You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.

Idag har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har dessutom redan avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: I sista minuten, Menneskejagt, Med hjertet i halsen, Farlig romans, La mort aux trousses, Con la muerte en los talones

Det var med en viss nervositet jag närmade mig North by Northwest. Känslan påminde en hel del om den när man ska träffa en person som man brukade umgås mycket med men sedan inte träffat på flera år. Ska man komma lika bra överens som förr eller blir samtalet stelt och forcerat, det gemensamma man en gång delade bortsopat av tidens vindar?

Jag mindes en film som jag alltid hållit för en Hitchcock-favorit men nu var det som sagt flera år sedan jag såg den sist. Jag mindes också primärt ett innehåll av typen ”man on the run” och en sådan historia löper i värsta fall risken att kunna dra ut på tiden. Skulle det visa sig att jag hade byggt upp en favorit i mitt huvud som i själva verket bara var en parad av Cary Grant som jagas av diverse fordon?

Men det dröjer inte särskilt länge innan jag är 100% investerad i reklamaren Roger Thornhills prekära situation och hans sarkastiskt samlade manér när han under pistolhot tvingas svara på frågor i egenskap av ”George Kaplan”. En man som skurken Phillip Vandamm envisas med att tro att Roger egentligen är medan Roger inte har den blekaste aning om detta alterego. Och om Rogers samlade hantering av pressade situationer inte redan vunnit över mig på filmens sida får jag ytterligare chans att förnöjt skrocka åt svaret ”About this much”, med åtföljande fiske-armrörelser, på polisläkarens fråga ”How much did you drink?” när vår hjälte blivit haffad för fyllekörning.

Men Roger själv har inte särskilt stor anledning att skrocka åt sitt liv sedan den sekunden Phillip Vandamm misstog honom för George Kaplan. Han är snarare en åsna fångad mellan två fientligt inställda hötappar – om inte skurkarna hinner ta livet av honom står polisen och väntar för att bura in honom. I egenskap av reklamare är Roger inte van att behöva hävda att det faktiskt finns en ovedersäglig sanning och hans stigande frustration över att inte kunna producera bevis för sin oskuld är påtaglig.

Alltså, det här är en fining till film! Innan jag vet ordet av har historien runnit iväg och vi befinner oss redan vid Mt. Rushmore. Cary Grants Roger Thornhill är ett under av värdighet och torr humor, till och med när han måste huka i ett visset majsfält undan ett mordiskt inställt besprutningsflygplan. Eva Marie Saints Eve Kendall får vara betydligt mer framfusigt självsäker är jag mindes, när hon utan att blinka raggar upp Roger i den eleganta tågmatsalsvagnen: ”I’m 26 and unmarried”.

Så, North by Northwest bjuder på lagom med spänning och överraskningar för att hålla tittaren intresserad ända in i slutet. Men den är också en fröjd rent visuellt – fotografen Robert Burks bjuder på mustiga färger, maffiga miljöer och en otvetydig känsla av rymd som jag faktiskt hade hunnit glömma bort. En känsla som förvisso får god stöttning av 50-talsarkitekturen hos FN:s högkvarter och Mt. Rushmores Memorial View Building. För att inte tala om Vandamms Bond-lika skurk-lair vilken åkallar Frank Lloyd Wright.

Historien som Hitchcock vill berätta (med hjälp av manusförfattaren Ernest Lehman) lånar som sagt sin spänning från hoten mot Rogers liv och frustrationen över att vara oskyldigt misstänkt, både för att vara George Kaplan och diverse brott som Roger Thornhill. Till det kommer vanmakten av att vara fångad i ett nät som vävs långt ovanför hans huvud. I utkämpandet av det kalla kriget kan Staten inte kosta på sig att måna om enskilda medborgare. När större saker står på spel handlar det inte om okänslighet, utan nödvändig strategi och taktik. Jag gissar att det är detta fokus på den lille mannens utbytbarhet i de stora sammanhangen som Hitchcock velat understryka i sin inledning med myllrande New York-gator och legioner av gråkostymerade löneslavar. Eller också tyckte han bara att det var en snygg introduktion till sin hjälte.

En annan sak som gör mig fundersam är hur man ska uppfatta Martin Landaus privatsekreterare till James Masons Vandamm. Redan när vi träffar Landau är han i mina ögon en helt klart sliskig typ och han har uppenbarligen ett horn i sidan till Eve Kendall. Ska detta räcka för att vi ska tolka honom som homosexuellt kodad? Inte minst eftersom Vandamm uttryckligen får fråga om det kan vara så att hans privatsekreterare månne är sotis på hans älskarinna?

Jag ska inte sticka under stol med att North by Northwest dras med en del tidsmarkörer. En del är charmiga, som när en radioutsändning identifierar den efterlysta som ”an attractive blonde”. En del funkar kanske mindre bra, som Eves synnerligen hastiga förälskelse i Roger. Å ena sidan delar inte Eva Marie Saint och Cary Grant oceaner av romantisk kemi mellan sig. Å andra sidan lyckas Cary Grant få oss att skratta åt en vuxen karl som fortfarande hänger i mammas kjortelfåll snarare än att enbart tycka att han är patetisk för den sakens skull (det gör också skillnad att skådisen Jessie Royce Landis helt uppenbart är alldeles för ung för att vara Cary Grants morsa).

Kanske fick också Alfred Hitchcock sig en tankeställare när det gäller just detta med män och deras ”mommy issues”? Hans nästa film var nämligen Psycho.

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Michel är generös med såväl älskog som knytnävar mot bägge kvinnorna, vilka dessutom är helt införstådda med att Michel utnyttjar dem bägge. Christina är nämligen vid stadd kassa och är den som egentligen äger skolan (vilken Michel helst vill sälja för en fin vinst). Hon är dessutom föredetta nunna, så en skilsmässa från sin otrogne och girige make är inte att tänka på.

Men en man kan inte vara hur elak som helst utan att det biter honom i arslet förr eller senare. Särskilt inte i förhållande till en så pass handlingskraftig dam som Nicole. Hon har lyckats övertyga Christina om att det bästa för dem bägge är att göra sig av med Michel. Trots Christinas lama invändningar genomför de därefter planen såsom var tänkt.

Eller förresten, såsom det nästan var tänkt. Allt går som planerat fram tills dess att de välter ned en redan död Michel i skolans orimligt algbevuxna simbassäng. Men när bassängen sedan töms av skolans vaktmästare ligger det ingen kropp på botten. Christina och Nicole börjar därefter få det ena illavarslande tecknet efter det andra på att Michel tycks ha återvänt från de döda.

Les diaboliques är något av en klassiker som stått länge i hyllan och väntat. Tyvärr var incitamentet att köpa filmen till att börja med orsakat av att jag hade vaga minnen från en olycksalig 90-talsremake med Isabelle Adjani, Sharon Stone och Chazz Palminteri. ”Tyvärr” innebär i det här sammanhanget att jag började hysa misstankar om den ”överraskande” upplösningen långt innan den ägde rum. Det ska också sägas att det inte är första gången man ser den typen av vändning i filmhistorien, vi fick flera exempel på det i 2019 års brittiska Halloween-tema.

Därmed försvinner förstås en del av spänningen från filmen när särskilt Christina (anfäktad av ett utmattande hjärtproblem) konfronteras med allt för tydliga påminnelser om skulden hon har i sin makens bortgång. Om han nu är död, vill säga. Behållningen som kvarstår ligger därför till stor del i relationen mellan Simone Signorets Nicole och Véra Clouzots Christina.

Les diaboliques kan knappast kallas särskilt subtil i sina ansträngningar att signalera de olika kvinnornas utstrålning och personligheter. I princip allt som hänger ihop med den stenhårda Nicole är manligt kodat, från hennes kortklippta blonda hår och strama dräkter till hennes cigaretter. Kontrasten till den flickaktiga Christina kunde inte vara större. Hon är som sagt inte bara kvinnligt kodad, utan dessutom som ett barn i förhållande till makens älskarinna med håret i flätor, fluffiga kjolar och volangprydda nattlinnen.

Det finns en antydan till kärleksförhållande mellan de två men jag uppfattar att det främst ligger hos Nicole medan Christina slår hennes ömhetsbetygelser ifrån sig med samma emfas som skuldkänslorna över mordet på maken. Kvinnorna har format en enad front gentemot den våldsamme Michel (spelad av Paul Meurisse) men det är en bräcklig fasad som krackelerar i samma sekund som saker börjar gå åt pipsvängen och bägge hotar den andre med att hon kommer att ringa till polisen.

Nu blir polisen aldrig formellt inblandad, däremot har manuset (bland annat författat av regissören Henri-Georges Clouzot) valt att plocka in en oerhört obehaglig pensionerad kommissarie vid namn Alfred Fichet (spelad av Charles Vanel). Jag har ingen aning om det var meningen att publiken skulle uppfatta honom som super-creepy men det är helt klart så han framstår. Han mer eller mindre tvingar sig på den upprivna Christina, där det hela slutar med att han sitter och tittar på henne när hon sover (med argumentet ”Jag skulle rapportera mina slutsatser för er, men ni sov”).

Filmen avslutas ganska underhållande, med en uppmaning till publiken att inte vara ”diabolique” och avslöja upplösningen. Tyvärr hade jag ju redan gått i den fällan med mitt remake-misstag. Därmed blev originalet inte riktigt den helhetsupplevelse som jag förstått att andra har haft i dess sällskap. Det känns som om jag ofta konstaterat detta med mina senaste filmer, men jag tror faktiskt att Les diaboliques kan komma att vinna på återtittar eftersom den är en otvetydigt välgjord film. Den som lever får se.

 

(fö samma betyg som jag gav till remaken när det begav sig)

Dagens postning är på förekommen anledning från Shiny-podden som tog upp Les diaboliques i samband med diskussionen om Alfred Hitchcocks Vertigo. Den har jag redan skrivit om. Henke har även skrivit en revy om dagens franska film på sin blogg Fripps filmrevyer.

The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

Läs hela inlägget här »

Idag får jag göra sällskap med bloggkollegan Fripps filmrevyer. Henke har dessutom redan diskuterat dagens film på Shinypodden som precis har dragit igång sin tredje Hitchcock-säsong. Slink in och lyssna, vettja!

***

alt. titel: Fönstret åt gården, Fönstret mot gården, Fenêtre sur cour, Das Fenster zum Hof, Skjulte øjne, Vinduet mot bakgården, La ventana indiscreta, Alfred Hitchcock’s Rear Window

En man instängd i sin lägenhet, utan möjlighet att gå utanför dörren. Van vid ett äventyrligt liv som kringresande fotograf är lägenhetens begränsningar ytterligt påtagliga. Just nu kan han inte göra så mycket mer än att leva bland sina bildminnen och tjuvkika på sina grannar. Kameran och blixten, hans arbetsredskap, är undanlagda i ett skåp.

Rear Window hade mycket väl kunnat vara en pandemi-lockdown-thriller. Men nu är det mitten av 50-talet och James Stewart är faktiskt den ende som är hänvisad till sin lägenhet denna smältande varma sommarvecka tack vare ett brutet ben (som han givetvis skaffade sig i en ofantligt äventyrlig racerbilsolycka). Hans grannar kan komma och gå som de vill men spenderar ändå orimligt mycket tid i sina respektive lägenheter. Själv får han besök varje dag, såväl av den bestämda Thelma Ritter som den gudomliga Grace Kelly. Ritter är sjuksköterskan som ska se till att Stewart i växer fast i sin rullstol medan Kelly är hans flickvän. Sort of. Läs hela inlägget här »

Nämen, se där?! Tamejtusan om jag inte också hade Rian Johnsons tidsresesuccé Looper stående? På så sätt kunde jag komplettera mitt lilla Johnson-mini-maraton (eller är två filmen kanske bara en spurtdistans?). Återigen står Johnson för både manus och regi, vilket på det hela taget tycks vara en vinnande kombination.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.

Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.

Läs hela inlägget här »

På ett sätt befinner sig tolvårige Danny Morrison i ett ganska avundsvärt läge. Han har haft oerhört svårt att acceptera sina föräldrars separation och skilsmässa. För att inte snacka om mamma Susans nye kille, Rick. Och nu hör Danny Rick klart och tydligt säga till en annan person att han, Rick, bara accepterar Danny för att skapa lite tomtebolycka med Susan (som dessutom hunnit bli gravid med Ricks biologiska barn).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood

John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg