You are currently browsing the tag archive for the ‘Oscar’ tag.

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Är dessa, till synes triviala, händelser förebådande till det som komma skall i The Post? Skiter björnen i påvens hatt? Blir Meryl Streep Oscarsnominerad så fort hon kliver upp om morgonen?

Givetvis ska Ben Bradlee tillsammans med ansvarige utgivaren Katherine Graham snart våndas över betydligt större frågor än bröllop. På tidningsfronten står nämligen världen mer eller mindre i brand efter att anrika New York Times publicerat väl valda delar från de så kallade ”Pentagon Papers”. En topphemlig rapport som visar att USA:s regering systematiskt ljugit sig igenom ett Vietnam-krig som fortfarande pågår, ett varande bensår på nationens lemmar.

Med New York-kusinen dragen inför rätta får Washington Post chans att fortsätta berätta om den fördärvliga rapporten men ska man våga steget? Särskilt som rapportens beställare (och därmed en uppenbar syndabock) är Katherines gode vän Robert McNamara?

För ett antal år sedan såg jag faktiskt TV-filmen The Pentagon Papers med James Spader i rollen som den desillusionerade läckan Dan Ellsberg. Därför tyckte jag mig ha ett hum om hur The Post skulle utvecklas och vad det hela handlade om. Vilket kanske var tur, för i likhet med Spielbergs Bridge of Spies paraderar här ett gäng kostym- och slipsförsedda män förbi och jag har inte en susning om vem som är vem.

Men Spielberg är ingen regissör som gör det svårare än absolut nödvändigt för att han ska få med sig publiken på tåget. Genom mer än pålitliga och stabila skådisar som Meryl Streep och Tom Hanks samt ett rätlinjigt pang-på-rödbetan-berättande (ackompanjerat av ett orkestralt spännings-score som John Williams sannolikt hann skriva medan han satt på muggen) lotsar The Post oss inte bara ombord i god tid innan avgång. Vi blir dessutom serverade ett rejält mål mat i en påkostad restaurangvagn (med vita dukar och tända ljus på borden) eftersom filmen närmast skedmatar oss med politiska poänger utöver den historia den vill berätta.

Den fria pressen är i fara. Pressetiken hänger löst och den tillit som i en oskyldigare tid fanns mellan politiker och press är nu förverkad (enbart tack vare politikernas ljugande enligt The Post). Det är nu viktigare än någonsin att stå fast och med domaren Hugo Blacks ord: ”to serve the governed, not the governors” (fun fact: Alabamabon Hugo LaFayette Black ska ha varit medlem av KKK).

Jag som (än så länge i alla fall) har både USA och en viss orange president på någorlunda bekvämt avstånd känner att jag har svårt att bedöma The Post. Är det en modig film som säger ett obehagligt sanningens ord i grevens tid eller en övertydlig litania som fokuserar på den lätta delen av problemen med dagens offentliga samtal? Till skillnad från exempelvis Oliver Stones Snowden-film verkar ju Spielberg knappast ha behövt gå med McDonalds-muggen i hand till europeiska bolag för att få finansiering för sin film.

Särskilt avslutningen kan jag tycka blir väl full med patos och darr på underläppen över modet hos 70-talstidningarna och hur de Fick Rätt mot Makten.

Samtidigt är det förstås omöjligt att blunda för det faktum att The Post är en löjligt välgjord film där Hanks och Streep och alla övriga inblandade (från fotografen Janusz Kaminski till produktionsdesignern Rick Carter) gör precis vad de ska. Det filmens berättelse också vinner på är det parallella feministiska spåret med Katherine Grahams position som USA:s första kvinnliga utgivare av en större dagstidning. Knappast mindre subtilt framställt det heller, men om inte annat en påminnelse om att det inte var så värst länge sedan kvinnor ansågs mindre lämpade än män för rätt många sysslor och diskussioner.

När Spielberg är som bäst lyckas han berätta en allmänmänsklig historia på ett sätt att man inte kan undgå att bli berörd. Men utan den känslomässiga kopplingen riskerar den där allmänmänskliga historien att kännas tillrättalagd och The Post har tyvärr fastnat med tassen i den saxen.

Annonser

alt. titel: Mordet på Orientexpressen

I Jerusalem finns en mirakelman och han heter inte Jesus. Anno 1934 besöks istället den uråldriga och religionsslitna staden av belgaren Hercule Poirot, en av världens, om inte världens, främste detektiv. När han flyhänt avvärjt ett fullskaligt religionskrig anser han sig vara förtjänt av lite semester men det borde inte komma som någon överraskning att världens bäste detektiv aldrig kan ta en ledig dag.

Läs hela inlägget här »

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Läs hela inlägget här »

När musikalkollegan Filmitch gästade Snacka om film-poddens musikalavsnitt blev det mycket snack om West Side Story. Därmed var årets första och gemensamma film given. Någon gång har jag säkert sett den klassiska filmen men det var så länge sedan att det var dags för en ordentlig sittning.

Läs hela inlägget här »

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Läs hela inlägget här »

Mr Lockwood, ovan vid Yorkshires bittra snöstormar, skulle kanske ha förgåtts om han inte vågat banka på porten till det dystra herresätet Wuthering Heights. Nu gör han det, inte minst eftersom han vet att hans hyresvärd, Mr Heathcliff bor där. Men den lilla människogruppen stirrar på Lockwood som om han vore en byracka som vågat smyga sig in och Mr Heathcliff är knappast ett under av gästfrihet.

Läs hela inlägget här »

moonlightDet är inte alla förunnat att veta när det är dags att göra halt. Amerikanske dramatikern och skådespelaren Tarell Alvin McCraney verkar dock vara en av dessa sällsynta människor. Han skrev den mer eller mindre självbiografiska historien ”In Moonlight Black Boys Look Blue” som ett skolprojekt och lade den sedan på hyllan utan vidare åtgärd.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

lala-landVälkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg