You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.
Dörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?
Vissa skulle säkert säga att en hel massa dörrar står vidöppna för Richard Mayhew och det i positiv bemärkelse. Han har ett jobb i London, en lägenhet och osannolikt snygg flickvän vid namn Jessica. För Richard själv känns det dock mest som om han klänger runt i samma stängda rum hela tiden även om Jessica gör tappra försök att kasta ut honom därifrån. Få honom att komma någonvart. Göra honom lite mer driven.
Men det som i slutänden driver Richard i en annan riktning är hans goda hjärta och oförmåga att överge en medmänniska i nöd. Till Jessicas förfäran sumpar han en viktig middag med hennes viktigaste uppdragsgivare för att istället hjälpa en skadad ung flicka som de hittat på väg till restaurangen.
Men i likhet med många andra ofrivilliga hjältar både före och efter Roger Thornhill (North by Northwest) sätter den till synes oskyldiga handlingen igång en händelsekedja som Richard knappast hade tänkt sig. Snart har han tvingats bege sig till det labyrintiska och utmanande London Below. Ni vet, den där staden som existerar sida vid sida med London Above eller som vi kallar den: London.
En parallell värld är ett prövat fantasygrepp åtminstone sedan Alice trillade ned i sitt kaninhål och visst utsöndrar även Neverwhere Alice-vibbar. Dock i en avsevärt mindre surrealistisk och poesireciterande form vilket inte minst jag som läsare är tacksam för. Genom flickan Doors försök att lista ut vem som dödat hela hennes familj och varför, får vi ett blandat gäng som måste klara av diverse uppdrag för att långsamt kunna pussla ihop någon form av svar.
En tidig Neil Gaiman men han levererar ändå sin patenterade blandning av vanvett och fascination. Vilda fantasier och hittepå men där man trots allt tydligt kan se konturerna av den verklighet som de sprungit ur. Kanske mer rakt på sak än senare alster som The Ocean at the End of the Lane men jag klagar absolut inte på den saken. Däremot önskar jag att jag hade läst Neverwhere innan China Miévilles Un Lun Dun för visst måste väl Miévilles alternativa och mörka sago-London draggat upp ett avsevärt antal tunnor inspiration från Gaimans London Below? Kan det till och med vara så att Miévilles debut King Rat (utgiven 1998) har Gaimans Lord Rat-speaker att tacka?
Det både Miéville och Gaiman lyckas med är att sprida ett förtrollat skimmer över staden London som är nog så fascinerande bara på ytan om vi säger så. Med utgångspunkt i det vindlande tunnelbanesystemet (som med sin karakteristiska karta skapat ett helt eget symbolsystem) finns det förstås såväl ett grevligt hov (Earl’s Court) som en ängel (Angel) och en munkorden (Blackfriars).
Men Neverwhere är inte bara en härligt vimsig berättelse om ett alternativt London. Gaiman visar att det finns vassa klor i sagovanten med sina lönnmördare Croup and Vandemar. Också de mer pang på rödbetan än senare antagonister som Ursula Monkton, men fortfarande med en oroväckande hotfull air omkring sig som inte bara handlar om att Vandemar är flink med diverse tortyrredskap.
Summa summarum: en Gaiman-skröna som ger nya dimensioner till en stad jag älskar. Det kan inte bli så mycket bättre.
Annonser
Ännu en tråkig dag på kontoret? Not quite… Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att majoriteten av Belkos anställda knappast har flyttat till Bogotá enbart för att kunna ha ett själsdödande kontorsjobb men den här dagen ska visa sig bli lite mer…professionellt utmanande.
I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.
alt. titel: Dario Argento’s Trauma
Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.
Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…
En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.
Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.
Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.
***
Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.
YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.
Muskelmannen som kallar sig Mr. Bricks vaknar upp på golvet, bredvid sin ”säng” (en madrass på ett par lastpallar) med ett kulhål i skallen. Han minns inte vem som skjutit honom eller varför. Däremot vet han med säkerhet att han saknar sitt livs kärlek Scarlet. I en dimma av hjärnskadeinducerade krampanfall och hallucinationer ger han sig iväg för att leta rätt på henne.
Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.
That’s what HE said!