You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.

Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.

Som exempelvis när det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté finner generalsekreterare Josef Stalin på golvet i sin privata datja, ”lying in a pool of indignity”. Till att börja med måste det klargöras om den älskade (för att inte tala om fruktade) ledaren eventuellt kan komma att återhämta sig. Ett problem så gott som något i ett Moskva där alla kompetenta läkare antingen blivit avrättade eller skickade till Gulag för att undanröja tidigare potentiella hot mot generalsekreterarens liv.

Men när det står utom allt tvivel att Josef Stalin verkligen är död tar de riktiga intrigerna vid. Säkerhetschefen Lavrentij Berija är snabb som såpad gepard när han spärrar av hela staden och låter sin egen säkerhetstjänst NKVD ta över. Av förklarliga skäl blir några av de andra medlemmarna lite nervösa över detta tilltag (däribland en viss Nikita Chrusjtjov) och försöker raskt se till att skaffa sig egna fördelar, om det så bara gäller att komma först ut från parkeringen.

Vilken trevlig överraskning det här var då! Blotta upptakten, där en stackars radiodirektör håller på att gå upp i atomer av stress över att bestämma från när man ska börja räkna de 17 minutrar som ska ha gått innan han måste ringa upp generalsekreteraren, sätter den tragikomiska tonen nära nog perfekt.

När vi sedan går vidare blir det en läcker kontrastering mellan de extremt sovjetiska miljöerna och herrar med ryskklingande namn, vilka samtidigt låter som om de snarare skulle höra hemma i en tidigt Guy Ritchie-rulle. Förutom då Steve Buscemi och vem hade kunnat ana att hans patenterade Tarantino-roll skulle funka så bra som Nikita C? Samma kontrast uppstår hos den bastant ryska hushållerskan som flöjtar ”Oh, comrade Staaalin” när hon kommer med generalsekreterarens frukost.

Fortsättningsvis är det klassiska soundtracket som bland annat ackompanjerar Berijas dödspatruller oerhört träffsäkert i all sin dramatik. Liksom marskalk Georgij Zjukov teatraliska entré med bröstmedaljerna klirrande som på en kristallkrona. De överdådiga förberedelserna för generalsekreterarens begravning skulle lika gärna ha kunnat gälla en extravagant bal. Och de bisarra kommissionsmötena där besluten förr eller senare alltid blir enhälliga när hand efter hand mer eller mindre frivilligt sträcks i luften (”Carried u…na…nimousl…y”).

Samtidigt som The Death of Stalin är väldigt rolig lyckas filmen samtidigt att förhålla sig till den situation som den faktiskt utspelas i, alltså en stalinistisk diktatur där ingen går säker och paranoian härjar fritt. Jag tycker inte att framställningen trivialiserar de mänskliga offer som Stalins terror skördade eftersom den hela tiden fokuserar på männen i toppen och deras småsinta kamp sinsemellan. Allt går att vrida och vända till både fördel och nackdel, den som har tillräckligt med makt kan handskas med sanningen som vilken leksak som helst och det finns alltid någon längre ned i hierarkin som kan utses till syndabock. Särskilt slutet gör att man sätter skrattet i halsen och det på ett sätt som gör att jag inte har något emot andnöden.

Ännu en film från Stockholm filmdagar. Jag fick dock känslan av att jag var rätt ensam om att tycka om The Death of Stalin.
Jojjenito

Annonser

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Som Happy End startar skulle filmen nämligen lika gärna ha kunnat vara en skräckfilm. Vi får se hur en anonym mobilfilmare ondgör sig över sin deprimerade mamma och experimenterar på sin hamster med mammas piller. Kanske man skulle kunna uppnå hamsterresultat även på mamma om man bara använde lite fler piller?

Sedan kastas vi raskt över till familjen Laurent där familjeföretaget sitter i knipa efter en arbetsplatsolycka. Tillträdande chefen Pierre hanterar inte det hela särskilt finkänsligt och hans mamma Anne har vissa åsikter om både hans bemötande mot arbetsmiljöinspektörer och vinintag.

Det är i den här fullständigt dysfunktionella mixen som den unga Eve kastas in. Annes bror Thomas är nämligen Eves biologiska far men de har inte träffats på många år. Nu måste emellertid Eve nu komma och bo hos honom, nya hustrun Anaïs och lille Paul eftersom Eves mamma ligger på sjukhus efter en tablettöverdos. And hilarity ensues…

Nå, det beror väl lite på vad man tycker är roligt. Döda föräldrar? Livströtta åldringar? Det där lätt skeva förhållandet till sex och smärta som regissören tycks vara så förtjust i? Vissa i publiken på den visning jag bevistade tyckte åtminstone att Haneke är höjden av komik. Det räckte med att en rollfigur svarade ”Nej” på en fråga för att riva ned skratt. Själv ställer jag mig mer tveksam.

Jag ska villigt erkänna att Haneke är mer eller mindre fenomenal på att successivt trappa upp ett tryck i sina filmer. I fallet Happy End understryks den känslan av att i alla fall jag sitter på helspänn för att ens fatta vad som pågår och vem som är vem eftersom vi inte får mycket gratis i det fallet. Dessutom hopar sig förstås också frågorna omedelbart: är Eve en samvetslös mörderska som vid första tillfälle kommer att ”tappa” sin lille halvbror i golvet eller ge honom en ammoniakgrogg?

Inte är det mycket mer avslappanat i den övriga familjen Laurent heller. Förhållandet mellan Anne och Pierre är lika dysfunktionellt som det mellan Eve och Thomas, om inte mer. När sonen uttrycker självtvivel blir hon honom inte svaret skyldig: ”Du är inte värdelös. Du är ju MIN son…” Det finns också vissa tecken som tyder på att såväl patriarken Georges, sonen Thomas och så slutligen Eve kan vara hyfsat kallsinniga när det gäller att få saker och ting som de vill ha dem. Möjligen ska hänvisningarna till mobilfilmer och märkliga Youtube-inslag på något sätt förstärka den här känslan av distans.

Tyvärr har jag samma problem med Happy End som med de flesta av Hanekes filmer som jag sett hittills – den känns poänglös. När sista ordet är sagt fattar jag inte vad regissören vill säga med filmen. Vill han säga något överhuvudtaget med den? Jag gissar att det kan vara en anledning till att Funny Games är den av hans filmer som jag tycker bäst om. Där får nämligen poänglösheten i sig en poäng, i och med att våldet som drabbar filmens familj synes så slumpartat.

Som så ofta annars undrar jag dessutom över titeln. Haneke är verkligen ingen regissör som sätter en ära i att leverera några Happy Ends, vare sig det gäller känslor, för- eller utlösning.

Happy End var också första filmen ut för min del på årets Stockholm filmdagar. Vad tyckte de andra filmspanarna om Hanekes lyckliga slut?
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

Det finns en klassisk Monty Python-sketch som heter ”The Dull Life of a City Stockbroker”. Där travar Michael Palin omkring med plommonstop, portfölj och paraply och är precis så dödligt tråkigt som man föreställer sig att en börsmäklare är. Samtidigt händer det fullkomligt surrealistiska saker runtomkring honom – otrohet, mord och storviltjägare.

Läs hela inlägget här »

Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

En lineup som innehåller namn som Sarah Michelle Gellar, Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Phillippe, Selma Blair, Brandy, Joshua Jackson och Reese Witherspoon – could it BE more 90’s?! En klassisk betoning som för övrigt återupprepas i en av dagens filmer.

Läs hela inlägget här »

Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Läs hela inlägget här »

Det skulle vara mig fullkomligt främmande att generalisera för att ta billiga poänger men det känns som om svensk deckarlitteratur tog en ny vändning för ett antal år sedan, kanske mot slutet av 00-talet. Berättelserna blev otrevligare, realismen råare och detaljerna vidrigare.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg