You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De serier jag ändå satt betyg på är miniserien Dune, Joss Whedons Firefly, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongerna av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.
Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.
Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.
The Queen’s Gambit (2020, 1 säsong och 7 avsnitt)
Det var svårt att missa hajpen kring Netflix-serien, schack och Anya Taylor-Joy. Lika bra att hugga de sju avsnitten när jag ändå var ”mellan serier”. Jag kan förstå att man blir förförd om man ser serien helt ospoilad, som när den dök upp på Netflix där mot slutet av 2020. För min del, som däremot tagit del av hyllningarna ända sedan dess, får serien det ganska mycket jobbigare att leva upp till förväntningarna.
För medan jag absolut blir underhållen av The Queen’s Gambit, vet jag inte om jag kan hålla med om att den är SÅ bra. Mycket är dock imponerande med den, naturligtvis först och främst utseendet. Scenografin är en fläckfri orgie i tidstypiska inredningar i såväl koja som slott medan Taylor-Joy är en våt 60-talsdröm med sin långa dansösben nedpressade i ett par tajta, halv-korta brallor som avslutas med ett par ballerinaskor.
Kanske handlade det om att uppgång- och fallhistorien, baserad på ett halvt om halvt kontrollerat missbruk kändes lite för välbekant? Eller också att jag efter ett tag (i höjd med avsnitt fem, innan avsnitt sju levererar en fet Deus Ex Machina för att få lite snurr på det hela igen) började fundera på om The Queen’s Gambit hade så mycket mer att erbjuda än förvisso extremt välregisserat schack-raffel och en rejält upputsad yta? I slutänden fick jag svårt att se förbi Taylor-Joys oerhört medvetna användande av sina oerhört välskapta och välmanikyrerade händer, särskilt i närheten av sitt ansikte.
Men radarparet Scott Frank och Allan Scott gör ett bra jobb med att sälja in schack och schackturneringar som världens mest spännande spelhändelser. I alla fall om de utspelas på 50- och 60-talet. Jag har inga problem med att förstå att många tittare blev förförda av spelet i sig. Plus att serien blir klart mer tilltalande av att sälja in många olika typer av relationer bättre än just romantiska sådana. I det perspektivet tar The Queen’s Gambit en del vägar som faktiskt inte är de mest förväntade och ur ett genusperspektiv är slutet mycket tillfredsställande.
Så absolut sevärd, men inte mer än en gång för min del tror jag. Å andra sidan… pop quiz, hot shot! Hur sugen är jag nu på att läsa förlagan av Walter Tevis på en skala från 1 till 64?
Jakten på en mördare (2020, 1 säsong och 6 avsnitt)
Klart jag blev likaledes nyfiken på serien som ”alla” både pratade om och hyllade. Men med de sex trekvartslånga avsnitten i ryggen förstår jag nog inte riktigt hajpen. Eller också är det så att Michael Marcimains stil inte riktigt funkar för min del, jag hade ju lika svårt att stämma in i hyllningskören av både Lasermannen och Call Girl.
Jag ifrågasätter verkligen inte själva produktionsvärdet av någon av de här tre – det jag köper rakt av från Marcimain är metodiken och noggrannheten i återskapandet av ett gånget Sverige. I fallet Jakten på en mördare skaver övertydligheten dock en hel del i mina öron. Alla pryttlar är fläckfria, från Doro-telefonerna till elskrivmaskinerna till de där bruna plastmuggshållarna. Men de små ljudklippen som ska sätta samma tidsanda och i tur och ordning lyfter upp nedmonteringen av psykvården, friskolor och PPM-val tjänar mest rollen av irriterande exposition.
Detta särskilt som sådana samhällsförändringar flankeras av rejäla kängor mot polisens omorganisering i sann NPM-anda. Den härskarteknikfingerfärdige chefen Krister Berg och hans HR-hantlangare gör tappra försök att förstöra karriären för gnetige frifräsaren Per-Åke Åkesson som efter femton års igelhärdighet till slut knäcker morden på Helén Nilsson. Jag har inga synpunkter på att serien tydligt velat lyfta insatsen från Åkesson samt kollegorna Monica Olhed och Erik Johansson men David mot Goliat-kampen känns samtidigt inte särskilt innovativ.
Andra har lyft det befriande i att serien inte är upputsad som exempelvis The Crown eller slagfärdig som en Aaron Sorkin-produkt. Ofta kan jag hålla med om det, men ibland blir det lite väl stelt och krystat. Jag köper utan problem att folk inte är särskilt naturliga eller känner sig bekväma i en förhörssituation men kollegor, vilka rimligtvis känner varandra ganska väl, borde kunna prestera kaffemaskinssnack med lite mer flyt.
Jakten på en mördare är utan tvekan ett stycke oerhört kompetent gjord true crime, inte minst i sin porträttering av ett Skåne som ligger ganska långt från Österlen-idyll. Men för min del var den långt ifrån ”årets bästa serie”.
”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.
Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.
Kortromanen hanterar just kropp och kroppslighet på många olika plan. Barker ger bland annat ett hus rent fysiska attribut (en vägg beskrivs exempelvis som ”flayed”, hänvisar till en mans kropp som svamplik och åkallar, genom en uppsjö formuleringar, kött, inälvor och vanhelgade kroppar.
I detta avseende skulle det säkert vara lätt att avfärda The Hellbound Heart som allt för rotad i en tradition av ”horror” snarare än det mer sublima ”terror”. Och ja, jag tror tveklöst att författaren varit ute efter läsarens viscerala triggerpunkter. Samtidigt skulle jag vilja påstå att det också går att finna perspektiv (och kanske till och mer än så) av mer finstämd ”terror” om man bara vet var man ska leta efter den. Och det är kanske i den här dubbelheten som The Hellbound Hearts styrka ligger. Både som läs- och skräckupplevelse.
Barker vet att utnyttja dubbelhet på ett sätt som är nyanserat och labyrintiskt i sina många självmotsägelser. I The Hellbound Heart sätter han ofta till synes oförenliga koncept inom samma ram. Ett musikstycke sägs vara av ”sublime banality” och åsyner kan vara kollisioner mellan ”sensuality and death”. Kopplingen sex-död är inte ny, men en som författaren i det här fallet minst sagt lustfyllt sätter pennan i. Under en sexakt kan en av romanens personer samtidigt ”plot the getting of blood” och blodstänk beskrivs i termer av en ”fat spurt”, ett språkbruk lika gärna skulle kunna gälla sperma. Romanens stora hot, cenobiterna, är ”all pus and laughter, and – God help her – desire”.
Vill man lyfta resonemanget ytterligare blir detta sista citat signifikant, för jag uppfattar att Barker inte har varit ute efter att kontrastera enbart sex med äckel, våld eller död. Nej, The Hellbound Heart är en roman om njutning och begär, varav vanligt, enkelt sex bara är en liten del. Den Frank vi mötte i romanens inledande mening är en gränsöverskridare, en man som levt större delen av sitt liv uteslutande genom kroppen men som aldrig lyckats finna tillfredsställelse i detta för mer än några korta ögonblick. I sin omättliga lust har han förvandlats (eller var han kanske född sådan?) till en nihilist i alla meningar som tänkas kan. Han åtrår något som sträcker sig bortom vad som kan fås i den värld vi lever i och det är därför han försöker lösa Lamarchands intrikata pussel. Han hoppas att det kommer att ge honom makt nog att ”bend the world to suit the shape of his dreams”.
Men lösningen ska föga förvånande komma att innebära något som Frank aldrig kunnat föreställa sig. Barker gör sitt bästa för att också leverera något som vi läsare aldrig kunnat föreställa oss och lyckas därmed introducera ett övergripande tema av avsaknad av högre ordning. Genom att omgående benämna de så kallade cenobiterna som ”theologians of the Order of the Gash” rycker han undan mattan för allt som kan kallas för realism och rationalitet för resten av läsningen. Här finns förvisso antydan om en högre ordning i ord som ”theologians” och ”order” men det är en ordning som går bortom det mänskliga förnuftet.
Och när vi vet hur tunn slöjan egentligen är mellan ”verkligheten” och något som det mänskliga medvetandet helt saknar förmåga att förstå, hur kan vi då känna oss säkra på någonting? Med denna glipa i bakhuvudet får till och med något så ordinärt som kaotiska flyttbestyr en ödesmättad stämning av hotfullhet.
I det här avseendet skulle man alltså kunna säga att Barker skapat en gotisk dubbelhet i hela romanen, då han sätter en extremt kroppslig ”horror” mot en nästan lika extremt själslig ”terror”. Temat är ”terror” medan berättelsen i sig och språkbruket är ”horror”.
Jag läste Barkers bok inom ramen för en litteraturkurs, vilket gjorde att min läsning blev betydligt noggrannare än den annars sannolikt hade varit. Jag tror att den vann på det eftersom jag i vanliga fall tenderar att hänga upp mig mycket på den historia som berättas. The Hellbound Heart har dock kvaliteter som snarare ligger i berättargrepp, stämningar och språkbruk och fördelen är att dess slimmade format uppmuntrar till en mer eftertänksam läsning. Det är en bok som jag tror att jag kommer att återvända till både en och två gånger.
P.S. Jag behöver väl inte påpeka för mina välinformerade läsare att The Hellbound Heart ligger till grund för Barkers ikoniska film Hellraiser? D.S.
På ett sätt befinner sig tolvårige Danny Morrison i ett ganska avundsvärt läge. Han har haft oerhört svårt att acceptera sina föräldrars separation och skilsmässa. För att inte snacka om mamma Susans nye kille, Rick. Och nu hör Danny Rick klart och tydligt säga till en annan person att han, Rick, bara accepterar Danny för att skapa lite tomtebolycka med Susan (som dessutom hunnit bli gravid med Ricks biologiska barn).
Kruxet är bara att (1) Danny gömt sig i Ricks bil när han hör detta och (2) Rick strax därefter sticker ned den föredetta brottskompanjonen Ray. Skräckslagen tvingas Danny titta på medan Rick gör sig av med alla bevis för brottet vilket innebär att ingen tror på Danny när han strax därefter berättar sanningen för pappa Frank.
Frank är emellertid en hyvens kille som har en oerhört nära relation med sin son. Och även om han inte trott Rick kapabel till sådana dåd har han knappast välkomnat ex-fruns nye partner med öppna armar. Kanske också lite, lite beroende på att han är rädd för att Danny i slutänden ska tycka bättre om Rick än om honom själv? Och varför inte, Rick har en väldans massa pengar och har på kort tid gjort sig både känd och omtyckt i den lilla kuststaden där Franks familj bott i generationer.
Men eftersom Frank alltså tror på sin sons utsagor tar han också på sig att försöka bevisa att Rick är en ful fisk. Samtidigt som Rick hotar Danny till livet om han inte håller snattran.
Det kommer inte som någon större överraskning att regissören till Domestic Disturbance, Harold Becker, också står bakom thrillers som Sea of Love, Malice och Mercury Rising. Sea of Love är ju bra på riktigt men de övriga exemplen är standardthrillers på samma sätt som Domestic Disturbance är en standardthriller.
Filmens styrka, i den mån den har någon, ligger i rollbesättningen eftersom John Travolta är lika bra på att spela good guy som Vince Vaughn är på att spela bad guy. Särskilt Vaughn kan få till ett nollställt ansikte som ser ganska hotfullt ut. Och ska man enbart gå på utseende (fysiognomik ftw!) blir jag inte särskilt förvånad när det visar sig att Vaughn hamnade i ett barslagsmål under filmens inspelning. Den som däremot kanske blev lite förvånad är Steve Buscemi som faktiskt blev skadad i holmgången. Buscemi spelar förstås Vaughns föredetta kompanjon som blir nedstucken.
Just den där nedstickningen är dock något som jag fastnar lite på eftersom jag inte hade en aning om att ett hugg i ryggraden med typ en syl är omedelbart dödande men inte lämnar en enda blodsdroppe från sig. Buscemis rollfigur ligger ändå ett tag i Ricks bil men det enda Ricks verkar behöva bekymra sig för att är torka bort eventuella fingeravtryck med en vanlig näsduk.
Med alla filmer som på femtielva olika sätt beskrivit fuck up-pappor efter en skilsmässa är det på ett sätt ganska trevligt att får hänga med Travoltas Frank som verkar vara en både omtänksam och närvarande fadersfigur. Och eftersom filmens alla sympatier enbart hopas på hans planhalva blir det heller inga obehagliga stalker-vibbar när han försöker göra vad som är bäst för sin son. Han vill ju bara skydda Danny och Susan från den erkänt livsfarlige Rick!
Domestic Disturbance torde fungera som en alldeles utmärkt snuttefilt för alla skilsmässopar och barn som kanske känner sig lite missnöjda över att mamma och pappa inte längre är tillsammans. En snuttefilt med ett tydligt standardthrillermönster. Ok, men inte så mycket mer.
alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood
John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.
Karl Arne Blom. Kanske mer känd, särskilt i deckarkretsar, som K. Arne Blom. Något av en doldis i den äldre svenska deckarvärlden, vilken torde överskuggas av främst Sjöwall/Wahlöö och möjligen också Maria Lang. K. Arne Blom skrev dock en hujedans massa deckare under dryga 30 år med start i början av 70-talet. Sedan millennieskiftet tycks författandet däremot mest ha rört olika aspekter av lundensisk historia med titlar som Från långlördag till kvällsöppet – Handelsföreningen i Lund under de senaste trettiotalet åren och Gryning och evighet – Lunds kyrkor österut. Riveting stuff…
Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.
Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.
alt. titel: Ögon i natten, Wes Craven’s The Hills Have Eyes, The Family That Woke Up Screaming, Udyrene, Udyr må dø, Slagterbanden
Vad är väl mer amerikanskt än en road trip över hela kontinenten? Bob och Ethel Carter har släpat med sig jyckarna Beauty och The Beast samt kidsen Bobby, Brenda och Lynne. Lynne kommer i sin tur med vidhängande make Doug samt nyfödda dottern Katie. Tanken är att de ska fira Bob och Ethels silverbröllop även om Ethel kanske hade tänkt sig att göra det på ett lite annat sätt än att köra tvärsigenom den stekheta Nevadaöknen. Brenda tycker också att de skulle kunna snabba på lite så hon får visa upp sin tajta T-shirt bland L.A.’s ”moviestars and fancy cars”.
Rebecka Reté är en kvinna på flykt. Viktiga uppdateringar av internet sker med hjälp av sju nycklar som finns hos sju personer världen över och Rebecka är en av dem. Men nu har pistolförsedda män hotat hennes barn för att komma åt hennes nyckel och det visar sig att hon inte är den enda nyckelbäraren som råkat illa ut. För att skydda alla människors rätt att fläka ut sina privatliv i sociala medier (och icke minst sin egen familj) tvingas Rebecka gå under jorden. Samtidigt måste hon försöka ta reda på vilka det är som är ute efter nycklarna.
alt. titel: Till varje pris, Noe å dø for
”Well, Suzanne, I sure pity the person who says no to you.”
Nej, Suzannes chef Ed på den lokala TV-stationen i småstaden Little Hope i New Hampshire vet inte hur rätt han har. Men så har han egentligen aldrig orkat säga nej på skarpen till sin drivna medarbetare. En som däremot sätter tassen i den björnsaxen är Suzannes man Larry och det ska han komma att få sota för.
To Die For är ytterligare en av de där 90-talsfavoriterna som knockade mig på bio och sedan dess aldrig fallerat att underhålla mig kungligt, nästan oavsett hur många gånger jag ser om dem. Jag minns inte i hur hög utsträckning Nicole Kidman ens hade gett utslag på min filmradar fram tills dess. Men tittar jag på hennes tidigare roller skulle jag vilja påstå att To Die For, åtminstone för min del, var den första filmen där hon på allvar klev ut ur skuggan av att vara Tompa Cruises aussie-fru. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!