You are currently browsing the tag archive for the ‘Fiffis Filmtajm’ tag.

Midsommar

Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.

Det är väl ungefär det knippe orsaker som för kompisgänget Josh, Mark, Christian och Pelle till Pelles hemort någonstans i det extrem-rurala Hälsingland. Med på färden också också Christians flickvän Dani. Tjejen som de andra försökte övertala honom att göra slut med (bland annat i syfte att hitta någon ”who actually likes sex”) när en familjetragedi skickade henne rakt ned i depressionens djup vilket förstås omöjliggjorde dumpningsaktionen.

Nu är den lilla gruppen utlämnade på vinst och förlust till ett kollektiv av vitklädda och drömskt leende människor. Ett kollektiv som å ena sidan tycks nästan lite väl uppspelta vid möjligheten att välkomna främlingar till deras nio dagar långa helgdag men som å den andra visar sig leva efter regler och ritualer vilka är minst sagt svårsmälta för den oinvigde. Och då snackar vi inte den sociala pressen att skämma ut sig med ”Små grodorna” kring midsommarstången.

Av omvärldens reaktioner förstod jag att Ari Asters debut Hereditary var en sådan där film som delade publiken. Antingen tyckte man den var briljant och annorlunda eller också såg man den som krystat prettoskräp. Fördelen var att när ungefär samma omdömen började trilla in om även Midsommar var jag åtminstone någorlunda förberedd inför titten. Regissören skulle i alla fall inte servera mig någon lättsmält och generisk Annabelle-röra.

Och det måste jag ge Aster – han är en jäkel på att skapa en tryckande och obehaglig stämning. Han har ett bra öga för bilder som ger intryck av att något inte riktigt är som det ska men som är svårt att sätta fingret på. Att sammanfoga dem med beteenden och händelser som var för sig kanske inte är särskilt uppseendeväckande men som i det stora hela lägger ett oroväckande pussel. Ett om natten konstant gråtande spädbarn i den gemensamma sovsalen. En upp-och-ned-vänd kamera och ibland brutalt hårdhänta klipp. Något som i ögonvrån och i kanten av bilden ser ut att långsamt pulsera eller andas.

Asters berättande låter sig väl kombineras med Pawel Pogorzelski urtvättade fototeknik, mörkare så länge vi befinner oss i Boulder och nästan smärtsamt ljust när vi förflyttats till Svedala (ety här härskar tydligen ”midnattssolen”). Och så förstås den elektroniska ljudmattan från den brittiske artist som kallar sig The Haxan Cloak.

Allt det här, plus en huvudperson som uppenbarligen mår skit rent psykiskt, gör att jag redan från början känner att jag hela tiden får kämpa en aning för att dra efter andan. Eller också handlar det om att Aster, med imponerande precision, lyckas pricka in en gigantisk skrämselfaktor för min del. För även utan alla konstigheter inser jag att jag inte för all honung i Hälsingland skulle vilja vara utslängd i ett sammanhang där folk går omkring och ler hela tiden, pratar om naturens harmoni eller inneboende hermafroditiska egenskaper samt med obehaglig intensitet tittar mig djupt i ögonen och säger ”Välkommen hem”.

Så stämningsmässigt är Aster hemma relativt omgående för min del. Han lyckas också få till ett antal scener som genuint otrevliga, inte sällan chockerande grafiska på ett sätt som bara blir desto mer överraskande när jag fram tills dess vant sig vid den drömska atmosfären som präglar omgivningar och foto. Men samtidigt finns här andra scener som jag kanske inte direkt skulle kalla för pretto men som åtminstone gränsar till det fåniga, alternativt enbart konstiga. Weird for the sake of weird. Tyvärr tenderar de dessutom till att vara för långdragna, speltiden på 147 minuter är ibland svårmotiverad.

Temamässigt blir det också knepigare och här skär det sig tillräckligt mycket för att jag ibland till och med ska sitta och haka upp mig på detaljer. Som det faktum att alla är utomhus hela tiden men ingen verkar bli det minsta solbränd. Att den avslutande överdådigt pråliga blomsterprakten är långt ifrån vad som kan hittas på en svensk juniäng (filmen är inspelad i Ungern). Eller att Josh uppenbarligen tänkt sig inkludera Hälsingeritualerna (vilka dessutom knappast kan anses som generella för svenskt midsommarfirande) i en antropologisk ”thesis” men utan att i förväg kontrollera om han verkligen får dokumentera och publicera dem.

Mitt intryck är att Aster hellre fokuserat på bilder och scener som ska upplevas som skrämmande eller oroande än att lägga krut på att få sin mytologi och kollektivets trosgrunder att hänga ihop. Eller för den delen få dem att likna ett svenskt midsommarfirande. Det förekommer ett par björnreferenser men med tanke på den betydelse som djuret spelar i slutet är de för ytliga och oförklarade. En av dessa referenser är dessutom John Bauers klassiska ”Stackars lilla basse” från 1912 som hänger ihop med sagan som kallas ”Oskuldens vandring”. Men Dani, bra porträtterad av brittiska Florence Pugh, är ingen sökande oskuld som får hjälp av de vitklädda att finna sitt rätta jag utan en trasig kvinna på flykt. Huruvida hon verkligen söker en ny familj och i så fall hittar den i Hälsingland artikuleras inte tillräckligt tydligt för att det ska fylla någon funktion.

Sedan tycker jag också att Midsommar tappar i styrka genom att i allt för hög grad avsluta precis som en annan klassisk film i kategorin ”skräckfilm som inte är ’riktig’ skräck”. Så trots att även Midsommar tycks vara en film som publiken tenderar att antingen hata eller älska verkar jag landa någonstans i mitten. Den är bitvis riktigt obehaglig men alldeles för ojämn för att bli någon helgjuten succé.

star_full 2star_full 2star_full 2

Andra filmspanare har också återupptäckt ”svenska” midsommartraditioner, nämligen:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Annonser

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Läs hela inlägget här »

Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.

***

alt. titel: Girl With Hyacinths

Flicka och hyacinterJag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Amateurs

Kommunstyrelsen i den före detta bruksorten Lafors får en lika snillrik som dödsdömd idé. Man behöver lite mer variation i marknadsföringsarsenalen, främst tack vare att man försöker locka till sig den tyska lågpriskedjan Superbilly. Vad är väl billigare samt föredömligt inkluderande och demokratiskt än att låta ett gäng skolungdomar filma ”sitt” Lafors med sina mobilkameror?! I dagens samhälle kan ju alla vara regissörer.

Läs hela inlägget här »

Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Stubby

Efter vad som inte kunde uppfattas som något annat än en utmaning från bloggkollegan Fiffi att sätta en tå utanför bekvämlighetszonen var det bara att dra igång Fimpen på SVT Play. 88 minuter prima svenskt 70-tal, signerat Bo Widerberg.

Läs hela inlägget här »

Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Lev Grossman, The Magicians
Roslund & Hellström, Tre minuter
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser