CODA (2021)

Utrustad med en annan titel hade CODA lika gärna kunnat vara en film om utbölingsläraren Bernardo Villalobos. Mexikanen som fick chans till en prestigefylld musikutbildning i Boston för att slutligen hamna som musiklärare och körledare i Gloucester på amerikanska östkusten. En stad stor nog att kunna härbärgera både en metrosexuell man med centralamerikanskt ursprung och åtminstone ett kaffe-ställe avancerat nog för att fixa en nötmjölkslatte. Men som samtidigt har sin beskärda del av genuin arbetarklass, inte minst i form av en hårt pressad fiskeindustri.

Och se på fanken om inte Bernardo (Mr. V för sina studenter) hittar en oslipad sångdiamant bland de hårdbarkade fiskarna. Ruby Rossi är tjejen som kommer till skolan och stinker fisk eftersom hon hjälpt till på familjens båt innan skolan. Som somnar på lektionerna eftersom en fiskares väckarklocka går i gång 03.00. Men som givetvis efter lite uppmuntran från sin lärare (”Do you have something to SAY?!” ”How does it FEEL when you sing?!”) sjunger bättre än en ängel som levt på sirap och smör. Ska han kunna coacha henne fram till en provsjungning vid sin alma mater, Berklee College of Music? Pinkar fiskar i havet?

Men nu är filmens titel CODA. Och för den som är insatt i lingot innebär ordet inte en musikalisk, dansant eller lingvistisk term. Inte heller ett 80-tals-album med Led Zeppelin. Nej, CODA är en förkortning för ”child of deaf adult” och signalerar därmed att filmens huvudperson inte är en utbölingslärare på high school, utan den oslipade diamanteleven själv.

Ruby har alltså växt upp som hörande i en familj där pappa Frank, mamma Jackie och storebror Leo alla är döva. Och eftersom samhället runtomkring familjen är ett hörande samhälle, har deras vardag kommit att i hög utsträckning vila på Rubys tolkningsmöjligheter. Det är alltså inte bara en ekonomiskt pressad situation som gör college i en annan stad till en komplicerad framtidsmöjlighet för Ruby.

Lite beroende på var man väljer att sätta ned foten, berättar CODA både en och två hyfsat välbekanta historier. Vi känner igen den där oslipade diamant-berättelsen, på samma sätt som vi känner igen den fattiga arbetarfamiljen som inte har råd att undvara ett par extra händer. Att ovanpå det lägga till den språkliga komplexiteten skulle ha kunnat skapa ett rejält haveri. Men CODA:s regissör och manusförfattare Sian Heder lyckas över förväntan med att ge alla delarna tillräckligt med utrymme så att Rubys situation känns nyanserad, snarare än överlastad eller rörig.

Fast det där med manusförfattare är en sanning med modifikation eftersom det finns en fransk förlaga från 2014 med titeln La Famille Bélier. Riktigt hur Heder lyckades kamma hem Oscarsstayetten för ”Best adapted screenplay”, när den främsta förändringen hon gjort tycks vara att förflytta familjen från en fransk lantgård till ett nordöstamerikanskt fiskesamhälle, övergår faktiskt mitt förstånd.

Därmed inte sagt att det inte fanns anledning nog att göra en remake. I den franska filmen spelades de döva rollfigurerna av hörande skådisar, vilka föga förvånande inte lyckades tillskansa sig ett fläckfritt franskt teckenspråk. Inför den amerikanska versionen tycks man ha varit på väg att obegripligt nog kliva ned i exakt samma bajstunna om det inte varit för att den tidigt rekryterade Marlee Matlin hotat att hoppa av hela produktionen om man inte såg till att fixa döva skådisar till de döva rollerna. Vilket bland annat ledde till att produktionen fick fixa en hel kader med teckenspråkstolkar, något som känns fullt rimligt när man för en gångs skull gör en film som till stor del bygger på teckenspråk.

Men en svala gör ingen sommar. Tre teckenspråkiga skådisar och en teckenspråkig dialog till trots, tolkar vissa tittare filmen som fortfarande ståendes i den där bajstunnan. CODA har exempelvis kritiserats för att visa upp familjens situation som onödigt krånglig (de förlitar sig på Ruby även i sammanhang när de enligt Americans with Disabilities Act skulle ha rätt till tolk), onödigt svår för Ruby (som hörande barn till döva föräldrar) samt utnyttja fördomar om dövas oförmåga att uppskatta musik och sång.

Jag kan till viss del förstå den kritiken. Samtidigt kan jag tycka att det kanske är lite onödigt att slå ned så pass hårt på en berättelse som ändå anstränger sig en hel del för att visa upp nyanser och porträttera döva som vilka människor som helst. Människor som känner att de har alldeles för lite kontroll över sin ekonomi och livssituation, som ägnar sig åt ett yrke vars existens synes vara på upphällningen, som dras med samma skavanker och frustrationer som alla andra.

CODA lyckas med det mesta filmen föresätter sig och knusslar inte med tearjerker-scenerna. Rollprestationerna från alla inblandade är riktigt fina och skapar tillsammans en rätt trovärdig familj. Emilia Jones som jag tidigare gillat i Locke & Key gör en charmerande insats som Ruby. Däremot är som sagt mycket i CODA grundläggande historia så pass välbekant att jag har lite svårt att se den som ett odiskutabelt mästerverk, vilket Oscarn för Best Picture, 94% Fresh på Rotten Tomatoes och 8.0 på IMDb synes antyda.

X2: Asghar Farhadi (2011 & 2016)

Även om anledningen var nog så allvarlig, är det ändå ganska coolt att priset för bästa utländska film vid den 89:e Oscarsgalan (som gick till iranska The Salesman) togs emot av en tvättäkta astronaut, iransk-amerikanskan Anousheh Ansari.

I januari 2017 hade den nyligen tillträdde Donald Trump nämligen utfärdat en exekutiv order – “Protecting the Nation from Foreign Terrorist Entry into the United States” – vilken gjorde att regissören och manusförfattaren Asghar Farhadi ansåg sig förhindrad att själv ta emot priset. Innan själva galan hade alla de nominerade i kategorin (däribland vår egen Hannes Holm) gemensamt fördömt det “climate of fanaticism and nationalism” som ordern skapade.

Nå, nu hade i och för sig Farhadi redan fått utmärka sig i Oscarssammanhang när hans film Nader och Simin – En separation blev den första iranska film någonsin att vinna utlands-kategorin fem år tidigare. Därmed är Farhadi (tillsammans med bland andra Akira Kurosawa) en av få regissörer att vinna priset mer än en gång.Till dags dato har regissören gjort nio långfilmer, men de enda som har fastnat på min radar är alltså hans Oscars-filmer: Nader och Simin från 2011 och The Salesman från 2016.

Med tanke på det ovan nämnda uttalandet om “fanaticism and nationalism” är det nästan lite paradoxalt att Farhadis bägge filmer i stor utsträckning handlar om grundläggande humana dilemman. Gärna mellan gifta par – i ena fallet Nader och Simin, i det andra Emad och Rana. Enligt min erfarenhet är annars fanatism och/eller nationalism ett ganska vanligt tema i filmer från den delen av världen (åtminstone de filmer som når fram till lilla Arboga).

Men det är klart att det finns vissa kulturella förutsättningar i Farhadis berättelser som komplicerar saker och ting, framförallt i Nader och Simin. De riktiga problemen i separationshistorien uppstår först när det inte finns någon lojal hustru på plats att ta hand om Naders Alzheimer-sjuke far. Nader måste därför hyra in den fattiga Razieh, vilken inte har någon vårdutbildning att tala om och som behöver dubbelkolla med religiös auktoritet om det är grönt att hon tvättar av den gamle när han gjort på sig.

Men som sagt, fokus i bägge filmerna ligger på genuint mänskliga dilemman och känslan av oundviklig tragedi som är nära nog grekisk till sin karaktär. Historierna målas upp som inledningsvis enkla konflikter, men där de kämpande sidorna snart förflyttas in i ett gråzons-territorium som inte levererar några enkla svar om rätt och fel. En förövare kan också vara svag och någon att tycka synd om, samtidigt som ett offer också kan ta dåliga beslut.

Bortsett från att de bägge huvudsakliga kvinnorna (Leila Hatami som Simin och Taraneh Alidoosti som Rana) klär sig i slöja, är relationer och reaktioner lätta att identifiera sig med. Filmernas huvudroller är bägge män (Peyman Moaadi som Nader och Shahab Hosseini som Emad) som trasslar in sig mer och mer i lögner eller tankar på hämnd. De är bägge hyfsat omtänksamma, moderna män som av olika anledningar plötsligt befinner sig i akut känslomässig kris.

The Salesman dras med ett tydligare meta-element eftersom Rana och Emad samtidigt spelar det gifta paret Linda och Willy Loman i en uppsättning av klassikern Death of a Salesman. Tyvärr måste jag erkänna att till och med efter att ha läst på om pjäsen ser jag inte riktigt parallellerna mellan exempelvis Willy och Emad. Rent känslomässigt tilltalade också Nader och Simin mig mer, kanske för att det var lätt att relatera till Naders förtvivlan över faderns sjukdom. Scenen när han gråtande försöker duscha av sina dagars upphov i ett illa utrustat badrum är berörande. Och även om Simin framstår som extremt rationell, på gränsen till avstängd (till och med gentemot sin egen dotter), är det lätt att sympatisera med hennes önskan att kunna leva sitt liv på egna villkor.

Bägge filmerna är utan tvekan sevärda. Däremot vet jag inte om det gav något mervärde att se dem back-to-back.

Jodaeiye Nader az Simin (2011)

alt. titel: Nader och Simin – En separation, Nader og Simin – en separation, Nader og Simin – et brudd, Nader und Simin – eine Trennung, A Separation

Forushande (2016)

alt. titel: En handelsreisende, Sælgeren, The Salesman

Musikalvecka: Second Chorus (1940)

alt. titel: Dans efter noter, Dans etter noter, To Mænd og een Kvinde, Swing-Romanze, Swing Romance, Follie di jazz, Swing it, Amor de mi vida

December 1940. Förvisso ett helt år kvar till Pearl Harbor men världsläget torde ändå ha varit av den arten att den amerikanska biopubliken hade behov av lite lättsam underhållning. Lite sång, lite dans, lite romans. Men nog måste det ändå ha gått att fylla det behovet med något lite mer substantiellt än Second Chorus?!

Minari (2020)

alt. titel: Minari – Wo wir Wurzeln schlagen, Minari. Historia de mi familia

Kal-Oska och Krestina behöver en nystart och omlokaliserar till det lantliga Arkansas. Han är själglad över att kunna sticka ned händerna i en fin jordlott, ser fram emot att odla hemlandets grönsaker i det nya landets mylla. Hon är inte riktigt lika nöjd, saknar gemenskapen och bekvämligheterna som finns i närheten av en större stad. För att inte tala om sjukhus och vård för den hjärtsjuke sonen.

Aftersun (2022)

Elvaåriga Sophie har världens bästa semestervecka i Turkiet med sin pappa Calum. Skolan ska snart börja, med det är inget som Sophie bekymrar sig över i solen och värmen. Klart varmare än hemma i Edinburgh. Då är hon desto mer fascinerad över de andra engelska tonåringarna som bor på samma hotell. Dels för att de bär avundsvärda all-inclusive-band, dels för att det förekommer en hel del hanky panky dem emellan.

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Black Panther: Wakanda Forever (2022)

Ryan Coogler, Kevin Feige och Marvel Studios har lyckats bra med att passa in bägge Black Panther-filmerna i ett ramverk som gör att de kan hämta legitimitet (och därmed, enligt vissa, också kvalitet) från andra källor än teknik eller innehåll.

The Help (2009)

När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.

The Help (2011)

alt. titel: Niceville, Barnepiken, Barnapían, Historias cruzadas, La couleur des sentiments, Criadas y señoras

“The Help”. Det låter mest av allt som en vänligt sinnad liten husälva som fladdrar runt och gör så att kristallkronan gnistrar lite extra eller fluffar upp soffkuddarna. Verkligheten i 1963 års Jackson, Mississippi, ser aningens annorlunda ut. Där är de där husälvorna en kader av svarta kvinnor som lämnar sina egna barn för att ta hand om andras. Kvinnor som på pappret har en anställning men som i praktiken inte sällan är mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

Belfast (2021)

På den lilla gatstumpen i Belfast lever alla grannar i endräkt och någorlunda förnöjsamhet. Pengar är kanske inte så vanligt förekommande som man skulle önska (ibland gäller det att gömma sig för hyresindrivaren) men barnen har gott om kompisar och kan hitta lekplatser lite varstans. Alla känner alla och alla tar i någon mån hand om varandra. Släktingarna är mångahanda och finns max ett par kvarter bort. Föräldrar kan koppla av, trygga i vetskapen att det alltid finns någon vuxen som håller ett vakande öga på den uppväxande generationen.