Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Till en början skulle man alltså kunna tro att alla de där enerverande telefonmeddelande som Brandon får, är från de olika raggen som tror att de kan få till något mer permanent. Men den som försöker få kontakt är istället hans syster Sissy som till slut tröttnar på tystnaden och helt enkelt kraschlandar i Brandons kliniska liv. Vi förstår snart att syskonen delar en komplicerad uppväxt men att Sissy valt att hantera situationen genom att bli en suicidal skönande. Hon sparar en tydlig utväxt i sitt blonderade hår, klär sig i klatchigt färgad vintage och är på det hela taget relativt känslosam. Å andra sidan framstår en flaska Brooklyn Lager som känslosam jämfört med Brandon. Och då är det ändå ett trist hipsteröl som Brandon givetvis fyller kylen med. Behöver jag säga att den rena och minimalistiskt inredda lägenheten innehåller en vinylspelare?

Shame var min sista osedda film av Steve McQueen. Jag har tyckt ganska bra om allt annat regissören har gjort och hade därför vissa förväntningar. Dessutom blev ju filmen minst sagt en snackis när den kom, den förekommer på en massa tio-i-topp-listor från 2011 och har samlat på sig ett rejält knippe prisvinster och -nomineringar. Dock ingen Oscar, vilket sannolikt får skyllas på innehållet. No sex please, we’re Americans…

Kanske hade Shame funkat bättre om jag inte vetat ett dugg om den? I nuläget var den dock varken så intressant, fascinerande, fängslande, berörande eller gripande som jag kanske trodde att det skulle vara att under 100 minuter se Michael Fassbender försöka stänga av det faktum att han mår skit. För det är förstås uppenbart att han gör, på samma sätt som Carey Mulligan mår skit.

Sissy är som sagt den som på något sätt ändå försöker sträcka ut en hand efter sin bror. Han är dock inte det minsta intresserad av att försöka hela sin barndoms sår tillsammans med henne. Inte tillsammans med någon annan heller för den delen. Hans längsta förhållande varade i fyra månader, vilket han verkar se som en prestation. Han förstår inte poängen med giftermål och livslånga relationer. Han säger rent ut att han gillar att slicka tjejer eftersom han då har carte blanche att fokusera på deras kön och inget annat.

Så klart att det är en utelämnande roll för Michael Fassbender som, vad det verkar, får spendera minst halva speltiden i mer eller mindre avklätt tillstånd såväl fysiskt som psykiskt. Men för min del blev det alltså inte så engagerande att se honom hantera sin avstängda tomhet (trots att självaste Roger Ebert kallade filmen ”courageous and truthful”). Ibland är det något som bryter igenom för en kort sekund men han är snart tillbaka på ruta ett igen. Det är oklart om han ens är särskilt intresserad av att röra sig därifrån överhuvudtaget. Eller också har han kämpat så länge att han inte längre känner till något annat liv än det strikt inrutade och känslobefriade. I någon mening är filmen lika tom på känslor som Brandon själv. Det är väldigt mycket yta. Det man får ge McQueen är att han lika lite idylliserar sexmissbruk i Shame som han idylliserade hungerstrejkande i Hunger.

Utöver psykisk ohälsa, skulle jag också kunna tänka mig att Shame lite så där i förbifarten försöker säga något om manlighet eller möjligen relationer i största allmänhet. Med tanke på missbruket torde Brandon ha ett rejält kontorsrykte men det hindrar inte nya kvinnliga kollegor att ragga på honom. Hans blickar i tunnelbanan får gifta kvinnor att dra upp kappan över nylonklädda lår så långt anständigheten tillåter. I det avseendet finns det alltså en viss jämlikhet i viljan till sex.

Samtidigt får vi också träffa Brandons chef David vars status som gift och familjefader inte hindrar honom från att ragga vilt när de två är ute på krogen. När det visar sig att Brandons hårddisk på jobbet är fullt av både det ena och det andra släpper David raskt den heta potatisen genom att hänvisa till hackare eller någon klåfingrig praktikant, trots att det torde vara ganska uppenbart hur det hela hänger ihop (konversationen påminner starkt om klassikern ”always use the indefinite article a dildo, never your dildo”).

Nej, så här långt är Shame den klart sämsta McQueen-filmen för min del – då festhängde jag till och med hellre med honom i Lovers Rock under lite drygt en timme.

Quo Vadis, Aida? (2020)

År 1994 var det första gången den nymornade staten Bosnien-Hercegovina (då fortfarande Republiken Bosnien och Hercegovina) anmälde en film till Oscars-kategorin Best International Feature Film. Efter De hårda åren är det dock ett rejält hopp fram till 2001 års Ingenmansland. Vad det där hoppet beror på torde inte vara något större mysterium för någon med ens den mest rudimentära kunskap om Europas moderna historia.

Fortsätt läsa ”Quo Vadis, Aida? (2020)”

Musikalvecka: Encanto (2022)

Första filmen ut i 2022 års musikalvecka. Nytt och animerat!

***

alt. titel: Encanto, la fantastique famille Madrigal

Den stora familjen Madrigal är inte bara magiskt begåvade samt begåvade med ett magiskt hus, utan också beskyddare av hela det omgivande lilla colombianska samhället. Superstarka Luisa hjälper till med allt från förflyttning av åsnor och pianon till stenbrytning och husbyggen. Förutom en ändlös räcka av felfria hår-dagar har perfekta Isabel också gröna fingrar och får hela byn att blomstra. Fingerfärdiga Julieta kan baka och laga mat som är både närande och helande för allt som kan fattas den mänskliga kroppen. Och över hela familjer regerar den respektingivande Abuela, Julietas mamma samt Luisa och Isabels mormor. Den första att få ta emot Madrigal-familjens magiska krafter.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Encanto (2022)”

The Father (2020)

Anthony är lite till åren, absolut. Lite glömsk, som man blir. Oroar sig för att hans klocka ska bli stulen, så därför lägger han bort den ständigt och jämt (på allehanda listiga gömställen, givetvis). Men han skulle ju inte behöva oroa sig för klockstölder, om det inte vore för alla de här jäntorna som hans dotter Anne försöker pracka på honom. Han klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, tackar som frågar!

Fortsätt läsa ”The Father (2020)”

No Time to Die (2021)

Nej, inte har James Bond och hans käresta Madeleine Swann tid att dö. De har ju ”all the time in the world” försäkrar en fårad Bond sin ungdomliga hjärtevän. Men, eftersom detta är en idyll som målas upp redan innan förtexterna börjat rulla krävs det inte ens en grundkurs i filmvetenskap för att lista ut att det knappast kommer att fortsätta i det spåret

Fortsätt läsa ”No Time to Die (2021)”

The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Fortsätt läsa ”The Power of the Dog (2021)”

È stata la mano di Dio (2021)

alt. titel: La main de dieu, Fue la mano de Dios, The Hand of God

Lever du i tron att förföriska äldre kvinnors plats i unga italienska gossars uppväxthistorier är något som hör till ett filmhistoriskt förflutet? Då ska du hålla dig långt borta från Paolo Sorrentinos självbiografiskt inspirerade È stata la mano di Dio.

Fortsätt läsa ”È stata la mano di Dio (2021)”

House of Gucci (2021)

I filmen House of Gucci liknar någon anno 1983 modehuset Gucci vid en ”cheap operetta”. Men Ridleys Scotts film om hur familjen Gucci lyckades schabbla bort prefixet ”familje-” från det anrika företaget hyser fler likheter med en opera än en operett. Här råder ingen brist på melodram, känslostormar och nog med dolkstöts-intriger för att fylla åtminstone ett par episka fantasyserier på HBO.

Fortsätt läsa ”House of Gucci (2021)”

tick, tick…BOOM! (2021)

alt. titel: Tick, Tick…Boom!

Jonathan Larson är en jagad man. Likt en reproduktionspanisk kvinna hör han bokstavligt talat den biologiska klockan ticka iväg i sekunder, minutrar…år. Om en vecka, den fjärde februari 1990, fyller han 30 år. 30!! Och vad har han egentligen åstadkommit i sitt liv? En skruttlägenhet i New York, obetalda räkningar, jobb på en diner och ett evighetsprojekt i form av den dystopiskt futuristiska rockoperan Superbia. Som han själv uttrycker det: ”At 30, you stop being a writer who waits tables and become a waiter with a hobby”. Stephen Sondheim hade sin första Broadway-show när han var 27. Just sayin’…

Fortsätt läsa ”tick, tick…BOOM! (2021)”

King Richard (2021)

”If you fail to plan, you are planning to fail”

Ett uramerikanskt citat, från en amerikansk hjälte – Benjamin Franklin. Och Richard Williams har verkligen tagit Franklins uttalande till sitt liv och hjärta. Uppväxten i 40-talets Louisiana har gett Richard en stark revanschlust och ett svårmatchat driv, egenskaper han gör sitt bästa för att förmedla till sina döttrar. Då särskilt de tennisbegåvade Venus och Serena. Richard och hustrun Brandy sparar ingen möda inför utsikten att systrarna någon gång i framtiden ska kunna tjäna storkovan på världens tennisbanor. Och apropås det där med planer – redan innan Venus och Serena var födda lade Richard upp en detaljerad plan för hur de skulle bli tennisproffs.

Fortsätt läsa ”King Richard (2021)”