Halloween Kills (2021)

Ja, Halloween är i sanning en Dödens Natt i staden Haddonfield. Under 40 år har Michael Myers vansinnesdåd hemsökt staden och på den lokala baren höjer överlevarna Tommy Doyle, Lonnie Elam, Lindsey Wallace och Marion Chambers ett glas för den femte medlemmen i -losers- survivors’ club, Laurie Strode. Föga anar de att Laurie i detta nu ännu en gång tror sig ha besegrat Michael Myers för att därefter bli hoplappad på akuten. Ett rejält knivhugg i magen visar sig tursamt inte vara värre än att några timmar på operationsbordet och lite konvalescens ska kunna ordna upp det hela för Lauries del.

Men säg den lycka som varar för evigt. Barbesökarna blir snart varse Michaels återkomst till Haddonfield. Vi i publiken har dessutom fått åse hur Michael slipper lös från sitt brinnande fängelse och avpolletterar inte mindre än elva brandmän i processen. Tommy, Lindsey och de andra bestämmer sig för att nu får det vara nog! 40 år av rädsla ska exorceras under en slags Halloween-purge under slagorden ”Evil dies tonight!”

Den nya uppföljaren, Halloween Kills, plockar upp föregångaren Halloweens ivriga huvudnickningar i förhållande till föregångarna, trots att den ju egentligen bara låtsas om att originalet existerar. Därför tar Halloween Kills vid direkt där 2018 års Halloween slutade och parkerar dessutom ganska snart en av sina historier på Haddonfields sjukhus, precis som 1981 års Halloween II. Dessutom återkommer en hel del skådisar från tidigare filmer, exempelvis Kyle Richards som Lindsey Wallace, Nancy Stephens som Marion Chambers och Charles Cyphers som dåvarande sheriffen Leigh Brackett. Däremot lyckades man inte håva in Paul Rudd som Tommy Doyle, de skorna fylls istället av Anthony Michael Hall. Vilket i och för sig gör det lite extra roligt när det talas om ”the true curse of Michael Myers”.

Men en film kan ju inte överleva på referenser allena och i många andra avseenden tycker jag att Halloween Kills fallerar ganska så rejält. Inte minst utifrån vad jag minns av föregångaren från 2018. Framförallt känns händelseutvecklingen och manuset både rörigt och klumpigt övertydligt på en och samma gång. Halloween kunde i ganska hög utsträckning falla tillbaka på att sakta men säkert ta sig fram till den av alla emotsedda duellen mellan Laurie och Michael. Halloween Kills kan inte dra nytta av några sådana förmåner och torde ha tjänat på att renodla sitt manus. Jag har inga större problem med en uppföljare som inte enbart handlar om familjen Strode (särskilt som det i det här universat inte finns någon direkt anledning till varför Michael ska hänga upp hela sin existens på att ta livet av just Laurie) men då skulle filmen ha tjänat på att tydligare fokusera på den andra i överlevargruppen.

I nuläget förekommer en salig röra av teman: överlevartrauma och -skuld, rädslans korrumperande effekt, längtan efter hämnd, självstyre kontra förtroende för Systemet och så, som vanligt, Michaels egentliga bevekelsegrunder. Är han ett svart hål av Ondska som aldrig kommer att få nog, en lustmördare som inte bara finner nöje i att döda utan också plåga både offer och efterlevande, en manifestation av våra innersta rädslor, ett djur som dödar på ren instinkt för att därefter dra sig tillbaka till sitt bo?

Jag har svårt att se poängen med återblickarna till 1978 (men jag har förstått att de för andra är det enda som talade för filmen överhuvudtaget) och jag förstår inte heller uttalandet ”If we only knew then, what we know now”. Vad är det man egentligen förstått och vilken skillnad skulle det egentligen göra? Möjligen lider Halloween Kills av mellan-films-syndromet i det att historien egentligen inte har någon riktig vare sig början eller slut? Vad jag minns av Halloween anno 2018 känns Halloween Kills dessutom som klart grisigare när det kommer till dödsfall men inte heller där ser jag riktig poängen med det. Dessutom förekommer direkta konstigheter; som det faktum att bårhuset tycks vara utrustat med stora fönster rakt ut i en korridor, att trycket från en brandslang uppenbarligen inte påverkar Michael Myers mer än en billig blomspruta eller Michaels noggranna arrangerande av vissa offer.

Jag är tvungen att kontrollera årtalet både en och två gånger, men jo, Halloween Kills tycks ha spelats in i sin helhet under 2019. Därmed borde i och för sig manusförfattarna David Gordon Green, Danny McBride och Scott Teems, trots luddigheten, få något slags klärvoajanspris. Ety här har vi alltså inte bara ett fokus på rädslan som den ultimata ondskan, vilken förvandlar hederliga människor till en rå och primitiv lynchmobb och som aldrig kan utplånas med våld allena, utan också ett kaosartat akutintag med människor som kliver över varandra för att få svar på just sina frågor samt ett mer eller mindre hjälplöst välfärdssystem (vare sig det handlar om sjukhuspersonal eller poliser). Banne mig om inte till och med ordet ”lockdown” förekommer i sammanhanget.

Här finns också ett par scener som lyckas höja även min puls och Jamie Lee Curtis är fortfarande badass (fast väldigt mycket mindre – tack för det, manuset…). Så allt är inte nattsvart när det kommer till Halloween Kills men jag har svårt att ta mig förbi besvikelsen över att den skulle kunna ha varit så mycket bättre men lite större manusomsorger. Men i och för sig, David Gordon Green & Co. får en chans till – Halloween Ends är på g med premiär i oktober.

Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

För att komma bort från allt detta åker han till sommarhuset vid Dark Score Lake. Där tycks han verkligen få kontakt med både Jos ande men också en annan, och mer illasinnad, entitet. Och istället för att upphöra blir hans mardrömmar allt mer levande. Förutom dessa paranormala upplevelser träffar Mike också Mattie och Kyra Devore. Mattie befinner sig i en vårdnadstvist om Kyra gentemot sin ondsinte svärfar Max Devore, bygdens starke man, och Mike bestämmer sig för att hjälpa henne.

Mick Garris strikes again! Denna gång i form av en miniserie om 2 avsnitt à ca 80 mins. Nu ska jag inte påstå att exempelvis Desperation var ett mästerverk för att manuset då skrevs av King själv men jag tycker att Bag of Bones blir ett otroligt tydligt exempel på den börda, vilken allt för många King-adaptioner släpar på.

Romanen Bag of Bones är en mellan-King för min del. Jag har kallat den för ”en allt för klassisk spökhistoria […] som King gjort alltför lite med”. Men jag hänger ändå med på läsfärden eftersom författaren är så jäkla flyhänt med att knåpa ihop en engagerande berättelse. Mervärdet i Bag of Bones som bok ligger alltså i fluffet, vadderingen; miljöbeskrivningar, småstadssammanhållningen, Mikes författarmödor. Men – jag tror ni vet vart jag vill komma med detta – i en miniserie måste ju allt detta fluff trimmas bort för att komma åt den historiska märgen. Och då står vi alltså där med en föga originell eller överraskande spökhistoria.

Som vanligt när jag sett flera liknande produktioner på raken börjar jag undra om jag blivit en smula avtrubbad, men rent produktionsmässigt är Bag of Bones inte så hemsk. Annabeth Gish i rollen som Jo får tyvärr inte så mycket att göra eftersom hon är ett spöke under 99% av speltiden. Man kan dock konstatera att hon ser anmärkningsvärt välbevarad ut när hon blivit CGI-rammad av en stadsbuss. Samt att hon målar fullkomligt fruktansvärda tavlor, vilka pryder snart sagt varenda vägg i huset. Jag misstänker starkt att det egentligen är de som hennes make får mardrömmar av.

Pierce Brosnan ger sin Mike de grå tinningarnas charm samt en lätt stel kroppshållning vilken antyder korsettbärande för att hålla in lilla maggen (VSB: vi ser honom aldrig med bar överkropp). Han får gott om möjligheter att ligga på golvet och yl-råma av sorg, alternativt skratta vansinnigt, men det är på det hela taget ganska ok.

Det som inte blir lika ok är relationen mellan honom och Melissa Georges Mattie. Utan tiden som krävs för uppbyggnad av en någotsånär övertygande maj-december-relation blir det tamejfan nästan katastrof. Till en början är Brosnan lite avvaktande och det är George som får vara ganska på. Vilket i sin tur absolut kan skrivas upp på kontot hjältedyrkan (han är ju ändå en bästsäljande författare) och förtjusningen i någon som för en gångs skull står på hennes sida och inte svärfaderns. Men när han kommer på middag för första gången välkomnar hon honom med att peka lite ansträngt på förklädet som pryds av texten ”Kiss the cook” och sedan luta sig framåt med trutande läppar. Brosnan ser ungefär lika överrumplad ut som vi tittare känner oss men lutar sig sedan pliktskyldigt in i kyssen som föga förvånande framstår som otroligt obekväm.

Förutom den där CGI-bussen jag nämnde ovan uppfattar jag att produktionen jobbat en hel del med makeup och dockor vilket förstås är tacknämligt. Däremot märks det väldigt tydligt att man knappast haft cash eller kompetens nog för att skapa trovärdiga rester av 30-talet i nutiden. De gamla stenkakorna med Sara Tidwells inspelningar låter alldeles för bra (särskilt som de spelas upp på en gammal trattgrammofon) och den lilla svart-vita filmsnutten som Mike plockar fram på sin padda tycks sväva någon millimeter ovanför skärmen och är lite för snygg, den också.

För att använda Kings eget vokabulär – miniserien Bag of Bones är det skramlande skelett som återstår när man skalat bort allt det som gör romaner någorlunda läsvärd. Mer trist än direkt dålig. Men för all del, vi slipper åtminstone avslutande ord i stil med ”It wasn’t a ghost story, it was a love story”.

X3: Thrillers i korthet (1996-2011)

The Gun Seller (1996)

Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.

I The Gun Seller blir föredetta arméofficeren Thomas Lang indragen i en konspiration som inbegriper säkerhetstjänsten i både Storbritannien och USA samt den undersköna dottern till en vapenhandlare som hotas till livet.

Som författare jobbar Laurie hårt med sammanbiten sarkasm och understatement-humor. I det avseendet börja jag efter ett tag undra hur underhållande det egentligen skulle vara att befinna sig i Thomas Langs sällskap någon längre tid eftersom karln inte tycks kunna öppna käften utan att något säga något bitskt. I den meningen finns det väl kanske vissa möjligheter att Lang faktiskt tjänar som någon slags föregångare eller utgångspunkt för tidigare nämnda Gregory House.

Men kan man svälja den genomgripande stilen eller kanske till och med tycker att den är riktigt underhållande är The Gun Seller ingen oäven roman i konspirations-och-undercover-thrillerfacket. Här finns tillräckligt med vändningar och överraskningar (samt Lang-cynism) för att tillfredsställa de mindre kräsmagade.

Ascension Day (2007)

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om John Matthews var korkad eller smart när han döpte sin thriller till Ascension Day. Å ena sidan är det inte alldeles enkelt att hitta sagda thriller bland alla sökträffar. Å den andra kanske ett par av alla de som från början ville veta lite mer om Kristi Himmelfärdsdag slutar sökningen med att spontanköpa en bok.

Tyvärr finns det risk för att bokköparna blir besvikna. Det hela är en konspirations- och advokatthriller där den unge Jac McElroy i elfte timmen tar över som advokat för den dödsdömde Larry Durrant. Med nya, fräscha ögon börjar han undersöka möjligheterna att få Larry frikänd från mordet han dömdes för och det visar sig vara en vansklig affär för både honom och hans klient.

Tyvärr finns det allt för många andra, och bättre, exempel i exakt samma genre för att jag ska ha särskilt mycket fördrag med Matthews. Hans försök att både dra ut på spänningen (vem står egentligen bakom Larrys fällande dom?) och skapa en känslomässig bakgrund för sin advokat-huvudperson (Jacs far var en pank drömmare, frågan är om sonen ska följa i sin faders fotspår eller sikta högre vad gäller social status?) blir mest trista och långdragna.

Ascension Day är inte dåligt skriven rent hantverksmässigt men alldeles för generisk och utdragen för att det ska vara något att rekommendera.

The Stonehenge Legacy (2011)

Stonehenge. Evigt uråldrigt, evigt fascinerande. En given skådeplats för en lika uråldrig kult vars makt inte förminskats nämnvärt under det 21:a århundradet. Men som inom alla kulter krävs offer för att vidmakthålla stensättningens krafter. Den här gången har dock kultmedlemmarna tagit sig vatten över huvudet när ett av de tänkta offren visar sig vara dotter till den amerikanske vicepresidenten.

Jag får en känsla av att författaren Sam Christer siktat på något i stil med The Da Vinci Code, men lyckas inte skapa vare sig samma tempo eller inspirationskraft som genrens nestor Dan Brown. Romanen sägs vara packad med ”codes, symbology, relentless suspense, and fascinating detail about the history of one of the world’s most mysterious places”, vilket måste sägas vara en sanning med modifikation. Jag är rätt säker på att det skulle gå att hitta mer fascinerande fackböcker om Stonehenge och dess historia.

The Stonehenge Legacy är en hyfsat underhållande thriller och mysterium men romanen är långt ifrån minnesvärd. Ok att ha med sig på en flygresa eller som badrumslektyr men inte mycket mer än så.

X (2022)

Jag vill gärna tänka mig att Ti Wests hjärna spann loss första gången han såg The Cabin in the Woods och började fundera på alla andra val som kidsen i den filmen kunde ha gjort för att möta sin predestinerade undergång. Som att hyra stugan av äldre paret Howard och Pearl exempelvis.

The Northman (2022)

Den unge prins Amleth tvingas åse hur hans far, kung Aurvandill, mördas av hans farbror Fjölnir (hädanefter lämpligen omdöpt till Fjölnir den broderlöse). Svärandes evig hämnd flyr Amleth över havet mot ett ovisst öde. Flera år senare har han lyckan att tillhöra ett gäng som gillar att snaska flugsvamp och klä sig i vargskinn innan de attackerar oskyldiga bosättningar i syfte att plocka åt sig lite fräscha trälar.

Where the Crawdads Sing (2018)

Biologen Delia Owens skönlitterära debut, Where the Crawdads Sing, tycks ha blivit en osannolik succé. Omslaget på min utgåva skryter med ”Over 5 million copies sold worldwide!” och i Sverige ska den ha blivit framröstad i något sammanhang som ”Årets bok”.

American Psycho (1991)

Omtitten på Mary Harrons American Psycho-adaption med Christian Bales numera klassiska prestation som Wall Street-stekaren Patrick Bateman gav mig sparken i baken jag behövde för att än en gång ta mig an Bret Easton Ellis nästan tio år äldre förlaga.

American Psycho (2000)

Möt Patrick Bateman. Snuskigt rik. Wall Street-snubbe. Platinum American Express. Snygg fästmö. Fixar 1 000 crunches på ett träningspass. Som samtidigt får panikångest inför utsikten att inte ha det flottaste och mest sofistikerade visitkortet eller få ett dåligt bord på middagsrestaurangen. Eller ännu värre: inte ens kunna fixa en bokning på någon av innerestaurangerna.

No Time to Die (2021)

Nej, inte har James Bond och hans käresta Madeleine Swann tid att dö. De har ju ”all the time in the world” försäkrar en fårad Bond sin ungdomliga hjärtevän. Men, eftersom detta är en idyll som målas upp redan innan förtexterna börjat rulla krävs det inte ens en grundkurs i filmvetenskap för att lista ut att det knappast kommer att fortsätta i det spåret

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.