You are currently browsing the tag archive for the ‘Public domain’ tag.

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Det visar sig snart att Frédéric Malle är en fransk parfymör som skapar skamlöst dyra dofter. För blott 2 500 pix kan även du bli ägare till en ynka deciliter av Portrait of a Lady, en ”baroque, sumptuous and symphonic perfume”. Hundratals försök krävdes innan man kom fram till en expressiv men ändock balanserad slutprodukt. Portrait of a Lady är ”undoubtedly the perfume containing the strongest ever dosage of rose essence and patchouli heart”.

Om ”rose essence” och ”patchouli heart” kan ses som en doftmässig motsvarighet till Isabel Archer eller vad Henry James skulle tycka om tilltaget låter jag vara osagt. Kanske för att jag har lika svårt att klämma in min hjärna i det tänket som jag har med att förstå James roman.

Missförstå mig rätt, James har ett alldeles fantastiskt språk, medryckande beskrivningar, en underfundig humor och en spännande dynamik mellan sin distanserade berättarröst och den intimitet varmed han granskar sin hjältinna som vore hon en fjäril under hans lupp. Men jag har svårt att hänga med på poängen med romanen, varför berättar James för mig om Isabel?

Kanske är det inte mer komplicerat än så att James helt enkelt vill berätta om Isabel Archer, försöka beskriva en person så intrikat det bara är möjligt samtidigt som hon ständigt präglas av en stämning av…je ne sais quoi. När boken är slut är Isabel Archer och hennes bevekelsegrunder fortfarande ett lika stort mysterium för mig som läsare som hon tycks vara för sin omgivning. Hennes känsloliv har vi däremot fått många fönster till, på samma sätt som James särskilt låter oss stifta bekantskap med hennes sjuklige kusin, Ralph Touchett.

Isabel är en ung kvinna som säger sig värdesätta sin frihet över allt annat. En amerikanska som importeras till England av sin excentriska moster Lydia Touchett och som med en gång charmar den ultrabrittiske Lord Warburton så till den milda grad att han omedelbart friar till henne. Men eftersom Isabel bland annat hängde med sin moster för att komma undan en efterhängsen amerikansk friare, Caspar Goodwood, har hon inga planer på att hoppa i samma galna tunna, bara för att den den här gången råkar vara brittisk.

Därför blir det förstås desto mer förvirrande (både för oss läsare och Isabel själv vad det verkar) när Isabel fastnar för slackern (19th century-style, bitches!) Gilbert Osmond. Av någon anledning blir hon bergtagen av en man som rent ut säger att hans livsmål är att göra så lite som möjligt och som ärligt talat verkar skrämma henne lite redan från början. I alla fall framstår han aldrig som särskilt älskvärd. Ironin i den här relationen är förstås att Osmond aldrig skulle ha tittat åt Isabel om det inte vore för att hon ärvt en sjuhelvetas massa kosing, ett arv vars syfte egentligen var att ge henne en än mer obehindrad frihet.

Men även om jag klurade på detta ”varför” går det inte att komma undan det faktum att The Portrait of a Lady är utsökt välkomponerad bok vilken säkert spelar en litteraturhistorisk roll som jag inte ens kan ana mig till. Jag skulle kunna tänka mig att den skulle kunna vara en spännande bokcirkelbok, själv hade jag gärna vridit och vänt på Isabels person och livsval tillsammans med andra. Och när den dessutom finns inläst av en av Librivox absolut toppkrafter, litteraturvetaren Elizabeth Klett, är ett försök absolut att rekommendera.

Librivox: Som sagt, absolut toppklass! Ladda ned med en gång.

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Det har varit ett spännande utforskande av såväl film- som litteraturhistorien. Bokmässigt håller jag fortfarande på klassikerna, alltså Wuthering Heights och Jane Eyre. Charlottes andra alster var inte riktigt lika trevliga (men åtminstone konsekventa i sitt ogillande av katolicism och icke-britter) men det är synd att Emily inte fick chans att skriva mer. Det hade varit roligt att se vad hon skulle ha kunnat hitta på. Jag måste erkänna att jag dessutom fått en ny uppskattning för realismsystern Anne (som i alla fall tycks ha delat Charlottes avsky för guvernantyrket), en mugg klart källvatten efter systrarnas mustiga men också mastiga vinbägare.

Jag tycker också att det för min del blivit tydligare i hur stor utsträckning Wuthering Heights och Jane Eyre sannolikt påverkat bilden av en ideal Man när det kommer till romantik. Med risk för att övervärdera systrarnas betydelse i västerländsk kulturhistoria känns det som om idylliseringen av mörka känslor, vilka gärna spiller över i både psykiskt och fysiskt våld, har en tydlig inspirationskälla i både Heathcliff och Mr. Rochester. För att sedan med diverse kringelikrokar bland annat hitta fram till den moderne vampyren. Vem hade kunnat ana?

Bland filmerna vann Jane Eyre med rätt bred marginal skulle jag vilja påstå. Versionerna från 1943 och 2011 var klart bättre än någon av de andra med tydliga guldmedaljörer i Orson Welles och Joan Fontaine. Jag blev själv lite överraskad av hur fångad jag blev av både historien och deras skådespeleri. Bland de olika Jane-skådespelarna vill jag som sagt dock hålla Samantha Morton från 1997 före både Joan Fontaine och Mia Wasikowska. Ingen av de olika Cathy-kvinnorna gjorde tyvärr något större intryck.

På den manliga sidan avgår soam sagt dock Orson Welles Rochester med en otvetydig seger, även om Tom Hardys Heathcliff från 2009 följer honom hack i häl. Michael Fassbender var en helt ok Rochester men han och Wasikowska ska åtminstone ha lite cred för att vara det enda kärlekspar bland alla dessa odödliga kärlekspar som lyckas skapa någon som helst trovärdig gnista mellan varandra.

På det hela taget är det dock svårt att komma undan intrycket att regelrätta adaptioner, särskilt när förlagan är en Klassisk Roman, gärna blir lite styltiga och stela. Det är som om hela produktionen snörs in i en korsett. Då är det oftast roligare med historier som lånar ramarna från den Klassiska Romanen men sedan hittar på något eget med dem. I de fallen kan jag som sagt exempelvis varmt rekommendera både Rebecca och I Walked With A Zombie.

Till mina listälskande läsare och för att detta blev ett tema som spred ut sig en smula avslutar jag det hela med en uppräkning av den betygsmässiga fördelningen mellan både böcker och filmer. Tack alla läsare som hängt med på upptäcktsfärden och bloggkollegan Jojjenito! Nu återgår allt till sitt normaltillstånd ett tag innan det är dags för årets musikalhöjpunkt tillsammans med bloggkollegan Filmitch.

Jag har sett/läst dem så ni slipper:
Emily Brontë’s Wuthering Heights (1992) 1/5

Jane Eyre (1934) 1,5/2
The Professor (1857) 2/5
Shirley (1849) 2/5
Villette (1853) 2/5
Jane Eyre (1970) 2/5
Wuthering Heights (1970) 2/5

Helt ok, kan vara värda en titt/genomläsning:
Wuthering Heights (1939) 2,5/5
The Tenant of Wildfell Hall (1996) 2,5/5
Agnes Grey (1847) 3/5
The Tenant of Wildfell Hall (1848) 3/5
Jane Eyre (1997) 3/5
Wuthering Heights (2009) 3/5
Wuthering Heights (2011) 3/5

Bör ses/läsas!
Wuthering Heights (1847) 3,5/5
Jane Eyre (1847) 3,5/5
Jane Eyre (2011) 3,5/5
Jane Eyre (1943) 4/5

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Trots att Janes bästa vän Helen snart avlider tack vare sina svaga lungor blir Jane kvar tio år vid Lowood. Men så snart hon kan söker hon sig därifrån och hamnar då på Thornfield Hall som guvernant till lilla Adele. Och vid Thornfield finns också husets herre, den vresige Mr. Rochester. Jane har inga problem att se bortom den där vresigheten och upptäcka en man väl värd att älskas.

Tja, vi vet väl alla vid det här laget vad som händer sedan? Frieri, avbrutet bröllop, galen fru, flykt, ytterligare ett frieri och sedan ljuv samstämmighet mellan Jane och Mr. Rochester när han är tillbörligen kväst och den galna Bertha på tryggt avstånd i graven.

I denna TV-version blir jag återigen påmind om hur vansinnigt ofta folk far fram och tillbaka med häst och vagn i den här typen av kostymdramer. Är det bara så att man tänker mer på det för att den skiljer sig från “vanligt” bilåkande eller är det ett berättargrepp som används i högre utsträckning i periodfilmer? Oklart, kan man önska sig en avhandling om ämnet?

Alltnog, även i detta fall står det ett respektabelt team bakom produktionen. Regissören Delbert Mann hade redan 1955 vunnit en Oscar för filmen Marty och musiken är faktiskt skriven av ingen mindre än John Williams som först 1974 började sitt långvariga samarbete med Steven Spielberg i och med The Sugarland Express.

Dagens huvudpersoner porträtteras av veteranen George C. Scott och den något mer okända Susannah York. De skulle dock komma att (nästan) mötas igen 14 år senare i A Christmas Carol där Scott spelade Ebeneezer Scrooge och York Mrs. Cratchit.

Till en början blir det knepigt, utseendemässigt känns det som om Scott snarare borde vara Yorks far än hennes kärleksintresse. En åldersskillnad som i och för sig är mer i linje med någon slags 1800-tals-realism (för att inte tala om att Charlotte matchade Mr. Rochesters dryga 40 år med Janes 19) men som inte gör mycket för att skapa en gnista mellan Jane och Mr. Rochester. Såvida man nu inte känner gnistor från incest-vibbar. En snabb koll avslöjar att det faktiskt “bara” skiljer 12 år dem emellan (vilket med särskilt 1800-tals mått mätt får anses som föga remarkabelt) men skadan är redan skedd.

Kanske kan det också vara så att ingen av dem är särskilt investerad i att vara den andres allt uppslukande älskade? Allt eftersom filmen framskrider blir det nämligen allt tydligare att här har vi en ensamble som inte agerar mot varandra så mycket som de läser sina repliker rakt upp och ned. Mr. Rochesters lilla monolog inför sin galna hustru är egentligen ganska fin men ger noll återklang hos mig tack vare Scotts förhållandevis nollställda leverans. Och då hjälps det inte att han sedan i ett ögonblick av ruelse med all lungkraft han kan åstadkomma skriker förtvivlat efter “Janeaaaaa”, när hon redan lämnat Thornfield Hall.

Utöver att vara en fullt funktionsduglig adaption och kostymdrama vet jag tyvärr inte om jag tar med mig så mycket mer från just den här versionen av Charlotte Brontës roman än ett tydligt fokus på scenen där Jane avböjer det generösa erbjudandet att leva som Mr. Rochesters älskarinna så länge hans fru fortfarande är i livet. En påverkan från det sena 60-talets women’s lib-rörelse, kanske?

villetteDen unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?

Kanske är det också den sinnesstämningen som gör att vår hittills extremt försiktiga protagonist helt plötsligt känner sig uppmanad av ingen mindre än Aurora Borealis självt att totalt kasta loss? Lucy slänger all försiktighet överbord och reser till Villette. En stad där alla pratar franska, vilket hon själv inte gör. Men hur det nu faller sig lyckas hon får anställning hos den fordrande Madame Beck, först som barnjungfru till Madames egna barn och sedan som lärare vid Madames skola.

Och tja…sedan vete tusan om det händer så värst mycket mer… Charlotte Bronte ägnar resten av Villette åt att låta sin hjältinna reflektera över sina egna bevekelsegrunder och handlingar samt över relationerna med andra människor i hennes närhet: Madame Beck, läkaren Dr. John, de unga kvinnorna Ginevra Fanshawe och Paulina Mary de Bassompierre samt Monsieur Paul Emanuel, en annan lärare vid skolan.

Villette hyllas som Charlottes mest komplexa och psykologiskt insiktsfulla verk. Kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med vare sig boken eller Lucy? Efternamnet Snowe är välvalt för genom hela berättelsen framstår hon (i alla fall för mig) som avståndstagande och relativt kylig mot sin omgivning. Hon tycks hela tiden brottas med att trycka undan allt som kan liknas vid ett känsloliv och strävar istället efter att vara rationell och kontrollerad.

När M. Paul tvingar henne att ställa upp i en pjäs som han sätter upp (genom att låsa in henne på en vind så att hon inte har mycket val än att läsa in sin roll, demoniska regissörer ftw!) presterar hon inte bara bra på scen utan verkar också tycka att det är riktigt roligt. Och det går ju inte för sig! ”A keen relish for dramatic expression had revealed itself as part of my nature; to cherish and exercise this new-found faculty might gift me with a world of delight, but it would not do for a mere looker-on at life: the strength and longing must be put by; and I put them by, and fastened them in with the lock of a resolution which neither Time nor Temptation has since picked.”

Ja, Lucy Snowe är i sanning en ”mere looker-on at life”, hennes deltagande i pjäsen är symptomatiskt för det mesta hon företar sig. Vilket är inget alls om ingen övertalar eller tvingar henne. Det är nästan så man undrar om Lucy inte går omkring och konstant är lite halvdeprimerad. Det är väl inte helt osannolikt att man ska läsa Lucy som en slags representation av Kvinnligheten anno 1800-talets mitt, att det inte är en individuell oföretagsamhet hos just Lucy som Charlotte är ute efter utan en beskrivning av hur kringskuren kvinnans roll var vid den här tiden. Tyvärr gör det henne också till en ganska tråkig protagonist om man nu av någon anledning inte skulle vilja ta sig an Villette som en analysuppgift på en universitetskurs i brittisk litteratur eller genusvetenskap.

Utifrån de förutsättningar som jag läste Charlottes fyra olika böcker: The Professor, Jane Eyre, Shirley och Villette, tyckte jag (i likhet med typ 85% av den övriga världen) bäst om Jane Eyre. Samtidigt går det inte att blunda för att Villette är betydligt mer djupgående och nyanserad. Där Jane Eyre mestadels rörde sig mellan svart och vitt håller sig Villette konstant i gråzonerna. Alla bokens huvudsakliga personer har både bra och dåliga sidor, vilka beskrivs ingående. På så sätt ligger Villette närmare någon slags realism.

Samtidigt finns det också gotiska element i form av en död och eventuellt hemsökande nunna plus en märkligt feberartad upplevelse som möjligen skulle kunna vara drogpåverkade hallucinationer. Och Charlotte skulle ju inte vara Charlotte om hon inte samtidigt också passade på att slå lite på katolicism (Lucys protestantiska sinnelag kan absolut inte förlika sig med den påvliga pråligheten och ”crafty Jesuit-slanders”), katolska präster (deras uppträdande är generellt ”grovelling”) samt utlänningar i allmänhet och fransmän i synnerhet (de ljuger, flickorna är koketta och fåfänga).

Jag tror att Villette skulle kunna öppna upp sig som en helt ny bok om jag någon gång gick den där kursen i litteraturvetenskap och gjorde den där romananalysen. Men in nuläget blev den ingen större läsupplevelse.

Librivox: Flera olika inläsare men till skillnad från The Professor är alla någorlunda kompetenta både vad gäller uppläsning och det franska språket som förekommer i rikt mått.

star_full 2star_full 2

Så många fler böcker finns det inte att ta sig igenom när det gäller Brontë-systrarna. Då blir det bara att vända sig till adaptionerna, men som redan kommenterats finns det en hel del av dem när det gäller både Jane Eyre och Wuthering Heights. Som den här, kanske inte allra mest kända, versionen av Wuthering Heights. Lika bra att ta dem i kronologisk ordning också. Och därmed börjar vi en Jane Eyre från 1834. Den behöver mina ärade läsare inte vänta på längre än till imorgon dag. På återseende!

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Jäklar, det här var verkligen ingen lätt bok att hänga med i. Tror banne mig att jag var tvungen att starta om ett par-tre gånger för att vara med på banan. Skyller på en kombo av lyssnande som ibland blev lite väl ofokuserat, en stor mängd bok-personer som man egentligen inte fick någon direkt introduktion till innan själva handlingen drog igång och då dessutom en handling som inte fick någon ordentlig bakgrund.

För mig på 2010-talet, ska kanske tilläggas. Shirley utspelar sig nämligen bara dryga 30 år bort för bokens första läsekretsar. I det tidiga 1810-talet kan romanen därför tungt luta sig mot både Napoleonkrigen och oroligheter bland Yorkshires textilarbetare för ett socialt sammanhang som förstås är relevant men som sagt en aning svårgenomträngligt för en nutida, fåkunnig, läsare.

Men efter ett tag börjar pusselbitarna falla någotsånär på plats. Romanens huvudperson är den unga Caroline Helstone som förstås inte skulle platsa i en Charlotte Brontë-roman om hon inte vore föräldralös. Hon bor med sin farbror som är en kyrkans man och som efter vissa meningsskiljaktigheter förbjuder Caroline att umgås med syskonparet Moore.

Till stor förtvivlan för den unga kvinnan eftersom syster Hortense lär henne franska och hon dessutom är dödligt förälskad i brodern Robert. Robert äger en textilfabrik och det är hans hantering av de lokala upprorsmännen samt hans åsikter om hur England borde sköta sina krigsangelägenheter som gjort att det skurit sig mellan honom och Carolines förmyndare.

Men ungefär i den här vevan anländer Shirley Keeldar till samma landsända. Hon är i likhet med Caroline en ung kvinna men till skillnad vår huvudperson både förhållandevis förmögen och frimodig. Vänskapen med Shirley ger Caroline nya perspektiv på livet och en helt ny familjerelation på köpet.

Tja, jag vet inte jag… Vissa delar av Shirley var…kanske inte direkt roliga men i alla fall intressanta. Stötvis bjuder romanen på skildringar av ett lokalt sällskapsliv som kan vara både spetsigt ironiska och pricksäkra (i den mån jag nu kan avgöra det). Det är också svårt att inte gilla romanens titelfigur eftersom hon får propagera för kvinnors rätt att välja sitt eget liv.

I den mån den möjligheten finns förstås, som vanligt i romaner från den här tidsperioden handlar mycket om pengar. Shirley får både kasta ut odrägliga friare och oja sig över trista slaktarräkningar. Samtalen mellan henne och Caroline handlar faktiskt inte bara om kärleksbekymmer, vilket kanske främst beror på att Caroline inte verkar vilja prata om sin förälskelse i Robert med någon.

På det stora hela har jag dock svårt att undvika känslan av att detta är en berättelse som Charlotte hittat på för att kunna beskriva en tidsperiod och ett konfliktfyllt klass-Yorkshire som hon uppenbarligen kände behövde få en plats i litteraturen. Själva historien är alldeles för splittrad och romanens personer alldeles för oengagerande för att jag ska orka bry mig överhövan om vad de pysslar med.

Men vi kan väl avsluta med två roliga detaljer? Dels tycks Charlotte ha svårt att släppa sitt katolikhat som vi också stötte på i The Professor. Hon tycks knappast ha blivit mer förtjust i guvernantyrket heller… Dels är detta boken som lanserade Shirley som ett kvinnonamn. Innan mitten av 1800-talet hade det varit ett pojknamn men Shirleys pappa ville egentligen ha en son och döpte därför sin dotter till det. Roligare än så blir det nog inte i den här Brontë-romanen.

Librivox: Olika inläsare. Ingen av dem direkt dåliga men många av dem rätt nollställda i rösten så direkt upplyftande blev det kanske inte…

star_full 2star_full 2

Den tredje Brontë-boken från 1847, Agnes Grey, har jag redan skrivit om så vi hoppar raskt vidare till Anne Brontës andra och sista bok. Den adaptionen från BBC (vad annars?) ingick också i den första omgången av Brontë-bonanzan.

***

the-tenant-of-wildfell-hallGilbert Markham är djupt fascinerad av den nya kvinnan i trakten, en Mrs Graham som hyr den lugubra fastigheten Wildfell Hall. Hon är inte som de andra lokala förmågorna, yngre kvinnor (närmast flickor i jämförelse) som alla är för mjäkiga, för mesiga, för tydligt ute efter en karl att gifta sig med. Tidigare har Gilbert haft ett gott öga till pastor-dottern Eliza men när Eliza är av de som med liv och lust ger sig in i ryktesspridningen om Mrs Graham (lite avundsjuka är aldrig fel i skvallersammanhang) ser Gilbert henne för den hon verkligen är.

Läs hela inlägget här »

Då har vi kommit till Charlottes mest kända roman. Jag har ju redan skrivit om en av dess adaptioner, men hur är egentligen förlagan?

***

jane-eyreDen föräldralösa (again with the orphans?!) flickan Jane lever ett miserabelt liv hos sin faster och elaka kusiner som missunnar henne varenda tugga och klädtrasa som de måste bekosta. Vilken lycka när fastern inser att hon kan packa iväg den misshagliga flickungen till skolan Lowood Insitution.

Läs hela inlägget här »

Eftersom The Professor skrevs innan det famösa 1847 när systrarna Brontë var och en publicerade blivande klassiker borde den förstås ha varit först ut i denna litterära del av Brontë-bonanzan. Jag får skylla min slarvighet på att jag blev förvirrad av det posthuma publiceringsårtalet

***

the-professorSka man göra något är det lika bra att göra det ordentligt. Ska man ha ett Brontë-tema har i alla fall jag väldigt svårt att motstå lockelsen att se vad systranas mindre kända böcker kan innehålla. Särskilt när man har en så eminent tjänst som Librivox nära till hands.

Läs hela inlägget här »

Först ut i Brontë-bonanzans litterära del kör vi på Emilys bidrag.

***

wuthering-heightsSamma år som Charlotte publicerade sin Jane Eyre klämde systern Emily ur sig Wuthering Heights och vilken skillnad mellan systrar!

Jag tog mig an Wuthering Heights direkt efter den lite halvsega Shirley (jag var inte så kronologidisciplinerad när jag läste, Shirley är på ingång. Se epitetet som en teaser) och det var som dricka en lakrits-chili-öl efter att ha hinkat lättöl. Till saken hör säkert också att jag lyssnade på en föredömlig inläsning och inte behövde irritera mig på oinspirerade röster eller obegripliga accenter.

Läs hela inlägget här »

För ungefär en månad sedan fick jag draghjälp från bloggkollegan Jojjenito att stifta lite närmare bekantskap med klassiska kostymdramer och systrarna Brontë: Charlotte, Emily och Anne. För egen del blev det ett utmärkt tillfälle att återknyta bekantskapen med böckerna som var filmernas upphov, särskilt då superkändisarna Jane Eyre och Wuthering Heights.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg