Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre (2020)

Max Brooks är en författare som torde kunna agera som poster boy för devisen ”att göra dygd av nödvändigheten”. Han är associerad till både Modern War Insitute vid militärskolan West Point samt Brent Scowcroft Center for Strategy and Security vid tankesmedjan Atlantic Council och har i och med Devolution publicerat ännu en bok som handlar om vikten av att vara åtminstone en gnutta överlevnadspreppad.

En gnutta som invånarna i det lilla boendekollektivet Greenloop helt saknar. Under ledning av tech-entreprenören Tony Durant har man försökt skapa det ultimata Gröna Samhället i nordvästra USA men utan att ge avkall på särskilt många av det moderna stadslivets bekvämligheter. Tack vare uppkoppling och grön energiproduktion ser det hela ut att vara en otvetydig framgång. Att man sedan kan behöva stå ut med en del…speciella personligheter som samlats kring Tony Durant är förstås en annan sak.

Greenloop rymmer såväl egenkära akademiker som woke-uppblåsta bakteriefobiker, alla uppfyllda av sin roll som världsförbättrare. Hit kommer också Kate Holland och hennes man Dan, främst i syfte att försöka vila upp sig och lappa ihop ett äktenskap på upphällningen. Kate har fått tillgång till det exklusiva boendet genom sin advokatbror som var en av de första som hoppade på Greenloop-tåget.

Men vad som ska bli smärtsamt uppenbarat för alla inblandade (en läxa som Henry David Thoureau aldrig behövde lära sig) är att Greenloops existens och gröna vågen-succé bygger på ett välfungerande samhälle runtomkring dem. Någon annan måste tillhandahålla matvaror, fixa nödvändiga reparationer och se till att kontakten med yttervärlden funkar som den ska. Så när den närliggande vulkanen Mount Rainier släpper ifrån sig en katastrofal lahar (slam- eller lerlavin) som skapar kaos i yttervärlden upptäcker Greenloops invånare att de helt plötsligt är strandsatta i Washingtons oändliga vildmarker. Och de är inte ensamma…

Undertiteln till Devolution gör förstås att man som läsare inte behöver undra särskilt mycket över vad som göms i skogen tillsammans med Greenloop. Snarare handlar det i sann Hitchcock-anda om att invänta de första tecknen på att något inte står rätt till. Upplägget påminner därför en hel del om The Descent där en redan nästintill omöjlig, men realistisk, överlevnadssituation övergår i något mer fantastiskt och ännu mer omedelbart livshotande.

Till skillnad från Max Brooks tidigare böcker – The Zombie Survival Guide och World War Z – berättar Devolution som synes en sammanhängande historia med ett och samma persongalleri. Vi får till och med en tydligt utpekad huvudperson i form av Kate eftersom hela berättelsen om ”the Rainier Sasquatch Massacre” kommer från hennes återfunna dagbok.

Rent framställningsmässigt fortsätter alltså Books med sin mockumentär-stil från framförallt WWZ. Dagboksanteckningarna är också interfolierade med belysande excerpter och intervjuer ”after the fact” för att skapa lite mer liv i berättelsen. På det hela taget tycker jag att det fungerar, ett bra dagboksupplägg skapar utan tvekan ett större engagemang i berättelsen, men bara till en viss gräns. Tyvärr blir den eviga found footage-frågan till slut allt för svår att ignorera: ”Varför fortsätter berättaren att filma/skriva?!” Brooks försöker tydliggöra att överlevnad kräver en enorm insats vad gäller både tid och kroppsarbete men kan därmed inte riktigt balansera den tonvikten mot det faktum att hans huvudperson spenderar vad som rimligtvis bör vara redigt många timmar på att skriva ned sin redogörelse.

Överhuvudtaget är kanske Devolutions största styrkor också dess största svagheter? Beskrivningen av Greenloops invånare och deras minst sagt blåögda förhållande till världen och naturen är rolig men inte särdeles subtil. Å andra sidan vet vi ju att det absolut finns folk som exempelvis skulle tycka att det var taskigt att skada en puma när den faktiskt ännu inte lemlästat någon människa (samtidigt som de skulle skrika halsen ur sig när sagda lemlästning hunnit äga rum). Titelns alludering till processen som äger rum när människor blir riktigt, jävla pressade är kanske inte riktigt så intressant som jag uppfattar att Max Brook tycker att den är. Snarare känns den lite spekulativ. Men visst, han har ju viss fackkunskap i frågan som jag saknar och ger också röst till den fackkunskapen genom glaskonstnären och Balkankrigsöverlevaren Mostar.

Devolutions främsta behållning för min del blev påminnelsen om att det kanske inte är helt fel att i alla fall försöka vara en liten smula förberedd på att klara sig utan uppkoppling, el, färskvaror och i värsta fall vatten under ett par dagar. Men åtminstone det där med uppkopplingen känner jag mig själv ganska trygg med. Åtminstone rent underhållningsmässigt; i det här hemmet finns fortfarande välfyllda bok- och DVD-hyllor. Och eftersom jag klagade en smula på genusperspektivet i WWZ måste jag väl i rättvisans namn också tydliggöra att Brooks sett till att räta upp det rejält i Devolution.

Av Max Brooks hittills tre romaner lägger sig Devolution bekvämt i mitten. Författaren lyckas inte nå samma känslomässiga och trovärdiga nerv som i WWZ men har samtidigt skapat en underhållande och engagerande historia som för min del vida överglänser TZSG.

Nightmare Symphony (A Peacock’s Tale) (2020)

”That was intense!” utbrister regissören Frank LaLoggia glädjestrålande efter ett klipp från sin egen kommande film A Peacock’s Tale. Detta uttalande bevisar med all önskvärd tydlighet att Frank LaLoggia inte kan ett skit om film överhuvudtaget. Det enda som skulle kunna överträffa den bevisningen skulle möjligen vara att Frank LaLoggia gått med på att spela någon slags självrefererande huvudroll i Domiziano Cristopharo och Daniele Tranis Nightmare Symphony.

För att ta det från början. Frank LaLoggia är alltså en tvättäkta amerikansk regissör och skådis. Född 1954 och med 7 skådis- samt 3 regissörscredits på IMDb. I Nightmare Symphony spelar han regissören Frank LaLoggia som på plats i Kosovo ska försöka avsluta sin senaste långfilm, A Peacock’s Tale, tillsammans med klipparen Isabella.

Det går sådär för Frank. Hans tillfälligt hyrda lägenhet ser ut som knarkarkvarten Gud glömde, komplett med sådana här gröna formgjutna plastutomhusstolar i köket. Till granne har han den konstant berusade och påstridige Ilir och regissören blir dessutom förföljd av skådespelaren David som eventuellt vill få en roll i hans nästa film. (Bara ett tips i alla välmening, David – försök en annan taktik än att kasta dig över din presumtive arbetsgivare och på ett avgjort aggressivt och hotfullt sätt skrika dennes namn i örat på honom.)

Manusförfattaren Antonio kommer för att ta sig en titt på mästerverket och blir asförbannad eftersom Frank tvingats till diverse eftergifter av producenten Fernando. Fernando kommer i sin tur för att meddela två saker: (1) hans älskarinna Debbie ska ha en roll i Franks nästa film och (2) de sex veckor som var avsatta för postproduktionen av den nuvarande filmen har krympt till en. Klipparen Isabella visar att hon har dyskalkyli när hon försöker trösta Frank med orden ”Vi kan jobba på helgen” (sex 40-timmarsveckor är 240 timmar. 24×7 timmar kommer upp i blott 168). Med eskalerande mardrömmar närmar sig Frank sammanbrottets rand.

Alltså…det här var så dåligt att resten av texten lika gärna skulle kunna bestå av ett par-, trehundra gråtskrattemojis. Möjligen ges en ledtråd till filmens kvalitet när man tittar på Cristopharo och Tranis samlade produktion hittills på IMDb. Bägge började vara aktiva som regissör, respektive fotograf, under 00-talet men har till dags dato ändå fått ur sig mellan 40 och 60 filmer. Knappast toppkvalitet på alla kan man ana. Dessutom är det filmer med titlar som Grindsploitation 3, Confessions of a Necrophile Girl och VigasioSexploitation Vol.1. Produktioner där jag helt fräckt och fördomsfullt antar att målgruppen inte är överdrivet intresserad av sådant som manusmässig kvalitet.

Mitt intryck är att Cristopharo och Trani klämt en massa gialli, eller i alla fall en del Dario Argento och Lucio Fulci (som filmen är dessutom tillägnad. Fan, inte ens han borde se det som en ära…). Men istället för att lära sig något om bilder, scener, stämning och visuell finess har de nöjt sig med att snatta väl valda delar rakt av och sedan ”skapa” denna vedervärdiga produktion.

Fotot är fult, skådespeleriet är undermåligt, många scener är alldeles för utdragna (och då är filmjäveln ändå bara 78 minuter lång) och effekterna är halvdana. I princip allt ser tattigt och billigt ut. Mördare är utstyrd i vad som bör vara världshistoriens mest opraktiska förklädnad. Manuset, i den mån det ens existerar, har slängt ihop en massa mer eller mindre orimliga mordscener (men absolut, de som tas av daga är i alla fall oftast rollfigurer som är en del av handlingen) och sedan, när kamelens rygg är på väg att knäckas av halmstråna, avfärdar det hela med en handviftning och en högst tunn väv av livet-som-imiterar-dikten och ”our destiny has become yours, Frank”.

Nej, det här var riktigt, jävla uselt. En film som Nightmare Symphony har helt enkelt inget existensberättigande.

M3GAN (2022)

alt titel: M3gan, MEgan

Hur många föräldrar har inte satt sitt hopp till artificiella barnvakter, bara för att sedan bli besvikna på dem? Från Hoffmans droppar, via TV och videon, till paddan. Antingen utgör de inte tillräcklig distraktion eller också står det snart klart att de utgör fel sorts distraktion.

Men nu behöver föräldrar världen över inte oroa sig längre. Säg hej till M3gan, dockan som i leksaksförklädnad egentligen är förälderns bäste vän. Oförtröttligt kommer den självlärande roboten att lära dina barn såväl intressanta fakta, som vett och hyfs. M3gan lessnar aldrig på att läsa godnattsagor eller trösta småttingar när de är ledsna. Kanske lite i dyraste laget, men kan du egentligen sätta ett pris på den egentid du får ut av köpet? M3gan är helt enkelt en både oumbärlig och perfekt partner för ditt barn.

Men…någorlunda vana skräckfilmskonsumenter vet ju redan att det inte finns något som den perfekta teknologin… Särskilt inte som den styrs av en algoritm för självlärande som konstruktören Gemma knappt själv förstår sig på. Exakt hur det är möjligt att programmera ett AI som ska “optimise its objective function” utan att veta riktigt hur det gått till kanske vi inte ska fördjupa oss i…

Fördelen med M3gan är att regissör Gerard Johnstone och manusförfattare Akela Cooper efter ett tag signalerar att de knappast förväntar sig att publiken ska ta deras film på blodigt allvar. Inledningen är allvarlig så det räcker, när Gemma förlorar sin syster samt svåger (och lilla Cady sina föräldrar) i en tragisk plogbilsolycka. Gemma tar sig an systerdottern men vet inte riktigt hur hon ska hantera den sörjande flickan, van som hon är vid att kunna ägna sig helhjärtat åt sin karriär som leksaksmakare. Men i arbetet med M3gan kan hon ju kombinera de två. Win-win!

Cooper var manusansvarig för 2021 års vattendelare i skräckfilmskretsar, Malignant, men har lyckligtvis tonat ned de värsta galenskaperna i M3gan. Däremot upplever jag att hon förlitar sig i hög grad på välbekanta skräcktroper för att vi i publiken inte ska ifrågasätta särskilt mycket, exempelvis när Gemma anger att M3gans “prime directive” är att skydda Cady från “physical and emotional harm”. Det säger sig självt att en nioåring som förlorat sina föräldrar löper stor risk för “emotional harm”.

Samma troper påverkar rimligtvis M3gans klädsel, eftersom det inte finns någon annan anledning än skrämselpotential att klä ut henne som en viktoriansk flickunge istället för i några mer nutida plagg. Samt frånvaron av det kollektiva ångestvrålet från en kader GDPR-jurister när det visar sig att M3gan har en automatisk inspelningsfunktion.

På samma sätt som Cooper tyglat sig själv en smula jämfört med Malignant får också Johnstone ut helt ok rollprestationer från Allison Williams som Gemma (kusligt lik Jennifer Garner) och duktiga Violet McGraw (bland annat bekant från The Haunting of Hill House som lilla Nell). Möjligt att Gemma mot slutet plötsligt blir lite väl förståndig, inkännande och vältalig gentemot sin plågade systerdotter men det är samtidigt en vändning jag unnar dem.

Skådismässigt bör dock Amie Donald i rollen som M3gan vara förtjänt av ett särskilt omnämnande. “Dockans” rörelsemönster blir mer och mer organiskt vartefter filmen fortskrider. Det är inte utan att slutfajten till och med bjussar på lite meta- (eller åtminstone underhållande referens-)vibbar tack vare blinkande lampor och en trasig docka som därmed har en fullgod anledning att anta ryckiga rörelser à la klassisk J-horror.

M3gan kommer från Blumhouse och Atomic Robot, vilket gör att jag mer eller mindre förväntat mig de välbekanta skräcktroperna som Cooper bjussar på. Detsamma gäller de välplacerade, men knappast överraskande, hoppa-till-effekterna som alla är av den bekanta “Quiet… Quiet… Bang!”-typen.

M3gan placerar sig utan problem i kategorin “föga överraskande men stabil”. Många pluspoäng kan hämtas hem tack vare att tempot är rappt och speltiden ligger på under två timmar. Konceptet “högteknologisk docka” har i och för sig redan utforskats i 2019 års reboot av Child’s Play men jag kan nog tycka att den viktorianska flickdockan står sig ganska bra i konkurrensen. Jag skulle faktiskt inte tacka nej till Johnstones idé om crossoverprodukten Chucky vs M3gan.

Svøm med dem som drukner (2014)

alt. titel: Simma med de drunknade

Edvard Hirifjell, så bondpojk han är, har alltid vetat att det funnits ett mysterium i hans liv. Han är förvisso uppväxt på sin farfars gård där det odlas potatis och föds upp får. Men när Edvard var fyra år försvann han för några dagar på franska landsbygden efter sina föräldrars tragiska död. Intill denna dag vet ingen vad som hände med honom de där borttappade dagarna.

Eller gör någon det i alla fall? När farfadern dör kan Edvard börja nysta i sitt livs mysterium, vilket först leder honom till Shetlandsöarna och sedan till andra världskrigets slagfält i norra Frankrike. Det ska visa sig att han därmed kan rulla upp en historia som sträcker sig långt bortom hans eget livsöde.

Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av norske journalisten och författaren Lars Myttings Simma med de drunknade. I vanlig ordning när det gäller för mig obekanta böcker som rekommenderats av andra deltagare i vår bokcirkel utgick jag från att den skulle vara ”svår”. Vilket den till min glädje inte alls visade sig vara.

Bara kringelikrokarna kring Edvards livsmysterium är så pass intrikata och intressanta att historien i sig självt hade varit nog för att jag skulle läsa romanen med stor nöje. Men nu kan Mytting dessutom bidra med både ett rikt språk, en känsla för familjetragedier och, inte minst, en ren åder av träkärlek som löper genom det hela.

Det där med träet är kanske inte så överraskande när man betänker att Mytting slog igenom på bred internationell front i början av 2010-talet med en fackbok om just trä, Hel ved. Här har han lyckats omvandla all den där fackkunskapen till en vital del av sin historia, både som hantverk och en tragisk vittnesbörd till krigets fasor. Till synes utan ansträngning knyter författaren ihop Sommes skyttegravshelvete, de norrmän som slogs på tyskarnas sida på östfronten och den tajta relationen mellan Shetlandsöarna och Norge med en falnande trävaruindustri och kärleken till trä i alla dess former. En förening mellan människa och naturråvara i sin bästa form.

Men vår protagonist måste såklart också lida lite hjärtats kval och av de detaljerna är jag kanske inte lika intresserad. Hans relation med den hemlighetsfulla Gwen på ön Unst (ungefär så långt norrut man kan komma och fortfarande vara kvar i Storbritannien) får sitt främsta bränsle genom hennes koppling till hans egen historia, inte genom någon briljant personlig dynamik. Mytting är som bäst när han får beskriva skiftningarna i flambjörkens trä eller de vilda stormarna som attackerar Unst.

Simma med de drunknade bjussar på både fascination och intresse. Kombinerat med det gåtfullas sirensång är romanen en klar rekommendation från den här läsaren.

X2: Alistair MacLean (1957 & 1967)

Alistair Stuart MacLean tycks ha haft en ganska lågmäld uppväxt, en dryg mil från Inverness, innan han med dunder och brak kastades ut i vuxenvärlden. Som 19-åring värvades han till flottan 1941 och verkar sedan ha varit med om både det ena och det andra på världens olika hav innan avskedet 1946.

Väl tillbaka på hemmaplan väntade universitetsstudier och ett läraryrke. Men redan under sin universitetstid hade Alistair börjat skriva och 1955 publicerades debuten HMS Ulysses. Som synes var författaren klok nog att gräva där han stod, vilket lönade sig så bra att han i princip omgående kunde börja ägna sig åt sitt skrivande på heltid. Dryga 30 romaner hann produceras innan bortgången 1987.

MacLean har väl aldrig passerat för finkultur men har utan problem lockat horder av läsare med sin patenterade ”combination of hot macho action, wartime commando sagas, and exotic settings”. Själv passade jag på att hugga två av hans mest välkända böcker, The Guns of Navarone och Where Eagles Dare från 1957 och 1967, vilka torde uppfylla alla de tre tidigare nämnda kriterierna.

Eller kanske inte, ändå? Jag skulle vilja säga att det beror ganska mycket på hur man definierar ”hot macho action”. Det som händer i de bägge berättelserna är förvisso våldsamt så det räcker men samtidigt känns det inte överdrivet macho eftersom bägge utspelas under andra världskriget. Själva beskrivningarna eller berättandet skulle jag inte heller kalla för macho, ett ord som i mina ögon signalerar något mer överdrivet och skrävlande.

Det läsaren snarare får stifta bekantskap är ytterst kompetenta män, vilka utan större åthävor gör sitt jobb. Ett jobb som i bägge fallen i och för sig är extremt riskabelt. Uppdrag vilka utmålas som mer eller mindre omöjliga men som ändå måste göras eftersom Stora Saker står på spel (i den första boken 1 200 brittiska soldaters liv och i den andra de allierades framgång på västfronten). A man’s gotta do what a man’s gotta do. Så ja, jo, kanske lite macho i alla fall då…

Bägge historierna utmärks också av att uppdragen inte bara är riskfyllda, deras framgång hotas också av förrädare och infiltratörer. Ett grepp som jag gissar att MacLean förfinade under de tio år som hann förflyta mellan The Guns… och Where… eftersom det i den senare boken används med betydligt större finess. Där har dubbelspelet upphöjts till skön konst och utnyttjas i lika hög grad för spänningens skull som för att sätta myror i huvudet på läsaren. Men absolut, om alla spionhistorier som inte befinner sig på John le Carré-nivå är macho, så är MacLeans romaner über-macho.

En annan sak som MacLean verkar ha gnuggat under den där tioårsperioden är psykologin hos sina romanfigurer. Nu lyssnade jag i och för sig på dem i ”fel” ordning men jag känner mig rätt säker på att en hel del av de våndor och överväganden som hemsökte vår lilla trupp i The Guns… inte har fått hänga med till Where… Möjligen skulle man också kunna tolka det som att MacLean med blott sin andra roman fortfarande hade en del att bearbeta från sina egna krigsupplevelser medan den självterapin hade fått löpa linan ut innan Where… blev aktuell.

Det var en väldans massa år sedan jag såg filmatiseringen av The Guns… och jag är nästan lite rädd för att återbesöka den eftersom jag minns den som ohyggligt bra. Where… står däremot i hyllan så det var bara att klämma in en titt när suget satte in. Den höjde sig i och för sig något lite med boken i ryggen men jag kan bara inte komma över att Richard Burton är den tristaste karl som någonsin mejat ner nazister i alperna. Det behöver kanske inte ens nämnas att Clintan däremot är über-cool. Förstås.

Ian Fleming blev mer av en positiv överraskning eftersom jag inte hade läst något av honom innan. Men bägge herrarna skriver utan tvekan förbålt underhållande spänningsromaner. Jag skulle utan tvekan rekommendera läsning av dagens romaner. The Guns… för sin skildring av soldatkamratskap och Where… för sitt intrikata dubbelspioneri. Däremot finns absolut en viss risk att man kan börja skönja återkommande och lite lata berättarknep om man läser fler än två Alistair MacLean. Bäst i små doser, kanske.

The Guns of Navarone (1957)

Where Eagles Dare (1967)

Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

alt. titel: Glass Onion, Glass Onion – Knives Out

Världsberömde detektiven Hercule Poirot Benoit Blanc håller på att förgås av leda i pandemikarantän. Men är det något världsberömda detektiver sällan behöver gå särskilt länge utan, så är det mysterier. Blanc får en anledning att kliva upp ur badkaret när det landar en inbjudan från tech-miljardären Miles Bron.

Till Brons grekiska ö kommer också alla hans gamla kompisar, vilka på ett eller annat sätt under årens lopp kommit att stå i stor skuld till honom och hans förmögenhet. Nu finns anledning för dem alla att oroa sig för att deras gås ska sluta värpa guldägg åt dem. Frågan är bara hur långt de är beredda att gå för att se till att stoppa den utvecklingen.

Ända sedan första titten på Rian Johnsons överraskande underhållande Knives Out från 2019 har jag återkommit till den moderna pusseldeckaren ett flertal gånger. Så när jag förstod att Netflix skulle släppa en påkostad uppföljare med Daniel Craig återigen i rollen som detektiv Blanc var det givet att försöka hugga den så snart som möjligt.

Upplägget för Glass Onion är som synes en smula annorlunda än i fallet Knives Out – i centrum står förvisso en riking som utsätter sig själv för fara genom att hota att dra undan mattan för alla de som förlitar sig på hans underhåll. Men upptakten i Knives Out är mordet i sig – pusseldeckarutvecklingen följer bara på det. Medan det här redan från början sägs rent ut att ö-träffen ska ägnas ägnas åt att lösa Miles “mord”. Det tar ett tag för mig att fatta att det hela ska handla om ett sådant där ansträngt, putslustigt mordmysterium à la Cluedo men det dröjer inte länge förrän vi börjar snacka riktigt, blodigt allvar istället.

Glass Onion tar själv udden av den uppenbara pusseldeckarvinkeln genom att låta sin privatdetektiv förklara greppet upprepade gånger. Därmed skapas ett rätt underhållande meta-narrativ där jag bland annat tycker mig känna igen Agatha Christies Evil Under the Sun, The Mirror Crack’d from Side to Side och, förstås, And Then There Were None. Efter Knives Out tror jag att detta var enda vägen Johnson kunde ta med sitt manus eftersom det bara hade blivit fånigt med ytterligare en uppenbar pusseldeckare som inte själv uttryckte sig som en sådan.

Det är sannolikt ett tråkigt påpekande, men jag kan inte komma ifrån att Knives Out var en bättre och mer helgjuten produkt än Glass Onion. The Last Jedi lärde oss att Johnson inte är rädd för att lägga ut den cineastiska texten och med sina 139 minutrar skulle jag säga att Glass Onion tar lite väl god tid på sig. Särskilt som upplösningen utannonseras tydligt under hela filmens gång.

Det är hela tiden både snyggt och underhållande, inte tu tal om den saken, men till slut blir jag lite mätt på allt överdådet. Detaljrikedomen och -noggrannheten påminner till viss del om Wes Anderson. Här förekommer också ett ymnighetshorn av kända cameos, ett grepp som jag generellt upplever som ansträngt. Knives Out klarade dessutom av att berätta sin historia utan att ta till knep som förklarande återblickar. Plus att Ana de Armas sköterska Marta Cabrera gav original-filmen ett större hjärta och engagemang.

Alla på ön är förvisso roliga, men samtidigt hemska och egoistiska människor. Bäst i det här gänget jag om Kate Hudson, som med sin överspelade Birdie Jay är en slags bedagad och betydligt mer korkad version av sin ikoniska Almost Famous-Penny Lane. Edward Nortons Miles Bron låg i sin tur otäckt nära verkligheten med tanke på Elon Musks nyliga Twitter-haveri. Och då ska vi betänka att Glass Onions manus var färdigt till halvårsskiftet 2021.

Som sagt, inte riktigt lika bra som första försöket Knives Out, men fortfarande en förbaskat underhållande film. Återigen finns anledning att reflektera över att dessa två filmer är allt det som Branaghs Christieadaptioner kapitalt misslyckats med.

The Most Dangerous Game (1932)

alt. titel: La chasse du comte Zaroff, Graf Zaroff – Genie des Bösen, Hounds of Zaroff

Vad gömmer sig bakom den bastanta träporten med den olycksbådande portklappen (ett pilgenomborrat monster som håller en medvetslös kvinna i famnen)? Jomen, landsflyktige ryss-greven Zaroff naturligtvis! Han har anledning att festa lite extra den här dagen. Den skeppsbrutne mannen som står vid hans port är nämligen ingen mindre än den världsberömde jägaren Bob Rainsford.

Fortsätt läsa ”The Most Dangerous Game (1932)”

The ABCs of Death (2012)

Om någon film skulle kunna sägas förkroppsliga årets gångna Halloween-tema skulle The ABCs of Death om inte annat vara en konkurrenskraftig kandidat. Hela 26 kortfilmer från Nord- och Sydamerika, Europa, Australien och Asien. Som vanligt när det gäller episodfilmer finns här ett par guldkorn men man måste också sortera igenom en hel del skräp för att komma dithän. Och medan andelen guldkorn inte ligger på mer än runt en femtedel, gör å andra sidan blotta mängden bidrag att det hela rullar på i ganska god fart. Man behöver aldrig lida särskilt länge åt gången om vi säger så.

Fortsätt läsa ”The ABCs of Death (2012)”

El laberinto del fauno (2006)

alt. titel: Pans labyrint, Pan’s Labyrinth

Det visade sig att titten på Guillermo del Toro’s Pinocchio var precis det incitament jag behövde för att äntligen se om regissörens portalverk, El laberinto del fauno. Intressant nog visade sig filmerna dessutom utgöra ett fint radarpar, där likheterna går djupare än att ”enbart” vara berättelser om barn som försöker hantera ett liv i andra världskrigets fascism-skugga.

Fortsätt läsa ”El laberinto del fauno (2006)”

X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Fortsätt läsa ”X3: Fear Street (2021)”