You are currently browsing the tag archive for the ‘Jojjenito’ tag.

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Och efter att Thanos knäppte med fingrarna i slutet på den föregångaren är det förstås inte allt för muntert bland de kvarvarande superhjältarna. I det avseendet blir Endgame i mångt och mycket en film som handlar om hur olika människor handskas med förluster. Russobröderna uppfyller med råge sin ambition att deras superhjältefilmer ska baseras på en hyfsad psykologisk realism även om berättelserna är nog så fantasifulla.

Därför är det föga förvånande att Steve Rogers leder samtalsgrupper för den överlevande människoresten där han med en dåres envishet upprepar mantrat ”The world is in our hands. We gotta do something with it”. Thors ”something” består främst av massiva mängder öl. Natascha Romanoff försöker i sin tur febrilt pumpa liv i de kvarvarande Avengers-medlemmarna eftersom de är den enda familj hon någonsin haft medan Clint Barton går fullkomligt bärsärk med pil och båge samt en skarpslipad katana.

Jag kommenterade det redan i fallet Infinity War men känner att det åter finns anledning att påpeka hur pass väl Marvel och inte minst Russobröderna klarat av att slutföra det som påbörjades för mer än tio år sedan med den första Iron Man-filmen. Visst kan jag tycka både det ena och det andra om rimligheten i att klämma ur sig i genomsnitt två superhjältefilmer om året. Men skörden som i och med det överflödet kan bärgas i Endgame visar ändå att det, likt ansatsen i LOTR, åtminstone i ett berättelseperspektiv lönar sig att lägga ned bisarra mängder jobb och pengar i sådana här projekt.

För min del ligger den belöningen inte främst i filmens många känslosamma moment, där jag gissar att det nog var brödernas ambition att klämma fram en eller annan tår hos biobesökarna. Däremot blir jag, nästan ofrivilligt, fångad av bekräftelser på vänskapsband, betygelser av respekt och tillit samt ett par riktigt härliga triumfögonblick.

Fortfarande tycker jag att Marvel-regissörerna Gunn, Whedon och Waititi är bättre på de humoristiska bitarna. Samtidigt inser jag det vettiga i att till dessa sista delar satsa på den tyngd och det allvar som Russo-bröderna har med sig i bagaget. Huruvida det verkligen var så att Joss Whedon självmant backade från Avengers-serien efter Age of Ultron kan man säkert diskutera, men jag är rätt övertygad om att hans lättsamma hand inte hade funkat lika bra i Endgame och Infinity War.

För att vara en 22:a del i en superhjälteserie är Endgame överraskande bra, men det innebär förstås inte att den är perfekt. Först som sist måste emellertid erkännas att den mastiga speltiden på 180 minutrar slank ned som en bit väloljad spagetti. På det hela taget funkar alltså tempo och upplägg helt ok. Däremot finns det exempelvis ett knippe digitaliserade föryngringar, föråldringar och regenereringar som inte alltid slår väl ut. Manuset har tyvärr passat på att slänga in både en rart lillgammal femåring och en deus ex machina när någon myndighetsperson tittade åt andra hållet. Och vi utsätts som sagt för ett ganska stort antal hjärta-smärta-stunder, även om de innehåller aningens mindre av slow motion jämfört med Infinity War. Dessutom blir det lite magstarkt att så snart efter den förra filmen se våra hjältar i ”the fight of our lives” – igen.

Endgame väljer att avsluta i det småskaligt personliga. Huruvida det känns storslaget eller trivialt göra just detta till en slutpunkt, och därmed ett slags raison d’etre, för hela den strid som dessförinnan förts på en episkt universell skala kan man förstås tvista om. Själv är jag, i likhet med Infinity War, sugen på att se om spektaklet, inte minst tack vare en halvstörig visning. Jag är säker på att Endgame vinner på att insupas under lugnare former än vad som är möjligt vid ”årets mest efterlängtade premiär”.

Klart att många redan passat på att se årets mest efterlängtade premiär. Exempelvis Flmr, Jojjenito, Filmitch, Snacka om film!, Fiffi och Fripps filmrevyer

Annonser

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Läs hela inlägget här »

Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.

***

alt. titel: Girl With Hyacinths

Flicka och hyacinterJag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Girl From the Third Row

Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!

Läs hela inlägget här »

Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Läs hela inlägget här »

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Läs hela inlägget här »

Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.

***

Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser