You are currently browsing the category archive for the ‘Film’ category.

Capturing the Friedmansalt.titel: The Friedmans, Fallet Friedman

Ni vet den där uttjatade bilden av clownen som gråter på insidan? Filmaren Andrew Jarecki hittade faktiskt en livs levande sådan när han skulle göra en kortfilm om New Yorks många födelsedagsclowner. Alltså personer som har till yrke att kuska runt på barnkalas i stora brallor med hängslen och vrida till ballongdjur.

En av dem var Silly Billy, aka David Kaye, vilken tidigare hetat David Friedman. David hävdar att han ändrat sitt efternamn för att skilja ut sig från alla sina kollegor som också heter David Friedman. Men det skulle möjligen också kunna vara för att inte bli associerad med sin far Arnold och brodern Jesse, vilka i slutet av 80-talet blev anklagade för att ha våldfört sig på ett stor antal småpojkar i New Jersey-området Great Neck.

Vid den här perioden var ju datorer hot shit men absolut inte allmänt tillgängliga på samma sätt som idag. Så hur bättre att komma i kontakt med en massa smågrabbar än att ha datorkurser? Arnold Friedman tycks ha haft en lång historia av undervisning inom såväl skolväsendet som hemma, inom så vitt skilda ämnen som fysik, datorer och piano.

Men Arnold åkte dit för innehav av barnpornografi och i sådana fall är det förstås helt naturligt att polisen tänker ”ingen rök utan eld”. Röken skulle då vara den bildmässiga barnpornografin och elden reella övergrepp på alla de barn som ha kommit i kontakt med under årens lopp.

Sagt och gjort. Polisen började gå runt och knacka dörr hos Arnolds elever med föräldrar vilka förståeligt nog blev både rädda och upprörda. Undan för undan började det flyta upp allt mer horribla historier om vad Arnold pysslat med under sina ”dator”lektioner. Samt att han haft benäget bistånd av sin då 18-årige son Jesse.

Capturing the Friedmans är en dokumentär som låtit tala om sig (den blev bland annat nominerad till en Oscar) och jag kan förstå hajpen. Framställningen i sig är kanske inte häpnadsväckande nyskapande, utan består främst av intervjuade personer som förmedlar sin syn på saken. Det som gör att filmen sticker ut är dels känslan av objektivitet eftersom många olika sidor får komma till tals, dels det faktum att Friedmans var en familj som tycks ha älskat att dokumentera sitt familjeliv.

Capturing the Friedmans är således späckad med hemvideomaterial samt ett par klipp från Davids egen videodagbok. Och detta är inte alltid snyggt uppställda och redigerade filmer eftersom David uppenbarligen kände ett behov av att rakt upp och ned spela in såväl samtal som gräl under den uppslitande perioden när först Arnold och sedan Jesse genomgick sina rättegångar.

Dokumentären får som sagt drag av trovärdighet eftersom den inte tycks ta ställning för någon sida. De manliga medlemmarna av famljen Friedman hävdar sin oskuld i sten samtidigt som polisen är lika övertygad om att de var skyldiga. Vissa gamla elever säger att de aldrig såg tecken på att något fuffens skulle försigkomma medan andra minns både hot om våld, våldtäkter och bisarra nakenlekar. Det som särskilt fångar min uppmärksamhet är alla de som inte är till 100% övertygade om Arnold och Jesses skuld och retoriskt frågar hur allt detta kunnat pågå under så många år. Hur kommer det sig att ingen trädde fram när det begav sig utan först när polisen började ställa frågor? När snöbollen redan var i rullning? Vilket ju är exakt det ifrågasättande som förekommit mot alla olika #metoo-kampanjer.

Samtidigt är det inte svårt att se framför sig den veritabla häxjakt som skedde efter att berättelse efter berättelse lades i dagen på 80-talet. Arnold var bevisligen en man som tyckte om att titta på nakna barn och förstås därmed noll trovärdighet. Grannskapets datorsugna elever förhördes i sin tur rätt hårdhänt av polisen eller fick genomgå hypnosterapi för att ”återuppväcka” förträngda minnen. En notoriskt riskabel metod i sådana här sammanhang eftersom den lika gärna kan plantera nya minnen som att dra fram sådana som bara glömts bort.

Och ni som tycker att ni känner igen namnet Andrew Jarecki? Friedman-fallet gav kanske filmaren blodad tand för true crime. 2010 regisserade han nämligen filmen All Good Things (med Ryan Gosling och Kirsten Dunst) om den anklagade mördaren Robert Durst. En historia som 2015 förvandlades till hyllade serien The Jinx.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman.

”Jag tyckte om multikaraktärsapproachen, i svensk film har vi varit ganska en-karaktärsinriktade.” (Regissör Daniel Espinosa om Snabba Cash)

8. Never Let Me Go (NY)
Science fiction behöver inte vara rymdopera, aliens och främmande planeter. Den kan också vara lågmält melankolisk. Carey Mulligan, Andrew Garfield och Kiera Knightly ställer frågor på ett sätt som inte är uppenbart men som ändå får en att fundera.

”Do you know what happens to children when they grow up?”

7. The Fighter (NY)
En nykomling på en gammal lista som främst har birollsinnehavarna Christian Bale och Melissa Leo att tacka för den saken.

”All we ever wanted for you was to be world champion.”

6. Trolljegeren
I likhet med Tucker and Dale… en underhållande film som vilar mer på humor än på spänning. Ett bra utnyttjande av found-footage-genren och en tidig nordisk film om klassiska folktrokritter.

”Trolls love to gnaw on old car tires.”

Trolljegeren pic

5. The Social Network
Ok, vi fattar, Mark Zuckerberg är ett arsle. Men ett smart arsle som det tack vare teamet David Fincher och Aaron Sorkin blivit en både snygg och slagfärdig film av. Årets enda BOATS om vi inte räknar Bill Cunningham.

”You know, you really don’t need a forensics team to get to the bottom of this. If you guys were the inventors of Facebook, you’d have invented Facebook.”

The Social Network

4. Inception
Leonardo Wilhelm DiCaprio är en energisk typ som hinner med huvudroller i två filmer det här året. Eftersom jag till skillnad från Shutter Island inte har någon litterär förlaga att jämföra mot i Inception går DiCaprio-Nolan segrande ur striden.

”They say we only use a fraction of our brain’s true potential. Now that’s when we’re awake. When we’re asleep, we can do almost anything.”

Inception pic

3. Bill Cunningham New York
Till dags dato Filmspanarnas enda gemensamt sedda dokumentär, men vilken dokumentär sedan! Kärleksfullt och ödmjukt om en modefotograf som satt sin prägel på branschen under en stor del av sina modiga 83 år (och han hänger fortfarande med vad jag kan se).

”We all get dressed for Bill!”

Bill Cunningham pic

1,5. Black Swan
Delat kvinnligt i toppen! Natalie Portman är pressad från alla håll, inte minst inifrån. Vem hade kunnat tro att Darren Aronofsky skulle följa upp hyllade The Wrestler med en minst lika hyllad dans-film? Eller att balett kunde vara så mardrömslikt för den delen…

”He picked me, mommy! I’m the new swan queen!”

Black Swan pic

1,5. Winter’s Bone
Natalie snattade Oscarsstatyetten från Jennifer Lawrence och även om jag verkligen gillar Jennifers Ree Dolly var hon i det här läget ett oprövat kort. White trash-misär är bara förnamnet och Natalies mentala press har ersatts av en högst pragmatisk sådan. Med en borttappad pappa måste det skrapas ihop borgenspengar där inga sådana finns.

”Shootin’ him likely settled it.”

Winters bone pic

Hedersomnämnanden: Toy Story 3, Shrek goes Fourth, Monsters, The Crazies, Temple Grandin, Paranormal Activity 2, I Spit on Your Grave, Shutter Island, The Ghost Writer, Devil, I Saw the Devil, Catfish, The Kids Are All Right, Stake Land, True Grit

Andra som tyckt till om filmåret 2010:
Flmr
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir

Once Uponalt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood

Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.

Tarantino har ju ägnat större delen av sin karriär att på ett eller annat sätt kopiera filmer, vilka ofta haft sitt ursprung i den period han nu vänder kameran mot. Är det då så konstigt att det över hela produktionen flödar en mild sol, som smält guld? Att det mesta som har med Hollywood och film-skapande att göra är glatt och trivsamt, fräckt och sorglöst?

Men drömfabrikens guldplättering börjar trots allt vara tunnsliten anno 1969. Eller i alla fall om vi ser det genom ögonen på skådisen Rick Dalton och hans trogne kompanjon samt stuntman Cliff Booth (”more than a brother and a little less than a wife”). Dalton var stor på 50-talet, i western-TV-serien Bounty Law, men är nu hänvisad till att jaga skurkoller i osäkra pilotprojekt eller på sin höjd erbjudas jobb i italienska spagettiwesterns.

Hans hus på avskilda och exklusiva Cielo Drive är inget mindre än ett monument till hans egen karriär, på den tiden när han hade någon sådan att tala om. Nu för tiden sänker han istället väl många whiskey sours för att vara riktigt fit for fight morgonen efter. De roller han får kräver inte heller särskilt mycket i form av stuntarbete, varför Cliff reducerats till att agera som Ricks chaufför och allt-i-allo.

Och…det är väl ungefär det hela. Som jag ser det har Tarantino i mångt och mycket valt att göra halt vid en ganska uppenbar motsvarighet mellan Daltons föredettingstatus och det ”gamla” Hollywood. Under nästan tre timmar tycks regissören vara ganska nöjd med att cruisa runt på gator, kantade med biograf efter biograf, och låta en ljum vind leka i Brad Pitts solblekta hår. Pitts Cliff Booth blir förstås också än coolare med en cigg mellan läpparna eftersom vi befinner oss i en tid när Marlboro-cowboyen ännu inte förtvinat i lungcancer.

Nå, i ärlighetens namn finns här också en parallell historia om hippiekollektivet där ett par av medlemmarna gick till historien som Charlie Mansons djävuls-anhang. Det var också den vinkeln som gjorde att filmprojektet lät tala om sig till att börja med. Men jag upplever som sagt inte alls att den historien har varit Tarantinos primära drivkraft i skapandet av Once Upon… Möjligen har den tjänat som en motorvägspåfart.

Eller också har Tarantino gjort det väldigt lätt för sig genom att introducera ett spänningselement som han själv inte behöver arbeta det minsta för att upprätthålla. Har man noll koll på vilka Sharon Tate och Roman Polanski var, eller vilket ödesmättat år 1969 var för dem, undrar jag nämligen om man verkligen förstår varför filmen ibland väljer att följa en spröd blondin och porträttera hennes sociala sammanhang i form av Playboy mansion-fester och sällskap med kändisfrisören Jay Sebring.

Men min gissning är att regissören kallt satsat på att hans publik har åtminstone en (eller kanske två) koll på dådet som döpts till ”60-talets död”. Det vill säga att vi har tillräckligt med bakgrundsinformation för att scenerna med Margo Robbies Tate ska ges tyngd och betydelse enbart tack vare att hon dyker upp i dem. Hon får nämligen inte särskilt mycket att säga eller jobba med. Även när hon placeras i en charmig scen där hon går på bio och ser sin egen film The Wrecking Crew, bara för att kunna njuta av publikens reaktioner på hennes roll, blir hon inte stort mer än en representant för ett enkelt och sorglöst tidsfördriv eller tidevarv. Långt ifrån hatiska och förvirrade hippes som letar efter försvar i den genomkommersiella TV- och filmindustrin för att kunna motivera sina vedervärdiga handlingar.

Jag vill gärna tro att det inte bara är bristen på en saftig historia som gör att jag har större problem med Once Upon… än med Inglorious Basterds, Django Unchained och The Hateful Eight. Men det går inte att komma ifrån att kopplingen mellan det som händer Rick och Cliff å ena sidan och hippiekollektivets dova hot å den andra känns väldigt tunn. Jag tycker inte heller att Tarantino riktigt lyckats landa i någon grundläggande stämning – filmen är för humoristisk och innehåller för många distanserande grepp för att vara ett renodlat drama men ber samtidigt publiken ta den på större allvar än den humoristiska tonen motiverar.

För min del blir den här ambivalensen tydligast i och med slutet, där det inte känns som om det är meningen att vi ska uppfatta det handgripliga ultravåldet som uteslutande komiskt. Samtidigt lockas vi ändå att skrocka lite över det bisarra faktum att någon får ansiktet mer eller mindre intryckt av en hundmatsburk (”Good food for mean dogs”). Jag vet att den här balansgången är lite av Tarantinos grej, men just den här gången tycker jag att han vinglar mer än i tidigare projekt (jag har å andra sidan inte sett om Pulp Fiction sedan premiären). Till saken hör eventuellt också att jag uppfattar att ”skrock-våldet” primärt reserveras för kvinnliga rollfigurer.

Samtidigt går det givetvis inte att racka ned på Tarantinos kärleksförklaring i allt för hög utsträckning, han är alldeles för kompetent för det. L.A. anno 1969 ÄR minutiöst och nostalgiskt återskapat, Leo DiCaprio ÄR bra som Rick Dalton och Brad Pitt ÄR cool som Cliff Booth. Dessutom finns det, som alltid när det gäller regissören, ett egenvärde i en film som inte tycks vara designad enbart för att dra så mycket folk som möjligt till biograferna. En film som trots referens-kaskadspyorna vare sig är en uppföljare, prequel eller reboot.

star_full 2star_full 2star_full 2

LoganKärt barn har många namn. James Howlett. Logan. Wolverine. Oavsett namn handlar det om en man som är intill adamantium-märgen trött. Han är trött på att behöva jobba som limo-förare i El Paso och skjutsa runt enfaldiga möhippor eller packade studentgäng. Han är trött på att behöva leva i lönndom på andra sidan gränsen. Trött på att både ta hand om och gömma undan Charles Xavier som börjat bli tämligen gaggig på gamla dar (en åldringskonsekvens som inte är superlyckad hos en superhjälte med en superhjärna som Professor X). Till och med Wolverines tidigare närmast oförstörbara kropp börjar uppvisa ett visst slitage, skägget är silvergrått och från gång till annan hostar han som en tuberkulös Dickens-figur.

Men Logans livströtthet får hoppa in i baksätet ett tag när den lilla flickan Laura kommer in i hans liv. Laura är en artificiell mutant, en labbråtta skapad av det alltid lika ondsinta företaget Alkali-Transigen, vilket aldrig gett upp sina försök att avla fram den perfekta soldaten. Överraskande nog visar det sig att det kanske inte var världens bästa idé att först behöva uppfostra barnsoldatsmutanter. Men innan Laura och hennes kamrater vid försöksanläggningen blir eliminerade lyckas några av dem fly. Planen var att återsamlas i en fristad men Laura behöver Wolverines hjälp för att ta sig dit.

Logan lämnar inte sina tittare många sekunder att tveka över vad vi har för historia att göra med här. Per omgående får Wolverine nämligen rejält med stryk från ett gäng beklämmande vanliga biltjuvar och sedan fortsätter det mer eller mindre utför därifrån. Kanske blev jag lite extra tagen av Logan, men det här var nästan FÖR tungt.

Av olika anledningar delade jag upp Logan-titten på två dagar och under natten lyckades jag mer eller mindre drömma mig rakt in i filmen. Eller i alla fall upplevelsen av att sitta i en bil och inse att det inte fanns någonstans att åka där jag kunde vara säker. Känslan av förestående undergång är stark i filmen och satte sig dessutom i min kropp på ett sätt som gjorde det svårt att andas. Överhuvudtaget tycker jag att den typen av obönhörliga manhunt-historier är jobbiga, uppenbarligen behöver jag hoppet om en fristad hur ömtåligt det än må vara.

Det är inte så att jag enbart vill se filmer som levererar shits and giggles men av någon anledning fick jag samma intryck av Logan som när jag läste Harry Potter and the Order of the Phoenix. En värld som jag tagit del av, underhållits av, är på väg att försvinna. Kvar finns bara mörker och hopplöshet och det blir, som sagt, dystrare än jag känner mig riktigt bekväm med.

Jag kan ju heller inte påstå att jag inte hade en aning om vad Logan skulle handla om, jag kan bara konstatera att jag inte var riktigt förberedd på vad det skulle komma att betyda för mig. Jag har alltid tyckt bra om X-Men-världen och förlusten av den var inte rolig. Jag ville inte veta att det inte fötts några nya mutanter på 25 år eller att Logan, Xavier och den bleksiktige Caliban är allt som finns kvar.

Men om vi ska bli kliniska för en stund och bortse från känslopjunket är själva historien i Logan av hyfsat välbekant art. En flykt undan fienden där andningspauserna bara blir kortare och kortare. Möten med vänliga människor som får betala ett dyrt pris för sin medmänsklighet. En välbekant historia som icke desto mindre är välberättad och dessutom iscensatt av duktiga skådisar.

Att Patrick Stewart kan skådespela Star Fleet-uniformen av alla inom hundra parsec är allmänt känt, så den stora överraskningen i Logan får istället tillhöra den unga Dafne Keen som spelar Laura. Större delen av filmen är hon stum, vilket enligt min mening är fullkomligt briljant. Frånvaron av putslustiga eller lillgamla repliker ger desto större utrymme för hennes speciella mimik och förstärker intrycket av henne som ett ungt, men livsfarligt djur. En harpaltsstor järv, en igel med klor.

Att spegla berättelsen om Laura och Logan mot den klassiska western-filmen Shane är ett annat smart drag som jag uppskattar. Istället för en man och en ung pojke har vi en man och en ung flicka. Istället för revolvermannen som offrar sig i syfte att den unge pojken aldrig ska behöva leva hans liv kan Wolverine inte delge sin andliga dotter mycket mer än ett kärvt ”Learn to live with it”. En läxa han själv aldrig riktigt lyckats lära sig.

Klart jag hellre hade tagit farväl av Charles Xavier och Wolverine under mer triumfatoriska former. Eller fått se dem slå sig till ro och njuta livets otium i all oändlighet. Men om det nu skulle sluta som det gjorde är jag glad att det fick göra det under de välkonstruerade former som Logan kunde tillhandahålla.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

EqualizerEn enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.

Så varför får vi följa denne vanlige mans tröööökiga vardagsliv? Kan det möjligtvis bero på att han är så långt ifrån en vanlig man det är möjligt att komma utan att, säg, vara Steve Jobs eller Michael Jackson?

Såklart… För när Robert McCall ser att någon i hans närhet behöver hjälp, agerar han. Det är helt enkelt så en Riktig Man gör, han gör de Rätta Valen. Till en början, i den första Equalizer-filmen, hålls publiken lite på halster innan helvetet fullkomligt brakar lös när ”Bob” vill ställa upp för den unga Alina och straffa de som såg till att hon hamnade sönderslagen på akuten.

Men det kommer inte ens i denna första The Equalizer som någon större överraskning att ”Bob” knappast är den enkle man som varje dag möter kollegorna på Home Mart. Och när vi väl kommer fram till uppföljaren (fantasifullt nog döpt till The Equalizer 2) är det ju inte längre någon större idé att hålla fast vid illusionen, varför Robert McCall med en gång får fortsätta att göra det Rätta och rädda kidnappade småflickor.

Så om Robert McCall är the equalizer handlar det alltså om att han utjämnar orättvisor eller ställer orättfärdigheter till rätta. Det eleganta med dessa två Equalizer-filmer är att historierna samtidigt tillåter honom att bli en högst formidabel hämnande ängel som lämnar högvis med döda kroppar i svallvågorna där han drar fram. Samtidigt som han har en faiblesse för att vara mentor för ungdomar på glid.

Equalizer 2Nej, några större överraskningar bjuder som sagt ingen av filmerna på. Det skulle då möjligen vara det faktum att Robert McCall spelas av allas vår Denzel Washington som vi kanske inte är vana att se riktigt så kallhamrad som han ändå får vara här. Föga förvånande är han dock en högst kontrollerad och resonabel hämnare som alltid ger sina offer chansen att göra det Rätta innan han ser till att skipa lite välbehövlig rättvisa. Vilket allt som oftast sker genom att han får någon slags Terminator-blick och tajmar sina attacker in i minsta detalj redan innan de inträffar.

Mannen som regisserar Denzel i bägge dessa filmer är Antoine Fuqua som tycks ha smitt ett alldeles särskilt vänskapsband med skådisen efter filmer som Training Day och remaken av klassikern The Magnificent Seven. I bägge fallen är det Harry Gregson-Williams som tillhandahåller den thriller-pumpande musiken som gör så gott den kan för att försöka upprätthålla pulsen hos oss åskådare.

Och visst, Denzel är ju alltid Denzel. Stabil och pålitlig. Aldrig direkt dålig. Samtidigt beroende av omständigheterna i all sin stabilitet. Därför tycker jag att originalet ändå hade en viss flair som uppföljaren saknar. Där bjuds jag dessutom på en händelseutveckling som jag hela tiden var orolig för i The Equalizer men lyckligtvis aldrig behövde uthärda.

The Equalizer 2 gör tappra försök att fjärma sig från den första filmen, men trampar i allt för många kliché-gropar. Underrättelseagenter som gör tveksamma moraliska val med motiveringen ”vi gjorde alla samma sak på uppdrag av regeringen” har jag sett allt för många gånger för att det ska få mitt hjärta att banka snabbare och min hjärna att engagera sig i händelseutvecklingen i just det här fallet.

Tyvärr vet inte Fuqua när det är dags att sätta punkt och originalets översvallande bildspråk (som inledningsvis är menat att förmedla hur supercoolt allt är, från Bostons skyline till filmens überskurk) har efter efter 90 minuter förvandlas till klyshigt, teatraliskt och affekterat. Och då är det fortfarande en dryg halvtimmes speltid kvar, då vi dessutom trakteras med inte bara en Denzel i slow-motion mot bakgrunden av en enorm explosion utan också Denzel i slow-motion i sprinkler”regn”.

Jag gillar hur den första filmen tar ganska gott om tid på sig innan det börjar bli dags för Denzel att sparka lite rysk skurkröv. I uppföljaren försöker Fuqua använda samma grepp genom att ge oss exempel på en massa olika bilpassagerare (Robert McCall har vid det laget istället börjat jobba som privat taxichaffis) men det känns då enbart trött och upprepande. I bägge filmerna förekommer ”coola” och kvasifilosofiska sentenser som ”There are two kinds of pain. The pain that hurts and the pain the alters” och de funkar aldrig för min del.

Bägge historierna vill visa hur Denzel, nästan helt utan egen förskyllan, hamnar i situationer som leder till att han mer eller mindre måste förklara krig mot en till synes oövervinnerlig motståndare. Jag måste erkänna att jag hade lättare att svälja den vinkeln första gången jag ombads att tro på den, kanske för att den illustreras genom en litterär klassiker-övergång. Från Hemingways The Old Man and the Sea till Welles The Invisible Man. Så ska vi tolka Robert McCalls utveckling från en av ödet olycksdrabbad man till en megalomanisk galning? Only Denzel knows…

The Equalizer (2014)
star_full 2star_full 2star_full 2

The Equalizer 2 (2018)
star_full 2star_full 2

10. Till det som är vackert
Det tog mig ett tag att komma fram till både Lisa Langseth och Alicia Vikanders gemensamma debut. Trots alla efterföljande och mer uppmärksammade filmer undrar jag om detta inte är min favorit bland Vikanders roller. Hon borde få bli förbannad oftare.

”Jag ville göra en ung kvinna som… ja, som inte är god. Katarina är ju otroligt egoistisk, handlar i sina egna intressen.” (Regissör Lisa Langseth om rollfiguren Katarina)

9. Monsters vs Aliens
Det kom flera bra animerade filmer detta år, men jag skulle vilja lyfta denna charmiga drift med klassiska monster- och scifi-filmer lite extra eftersom jag upplever att den ibland hamnar i skymundan. Också för att den klarar genusbalansen betydligt elegantare än konkurrenterna Up och Cloudy…

”They called me crazy, but I’ll show them. I’ll show them all! Mwa-ha-ha-ha-ha!”

8. Precious
Kanske minns jag filmen extra väl eftersom jag läste boken innan. Men en redan stark berättelse blev till en riktigt bra film, inte minst tack vare fina rollprestationer från såväl Gabourey Sidibe som Mo’Nique och Mariah Carey.

”That was my man, and he wanted my daughter. And that’s why I hated her. Because my man who was supposed to be loving me, who was supposed to be making love to me was fucking my baby. And she made him leave. She made him go away”

7. Mary & Max
Även Mary & Max är en animerad film, men i en klart annorlunda stil jämfört med #9. En rar och finkänslig historia med ett stort mått av lätt surrealistisk och mörk humor.

”It would be good if there was a Fat Fairy. She would be a bit like the Tooth Fairy but would suck out your fat.”

6. Daybreakers
En frisk fläkt i vampyrmytologin som ställer den viktiga frågan: vad händer när vampyren är norm?

”Yeah well, life is a bitch ain’t it? Then you don’t die.”

5. The House of the Devil
Regissören Ti West har gått vidare och gjort flera bra filmer men imponerande starkt redan med sin debut. Komplett med en fingertoppskänsla som visar att det krävs lite mer än ett topplistesoundtrack för att skapa ett skräckfilms-80-tal.

”This one night changes everything for me.”

4. The Road
Iskallt, blygrått och tröstlöst. Future, you can’t beat the feeling…

”We have to watch out for the bad guys. We have to just… keep carrying the fire.”

3. Thirst
Ännu en annorlunda vampyrfilm, men annat är ju inte att förvänta från skaparen av Oldboy och The Handmaiden. En klockren kombo mellan blodsugande och Èmile Zolas klassiker Thérèse Raquin. Med en koreansk twist.

”I don’t kill anyone, you know.”

2. Inglourious Basterds
Tarantinos alternativhistoriska andra världskrigsskildring är fortfarande grymt underhållande. Tajt berättad men också mycket tack vare den oförlikneligt jovialiske Christoph Waltz som man ännu inte hade hunnit lessna på.

”I’m gonna give you a little somethin’ you can’t take off.”

1. District 9
En debut- och fantastiktung lista det här året, men toppen är fortfarande given. Sharlto Copely hade man i likhet med Waltz ovan ännu inte blivit trött på och det är en historia vars allegori funkar i all sin övertydlighet. Tyvärr har Neill Blomkamp aldrig lyckats toppa sin debut.

”When dealing with aliens, try to be polite, but firm. And always remember that a smile is cheaper than a bullet.”

Bubblare: 500 Days of Summer, Watchmen, Up, Cloudy With a Chance of Meatballs, Zombieland, Antichrist, Fantastic Mr. Fox, Whip It, Död snö, The Damned United, REC2, Harry Potter and the Half-Blood Prince, Drag Me To Hell, Moon, A Single Man

Andra som tyckt till om filmåret 2009:
Flmr
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir

Måste gittLillgrabben Metin avgudar sin pappa över allt annat. Så när pappan säger att en man måste ha planterat ett träd, skrivit en bok och skaffat barn innan han lämnar jordelivet, samtidigt som han gräver ett hål för en tanig ung trädplanta, är nästa steg liksom rätt givet för Metin.

Nästan 20 år senare är Metin dock ingen firad författare. Inte ens en utgiven författare. Han har däremot kommit så långt i en småkriminell karriär att han inte har något emot att ta emot ett par enkla tusenlappar för att försäkringsbedrägeribränna en bil eller försöka panta fejkade Rolexklockor. Alla eventuella bokdrömmar kanaliserar han genom att skriva ned allt han vet om vem som gör vad samt var och när. En explosiv dagbok med andra ord.

Och i likhet med många andra dagboksskrivare med bara ett halvt konsekvenstänk finns det inte på Metins karta att det kanske skulle vara en bra idé att göra sig av med sprängstoffet eller sluta skriva. Däremot är han i ett ständigt dilemma över var han ska förvara eländer. Så när hans pestiga lillbrorsa, som är lite för impad av Metins eskapader, tjuvläst boken en gång för mycket ser Metin ingen annan utväg än att släpa den med sig varthelst han går.

Föga förvånande tar det max en halv dag innan Metin har tappat bort sin ögonsten, sitt hjärteblod. Tur för honom att det varken är polisen eller någon av hans kompisar i Jordbro som plockar upp boken. Otur för honom att den snart hamnat i klorna på en ivrig förlagsredaktör som är ute efter det hetaste och senaste på den svenska bokmarknaden. Vad passar väl bättre än en osminkad skildring från Förorten?

Regissören Ivica Zubak har skrivit manus till Måste gitt tillsammans med huvudrollsinnehavaren Can Demirtas. Alla potentiella anklagelser om att visa upp en stereotyp bild av Förorten med inofficiella domstolar, kriminalitet och våld får udden avskavd mot det faktum att bilden av Kultureliten med champagne, hästsvansar och opera är precis lika stereotyp den. Vi förstår att Måste gitt inte gör anspråk på en konkret realism utan vill göra en både humoristisk och halsbrytande kontrast mellan de här två världarna, vilka bara till namnet inryms i samma stad.

Och filmen lyckas faktiskt ta en annan väg än någon av de höggradigt förväntade. Den är alltså vare sig: (1) En helvetestung nedgång för Metin tills dess att han antingen är död eller sitter inne på livstid eller (2) en feel good-lättsamhet där de otrevliga får sitt straff (ingen är någonsin ond På Riktigt i feel good-historier) och vår huvudperson både sin rättmätiga belöning och moraliska upprättelse. Version (3) där Måste gitt förfulas bortom allt förnuft i en flåshurtig flabbkomedi om tokroliga kulturkrockar är så hemsk att jag inte ens vill tänka på den.

Och lyckligtvis behöver jag ju inte det. Det jag möjligen kan skylla Måste gitt för är att den pulat in väldigt mycket olika trådar i sin historieväv. Men jag tycker att filmen kommer undan med det med hänvisning till att vi får följa Metin under ett av hans livs mest omtumlande perioder. Jag kan heller inte riktigt säga vilken av de här trådarna som i så fall borde ha kapats, eftersom alla skapar nyanser i Metins tillvaro.

På det hela taget skulle jag säga att även skådespeleriet flyter på bra. Till och med Metins berättarröst som pockar på uppmärksamheten när vi måste få oss något förklarat funkar. Det lilla som kan kännas lite teatraliskt glider under radarn eftersom jag som sagt inte uppfattar Måste gitt som en ultrarealistisk historia. Att Can Demirtas är betydligt mer avslappnad tillsammans med polarna än i finvåningarna på Södermalm är ju bara att förvänta.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Stardust movieBodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.

Och kan hon nu bli av med honom genom ett förhastat löfte om giftermål ifall han hämtar en fallen stjärna åt henne, desto bättre. För Tristans del är det bara en formsak att stjärnan föll på den sidan av muren som är strikt förbjuden att beträda för invånarna i byn Wall. Han ser till att ta sig in i felandet Stormhold och utan några större problem hitta Victorias stjärna.

Problem blir det däremot när stjärnan visar ha formen av en ung flicka vid namn Yvaine. Hon är inte det minsta trakterad av idén att bli bortskänkt till Tristans hjärtas kär och har dessutom skadat benet. Så hur ska Tristan kunna hinna tillbaka till Wall inom den vecka han fick på sig av Victoria? Och hur ska han och Yvaine kunna undvika alla andra som också är ute efter det en fallen stjärna kan bjuda på?

Först när jag läst Neil Gaimans bok Stardust insåg jag att filmen med samma namn, som jag hade ett vagt minne av, förstås var en adaption. Det var emellertid en av de där filmerna som fläktat förbi som en vårbris under en i övrigt iskall marsmånad så minnesförlusten var kanske begriplig. Efter att ha sett Stardust kan jag också tycka att det är begripligt varför den inte stannade längre och blev mer uppmärksammad när det begav sig.

För trots att Gaimans bok är en saga för vuxna är den verkligen inte simpel, särskilt inte när det gäller berättande och stämning. Och det är förstås de två delar där filmen brister. Gaiman har förvisso gett sin välsignelse till manusförfattarna Matthew Vaughn (som också regisserade) och Jane Goldmans version av hans bok men själv är jag inte riktigt lika förlåtande.

Jag har inga större problem att acceptera att den fina balansen mellan prosaiskhet, fantasifullhet, humor och allvarsamt mörker är svår att översätta i bilder. Men det finns ju ändå exempel där ”ofilmbara” förlagor blivit till något annat i en varsam regissörs händer. Där den kunnige filmskaparen inte enbart försökt översätta, utan ersätta (mina bästa exempel torde vara A Clockwork Orange och No Country for Old Men).

Med blott en tidigare långfilm i bagaget (Layer Cake) är Matthew Vaughn inte en så kunnig filmskapare. Stämningen i Stardust har fått en klar tyngdpunkt mot det tokroliga och knasiga med resultatet att den känns…simpel. I det avseendet underlättar inte heller förändringarna i själva historien. Även här har jag i och för sig full förståelse för att en bok måste koncentreras för att kunna bli ett rimligt manus, men alla genvägar som Stardust tvingas ta har förvandlat nytänkande och fantasi till standardklyshor. Och ett mer konventionellt berättande har tyvärr, men föga förvånande, resulterat i en tråkigare film. Hur Gaiman exempelvis kunde tycka att filmens, utan tvivel mer dramatiska men också stereotypa, damsel-in-distress-upplösning var bättre än hans egen övergår mitt förstånd.

Med förtvivlans mod försöker man fixa till de här skavankerna medelst den nya tidens animeringsmöjligheter och visuellt har jag inte mycket att invända mot Stardust. Men i likhet med den senaste (?) J.M. Barrie-adaptionen Pan från 2015 hjälps inte en tråkig berättelse och ett traditionellt berättande av en snygg yta.

Skådismässigt finns lika lite att invända som mot filmens yta. Alla gör vad de ska och rollbesättningen flödar över av kända namn (Michelle Pfeiffer, Claire Danes, Robert De Niro, Ricky Gervais, Ruper Everett, Peter O’Toole, Henry Cavill, Sienna Miller). En som däremot vid den här tidpunkten inte var så värst känd utanför det brittiska öriket var Mark Strong, där man dock kan anta att samarbetet mellan honom och Matthew Vaughn funkade så pass bra att Strong sedan fått spela en bärande roll i Kingsman-filmerna. Men inte heller adekvata rollprestationer gör någon större skillnad i det stora hela.

Jag kan tänka mig att man mycket väl kan gilla Stardust om man bara hittar till den innan man hunnit läsa Gaimans bok. Att komma från andra hållet skulle jag säga är mer eller mindre omöjligt.

star_full 2star_full 2

Hobbs & Shawalt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

Jomen, omaka paret Deckard Shaw och Luke Hobbs, förstås. Snubbarna som lite (extremt lite. FÖR lite om ni frågar mig) nu och då tar sig tid att avbryta sin standup odd couple-rutin för att rädda världen. Nu i sällskap med MI6-agenten Hattie som, surprise, surprise, inte alls försökt stjäla ett livsfarligt domedagsvirus vid namn Snowflake.

Men det tror alla att hon gjort eftersom motståndarna den här gången är Eteon, en toppenhemlig (men inte mer hemlig än att typ alla inblandade verkar veta vilka de är) ”tech cult”. Ett gäng typer som är övertygade om att de står för det nästa steget i den mänskliga evolutionen, vilket i sin tur per automatik innebär att de också tagit på sig den hårda uppgiften att utrota alla som inte är beredda att ta steget med dem. Som Hobbs och Shaw exempelvis.

Ja, denna spinoff till Fast & Furious-serien gör inga som helst försök att ta sig bort från den Mission:Impossible-riktning som franchisen tagit rygg på sedan flera filmer tillbaka. Det räcker med den första tio minutrarna för att inse att vi kommit en bra bit sedan streetracing, amerikanska muskelbilar och Vin Diesel som familje-grillar på tomten.

Jag minns ärlig talat inte särskilt mycket av den senaste F&F-filmen (nummer åtta i serien om jag inte missminner mig) men det gör ingenting. Hobbs & Shaw har inga större behov av någon bakgrundshistoria, bortsett från att filmen förstås förutsätter att vi omedelbart ska vara med på det omaka par-konceptet. Komplett med kontrasterande och samtidiga morgonrutiner samt slagsmål (”ice cool can of whoopass” vs ”a champagneproblem”). Tyvärr har jag vissa svårigheter med det. Efter en halvtimme är jag redan less på ”gnabbet” mellan Dwayne Johnson och Jason Statham. Efter en timme kollar jag klockan och tänker ”helvete, har det bara gått en timme?!”

Exakt tre saker räddar Hobbs & Shaw från fullkomlig kollaps och det är faktiskt vare sig Johnson eller Statham (vars mångahanda omnämnanden av ”balls” inte var roligt ens första gången). Till att börja med är Idris Elba – föga förvånande – en formidabel skurk. Vi visste ju redan från filmer som Pacific Rim att han med stålblick kan riva av ett bombastiskt tal utan att det blir lökigt och det är precis vad som krävs i rollen som den fanatiskt övertygade övermänniskomaskinen Brixton Lore.

Sedan har vi Vanessa Kirby i rollen som Hattie, lika mycket badass-kvinna som någonsin Charlize Theron i Atomic Blonde. Förutom att hon, i egenskap av virusbärare, ibland tilldelas funktionen ”the asset” har hon inga som helst problem att hantera sina egna fajter och de handlar faktiskt inte bara om att hon får slåss mot skurkens kvinnliga sidekick. Vilket skulle ha blivit svårt i det här fallet eftersom Idris inte har någon sidekick.

Och så, äntligen, tvingar den sista (och minst sagt spektakulära) halvtimmen mig att inse att det tamejtusan faktiskt gick att andas (lite) nytt liv i det här ganska trötta konceptet. När Hobbs & Shaw bjuder mig på en biljakt — samoan style — är jag faktiskt återigen en villig tågpassagerare trots att jag fram tills dess mer eller mindre gett upp hoppet om serien, inklusive alla tänkbara prequels (just you wait…) och spinoffs.

Till viss del antar jag att en del av äran för alla tre delarna också måste landa i knät hos regissören David Leitch, även ansvarig för tidigare nämnda Atomic Blonde. Kan det vara så väl att Leitch faktiskt är en actionregissör som också är bra på att boosta sina kvinnliga skådespelare?

För helt ärligt är det inte alls komedi-elementen som funkar i denna, på ett sätt klassiska, actionkomedi. Det är de avslutande actionmunsbitarna, förebådade av ett Rocky IV-montage. Plus det faktum att vi då dessutom befinner oss på Samoa (ok då, Hawaii) med allt vad det innebär av Dwayne Johnsons polynesiska kulturarv samt stora, tatuerade män och krigsdansen siva tau. Det är så idiotiskt och påklistrat att det blir riktigt underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2

Bloggkollegorna Fiffi , Filmitch, Flmr, Movies-Noir och Henke har också passat på att ta del av konceptet tre-charmiga-medelålders-män-utan-hår.

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Det är fullt möjligt att undantaget som bekräftar den regeln är Neil Gaimans Neverwhere – först påtänkt som en TV-serie om sex halvtimmesavsnitt för kanalen BBC Two och vars manus sedan omarbetades till en bok. Neverwhere kom att bli författarens första egna roman eftersom han dessförinnan ”bara” skrivit seriemanus, noveller och Good Omens tillsammans med Terry Pratchett.

Rent handlingsmässigt har Gaiman inte utökat boken jämfört med TV-serien, de handlar båda i allt väsentligt om den normale och tråkige mellanmjölkskillen Richard Mayhew. Som en kväll sträcker ut en hjälpande hand till en blödande flicka på gatan och en lång tid efter det får betala ett dyrt pris för sin omtanke i form av livsfarliga äventyr i London Below. Alltså det London som existerar under och vid sidan av det som vi ser som det ”vanliga” London. Ett London fullsmockat med adliga hov, rat speakers, svartmunksbröder och en uråldrig best.

Däremot vinner boken på att man som läsare kan skapa egna bilder utgående från Gaimans ord, för TV-serien ser ärligt talat riktigt rackig ut. Jag läser mig till att tanken var att det hela, av ekonomiska skäl, skulle skjutas med videokamera för att sedan konverteras till att se mer ”filmat” ut. Problemet var bara att budgeten tajtades åt ytterligare efter det beslutet och man strök hela konverteringsproceduren.

Vad som återstår är alltså en videofilmad TV-serie, vilken dessutom ljussattes med den uteblivna konverteringen i åtanke. Slutresultatet ser tyvärr både billigt och amatörmässigt ut, med hårda och grälla färger. Inte heller hjälps framställningen av att klippningen mellan olika linjer i berättelsen ofta känns tvär och klumpig. Någon slags Londonmystik, vilken inte var det minsta problematiskt att finna i boken, märker jag aldrig ett uns av och då är inspelningsplatserna ändå i många fall tvättäkta Londonlandmärken som Blackfriars tunnelbanestation och taket på hotellet vid St. Pancras.

Jag vet inte om det bara är utseendet som gör att själva innehållet aldrig heller lyfter. Med risk för att låta som en korrupt ljudfil kan jag bara återigen påpeka att det mesta som hände i boken kändes fräscht, coolt och fränt. En riktigt bra urban fantasy, helt enkelt. När jag ser historien utspelas framför mina ögon undslipper jag olyckligtvis sällan känslan av att jag sitter och tittar på ett gäng halvkompetenta lajvare och ofta blir slutresultatet direkt fånigt. Det platta ytan gör förstås sitt till men även effekter och fajter, i den mån de förekommer, ser lekmannamässiga ut.

Fast en del av skulden för detta bör nog i ärlighetens namn också läggas vid skådisarnas fötter, där jag egentligen bara känner igen Laura Fraser (som spelar Door) från Breaking Bad och Better Call Saul. Utseendemässigt är Gary Bakewell oerhört välfunnen som Richard Mayhew för han ser verkligen helt vanlig ut. Inte ”Hollywoodvanlig” (tänk exempelvis Josh Lucas), utan som någon man faktiskt skulle kunna trängas med på tunnelbanan i morgonrusningen. Tyvärr är Richards inledande beskrivning av sig själv som ”boring” också den lite för välfunnen eftersom jag aldrig fångar upp någon utstrålning eller känsla från Bakewells prestation. Varken på egen hand eller i samspelet med Laura Fraser. Hywel Bennett och Clive Russell ska i sin tur spela den livsfarliga torpedduon Croup och Vandemar men framstår inte som det minsta skräckinjagande.

Fanns det då inga förlåtande drag i den här produktionen? Jo, helt bortkastad var ändå inte titten. Dels minns jag inte att jag vid läsningen riktigt fastnade på det egentligen skrämmande konceptet ”en ängel med storhetsvansinne”, vilket blev tydligare i serien. Dels minns jag inte heller att jag tänkte på de olika personernas hudfärg, medan TV-serien fullkomligt självklart bland annat har castat en mörkhyad Marquis de Carabas. Även Richards prövning hos Blackfriarsorden funkar bra, om än en smula inlånad från Total Recall.

Har du lika svårartad kompletteringssjuka som jag har kan du eventuellt finna ett viss nöje i Neverwhere som TV-produktion. Särskilt om du klipper den innan du gett dig på att läsa boken. För alla andra skulle jag helt klart rekommendera läsning (eller varför inte lyssning?), snarare än tittning.

star_full 2star_half_full

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser