You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.
alt. titel: Sex Maniac
Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.
Well…not quite… Vi börjar i vad som skulle kunna ses som en version av Frankenstein, alternativt The Body Snatcher, för att gå över till en mer generell mad scientist-historia, vilken temporärt hoppar tillbaka till Frankenstein-historien för att därefter bli en utpressnings-thriller som avslutas med en uppenbar adaption av Edgar Allan Poes välkända novell ”The Black Cat”. Och eftersom Maniac är en film om Galenskap har Esper dels lagt in ett antal textskyltar vilka förklarar farligt sjukliga tillstånd som exempelvis paranoia, dels illustrerat detta farliga tillstånd (som förstås drabbar filmens huvudperson, Don Maxwell) genom att snatta flera segment från Benjamin Christensens stumfilm Häxan från 1922.
Frankenstein-biten rör Dr. Meirschultz experiment som syftar till att återuppväcka de döda. Men när han inte får tag på tillräckligt färska lik från bårhuset beordrar han sin assistent, Maxwell, att ta livet av sig. Maxwell tycker av förklarliga skäl inte att det är en toppenidé och skjuter därför istället sin arbetsgivare. För att dölja sitt brott låtsas han vara Meirschultz men blir samtidigt galen på kuppen (”Not only do I look like Meirschultz, I am Meirschultz!”).
Tyvärr är Maxwell inte särskilt duktig på att vara fejkdoktor utan råkar injicera ”super-adrenalin” i patienten Mr. Buckley som därmed blir ännu galnare än han var innan (”DARTS OF FIRE IN MY BRAIN!”). Han kidnappar, våldtar och mördar en okänd kvinna som Meirschultz återupplivat tidigare i filmen genom sina experiment. Mrs. Buckley verkar emellertid inte vara särskilt bekymrad över sin makes mentala tillstånd. Hon bryr sig mer om mordoffret som hon hittar på golvet i laboratoriet och som hon använder för att utpressa Maxwell. Vilken i sin tur hanterar sin ångest genom att döda en katt och äta upp dess öga.
Maxwell hinner också bli uppsökt av sin showgirl-hustru som blivit intresserad av sin make igen efter att en rik onkel lämnat honom ett stort arv. I ett ovanligt rationellt drag lyckas Maxwell övertyga bägge kvinnorna om att de utgör ett hot för varandra, varför de raskt börjar slåss när han stänger in dem i en källare (där han tidigare murat in den döde Meirschultz i väggen).
Men polisen har varit honom på spåren och bryter sig in i källaren i tid för att rädda kvinnorna från både Maxwell och varandra. På plats hör de också ett hemskt tjut inifrån väggen eftersom det visar sig att Maxwell lyckats mura in en svart katt tillsammans med liket. The End.
Det är alltså ganska mycket som hinner hända i Maniac, särskilt med tanke på att filmen bara är 50 minuter lång. Tyvärr var titeln inte tillräckligt kittlande för dåtidens publik, trots det saftiga innehållet, varför Esper döpte om spektaklet till Sex Maniac. De text-baserade beskrivningarna handlar dock inte så mycket om sex, men desto mer om hur farliga personer som lider av psykisk ohälsa är. En inledande skylt vet exempelvis att berätta att man i Chicagos fängelser undersökt 40 000 fångar som alla visade sig lida av sinnessjukdom. Maniac är alltså knappast en film som lägger sig vinn om att skapa förståelse för vare sig psykisk ohälsa eller läkarna som behandlar det.
Alltså, det går förstås inte med bästa vilja i världen att påstå att Maniac är en bra film. Berättandet är så lösryckt att historien gränsar till det obegripliga, skådespeleriet är antingen bisarrt överdrivet eller superstelt och det ser tyvärr ut som om ett antal katter blev ganska hårdhänt behandlade under inspelningen. Trots det levererar den den faktiskt 50 ganska underhållande minutrar – det finns helt enkelt mycket att skratta åt i Maniac. Och eftersom den omfattas av public domain är det inga större problem att få tag på den. Varför spendera cirkus 75 minuter på YouTube så hinner du klippa Luis Buñuel och Salvador Dalis surrealismklassiker Un chien andalou också.
Att vara illusionist kräver stor fingerfärdighet. En sisådär trettio år efter barndomens trolleriföreställningar använder Harry Lockhart den fingerfärdigheten till att plocka åt sig saker som inte är hans. Av en ren slump hamnar han på en audition och blir raskt ivägskeppad till Hollywood som det nya, heta stjärnskottet.
Läs hela inlägget här »
Senast jag såg Chucky var, som bloggen ger vid handen, i 1998 års Bride of Chucky som gick all in med glimten i ögat och mer av skräckkomedi än ren skräck. Därefter kom Seed of Chucky 2004, en film som mest av allt verkar ha varit en enorm felbedömning från Don Mancinis sida.
Men säga vad man vill om Mancini, han ger inte upp i första taget. Istället väntar han ett par år och kickar sedan igång sin franchise igen med Curse of Chucky, en film som såvitt jag bedöma struntar i mycket av det som hände i Seed…
Brad Dourif är på plats, tillbaka inne i den rödhåriga Good Guy-dockan, och vid sin sida har han nu dottern Fiona Dourif i rollen som den rullstolsburna Nica Pierce. Nica har ett problematiskt förhållande till sin mamma Sarah och en del av problemet är att de bor tillsammans. Sarah har både egen psykisk ohälsa att brottas med och dessutom svårt att acceptera att Nica är en vuxen kvinna som i mångt och mycket kan klara sig själv.
Den där spökande psykiska ohälsan gör att Nica inte alls kopplar ihop Sarahs snara och brutala ”självmord” med den märkliga dockan de fick hemlevererad samma dag. En död mor innebär dock begravning, vilket i sin tur innebär besök av Nicas syster Barbara (get it? GET IT?!), svåger Ian och systerdotter Alice. Familjen ackompanjeras dessutom av unga och heta nannyn Jill. All the more bodies for Chucky to play with. Men det ska snart också visa sig att det knappast var en slump att dockan landade hos just Nica och hennes mamma.
Jag kan måhända vara avtrubbad, men det här var banne mig inte så illa. Don Mancini (regi och manus) kanske har lärt sig något? Han lyckas hitta flera utsnitt och kameravinklar som är riktigt tilltalande rent visuellt. Däremot blev han kanske lite för förtjust i greppet med en 360-roterade kamera och en viss middagsscen blev utdragen, snarare än andlös. Plus att det hela avslutas med en logisk lucka modell ladugårdsdörr.
Curse… är dock fortfarande humoristisk i och med att den leker med klassiska skräckfilmstroper och dessutom gör det ganska överdrivet. Men när de tillåts utspela sig under en stormig natt i vad som mest av allt påminner om ett gotiskt Hammer-hus (komplett med en skraltig, skakande hiss och sett sådant där schackrutigt golv i entrén) funkar det riktigt bra. Mancini har fått till närmast en mysryslig pusseldeckarstämning som inte var så dum.
Mycket cred för detta bör gå till Fiona Dourif som jag tycker är riktigt bra samt hennes dynamik tillsammans med sin skenheliga syster, spelad av Daniella Bisutti. För en gångs skull uppmärksammar jag också ett Chucky-score, vilket möjligen beror på att det är komponerat av Joseph LoDuca. Nå, bra var det i vilket fall som helst.
Curse… tillåter sig en viss omskrivning av Chucky-historien men förutom att den tvingar Brad Dourif att försöka komma undan med att spela sin Charles Lee Ray anno 1988 så här 25 år senare, funkar den ändå hyfsat. Och visst kan Mancini inte hålla sig från att slänga in lite metareferenser (”That doll looks really familiar…”) men han håller det ändå på en rimlig nivå. Och lite roligt är det att Chucky i sedvanlig ordning först får börja prata med lilla Alice och delge henne några livssanningar som mamma och pappa inte velat berätta: ”Chucky says there is no God. He said life’s a bitch and then you die bleeding like a stuck pig”.
Idag har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har dessutom redan avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.
***
alt. titel: I sista minuten, Menneskejagt, Med hjertet i halsen, Farlig romans, La mort aux trousses, Con la muerte en los talones
Det var med en viss nervositet jag närmade mig North by Northwest. Känslan påminde en hel del om den när man ska träffa en person som man brukade umgås mycket med men sedan inte träffat på flera år. Ska man komma lika bra överens som förr eller blir samtalet stelt och forcerat, det gemensamma man en gång delade bortsopat av tidens vindar?
alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique
Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.
The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.
Idag får jag göra sällskap med bloggkollegan Fripps filmrevyer. Henke har dessutom redan diskuterat dagens film på Shinypodden som precis har dragit igång sin tredje Hitchcock-säsong. Slink in och lyssna, vettja!
***
alt. titel: Fönstret åt gården, Fönstret mot gården, Fenêtre sur cour, Das Fenster zum Hof, Skjulte øjne, Vinduet mot bakgården, La ventana indiscreta, Alfred Hitchcock’s Rear Window
En man instängd i sin lägenhet, utan möjlighet att gå utanför dörren. Van vid ett äventyrligt liv som kringresande fotograf är lägenhetens begränsningar ytterligt påtagliga. Just nu kan han inte göra så mycket mer än att leva bland sina bildminnen och tjuvkika på sina grannar. Kameran och blixten, hans arbetsredskap, är undanlagda i ett skåp.
Rear Window hade mycket väl kunnat vara en pandemi-lockdown-thriller. Men nu är det mitten av 50-talet och James Stewart är faktiskt den ende som är hänvisad till sin lägenhet denna smältande varma sommarvecka tack vare ett brutet ben (som han givetvis skaffade sig i en ofantligt äventyrlig racerbilsolycka). Hans grannar kan komma och gå som de vill men spenderar ändå orimligt mycket tid i sina respektive lägenheter. Själv får han besök varje dag, såväl av den bestämda Thelma Ritter som den gudomliga Grace Kelly. Ritter är sjuksköterskan som ska se till att Stewart i växer fast i sin rullstol medan Kelly är hans flickvän. Sort of. Läs hela inlägget här »
Nämen, se där?! Tamejtusan om jag inte också hade Rian Johnsons tidsresesuccé Looper stående? På så sätt kunde jag komplettera mitt lilla Johnson-mini-maraton (eller är två filmen kanske bara en spurtdistans?). Återigen står Johnson för både manus och regi, vilket på det hela taget tycks vara en vinnande kombination.
That’s what HE said!