Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (2013)

Hannes Råstam fick ju hjälp med att slutföra sin Fallet Thomas Quick. En av de som valde att gå vidare med hela historien var journalistkollegan Dan Josefsson. En man som för övrigt är minst lika välmeriterad som Råstam rent prismässigt – bland annat tre Guldspadar och lika många Stora journalistpris.

För i likhet med många andra som tog del av det som Råstam satte ljus på i den märkliga Quick-härvan undrade även Josefsson: hur kunde den rättspsykiatriska vården och ett helt rättsväsende börjat trassla in sig i detta till att börja med?

Josefsson hade redan tidigare skrivit två populärvetenskapliga böcker tillsammans med psykologen Egil Ligne och det föll sig därför naturligt att han började i den änden. Mannen som slutade ljuga är en fascinerande kartläggning som börjar med psykoanalysens födelse samt upphovsmannen Sigmund Freud och som slutar i en av Sveriges största rättsskandaler.

I både för- och bakgrund till Quick-härvan står nämligen psykoterapeuten Margit Norell. En av de allra mest drivande i Sverige när det bland annat gäller psykoanalysen kring bortträngda minnen. Förenklat uttryckt kan man säga att Norell och hennes följeslagare menar att i princip all psykisk ohälsa – från lättare depressioner och ätstörningar till svår schizofreni – har sin grund i traumatiska barndomsminnen.

Mår du dåligt och inte har några minnen av en svår barndom är kopplingen ändå så stark att den enda lösningen som kvarstår är att du trängt undan dem. Därmed blir det terapeutens uppgift att försöka få dig att minnas igen. Allt som patienten kommer på under terapisessionerna tas för dagsens sanning och ska under inga omständigheter ifrågasättas eftersom det ses som ett övergrepp.

Lika övertygande som Råstam argumenterade för hur Quick-härvan utspelade sig, lika övertygande argumenterar Josefsson för hur den kunde uppstå överhuvudtaget. Hur Norell skapade små kotterier av lärljungar, vilka inte minst befann sig på Säter. (Men hon var också drivande bakom Hanna Olsson i arbetet med Catherine och sanningen). Om Råstam var försiktig med att kalla gemenskapen runt Quick för ”sekt-liknande”, visar Josefsson med all önskvärd tydlighet att det inte var något ”-liknande” över Norells grupper – kvinnan skapade mer eller mindre renodlade sekter runt sin egen person. Kanon fick på inga villkor ifrågasättas och de som kom med kritik blev utstötta ur gemenskapen.

Josefsson lägger inte ut texten särskilt mycket om det rena händelseförloppet runt Sture Bergvall och Thomas Quick, men det behövs inte heller. Det har ju Råstam redan gjort i Fallet Thomas Quick. Mannen som slutade ljuga blir därmed ett utmärkt komplement till Råstams bok där de bägge journalistförfattarna tar sig an hela den bisarra historien från två olika håll. Josefsson lägger fram många sannolika svar på frågor som Råstam själv ställde.

Stilistiskt upplever jag att bägge böckerna är likvärdiga, drivna och flyhänta i språket. De gör det lätt för sina läsare att hänga med i både resonemang och turer. Men hur osannolikt det än låter lyckas Josefsson berätta en historia som toppar Råstams när det gäller absurditet och jag finner hans kartläggning av Norells roll i den svenska psykoanalysens historia ännu mer intressant. Han skördar inte bara frukterna av Råstams grundarbete, utan spårar helt egna stigar.

Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare (2012)

Mikael Håfströms true crime-film Quick var helt ok och tydliggjorde samtidigt den avgörande betydelse journalisten Hannes Råstam hade när det gällde att sätta ljus på hela Thomas Quick-röran. Så en lyssning på Fallet Thomas Quick, Råstams bok om sitt eget arbete med frågan, var ganska given när tillfälle gavs.

Råstam beskriver inledningsvis hyfsat kronologiskt hur han via ett gammalt pyromanfall i Falun kom att intressera sig för mannen som blivit känd som Sveriges största (enda?) seriemördare. Ganska snart efter det lyckades journalisten få till en intervju med Sture Bergvall som fortfarande befann sig på institutionen Säter.

Den härva som författaren sedan metodiskt nystar upp är återigen en sådan där historia som låter fullkomligt osannolik, om det inte vore för att det är dagsens sanning. En fundering jag har när vi kommit en bit in i Råstams efterforskningar (och som jag får svar på först i det relativt långa efterordet) är hur mycket tid karln egentligen lade på detta arbete. Svaret är: mycket. Fruktansvärt mycket till och med. Men som efterordet gör tydligt är det så Råstam jobbade. Nästan mer av forskare än renodlad journalist lyckades han ändå få ur sig tillräckligt med kvalitativa grävreportage för att samla på sig en imponerande meritlista vilken bland annat rymmer inte mindre än sex Guldspade-priser.

Och med tanke på det omfattande undersökningsmaterialet i Thomas Quick-fallet är en forskare uppenbarligen vad som krävdes för att tydliggöra alla de märkliga turer som såväl rättspsykiatrin som rättsväsendet i stort tog för att nagla fast seriemördaren. Sett så här uppspaltat och i backspegeln framstår det fullkomligt osannolikt hur så pass många professionella människor kunde drabbas av något som närmast liknar en masspsykos när det kommer till Quick.

Råstam är också noga med att lyfta fram något slags ursprung till hela cirkusen: en man med mycket psykisk ohälsa och känslor av otillräcklighet och mindervärde. Det målas upp en bild av en man som inledningsvis i princip bara ville ha någon att prata med. När han försökte närma sig terapeuter som utövade en psykologisk metod som intresserade honom, objektrelationsterapin, förstod han snabbt att HAN i sin tur inte alls intresserade DEM.

Objektrelationsterapin handlar om att gräva djupt i de egna barndomsminnena och Sture Bergvall fallerade här på samma sätt som han gjort i livet för övrigt. Inga trauman stod att hitta på så att säga naturlig väg. Så vad gör en psykiskt sjuk person som till varje pris vill ha kontakt med sin terapeut? Börjar hitta på diverse hemskheter naturligtvis. Ju värre saker Bergvall berättade, desto större respons upplevde han att han fick från vården och där började det sluttande planet som slutade i ett bråddjup av åtta fällande morddomar. Morddomar som sedan 2013 är upprivna.

De som skyndade på färden mot botten var dels en vårdapparat som proppade sin patient full med beroendeframkallande läkemedel närhelst han, eller de, upplevde att det behövdes. Dels ett rättsväsende där framförallt åklagare Christer van der Kwast och polisen Seppo Penttinen skapade en kultur där det aldrig var möjligt att ifrågasätta den ”bevisning” man ansåg fanns mot Thomas Quick. Motstridiga röster antingen övertalades att ändra sig eller tystades helt. Hade man en gång köpt in sig på bilden av Thomas Quick som ett unikum bland seriemördare och i princip Ondskan självt var det tydligen extremt svårt att returnera varan.

Råstam fick tyvärr själv aldrig se Fallet Thomas Quick i tryck då han avled i cancer innan publiceringen. Såvitt jag förstår är det journalistkollegor som sett till att färdigställa verket men att lejonparten ändå är av hans hand. Det hela är både välskrivet och intressant och, inte minst, tydligt (vilket torde vara något av en bedrift med tanke på den snåriga grundhistorien). Den Guldspade som Råstam fick posthumt för sin bok synes vara synnerligen välförtjänt.

Sisu (2022)

Är du en spoilerkänslig typ skulle jag absolut rekommendera att se årets mest stenhårda film utan att läsa nedan text. Jag tror att filmvärdet blev klart högre bara för att jag inte riktigt visste vad jag skulle få se. Men sedan får du hemskt gärna återkomma och berätta hur titten gick.

***

Sergio Leone plus Sam Peckinpah plus finskt jävlaranamma equals what?

Sisu!

I can’t hear you!

SISU!!!!

Begreppet som definierar den finska nationalsjälen kan utan större problem ses förkoppsligat i den ensamme, äldre mannen som moltigande gräver efter guld i sin ensamhet i finska lappmarken. Den brutalt ärrade kroppen vittnar om ett hårt liv. Och då har han inte ens träffat på ett gäng usla nazister ännu…

Men när han väl gör det, är det nazisterna som får se upp. Särskilt som de försöker ta ifrån honom hans surt förvärvade guldklimpar. Mannen, som så småningom identifieras som Aatami Korpi, är veteran från finska vinterkriget och har otaliga ryssars liv på sitt samvete. Ett samvete som bevisligen väger ganska lätt i förhållande till hans sisu.

Jag kan inte påstå att jag är särdeles bekant med finsk film. Bristen på sedda filmer signerade bröderna Kaurismäki har alltid varit en öm punkt i mitt filmsamvete. Men det är också Kaurismäki-stämplen som får mig att orättvist anta att mestadelen av den finska filmproduktionen är svår och tungsint.

Så icke Sisu, till min ohöljda glädje. Det dröjer ett tag innan jag förstår vart filmen ska ta vägen eftersom vi inledningsvis bara får möta en knäpptyst Korpi tillsammans med hund och häst. Han har som sagt dock INTE gjort en John Rambo, alltså dragit sig undan från världen för att skaffa sig ro i själen. Han vill istället bli snuskigt rik på guld.

Men när han blir stoppad av de ondsinta nazisterna blir det snart klart vartåt det barkar. Snart har Korpi knutit näven så hårt att det knastrar om den, för att strax därefter sätta en kniv stor som ett baseballträ rakt genom skallen på sitt första offer. Och fler ska det bli.

Det var faktiskt länge sedan jag blev så överraskande underhållen av en film. Sisu är ultravåldsam och Korpi (spelad av Jorma Tommila) fullkomligt övermänsklig. Men så länge tittaren är beredd att ge sig hän i illusionen är det förbannat roligt, mestadels på ett utstuderat makabert sätt. Vi snackar minoffer, vars losslitna underben singlar iväg för att trigga ytterligare en mina. Det skvätter generösa mängder blod och tarmar över hela filmen. Korpi är så stenhård att han vid ett tillfälle futtar eld på sig själv för att avskräcka en attackerande hund.

Illusionen innebär inte bara att publiken får hacka i sig ett ganska stort antal “Men hur gick det där till…?” utan också en hel del anakronismer. Korpis jycke ser exempelvis inte alls ut som något jag skulle förvänta mig i finska lappmarken anno 1944. En av nazisterna tuggar tuggummi (så länge han kan tugga, vill säga…), en vana som förvisso luktar andra världskriget men då snarare tillhörande amerikanska GI:s.

Även utseendemässigt är Sisu skruvad på ett sätt som gör att man sannolikt kommer att bli rejält besviken om man förväntar sig en hyfsat realistisk krigsfilm, typ Okänd soldat. Ytan känns ibland CGI-glansig och Obersturmführer Helldorfs mannar påminner nästan mer om The Road Warrior/Waterworld-skurkar än autentiska 40-talssoldater.

Men inte heller dessa detaljer stör mig inte det minsta. Jag anar dock att filmen, inte minst tack vare titeln, skulle kunna tas som intäkt för oförblommerad nationalism. Korpi mer eller mindre återuppstår, alternativt återföds, ur en finsk myr. Men eftersom han så tydligt enbart är intresserad av sitt guld hålls patriotism-vibbarna på en rimlig nivå. Han själv skiter i Fosterlandet; de enda ord han yttrar i hela filmen gäller pengar. Men det är väl också sisu, antar jag? Sisu är inte att hålla nationalistiska hyllningsmonologer, det är att med knuten näve sammanbitet vägra att dö. I alla fall inte innan ens fiender är nedkämpade till siste man.

Jag tycker så klart att Sisu utan tvekan är värd en titt, men det gäller alltså att släppa sargen relativt omgående för att filmen ska funka. Det underlättar också om man kan finna ett visst nöje i makabert underhållningsultravåld.

X2: Lolita (1962 & 1997)

Det är bara att krypa till korset – läsningen av rysk-amerikanske Vladimir Nabokovs roman Lolita må ha gjort mig provocerad men den gjorde mig också nyfiken på att äntligen ta mig an Stanley Kubrick filmatisering från 1962 främst . Att jag inte sökt upp den tidigare beror på att Kubrick inte är någon favoritregissör för min del. När jag väl försökte ta reda på var det gick att streama adaptionen blev jag påmind om att det också fanns en adaption/remake från 1997 av Adrian Lyne, vilket i och för sig känns ganska följdriktigt med tanke på innehållet.

Fortsätt läsa ”X2: Lolita (1962 & 1997)”

Lolita (1955)

Mannen med det märkliga dubbelnamnet, Humbert Humbert, kommer till den lilla New England-orten Ramsdale. Här har han tänkt sig att få en smula lugn och ro för att skriva en bok. Men istället för lugn och ro blir Humbert Humbert slagen till marken. Av ren artighet låter han den ensamstående Charlotte Haze visa upp sitt trista hyresrum medan han funderar på hur han på snabbast möjliga sätt ska tala om att han nog ska leta efter annat boende.

Fortsätt läsa ”Lolita (1955)”

Ett, tu…TV-serier! #27

Yellowjackets (2021-, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fyra kvinnor delar den tveksamma äran av att vara överlevande efter en katastrofal flygkrasch. Olyckan skedde när de var tonåringar, på väg för att spela en fotbollsmatch. Med på resan var också deras coach och dennes två söner. Vi som tittar får inte veta vad som hänt under åren som gått sedan de räddades från vildmarken och nutiden, men det är uppenbart att de gått olika vägar för att hantera det som hände i de kanadensiska skogarna.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #27”

Musikalvecka: Lady of Burlesque (1943)

alt. titel: Mord i baletten, I variteens skygge, Mord i balletten, La estrella de variedades, Le stelle hanno paura, L’Étrangleur, The G-String Murders, Striptease Lady

På New Yorks Old Opera House sjungs det inte mycket opera nu för tiden. Däremot sätts det upp en hel del burlesque-shower och det tycks inte som om (den primärt manliga)  publiken har något emot det. Man applåderar ivrigt teaterns femtio dansanta flickor (teaterns neonskylt utlovar ju Girls Girls Girls) och dess främsta dragplåster: Dixie Daisy, the Darling of Burlesque.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Lady of Burlesque (1943)”

A Simple Plan (1998)

alt. titel: En enkel plan

Tja, inledningsvis syntes planen nog så enkel. Hank Mitchell, i sällskap med brodern Jacob och dennes bästa kompis Lou, kan knappt tro sin egen tur när de hittar ett flygplan fullsmockat med pengar mitt i skogen. Hank är den ordentlige av de tre med jobb och gravid hustru, så hans ryggmärgsreaktion är att göra Det Rätta och anmäla fyndet till polisen. The American Dream uppnås genom Hårt Arbete, inte stöld.

Fortsätt läsa ”A Simple Plan (1998)”

John Wick: Chapter 4 (2023)

alt. titel: John Wick 4 

-Caine…
-John.
-They gave you my name…
-Yes.
-I’m sorry.
-Me too.

Ovanstående är den glimrande vältalighet som den fjärde installationen av John Wick-sagan bjussar på. Replikerna är generellt antingen korthuggna på gränsen till mutism eller snömos med Sun Tzu-vibbar av typen ”He who clings to life will die. But he who clings to death will live”.

Fortsätt läsa ”John Wick: Chapter 4 (2023)”

1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Fortsätt läsa ”1793 (2017)”