You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

På ytan är You Were… en ganska enkel historia, det är bara det att Ramsey valt att berätta den på ett ovanligt, och ibland onödigt, invecklat sätt. Först är det nog meningen att vi ska tro att Joe är en lönnmördare, där han står och torkar av sin blodiga hammare på ett anonymt hotell- eller motellrum. När han ringer till en telefonsvarare och bara meddelar ”It’s done”.

Men Joe är av annat virke och tycks ha specialiserat sig på att rädda unga flickor från påtvingad prostitution. Unga flickor med familjer som är beredda att betala för Joes tjänster vill säga, han driver ju knappast någon välgörenhetsinrättning. När han inte jobbar bor han med sin åldriga och eventuellt dementa mamma, men hon tycks inte vara värre däran än att Joe kan vara hemifrån både ofta och länge.

Men när Joe tar på sig att plocka upp en förrymd senatorsdotter är det ett uppdrag som ska komma att bita honom i svansen.

Av någon anledning tycks det mig som om jag på sista tiden suttit framför många filmer där jag frågar mig: vad VILL egentligen Michael Haneke/Paul Verhoeven (Elle)/Yorgos Lanthimos/Lynne Ramsey med det här? Men det är nog först i och med titten på You Were… som jag inser varför jag överhuvudtaget ställer mig den frågan. För det är ju knappast så att jag sitter och vrider mina händer över dylika enigman under filmer som Infinity War eller A Quiet Place.

Sett till ren händelseutveckling skulle nämligen You Were… kunna ha varit en vanlig, jäkla thriller. Släng in lite hämndmotiv och det skulle kunna vara något från Park Chan-wook. Mer eller mindre våldsam och blodig. Joe hade kunnat göras mer eller mindre sympatisk, bland annat beroende på hur mycket plats hans relation till modern hade tillåtits ta.

Men nu är filmen ingen vanlig, jäkla thriller. Dels förekommer ett antal oförklarade och okommenterade flashbacks som med lite god vilja skulle kunna tolkas som att Joe tidigare arbetat som soldat, inom rättsväsendet eller möjligen både och. Kommit i kontakt med trafficking-offer, vapen och brutalitet tidigare.

Förutom de här glimtarna har Ramsey valt att stoppa in ännu mer obskyra referenser till en möjlig barndom med en möjlig våldsam fader som möjligen lett till att Joe verkar ha ett behov av att kväva sig själv på olika sätt.

Filmen innehåller alltså ett antal element, som inte har något som helst att göra med handlingen men möjligen allt att göra med Joes psyke. De kombineras med det faktum att Ramsey inte bemödat sig det minsta med att logiskt försöka förklara hur det kommer sig att filmens skurk exempelvis tycks ha total kontroll över exempelvis polisen. Sammantaget gör detta att jag känner mig manad att än en gång ställa frågan: vad vill Lynne Ramesy med You Were…?

Berätta om Joe? För det får vi veta alldeles för lite. Vara upprörd över vit slavhandel? För det är den alldeles för renons på känslor. Äckla oss tittare? Där skulle möjligen kunna finnas något med tanke på rakknivar, kulhammare och en egenhändig tandutdragning.

Jag står som synes kvar med mer frågor än svar när det gäller You Were… Det jag inte heller kan svara på är varför jag av någon anledning har bättre tålamod med Ramseys speciella bildval jämfört med Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer trots att de bägge helt klart skulle kunna anklagas för att vara konstruerade och (that ugly word!) pretto.

Detta, tillsammans med en på ytan mer rätlinjig historia och en föredömligt kort speltid, gör att You Were… inte blev den filmskräckupplevelse som jag fruktade. Jag ska väl inte påstå att jag är sugen på att se om spektaklet i brådrasket men man kan inte få allt här i världen.

Annonser

Det slumpade sig så att jag såg Billy Wilders Some Like It Hot och The Apartment nära inpå varandra. Två klassiker där det kanske främst är Some Like It Hot som är känd för gemene man, då gärna under svenska titeln I hetaste laget. Eventuellt kan man tänka sig att det beror på likheterna med den populära farsen Charleys tant. Eller också så handlar det bara om att humorpotentialen hos män som klär sig i kvinnokläder tycks närmast outtömlig.

Läs hela inlägget här »

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.

Läs hela inlägget här »

Om bara Thomas Harris slutat när han låg på topp. Istället blev han både förförd och konsumerad av sin renässansskurk, placerade Lecter i Florens samt kokade ihop en bisarr och övertydlig historia om mördargrisar i boken Hannibal.

Läs hela inlägget här »

För er som ännu inte upptäckt filmpodden 85-95 kan jag bara säga: grattis! Ni har mer än 20 härligt humoristiska avsnitt att avnjuta. Bakåtsträvarna Tage Rönnqvist och Jocke Levälampi betar sig synnerligen ometodiskt igenom den skattkista som är (action)filmer från åren 1985 till 1995 under devisen ”kärleken till gamla filmer dör aldrig, den ger dig en roundhousekick i fejset”.

Läs hela inlägget här »

Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.

Läs hela inlägget här »

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Läs hela inlägget här »

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser