You are currently browsing the tag archive for the ‘Movies-Noir’ tag.

Martins Scorseses evighetslånga Netflix-skapelse är nominerad i en hel hög kategorier:

  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Motion Picture of the Year

***

Lastbilschaffisen Frank Sheeran ger sig, utan särskilt mycket betänkligheter, i lag med Philadelphia-maffian genom att sälja köttet han har betalt för att frakta. Hans arbetsgivare misslyckas trots detta kapitalt med att sparka honom från jobbet på grund av stöld. Istället får de sig en rejäl utskällning från domaren för sina försök att sätta dit en hederlig arbetare. Men Frank har vid det laget inget behov av chaffis-kneget eftersom han kommit ännu längre in i kretsarna av ”made men”. Genom vänskapen med bossen Russell Bufalino kommer Frank dessutom i kontakt med den välkänt hetlevrade fackföreningsordföranden Jimmy Hoffa och blir en slags livvakt åt honom.

Alltså: En film regisserad av Martin Scorsese. På rollistan namn som Al Pacino, Robert De Niro, Joe Pesci, Harvey Keitel och Bobby Cannavale. En miljö av maffia- eller gangster-50-tal. Känns det nytt, spännande, piggt?

Nej, Scorsese & gubb-Co. har knappast grävt upp The Irishman från development hell i syfte att vara innovativa eller bryta ämnesmässig ny mark. Snarare får jag en känsla av att filmens främsta syfte är att ge 70-plus-farbröderna en chans att återuppleva sin ungdom. Både filmskaparmässigt, i form av maffiamiljön, och levnadsmässigt, med det ljuva 50-talet. Till och med filmens soundtrack skulle kunna vara en ren sammanslagning av alla gubbsens Spotify-spellistor kallade ”Mina 50-talsfavvisar”. Ger detta The Irishman tillräckligt med existensberättigande som film? Tveksamt för min del.

Jag var tveksam redan innan titten. Trots att jag gillar många av Scorseses filmer, inklusive de maffia-betonade, kändes inte upplägget för The Irishman särskilt engagerande. Men alla förtjänar en ärlig chans, särskilt om de kommer med ett gäng Oscars-nomineringar i rockärmen. Tyvärr gjorde mina ansträngningar ingen större skillnad för The Irishman.

Med tanke på den kompetens som ändå är inblandad på alla håll och kanter ska jag inte gå så långt som att kalla filmen för ”dålig”. Däremot saknade jag något för att jag skulle bli ordentligt engagerad i det The Irishman vill berätta om. Och då menar jag absolut inte fler spelminuter eftersom de 209 som nu bjöds var på tok för många, redan de. I alla dessa tre aspekter påminner The Irishman händelsevis om min upplevelse av Tarantinos Once Upon…

I fallet The Irishman hade jag exempelvis önskat mig en fylligare bild av maffiakulturen(s makthierarkier), en mer komplett beskrivning av samtidshistorien (alternativt tidsandan) eller komplexare personporträtt. De här väldigt olika möjligheterna ger kanhända vid handen att jag saknade en tydlig linje i filmen.

Om filmen siktat på en historia om alla de miljöer som Frank Sheeran rör sig i, sedda genom hans ögon, skulle antingen de ha behövt vara mer detaljerade eller han mer intressant som huvudperson. Skulle den vara en historia om hur en man jobba med att kallblodigt skjuta folk i huvudet skulle denne man också ha behövt vara mer intressant eller försöken att krypa in under huden på honom mer seriösa. Skulle den vara en historia om Jimmy Hoffa skulle han och hans organisation behövt stå mer i centrum.

Nu blev det varken hackat eller malet i Steven Zaillians manus (baserat på Sheeran-biografin I Heard You Paint Houses av författaren Charles Brandt). Jag fick ingen känsla för var Bufalinos organisation befann sig i den amerikanska maffia-hierarkin, hur de påverkade sin samtid, hur Hoffa egentligen byggde upp och skötte sin organisation eller hur han påverkade sin samtid. Vissa saker beskrivs förvisso i detalj (exempelvis vissa personers mer eller mindre våldsamma hädanfärd), men jag har svårt att placera dem i ett sammanhang, medan andra (typ frasen ”paint houses”) i bästa fall flyger förbi i ögonvrån. Med tanke på speltiden (sade jag att filmen är 209 jävla minuter lång?) tror jag att Sheerans historia hade tjänat på att antingen utökas till en serie eller tajtas upp med en sisådär 30-60 minuter.

Däremot störde jag mig betydligt mindre än jag hade vågat hoppas på farbrödernas föryngrings-CGI. Det ska väl erkännas att Robert De Niro knappast ser ut som om han är blott 35 ungdomliga år första gången hans irländare stöter ihop med Joe Pescis Bufalino. Eller att Pesci vid det tillfället verkligen ser ut att vara nästan 20 år äldre än De Niro. Men det är bara vid ett par tillfällen som jag hajar till för att det ser direkt konstigt ut, rent ansiktsmässigt. En 70-plus-kropp är däremot svårare att maskera, varför det blir en smula märkligt när en hyfsat ung pappa rörelsemässigt snarare ser ut att tillhöra samma generation som sin egen far. Fortfarande kan jag dock tycka att det skulle vara bättre att lägga CGI-bucksen på en ung skådis istället. Andra skådespelare än 70+-farbröder behöver också ställa mat på bordet.

Mycket har skrivit och sagts om rollprestationerna från särskilt De Niro, Pacino och Pesci. De Niro var alldeles för nollställd för att jag skulle få ut särskilt mycket av hans Frank Sheeran. Det sägs omgående att Sheeran var en man som följde order, punkt slut, och så mycket mer blir han aldrig. Inte heller vad han tycker om den rollen. Jag kan inte riktigt relatera till beskrivningen att De Niro skulle ha varit ”rather emotional” när han berättade för Scorsese om Frank efter att ha läst Brandts bok. Det är då inget som syns på skärmen.

Pacino var väl varken bättre eller sämre än han brukar vara i sina hetlevrade roller. Däremot tyckte jag mycket om Pescis Bufalino, möjligen för att jag har minst erfarenhet av skådespelaren som något annat än högljudd och tokrolig eller komplett galen. Pescis prestation gör att man uppmärksammar honom, trots att han ofta befinner sig lite i bakgrunden. Hans gammelmansdarriga pillande med tummen mot fingrarna var en särskilt fin detalj.

Om The Irishman får vila lite och jag får vara ganska mycket mer påläst inför en omtitt tror jag filmen har potential att växa till sig. Men i nuläget är den inte så mycket mer än en alldeles för lång gubb-film.

Flera har ändå satt av en massa tid för irländaren:
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Snacka om film!

Den amerikanska räser-filmen är nominerad i både tekniska och prestigefyllda kategorier, nämligen:

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

alt. titel: Le Mans ’66

Henry Ford II har fått nog. Han stänger ned sin farfars berömda löpande band och meddelar såväl arbetare som kostymklädda mellanchefer: ”Man comes into my office with an idea, that man keeps his job!”.

En av idé-männen är chefen Lee Iococca (och nej, Ford sparkade inte alla andra). Iococcas förslag på hur Ford ska kunna kapa åt sig en del av marknadskakan är att appellera till den uppväxande generationen. Post-krigs-kidsen har pengar på fickan och en stark längtan efter att äga coola bilar. Men hur ska då stadiga, familjetrista Ford förvandlas till too cool for school? Genom att bygga racerbilar förstås! Och då menar inte Iococca sådana som jagar runt på äkt-amerikanska tävlingsarenor som Nascar. Nej, ska man satsa kan man lika gärna satsa stort – som exempelvis att utmana Enzo Ferrari på den europeiska hemmaplanen genom att bygga en bil som är både snabb och hållbar nog att vinna det klassiska 24-timmarsloppet som sedan 1923 går av stapeln i franska Le Mans.

Länge hade loppets segrare primärt kommit från Europa, men 1959 lyckades en viss Carroll Shelby, tillsammans med britten Roy Salvadori, kamma hem hela härligheten. Efter vinsten hade Shelby tvingats lämna tävlingsvärlden på grund av hjärtproblem men var fortfarande djupt involverad i bilbranschen. Han blir därför en given rekrytering för Iococca och Ford-initiativet. Shelby poängterar dock att en biltävlingsvinst inte bara hänger på hur mycket kosing man kan ösa ned i konstruktionen. Här i världen finns det vissa saker som inte kan köpas för pengar och en sådan ovärderlig resurs är mekanikern samt föraren Ken Miles.

Shelby och Miles spelas av Matt Damon, respektive Christian Bale, och det känns som om deras rollpersonligheter i någon mån speglar deras verkliga dito (eller i alla fall den bild som jag har av dem). Shelby är lugn och resonabel, särskilt jämfört med den tempramentsfulle Miles. Den förre får gjuta olja på vågorna mer än en gång medan den senare aldrig är rädd för hävda sin åsikt oavsett hur folk tar det. Miles är, som han själv får säga, ”not a people person”.

Mitt problem med denna rollfördelning i Ford v Ferrari är tvåfaldig. Trots att det som sagt inte är någon större hemlighet att Bale kan häva ur sig både det ena och det andra, särskilt under inspelningar, övertygar han inte det minsta som Ken Miles. Han brer på med en rejäl Birmingham-dialekt, men det räcker inte med ett par ”Bloody ’ell!” för att jag ska se någon annan än en överspelande Christian Bale i rollen. Det han för min del fixar är föga överraskande scenerna när han istället är den sammanbitne, målinriktade och på gränsen till besatte Ken Miles. Oftast placerad i bilens förarsätet och oftast tyst.

Filmens historia fokuseras till största delen på ett fåtal år i mitten av 60-talet. Själv hade jag velat veta mer om Damons kontrollerade Carroll Shelby. Publiken får aldrig riktigt komma honom in på livet och därmed heller aldrig möjlighet att förstå hans på ett sätt intressantare resa. Ken Miles lever för att köra bil jävligt snabbt och det får han också göra i filmen. Carroll Shelby levde för att köra bil jävligt snabbt och det fick han lov att sluta med. Hur påverkade den förändringen honom som person? Ford v Ferrari tillhandahåller en klassiskt förstående hustru i form av Mollie Miles (spelad av irländskan Caltriona Balfe) som får tala om för publiken att hennes make kommer att dö inombords om han tvingas ge upp tävlandet. Shelby tilldelas aldrig någon sådan förkämpe och det är synd.

Nej, de bägge herrarnas oförändrade personligheter får under filmens gång istället utmanas av det jättelika Ford-företaget. En rigid och stelbent koloss som vill köpa sig fördelarna av kreativiteten, entusiasmen och glöden hos personer som Shelby och Miles, utan att för den skull behöva upphöra med att vara rigid och stelbent.

Nu behöver faktiskt Tracy Letts Henry Ford II inte vara en helt igenom ondsint företagsledare, varför skurkrollen istället axlas av Josh Lucas mellanchef Leo Beebe. Han får å andra sidan leva upp till mer eller mindre nidbilden av en sådan karaktär. Någon som slickar uppåt och sparkar nedåt, som är arrogant, härsklysten och långsint, som tycker att principer är viktigare än konkreta resultat om han själv inte förespråkat dem och som är mer fokuserad på Yta och Mediabilden än den reella prestationen. Komplett med ett ständigt bländvitt och lismande, alternativt hånfullt, stomatolleende.

Regissör James Mangold har sagt att han medvetet lade det mesta av filmkrutet på den allt avgörande Le Mans-tävlingen anno 1966 istället för ett hattigt tävlingsmontage som skulle beskriva vägen dit. I sak är det förstås vettigt, men för min del bestod Ford v Ferrari ändå av en överväldigande mängd scener som alla i princip går ut på att klippa mellan däck mot asfalt, sammanbitna föraransikten, växelspakshänder och gaspedalsfötter. Om och om och om igen i en evig loop till ljudet av vrålande motorer. Och då börjar speltiden på 152 minuter kännas väl lång.

Men för all del, eftersom jag faktiskt inte hade en aning om hur denna BOATS skulle sluta lyckades Ford v Ferrari ändå upprätthålla mitt intresse över mållinjen. Samtidigt som jag ärligt talat har noll förståelse för det vettiga i att vräka sig fram i 300 knyck ett helt dygn i sträck. I mina ögon är kombon fart och sömnbrist ren idioti och inget som borde premieras.

Mig veterligt är det inte så många filmspanare som också sett bilfilmen. Bara två, faktiskt:
Movies-Noir
Snacka om film

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Men inte ens Adolf kan hjälpa att Jojo på Jungvolk-lägret får öknamnet ”rabbit” när han inte vill vrida nacken av en kanin, trots att han bedyrat att han älskar att döda i führerns namn. För att upprätta sin sårade stolthet är Jojo, med Adolfs benägna hjälp, en smula oförsiktig med en handgranat och måste tack vare skadorna vara borta från skolan en längre tid.

För att ha något att göra hjälper han det lokala partiet i den lilla staden Falkenheim att sätta upp propaganda. Men även med det arbetet inräknat är han är ensam hemma mer än vanligt på dagarna. En dag hör han ett märkligt ljud från sin döda systers rum…

Jag följer Taika Waititi på Twitter där han bland annat, med lite avancerad matematisk extrapolering, kom fram till att Jojo Rabbit blivit nominerad till ungefär 100 BAFTA:s. Riktigt så enormt fantastisk är kanske inte filmen, men även utan alla hyllningar var den en given titt för min del. Min kärlek för What We Do in the Shadows är tillräckligt stor för att ta allt den mannen gör in blanco.

Men nu är det kanske dags att låta Jojo Rabbit dela den kärleken, för visst höll filmen för hajpen. Här visar regissören (och manusförfattaren, men efter en förlaga) att han inte bara kan göra väldigt roliga filmer utan också införa ett balanserat allvar i dem. Det fina med Jojo Rabbit är att filmen (i alla fall i mina ögon) inte på något sätt trivialiserar det hemska den försöker berättar om. Istället ger Waititis film (det ibland närmast uttjatade) ämnet andra världskriget och förintelsen ytterligare andra dimensioner tack vare sin komiska framställning. Den får oss att skratta åt eländet samtidigt som vi aldrig tillåts glömma tragiken.

Särskilt när det gäller den typen av extremt allvarliga ämnen är det förstås också tacksamt att använda sig av barnskildringar. I likhet med exempelvis The Boy In the Striped Pyamas öppnar sig helt andra möjligheter att berätta om väldigt otäcka saker på ett ganska lättsamt sätt, när vi får se dem ut barnets perspektiv.

Kriget har påverkat Jojo starkt på det privata planet eftersom hans pappa är försvunnen. En feg usling till desertör enligt de äldre pojkarna på Jungvolk-lägret. Därför är det också ganska uppenbart att Jojos relation till sin fantasi-Hitler handlar om att skapa både ett faderssubstitut och en kompis. Allt eftersom Jojo hittar bägge delarna i verkligheten blir Adolf, de få gångerna har dyker upp, bara tjurigare och tjurigare.

Eftersom det bara är Jojo och hans mamma Rosie kvar, har de ett nära förhållande med varandra. Samtidigt har de ibland svårt att komma överens med tanke på att Jojo brinner för nazismen och führern (”I’m massively into swastikas”) medan Rosie ser fram emot när de allierade kommer att rulla genom stan. Men inte ens mot krigsslutet var det särskilt säkert att vara öppen motståndare till partiet, vilket Rosie och Jojo får erfara.

Det har tydligen förekommit en del kritik mot Jojo Rabbits budskap. Dels att filmen i någon mening exploaterar förintelsen och dess offer (bland annat genom att vara allt för lättsam) i syfte att en vit, tysk pojke ska få bli en bättre människa. Dels att det i dagens klimat är oklokt att få det att framstå som att det kan finnas ”goda nazister”.

Själv har jag svårt att se relevansen i dessa invändningar. Den judiska flickan Elsa (som alltså är den som gömmer sig i systerns rum) är inte en endimensionell pappfigur. Hon uttrycker förvisso många av de illvilliga judiska stereotyper som grasserat genom historien, men jag tolkar det som ett försök att både driva med och skrämma Jojo. Och poängen med exempelvis Jojos förändring under filmens gång är att han i slutänden inte blivit en ”god nazist” utan upphört att vara nazist helt och hållet.

Det är lätt att tycka om både Jojo och hans film. Utan att det blir några större åthävor av det är stilen så mycket mer än bara dokumenterande, här och var glimtar det till av vackra kompositioner och hjärtskärande symbolik. Humorn är ständigt närvarande, ofta väldigt rolig samt inte sällan bitande satirisk. Men mitt i allt detta kommer det scener, vilka blir rejält chockartade i all sin lågmäldhet.

Rollbesättningen är otroligt välfunnen där Sam Rockwell mer eller mindre får reprisera sin roll från Three Billboards… Fast ganska mycket roligare, då. Han flankeras av en Rebel Wilson, vars Fräulein Rahm har fött 18 barn för fosterlandet, och en hotfullt lång Gestapoagent i form av Stephen Merchant. Mycket humor hittar vi också hos lille Archie Yates som spelar Jojos saklige kompis Yorkie.

Mer nedtonade, men inte mindre njutbara, prestationer kommer från Scarlett Johanssons Rosie och Thomasin McKenzies Elsa. I centrum står förstås dock Roman Griffin Davis som Jojo, ett av de där skådespelande barnen som är obegripligt naturliga i sitt skådespeleri. Och så ska vi inte glömma regissören själv som av naturliga skäl reserverat den bästa rollen för egen del. Vem hade kunnat tro att en nästan 400-årig vampyr skulle passa så bra i en Hitler-mustasch?

Eftersom Jojo Rabbit visades på Stockholms filmfestival är det många som redan hunnit hugga den:
Movies-Noir
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!
Filmitch

Sista listan ut. Längre fram än till 2015 har jag svårt att ta mig eftersom det känns som om jag fortfarande saknar allt för många filmer. Påfyllning av åren kommer väl dock vad det lider. Och imorgon kickar årets Halloween-tema igång! På återseende då.

***

10. Jupiter Ascending
Jag såg denna bespottade film inte bara en, utan två, gånger och älskade den bägge gångerna. Helt jäkla utflippad både vad gäller design, historia och rollfigurer. Men Channing Tatum i vargöron och raketboots i all ära, detta är Mila Kunis film!

”Are those flying boots?”

9. Spotlight
Dagens nyckelord är “gedigen”. Både när det gäller det filmiska hantverket och för att den beskriver ett journalistiskt grävjobb som det inte finns mycket utrymme kvar nu för tiden. Läs hela inlägget här »

Jag har idag den stora äran att få haka på bloggkollegorna Fripps filmrevyer och Movies-Noir i deras projekt ”52 Directors”. Rubriken är egentligen ganska självförklarande – en gång i veckan under hela 2019 postas ett inlägg ägnat åt en specifik regissör. Fem (favorit)filmer listas för den aktuella regissören och hittills har herrarna hunnit avhandla exempelvis Ridley Scott, Ron Howard, David Lynch och Charlie Chaplin.

kurosawa pic

Läs hela inlägget här »

10. Hemkomsten
Lågmält och finstämt från variationsrike veteranen Zhang Yimuo om kulturrevolutionens efterdyningar.

”The objective of any form of art is not political. I had no political intentions. I am not interested in politics” (Regissör Zhang Yimuo om att vara filmskapare i Kina)

9. Boyhood
Här kan vi börja snacka filmiskt experiment! Richard Linklater har tagit fyra skådisar och låtit dem utvecklas i tangentens riktning under 12 år. Trovärdigt och vardagligt om barn-föräldrarelationer. Läs hela inlägget här »

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!

“Do you have sinful thoughts sometimes?”

Ida, with Dawid Ogrodnik and Agata Trzebuchowska

9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare? Läs hela inlägget här »

10. Iron Sky
En film som svingar vilt och kanske inte alltid träffar målet men jag kan inte bortse från att den är ett gigantiskt kärleksprojekt med en massa galna idéer som sannolikt inte kunnat genomföras på något annat sätt.

”You are Neil Armstrong after the sex change operation. Is that correct?”

9. The Hunger Games
Jag har sett filmen flera gånger sedan premiären och tycker fortfarande både att historien är stark och utförandet är bra. Möjligen lite väl barntillåten men Jennifer Lawrence gör fortfarande en av sina bästa prestationer. Katniss är Kool! Läs hela inlägget här »

10. Albert Nobbs
En film som gav en välförtjänt Oscarsnominering till Glenn Close (vann gjorde förstås Meryl) och som hade kunnat vara sann även om den inte är det. Blott byxorna gör inte mannen.

”You are the strangest man I have ever met.”

9. Gränsen
En trevlig svensk överraskning i klass med Den blomstertid… Kallt som fan, grymt spännande och vettiga effekter.

”Det känns viktigt att berätta den här historien. De som var med finns inte så länge till.” (Regissören Richard Holm om Gränsen)

Läs hela inlägget här »

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Ebervall & Samuelson, Florence Stephens förlorade värld
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg