You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.
alt. titel: Främlingen
En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…
The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”.
Vilka är då ”vi”? Tja, inte heller det kommer som någon överraskning för tittaren eftersom hela filmen börjar hos de allierades kommission för krigsbrott där främling no.2, Mr. Wilson, slår sönder sin pipa i ren avsky över nazistiska krigsförbrytare varav främling no 1, Konrad Meineke, är en av de värsta. Den ende som är strået vassare är Meinekes överordnade officer, Franz Kindler, upphovsman till förintelsens folkmord. Men det är ett monster som Wilson hoppas kunna snoka rätt på när han låter Meineke ”fly” från sin fångenskap i Tjeckoslovakien.
Och som synes leder Meineke Wilson raka vägen till USA:s östkust samt ”Charles Rankin”. Nu handlar det bara om att hitta otvetydiga bevis för att Rankin är Kindler och dessutom helst se till att den föredetta nazisten inte tar livet av sin hustru i processen.
Jag läser på Wikipedia om allt det filmhistoriskt viktiga som Orson Welles visar upp i sin film. Fokusförflyttningar, speglingar, noir-skuggor och mer än fyra gånger så långa tagningar som var brukligt vid den här tiden. Plus att The Stranger är den första amerikanska ”kommersiella” spelfilmen som visade verkliga bilder från de nazistiska koncentrationslägren. Att Welles, via The Stranger, ville öppna amerikanernas ögon för nazisternas krigsbrott står utom allt tvivel.
Tyvärr gör detta inte särskilt mycket för filmen i ett, förvisso mer lättviktigt, underhållningsperspektiv. Jag antar att tanken är att publiken ska sitta som på nålar av spänning. När ska Charles Rankin slå till och avslöja både sig själv och sin hemlighet? När han amatörpsykolgiserar över hur det tyska folket för alltid kommer att vänta på en ny Hitler som ska vinna världen åt dem för gott den här gången? När han med emfas hävdar att Karl Marx var jude, inte tysk? När han tankspritt telefonklottrar en swastika? Eller när han hävdar att han bara ”följde order” och gjorde ”sin plikt”?
För min del finns emellertid ingen sådan spänning. Vad som däremot infinner sig är en viss förundran över hur filmen väljer att beskriva förhållandet mellan Charles och Mary. Tydligen ska ett stort antal inledande scener ha förpassats till klipprumsgolvet och de hade möjligen behövts för att jag överhuvudtaget ska förstå vad kvinnan ser i sin nye make. För nu får vi ju bara se dem tillsammans efter att han redan visat sig vara en kallsinnig jävel, en attityd som han dessutom verkar ta med sig in i äktenskapet. Jag uppfattar honom aldrig som något annat än både hotfull och våldsam gentemot sin älskade.
Det enda som blir märkligare än Charles attityd är det faktum att Mary bara tar emot och sväljer. Trots att hennes make erkänner att han inte bara dödat hennes älskade hund utan också mördat en man fortsätter hon utan att blinka att kalla honom för ”darling”, ber om en styrkekram och tycks se det som fullkomligt självklart att de inte ska säga något till polisen. När Mr. Wilson berättar att Charles med största sannolikhet är Franz Kindler slår hon med kraft ifrån sig på ett sätt som får henne att framstå som hysterisk och oresonlig. Inte ens det faktum att både hennes far och bror utan att tveka går med på att använda både henne och hennes mentala tillstånd som lockbete för att ta Kindler på bar gärning skapar någon större sympati för henne i mitt hjärta. Det förhållandevis lättsamma slutet, där Wilson önskar henne ”pleasant dreams”, känns fullkomligt obegripligt.
Jag vet inte om Orson Welles och Loretta Young hade kunnat göra ett bättre jobb med sina respektive rollfigurer, med eller utan extra scener. I nuläget framstår bägge två som platta, endimensionella och utan någon som helst nygiftasgnista sins emellan. Då har förstås Edward G. Robinson fått en tacksammare uppgift med sin nazistjägare Mr. Wilson men särskilt mångfacetterad blir aldrig han heller. Det är inte utan att jag kan tycka att det är synd att Welles inte fick igenom sin idé att rollen istället skulle spelas av en kvinna, Agnes Moorehead. Bara det hade gjort The Stranger klart mer intressant i mina ögon.
Jag fortsätter mitt utforskande av den svenska deckarscenen och nu var det dags för en trilogi. Hans-Olov Öberg har förlagt Djävulens tonsteg, Någon att lita på och Kungamördaren till 70-, 80- och 90-talens Västerås.
I centrum står polisen Benny Modigh och Elias Fagervik, blott en ung körgosse när Djävulens tonsteg utspelas 1978. Hans kompis Jimmy Magnusson mördas å det brutalaste i kyrkan under en helt vanlig körrepetition och dådet kommer att skaka både staden och Elias familj.
Någon att lita på hoppar fram till 1987 och läkarstuderande Elias är hemma i Västerås över sommaren för att extraknäcka på lasarettet. Här stöter han på den brutalt våldtagna Malin, vars skador är kusligt lika de som åsamkades hans egen flickvän Ingela för några år sedan. Benny Modigh måste i sin tur inte bara leta reda på Malins förövare utan dessutom någon som kastrerar till synes slumpartat utvalda män. Läs hela inlägget här »
72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.
Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.
***
alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’
Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.
Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.
Ett år efter min egen disputation i idéhistoria försvarade en man vid namn Carl-Michael Edenborg sin avhandling i samma ämne. Det är väl den tidsskillnaden plus att Edenborg är fem år äldre än jag själv som jag försöker hålla kvar i minnet när jag granskar karlns imponerande CV. Publicerad litteraturkritiker i bland annat Aftonbladet, översättare, grundare av Vertigo förlag och sedan 2014 författare av en August-nominerad roman vid namn Alkemistens dotter.
Döda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.
The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru? Läs hela inlägget här »
Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.
alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer
Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.
alt. titel: Den blodtörstige hämnaren, Dr. Phibes – den fasansfulle, Vampyrens hämnd, Djævlelægen
London samlade läkarkår må kanske inte dö av flugor. Däremot dör de som flugor på grund av minst sagt märkliga orsaker. Dr. Thornton sticks ihjäl av bin, Dr. Dunwoody bits ihjäl av livs levande fladdermöss och Dr. Hargreaves huvud kläms sönder under en maskerad tack vare en mordisk grodmask. Vid det här laget är poliserna Trout och Crow något på spåren, de vet bara inte vad. Bristen på handfasta bevis gör också att deras chef förhåller sig minst sagt skeptisk till läkar-seriemördarteorin. Till och med andra läkare kommenterar lakoniskt ”Men in my profession die every day, sir”.
That’s what HE said!