olycksbådande hotfull och intensivt stirrande galning än Anton Walbrook som ju Dickinson använde sig av redan i Gaslight? Nog för att Walbrooks skräck inför den döda grevinnans stirrande ögon blir något överdriven, men i det romantiskt gotiska sammanhanget funkar det riktigt bra.

Så Suvorin tjänar syftet att visa hur omättlig girighet leder till dåligheter. Emellertid blir jag inte riktigt klar över vad Dickinson försöker ställa honom emot i just detta avseende. Hans naturliga antagonist, den redlige prins Andrei (spelad av Ronald Howard, son till Leslie), tillhör å sin sida en aristokrati som slösar sina pengar på triviala hasardspel och kallsinnigt motar bort St. Petersburgs usla tiggare från de glatt upplysta operadörrarna.

Så i det rent ekonomiska eller samhälleliga avseendet skulle jag nog vilja hävda att Andrei är nästan lika klandervärd som Suvorin (som i och för sig också får både avvisa och trampa på gatans tiggare). Men när det gäller hjärtats affärer är Andrei förstås Lizavetta Ivanovas (spelad av Yvonne Mitchell) givne kavaljer vilken dessutom försöker varna henne för Suvorin. En varning hon förstås inte bryr sig om innan det är för sent.

The Queen… är inte lika spännande som Gaslight men har däremot en ryslig stämning som talar till sin fördel. Det känns inte riktigt rättvist att den är så pass okänd i förhållande till sitt nio år äldre syskon.

Bolaget Hammer Productions konkade första gången 1937 men återupplivades knappt to år senare när nyckelpersoner som Anthony Hinds kunde återvända från sin krigstjänstgöring. Hammer körde igång med att producera billighetsfilmer som skulle gå snabbt att göra och som kunde fylla tomrummen mellan mer påkostade filmer i biorepertoaren.

För att hålla kostnaderna nere köpte bolaget upp radiomanus från BBC och filmade i stora hus istället för att utrusta dyrbara studios. Ett sådant radiomanus var ”Appointment with Fear” och ett sådant hus var det ståtliga Oakley Court.

Mot den bakgrunden känns det betydligt mindre konstigt att The Man in Black introduceras av en man som kallar sig ”The Story-Teller” och som informerar tittarna om att vi nu ska få ta del av en historia full av ”jealousy, intrigue and…murder!” För att vara på den riktigt säkra sidan presenterar historieberättaren även dramats huvudsakliga rollfigurer och där får vi en kanske första antydan om hur lite Hammer brytt sig om att anpassa det före detta radiomanuset till sitt nya medium. Det är i och för sig en introduktion som också känns igen från 30-talsfilmen The Murder of Maria Marten med Tod Slaughter.

Alltnog, Henry Clavering är en man vida känd för sina kunskaper i de mystiska yogi-konsterna och den här kvällen ska han utföra konststycket som kallas ”physical catalepsy”. Hans kropp kommer att i allt väsentligt att vara död men hans sinne kommer att fortsätta vara levande. För att vara säker på att allt går rätt till förklarar Henry för sin fru Bertha och hennes synnerligen otrevliga dotter Janice att det måste vara alldeles knäpptyst medan han utför sitt kraftprov. Minsta ljud som stör hans koncentration kan döda honom på riktigt.

Och si, katastrofen inträffar! En tavla faller ned från väggen och strax därefter faller Henry ned från sin länstol på golvet – död. När det är dags att läsa upp testamentet har Henrys biologiska dotter Joan anlänt (Bertha var alltså fru numero due) och det visar sig att hon får ärva allt (utom de futtiga 5 000 pund som Bertha kan lägga vantarna på). Det kommer knappast som någon överraskning att det ondsinta mor och dotter-paret omedelbart börjar konspirera för att, à la Gaslight, driva Joan till vansinne och därmed själva kunna ta över det det ståtliga Oakfield Tower (aka Oakley Court).

Nej, det här var ju inte så värst bra… Hitchcock gjorde sig ju mer eller mindre en hel karriär på filmmanus som gick ut på att vi i publiken visste något som filmens rollfigurer inte gjorde för att skapa andlös spänning. Men Bertha och Janices övertydliga konspirerande mot stackars oskyldiga Joan är enbart tråkigt. Det roligaste med den vinkeln är hur de bägge kvinnorna ständigt får blossa på cigaretter för att understryka hur cyniska och kallhamrade de är.

Driva-någon-till-vansinne-gaslighting-plotten funkade ju helt ok i She-Wolf of London men där höll manuset ändå en smula på ”mysteriet” och Hazel Penwarden som spelar Joan är knappast någon June Lockhart. Då var det roligare att se Anthony Forwood som spelar Janices dandyaktige fästman Victor Harrington, vilken till och med får bränna av ett par guldiga oneliners (”She’ll cut your throat for sixpence. I wouldn’t do it for under half a crown”). Och trots att hon hela tiden i detalj får förklara exakt vad hon tänker göra och varför, har Betty Ann Davies tillräckligt med tryck i sin hänsynslösa Bertha för att även den rollen ska bli ganska cool.

Förvisso lägger The Man in Black fram en vändning i historien när det är en kvart kvar av filmen, men det är tyvärr too little, too late för att rädda helhetsintrycket. Filmad radio visar sig vara ännu svårare att bemästra än filmad teater.

alt. titel: Varulven i London, The Curse of the Allenbys

Vafalls?! ÄNNU mer fusk i temat?! Men kunde jag göra annat, när min DVD för Werewolf of London överraskade med en andra London-vaulvs-film? Ni ser, jag är ju helt bakbunden av ödet…

Phyllis Allenby är så sprudlande lycklig med sin fästman, advokaten Barry Lanfield. Inom kort ska de gifta sig och Phyllis ska flytta hem till Barry. Två som inte är riktigt lika sprudlande är Phyllis faster Martha och kusin Carol, vars husarrangemang minst sagt hänger i luften om nu Phyllis ska flytta från Allenby Mansion.

Men det kanske löser sig med den där flytten ändå? Phyllis början nämligen bli mer och mer orolig för familjeförbannelsen som sägs hemsöka Allenby-släkten. Inte blir det bättre av att hon vaknar om morgnarna med leriga tofflor samtidigt som en oidentifierad mördare smyger omkring i Londons parker och lemlästar både barn och vuxna.

Med tanke på att She-Wolf of London ligger på en speltid på blott en timme vet jag inte om den egentligen kvalificerar som en ”lång”film men det gör faktiskt inte så mycket. Bortsett från titeln finns det inget som knyter den till föregångaren Werewolf of London. Inte heller är detta en uppföljare av The Wolf Man.

Istället utspelas historien vid sekelskiftet 18-1900 och man har alltså valt att hänga upp den på kombinationen familjeförbannelse och Gaslight. Med tanke på den korta speltiden känns tempot ibland nära nog andfått och det kräver en hel del uttalad exposition men jag gillar trots det dess ekonomiska berättande.

Här ligger inte tyngdpunkten på någon varulvsmytologi med månfaser eller silver (även om det finns lite halvhjärtade försök till någon slags reinkarnationstanke) och absolut inte på Werewolf of Londons humoristiska element. Istället serveras vi en tajt och, från gång till annan, riktigt spännande smyg-historia. Det smygs nämligen en jäkla massa här. I parken (där överfallen sker) skrider en slöjförsedd kvinna runt och hon förföljs snart av Barry som bestämt sig för att lösa gåtan med varför hans fästmö inte längre vill veta av honom. Dessutom har vi den olycksaliga polisinspektören Latham som är en av de första att sätta tilltro till varulvsryktena som tidningarna raskt satt igång med att sprida.

Detta är alltså mer av en thriller eller deckare än en skräckfilm, men inte mig emot. På ett sätt blir insatserna ändå högre jämfört med föregångarna eftersom ett av varulvens första offer faktiskt sägs vara ett barn. Genreskiftet understryks dessutom av att det bärande temat inte är kärlek (som i fallet Werewolf of London där en av Dr. Glendons största fasor är att han ska slita sin älskade Lisa i stycken) utan snöd vinning. Det kommer inte på fråga att kusin Carol ska få gifta sig med den fattige konstnären Dwight och filmens motor blir huruvida Martha och Carol ska ställas på bar backe i och med Phyllis giftermål.

Den knappa historien har också mycken hjälp av sina skådespelare, främst då June Lockhart i rollen som Phyllis. Det förekommer förvisso lite för många scener där hon i profil ska berätta något för en annan person som sitter rakt fram men själva prestationen är det verkligen inget fel på. Inom ramen för filmens berättelse tycker jag hon känns både naturlig och trovärdig, vare sig nonchalant eller någon hysterika. Hon har dessutom en riktigt bra dynamik med Don Porter som spelar Barry. Deras relation är lättsam och känns faktiskt riktigt jämbördig. Någon som däremot inte är särskilt lättsam är den imposanta Sara Haden i rollen som fastern Martha Winthrop men det är ju helt ok eftersom hon ska vara en hårdfjällad Mrs Danvers-typ, vilken dessutom inte drar sig för gaslighta sin niece.

Man behöver inte syna manuset särskilt noga i sömmarna innan det börjar falla sönder i det hafsverk av varjehanda nödlösningar det är. Men tack vare sina prestationer och tempo tyckte jag faktiskt bättre om honvarulvs-versionen jämfört med någon av sina hanliga föregångare. Inte minst för att vi bjuds på tre fina kvinnoroller som klarar sig alldeles utmärkt i ett stort hus utan en man, thank you very much!

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Guy Boothby, Dr. Nicola’s Vendetta
David Baldacci, Last Man Standing
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser