Spencer (2021)

Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.

Men om vi nu ska försöka dissekera det här uttalandet lite mer i detalj börjar jag nästan undra om det är någon som försökt tänka till lite för mycket? Filmens “fabel” ska alltså utgå från den ”sanna tragedin” som väl rimligtvis bör vara Diana Spencers olycka att under ett antal år vara medlem av den brittiska kungafamiljen. Prinsessa av Wales. Gift med Charles, kronprinsen. Men jag kan inte se annat än att det är exakt vad Spencer handlar om eller försöker beskriva. Den “sanna tragedin” står alltså i fokus, snarare än att vara utgångspunkt för en “fabel”.

Det som däremot sannolikt skulle behöva ett förbehåll i sanningsenlighetens namn är just själva händelseförloppet. Som så ofta annars i fallet BOATS har ramen säkert verkligen hänt och kan beläggas. Alltså att valda delar av kungafamiljen spenderade julafton, juldag och annandag 1991 (enligt Wikipedia, jag minns inte om årtalet angavs i filmen) på Sandringham Estate i Norfolk, däribland Diana, Charles, sönerna William och Harry samt drottningen. Men närmare än så gissar jag att det inte går att komma – vem som pratade med vem om vad, hur många gånger Diana sprang på toa för spy och vad Charles verkligen gav henne i julklapp det året.

Går vi sedan över till ordet ”fabel” blir det inte direkt tydligare vad Spencer egentligen är ute efter. Enligt SAOB kan en fabel bland annat vara en ”berättelse med overkligt eller diktat innehåll” eller en ”allegorisk berättelse som åskådliggör en moralisk sats eller levnadsregel eller praktisk sanning”. Den första definitionen är så pass allmängiltigt att jag tänker att man i så fall inte behövt använda just ordet ”fabel”, då hade det väl gått lika bra att skriva ”based on/inspired by a true tragedy”? Därmed bör alltså Spencer inte bara vara en allegori, utan också ha ett sedelärande budskap.

En allegori är filmen som synes inte ens i närheten av att vara. Efter avslutad titt måste jag erkänna att jag också ställer mig helt frågande inför dess eventuellt sedelärande innehåll. Jag uppfattar att chilenske regissören Pablo Larraín snarare velat fokusera på att i någon mån göra ett omtag av sin tidigare Jackie. Det vill säga skapa en film om en djupt olycklig ung kvinna som är djupt olycklig till tonerna av ett olyssningsbart score signerat Jonny Greenwood.

För att Diana mår piss mitt bland allt överflöd (av såväl mat och kläder som traditioner) behöver man inte undra särskilt länge över. Hon är instängd och påpassad till förbannelse. Det görs heller ingen hemlighet att det är maken och hans familj som är fabelns monstrum, vilka lever i en slags parellellvärld till Diana (det tar 35 minuter innan vi ser henne interagera med någon av dem).

Filmens avslutning är förvisso otvetydig rent stämningsmässigt. Men den skapar i sin tur problem för min tolkning av filmen (vilket inte har något att göra med att den inte är det minsta sedelärande eller moralisk). Vill Spencer verkligen påstå att hyfsat grav ohälsa vad gäller ätstörningar och självskadebeteende löser sig av sig självt bara för att man sätter ned foten, sjunger en glad 80-talsdänga (All I Need is a Miracle) och köper sig lite snabbmat?

Jag var måttligt förtjust i Jackie medan Spencer slank ned något lättare, sannolikt beroende på (extremt) lågt ställd förväntningar samt att narrativet är mer linjärt och därmed lättare att ta till sig. Men någon större hit blev inte heller detta. Oscars-surret kring Kristen Stewart är ganska ihärdigt, även om hon förlorade ”sin” Golden Globe till Nicole Kidman. Rent objektivt kan jag förstå surret och det beror inte bara på att jag aldrig hade kunnat ana hur pass lik Diana Stewart kunde bli. Kruxet är främst att jag inte alls kan knyta an till hennes suicidala kronprinsessa. Rolltolkningen är ansträngd och affekterad men det är inte ”dåligt skådespeleri-stelt” utan snarare ”medvetet och teatermässigt-stelt”. I mina ögon (och öron) blir det emellertid lik förbannat spänt och onaturligt.

Utseendemässigt är det däremot svårt att hitta några större fel på Spencer, även om större delen tydligen spelades in i Tyskland. Framställningen av Sean Harris kökspersonal som liktydiga med soldater vid frontlinjen var riktigt rolig, detsamma gällde den lätt bisarra traditionen (påhittad eller ej) med obligatorisk invägning för att, med en motsvarande utvägning, kunna säkerställa att gästerna njutit riktigt ordentligt av julmaten. Instiftad av ingen mindre än prins Albert – ”just a bit of light fun”.

Jag hade lika svårt att fastna för biopic:en Diana som kom för några år sedan med Naomi Watts i huvudrollen. Så i nuläget får jag hålla mig till The Crowns Emma Corrin för en Diana i ett mer njutbart sammanhang.

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

Men med The Big Short och sedan också Vice (från 2018) i bagaget, var det inte längre lika uppseendeväckande när McKay släppte en påkostad klimatfilm på Netflix i slutet av förra året (det vill säga för ett par veckor sedan). Till skillnad från dumroliga Will Ferrell-filmer har McKay med dessa tre filmer inte bara klivit in i det cineastiska finrummet, han gör också tydligt att han är heligt förbannad.

Om nu någon skulle ha missat det, är The Big Short en BOATS om åren som föregick sammanbrotten på Wall Street, av de amerikanska bankerna samt delar av den globala ekonomin. Filmen presenterar oss för ett fåtal av de personer som både kunde tolka de första varningssignalerna rätt och våga ta dem på allvar. För som Mark Twain får säga i inledningen – det är inte okunskap som skapar problem, utan tvärsäkerheten. Tvärsäkerheten över att bostadsbubblan aldrig kommer att spricka, att marknaden är självreglerande.

Don’t Look Up är till skillnad från The Big Short och Vice en helt fiktiv film, men som plockar upp ungefär samma problematik. Den visar emellertid med all önskvärd tydlighet att när tvärsäkerheten och okunskapen dessutom lierar sig med varandra, då närmar vi oss apokalypsen. Och så värst fiktiv är ju filmen nu heller inte. Hotet i Don’t Look Up, det man helst ska vända bort blicken från, är förvisso en högst påtaglig komet snarare än en för lekmän otydlig klimatkollaps. Men det som utspelas inför detta hot är allt för välbekant.

Don’t Look Up:s komet-klimat-allegori kläcktes förvisso redan 2019. Tanken var att filmen skulle vara ett pin- och plågsamt långfinger i ändalykten på såväl klimatförnekare som overksamma politiker. Men plotten blir knappast mindre skrämmande eller deprimerande mot bakgrunden av snart två pandemiår av åsido- eller ifrågasättande av vetenskapliga principer och hederlig forskningsmetodik. De forskare som lutar sig mot pålitliga data får aldrig tillräckligt genomslag medan de som försöker slå på den stora undergångstrumman är allt för lätta att göra om till putslustiga memes. Då kan man också strunta i den där trumman, hur mycket pålitliga data den än är byggd av.

Jag hade betydligt lättare att gilla The Big Short än Don’t Look Up och jag tror att det beror på flera faktorer. ”Satiren” i Don’t Look Up blev i slutänden alltför verklighetstrogen och därmed väldigt svår att skratta åt. The Big Short känns som sagt var inte lika närliggande, det gäller en redan passerad händelse som jag och de i min omgivning (vad jag vet) kunde undslippa med skinnet hyfsat i behåll. Paradoxalt nog känns den samtidigt mer berörande eftersom den är en BOATS och inte en fiktiv satir.

Framställningen i The Big Short också starkare av att manuset till slut faktiskt adresserar det faktum att filmen handlar om människor som passade på att profitera på möjligheten att ekonomin ska störta samman. Det tycks aldrig föresväva någon av dem förrän det i princip är för sent att ens försöka varna exempelvis press eller myndigheter för vad som kan hända. För bilden av det system som målas upp i Don’t Look Up är hela poängen att det ändå aldrig är någon idé att försöka varna för den kommande undergången. Som det skaldades redan 1920: ”There’s nothing surer/The rich get rich and the poor get poorer/In the meantime, in between time/Ain’t we got fun?”

Don’t Look Up är mer svart-vit i sitt persongalleri, här finns det tydligt utpekade goda och onda (eller i alla fall dåliga eller korkade) ståndpunkter. Jag undrar dock en smula över den religiositet som smyger sig in mot slutet – vad är det McKay egentligen vill säga med det spåret? Annars är det ganska uppenbart att han främst vill lyfta ärlig vetenskap och gemenskap som den enda räddningen (eller åtminstone trösten) medan världen går åt helvete. Någon sådan förtröstan finns det inte plats för i The Big Shorts ultracyniska finansvärld.

Jag antar att det är på grund av det fiktiva innehållet som McKay i Don’t Look Up helt övergett sitt berättargrepp att bryta fjärde väggen och låta både rollfigurer och verkliga personer direkt adressera publiken. Vilket är synd, för det är ett grepp som han behärskar och som gör historien både lättsammare och fräschare. Han har dock behållit tendensen att klippa in vad som närmast får kallas associationskedjor för att betona budskapet för tillfället. Problemet i den senare filmen är att det bara finns ett enda budskap och de inklippta bilderna inte bara blir repetitiva, utan i värsta fall en smula sockersöta.

Överhuvudtaget var det lättare att svälja övertydligheten i The Big Short eftersom filmen inte bara vill förmedla McKays ilska över bostadsbubblans profithunger, utan också ren information eller kunskap om hur hela skeendet gick till. I Don’t Look Up finns bara ilskan kvar, vilket i sin tur leder till en känsla av hopplöshet. Inför okunskap och tvärsäkerhet tvingas ”den goda sidan” att till slut resignera. Det enda som återstår är en sista måltid tillsammans.

The Big Short (2015)

Don’t Look Up (2021)

Boyz n the Hood (1991)

alt. titel: Boyz’n the Hood, La loi de la rue, Boyz n the Hood – Strade violente, Boyz n the Hood: Increase the Peace

The silly cluck head pulls out a deuce-deuce/Little did he know I had a loaded twelve gauge/One sucker dead, LA Times front page

Sedär, några rader från Compton-gruppen N.W.A. Låten? Boyz-n-the-hood, förstås. Men som introduktionen i John Singletons förstlingsverk med samma titel vet att berätta, finns det inte en chans i helvetet att mordet på en svart man i L.A. skulle bli förstasidesnyheter i slutet av 80- och början av 90-talet.

Lite tidigare än så, 1984, kommer Tre för att bo hos sin pappa Furious. Tres mamma Reva är less på att försöka få ordning på deras bråkiga avkomma och menar att endast en far kan lära sin son att bli en riktig Man. Furious, en ambitiös vietnamveteran, tar detta jobb på allvar och är noga med att lära Tre allt om ansvar och ledarskap. Men han är inte en hårdare farsa än att Tre också får tid att hänga med sina kompisar, halvbröderna Ricky och Doughboy.

1991 har så trion vuxit upp rejält och förvandlats till Cuba Gooding Jr., Morris Chestnut och Ice Cube. Tre har tagit till sig sin pappas lärdomar och är en skötsam student med jobb och egen bil, Ricky är på god väg att ta sig på college tack vare sin football-talang medan Doughboy har åkt ut och in i fängelset under alla år. För tillfället är han ute och vi får följa de tre under ett par veckor medan historien rör sig mot sitt oundvikliga slut.

Jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur Singletons 90-talsklassiker skulle hålla sig, så här nästan 30 år senare. Vad jag minns gjorde den stort intryck på mig när jag såg den första gången; gängmentaliteten, tröstlösheten på L.A.-gatorna och den svarta 90-talskulturen. Vad gäller det sista känns Boyz n the Hood rejält daterad fast på ett ganska kul sätt. Det är så lätt att glömma bort de hoppande bilarna, de pösiga skjortorna, Bill Cosby-tröjorna, de långa sportlinnena, halsbanden med fredstecken stora som vagnshjul och tjejernas gestikulerande och grimaserande. I backspegeln ser det lika märkligt och nostalgiskt ut som 80-talets våfflade hår och bjärta pastellfärger.

Rör vi oss vidare mot tröstlösheten är det blott allt för lätt att se vartåt Singleton pekar eftersom han inte gör det särskilt subtilt. I det avseendet beror nog dateringen för min del på att jag numera helt enkelt har sett mer film och därmed har svårare att bortse från det stundtals klumpiga hantverket. Hade jag vetat det innan titten hade jag kanske varit mer uppmärksam på filmens utveckling i det avseendet. Singleton spelade nämligen in hela alltet i kronologisk ordning och jag tycker mig också känna att andra halvan var lite mindre tungfotad och stel än den första.

Boyz… blir i detta också en ganska ojämn film. Ibland glimtar berättandet till, för att vid andra tillfällen sänkas av förutsägbar slow motion eller obegripligt ostig musik till känslomässiga scener. Laurence Fishburne gör naturligtvis inte bort sig i rollen som pappa Furious men får inte så mycket att bita i, han är helt enkelt för perfekt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att han fått en ganska unik roll vid tiden, för att vara en svart man – Furious är strikt men rättvis och resonabel. Han pratar allvar med sin son men har samtidigt inga problem med att säga ”I love you” till Tre när han tror att grabben behöver det.

Bland de yngre förmågorna är själva skådespeleriet också en smula ojämnt men man kan förstås inte ta ifrån Boyz… det faktum att den innehåller Ice Cubes första filmroll någonsin. Plus en av de första rollerna för både Gooding Jr., Nia Long som spelar Tres flickvän Brandi och Angela Bassett i rollen som Reva. John Singleton var själv blott 23 år när filmen hade premiär så den där valhäntheten kanske till viss del kan ursäktas.

Det som också måste läggas till filmens pluskonto när det begav sig är att den uppenbarligen gjorde så pass stort intryck att Singleton blev Oscars-nominerad. Då var han inte bara den yngste regissören som någonsin fått en nominering utan också den förste svarte dito.

Och jag ska kanske passa mig för att döma Boyz… allt för hårt när det gäller tidens flykt och övertydliga budskap. Det dröjde nämligen bara till april 1992 innan fyra poliser gick fria efter misshandeln av Rodney King och South Central stod i lågor. Inom loppet av sex dagar hade 63 personer dött och 12 000 arresterats. Som om det inte vore nog blev en av filmens skådisar, Dedrick D. Gobert, nedskjuten i en gänguppgörelse 1994. Med andra ord mer eller mindre exakt vad som också händer i Boyz…

Singleton är som synes starkt influerad av N.W.A., förutom filmens titel droppas även repliken ”Fuck the police!”. Sagde Gobert spelar Doughboys gängkompis som alltid går med en överdimensionerad napp i munnen, vilket skulle kunna vara en nickning till Public Enemys Flavor Flav. I det perspektivet måste jag säga att jag nog hade förväntat mig mer samtida hip hop och rap på soundtracket, men det blev kanske för dyrt att köpa in? En något mer oväntad referens kommer dock i form av Stand By Me, när smågrabbarna anno 1984 går längs med ett järnvägsspår och en av dem säger ”Y’all wanna see a dead body?”.

Boyz… håller bättre som tidsdokument än en hundraprocentigt välgjord och engagerande film. Men den har fortfarande tillräckligt mycket som talar för den, i flera olika perspektiv, för att den ska vara värd en titt. Om inte annat för att hedra regissören Singleton som dog redan 2019 i sviterna av en allvarlig stroke.

Omtaget: Fanny och Alexander (1982)

Klart vi ska avsluta inför julhelgen med en rejäl bamsing till film (och text)! Själva julinslaget är förvisso rätt begränsat i dagens film men icke desto mindre klassiskt. Nu tar bloggen lite julledigt och återkommer måndagen den 27 januari december för ett par mellandagsfilmer innan det är dags att vända blad till 2022. (Och nu får jag skämmas riktigt rejält… Det var mindre än ett år sedan jag publicerade exakt samma text — hade uppenbarligen missat att markera den som redan använd. Boy, are my cheeks red… Nå, för er läsare med lika dåligt komihåg som jag — mycket nöje!)

***

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att hågkomster från enskilda scener säkert kan ha varit ett resultat av olika tittningar när spektaklet rullat på TV.

Fortsätt läsa ”Omtaget: Fanny och Alexander (1982)”

La Notte (1961)

alt. titel: Natten, La nuit, Die nacht, The Night

Nu jävlar blir det finkultur! Michelangelo Antonioni är regissören med en prislista lika lång som mitt lårben plus en heders-Oscar i bakfickan. Han är kanske främst känd för sin trilogi ”on modernity and its discontents” där den mittersta filmen, La Notte, också ska ha varit en av Stanley Kubricks favoritfilmer.

Fortsätt läsa ”La Notte (1961)”

If Beale Street Could Talk (2018)

Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?

Fortsätt läsa ”If Beale Street Could Talk (2018)”

Kaidan (1964)

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Fortsätt läsa ”Kaidan (1964)”

Whiplash (2014)

alt. titel: Whiplash: Música y obsesión

Andrew Neiman ser ingen poäng med att ha kompisar, knappt ens en flickvän. Vill man bli det 21:a århundradets störste musiker gäller det att ha fokus och driv. Men för att komma dit måste Andrew först ta sig igenom stålbadet som är Terence Fletcher, musikskolan Shaffer Observatory herostratiskt ryktbare jazzorkesterledare. Mannen som uppenbarligen aldrig lyckats hitta ett musikerledarläge som lägger sig någonstans mellan ”bra jobbat!” och en klapp på huvudet, alternativt ge sina orkestermedlemmar nervsammanbrott på grund av förolämpningar, kastade stolar, kadaverdisciplin och härskartekniker.

Fortsätt läsa ”Whiplash (2014)”

Doctor Zhivago (1965)

Nu går det inte längre att lura sig själv — både sommar och semestrar är över, så även här på bloggen. Från och med idag kickar vi alltså igång hösten med en klassisk mastodont-film

***

alt. titel: Doktor Zjivago, David Lean’s Film of Doctor Zhivago

Man måste ändå ge brittiske regissören David Lean ett bra vinnar-streak med sina filmer. Från och med 1945 och Brief Encounter stod han bakom 14 st. filmer. Av dem var det ynka tre som inte blev nominerade till åtminstone en BAFTA och ofta i mer än en Oscarskategori. Av de kvarvarande 11 var det bara en som inte vann någon av sina nomineringar (Great Expectations). Filmerna har kammat hem rejäla mängder guld – både palm (Brief Encounter), lejon (Oliver Twist) och björn (Hobson’s Choice). Med dryga 70% vinst torde hans sista film, A Passage to India från 1984, knappt ha gett pengarna tillbaka hos vadslagningsfirmorna.

Fortsätt läsa ”Doctor Zhivago (1965)”