You are currently browsing the tag archive for the ‘Jojjenito’ tag.

Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.

Den rika familjen Cotten består nämligen till stora delar av djupt olyckliga och/eller vedervärdiga människor. Pappa Jacob, tredje generationens industrialist, är förvisso en resonabel karl men tvingas se hur hans barn vansläktas å det grövsta och han tar själv på sig skulden för den saken. Hans hustru Agnes håller hårt på familjefasaden, hunsar tjänstefolket och ser det som en fullkomlig katastrof när hon inte längre har 24 böhmiska sherryglas att sätta fram (de husan Gerda slog sönder kommer givetvis att dras från hennes lön).

Äldste sonen Per har döpt om sig själv till Pierre och är en ständigt sarkastisk goddagspilt som inte drar sig för att stjäla från sina föräldrar när hans vanliga tilldelning tagit slut. Vilket den ofta gör. Han är helt enkelt en person som får den ömme fadern att uttrycka sin fulla förståelse för folk som hatar ”kapitalistsvin”. Dottern Victoria, ”Vica”, har bekostat varenda pinal som finns i hennes och maken Hugos gemensamma bostad men är långtifrån lycklig. Hugo gifte sig främst för hustruns tillgångar och de lever nu i ett förgiftat och misshandlade äktenskap.

Den ende i hela bunten med någon slags moralisk ryggrad är minstingen Ivar. Han har å andra sidan precis tvingats krossa sin fars hjärta (men ändå gjort honom stolt i själen) genom att meddela att han inte har den minsta önskan att axla ansvaret för familjens affärer. Han vansläktas på ett annat sätt än Pierre, genom att vara socialist och ha idolporträtt av Lenin på väggen. Han vill åtgärda det faktum att ”allt för få har för mycket medan allt för många har för lite”.

Jösses, det är faktiskt som om Hasse Ekman hållit upp en skrattspegel framför sin teaterfamilj från Kungliga patrasket, men resultatet är knappast något att skratta åt. Eller jo, det är klart att här finns underfundigt spetsiga repliker att skrocka åt (inte minst de som kommer från Sture Lagervalls Pierre) men på det hela taget är familjen Cotten lika trasig och stadd i upplösning som familjen Anker var stabil. Den senare kunde samlas runt sin kärlek för teatern medan den förra knappast finner någon gemensam grund i Jacobs sköna miljoner. Jacob har ägnat allt för lite tid åt familjen i sina ansträngningar att ansamla rikedomar, Agnes och Pierre tar dem för givna, Vica letar efter något annat som kan ge hennes liv mening och Ivar vill inte ha dem.

Men även om Banketten tar sin början i Jacob och Agnes paradvåning på Strandvägen (där jag för första gången hos Ekman noterade hur förtexternas kamera panorerar upp från Dramaten-hörnet och utan klipp kastar oss in i historien) kommer fokus att ligga på Vica. Jag uppfattar inte var henne och Hugos gemensamma lägenhet ska ligga men det spelar kanske inte heller så stor roll. De stora panoramafönstren är nämligen ständigt persienn-försedda och kastar gallerlika skuggor på alla väggar (någonstans borde det finnas en avhandling om Ekmans skugg-arbete). För att publiken absolut inte ska missa symboliken ståtar vardagsrummet till yttermera visso med en burförvisad kakadua och Hugo får kalla Vica för en ”fågel” vid ett av deras många etterdrypande meningsutbyten.

Jag upplever att Ekman velat säga något om det skadliga i att enbart ha pengar för pengarnas egen skull. Han spelar rollen som Hugo, doktor i konsthistoria, och har gett sig själv en tirad om hur rika människor alltid parasiterat på konstnärens hjärteblod. De vill ha det kulturella kapitalet utan att behöva betala mer än pengar för det. I Bankettens sammanhang är Hugo en lika god kålsupare som de andra medlemmarna av familjen Cotten (om inte värre, med tanke på hur han behandlar sin fru) men det är svårt att undgå misstanken om att Ekman här har tagit tillfället i akt att säga ett sanningens ord om sin personliga situation som kulturskapare.

Jag har tidigare tyckt att Ekmans skådespelarprestationer kunnat vara…inte direkt stela, men lite menlösa. Han har sällan varit mer än ett tjusigt fejs för min del men här tycker jag att han och Eva Henning (i rollen som Vica) får till en bra (dvs. dålig) känsla i sitt fördömda äktenskap, om än något melodramatisk ibland.

Dock hänger en hel del av det förstås på Henning som gör ett fint porträtt av en olycklig kvinna. Må vara inte särskilt värdigt, men det är ju liksom en del av hela grejen. Dels är det så uppenbart hur hon snabbt som ögat hänger upp hela sin existens på Ivars socialistkompis Rex, vilken hon oblygt raggar på inom två sekunder. Dels är hon bra på att inta olika roller inom ramen för sin figur – den högdragna societetsfrun med knut i nacken och svart långklänning, den förälskade flickan med blott ett hårspänne och klockad kjol, den deprimerade kvinnan med raserad frisyr och endast en avslöjande morgonrock över axlarna.

Nej, om Ekman drev en smula kärleksfullt med teaterfolk i Kungliga patrasket har han inte mycket av den varan till övers för den burgna överklassen. Deras rikedomar och sociala status skapar bara en bur omkring dem som de oftast inte ens är medvetna om själva.

Återigen har jag med mig två filmspanare som tyckt till om Banketten: Fripps filmrevyer och Jojjenito

Annonser

alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Läs hela inlägget här »

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Läs hela inlägget här »

Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.

***

Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.

Läs hela inlägget här »

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Läs hela inlägget här »

Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?

Läs hela inlägget här »

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser