The Help (2009)

När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.

Historiemässigt känns det mesta igen – tidigt 1960-tal i Jackson, Mississippi där en svart hemhjälp är standard i de flesta hem. Åtminstone de som Eugenia ”Skeeter” Phelan umgås med. Hennes gamla kompisar från high school som både hunnit gifta sig och skaffa barn medan Skeeter (i deras ögon) slösat bort sin tid på college. Men det är klart, hon har ju aldrig varit någon större skönhet… Men nu är det väl ändå dags för henne att hitta en karl och slå sig till ro? Inte minst hennes egen mor viftar ivrigt med den banderollen men Skeeter hyser författardrömmar.

Mest av en slump faller det sig så att Skeeter vill försöka få fatt på berättelserna från de svarta kvinnor, vilka ägnat sina liv åt att ta hand om andra (vita) familjers barn och hem. Först går det trögt, men när hon får kontakt med Aibileen Clark börjar det lossna. Till saken hör dock att Aibileen och hennes medsystrar (till skillnad från Skeeter) riskerar både liv och lem med sina historier. Kommer det ut vad de håller på med hotas kvinnorna av såväl anställningsembargo från Jacksons vita familjer, som attacker från rättrådiga KKK-medlemmar. De gränser varpå staden är grundad överträder man inte ostraffat.

Och sedär, nu gick jag i samma fälla som filmen… Började min beskrivning utifrån Skeeters perspektiv när hon i Stocketts bok faktiskt kommer i tredje hand. Tre röster hörs i The Help: Aibileen, hennes vännina Minny Jackson samt Skeeter och det är Aibileen som får starta upp det hela. Omedelbart blir alltså hennes egna reflektioner tydligare än i filmen, där hon i inledningen istället intervjuas av Skeeter. Redan i dessa första kapitel upplever jag också att Aibileen egna skrivarambitioner görs tydligare, även om hon kallar det hon skriver för ”böner”.

Mycket på grund av att boken lyckas göra dessa tre kvinnors olika röster hörda, var och en på sina villkor, tycker jag att den är bättre och mer berörande än filmen. Som så ofta annars finns det ett psykologiskt djup i de tres tankar som regissör och manusförfattare Tate Taylor inte lyckades överföra till sin film. Skeeter framställs exempelvis i filmen som mycket mer direkt på kant med hela sin omgivning, betydligt mer medveten och upprorisk än jag upplever i boken. Däremot skulle jag kunna tänka mig att filmen, med en bokläsning i ryggen, får ett mervärde eftersom man då själv kan läsa in allt det som inte blir omedelbart tydligt på vita duken.

Romanen har också möjlighet att ägna mer utrymme åt alla de teman som kändes lite trängda i film-sammanhanget – segregation, medborgarrättskamp och systematisk vardasrasism samt klass- och genusperspektiven. Klassbiten manifesteras fortfarande tydligast i berättelsen om Minny och hennes arbetsgivare Celia Rae Foote, flickan från fel sida stan som gift upp sig men som näppeligen accepteras av de övriga fruarna i Jacksons Junior League. Men just eftersom hon inte är uppväxt i, och därmed indoktrinerad med, hemhjälpssystemet är hon också nästan den enda som behandlar Minny som en självständig person. Arbetsgivarens ignorans om tyst överenskomna gränsdragningar gör det tydligt för både Minny och Aibileen att sådana gränsdragningar varken är naturgivna eller absoluta.

Genusbiten strösslas lite här och var för de alla tre, men på olika sätt. Aibileen funderar mycket på sin roll som kvinna i förhållande till det faktum att hon ägnat större delen av sitt liv åt att ta hand om andras barn istället för sina egna. Minny måste i sin tur balansera en växande barnaskara samt sin misshandlande suput till make (vilket för övrigt blev en del i kritiken mot boken eftersom han är dess enda tydligt utmejslade svarta man). Medan Skeeter som sagt brottas med alla uttalade och outtalade förväntningar som fanns på en ung kvinna i Jackson i början av 60-talet. En författarkarriär i New York samt synpunkter på den rådande raslagstiftningen ingår definitivt inte i de förväntningarna.

Jo, det är fullt möjligt (säkert till och med sannolikt) att även Stocketts bok kan anses anings- och historielös. Men jag skulle säga att den ändå gör ett bättre försök än filmen att skapa insikt i olika verkligheter och bilder. Och det måste väl i alla fall vara värt något? När ett barn tar sina första, stapplande steg är det kanske inte läge att skälla ut ungen för att hen inte lärt sig gå ännu tidigare. Utan att se dessa första steg som början på något som kan växa sig både större och starkare.

The Help (2011)

alt. titel: Niceville, Barnepiken, Barnapían, Historias cruzadas, La couleur des sentiments, Criadas y señoras

“The Help”. Det låter mest av allt som en vänligt sinnad liten husälva som fladdrar runt och gör så att kristallkronan gnistrar lite extra eller fluffar upp soffkuddarna. Verkligheten i 1963 års Jackson, Mississippi, ser aningens annorlunda ut. Där är de där husälvorna en kader av svarta kvinnor som lämnar sina egna barn för att ta hand om andras. Kvinnor som på pappret har en anställning men som i praktiken inte sällan är mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

In i denna normalitet av ras- och klassegregation (“separate, but equal”) stormar den nyligen universitetsutbildade Eugenia “Skeeter” Phelan. Eller ja, stormar och stormar. Inledningsvis välkomnas hon med öppna om än något avvaktande armar av alla sina gamla vänner ety hon är född och uppvuxen i en av Jacksons stadgade familjer. Men ett par år borta från hemstaden gör att hon kanske har lite svårare än sin gamla vänner att svälja diskussioner om huruvida de svarta hembiträdena verkligen ska få tillåtas använda gästtoaletten. Vem vet vilka sjukdomar de kommer släpandes med hemifrån? Won’t somebody think of the children?!

Vad jag minns blev The Help lite av en snackis när det drog ihop sig till Oscarssäsong. Både filmen i sig och Octavia Spencer i en biroll som Minerva ”Minny” Jackson kammade hem såväl nomineringar som vinster. Inte så konstigt, med ett behjärtansvärt innehåll i samma stil som den några år yngre yngre Green Book. Vem kan tycka illa om en film som lyfter och sätter ljus på en djupt liggande ojämlikhet?

Tja, filmens egna skådespelare exempelvis. Jag Wikipediar mig till att både Viola Davis, i rollen som hembiträdet Aibileen Clark, och Bryce Dallas Howard,som queen bitchen Hillary ”Hilly” Walters Holbrook, ska ha sagt att de ångrar sin medverkan. Först är jag benägen att förkasta reaktionen som överdriven. Särskilt Davis brukar ju vara både högljudd och politisk när det kommer till sina roller.

Men nu hade jag ändå fått upp de där andra glasögonen på näsan och när jag väl började se filmen genom dem började jag också se vad kritikerna menade. Först och främst ges intryck av att det är Aibileen Clark som ska vara huvudperson, det är hon som får filmens första ord rakt in i kameran och The Help avslutas även med hennes reflektioner. I den meningen är det alltså hon som är filmens “jag”. Men hur mycket får vi veta om henne egentligen? Jämfört med hur mycket vi får veta om Emma Stones Skeeters känslor och omständigheter? Eller till och med Jessica Chastains något perifera white trash-uppkomling Celia Rae Foote?

Här är väl kruxet att The Help inte bara velat klämma in så mycket som möjligt om ämnet rassegregation utan också gapar över både klassmotsättningar och kvinnoroller. Celia Rae får förstås representera klassperspektivet eftersom hon inte släpps in bland de övriga fruarna. Skeeter måste slåss mot förväntningarna på hur en Riktig SydstatsQuinna ska vara när hon istället väljer att jaga efter en journalistkarriär.

Vilket i sin tur gör att rasfrågan måste slåss om utrymmet i historien som The Help vill berätta. Efter en del funderade med de här lite ovana glasögonen tänker jag att The Help i sin nuvarande form inte prompt är en dålig film, men däremot en lat sådan. Den har tagit den absolut enklaste och mest lättsmälta vägen att berätta en historia om svarta hembiträden för en vit publik. Den har resonerat att vi (eller kanske en något stelben Oscars-jury?) måste skedmatas budskap och insikter via Emma Stone.

I nuläget ger The Help Skeeters uppvaknande inför samhälleliga orättvisor större tyngd (eller åtminstone mer utrymme) än Aibileens upplevda erfarenhet av dem. Skeeters ”mod” att välja karriären framför familjen likställs med hur alla de svarta hembiträdena faktiskt riskerar lagliga påföljder för sina berättelser. Filmen säger sig vilja berätta Mammys historia men det är fortfarande Scarlett O’Hara som står i fokus.

En annan approach hade ju kunnat vara att Viola Davis Aibileen verkligen hade fått vara filmens huvudperson, att det varit hennes hem vi varit bekanta med. Istället för att som nu, behöva bli förundrade tillsammans med Skeeter över att den svarta kvinnan faktiskt äger andra kläder än sin hembiträdesuniform. Vi hade kanske kunnat få veta lite mer om hennes känslor och tankar, utöver de som är specifikt kopplade till hennes anställning? Det i sig omöjliggör ju inte chansen att berätta en historia om hur vita barn får självkänsla från de svarta kvinnor som tar hand om dem, snarare än deras egna mödrar (”You is kind. You is smart. You is important.”)

Jag säger inte att denna andra sorts The Help hade varit en bättre film rent kvalitetsmässigt. Men efter min egen privata synvända jag i alla fall böjd att tycka att det sannolikt varit en mindre problematisk film i perspektivet “vi får egentligen inte följa personen som filmen pekat ut som historiens huvudperson”. För att dra en möjligen forcerad parallell — The Help försöker whitesplaina hur svarta hembiträden behandlades på 60-talet istället för att de svarta hembiträdena ges en chans att själva berätta sin historia.

Belfast (2021)

På den lilla gatstumpen i Belfast lever alla grannar i endräkt och någorlunda förnöjsamhet. Pengar är kanske inte så vanligt förekommande som man skulle önska (ibland gäller det att gömma sig för hyresindrivaren) men barnen har gott om kompisar och kan hitta lekplatser lite varstans. Alla känner alla och alla tar i någon mån hand om varandra. Släktingarna är mångahanda och finns max ett par kvarter bort. Föräldrar kan koppla av, trygga i vetskapen att det alltid finns någon vuxen som håller ett vakande öga på den uppväxande generationen.

Fortsätt läsa ”Belfast (2021)”

Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Fortsätt läsa ”Shame (2011)”

Quo Vadis, Aida? (2020)

År 1994 var det första gången den nymornade staten Bosnien-Hercegovina (då fortfarande Republiken Bosnien och Hercegovina) anmälde en film till Oscars-kategorin Best International Feature Film. Efter De hårda åren är det dock ett rejält hopp fram till 2001 års Ingenmansland. Vad det där hoppet beror på torde inte vara något större mysterium för någon med ens den mest rudimentära kunskap om Europas moderna historia.

Fortsätt läsa ”Quo Vadis, Aida? (2020)”

Musikalvecka: Encanto (2022)

Första filmen ut i 2022 års musikalvecka. Nytt och animerat!

***

alt. titel: Encanto, la fantastique famille Madrigal

Den stora familjen Madrigal är inte bara magiskt begåvade samt begåvade med ett magiskt hus, utan också beskyddare av hela det omgivande lilla colombianska samhället. Superstarka Luisa hjälper till med allt från förflyttning av åsnor och pianon till stenbrytning och husbyggen. Förutom en ändlös räcka av felfria hår-dagar har perfekta Isabel också gröna fingrar och får hela byn att blomstra. Fingerfärdiga Julieta kan baka och laga mat som är både närande och helande för allt som kan fattas den mänskliga kroppen. Och över hela familjer regerar den respektingivande Abuela, Julietas mamma samt Luisa och Isabels mormor. Den första att få ta emot Madrigal-familjens magiska krafter.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Encanto (2022)”

The Father (2020)

Anthony är lite till åren, absolut. Lite glömsk, som man blir. Oroar sig för att hans klocka ska bli stulen, så därför lägger han bort den ständigt och jämt (på allehanda listiga gömställen, givetvis). Men han skulle ju inte behöva oroa sig för klockstölder, om det inte vore för alla de här jäntorna som hans dotter Anne försöker pracka på honom. Han klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, tackar som frågar!

Fortsätt läsa ”The Father (2020)”

No Time to Die (2021)

Nej, inte har James Bond och hans käresta Madeleine Swann tid att dö. De har ju ”all the time in the world” försäkrar en fårad Bond sin ungdomliga hjärtevän. Men, eftersom detta är en idyll som målas upp redan innan förtexterna börjat rulla krävs det inte ens en grundkurs i filmvetenskap för att lista ut att det knappast kommer att fortsätta i det spåret

Fortsätt läsa ”No Time to Die (2021)”

The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Fortsätt läsa ”The Power of the Dog (2021)”

È stata la mano di Dio (2021)

alt. titel: La main de dieu, Fue la mano de Dios, The Hand of God

Lever du i tron att förföriska äldre kvinnors plats i unga italienska gossars uppväxthistorier är något som hör till ett filmhistoriskt förflutet? Då ska du hålla dig långt borta från Paolo Sorrentinos självbiografiskt inspirerade È stata la mano di Dio.

Fortsätt läsa ”È stata la mano di Dio (2021)”