You are currently browsing the tag archive for the ‘Oscar’ tag.

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Hustrun Elizabeth blir inte mer levande bara för att han har råd att ge henne Honolulus bästa sjukhusvård. Yngsta dottern Scottie blir inte mindre olycklig för att hon bor i ett fint hus medan mamma är borta. Äldsta dottern Alexandra slutar inte missbruka bara för att hon är ivägskickad på en dyrbar privatskola.

Men mellan Alex och Matt uppstår i detta krisläge en skör vapenvila och gemenskap när Alex berättar för sin pappa anledningen till att hon och mamman bråkade så mycket innan olyckan – Alex hade upptäckt att Elizabeth hade en affär med en annan man.

På sex långfilmer har Alexander Payne lyckats bli nominerad till en regi-Oscar tre gånger – det är en rätt bra resultaträkning. Som manusförfattare har han några fler skribenthack i filmkolven men kan samtidigt också räkna hem två vinster från samma gala.

Den ena av de vinsterna var The Descendants, den andra Sideways. Eftersom jag aldrig lyckats fatta storheten med Sideways (Paul Giamatti är en neurotisk tråkmåns och Thomas Hayden Church ett as) har jag alltid varit nyfiken på att se om The Descendants skulle visa sig annorlunda.

Det gjorde den. George Clooneys Matt King är varken neurotisk eller ett as, istället kan detta möjligen vara den bästa prestationen jag någonsin sett från skådespelaren. I detta matchas han dock fint av ungdomarna som omger honom – Shailene Woodley (i sin första filmroll), Nick Krause och Amara Miller. Det här lilla gänget skapar en märkligt passande dynamik i filmens händelseförlopp, där man annars skulle ha kunnat tänka sig att Matt snarare skulle ha varit flankerad av en annan vuxen.

Med About Schmidt och Nebraska osedda vågar jag ändå påstå att miljöer verkar vara viktiga för Payne. Från Elections gråmurriga och kylslagna vardagstristess i Omaha, till de soldränkta vinfälten i Santa Ynez Valley, till fjordromantiken i Downsizing. Men frågan är om regissören inte lyfter detta fokus till en ny nivå i The Descendants.

Titeln anspelar nämligen på det faktum att Matt tillhör en av Hawaiis mest anrika släkter och under tiden som hustrun ligger på sjukhus också står i begrepp att sälja av det sista landområdet i familjens ägo. Intresset för en orörd havsvik är förstås stort hos hotell- och casinoägare, för att inte tala om Matts familj som väldigt mycket hellre gråter i den där jaguaren. Elizabeths tillstånd har förstås egentligen ingenting att göra med försäljningen av Matts arvegods men hela situationen får honom att i slutänden betrakta arvsförlusten med andra ögon.

Payne tycks gilla att placera sina manliga huvudroller i mer eller mindre omöjliga förhållanden. Däremot är det inte alltid solklart om han egentligen gillar sina manliga huvudroller – ibland upplever jag att de framställs som lite patetiska. The Descendants är den typen av historia som berättar om ett förhållande trots att en av aktörerna inte är närvarande. Vi får veta mer om Matt och Elizabeths förhållande med henne i grönsakstillstånd i sjuksängen än vi antagligen fått veta bara ett par månader innan. Men även om Matts förhållande till sin fru verkligen inte är en dans på rosor tvingas han aldrig hemfalla åt samma pinsamheter som Matthew Broderick, Matt Damon, Paul Giamatti eller Thomas Hayden Church.

Kontrasten i filmens allvarliga tema och de paradisliknande omgivningarna förstärks också av det mjukt melankoliska hawaiianska soundtracket på ett sätt som påminner mig om Kurosawa. Också han en regissör som gillade att tonsätta sina filmer på ett sådant sätt att musikens lättsamhet underströk historiens allvar, ett grepp som Payne för övrigt utnyttjar även i Sideways.

Visst, det är inte jättekul att behöva gråta någonstans, vare sig det är i en jagga eller kollektivtrafik. Men trots Matts inledande ord om att det faktiskt finns vardagstristess även i paradiset kan jag i denna råkalla och slaskbemängda januari inte riktigt hålla med honom. Ska jag nu prompt behöva gråta gör jag det hellre barfota i shorts än i raggsockar och tjocktröjor. (Lyckligtvis har jag inte behövt gråta något alls denna sommar trots utmärkt shorts- och barfotaväder.)

Annonser

Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.

Läs hela inlägget här »

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!

***

Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.

Läs hela inlägget här »

Jag klänger mig kvar i Oscars-ilet, för det här är helt enkelt en sjujävla Oscars-film! Eller vad sägs om en nominering för bästa film och vinst för bästa utländska? Jag pratar också om den i senaste poddavsnittet (med det respektabla numret 131) från Snacka om film! Läs först och lyssna sedan. Lyssna först och läs sedan. There’s no end to the possibilities!

***

När ska någon sätta sig ned och göra ett avancerat fandom-flödesschema över Michael Haneke och hans rollfigurer Anne och Georges Laurent? Det mig tog ända fram till titten på Amour att inse att de namnen återkommer ofta hos den österrikiske regissörens filmer. Ända sedan Der siebente Kontinent faktiskt, även om de då tysktalande ”Anna” och ”Georg” förstås fått ett annat efternamn.

Läs hela inlägget här »

Snart dags för den 90:e Oscarsgalan i ordningen. Och Meryls nomineringar ligger numera inte kvar på 20 utan har hoppat upp till 21 tack vare The Post.

***

Ni vet de där som ställer sig framför Idol-juryn och sedan blir ett YouTube-fenomen? Eftersom mamma alltid försäkrat dem att de sjunger som små änglar medan de i själva verket skulle kunna tävla med Hesa Fredrik i högljuddhet men knappast tonsäkerhet?

Läs hela inlägget här »

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mordet på Orientexpressen

I Jerusalem finns en mirakelman och han heter inte Jesus. Anno 1934 besöks istället den uråldriga och religionsslitna staden av belgaren Hercule Poirot, en av världens, om inte världens, främste detektiv. När han flyhänt avvärjt ett fullskaligt religionskrig anser han sig vara förtjänt av lite semester men det borde inte komma som någon överraskning att världens bäste detektiv aldrig kan ta en ledig dag.

Läs hela inlägget här »

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Läs hela inlägget här »

När musikalkollegan Filmitch gästade Snacka om film-poddens musikalavsnitt blev det mycket snack om West Side Story. Därmed var årets första och gemensamma film given. Någon gång har jag säkert sett den klassiska filmen men det var så länge sedan att det var dags för en ordentlig sittning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser