You are currently browsing the tag archive for the ‘Oscar’ tag.

Jag tror minsann att bloggen fått tema-tokspel under första halvan av 2019. Knappt har vi avslutat måndagarna med Hasse Ekman, lördagarna med Batman och så en hel musikalvecka innan är det dags igen. I give you…Mel en masse!

Inspirerad av ett av musikalveckans inslag, filmatiseringen av scenmusikalen The Producers, vänder vi den här gången alltså blicken mot en viss Melvin Kaminsky, mer känd som Mel Brooks (ett namn som han juridiskt bytte till redan i tonåren). Detta är en regissör som alltid haft en stark position i mitt filmliv men där jag hittills aldrig systematiskt gått igenom alla hans filmer i kronologisk ordning. Nu var det dock dags.

Mel Brooks föddes 1926 i Brooklyn, son till två inflyttade judiska föräldrar. Hans far dog när Mel bara var två år gammal och den korte gossen (1.65 lång) blev ofta retad i skolan. Som så många andra komiker lärde han sig den hårda vägen att möta livet med ett skämt eller två i beredskap. Förutom en kortare sejour i Tyskland under 1944 och 1945 tycks han från 14 års ålder ha arbetat som komiker, bland annat bland hotellen och nattklubbarna i området som kallades ”de judiska alperna” i staten New York.

Successivt rörde han sig dock närmare TV-mediet och 1949 blev han anställd av vännen Sid Caesar att skriva skämt för serien The Admiral Broadway Revue med en lön på 50$ i veckan. Under Sid Ceasar kom Mel att arbeta tillsammans med författare som Neil Simon och Carl Reiner (pappa till Rob). Flytten från New York till Hollywood kom 1960 och efter ytterligare fem år hade Mel skaffat sig ett tillräckligt stort nätverk för att kicka igång sin egen TV-serie, Get Smart. Komikern visade redan här sin förmåga att tänka framåt: ”I wanted to do a crazy, unreal comic-strip kind of thing about something besides a family. No one had ever done a show about an idiot before. I decided to be the first”.

Hans idéer om en tokrolig Hitler-musikal hade dock svårt att hitta sponsorer. Både producenter och bolag backade flera meter. Till slut lyckades Mel hitta både backning och distribution genom bland andra independent-bolaget Embassy Pictures (vilka senare jobbade med både David Cronenberg och John Carpenter). Slitet med The Producers lönade sig väl vid den 41:a Oscarsgalan när Mel kammade hem priset för bästa originalmanus och därmed slog Arthur C. Clarke och Stanley Kubricks 2001 på fingrarna. Resten är, som man brukar säga, (film)historia.

Ska vi snacka priser är Mel en av få personer som kan ställa upp en Oscar samt flertalet Emmys, Grammys och Tonys på spiselkransen. Men får han säga det själv var en av hans livs största vinster giftermålet med skådespelaren och sångerskan Anne Bancroft från 1964 till hennes död 2005. De är föräldrar till en viss Max Brooks, känd för sina zombieprestationer i form av böckerna The Zombie Survival Guide och World War Z.

I mina ögon är särskilt 70-talets Mel Brooks närmast oöverträffad inom humorgenren. Eller åtminstone var det innan denna omgång omtittar. Kanske kommer jag tvingas omvärdera min barndoms komiska juveler? Den som lever och läser får se. Häng med på en omgång Mel en masse vettja! Start som sig bör med The Producers från 1967 imorgon dag.

Annonser

alt. titel: Cold War

Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.

När de har samlat på sig en tillräcklig skatt är det dags för själva nationsbyggandet. En grupp ungdomar läggs i hårdträning för att lära sig ”smärtans och förödmjukelsens musik” och de därtill hörande traditionella danserna. När det väl är dags för storslagen premiär i Warsawa har Wiktor redan fallit för den blonda Zula, medlem i truppen, och de inleder ett förhållande.

Men nationsbygget i Polen på 50-talet var inte enbart polackernas ensak och med ökande popularitet för truppen kommer också krav på att utöka repertoaren. Visst vore det väl lämpligt att lägga in en sång eller två om jordreformer och världsproletariatet? Det dröjer inte länge innan ungdomarna känslosamt sjunger kamrat Stalins lov mot bakgrund av en enorm duk föreställande det mustaschprydda ansiktet. Kanske skulle man också färga håret på de flickor som är lite för mörka för att se ut som ”riktiga” polacker?

Men varken Irena eller Wiktor uppskattar att få sitt projekt kidnappat i ideologins namn. När truppen ska besöka en stor ungdomsfestival i Berlin ber Wiktor Zula att följa med honom till väst.

Jag blev positivt överraskad av Paweł Pawlikowskis tidigare Ida, även den nominerad till en Oscar i kategorin Best Foreign Language. Så det var med viss tillförsikt jag återigen bänkade mig inför polsk, svart-vit film. Men av någon anledning funkade musikaliska kärlekspar betydligt sämre än en nunna som rotar i sin egen bakgrund.

Beskrivningen av det kommunistiskt styrda Polen var intressant men eftersom jag inte vet särskilt mycket om vare sig perioden eller situationen hade jag gärna velat ha lite mer kött på benen i det avseendet. Mer kommunistiskt förtryck och mindre problematiskt kärlekspar, alltså.

För även om det hela utspelar sig mot bakgrund av kalla krigets Europa (filmen löper mellan 1949 och mitten av 60-talet) uppfattar jag att det är Wiktor och Zula som står i centrum. De tycks aldrig helt kunna släppa den andre men lyckas heller aldrig uppleva samma ogrumlade lycka som i förhållandets tidiga dagar. Problemet här är att jag aldrig blir särskilt engagerad i vare sig dem eller deras relation. De är bägge på något sätt trasiga människor men jag fattar aldrig riktigt hur de hamnar där.

När jag fått tänka en smula på saken undrar jag om Cold War försöker säga en massa saker om Polen och polacker som jag är för enögd för att uppfatta.

Dels förekommer ett par gånger en kyrkoruin som på olika sätt kopplas ihop med ögon – ska det tolkas som en kommentar till den katolska kyrkans roll i förhållande till det politiska klimatet under sovjetstyret? Pawlikowski har ju tidigare varit inne på detta med religion och politik i och med Ida.

Dels skulle man kanske kunna se antingen Zula och Wiktor i sig, eller deras förhållande, som en symbol för polackernas förhållande till sitt eget land. En dödsdömd kärleksaffär som det ändå är omöjligt att slita sig från. En relation som ingen av de inblandade verkar finna någon större glädje i men som ändå synes ödesgiven. Menar i så fall Pawlikowski att det inte finns något sätt för polackerna att överleva relationen med sitt eget land?

Nej, den här gången gick inte det polska och svart-vita hem alls lika bra för min del. Jag mäktar bara med så mycket symbolspråk och halvkvädna visor innan det tar stopp. Då var det betydligt roligare att se några snabba glimtar av det italienska och svart-vita eftersom Wiktor vid ett tillfälle jobbar med att tonsätta Riccardo Freda och Mario Bavas I Vampiri. Nästan värt ett helt betygssteg, bara det.

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.

Läs hela inlägget här »

Pop quiz, hot shot! Vad tror vi Adam McKay helst vill prata om? Det faktum att han regisserat Vice, den andra filmen som fått honom nominerad till en regissörs-Oscar (den förra var The Big Short), eller att han varit med och producerat den allmänt nedsablade Holmes & Watson med forna partnern Will Ferrell i en av rollerna?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

Tina känner sina gränser. Hon kuskar mellan tullarjobbet i Kapellskär (småsmugglande minderåriga varvade med tuffare skurkar) och det lilla huset där hon bor med Roland och hans hundar. Hundintresset är inget de delar, inte mer än de ”delar” på varsin smal enkelsäng på olika sidor i sovrummet. Kanske inte det mest upphetsande av liv men Tina vet att nöja sig. En kvinna som ser ut som hon kan inte gapa efter mycket mer i dagens samhälle.

Läs hela inlägget här »

Kolonier kan man ha till mycket. Råvaror, vetenskapligt intressanta djur och växter, lämplig mellanlandning på väg till en större och rikare koloni, strategisk befästning mot en annan, fientlig kolonialmakt. Eller också kan man använda dem som förvaring av misshagliga individer. Avskedsorden till brottslingarna som ska skeppas iväg till Franska Guyana (i nordöstra Sydamerika, stort ungefär som Österrike) är att Frankrike härmed tvår sina händer. Det bästa fångarna kan göra är att glömma sitt gamla hemland, för när de avtjänat sitt straff kommer de flesta av dem ändå att behöva stanna kvar.

Läs hela inlägget här »

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser