You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.

Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.

Sir Michaels dotter Alicia är måttligt förtjust över att få en styvmor marginellt äldre än henne själv men det är hennes kusin Robert som börjar ana oråd. Robert kommer för att hälsa på sin farbror med vännen George Talboys men den sköna Lucy gör alla möjliga krumbukter för att undvika att träffa George. Till slut försvinner George hastigt och lustigt och trots att allt pekar på att han återvänt till Australien där han gjort sig en förmögenhet på de brutala guldfälten kan Robert inte släppa tanken på att hans vän mött ett oblidare och inte minst ofrivilligt öde.

Till saken hör nämligen att George en gång övergav sin fru Helen och parets unge son George Jr. för att åka till just Australien. På den tiden var de fattiga som kyrkråttor, giftermålet med Helen hade fått Georges far att göra sin son arvlös och inte gjordes saken bättre av att Helens försupne och spelberoende far ständigt behövde extrapengar som paret inte kunde avvara. I hopp om att någon gång i framtiden kunna försörja son och hustru begav sig alltså George iväg till kolonierna. Men när han relativt välbärgad återvänder till hemlandet efter tre år nås han snart av beskedet att hustrun omkommit. George är otröstlig och hade det inte varit för vännen Robert hade han med stor sannolikhet tagit livet av sig.

Nu försöker Robert trots allt ingjuta lite livsmod i sin vän men när George försvinner utan ett spår finns trots allt oron att han ändå till slut gått och tagit livet av sig. Robert vägrar dock acceptera en sådan utgång och lägger ned sin själ i sökandet efter sanningen.

Mary Elizabeth Braddon har med Lady Audley’s Secret skrivit en rafflande sensationsroman av ungefär samma snitt som Wilkie Collins The Woman in White (Braddon är också tillräckligt medveten om sina föregångare för att låta Robert hänvisa till både Alexandre Dumas och Collins). Återigen har vi ett fall av identitetsbyte, för ärligt talat, det dröjer inte jättelänge innan man som läsare börjar undra om det möjligen KAN så att den förmodat avlidna Helen Talboys och den ljuva (men ack så bedrägliga) Lucy Audely är en och samma kvinna. Till viss del avslöjas ju den utvecklingen redan i bokens titel, vilket är lite synd. En något mer hemlighetsfull händelseutveckling hade förstås varit rolig. Braddon friskar dock på sin historia i tre volymer och jag måste säga att jag blev grundligen road genom alla tre.

Däremot ska erkännas att Lucy/Helen inte är en riktigt lika underhållande skurk och antagonist som Collins greve Fosco. Braddon tycks ha ett rejält horn i sidan till sitt eget kön och Robert får göra många utläggningar om kvinnosläktets allmänt svekfulla illistighet. Hon lindar sin nye make runt lillfingret och vänder honom mot både den egna dottern och den dittills älskade brorsonen. Hennes brott att överge sin egen son framställs också i betydligt värre dager än Georges brott att överge både hustru och son, vilket blir lite orättvist kan jag tycka. Särskilt som George faktiskt överger grabben en andra gång när han, full av sorg över Helens död, lämnar lillpysen hos sin morfar. En man som med bästa vilja i världen knappast kan anses vara någon lämplig vårdnadshavare.

Robert är ivrigt uppvaktad av sin kusin Alicia men tycks avsevärt mer betuttad i och intresserad av kompisen George. Det känns verkligen inte som om han skulle ha ansträngt sig ens hälften så mycket om det hade varit Alicia som försvunnit under mystiska omständigheter. Vilken tur då att han ändå kan spela sin roll i människosläktets bevarande – Georges syster Clara visar sig vara sin bror upp i dagen…

I Helen/Lucys arsenal ingår också ett giftigt ifrågasättande av Roberts mentala hälsa, vilket ger anledning att reflektera över hur mycket attityden till ”galenskap” ändå förändrats sedan 1800-talets mitt. Enligt lady Audley är många galningar (särskilt de farliga!) nämligen fullt medvetna om att de är galna men gömmer detta faktum efter bästa förmåga. Ibland blir dock särskilt de mordiska böjelserna alltför starka att stå emot och personen i fråga ger efter med skrämmande blodigt resultat. Allt detta är dessutom egenskaper som går i arv med katastrofalt resultat.

Lady Audley’s Secret är som sagt en rätt frejdig historia och jag har nu trots allt en soft spot för den här typen av victoriansk underhållningslitteratur. Till kategorin roliga detaljer hör dessutom att Braddon själv hade ett förhållande (inklusive barn) med sin förläggare John Maxwell samtidigt som han var gift med en annan kvinna. Kanske fick skuldbeläggandet av bokens skurk därmed tjäna som en slags projicering för både Braddon och Maxwell?

Librivoxkvalitet: Librivox bästa inläsare Elizabeth Klett strikes again! Antagligen var det uteslutande på grund av hennes medverkan som jag ens fick för mig att ladda ner boken och det betalar sig ju med råge. Varje gång.

Annonser

Börsmäklaren Eugene Hunt har börjat känna att livet inte kan fyllas av svettiga skrikmatcher på NY-börsens golv och helikopterturer. Han behöver bigger ’n better thrills. Därför är det kanske inte så konstigt att han ser det som ett slags gudomligt ingripande när snabbköpsrånarens puffra landar bara centimetrar från hans ansikte där han ligger platt på golvet. Och vilken gudinna har han därmed inte hittat i nybakade polisen Megan Turner? Eugene känner att det finns band dem emellan som går bortom det mesta.

Megan skulle nog inte hålla med. Hennes insats mot rånaren (vilken slutade med kulkärve i bröstet och ett pajjat skyltfönster) ifrågasätts å det starkaste av hennes chef, inte minst eftersom det inte finns något rånarvapen på plats. En ung kvinnlig polis som tycks ha något att bevisa (varför skulle hon annars ha blivit polis, snygg som hon är?!) och gärna skämtar om att hon valt yrkesbana eftersom hon vill använda vapen börjar lukta trigger-happy för poliskåren.

Därför blir Megan suspenderad men det är en skrivbordsförvisning som inte varar särskilt länge eftersom det börjar dyka upp slumpartade mordoffer i staden som bredvid sig har revolverhylsor med Megans namn inristade. Och inte ens polisen är så enkelspårig att man tror att Megan skulle signera sina egna brott. Men vem är det som utför dåden som en slags offergåva i hennes namn?

Dyker man lite djupare i filmhavet (särskilt om man koncentrerar sig på Thrillerviken (ni vet, strax väster om Skräckbukten)) stöter man relativt omgående på Blue Steel och det beror nog inte minst på dess kvinnor. Regissören heter nämligen Kathryn Bigelow och Megan spelas av Jamie Lee Curtis (sedan får vi lite extra birollsgodis i form av en krullhårig Clancy Brown och Elisabeth Peña som tycks vilja slå ett slag för bizarrohöga midjor. Hey, hey, it’s the early 90’s!).

Bigelow tycks ha hittat mycket att gotta sig åt i filmens titel – förtexterna löper över vad man till slut förstår är extrema närbilder på en revolver. Pipan ser nästan ut som en havshorisont i den kärleksfulla close-up:en och kameran sveper utforskande runt kolvens knottriga handtag. Mycket av handlingen försiggår också i New York-natten (Thrillerviken, remember?) och det ges därmed goda möjligheter att dra på ordentligt med blåljus. Till och med ljuset som faller genom kulhålen i övningspappfiguren på skjutbanan har ett distinkt blåstick.

Sist men absolut icke minst har vi förstås Megan själv. Man förstår så sakteliga att hon försökt anta den blå polisskjortan som ett slags pansar mot omvärlden. Hon må sätta upp en tuff fasad och Bigelow är absolut inte främmande för en hel del slow motion och blod när det kommer till folk som blir skjuta på ett sätt som passar väl in i ett traditionsenligt överslätande förhållningssätt till det faktum att folk faktiskt mister livet.

Men jag tycker samtidigt att det här nyanseras på ett intressant sätt i och med att en av både filmens och Megans bästa scener är när hon smyger på snabbköpsrånaren i början. Här signalerar både hennes andhämtning, ostadiga röst och rörelsemönster om att hon är på nypet att skita på sig av rädsla. Den polisen är ingen skjutkåt frifräsare utan en osäker färsking som inte är helt säker på om hon verkligen gör rätt val.

Det där valet handlar också om att hon blivit polis till att börja med. Nu börjar förvisso 1990 ligga ett par år bakåt i tiden men jag känner att jag blir uppriktigt förvånad över att så pass många runtomkring Megan ställer sig frågande inför hennes yrkesval (”but…you’re beautiful…”). Var det verkligen SÅ ovanligt med kvinnliga poliser på den tiden?

Jag ser inte huvudpoängen i Blue Steel som mördarjakten eller polisens misstankar mot Jamie utan utvecklingen av det psykologiska ställningskriget mellan Megan och Eugene. Han försöker nämligen närma sig henne på fler sätt än signerade tomhylsor och inledningsvis ser hon inget annat än en trevlig börsmäklare som satt på sig spenderarbyxorna och charmörskjortan.

Här är det allas vår fattigmans-Alan Rickman, Ron Silver, som axlat rollen. Trots att manuset tvingar honom att vara Galen på ett sätt att han bara är tuppfjät från att sitta framför en spegel och kladdmåla sig med läppstift gör han det oväntat bra. På samma sätt som Bigelow fördjupar Megans person med ett visuellt fokus på henne funkar närbilderna på Eugene när han börjar prata för sig själv (det säkraste tecknet på Galenskap, som ju alla vet) under ett intensivt svettigt träningspass.

Det som gör Blue Steel lite speciell skulle jag säga är dels det faktum att jag inte riktigt vet vart själva historien ska ta vägen när det så pass snabbt blir klart vem som är gärningsmannen både för oss och för Megan själv. Dels finns Bigelows visuella ambition som jag inbillar mig att jag känner igen från Near Dark och som förutom blåljuset innehåller en hel del spännande perspektivförskjutningar för att skapa rörelse i scenerna.

Jag tror att Bigelows initiala popularitet ligger i att hon lyckades ta klassiska koncept som ungdomsvampyrer (Near Dark), mördarthriller (Blue Steel) eller buddyaction (Point Break) och sedan uppdatera dem precis lagom mycket för att publiken ska tycka det är nyskapande samtidigt som den känner igen sig.

Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.

Läs hela inlägget här »

Som liten flicka fick Libby Day bevittna mordet på nästan hela sin familj. Den ende överlevande, förutom hon själv, var brodern Ben och han hamnade i fängelse efter att Libby vittnat om att det var han som mördade deras mamma och två systrar.

Läs hela inlägget här »

Nu är det snart dags för Twin Peaks hett erfterlängtade come back i TV:n. Men hur står sig originalet så här dryga 25 år senare?

***

Trots att Twin Peaks enligt Wikipedia började visas på svensk TV nästan ett år innan jag började plugga i Umeå kommer serien alltid att vara outplånligt förknippad med sena TV-kvällar i ett nedsläckt korridorkök. Efter upplösningen i sista avsnittet, som i frånvaro av nedladdning, streamingtjänster och sociala medier kom som en total överraskning, gungade frånvaron länge under fötterna. Hur läskigt var det inte?! Vad betydde det?! Vad hade egentligen hänt?!

Twin Peaks har sedan dess behållit positionen av ett unikum bland TV-serier i min skalle — välgjort, innovativt och suggestivt. Jag har återsett enstaka avsnitt när tillfälle uppstått men aldrig suttit igenom bägge säsongerna igen. Men eftersom True Detective påminde mig om David Lynch och Mark Frost klassiker var det den titten som fick mig att återigen peta in skiva efter skiva i DVD-spelaren. Läs hela inlägget här »

Uppmuntrad av det faktum att Creepshow 2 ju faktiskt var bättre än originalet kastade jag mig raskt över seriens tredje del. Ren logik stipulerade ju att den borde vara ännu bättre, eller hur?!

Läs hela inlägget här »

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Läs hela inlägget här »

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Läs hela inlägget här »

jackieDon’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot

Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg