You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.
På ett sätt befinner sig tolvårige Danny Morrison i ett ganska avundsvärt läge. Han har haft oerhört svårt att acceptera sina föräldrars separation och skilsmässa. För att inte snacka om mamma Susans nye kille, Rick. Och nu hör Danny Rick klart och tydligt säga till en annan person att han, Rick, bara accepterar Danny för att skapa lite tomtebolycka med Susan (som dessutom hunnit bli gravid med Ricks biologiska barn).
Kruxet är bara att (1) Danny gömt sig i Ricks bil när han hör detta och (2) Rick strax därefter sticker ned den föredetta brottskompanjonen Ray. Skräckslagen tvingas Danny titta på medan Rick gör sig av med alla bevis för brottet vilket innebär att ingen tror på Danny när han strax därefter berättar sanningen för pappa Frank.
Frank är emellertid en hyvens kille som har en oerhört nära relation med sin son. Och även om han inte trott Rick kapabel till sådana dåd har han knappast välkomnat ex-fruns nye partner med öppna armar. Kanske också lite, lite beroende på att han är rädd för att Danny i slutänden ska tycka bättre om Rick än om honom själv? Och varför inte, Rick har en väldans massa pengar och har på kort tid gjort sig både känd och omtyckt i den lilla kuststaden där Franks familj bott i generationer.
Men eftersom Frank alltså tror på sin sons utsagor tar han också på sig att försöka bevisa att Rick är en ful fisk. Samtidigt som Rick hotar Danny till livet om han inte håller snattran.
Det kommer inte som någon större överraskning att regissören till Domestic Disturbance, Harold Becker, också står bakom thrillers som Sea of Love, Malice och Mercury Rising. Sea of Love är ju bra på riktigt men de övriga exemplen är standardthrillers på samma sätt som Domestic Disturbance är en standardthriller.
Filmens styrka, i den mån den har någon, ligger i rollbesättningen eftersom John Travolta är lika bra på att spela good guy som Vince Vaughn är på att spela bad guy. Särskilt Vaughn kan få till ett nollställt ansikte som ser ganska hotfullt ut. Och ska man enbart gå på utseende (fysiognomik ftw!) blir jag inte särskilt förvånad när det visar sig att Vaughn hamnade i ett barslagsmål under filmens inspelning. Den som däremot kanske blev lite förvånad är Steve Buscemi som faktiskt blev skadad i holmgången. Buscemi spelar förstås Vaughns föredetta kompanjon som blir nedstucken.
Just den där nedstickningen är dock något som jag fastnar lite på eftersom jag inte hade en aning om att ett hugg i ryggraden med typ en syl är omedelbart dödande men inte lämnar en enda blodsdroppe från sig. Buscemis rollfigur ligger ändå ett tag i Ricks bil men det enda Ricks verkar behöva bekymra sig för att är torka bort eventuella fingeravtryck med en vanlig näsduk.
Med alla filmer som på femtielva olika sätt beskrivit fuck up-pappor efter en skilsmässa är det på ett sätt ganska trevligt att får hänga med Travoltas Frank som verkar vara en både omtänksam och närvarande fadersfigur. Och eftersom filmens alla sympatier enbart hopas på hans planhalva blir det heller inga obehagliga stalker-vibbar när han försöker göra vad som är bäst för sin son. Han vill ju bara skydda Danny och Susan från den erkänt livsfarlige Rick!
Domestic Disturbance torde fungera som en alldeles utmärkt snuttefilt för alla skilsmässopar och barn som kanske känner sig lite missnöjda över att mamma och pappa inte längre är tillsammans. En snuttefilt med ett tydligt standardthrillermönster. Ok, men inte så mycket mer.
alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood
John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.
Karl Arne Blom. Kanske mer känd, särskilt i deckarkretsar, som K. Arne Blom. Något av en doldis i den äldre svenska deckarvärlden, vilken torde överskuggas av främst Sjöwall/Wahlöö och möjligen också Maria Lang. K. Arne Blom skrev dock en hujedans massa deckare under dryga 30 år med start i början av 70-talet. Sedan millennieskiftet tycks författandet däremot mest ha rört olika aspekter av lundensisk historia med titlar som Från långlördag till kvällsöppet – Handelsföreningen i Lund under de senaste trettiotalet åren och Gryning och evighet – Lunds kyrkor österut. Riveting stuff…
Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.
Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.
alt. titel: Ögon i natten, Wes Craven’s The Hills Have Eyes, The Family That Woke Up Screaming, Udyrene, Udyr må dø, Slagterbanden
Vad är väl mer amerikanskt än en road trip över hela kontinenten? Bob och Ethel Carter har släpat med sig jyckarna Beauty och The Beast samt kidsen Bobby, Brenda och Lynne. Lynne kommer i sin tur med vidhängande make Doug samt nyfödda dottern Katie. Tanken är att de ska fira Bob och Ethels silverbröllop även om Ethel kanske hade tänkt sig att göra det på ett lite annat sätt än att köra tvärsigenom den stekheta Nevadaöknen. Brenda tycker också att de skulle kunna snabba på lite så hon får visa upp sin tajta T-shirt bland L.A.’s ”moviestars and fancy cars”.
Rebecka Reté är en kvinna på flykt. Viktiga uppdateringar av internet sker med hjälp av sju nycklar som finns hos sju personer världen över och Rebecka är en av dem. Men nu har pistolförsedda män hotat hennes barn för att komma åt hennes nyckel och det visar sig att hon inte är den enda nyckelbäraren som råkat illa ut. För att skydda alla människors rätt att fläka ut sina privatliv i sociala medier (och icke minst sin egen familj) tvingas Rebecka gå under jorden. Samtidigt måste hon försöka ta reda på vilka det är som är ute efter nycklarna.
alt. titel: Till varje pris, Noe å dø for
”Well, Suzanne, I sure pity the person who says no to you.”
Nej, Suzannes chef Ed på den lokala TV-stationen i småstaden Little Hope i New Hampshire vet inte hur rätt han har. Men så har han egentligen aldrig orkat säga nej på skarpen till sin drivna medarbetare. En som däremot sätter tassen i den björnsaxen är Suzannes man Larry och det ska han komma att få sota för.
To Die For är ytterligare en av de där 90-talsfavoriterna som knockade mig på bio och sedan dess aldrig fallerat att underhålla mig kungligt, nästan oavsett hur många gånger jag ser om dem. Jag minns inte i hur hög utsträckning Nicole Kidman ens hade gett utslag på min filmradar fram tills dess. Men tittar jag på hennes tidigare roller skulle jag vilja påstå att To Die For, åtminstone för min del, var den första filmen där hon på allvar klev ut ur skuggan av att vara Tompa Cruises aussie-fru. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!