You are currently browsing the tag archive for the ‘Public domain’ tag.

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Tidigare har jag avnjutit The House of Mirth (1905), Ethan Frome (1911), The Custom of the Country (1913) och The Age of Innocence (1920). Efter lite snokande hittade jag nu två novellsamlingar och en roman: The Greater Inclination (1899), Crucial Instances (1901) samt The Glimpses of the Moon (1922).

Novellsamlingarna är som synes något av det tidigaste som Wharton producerade. I hennes Wikipedia-bibliografi ser jag dock att hon också tidigt publicerade fackböcker om The Decoration of Houses samt Italian Villas and Their Gardens. Ett inflytande som jag inbillar mig märks i både novellsamlingarna och romanen eftersom miljöerna inte sällan är toscanska villor eller överdådiga Venedig-palats.

Av de två föredrar jag helt klart den första, The Greater Inclination. Wharton gillar att röra sig i gränslandet mellan konst och relationer, särskilt de där komplicerade, de mellan män och kvinnor. Ett bra exempel på det är samlingens första novell, ”The Muse’s Tragedy”, där kvinnan som fått avsevärd social cred genom att uppfattas som en känd poets musa berättar hur det egentligen ligger till.

I ”Souls Belated” är det dock bara relationerna som ligger i öppen dag och Wharton låter sina olyckliga huvudpersoner genomleva avsevärda moraliska kval och prövningar för att kunna vrida och vända på det här med giftermål och vad som kan anses social accepterat eller inte. Vad är social status värd om den kräver att man måste upprätthålla en fasad som till slut blir alltför ansträngande att putsa?

I Crucial Instances tycker jag inte att Wharton lyckas riktigt lika bra med sina historier men samlingen är för all del underhållande om inte annat för novellerna ”The Duchess at Prayer” och ”The Confessional”. Jag uppfattar dem som ett slags försök att skriva typiskt gotiska historier med svindlande kärleksaffärer, otrohet och plågade hjärtan. Lite mer voluminöst och melodramatiskt tragiska jämfört med Ethan Frome för att ta det kanske mest extrema exemplet.

I The Glimpses of the Moon möter vi Nick och Susie, två unga människor som tycks gjorda för varandra. Båda tycker att den andre skiljer sig från den ytliga och vulgära krets som de vanligtvis rör sig i. Kruxet är bara att ingen av dem kan röra sig i de här kretsarna på egen hand utan tillhör den märkliga klass som Wharton skildrade redan i The House of Mirth – den som mer eller mindre försörjer sig på att hoppa runt och snylta på mer välbärgade bekanta. Vanligtvis mot vissa mer eller mindre outtalade gentjänster, givetvis.

Nick och Susie är därmed fattiga som kyrkråttor. Hon har ingen som helst yrkesutbildning att tala om och han är en aspirerande författare. Som gift par skulle de alltså vara rökta rent ekonomiskt men Susie finner på råd. De kan gifta sig som ett slags rent socialt arrangemang, leva på de extravaganta bröllopsgåvorna som är mer eller mindre givna så länge de räcker och sedan skilja sig för att återgå till sina tidigare existenser. Men som med de flesta briljanta planer går det förstås inte riktigt så smärtfritt som Susie och Nick tänkt sig.

Jag har i tidigare texter om Wharton hyllat hennes språk men det finns kanske en anledning till att dessa böcker inte tillhör hennes mest kända verk. Viss finns de skarpa ordvändningarna där, men mer glimtvis skulle jag säga. Kanske Wharton behöver romanlängden för att riktigt kunna blomma ut språkligt sett?

The Glimpses of the Moon är å andra sidan lite halvdan vad gäller själva historien. Visst blir man indragen, visst njuter man av både beskrivningar och språk men i slutänden kan jag inte komma ifrån att historien om Nick och Susie känns lite väl tillrättalagd och präktig. Det verkar nästan som om Wharton varit mer intresserad av att leverera en moralisk lektion än av Nick och Susie som personer.

Det man kan få ut av The Glimpses of the Moon är dock en bekräftelse på den begynnande misstanken om att Edith Wharton verkligen inte var en kvinna som höll äktenskap särskilt högt när det gäller deras förmåga att göra människor tillfreds. När jag tänker efter känner jag mig osäker på om jag träffat på ett enda lyckligt gift par hos Wharton. Allt som oftast är det kvävande sociala normer, otrohet och konvenans som gäller. Så länge Nick och Susie är ofjättrade av hymens band är allt frid och fröjd men så fort de sagt ”ja” blir de varandras värsta fiender, beredda att offra bra mycket mer av sina personliga principer för den andres skull än de någonsin varit på egen hand. Absolut kärlek korrumperar absolut.

Edith Wharton har hittills aldrig levererat en direkt dålig läsupplevelse men dessa senaste exempel vad dock inte höjdpunkten i hennes produktion för min del. Dock måste jag återigen framhäva Elizabeth Kletts inläsning, alla böckerna är värda att lyssna på bara för den. Följ länkarna i boktitlarna för att komma till deras respektive sidor på Librivox.

The Greater Inclination (1899)

Crucial Instances (1901)

The Glimpses of the Moon (1922)

Annonser

Tja, vad vet Maisie egentligen? Not much… Inte om vi ska snacka boklig kunskap och allmänbildning i alla fall. Det den lilla flickan rimligtvis borde ha blivit överutbildad i är däremot märkliga mänskliga relationer.

Henry James öppnar upp sin bok genom att presentera oss för Maisies far och mor, Beale och Ida Farange. Två personer som inte längre verkar vara särskilt intresserade av att uppfylla detta åtagande, tack vare den allt frostigare relationen dem emellan. De skiljer sig under stort buller och bång och en av tvistefrågorna är lilla Maisie. Inte för att de var och en älskar henne så mycket att de inte kan släppa henne ifrån sig, utan för att de hatar varandra så mycket att de inte vill unna den andre ett skapandes grand.

Den initiala uppgörelsen är att Maisie ska spendera ett halvår hos vardera förälder. Det blir givetvis bara ytterligare ett tillfälle för Beale och Ida att fylla dotterns öron med skit om den frånvarande föräldern samt förhöra henne om vad den andre snackat för skit om dem. Ida anställer efter ett tag guvernanten miss Overmore vilken faktiskt har vissa utbildningsförmågor, som att kunna noterna till flera musikstycken utantill och en massa årtal utan att behöva titta i facit.

Men när det är dags för Maisie att byta förälder vill Ida inte låta Miss Overmore följa med till Beale. Fattas bara annat, att hon skulle bistå med något som skulle göra ex-makens liv med Maisie lite enklare?! Följer guvernanten med sin elev till fadern är hon inte välkommen tillbaka, thank you very much. Den charmige Beale gör dock det valet lätt för Miss Overmore som dessutom då får ett halvår ensam med Beale nästa gång det är dags för Maisie att vara hos Ida.

Medan pappa tröstar sig med miss Overmore ligger mamma knappast sysslolös på soffan och äter praliner tillsammans med Maisie. Istället reser hon iväg och roar sig medan Maisie får spendera sin tid med den lindrig rena och svagt utbildade Mrs. Wix. Snart har även mamma hittat en ny partner i form av den tjusige Sir Claude. Som i sin tur inte blir så lite charmad av Maisies före detta guvernant, Miss Overmore.

Henry James må vara en hejare på det engelska språket samt att med hjälp av detta beskriva både mänskliga relationer och psykologiska porträtt. Men jämfört med The Portrait of a Lady märker jag att jag med What Maisie Knew i ännu högre utsträckning har svårt för James planlösa berättande. Hans persongalleri blir aldrig tillräckligt intressant för att jag ska nöja mig med det på bekostnad av en rejäl händelseutveckling.

Maisie Farange är heller ingen Isabelle Archer. Som Henry James lagt upp sin bok tror jag i och för sig inte att det är meningen, men jag har svårt att engagera mig i en så pass blek huvudperson. Jag antar att Maisie (i likhet med exempelvis Oliver Twist) bara ska bli en slags spegel för de övriga personerna att se sina respektive reflektioner i. Men eftersom poängen med dessa reflektioner blir allt för outgrundlig ser jag ingen mening med Maisies närvaro.

Hon blir snarare en slags uppflottad diamant, där allt skitsnack och all psykologisk misshandel som hon utsätts för bara glider av ungen, utan att orsaka en endaste repa. Efter att ha letat runt efter lite analysinspiration på nätet ser jag att hon hyllas för sin mildhet och insiktsfullhet. Själv uppfattade jag henne mest som naiv, på gränsen till korkat ovetande, om vad som pågår runtomkring henne. Mot slutet verkar hon förvisso ha nått någon slags förståelse om kvaliteten på relationerna mellan de vuxna i hennes närhet. Det är emellertid ingen förståelse som gör mig mer intresserad av hennes egen tankeverksamhet.

Mest av allt verkar Henry James ha varit hjärtligt less på sin egen sociala samtid och tryckt in Maisie som ett berättartekniskt nav för att kunna beskriva ett gäng vuxna, vilka beter sig som bortskämda barn. Ingen av dem gör något uteslutande för Maisies skull, utan har alltid egoistiska motiv någonstans i botten. Till och med Mrs. Wix använder Maisie som känslomässig stand in för hennes egen döda dotter.

Efter tre försök (What Maisie Knew, The Portrait of a Lady och The Turn of the Screw) är det kanske dags att acceptera att Henry James inte är något för mig?

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

Jag är inte särskilt välbekant med undergenren screwballkomedier men Howard Hawks välkända His Girl Friday kändes som ett bra ställe att börja. Inte minst eftersom filmen efter en miss i copyright-förnyelsen numera kan ses gratis på många olika plattformar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skruvens vridning

Om vi lär oss någonting av Brontë-systrarna Charlotte och Anne är det att det är roligare att trycka in rostiga nålar under tånaglarna än att vara guvernant. Eleverna är lata, oregerliga och otacksamma småjävlar. Föräldrarna skyller aldrig på sina (givetvis) änglalika telningar utan alla problem som än månde uppstå är lärarens fel. Hmmm, saker och ting har kanske inte förändrat så mycket som man kan tro sedan 1800-talet…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Läs hela inlägget här »

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Läs hela inlägget här »

villetteDen unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?

Läs hela inlägget här »

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg