You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.
alt. titel: Stephen King’s Kingdom Hospital
Redan loggan för Lewistons Kingdom Hospital bör göra en presumtiv patient lite tveksam – en röd, spetsig sak som mest av allt ser ut som en brinnande, bloddrypande dolk. Och då har vi inte ens kommit till de regelbundet återkommande jordskalven, den ålderdomliga ambulansen som bara syns på akutintagets övervakningskameror, den spöklikt gråtande barnarösten samt schäfern Blondi som travar runt i korridorer, laboratorier och operationssalar.
Märkligt nog tycks alla som jobbar på sjukhuset ta sakernas tillstånd med jämnmod. Alla utom Dr. Stegman, som är en hårt prövad man. Om det inte vore för den där petitessen med misstankar om felbehandling (fullkomligt grundlösa, naturligtvis) skulle han fortfarande vara kvar vid sitt älskade Boston General, men nu finns det inget sjukhus som törs anställa honom. Utom Kingdom. Förutom de ovan nämnda fenomenen måste Stegman emellertid också tampas med den upproriske Dr. Hook, den hypokondriska patienten Sally Druse vars många prover och behandlingar (fullkomligt onödiga, naturligtvis) kostar multum samt den upprörda modern till lilla Mona Klingerman som hävdar att läkaren felbehandlat hennes dotter (fullkomligt grundlöst. Naturligtvis).
Jag hade ett vagt minne av att Kingdom Hospital skulle vara en slags remake på Lars von Triers Riket. Så något av en tema-kantboll med andra ord eftersom manuset inte är ett Stephen King-original. Men jag var tillräckligt nyfiken för att ge seriens enda säsong en chans och sannolikt befann jag mig i något av ett guldläge för en titt. Jag har nämligen inte sett Riket (*skäms*) men hört tillräckligt mycket om den märkliga skapelsen för att ha en viss föraning om vad jag ska förvänta mig av Kingdom Hospital.
Serien drar igång med en känd konstnär som är ute och löptränar på ödsliga Maine-vägar. Men innan han vet ordet av blir han påkörd av en stenad loser som blivit distraherad av sin jycke. Hmmm, det här känns definitivt inte som Lars von Trier… Däremot väääääldigt mycket som Stephen King (som av en ren händelse blev författaren behandlad vid Central Maine Medical Center i Lewiston för sina skador). Och jag som tyckte att det kändes lite krystat av King att väva in sin egen olycka redan i The Black Tower – och så har han gjort det en gång till!
Nå, konstnären Peter Rickman i Kingdom Hospital är i och för sig inte upphovsman till varken sin egen berättelse eller den om Kingdom, men han spelar icke desto mindre en avgörande roll för dess upplösning.
En ytterligare detalj som gör att Kingdom Hospital faktiskt ändå känns väldigt mycket som en King-produkt (bortsett från titeln, förstås) är att uppbyggnaden är betydligt bättre än upplösningen. Jag hade inga större problem att både hänga med och bli ganska underhållen av alla märkligheter som förekommer på sjukhuset. Plus tillståndet för Dr. Stegmans allt mer demolerade Jaguar. Jag visste inte att von Trier angett Twin Peaks som en inspirationskälla för Riket, men Kingdom Hospital känns utan tvekan som en Twin Peaks Light (betydligt mer än Golden Years kan jag intyga). Nog för att jag blev underhållen, men inte så till den grad förförd att jag är beredd att jämställa varken manus-King eller numera välbekante regissören Craig R. Baxley med David Lynch.
Men upplösningen är som sagt rejält svag och här ser jag mig sviken av både Baxley och King. Själva den bakomliggande historien är inte alls tillräckligt fantasieggande eller förfärlig (snarare känns den…dare I say it…lite trött) för att motivera alla de tidigare tolv avsnitten. Dessutom förekommer så pass många inklipp med material vi redan sett att det hela avger en tydlig odör av uppvärmda rester. Finge jag en dollar varje gång någon nämner uttrycket ”the Swedenborgian space” hade jag varit vid ganska stadd kassa. Detta Swedenborgska rike är dock mer intressant i ett föregångarperspektiv eftersom jag tycker mig se genljud från det i såväl Stranger Things (tamejtusan om det inte till och med benämns som ett ”between”) som Mr. Mercedes. Men visst, jag förutsätter att det fanns ett sådant rike även i Riket och King själv har ju labbat med spegelvärldar i exempelvis The Talisman och, som sagt, Dark Tower-serien.
En sak gillade jag dock väldigt mycket med denna remake. För att citera Wikipedia-artikeln om Riket: ”A significant difference in the American series was the introduction of a talking giant anteater character…” Vårt lilla flickspöke (upphovet till det tidigare nämnda gråtandet) är alltså ofta i sällskap med denna myrsloksvarelse hon kallar för Antubis (eller var det Anubis…?), vilken både kan bota och dräpa. Förfärlig och vacker på en och samma gång. Om du gör honom en tjänst kanske han återbetalar densamma.
Fjorton miljoner pers såg det första avsnittet av Kingdom Hospital, i stor utsträckning lockade av prefixet ”Stephen King’s…” gissar jag. Jag har emellertid inga större problem att förstå varför det antalet sedan störtdök under de fyra påföljande avsnitten för att landa på mindre imponerande tre miljoner eller varför ABC valde att annullera serien. Men som sagt, de tretton (eller ja, tolv då) avsnitt som ändå finns är faktiskt värda att lägga några timmar på.
Serie: 1 säsong och 13 avsnitt, 2004
Förlaga: Manus-remake på Riket
Cameo: Vaktmästaren Johnny B. Goode
alt. titel: Den gröna milen, Den grønne mil, La ligne verte, Il miglio verde, La milla verde, Stephen King’s The Green Mile
Det finns en massa skitjobb här i världen men någon måste göra dem också. Och i 30-talets Louisiana har ingen råd att vara fin i kanten när det kommer till anställningar. På det hela taget har Paul Edgecombe emellertid samlat ihop en ganska bra arbetsgrupp i E-huset vid Cold Mountain-fängelset. Vilket kan behövas eftersom E-huset hyser fångarna som dömts till dödsstraff, män som bara sitter och väntar på det oundvikliga slutet – ”Old Sparky”. Män som inte har något kvar att förlora, som är under en avsevärd psykisk press. Och som Paul förtydligar: ”Men under strain can snap”.
Ett jobb som alltså kräver ett visst handlag och bemötande, något som en av E-husets vakter dock lider stor brist på. Percy Wetmore är hånfull, sadistisk och konfrontativ men han är också ende brorson till guvernörens hustru och kan därför välja och vraka bland statliga anställningar. Och nu tycks det som om han siktat in sig på att lagligen kunna ta en annan människas liv innan han är beredd att lämna Paul, kollegorna och fångarna ifred.
Alltmedan Paul måste handskas med både personalproblemet Percy och en alldeles ovanligt ihärdig urinvägsinfektion anländer dessutom den enorme John Coffey, dömd för dubbelmord på två småflickor. Men snart smyger sig en viss tvekan in hos Coffeys fångvaktare – kan den till synes mildsinte, näst intill efterblivne, mannen verkligen vara skyldig till brotten han dömts för?
Ahhhhhhhhh… Efter att ha harvat mig igenom ett antal mer eller mindre undermåliga King-produktioner är Frank Darabonts The Green Mile som Salubrin på getingsticket, som Aloe Vera-lotion på den solbrända huden, som ett värmande bad för den genomfrusna kroppen. Jag omsluts av en trygghet och stabilitet som gäller snart nog allt som filmen har att erbjuda.
Men äras den som äras bör. Jag är den första att erkänna att det från gång till annan blir uppenbart att King inte alltid gör de bästa valen som författare. Men här står han banne mig och och bara lobbar in smash på smash (jag är lite skakig i mina sportmetaforer, men jag tror ni fattar). Pauls betryggande berättarröst, den historiska fängelsemiljön, dödsstraffets inneboende tungsinne, den elektriska stolens råhet som avrättningsmetod, observationen att av fyra dödsdömda fångar är åtminstone tre av dem knappast dömda till detta straff av sina jämlikar, ömheten i den lille Mr. Jingles, den bottenlöst obegripliga galenskapen hos fången Billy The Kid, och så den lilla detaljen med Pauls urinvägsinfektion som gör honom så enormt mänsklig.
Och alla de här smasharna bara fortsätter, rakt in i adaptionen. I princip allt faller på plats, till synes utan ansträngning. Frank Darabonts säkra handlag med både manus och regi. Här kan vi snacka någon som klarar av att återge Kings hela historia och inte bara ett platt händelseförlopp. För att inte tala om en rollbesättning bestående av Tom Hanks, David Morse, James Cromwell, Sam Rockwell, Michael Jeter och Michael Clarke Duncan. Jag minns att jag tyckte att Tom Hanks, jämfört med bokens Paul, hade fel ålder när filmen hade premiär men vid det här laget har jag vant mig och ser bara en fin rollprestation. Eftersom The Langoliers också ligger färskt i minnet är det närmast fascinerande vilken skillnad omständigheter och sammanhang gör för David Morse. James Cromwell och Michael Jeter gör mig alltid glad medan Sam Rockwell gör mig illa till mods vilket förstås bara är en bonus i det här sammanhanget.
Och så den imponerande Michael Clarke Duncan i sin karriärs mest hyllade roll som John Coffey, vilket i mina ögon är fullt rimligt. Han lyckas utstråla en barnslig oskuld som på något sätt både rimmar med och skär sig mot hans kroppshydda. På något sätt måste man ha mixtrat med perspektiven eftersom Duncan egentligen inte var särskilt mycket längre än David Morse men ändå synes torna upp sig över den senares 195 centimetrar.
Till skillnad från många andra filmer i det här temat blir jag heller inte irriterad (inte så mycket i alla fall) över de religiösa anspelningarna (jag menar, kom igen: John Coffey – J.C….). Snarare är jag så engagerad i hela historien att jag blir berörd när J.C. uttryckligen ber om att få dö, utmattad som han är av mänsklighetens ondska. Tycker att det blir en extra tyngd i det faktum att staten Louisiana inte bara är beredd att avrätta en svart man som på ytan inte synes helt tillräknelig utan också ett gudomligt käril. Hell, han är ju Jesus.
De 188 minutrarna rinner på som en klar källåder även om både förlaga och adaption förvisso tappar en smula fart efter att ha spenderat kanske lite för mycket av sitt krut på konsekvenserna av Percys blodtörstighet. Så här långt kommen i temat är jag dock beredd att utkora The Green Mile till en solklar vinnare – bättre än Shawshank! Att Frank Darabont är Kings bäste uttolkare torde stå utom allt tvivel.
Förlaga: The Green Mile (1996)
Cameo: –
alt. titel: Stephen King’s Storm of the Century
Precis innan århundradets storm slår till på Little Tall Island slår något annat till. Den första av öborna att se André Linoge är gamla Martha Clarendon, älskad pianolärarinna till många av öns barn. Han är också den siste hon ser eftersom han strax slår ihjäl henne med det rovgiriga varghuvudet av silver som pryder hans käpp.
Att han sedan i lugn och ro sedan sitter och väntar in både vittnen till mordet (kommunchefen Robbie Beals) och slutligen lagens långa arm (polisen Mike Anderson samt polisassistenten Alton ”Hatch” Hatcher) antyder att Mr. Linoge inte är någon vanlig brottsling. Han är allt för villig att låta sig låsas in i det lilla häktet, men inte innan han sagt ett par av invånarna på ön ett sanningens ord.
Allt eftersom stormen blir värre och värre, allt eftersom den skalar bort lager efter lager av civilisationens bekvämligheter, börjar också de märkliga dödsfallen hopa sig. Mannen i häktet lämnar bara ifrån sig en enda liten gnutta information: ”Give me what I want and I’ll go away”. Men vad är det han egentligen vill med invånarna på Little Tall Island?
I likhet med Golden Years och Sleepwalkers är Storm of the Century ingen adaption, utan ett originalmanus från vår Halloween-tema-författare. Golden Years drogs ju med en eller ett par små brister om vi ska uttrycka oss milt men det verkar banne mig som om King kanske lärde sig ett och annat på kuppen. För om vi snackar TV-produktioner kopplade till King är Storm of the Century inte så dum. Faktiskt riktigt bra om jag nu ska ta i med storsläggan.
Storm of the Century återvänder till 1992 års Dolores Claiborne och hennes Little Tall Island. I någon mening skulle man också kunna säga att King återvänder hela vägen tillbaka till Salem’s Lot och hans älskade småstadssammanhållning. Ni vet, den där som kan vara lika stärkande som den kan vara kvävande. Som så lätt övergår i ren mobbmentalitet. Små samhällen vet att bevara och skydda sina respektive hemligheter men det innebär samtidigt att en hel del smutsigheter kan pågå under ytan tack vare omgivningens tysta acceptans.
En månghövdad rollista hjälper till att skapa en hyfsat trovärdig mängd ortsbefolkning (se och lär, Tommyknockers) och högst upp hittar vi ett par pålitliga namn. Tim Daly är den rekorderlige Mike Anderson, college-grabben som både skyddar lag och ordning samt ser till att öns invånare har något att sätta på bordet. Daly har en lagomt vardaglig och rustik utstrålning som gör att han kan springa omkring i flanellskjorta och vadderad väst utan att göra bort sig fullkomligt. En man som med allt kortare mellanrum måste utropa ”I don’t know!” och det på ett sätt som gör att man förstår att osäkerhet kan vara hans största fiende. Nå, hans näst största…
Jeffrey DeMunn är stadens starke man, en relativt skitviktig typ som är full av sin egen betydelse men som också bryr sig om samhället han styr över. Inte helt olik en viss framtida Big Jim Rennie (wait for it…). Och så har vi Colm Feore som ytterst belevad skurk, vilken inte allt för ofta behöver visa upp sig iförd halvdan make up eller CGI. Med honom i rollen som Linoge önskar jag att rollbesättarna till The Stand hade varit lika smarta när det kom till Randall Flagg.
Jag kan inte avgöra i hur stor utsträckning regissören (och före detta stuntmannen) Craig R. Baxley enbart fyller i de förutbestämda fälten som numrerats av King i manuset men låt oss säga att tillsammans har de skapat en miniserie (tre avsnitt om ca 85 mins vardera) som faktiskt funkar helt ok både vad gäller uppbyggnad, förebådande, tempo och dynamik.
Jag gillar hur stormen börjar lite så där stillsamt med att driva igen stadens gator, för att därefter i tur och ordning plocka trafikljusen, strömmen, hemmen, bilarna, hamnen och till slut det allra mest ödesmättade – fyren. Jag gillar också hur det långsamt blir allt tydligare vad det är Linoge egentligen är ute efter rent bildmässigt. Oväntat subtilt för att vara en TV-produktion måste jag säga. Banne mig om det inte till och med är den första produktionen i hela Halloweentemat som dessutom kan skryta med en ganska bra Maine-atmosfär. Jag kan förstås inte alls avgöra hur pass autentisk deltagarnas dialekt är men jag gissar att den är rejält tillhyfsad eftersom jag förstod vad alla sade utan undertexter.
Absolut, här finns en del överflödigt fett som skulle ha gått att röra runt i och suga bort. Inte minst den alldeles för långa epilogen. Men på det hela taget är det en i grunden enkel och ganska tajt historia som utrustats med lagom mycket King-vaddering vad gäller mellanmänskliga relationer och övernaturlig påverkan.
Förlaga: Originalmanus
Cameo: Dyker upp som advokat och reporter i ett par fiktiva TV-inslag
alt. titel: Stephen King’s The Night Flier
Journalisten Richard Dees är en cynisk jävel. Å andra sidan torde det vara nära nog ett anställningskrav när man jobbar på en tabloidblaska som Inside View. Grällt färgglada omslag lockar läsare med rubriker som ”’Possessed’ girl turns parents into killers” eller ”’I put Satan’s child in the freezer’ cries killer mom”.
Men Dees karriär är inte längre vad den en gång varit. Numera känner han flåset i nacken från både Merton Morrison, hans oljige redaktör (vilken gillar att slänga sig med uttryck som ”cultural microscope” och ”collective unconscious”), samt Katherine Blair, ung och hungrig gröngölingsreporter. Därför tar Dees uppdraget som Morrison erbjuder honom, trots att Katherine har gjort allt grundarbete. Det handlar dessutom om en story som Dees själv initialt avfärdade som ointressant – en seriemördare vid namn Dwight Renfield som tycks härja på minimala lantis-landningsbanor.
Dees, som blott älskar sin kamera och sitt privata flygplan, tar alltså upp jakten på den brutale mördaren som han snart döper till ”The Night Flier” eftersom hen flyger en midnattssvart Cessna Skymaster 337. Frågan är emellertid om Dees i den processen därmed överger sitt credo ”Never believe what you publish and never publish what you believe”?
Vampyrer är knappast främmande varelser för Stephen King med tanke på exempelvis Salem’s Lot och prequel-novellen “Jerusalem’s Lot”. The Night Flier bygger på en novell med samma namn från 1988, där King egentligen bara bakat om och uppdaterat Bram Stokers klassiker. Likt andra, både tidigare och senare, ställer författaren frågan: ”Hur skulle greve Dracula färdas i det moderna 1900-talet?”. Skonaren Demeter är därmed utbytt mot en Cessna med identifieringskoden N101BL men annars känner vi igen vår (älskade?) greve: reser endast nattetid, iförd en teatraliskt böljande slängkappa, bär med sig sitt hemlands jord och förmögen att böja både människor och djurs vilja efter sin egen.
Jag blir lite konfunderad av utseendet på The Night Flier eftersom den i mina ögon påminner starkt om alla de TV-produktioner som jag tröskat mig igenom men som enligt källorna ska vara en genuine bona fide feature (även om den har premiär på TV innan den nådde biograferna i USA). Fotot andas alltså lite fattigdom men själva hantverket är det inget större fel på vad gäller åkningar, utsnitt och vinklar.
Det är förstås alldeles för mycket sagt att The Night Flier skulle vara det minsta läskig men med King-adaptionsmått mätt är filmen faktiskt riktigt habil (om än extremt övertydlig i sin dialog). Mark Pavia (tillika filmens regissör) och Jack O’Donnell har gjort ett ganska bra jobb med att omvandla novellen till en undersökande jakt där vi får följa Dees försök att hinna ikapp sitt byte i både nutid och via återblickar. De har dessutom drygat ut speltiden med återkommande visioner och mardrömmar för Dees del ju närmare han kommer ”Dwight Renfield”. Relationen mellan jägare och byte blir därmed tajtare och vi förstår ganska omgående att det bara är en tidsfråga innan rollerna förbyts.
Utöver det lyckades rollbesättarna Leonard Finger och Lyn Richmond med konstycket att håva in Miguel Ferrer till huvudrollen. Och som jag konstaterade i fallet The Stand: jag blir glad av Ferrer i en roll. Det skadar förstås heller inte att han är bra på att spela cynisk och förbannad. På det hela taget är han mer eller mindre perfekt för att spela en huvudroll som är genuint otrevlig. En stor poäng med berättelsen är nämligen att Dees själv, i egenskap av tabloidjournalist, är lika mycket en blodsugare som den han jagar efter. Därför får Ferrer sammanbitet mumla ”Looks like bonus day” och treva efter sin älskade kamera när han passerar en blodig bilolycka. Eller varför inte ”fixa till” graven han ska fota genom att sparka gravstenen snett och byta ut de fräscha blommorna mot vissna dito. Han mutar sig till både historier och bilder hos såväl begravningsantreprenörer som poliser.
Tyvärr håller inte adaptionen ända in i kaklet, vilket kanske ändå inte är så förvånande. Det stora avslöjandet (som jag i den längsta hoppas att filmen ska kunna avstå från) kan möjligen (så här i backspegeln) kallas charmigt. Men en vampyr med varsin enda, gigantisk bete mitt i över- och underkäken ser på det hela taget inte särskilt skräckinjagande ut. Omskrivningen av novellens slut funkar oväntat bra men blir alldeles för utdraget och även det lite fånigt.
Men som sagt: som King-adaption i det lite billigare segmentet står sig The Night Flier överraskande bra.
Förlaga: ”The Night Flier” (Prime Evil 1988, Nightmares and Dreamscapes 1993)
Cameo: –
Bonus: ”The Night Flier”
Det är uppenbart att King reserverar en särskilt obekväm plats i helvetet för tabloidjournalister eftersom Dees innan detta framträdande också fått dyka upp i The Dead Zone. För att det inte ska finnas några tveksamheter om vilken spegling King är ute efter står det svart på vitt: ”Richard Dees looked quite a little bit like a vampire himself”.
Tack vare det satiriska anslaget med Dees tankar om Inside Views läsare och en avslutande prosaiskt makaber humor (som tyvärr inte gick att översätta på något bra sätt till filmmediet) är novellen mer underfundig än skrämmande. Men återigen kammar King som historieberättare och skapare av personligheter hem storkovan. Klart läsvärd med andra ord.
alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua
Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.
The Woman in the Room gav Darabont blodad tand för all things King och de två gjorde därför redan 1983 en handskakningsdeal på Kings långnovell/kortroman “Rita Hayworth and the Shawshank Redemption”. Det känns inte helt osannolikt att King till viss del gick med på den uppgörelsen av ren nyfikenhet eftersom han inte för sitt liv kunde se det kontemplativa narrativet överfört till film.
Några år senare hade Darabont hunnit bli etablerad nog för att få jobba med manuset till A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors, vilket i sin tur betalade sig så pass bra att han nu kunde återkomma till King med en check på $5 000 i näven. Därefter var det bara en fråga om att vänta in rätt omständigheter för att Darabont skulle kunna omsätta sin vision i praktiken. Man måste ju ändå konstatera att han var en karl som förhållandevis snabbt hunnit skaffa sig rejält med kontakter i filmbranschen. Från inköp (1987) till film (1994) dröjde det förvisso sju år men i slutänden fanns å andra sidan folk som Roger Deakins, Tim Robbins, Morgan Freeman och Thomas Newman vid Darabonts sida. Och då ska man betänka att The Shawshank Redemption till yttermera visso är Frank Darabonts långfilmsregissörsdebut.
Inte behöver jag väl dra upplägget för The Shawshank Redemption, filmen vars position på IMDb:s 250-bästa-lista tycks vara lika ohotad som omdebatterad? Med osannolika nära 2,4 miljoner röster och ett genomsnittligt användarbetyg på 9,3? Filmen som lika osannolikt nog blev en kassaflopp vid premiären eftersom en fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer och en okänd regissör inte kunde tävla mot alster som Pulp Fiction och Forrest Gump.
Well, 20 år senare kunde Frank Darabont konstatera att historien gett honom rätt, när hans fängelsefilm med i princip noll kvinnliga rollfigurer blev invald till National Film Registry 2015. På de 20 åren hade inte minst en manlig publik kommit att bli allt mer förtjust i berättelsen om ett manligt vänskapsförhållande som bidrar till att de inblandade bevarar sin mänsklighet i en monoton och förtryckande miljö.
Jag har så klart sett The Shawshank Redemption förut, flera gånger till och med. Inte helt osannolikt att jag såg den på bio när det begav sig, det råstarka filmåret 1994. Däremot har den aldrig varit något storfavorit, utan puttrat på i bakgrunden som en stabil snarare än enastående film. Den här gången var jag därför lite nyfiken på om jag skulle kunna se orsakerna till den enorma populariteten.
Och jo, det kan jag nog. Jag ser på Wikipedia att det tydligen varit populärt att sätta in berättelsen om den oskyldigt morddömde Andy Dufresne i ett religiöst sammanhang, där Andy skulle vara någon slags Messias gentemot fängelsedirektören Nortons Lucifer. Riktigt så långt skulle jag inte sträcka mig, jag tänker istället att det är det jordade och i någon mening vardagliga i Andy och Reds relation som ger filmen dess styrka.
En styrka som till lika delar vilar på Kings förlaga, Darabonts manus och rollprestationerna från Tim Robbins och Morgan Freeman. Med Reds ögon på Andy blir han mannen vi alla skulle vilja vara – en närmast övermänsklig kombo av behärskning, skarpsinne, planering, tålamod, uthållighet, rådighet, integritet och handlingskraft. Hade Rob Reiner fått som han ville och Tom Cruise axlat rollen som Andy är nog risken överhängande att rollfiguren också blivit just den där övermänniskotypen. Men upptaktens framställning av Tim Robbins som en bruten man i de anklagades bås ser till att avvärja alla sådana intryck.
En annan del i The Shawshank Redemptions beständighet hänger mer på Kings förlaga, Darabonts manus och Roger Deakins foto, nämligen beskrivningen av Shawshank självt och livet som pågår innanför murarna. År ut och år in. Jag hade innan den här tittningen inte reflekterat över hur pass snabbt filmen sätter känslan i den här oförsonliga vardagen med sin panorering över själva byggnaden, dagen när färskingarna anländer och vi får stifta bekantskap med Red och Morgan Freemans berättarröst. Det är stenmurar, gråmulet.
Till just denna del bör nog också räknas Thomas Newmans score, vilket understryker både vardagligheten och vidrigheten i livet innanför med sin långsamma melankoli oavsett om det uttrycks med stråkar eller piano. Den övergripande lågmäldheten kontrasteras fint vid ett enda tillfälle med den sköra men storslagna skönheten i Mozarts ”Sull’aria…che soave zeffiretto”. Som Red säger: ”I tell you, those voices soared higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made those walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free”.
I populärkulturen må Andy Dufresne med nävarna mot skyn vara sinnebilden för The Shawshank Redemption men jag skulle vilja säga att det inte på långa vägar är filmens bästa eller mest talande scen. Det är inte scenen som beskriver reell frihet som är Shawshanks nerv, utan scenerna som lyckas beskriva känslan av frihet där ingen sådan finns. Ni vet sannolikt vad jag menar – taklaget som hinkar bärs i morgonsolen och Mozart som svävar över fängelsegården är, sin otroliga bekantskap till trots, fortfarande imponerande effektiva i sin känslosamhet.
Överhuvudtaget är kanske ”imponerande effektiv” en ganska talande etikett på The Shawshank Redemption för min del. Jag kan se och uppskatta alla filmens kvaliteter men den talar inte till mina hjärterötter på ett känslomässigt plan. Jag har inga problem med vare sig intresse eller uppmärksamhet under omtitten (det känns verkligen inte att den klockar in på 140 minuter), men det är heller ingen film som ger mig en rusch av genuin filmglädje.
Förlaga: ”Rita Hayworth and the Shawshank Redemption” (Different Seasons 1982)
Cameo: –
alt. titel: Varulve-nætter, Silverkulan, Peur bleue, Werwolf von Tarker Mills, Stephen King’s Silver Bullet
Tarker’s Mills. En amerikansk småstad likt många andra. Derry, Castle Rock eller Jerusalem’s Lot, för att ta några exempel. Japp, detta är förstås en Kingsk småstad där blodig tragedi inträffar varje månad, när månen är full. Den stupfulle järnvägsarbetaren hade kanske kunnat vara en olyckshändelse men detsamma är svårt att hävda när det kommer till den olyckliga Stella Randolph som blir brutalt lemlästad i sitt eget sovrum.
När den unge Brady Kincaid också faller offer för galningen som härjar i staden har invånarna fått nog och beväpnar sig till en lynchmobb. Vilket föga förvånande enbart leder till att pastor Lester Love får ytterligare fyra kistor att be över.
Bradys kompis Marty svär hämnd men har förstås lite svårt att ta saken i egna händer eftersom han dels är rullstolsburen, dels inte har en aning om vem som kan vara ansvarig för dåden. Men under en nattlig (och givetvis högst otillåten) fyrverkeriuppskjutning blir Marty själv attackerad. Han lyckas dock pricka förövaren mitt i plytet med en raket och behöver därför bara lite extra hjälp från systern Jane för leta efter en person i Tarker’s Mills som skadat vänsterögat.
Egentligen är det ju ingen större mening med att försöka hålla ovanstående beskrivning spoilerfri eftersom redan titeln, Silver Bullet, ger en klar antydan om vad det är vi har att göra med här. Förlagan, Cycle of the Werewolf, hymlar som synes mindre än så. Från början skulle kortromanen ha haft formen av en månadskalender där tecknaren Bernie Wrightsons bilder skulle kombineras med kortare texter från King. Föga förvånande fick författaren emellertid problem att hålla sig kalender-kort och projektet svällde ut till något mer omfattande. Cycle… är dock Kings kortaste fristående verk till dags dato. Men upplägget påminner alltså i någon mån om The Green Mile, med kortare, väl avskilda delar.
Alltnog, det spelar ju ingen som helst roll för filmen Silver Bullet (som King skrev manus till). Jag läser till min förvåning att Don Coscarelli från början skulle ha regisserat det hela men hoppade av i frustration över att Dino De Laurentiis och King inte kunde komma överens om vilken varulvslook man skulle gå på.
Nu föll den sysslan på Dan Attias istället, en regissör som sedan dess enbart tycks ha jobbat med en sjujäkla massa TV-produktioner. Men för att ståta med två regissörer tycker jag att Silver Bullet håller ihop förvånansvärt väl. Inte bara det, den är dessutom riktigt charmig med sin blandning av klassisk 80-talsslasher (jag förstår inte alls varför filmen ska utspelas just 1976 och den andas i vilket fall som helst mer 80- än 70-tal) samt barntillåtet äventyr á la Goonies.
Det som gör att Silver Bullet inte känns tråkigt generisk i någotdera av facken är Marty och hans funktionsnedsättning, systern Jane samt syskonens smått (såtillvida att halsa Wild Turkey i sin systersons närvaro nu kan kallas för ”smått” ) alkade odågs-morbror Red. Marty spelas av Corey Haim, Jane av Megan Follows (Anne på Grönkulla) medan vi som Uncle Red ser Gary Busey, komplett med en rejäl ölkagge vid pass 40 bast.
Jag gillar att manuset (jämfört med förlagan) uppgraderat Jane till historiens berättare även om det uppenbarligen fortfarande är Marty som är dess huvudperson. Reds upproriskhet, som resulterar i både räser-åkdon (som får transporteras på en liten släpvagn efter familjens bil) och otillåtna fyrverkerier, är ändå av en ganska jovialisk natur. Den sätter dessutom fingret på att särskilt Martys mamma vill försöka skydda sin son från alla livets problem som rullstolsburen samtidigt som Marty själv drömmer om att kunna spela baseball som sina kompisar. Men tack vare Reds motordrivna fordon framstår Marty knappast som någon hackkyckling eller mobboffer, utan snarare som en naturlig (kanske till och med lite cool?) del av Tarker’s Mills barnuniversum.
Jag hade faktiskt inte sett Silver Bullet förut, men filmen visade sig som sagt vara en riktigt trevlig liten överraskning. Till det jag redan sagt kan dessutom läggas biroller av såväl Terry O’Quinn som Everett McGill. Effekterna kan förstås inte tävla med varulvsgenrens giganter men tack vare sin charm känns det inte riktigt nödvändigt. Silver Bullet nöjer sig med vad den har och gör istället mesta möjliga av det.
Förlaga: Cycle of the Werewolf (1983)
Cameo: –
Jag tror faktiskt att det var författarnamnet Barbara Hambly som fick mig att plocka upp A Free Man of Color. Så pass stort intryck hade hennes Morkeleb den svarte, utgiven av förlaget Äventyrsspel 1988, gjort på mig. Kanske satt boken fast lite extra hårt i hjärnbarken tack vare Michael Whelans omslagsillustration. En i mina ögon typisk drak-fantasy-författare alltså. Kunde det verkligen vara hon som nu skrivit en historisk deckare?
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Mayhem – Senhores do Caos
”This movie is based on truth…lies…and what actually happened”
Tja, som hyfsat van BOATS-tittare vet man ju vid det här laget att alla filmer av den typen kan vara fyllda med lite av varje. Så också i fallet med Lords of Chaos, Jonas Åkerlunds tredje långfilm som beskriver cirkus sex år av den norska black metal-scenen med fokus på Mayhem.
Läs hela inlägget här »
Ambassadörssonen Billy Watson hittas infryst i en damm i Beijing och polisen Liu Hulan blir satt att utreda mordet. Snart visar det sig att Billy Watson inte dog av vare sig dränkning eller kyla, utan av ett märkligt gift som brutit ned alla inre organ. Det gör att Billys mord kan kopplas ihop med en annan kropp som hittades i vattentanken på ett illegalt flyktingskepp med destination USA. När rättvisan dök upp hade smugglarna redan övergivit både skepp och last och det blir upp till bland andra åklagaren David Stark att ta hand om flyktingarna och dessutom upptäcka den starkt nedbrutna kroppen.
Läs hela inlägget här »
Jag har nog sett Alfred Hitchcocks Strangers on a Train från 1951 en tre-fyra gånger och blivit lika överraskad varje gång av förtextbeskedet att filmen bygger på en bok med samma titel av amerikanska thrillerförfattaren Patricia Highsmith. Hennes debutbok, icke desto mindre. Men vid den här sista titten tog jag äntligen tjuren vid hornen och köpte på mig boken, till viss del också med inspiration från läsningen av hennes andra roman, The Price of Salt eller Carol.
Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!