You are currently browsing the tag archive for the ‘Public domain’ tag.

Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.

Sir Michaels dotter Alicia är måttligt förtjust över att få en styvmor marginellt äldre än henne själv men det är hennes kusin Robert som börjar ana oråd. Robert kommer för att hälsa på sin farbror med vännen George Talboys men den sköna Lucy gör alla möjliga krumbukter för att undvika att träffa George. Till slut försvinner George hastigt och lustigt och trots att allt pekar på att han återvänt till Australien där han gjort sig en förmögenhet på de brutala guldfälten kan Robert inte släppa tanken på att hans vän mött ett oblidare och inte minst ofrivilligt öde.

Till saken hör nämligen att George en gång övergav sin fru Helen och parets unge son George Jr. för att åka till just Australien. På den tiden var de fattiga som kyrkråttor, giftermålet med Helen hade fått Georges far att göra sin son arvlös och inte gjordes saken bättre av att Helens försupne och spelberoende far ständigt behövde extrapengar som paret inte kunde avvara. I hopp om att någon gång i framtiden kunna försörja son och hustru begav sig alltså George iväg till kolonierna. Men när han relativt välbärgad återvänder till hemlandet efter tre år nås han snart av beskedet att hustrun omkommit. George är otröstlig och hade det inte varit för vännen Robert hade han med stor sannolikhet tagit livet av sig.

Nu försöker Robert trots allt ingjuta lite livsmod i sin vän men när George försvinner utan ett spår finns trots allt oron att han ändå till slut gått och tagit livet av sig. Robert vägrar dock acceptera en sådan utgång och lägger ned sin själ i sökandet efter sanningen.

Mary Elizabeth Braddon har med Lady Audley’s Secret skrivit en rafflande sensationsroman av ungefär samma snitt som Wilkie Collins The Woman in White (Braddon är också tillräckligt medveten om sina föregångare för att låta Robert hänvisa till både Alexandre Dumas och Collins). Återigen har vi ett fall av identitetsbyte, för ärligt talat, det dröjer inte jättelänge innan man som läsare börjar undra om det möjligen KAN så att den förmodat avlidna Helen Talboys och den ljuva (men ack så bedrägliga) Lucy Audely är en och samma kvinna. Till viss del avslöjas ju den utvecklingen redan i bokens titel, vilket är lite synd. En något mer hemlighetsfull händelseutveckling hade förstås varit rolig. Braddon friskar dock på sin historia i tre volymer och jag måste säga att jag blev grundligen road genom alla tre.

Däremot ska erkännas att Lucy/Helen inte är en riktigt lika underhållande skurk och antagonist som Collins greve Fosco. Braddon tycks ha ett rejält horn i sidan till sitt eget kön och Robert får göra många utläggningar om kvinnosläktets allmänt svekfulla illistighet. Hon lindar sin nye make runt lillfingret och vänder honom mot både den egna dottern och den dittills älskade brorsonen. Hennes brott att överge sin egen son framställs också i betydligt värre dager än Georges brott att överge både hustru och son, vilket blir lite orättvist kan jag tycka. Särskilt som George faktiskt överger grabben en andra gång när han, full av sorg över Helens död, lämnar lillpysen hos sin morfar. En man som med bästa vilja i världen knappast kan anses vara någon lämplig vårdnadshavare.

Robert är ivrigt uppvaktad av sin kusin Alicia men tycks avsevärt mer betuttad i och intresserad av kompisen George. Det känns verkligen inte som om han skulle ha ansträngt sig ens hälften så mycket om det hade varit Alicia som försvunnit under mystiska omständigheter. Vilken tur då att han ändå kan spela sin roll i människosläktets bevarande – Georges syster Clara visar sig vara sin bror upp i dagen…

I Helen/Lucys arsenal ingår också ett giftigt ifrågasättande av Roberts mentala hälsa, vilket ger anledning att reflektera över hur mycket attityden till ”galenskap” ändå förändrats sedan 1800-talets mitt. Enligt lady Audley är många galningar (särskilt de farliga!) nämligen fullt medvetna om att de är galna men gömmer detta faktum efter bästa förmåga. Ibland blir dock särskilt de mordiska böjelserna alltför starka att stå emot och personen i fråga ger efter med skrämmande blodigt resultat. Allt detta är dessutom egenskaper som går i arv med katastrofalt resultat.

Lady Audley’s Secret är som sagt en rätt frejdig historia och jag har nu trots allt en soft spot för den här typen av victoriansk underhållningslitteratur. Till kategorin roliga detaljer hör dessutom att Braddon själv hade ett förhållande (inklusive barn) med sin förläggare John Maxwell samtidigt som han var gift med en annan kvinna. Kanske fick skuldbeläggandet av bokens skurk därmed tjäna som en slags projicering för både Braddon och Maxwell?

Librivoxkvalitet: Librivox bästa inläsare Elizabeth Klett strikes again! Antagligen var det uteslutande på grund av hennes medverkan som jag ens fick för mig att ladda ner boken och det betalar sig ju med råge. Varje gång.

Annonser

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Läs hela inlägget här »

Tja, vad vet Maisie egentligen? Not much… Inte om vi ska snacka boklig kunskap och allmänbildning i alla fall. Det den lilla flickan rimligtvis borde ha blivit överutbildad i är däremot märkliga mänskliga relationer.

Henry James öppnar upp sin bok genom att presentera oss för Maisies far och mor, Beale och Ida Farange. Två personer som inte längre verkar vara särskilt intresserade av att uppfylla detta åtagande, tack vare den allt frostigare relationen dem emellan. De skiljer sig under stort buller och bång och en av tvistefrågorna är lilla Maisie. Inte för att de var och en älskar henne så mycket att de inte kan släppa henne ifrån sig, utan för att de hatar varandra så mycket att de inte vill unna den andre ett skapandes grand.

Den initiala uppgörelsen är att Maisie ska spendera ett halvår hos vardera förälder. Det blir givetvis bara ytterligare ett tillfälle för Beale och Ida att fylla dotterns öron med skit om den frånvarande föräldern samt förhöra henne om vad den andre snackat för skit om dem. Ida anställer efter ett tag guvernanten miss Overmore vilken faktiskt har vissa utbildningsförmågor, som att kunna noterna till flera musikstycken utantill och en massa årtal utan att behöva titta i facit.

Men när det är dags för Maisie att byta förälder vill Ida inte låta Miss Overmore följa med till Beale. Fattas bara annat, att hon skulle bistå med något som skulle göra ex-makens liv med Maisie lite enklare?! Följer guvernanten med sin elev till fadern är hon inte välkommen tillbaka, thank you very much. Den charmige Beale gör dock det valet lätt för Miss Overmore som dessutom då får ett halvår ensam med Beale nästa gång det är dags för Maisie att vara hos Ida.

Medan pappa tröstar sig med miss Overmore ligger mamma knappast sysslolös på soffan och äter praliner tillsammans med Maisie. Istället reser hon iväg och roar sig medan Maisie får spendera sin tid med den lindrig rena och svagt utbildade Mrs. Wix. Snart har även mamma hittat en ny partner i form av den tjusige Sir Claude. Som i sin tur inte blir så lite charmad av Maisies före detta guvernant, Miss Overmore.

Henry James må vara en hejare på det engelska språket samt att med hjälp av detta beskriva både mänskliga relationer och psykologiska porträtt. Men jämfört med The Portrait of a Lady märker jag att jag med What Maisie Knew i ännu högre utsträckning har svårt för James planlösa berättande. Hans persongalleri blir aldrig tillräckligt intressant för att jag ska nöja mig med det på bekostnad av en rejäl händelseutveckling.

Maisie Farange är heller ingen Isabelle Archer. Som Henry James lagt upp sin bok tror jag i och för sig inte att det är meningen, men jag har svårt att engagera mig i en så pass blek huvudperson. Jag antar att Maisie (i likhet med exempelvis Oliver Twist) bara ska bli en slags spegel för de övriga personerna att se sina respektive reflektioner i. Men eftersom poängen med dessa reflektioner blir allt för outgrundlig ser jag ingen mening med Maisies närvaro.

Hon blir snarare en slags uppflottad diamant, där allt skitsnack och all psykologisk misshandel som hon utsätts för bara glider av ungen, utan att orsaka en endaste repa. Efter att ha letat runt efter lite analysinspiration på nätet ser jag att hon hyllas för sin mildhet och insiktsfullhet. Själv uppfattade jag henne mest som naiv, på gränsen till korkat ovetande, om vad som pågår runtomkring henne. Mot slutet verkar hon förvisso ha nått någon slags förståelse om kvaliteten på relationerna mellan de vuxna i hennes närhet. Det är emellertid ingen förståelse som gör mig mer intresserad av hennes egen tankeverksamhet.

Mest av allt verkar Henry James ha varit hjärtligt less på sin egen sociala samtid och tryckt in Maisie som ett berättartekniskt nav för att kunna beskriva ett gäng vuxna, vilka beter sig som bortskämda barn. Ingen av dem gör något uteslutande för Maisies skull, utan har alltid egoistiska motiv någonstans i botten. Till och med Mrs. Wix använder Maisie som känslomässig stand in för hennes egen döda dotter.

Efter tre försök (What Maisie Knew, The Portrait of a Lady och The Turn of the Screw) är det kanske dags att acceptera att Henry James inte är något för mig?

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

Jag är inte särskilt välbekant med undergenren screwballkomedier men Howard Hawks välkända His Girl Friday kändes som ett bra ställe att börja. Inte minst eftersom filmen efter en miss i copyright-förnyelsen numera kan ses gratis på många olika plattformar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skruvens vridning

Om vi lär oss någonting av Brontë-systrarna Charlotte och Anne är det att det är roligare att trycka in rostiga nålar under tånaglarna än att vara guvernant. Eleverna är lata, oregerliga och otacksamma småjävlar. Föräldrarna skyller aldrig på sina (givetvis) änglalika telningar utan alla problem som än månde uppstå är lärarens fel. Hmmm, saker och ting har kanske inte förändrat så mycket som man kan tro sedan 1800-talet…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Läs hela inlägget här »

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Läs hela inlägget här »

villetteDen unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg