You are currently browsing the tag archive for the ‘Jojjenito’ tag.

Juli är lika med sommar och semester. Även bloggen går över i semester-mode med ett inlägg varannan dag istället för fem i veckan och en något högre andel bok-texter. Vi inleder med en gammal goding på förekommen anledning från bloggkollegan Jojjenito. Augusti kommer sedan att sparka igång med ett ljuvligt knasigt tema — missa inte det!

***

alt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square

Pjäsen Gas Light togs till Broadway 1941 av ingen mindre än Vincent Price och därmed fanns det både scenuppsättningar och en tidigare brittisk film (från 1940) som kunde övertyga amerikanska filmmakare om att detta var hot shit. De tycks dock inte ha varit säkrare på sin egen produkt än att de försökte röja konkurrensen ur vägen och kräva att alla kopior av den första adaptionen skulle förstöras.

Lyckligtvis blev det inte så, men så här i efterhand och med bland annat sju Oscars-nomineringar innanför bältet kan man ju undra vad MGM egentligen var så himla oroliga för. Det är ju denna version som jag gissar att 99% tänker på när de hör titeln Gaslight och då kanske inte minst filmens huvudpersoner, spelade av Charles Boyer och Ingrid Bergman.

Denna andra filmatisering, eller remake om man så vill, tar lite längre om tid på sig att lägga ut texten om historien vi får se. Istället för de många redogörande samtalen från den brittiska versionen visar istället George Cukor både upptakten till det hela och mer i detalj hur Gregory Anton sakta men säkert övertygar sin hustru Paula om att hon är galen.

Gaslight anno 1940 avslöjande inte heller omedelbart vad Paul gick för men jag inbillar mig att denna version drar ut ännu lite längre på den spänningen. Bland annat tack vare att vi nu får följa med ändå från den första, himlastormande förälskelsen då den unga Paula är så kär, så kär i sin Gregory att hon är beredd att gifta sig med honom trots att de bara känt varandra i två veckor. (Är det något som 40-talets filmer lär sin kvinnliga publik torde det vara att på inga villkors vis kasta sig in i ett obetänksamt äktenskap med en äldre och kontrollerande (”Jag bryr mig ju bara om dig, älskling…”) man.)

Till en början får vi nämligen bara Gregorys omtänksamma påminnelser till sin hönshjärniga och glömska hustru, det faktum att han anställt en distinkt lomhörd kokerska och hans betoning vid anställningen av husjungfrun Nancy (Angela Lansburys första roll!) att hennes husmor har ett bräckligt psyke. Det är inte förrän mannen råkat försäga sig ett antal gånger, uppvisat förstulna beteenden och, sist men inte minst, stirrat på Towerns kronjuveler med samma hungriga blick som en utsvulten tiger antagligen reserverar för en särskilt rundnätt killing som vi kan känna oss säkra på att hans mjölpåse sannolikt innehåller en bagge eller två.

Förutom att ta bättre tid på sig att lägga fram historien väljer de tre manusförfattarna dessutom att börja i slutet den här gången. Möjligen för att den amerikanska publiken inte skulle behöva undra om den populära Ingrid Bergman skulle röna samma olycksdrabbade öde som hennes prostituerade Ivy i Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1941. Men den här gången är Bergman å andra sidan långt ifrån en fallen kvinna, istället är Paula både ung och oskyldig samt hemsökt av det gruvliga mordet på sin moster. Även Nancy har omvandlats till en ärbarare kvinna jämfört med sin brittiska föregångare. Husjungfrun har absolut inget emot sin arbetsgivares uppmärksamhet och är förvisso ganska fräck mot sin matmor men håller sig hela tiden på rätt sida om skacklarna. Inget hanky panky i Hayskodens USA!

Andra skillnader som är värda att uppmärksamma gissar jag kan vara det faktum att medan Paul Mallen framstod som oerhört brittisk (trots att Anton Walbrook egentligen hette Adolf Anton Wilhelm Wohlbrück och var österrikare) är Gregory Anton i Charles Boyers skepnad lika uppenbart Främmande. Och om Diana Wynyards Bella uppvisade en förhållandevis nedtonad galenskap framstår Bergmans oro och upprördhet ibland som lätt hysterisk och teatralisk. Samtidigt gör det förhållandevis långsamma tempot att jag inte får anledning att ifrågasätta hur fullkomligt hon kommer att bli i sin makes våld. Jag får dessutom en chans att ta tillbaka alla ogina tankar på överspel när hon bränner av sin slutgiltiga monolog inför sin plågoande för då är hon i sanning magnifik.

Kanske för att jag såg Gaslight ’44 först och inte var helt hundra på historien men jag tyckte ändå att filmen var mer spännande än sin brittiska föregångare. Det kan också bero på att den är mer utdragen i sitt berättande eller tack vare det jag uppfattade som överspel från Bergmans sida. Den amerikanska filmen är absolut inte lika polerad och drar, som sagt, ibland på med en bredare pensel men spänningen finns otvetydigt där. En thriller som fortfarande håller, helt enkelt.

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Läs hela inlägget här »

Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”

Läs hela inlägget här »

Taylor Sheridan har ett ganska gediget CV när det kommer till thrillermanus – Hell or High Water samt både Sicario och uppföljaren Day of the Soldado. I fallet Wind River har han inte bara hållit i pennan utan också regissörstaktpinnen.

Läs hela inlägget här »

Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.

The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Weathering With You

Tokyo har drabbats av ihållande regnväder och för årstiden ovanligt låga temperaturer. Barnen blir gnälliga av att ständigt behöva vistas inomhus medan verksamheter som loppmarknader och utomhusbröllop av naturliga skäl inte längre utövar samma lockelse. Som praktikant på ett företag som skriver artiklar för konspirations- och sensationstidningar kommer Hodaka i kontakt med den ena märkligare teorin än den andra när det gäller den rådande väderleken.

Läs hela inlägget här »

Hördu Richard Stanley, hur tänkte du egentligen här? Du började ju så bra och avskalat med H.P. Lovecrafts egna ord och enkla bilder på hotfullt svajande träd, fångade i ett kraftigt regnoväder:

Läs hela inlägget här »

Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.

Läs hela inlägget här »

2010-talets bästa? Tja, efter söndagsnatten vet vi i alla fall om Oscarsjuryn tyckte att detta var 2019 års bästa.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best International Feature Film
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

alt.titel: Parasit, Parasite

Finns det tillfällen när man är ursäktad sina handlingar? När man inte kan “skylla på” individuell galenskap, men väl ett galet system? Ett system som ställer människa mot människa, man mot man, klass mot klass?

Läs hela inlägget här »

Återigen en Netflix-film som dragit ihop till nästan lika många nomineringar som The Irishman. Och per filmminut är de sannolikt fler…

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur dagens regissör och manusförfattare, Noah Baumbach, själv blivit indragen i den rent kafkaartade upplevelsen att försöka avsluta ett äktenskap på ett vettigt och rationellt sätt. Särskilt inom ramen för det amerikanska rättssystemet. Han och Jennifer Jason Leigh skilde sig 2010 och det känns inte helt orimligt att en del av det som hamnat i Marriage Story har sitt ursprung i den upplevelsen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg