You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.
alt. titel: Den blodtörstige hämnaren, Dr. Phibes – den fasansfulle, Vampyrens hämnd, Djævlelægen
London samlade läkarkår må kanske inte dö av flugor. Däremot dör de som flugor på grund av minst sagt märkliga orsaker. Dr. Thornton sticks ihjäl av bin, Dr. Dunwoody bits ihjäl av livs levande fladdermöss och Dr. Hargreaves huvud kläms sönder under en maskerad tack vare en mordisk grodmask. Vid det här laget är poliserna Trout och Crow något på spåren, de vet bara inte vad. Bristen på handfasta bevis gör också att deras chef förhåller sig minst sagt skeptisk till läkar-seriemördarteorin. Till och med andra läkare kommenterar lakoniskt ”Men in my profession die every day, sir”.
Det krävs ytterligare ett dödsfall – Dr. Longstreet som töms på blod – för ett genombrott i fallet. Dels kan alla de döda läkarna kopplas till en viss Dr. Vesalius, dels har mördaren tappat ett ovanligt halssmycke hos Longstreet. Det ser inte bättre ut än att mördaren bestämt sig för att nedkalla de gammaltestamentligt mosaiska farsoterna på läkarna som lät Victoria Regina Phibes dö på operationsbordet. Men eftersom hennes make, teologen och organisten Anton Phibes, av allt att döma dog en eldfängd död i en bilolycka när han skyndade till sin älskade makas sida, vem kan då vara ute efter hämnd?
Ingen större hemlighet för oss tittare dock, eftersom filmen öppnar upp till en vilt orgelspelande skepnad. Vilken sedan lika vilt börjar ”dirigera” en mekanisk dansorkester vid namn ”Dr. Phibes’ Clockwork Wizards” innan hen ger sig av med en ung och vacker kvinna för att dumpa ett gäng fladdermöss genom Dr. Thorntons takfönster. Däremot dröjer det en stund till innan det står helt klart att Vincent Price gör ett återtåg i temat, men nu i en avgjort mer lättsam roll jämfört med häxjägaren Matthew Hopkins.
I likhet med The Blood on Satan’s Claw är The Abominable Dr. Phibes en sådan där film som jag varit sugen på att se nästan enbart för att titeln är så läcker. Däremot var jag lite mer förberedd på att den knappast skulle vara något mästerverk. Den största överraskningen kom nog i form av filmens humoristiska ådra som faktiskt var riktigt trevlig. Eller vad sägs om en hämndaktion som involverar mängder av brysselkål?
I övrigt är Price en klassiskt manisk moahaha-skurk som dessutom måste använda en sorts gammalmodig röstgenerator i form av en trattgrammofon (hur ska han annars kunna yttra ödesmättade repliker som ”Nine killed you. Nine shall die. Nine eternities of doooom!”?). Även han verkar faktiskt ha ganska kul. Mot Prices Phibes står Joseph Cottens Vesalius som en förtroendeingivande straight man, vilken dessutom verkar vara på banan i betydligt högre utsträckning än poliserna Trout och Crow.
Den lättsamma hejsan-svejsan-känslan gör tacknämligt nog också att man inte på minsta sätt ifrågasätter varför den vackra assistenten Vulnavia (?!) ställer upp på Phibes mordiska planer. Ety män är nu en gång för alla så lättlurade individer att de tycks bli helt hypnotiserade vid åsynen av en vacker kvinna. Polisens inkompetens faller också inom ramen för den känslan. De befinner sig ständigt ett halvt steg bakom galningen och tvingas därmed åse hur läkarna de försöker skydda bokstavligen mördas framför deras ögon.
Rent mordmässigt skulle jag säga att grodmasken är det som funkar bäst samtidigt som jag inte kan låta bli att gilla det faktum att mordoffren faktiskt hanterar sina ”bödlar” med stor försiktighet då filmen valt att satsa på både levande fladdermöss och råttor. The Abominable Dr. Phibes är kanske inget man ska börja med om man vill ta reda på vad Vincent Price gick för skådespelarmässigt men är trots det oväntat underhållande.
Annonser
Hmm, jag tror banne mig att det snart börjar vara dags att döpa om årets Halloween-tema till Gaslighting istället för Brittisk skräck…
Den 17-åriga Janet skickas hem till godset Hightowers från Hatcher’s School for Young Ladies eftersom hon natt efter natt vaknar skrikande från hemska mardrömmar. Genom hushållerskan Mrs. Gibbs får både vi i publiken och den medföljande läraren Mary Lewis veta bakgrunden till Janets fragila mentala hälsa: på sin 11-årsdag hittade flickan sin far liggande nedhuggen bredvid födelsedagstårtan och det var modern som höll i kniven.
Janets mamma är nu inspärrad på hospital och Janet själv är dödligt rädd för att hon ska ha ärvt sin mammas sinnessjukdom. Faktum är att både vi och Mrs. Gibbs kan förenas i farhågorna över att Janet gör sig själv sjuk genom att oroa sig så mycket över att inom kort tvingas dela moderns cell med gallerfönster. Kan det därmed också vara så att hon inbillar sig den vitklädda gestalten som skrider omkring i Hightowers korridorer? En gestalt som Janet lite nu och då också återfinner med en enorm förskärare stickades ut ur bröstet?
Den ende Janet törs lita på är förmyndaren Henry Baxter och han försöker i det längsta tillmötesgå hennes önskningar om att inte skickas till läkare eller sjukhus och absolut inte prata med en psykiatriker. Men byns lokale läkare förmanar Henry: ”Don’t wait to see if things sort themselves out. They won’t, you know”. Ett par varningens ord som både Janet och Henry borde ha tagit lite större hänsyn till.
Förtexterna till denna svart-vita Hammerrulle bjuder på idel välbekanta namn. Jimmy Sangster har producerat och skrivit manus medan Freddie Francis (som dessförinnan varit fotograf på bland annat The Innocents) intagit regissörsstolen. På skådissidan är det däremot mer anonymt, jag känner inte igen vare sig amerikanen Paul Knight som spelar Henry Baxter, Moira Redmond i egenskap av den inhyrda sköterskan Grace Maddox eller Jennie Linden i rollen som Janet. Iklädd ett par glasögon med 60-talsbågar skulle Knight dock vid en snabb titt kunna misstas för Colin Firth.
Linden är den som har det svårast i sammanhanget eftersom hon här var 25 men skulle föreställa 17. En relativt barnslig 17-åring dessutom. Det finns en slags skolflicksförälskelse-vajb från hennes sida gentemot förmyndaren som blir lite märklig eftersom den inte adresseras på något ordentligt sätt.
I likhet med andra filmer på samma tema bygger Nightmare mycket på (1) långa korridorer som är belysta på ett sådant sätt att de ska kasta maximalt med skuggor överallt, (2) undflyende gestalter, (3) verkliga eller inbillade röster samt (4) patenterat Galna kvinnor en masse. De senare ska gärna filmas underifrån samtidigt som de hugger maniskt med högerarmen i ett verkligt eller inbillat offer. Allt givetvis med ett förvridet grin på läpparna.
As far as gaslighting-historier goes är Nightmare varken bäst eller sämst i klassen. Det är en helt ok thriller som kanske tar lite väl lång tid på sig i uppbyggnadsfasen men som ändå lyckas driva sin berättelse framåt med god kontroll.
Hade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.
Å ena sidan är den ett professionellt verktyg, både i rollen som kameraman på en filmstudio och som pin-up-fotograf. Å andra sidan utgör kameran, eller snarare de bilder som den producerar, en obönhörlig lockelse. Marks högsta önskan här i livet , egentligen hans enda tydliga drivkraft, är att fånga ett enda ögonblick av oförfalskad, mänsklig rädsla.
Jag får en känsla av att Mark borde ha kunnat relatera till den tidiga behaviorismens tvetydiga poster boy – Lille Albert. Pojken plockades vid nio månaders ålder upp av psykologerna John B. Watson och Rosalie Rayner, vars syfte var att undersöka om, och i så fall hur, man kunde framkalla stark fobi hos ett i övrigt normalt barn. Experimentet lyckades över förväntan – snart var lille Albert livrädd för den vita råttan som han innan dess gillat att leka med.
Tidigt i Peeping Tom får både Helen och publiken nämligen veta att Marks biolog-farsa gjorde en vana av att filma sin son i de mest obekväma av situationer, särskilt när grabben tjuvkikade på kyssande par eller vaknade mitt i natten av en mardröm. Drömde han inga mardrömmar var pappa inte främmande för att exempelvis dumpa en ödla i Marks säng. Allt i den biologiska forskningens namn. Inte så konstigt att Mark växt upp till att bli storslaget och skoptofilt nervvrak (”I never knew a moment’s privacy”).
Min kopia av Peeping Tom innehåller en kort introduktion av Martin Scorsese, där han kallar filmen en ”terrifying experience”. Det är ju också en film som man ganska snabbt hör talas om ifall man är det minsta intresserad av skräckgenren. Jag hade dock mina aningar om att Peeping Tom inte var en ”vanlig” skräckfilm och de blev tyvärr besannade.
Själv skulle jag kalla filmen för ett psykologiskt drama där det förvisso ligger en viss spänning i huruvida Mark ska kunna hålla sig ifrån Helen eller inte. Det finns annat som också talar till dess fördel, eller som i alla fall får mig att förstå varför så många pratar om den. Musiken, komponerad av en viss Brian Easdale, är pianobetonad, påträngande, modern och hysterisk. Det sätter utan tvekan sin prägel på filmen, men den var ett element som jag för min del gärna hade kunnat hoppa över.
Peeping Tom är, förstås, en oerhört visuellt medveten film vad gäller sådant som färger, belysning, utsnitt och vinklar. Inte för inte blir ju även den kamera som filmar hela alltet, och i slutänden vi i publiken, medskyldiga till det tjuvtittande som Mark ägnar sig åt. När det gäller kameror, blick och iakttagande finns det tillräckligt med lager för att underhålla filmvetarstudenter för ytterligare decennier framöver.
Och här kan jag tycka att Peeping Tom, med manusförfattaren Leo Marks i spetsen, lyckas komma åt en tankeväckande åder i skräckgruvan – obehaget i att vara iakttagen. En annan människas blick kan snabbt förvandlas till något som invaderar den privata sfären och Mark gör detta ännu tydligare genom att också bevara invasionen för eftervärlden med hjälp av sin kamera. Jag är naturligtvis inte den första som gör den kopplingen, men släktskapet mellan Peeping Tom och den gryende giallogenren synes vara starkt. Även där är ju ofta Blicken och Seendet betydelsefullt på flera sätt. Eftersom en hel del av filmens scener utspelas i en filmstudio får den mig att särskilt tänka på Michele Soavis slasherinnovativa Deliria.
Detta blir alltså den sortens film där jag får lust att sätta fingret på hakan och mumla ”intressaaaant…”. Den kan säkert vinna på omtittar. Det var lite kul att få en inblick i den brittiska pin-up-fotobusinessen där ”views”, alltså bilderna, säljs med omslag som i närmast uppseendeväckande tydlig skrift anger ”Educational books” (affärsinnehavaren förbindligt till kunden: ”Shall I put you on our mailing list, sir?” Kunden fullkomligt förfärad: ”Oh, no!”).
Men i nuläget vete tusan om jag skulle kalla den för ”bra”. Jag blir exempelvis inte klok på varför man har besatt huvudrollen med Karlheinz ”Carl” Boehm eftersom han lite nu och då faller tillbaka på en vagt tysk accent som enbart blir förvirrande. Hans magnifika överspel som Galen© (darrig, blek, kallsvettig, stammande, tvetydigt kramande sin kamera) gör mig inte rädd, inte ens obehaglig till mods. I mina ögon blir det tyvärr mest tramsigt. Jag fattar inte heller varför Anna Massey i rollen som Helen lite nu och då beter sig som om hon vore 14, när det tydligt uttalas att hon ska vara 21 och jobba som bibliotekarie.
En begriplig klassiker men en obegriplig skräckfilm.
alt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square, Angel Street, A Strange Case of Murder
Paul och Bella Mallen står för första gången framför sitt nya hur vid Pimlico Square. Men ingen av dem ser särskilt glad ut över att ta sin gemensamma bostad i besittning. Paul har irriterad rynka i pannan och Bellas ögon har ett oroligt och ängsligt uttryck.
Lite senare smyger Bella omkring som en gäst i sitt eget hur tills dess att Paul surt beordrar henne att ringa efter husjungfrun Nancy för att tända gasljusen. Vad tror hon att de har tjänstefolk för, om inte för att utföra tjänster?! Nancy, en liten snärta vars fräcka beteende uppmuntras av Paul, frågar om herrskapet är redo för te. Bella börja stamma något om muffins innan Paul, nu ännu surare, tar över och förklarar för Nancy vad hennes matmor vill.
Nej, det är snart tydligt för oss åskådare att allt inte står rätt till i Mallenska hemmet. Paul har helt klart tappat tålamodet med sin frus oberäkneliga och glömska beteende medan Bella har nått en punkt där hon inte längre litar på sina egna sinnen. Om Paul säger att hon tappat något tror hon blint på hans ord (trots att hon egentligen vet att hon lade ifrån sig den borttappade saken för två sekunder sedan på skrivbordet). Men nu är ju skrivbordet tomt! Hur skulle det kunna gå till om det inte vore så att Bella bara inbillar sig allt?!
Tja, vi i publiken vet i alla fall ganska snart hur allt detta går till. Paul är en sällsynt ful fisk som inte bara försöker övertyga sin hustru om att hon är galen utan också flörtar öppet med Nancy. Allt för att se till att Bella inte har en enda allierad i hushållet.
Gaslight var från början en pjäs av Patrick Hamilton (då stavad Gas Light), en pjäs som blivit så klassisk att dess titel till och med letat sig in i den psykologiska terminologin. ”Gaslighting” har blivit ett begrepp för psykisk misshandel där förövaren, genom att förvanska eller förfalska information, försöker får offret att tvivla på sin egen psykiska hälsa.
I denna första filmatiserade form, regisserad av Thorold Dickinson, är berättandet rappt, effektivt och ekonomiskt på ett sätt som kanske inte lämnar mycket till övers för ren spänning men som jag ändå inte kan låta bli att gilla eftersom det blir så prosaiskt. Gaslight anno 1940 inleds nämligen med det gruvliga mordet på Alice Barlow (vars broderade duk informerar oss både om offrets namn samt vilket årtal vi befinner oss i – ekonomiskt!) och den ansiktslöse mördarens allt med desperata sökande efter – ja, vadå?
Efter det får vi se hur två män planterar ett träd i den lilla parken utanför huset och pratar om att det kommer att bli svårt att hyra ut. Klipp till samma träd men nu med en betydligt bastantare stam och vi förstår med en gång att det gått lång tid. Jämsides med dramat innanför husets fyra väggar mellan Bella, Paul och Nancy förekommer också den före detta detektiven Rough som kan fylla i eventuella luckor i historien.
Gaslight är i mångt och mycket ett kammarspel med fokus på spänningen mellan Paul och Bella men jag tycker mig också ana ett par andra teman. Bella längtansfulla beskrivningar av barndomens Devonshire står skarp kontrast till den giftiga Londondimman och den ännu giftigare atmosfären i hennes eget hem. Lika längtansfullt blir hennes ansikte vid åsynen av ett spädbarn i sin vagn, men det stannar också där. Hennes önskan om att bli mor är inget som hon tar upp med sin make, eftersom hon i den relationen är fullt upptagen med att försöka rädda sitt eget psyke.
Brittisk film är sällan främmande för att sätta pekfingret på klasspulsen och här bjuds vi på två scener i det perspektivet. Utanför den städade (och rejält inhägnade) lilla parken där välklädda överklassbarn leker under sina guvernanters vakande blickar rasar ett gäng redigt smutsiga rackarungar. Rough, som slagit sig i slang med Bella, föreslår att de ska köpa de stackarna några leksaker men kidsen flockas hellre utanför det intilliggande bageriets frestande skyltfönster. Trots att Rough, såsom före detta polis, borde vara välbekant med Londons gatuliv kan alltså inte ens han föreställa sig barn som är så hungriga att de väljer en bit bröd framför en docka.
I ett senare skede har Paul tagit steget in i mer eller mindre fullfjädrad otrohet och bjudit med sig Nancy på music hall-varité. Trots att husjungfrun på alla sätt och vis tydliggjort att hon är en enkel, möjligen till och med klandervärd, kvinna kan hon i Pauls sällskap (och i styrka av sin respektabla anställning) kosta på sig att knycka på nacken och fnysa ”Vulgar!” inför cancan-dansöserna på scenen.
Inget av detta är egentligen något som påverkar vad Paul försöker inbilla Bella, men det är små intilliggande stråk som gör hela anrättningen desto smakligare. Annars undrar jag om det inte skulle räcka med anspänningen inne i huset på Pimlico Square. Redan den första scenen inne i salongen, där Bella smyger runt på tå i sitt eget hem medan Paul göms i en länstol likt en lurande kobra, är enkel men…you guessed it…effektiv. En introduktion av distinkta dutch angles mot slutet injicerar på ett elegant sätt en sista osäkerhet.
Gaslight i denna brittiska version är kanske inte nagelbitande spännande men den kommer långt på fint hantverk, berättande och dynamiken mellan Anton Walbrooks Paul och Diana Wynyards Bella. Jag tror dessutom att den kommer att vinna vid eventuella omtittar.
Slut på fusket, dags att låta britterna greppa stafettpinnen på riktigt i årets tema. I mitt sökande efter den brittiska skräckfilmens rötter stötte jag på namnet Tod Slaughter, vilket låter taget, men är det lika lite som ”Max Schreck”. Född Norman Carter Slaughter och äldst i tolvhövdad barnaskara äntrade dagens huvudperson scenen i 20-årsåldern 1905 och stannade sedan kvar där resten av sitt liv.
Under ett par framgångsrika år i mitten av 1920-talet styrde Slaughter Elephant and Castle-teatern i södra London. Sällskapet plockade upp klassiskt victorianska melodram där Slaughter (då i 40-årsåldern) ofta spelade den djärve hjälten. Tiotalet år senare var det fortfarande melodram som gällde men med ålderns rätt hade Slaughter nu hoppat över till att spela skurkroller. I de fallen var han särskilt populär som Sweeny Todd, den blodtörstige barberaren.
Men det fanns också ett annat hopp att göra – det från scenen till vita duken. Mot slutet av 20-talet hade parlamentet instiftat Cinematograph Films Act vilken stipulerade ekonomisk tilldelning under förutsättning att en filmproduktion kunde uppfylla vissa kriterier. Alla givetvis formulerade för att sysselsätta så många britter som möjligt. Lagen skapade förvisso en film-boom, men kanske främst i form av så kallade ”quota quickies”. Det vill säga filmer som knappast kom till på grund av konstnärlig innovation eller driv att berätta en historia, utan av snöd vinning.
Och vad passade väl bättre för lågbudgetmarknaden än rafflande drama och isande skurkskratt? Tillsammans med en skådis som spelat samma roll hundratals, till och med tusentals, gånger och antagligen kunde riva av den i sömnen?
Först ut på min Tod Slaughter-lista blev alltså Maria Marten, or The Murder in the Red Barn från 1935. En film som verkligen inte hymlar med sitt teatrala ursprung eftersom den startar upp med en kavalkad och presentation av alla rollfigurerna på en liten scen. Sist ut är just Slaughter, i rollen som ”Squire Corder, Lord of the Manor…and a villain! Whose blood may be blue – but whose heart is black as night!” Uppställningen pekar därför också utan problem ut vem publiken ska heja på – självklart är det ”Carlos – Marias ragged gypsy lover!”
Just denna historia byggde på ett välkänt rättsfall från 1827-28 där den unga Maria Marten blev ihjälskjuten av sin älskare William Corder vilken i sin tur blev hängd för dådet. Nästa historia på filmlistan har dock en mer dubiös faktabakgrund men var, som nämnts tidigare, en av Slaughters paradroller på scen: Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street från 1936. Jag tänker att den moderna filmpubliken torde ha hyfsad koll på den gruvliga berättelsen om hur barberarkunder blev pajinnehåll i Mrs. Lovatts butik tack vare Tim Burtons filmatisering av Sondheim-musikalen från 2007.
Sist ut (alla goda ting är tre) blev The Face at the Window från 1939, en filmatisering av en pjäs från slutet av 1800-talet. Här introduceras publiken till ett panikslaget Paris via en ”crawl” som också vet att berätta att stadens nyliga mordvåg gärna skylls på en ”wolf man”. Filmen talar direkt till oss som ”unashamedly enjoy either a shudder or a laughter at the heights of villany”. Inte heller denna gång behöver vi som ska rysa eller skratta emellertid undra särskilt länge över vem som ska tillhandahålla dessa ”heights of villany”. Snart står Slaughter i en dörröppning iförd en svart mantel som en slags Dracula-figur. Även om han just den här gången råkar heta ”Chevalier Lucio del Gardo”.
Själva filmerna är i sig kanske inga större underhållningsupplevelser, med teatraliska utspel och en extremt skrapig ljudbild. Samtidigt kan jag inte blunda för att jag finner ett barnsligt nöje i just de teatraliska utspelen där skådisarna med uppspärrade ögon hastigt reser sig och med ett darrande, utsträckt pekfinger utropar ”You?!” när de konfronteras med skurken som avslöjat sin sanna natur. Eller varför inte repliker som ”I promised to make you a bride. Don’t be afraid, Maria. You shall be a bride…a bride of Death!”
Men historierna blir också intressanta på det sätt som filmerna väljer att framföra dem. Alla tre filmerna packeteras mycket tydligt som fiktiva berättelser – i Maria Marten hade vi som sagt teater-inledningen, i Sweeny Todd bjuds publiken på en ramhistoria där en samtida barberarkund blir trakterad med den fasanfulla berättelsen och The Face… hade som sagt sin introduktionstext.
Rent filmtekniskt uppskattar jag när kameran befinner sig i den mördade Maria Martens grav och därmed tittar upp på den hjärtlöse Corder som skyfflar jord av hjärtans lust. Och The Face… avslutar med en serie snabba klipp för att understryka den olidliga spänningen i huruvida mördaren ska bli avslöjad eller inte.
Filmerna har också en enhetlig syn på filmskurkeri – det får aldrig finnas någon tvekan om att skurken är just en man ”whose heart is black as night!” Möjligen kan jag undra över squire Corders motiv i början av Maria Marten men han visar snart sina rätta färger. En hänsynslös tärningsspelare som, trots sina löften till den oskyldiga Maria på hemmaplan, snart försöker täcka sina skulder med frieriet till en rik (och ful) London-arvtagerska. I rollerna som Sweeny Todd och Chevalier Lucio del Gardo går det däremot inte många scenminutrar när Slaughter INTE skrattar diaboliska moa-ha-ha-skratt och förbindligt gnuggar händerna över sina tilltag.
Till detta kommer ytterligare en stapelvara i brittisk film såvitt jag kan förstå – rollen som den komiska och inte sällan lätt efterblivna (eller i alla fall mindre vetande) underklassen. Gärna i form av drängar, betjänter eller husjungfrur.
På det hela taget var Tod Slaughter och hans filmer en ganska charmig bekantskap, inte minst som han i The Face… var påtagligt lik Michel Palins kardinal Ximénez (”Nobody expects the Spanish Inquisition!”). Av de tre var Maria Marten den minst underhållande även om den eldige Carlos lände det hela lite oväntad fräsighet. Sweeny Todd var rolig att ta del av eftersom det är en så pass välkänd historia och The Face… började närma sig att vara genuint bra. Särskilt som Slaughter i sista sekunden tvingas till en jäktad monolog för att publiken överhuvudtaget ska fatta kopplingen mellan honom och det skräckinjagande ansiktet som alla mordoffer skådar sekunderna innan någon sticker en dolk i dem.
Maria Marten, or The Murder in the Red Barn (1935)
Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street (1936)
The Face at the Window (1939)
I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.
alt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen
Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.
alt. titel: Dødens ekko
Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.
Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.
alt. titel: De sammanbitna
Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.
That’s what HE said!