You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

På 40-talet var förhållandena lite annorlunda. Då var den stora begränsningen, i alla fall i Hollywood, Joseph Breen och hans idoga arbete med att upprätthålla filmcensuren i form av The Hays Code. Koden förbjöd det mesta som kunde anses sänka moralen hos tittaren eller skapa en förståelse för våld och brottslighet. Ett sunt leverne skulle framhållas; i ett sådant förekom aldrig homosexualitet, förhållanden över rasgränserna eller utomäktenskapliga affärer. I den mån filmer innehöll sådana element skulle det göras mycket klart att det var oönskade beteenden som alltid straffade sig.

Därför är det kanske inte så konstigt att funderingarna på att filmatisera en bok där den kallhamrade Phyllis inte bara vänsterprasslar med Walter utan också konspirerar med honom att döda hennes make fick Breens hår att stå på ända: ”The general low tone and sordid flavor of this story makes it, in our judgment, thoroughly unacceptable for screen presentation”.

Men en film blev det i alla fall av journalisten John M. Cains serieroman Double Indemnity. Huvudpersonen och berättaren är försäkringsagenten Walter som träffar den gifta Phyllis. Han vet med sig att hon är bad news så fort hon börjar föra in samtalet på en olycksförsäkring för sin make, eftersom hon är noga med att han inte ska veta något om den. Walter är i ärlighetens namn inte särskilt svårövertalad, dels eftersom han blivit hals över huvud förälskad i Phyllis, dels eftersom alla försäkringsagenter värda namnet någon gång funderat på hur han skulle kunna lura till sig lite sköna dollars.

Cain publicerade sin roman mellan Dashiel Hammets Maltese Falcon (1929) och Raymond Chandlers The Big Sleep (1939) och jag inbillar mig att han även skriftligt utgör en snygg övergång mellan de två författarna. Eftersom vi får Walters perspektiv på saker och ting blir framställningen inte lika avskalad som hos Hammett men han förlorar sig heller inte i poetiska utläggningar om världens och mänsklighetens ruttenhet som Chandler. Att Cains värld verkligen är cynisk och rutten råder det dock inte någon som helst tveksamhet om.

Här avviker filmen ganska så omedelbart genom att göra Walter till något mer av ett oskyldigt och oanande offer för Phyllis ränksmiderier (för att tillfredsställa Hays-koden gissar jag, på samma sätt som Phyllis hävdar att maken är elak mot henne). Det krävs i alla fall två möten innan han slutar tänka på hennes ankellänk och istället är med på banan, men han var som sagt inte särskilt svårövertalad.

Filmen ståtar både med Billy Wilder som regissör och Raymond Chandler som manusförfattare (ett manus som därmed också innehåller mer poesi än förlagan). Den anses som en av De Stora Klassikerna. Men i likhet med min upplevelse av både The Maltese Falcon och The Big Sleep kommer mycket att hänga på skådespeleriet. Kanske noir-filmer inte vinner på att man känner till själva historien i förväg?

För nu blir jag förstås inte särskilt överraskad av Phyllis hänsynslösa plan, inte heller av Walters benägna bistånd (men det blir kanske å andra sidan ingen någorlunda van noir-tittare?). Därmed faller mycket på Barbara Stanwyck och Fred MacMurrays axlar och problemet är att jag aldrig blir särskilt betagen i (eller bestört av) dem som par.

De går igenom alla de obligatoriska turerna – hon dyker upp enbart täckt av en liten handduk, han kallar henne för ”baby” och när de kysser varandra håller han ett hårt tag kring hennes axlar. Men jag får aldrig intrycket av att det egentligen finns någon gnista dem emellan. Av Stanwycks förmodat oemotståndliga lockelse märker jag inget. Jag tycker också att Cain är bättre på att föra fram Thérèse Raquin-vibbarna från Phyllis och Walters mord-förgiftade förhållande.

Då har Fred MacMurray en betydligt mer avslappnad och intressant relation med skaderegleraren Barton Keyes, spelad av Edward G. Robinson. Vilket å andra sidan förvisso kan bero på att filmen berättas i Walters inledande återblick vilken han riktar direkt till Keyes. Vi som tittare är alltså medvetna om hur viktig Keyes är för historien långt innan han själv är det.

När det gäller de litterära förlagorna kan jag tycka att Cain intar den närmast optimala position mellan Hammett och Chandler som jag kände att jag saknade – mer psykologisk insikt än den förre, mer historiskt driv än den senare. När det gäller filmen landar jag i samma känsla som med The Maltese Falcon och The Big Sleep – de kommer nog att vinna på omtittar.

Double Idemnity (1936)

Double Idemnity (1944)

Annonser

Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.

En poliskår som bland annat inbegriper en viss Iris Riverdal. Hon är en duktig polis, om än något dumdristig. En av alla de där fiktiva poliserna som borde få vilken arbetsgivare som helst att snegla nervöst mot både Försäkringskassa och fackförbund eftersom hon tycks ha goda anlag för att jobba ihjäl sig. En relationsmässigt komplicerad bakgrund, inga direkt nära förhållanden (de enda som finns i hennes liv, förutom kollegorna, är en gravt schizofren mor och någon slags pojkvän vars existens det är allt för lätt att glömma bort när jobbet pockar på) och en historia av självskadebeteende. Det som möjligen gör Iris lite speciell bland sina trasiga romankollegor är att hon tagit sin ångesthantering ett snäpp längre och finner sin enda tröst i vassa suspension-krokar.

Men med den mystiske mannens ankomst ska Iris värld vältas fullkomligt över ända även om hon inte alls förstår hur och varför.

Jag har en betydligt lägre tröskel när det gäller innehåll och lässug i fallet ljudböcker jämfört med ”riktiga” böcker. Är ljudboken bara inte översatt från engelska drar jag igång nästan vad som helst inom rimliga gränser. Så när jag ändå är lite nyfiken på författaren Johannes Pinter och det enda som finns tillgängligt är något som tycks vara en samförfattad deckare trycker jag utan att tveka på ”play”.

Kan vi förresten ta en liten paus och prata om det här med deckarduos? Jag har dålig insikt i författandets ädla konst och har därför en massa funderingar kring det här att skriva böcker tillsammans. Varför just deckare (genren är i alla fall i klar majoritet)? Hur delar man upp skrivandet mellan sig? Vem står för språket? I fallet De mörkermärkta skulle jag kunna tänka mig att det framförallt är Johannes Pinter som står bakom de övernaturliga inslagen eftersom jag fattat för att han kan sägas höra hemma i fantastik-facket. Men utöver det – vad ligger hos honom, respektive medförfattaren Mattias Leivinger (som enligt Piratförlagets hemsida är samtalsterapeut och bibliotekarie)?

Nå, för själva läsupplevelsen av De mörkermärkta spelar förstås svaren på alla de här frågorna mindre roll. I alla fall eftersom boken är så pass välredigerad att jag inte tycker mig märka av två olika berättare. Nej, såväl historia som språk är enhetlig i sin ton. Inte sällan både välskrivet och välformulerat nog för att passa in i det övre skiktet av det svenska deckargenomsnittet.

Trots det springer jag på patrull och det främst av två orsaker. Medan vissa personer är fint frammejslade (Tommy som balanserar på gränsen mellan att vara en vanlig, skraj tonåring och någon med mer oroväckande böjelser) känns särskilt Iris och överklassynglet Markus allt för välbekanta. Hur många gånger har vi inte träffat på en polis som Iris? Hennes karaktärisering är inte dålig, bara inte tillräckligt intressant för att höja henne över mängden. Markus skulle jag däremot våga mig på att kalla ”platt” med sina generiska övermänniskodrömmar. Möjligen fyller hans närvaro en funktion om man skulle se honom som en representant för alla vilsna ungdomar som inte sällan hittar betydligt mindre övernaturliga, men lika farliga, ledare att fylla livets tomrum med.

Jag tror också att det bland annat är Iris alldaglighet som gör att jag i min läsning inte får ihop kriminalromanen – full av morgonmöten, halvdysfunktionell arbetsgrupp och stelbent polisorganisation – med de parapsykologiska elementen, vilka samtidigt också strävar efter att på något sätt vara vardagliga. Trots dessa likheter flyter den ena världen hela tiden ovanpå den andra och det är som att försöka blanda finmalen kanel med vatten. Däremot har jag inga problem med att det parapsykologiska världsbygget och nätverket i stora delar är outtalat i De mörkermärkta eftersom jag helt enkelt förutsätter att detta är första delen i en serie (varför inte så småningom också en räcka filmer att fylla TV4:s söndagskvällar med?).

Parapsykologin gör att De mörkermärkta står ut från mängden men den lyckas tyvärr inte lyfta romanen över den.

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Han får ett brev. I dessa tider, när ingen längre skickar snail mail (är till och med det en term som börjar bli obsolet?), har någon tagit sig tid att notera att Bill Hodges inte är en särskilt datorvan man. Omtänksamt. Eller creepy. Mest creepy med tanke på att avsändaren säger sig vara den person som var ansvarig för ett av Hodges få olösta fall när han lämnade sin gamla arbetsplats.

”Mr. Mercedes” påstår sig vara samma person som några år tidigare stal en bil och rände den rätt in i en människosamling. Åtta personer dog, inklusive ett litet barn. Motvilligt släpar sig Hodges ur sin letargi och börjar snoka lite på egen hand. Det visar sig att bilens ägare, Olivia Trelawny, som i både polisens och allmänhetens ögon var åtminstone medskyldig till dådet eftersom hon tillät sin bil bli stulen, kanske var precis så oskyldig som hon själv hävdade. Men hennes vittnesmål är svårt att efterfråga eftersom hon tog livet av sig kort efter incidenten. Av dåligt samvete antog de flesta, så också Bill. Han och hans kollega hade tydligen lyckats missa FBI-chefen Jack Crawfords mantra ”When you assume something, you make an ass out of you (u) and me”.

Stephen King publicerade Mr. Mercedes efter Doctor Sleep och tyckte tydligen att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag, för här har vi en regelrätt deckare med ett högst mänskligt monster. Hela boken håller kanske inte toppklass men King lyckas som vanligt berätta en tillräckligt bra historia för att jag ska hänga med ända till slutet. Tyvärr har en del av de förebådande och berättaromnipotenta formuleringar som jag störde mig rätt mycket på i Doctor Sleep hängt med in i seriemördarvärlden.

Huvudpersonen Bill är en ganska väl tecknad figur även om hans post-polisstatus kanske inte är det mest nyskapande jag läst. Han har helt tappat greppet, gått upp i vikt och såsar framför TV:n. Samtidigt framställer King honom som en förhållandevis socialt intuitiv person och att de egenskaperna varit något som betjänat honom i hans yrkesbana. Däremot är det förhållande han utvecklar med den attraktiva Janey Patterson kanske inte författarens mest känslosamma. Här har får jag känslan av att det gått lite på rutin.

King är ju förtjust i sina monstermödrar och här återfinns hon i form av mördarens dagars upphov. Inte heller hennes porträtt är särdeles detaljerat men syftet med henne är ju främst att skapa obehag och det funkar utan några som helst problem.

Mr. Mercedes är en helt ok deckare med ett par extra King-twister – lite äckeleffekter, en tjuvkik in i både vettiga och vanvettiga medvetanden. Ibland går det som sagt på tomgång men det vägs till viss del upp av den explosiva (heh…) finalen.

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Och eftersom Librivox är den eminenta sajt den är, var det inga problem att börja från början med Mary Barton (1848) och sedan gå vidare till Cranford (1853), Ruth (1853), North and South (1855) och slutligen Sylvia’s Lovers (1863). Gaskell dog av hjärtinfarkt blott 55 år gammal och hann därför inte avsluta Wives and Daughters som dock gavs ut 1965. Alltså ett oavslutat verk, liksom Dickens The Mystery of Edwin Drood kom att bli fem år senare.

För vilken brittisk 1800-talsförfattare som helst kan kopplingen till Dickens synas oundviklig, men i Gaskells fall finns det faktiskt en viss poäng med den. En del av hennes verk publicerades nämligen först som serier i Dickens Household Words och han tycks ha varit en flitig besökare i hennes hem i Manchester.

De delar också en djupt känd sympati för arbetarklassens villkor, ett perspektiv som sannolikt var svårt att undvika i industristaden Manchester. I debutromanen Mary Barton förekommer flera teman som sedan ska återkomma i Gaskells senare verk.

Dels har vi som sagt inkännande beskrivningar av den industrialiserade arbetarklassen. Mot dem står förstås inte sällan fabriksägarna och deras familjer. Gaskells styrka är dock först som sist psykologiskt nyanserade och trovärdiga personporträtt och i bägge dessa grupper finns både goda och onda personer. Till skillnad från Dickens, som gärna gjorde sina hjältar och hjältinnor hjärtinnerligen goda och sina skurkar outsägligt onda (gissa vilka som är roligast att läsa om?), låter Gaskell ofta en och samma person rymma både styrkor och svagheter.

Därför finns det inte sällan åtminstone en och annan fabrikör som förr eller senare börjar lyssna på sina kloka medarbetare och faktiskt lyckas skapa något av ett arbetarparadis i miniatyr. Händer inte det jäser dock missnöjet och åtminstone från Gaskells beskrivningar får man intrycket av att England på den här tiden ständigt befann sig på gränsen till upplopp. Går det riktigt illa, kan missnöjet resultera i dödsfall.

Vid sidan av sociala villkor lägger Gaskell också stor vikt vid religiösa frågor. Många av hennes personer är inte bara kyrkomän, utan dessutom sådana som inte finner sig tillrätta inom statskyrkans hank och stör (Gaskell var gift med en unitariansk pastor). I North and South är den enda anledningen till att den unga Margaret Hale måste lämna sitt älskade södra England för en bister stad i norr det faktum att hennes far blir en “dissenter” och därmed mister sin position som kyrkoherde.

Nu ska väl erkännas att det kanske inte primärt är för Gaskells utläggningar om politik och religion som jag gillar hennes författarskap. Nej, det är snarare hennes förmåga att teckna inte minst livfulla och fascinerande kvinnoporträtt samt försätta dessa kvinnor i intressanta omständigheter.

Mary Barton är exempelvis från början lite lockad av rikingen Harry Carson som (givetvis) lovar henne guld och gröna skogar. Men mer eller mindre på egen hand lyckas hon faktiskt komma underfund med att Carson inte är en särskilt pålitlig kille – hennes fantasier om giftermål har han inte en tanke på att uppfylla. Ett steg längre får titelpersonen Ruth ta tillsammans med den bortskämde mamma-gossen Henry Bellingham. Till synes fullt frivilligt bor hon en period tillsammans med honom utan att de är gifta eller att han lovar henne ett giftermål som aldrig kommer.

Givetvis resulterar detta förhållande i det som sådana förhållanden brukar resultera i, men jag uppfattar att Ruth först i efterhand ångrar eskapaden och då främst på grund av omgivningens attityder mot hennes son. Denna version av berättelsen om den fallna kvinnan tycker jag faktiskt är intressantare än Hardys Tess där hjältinnan blir regelrätt våldtagen och därmed kan ses som helt oskyldig till sitt prekära tillstånd.

Gaskell tycks ha varit oerhört förtjust i greppet att det ska ta ett bra tag, på nypet till för länge, innan hennes hjältinnor inser vilken man som är den rätte för dem. I Mary Barton ackompanjeras denna uppenbarelse dessutom med en andlös jakt för rädda hennes älskade Jem från galgen.

Men bara för att författaren skriver inkännande kvinnoporträtt innebär inte det att hon helt kan undfly den tid som hon levde i. Därför blir det exempelvis intressant att se hur Mary Barton mer eller mindre får skulden för Jems förmodade brott – att två män hamnar i handgemäng med dödlig utgång är ju bara väntat med en sådan vacker kvinna i leken.

Idag har Gaskell fått inta en undanskymd position bakom brittiska giganter som Jane Austen, Charles Dickens och Thomas Hardy. Trots att hon tycks ha varit mycket uppskattad i sin samtid avfärdades hon på 1930-talet som en författare vilken var ”all woman” och därför ”makes a creditable effort to overcome her natural deficiencies but all in vain”.

Lite väl orättvist kan jag tycka. Kanske var problemet att hon känns som en nedtonad kombo av Dickens märgfulla berättelser och Hardys tuffare realism? Oavsett anledning tycker jag att man gott kan strunta i magsura kommentarer om Elizabeth Gaskell och ge henne en chans, särskilt som många av hennes böcker finns i utmärkt version på Librivox (se länkar nedan). Förutom Wives and Daughters skulle jag då främst rekommendera North and South samt Mary Barton. Både Mary och Margaret Hale är bekantskaper som betalar sig i längden. Vill man ha något lite lättsammare är det heller inte helt fel med den milda humorn och sociala träffsäkerheten i Cranford, men själv föredrar jag de yngre kvinnorna.

Mary Barton (1848)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Cranford (1853)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Ruth (1853)
Librivoxkvalitet: Hyfsad, vad gäller tal av en och samma inläsare. Ljudkvaliteten är det dock inget fel på.

North and South (1855)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Sylvia’s Lovers (1863)
Librivoxkvalitet: Varierande vad gäller tal och ljudkvalitet med flera olika inläsare

Nog passar det väl ändå utmärkt att starta upp bloggens semester-mode med en klassisk sommar-slasher på en klassiskt datumbunden fredag?

***

Och hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

På ett sätt kan man säga att jag såg Friday the 13th alldeles för sent, jag hade börjat på universitetet och den eminenta föreningen Filmstudion i Umeå bjöd på en lucia-visning som det året råkade infalla på en fredag. Jag var alltså lite väl gammal för att bli genuint skrämd av Tom Savinis trollkonster.

Samtidigt kan man säga att jag såg filmen alldeles tillräckligt sent. Jag hade nämligen vid det här laget börjat bekanta mig med skräckfilm och kunde därför se det skönt nostalgiska i denna slasherns urtyp. Istället för att bli irriterad på alla välbekanta grepp och troper tyckte jag att de var ganska rara och charmiga. Ett kärt återseende på något sätt trots att det var första gången jag såg filmen.

Den lilla upptakten från 1958, när två lägerledare vid Camp Crystal Lake ”smyger” undan för att idka köttsligt umgänge, lyckas jag alltid glömma bort. Nej, för min del börjar Friday the 13th på riktigt när den käcka Annie gör entré i den lilla stadens diner och konfronteras av en mur med ogästvänliga ansikten när hon frågar efter vägen till Camp Crystal Lake. Hög komedifaktor där, som dock snart övertrumfas av ”Crazy Ralphs” uppenbarelse och yranden om den förbannelse som vilar över ”Camp Blood”.

Sedan är det ju bara att luta sig tillbaka och vänta på att de där ögonen som smyger runt och spanar på de unga lägerledarna (”slavar” känns som ett mer adekvat uttryck med tanke på hur mycket de får jobba) ska kicka igång händelserna på riktigt.

För min del är Friday 13th framförallt Tom Savinis film, jag fångas betydligt mer av make up och specialeffekter än klippning eller manus. Visst är det intressant att Mark Nelsons Ned torde vara slasher-genrens första ”practical joker victim” men jag har svårt att inte enbart störa mig på vilket totalt rövhål han verkar vara. Samtidigt ska sägas att stämningen mellan honom samt Kevin Bacons Jack och Jeannine Taylors Marcie är precis så avslappnad och naturlig som syftet var med att fixa tre skådisar som redan kände varandra.

Friday the 13th är en bra slasher, inte tu tal om den saken. Men eftersom jag aldrig blir rädd försvinner förstås en del av poängen med att se den. Det är inte ens så att Betsy Palmers Pamela Voorhees är särskilt obehaglig. Ärligt talat blir jag till och med lite överraskad när jag läser mig till att regissör Sean S. Cunningham inte ville att hennes skådespeleri skulle vara ”over the top” – i det avseendet skulle jag säga att han misslyckades i sin ambition. Däremot är den avgörande scenen oväntat effektiv när filmen helt plötsligt övergår i slow motion.

Jag ska inte påstå att jag visste precis vad som skulle hända när jag såg Friday the 13th första gången den där lucia-kvällen i Umeå. Däremot var jag som sagt tillräckligt skäckfilmsvan för att slutklämmen skulle berövas sin chockeffekt. Återigen – den är bra gjord och välplacerad men jag blir inte rädd.

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Läs hela inlägget här »

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

Läs hela inlägget här »

Det slumpade sig så att jag såg Billy Wilders Some Like It Hot och The Apartment nära inpå varandra. Två klassiker där det kanske främst är Some Like It Hot som är känd för gemene man, då gärna under svenska titeln I hetaste laget. Eventuellt kan man tänka sig att det beror på likheterna med den populära farsen Charleys tant. Eller också så handlar det bara om att humorpotentialen hos män som klär sig i kvinnokläder tycks närmast outtömlig.

Läs hela inlägget här »

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser