You are currently browsing the tag archive for the ‘Fiffis Filmtajm’ tag.

Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?

I fokus står Cleo, hembiträde hos en välbärgad läkarfamilj. Rent yrkesmässigt rullar väl hennes liv på ungefär som vanligt trots att vi som tittar förstår att något är på gång inom hemmets hank och stör. Pappa Antonio ska åka på konferens till Kanda för en längre tid men mamma Sofia synes egendomligt upprörd över hans avresa. Det förekommer också en hel del dämpade (telefon)samtal med vänner och bekanta som antyder att det ligger något mer än en yrkesmässigt motiverad konferens bakom Antonios frånvaro.

Men privat sitter Cleo rejält i skiten. Pojkvännen Fermin är hängiven sin kampsportsträning men desto mindre sin flickvän när det står klart att hon är gravid. Cirkus tre sekunder efter att Cleo trevande berättat att hennes mens är sen är han puts väck och håller sig därefter undan. Det är upp till Cleo och hennes tillika övergivna kvinnliga arbetsgivare att lösa problemen.

Det är såklart ingen större överraskning att Cuarón gjort en snygg film, i svartvitt till yttermera visso (för att tydligare markera ett svunnet ”då”?), och att skådespeleriet är både naturligt och trovärdigt. Så vad sägs om att vi med en gång går vidare till innehållet? Som på ytan måste sägas vara skäligen tunt. Jag kan för all del sympatisera med att regissören passat på att göra en oerhört personlig film (han bör ha varit i ungefär samma ålder som Cleos skyddslingar 1970, 9-10 bast) men den här typen av fundersam slice-of-life fungerar oftast mycket dåligt för min del.

Jag tror mig kunna förstå att Cleos egen historia ska spegla både det som utspelas i läkarfamiljen och de nationella skeendena vid den här tiden men jag lyckas helt enkelt inte uppamma tillräckligt med intresse för att grunna överdrivet mycket på saken. Jag anar såväl nationella, historiska, sociala som etniska undertexter men känner ingen större nyfikenhet att dechiffrera dem. Till viss del skulle jag faktiskt vilja skylla på Cuaróns kamera som är uteslutanden dröjande och eftertänksam, oavsett som den är statisk eller panorerande. Den är dokumenterande och deskriptiv, vilken motverkar den personliga historia som jag uppfattar ska berättas.

Klart är att Cleos bakgrund som mexikansk indian (från Oaxaca-regionen?) spelar roll för hennes yrkesmässiga och sociala underordning på samma sätt som hennes kvinnlighet spelar roll för hennes utsatthet. Även titeln (”Roma” anspelar på bostadsområdet där Cleos familj huserar) antyder en vidare omfattning som jag känner att jag inte greppar. För annars hade väl filmen lika gärna kunnat heta Cleo eller Criada (”Hembiträdet/Husan”)?

Cuarón använder alltså Cleo som ett sorts kalejdoskop, men en uppskattning av Roma hänger ändå på att jag som tittare kan engagera mig i hennes historia, alternativt vara generationskamrat med regissören. Eftersom inget av de här kriterierna gick hem blev Roma i mångt och mycket en film där jag ungefär var tionde minut tittade på klockan för att se hur långt det var kvar till det hela skulle ta slut.

På det hela taget kändes Roma splittrad och luddig, Cuarón har klämt allt för många antydningar och referenser till sådant som jag inte har någon relation till (VSB: det mexikanska bio- och TV-utbudet anno 1970). Nej, ge mig hellre Harry Potter and the Prisoner of Azkaban eller Gravity om jag nu prompt ska se en Cuarón-film.

Här kan du lyssna på när Steffo och Fiffi podd-battlar loss om Roma. Och här kan du läsa Fiffis eget omdöme.

Annonser

Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Läs hela inlägget här »

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!

***

alt. titel: Arthur och julklappsrushen

Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!

Läs hela inlägget här »

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Läs hela inlägget här »

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

Läs hela inlägget här »

Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…

***

”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser