Menace II Society (1993)

Titten på Justin Chons debut Gook från 2017 påminde mig om att jag hade hoodfilmsklassikern Menace II Society stående. Allen och Albert Hughes film var också en debut, men samtida, vilket alltså innebär att den utspelas lite drygt ett år efter det som timade i Gook. Dock i en annan del av Los Angeles – Watts.

Inte för att det gör någon större skillnad. Genom en kort upptakt berättar filmens huvudperson Caine hur knarket följde i spåren av 60-talets upplopp. Själv växte han upp på 70- och 80-talen med en langande far och en heroinmissbrukande mor. Föga förvånande överlevde ingen av dem tillräckligt länge för att se sin son växa upp och Caine bor nu hos sin mormor och morfar.

Lika lite överraskande är förstås det det faktum att Caines uppväxt präglat honom – ”I saw a lot and heard a lot”. I skolan lär man sig inget som är av värde på gatan och Caine har inga planer på att jobba för minimilön som en annan sucker. Pappa langaren lärde honom allt som behövdes innan han dog. Men det är inte förrän Caines kusin Harold blir dödad och han själv skottskadad i ett bilrån som vår huvudperson för första gången tar upp vapen mot annan människa. Att det inte finns något annat alternativ än att hämnas dådet är emellertid solklart.

Kontrasten till denna tillvaro, som på en och samma gång är både planlös och totalt förutbestämd (var kan en ung, svart man i LA sluta, förutom som död eller i fängelse?), utgörs av Ronnie och hennes son Anthony. Ronnie är tillsammans med den äldre Pernell som varit något av en mentor för Caine men som nu sitter i fängelse. Hon kämpar dock hårt för att Anthony inte ska få samma uppväxt som Caine och hans gelikar. Men är det ens någon idé med sådana ambitioner i 90-talets Watts? I 90-talets USA?

Gook stod för inspiration till titten, men Menace II Society bjuder snarare på en filmupplevelse liknande den från Boyz n the Hood. Jag kan exempelvis inte påminna mig att någon av 90-tals-filmerna kändes lika övertydlig och förutbestämd då, som de gör nu, i backspegeln. I likhet med John Singletons två år äldre film bjuder Menace II Society också på en rätt ojämn färd mot det oundvikliga slutet. Där filmerna skiljer sig åt är tidsförloppet – jag känner att jag i dagens film har svårt att få grepp om hur pass lång tid som verkligen förlöper mellan första gången vi träffar Caine och när vi lämnar honom.

Det är både dåligt och bra. Dåligt, för att det gör det hela något förvirrat. Jag får svårt att hålla ordning på vilka alla dessa arga, unga män är och vilken relation de har till Caine. Bra, eftersom den lätta förvirringen samtidigt förmedlar en känsla av änd- och tröstlös repetition och planlöshet. Vid olika tillfällen blir Caine ställd mot väggen av två fadersfigurer som frågar honom vad han egentligen vill med sitt liv. Vill han ens leva? Inte förrän det är för sent hittar Caine svaret på den frågan.

Relationen mellan Tre och fadern Furious skapade en mer uttalad berättelse om manlighet i Boyz n the Hood. Men skrapar man bara lite på ytan handlar en icke föraktlig del av Menace II Society om samma sak. Det är i princip uteslutande män, unga som gamla, som på olika sätt försöker handskas med rollen som Svart Man i George Busch dä:s USA. Försöker man spela enligt reglerna eller vänder man sig tydligt mot dem? Eller försöker man hitta en helt ny uppsättning regler att förhålla sig till? Innebär respekt och överlevnad per automatik att man måste ta till vapen eller finns det en annan väg?

Caines morfar spelas av välkände veteranen Arnold Johnson, men är för bibelsprängd och religiöst hårdnackad för att nå sin dotterson. Kompisen Sharif, porträtterad av Vonte Sweet, har funnit Black Power, Louis Farrakhan samt Allah och blivit en renlevnadsman på köpet. Sharifs pappa synes vara den enda positiva vuxna förebilden och spelas av Charles S. Dutton. Han är lärare och försöker uppmuntra Caine att ta tag i sitt liv, oavsett hur lönlöst det kan tyckas.

Synen på manlighet avslöjas även i dialogen. Ska en Riktigt Man alltid vara beredd till våld, gärna med vapen i hand, eller handlar det tvärtom att avstå? Snacket bygger övervägande på att den som inte vill hämnas eller försvara sig är en ”bitch” eller ”pussy”. Samma uttryck reserveras för den som på minsta sätt låter antyda att han skulle låta en kvinna bestämma. När Ronnie antastas grovt på en fest i sitt eget hem dröjer det ett bra tag innan någon lyfter ett finger för att hjälpa henne att freda sig. Men då serveras å andra sidan förövaren givetvis en överdrivet brutal pistol-whipping.

Den andra huvudsakliga berättelsen i både Boyz n the Hood och Menace II Society låter anas av filmernas respektive titlar – området, samhället, ”the hood”. Alla klagar i varierande utsträckning på det utsiktslösa, våldsamma och oberäkneliga livet i Watts. Men så fort någon andas om möjligheten att ta sig därifrån, att söka ett annat liv, kallas hen för ”sell out”. På gott, men mest på ont, är alla redan fast. Hårt förskansade i diverse skyttegravar i vad som av allt att döma är en civil krigszon.

Ska jag nu ställa just Boyz n the Hood och Menace II Society mot varandra är de ungefär lika ojämna, både vad gäller berättande, skådespeleri och filmtekniskt hantverk. Den senare filmen är dock lite hårdare, lite råare. Kanske beroende på att den inte bjuder på lika välkända fejs i huvudrollerna som en slätkindad Cuba Gooding Jr. (Ronnie porträtteras dock av 22-årig Jada Pinkett) men också för den kallsinniga inledningen som jag vill minnas var ganska uppseendeväckande när det begav sig. Är man ute efter ytterligare tidsmarkörer talar VHS-omslagets basunerande om ”Bästa Film på MTV Movie Awards!” sitt tydliga språk.

Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Klart jag skulle se Mike Flanagans senaste Netflix-skapelse Midnight Mass. Kom till den lite i efterhand och hade därmed kunnat justera förväntningarna till en lämplig nivå. Och jag gillade den verkligen! Kanske till och med mer än Hill House även om skräckelementen inte var lika frekventa. Men den sätter ganska fräscha ögon på en underskräckgenre som ärligt talat varit halvdöd de senaste årtiondena.

Jag vet inte om jag skulle kalla miniserien för en slow burner men det förekommer en hel del prat, gärna i form av monologer över ämnen som tro, synd, skuld och döden. Kanske inte det mest livade av teman men jag tyckte att alla hjälpte till att knyta ihop både själva historien, subgenrens innehåll samt de olika rollfigurernas känslomässiga och religiösa bagage. Sedan skadar det förstås inte att särskilt Hamish Linklater och Samantha Sloyan var otroligt bra i sina respektive roller (som den ungdomlige prästen i jeans och den hårdnackade Bev Keane), med resultatet att jag ofta satt mer eller mindre trollbunden medan de orerade på.

Så lite beroende på vad man är ute efter, bättre eller i alla fall minst lika bra som Hill House. Flanagan fortsätter att Netflix-leverera.

Watchmen (2019, 1 säsong och 9 avsnitt)

Lite surfande inne på HBO Max påminde mig om att det ju kommit en Watchmen-serie som fått fin kritik. Och eftersom jag gillar Snyders filmatisering och dessutom precis klämt en omtitt var det ganska självklart att följa upp den med Damon Lindelofs mini-serie.

Vi ramlar in i historien 34 år efter Alan Moores cephalopod-attack på 80-talets New York (filmen bytte ju ut det mot en kärnvapenattack om ni minns). Istället för ett 9/11 handskas denna Watchmen-värld med ett 11/2, vilket dessutom fortfarande påverkar vardagslivet för de som drabbades av dess ”psycic blast”. Samtidens stora hot är emellertid inte stormakter med kärnvapen, utan vita makt-galningar som tvingat bland andra Tulsas poliskår att bära masker för att inte bli igenkända.

Mycket av diskussionerna rör vad som händer med människor som tar på sig masker och i skydd av dem kan ta för sig både det ena och det andra. Vit makt-rörelsen Seventh Kavalry har exempelvis anammat fejkade Rorschach-masker medan serien också visar en origin story för den förste maskerade hjälten – Hooded justice. Det andra starkt bärande temat är som sagt rasmotsättningar och serien tar i princip hela sin utgångspunkt i Tulsa-massakern som ägde rum 1921.

Denna Watchmen uppnår inte riktigt den realistiska hopplöshet som präglade Moores tecknade serie, mer åt det polerade Snyder-hållet. Samtidigt förhåller den sig historiemässigt uteslutande till vad som hände i Moores verk och här finns också i vissa delar en fullkomligt halsbrytande surrealism som jag har svårt att se att Snyder skulle fixa. Så, denna Watchmen lyckas i mina ögon göra något som knyter an till, men inte återupprepar, både den tecknade serien och filmen. Den lyckas också vara otroligt bra – spännande, engagerande, överraskande, berörande, otrevlig, hjärnskrynklande (tack för den, Dr. Manhattan) och rolig. Regina King gör en fin insats som huvudpersonen Angela Abar, aka polisen Sister Night, och som en av hennes kollegor ser vi en som vanligt stabil och rejält dialektsläpig Tim Blake Nelson.

Stark rekommendation, helt enkelt!

Where the Crawdads Sing (2022)

alt. titel: Där kräftorna sjunger

Oftast är det den manlige outsidern som får vara småstadens syndabock när det gäller allehanda brottsliga aktiviteter som samhällets stöttepelare inte vill veta av. Fylla, stölder, våldtäkter. Ibland till och med mord. Då är det lätt att skylla på luffaren, alkisen, bydåren.

Det visar sig att Barkley Cove funkar exakt likadant, bara det att outsidern den här gången är en ung kvinna. Kya Clark är i folkmun ”the marsh girl” och eftersom hon varken gått i skolan eller på annat sätt visat att hon är intresserad av att socialisera sig med stadsbefolkningen ligger det nära till hands att misstänka henne för både det ena och det andra. Så när stadens guldgosse, Chase Andrews, hittas nedanför brandtornet med bakhuvudet intryckt börjar ryktesspridningen omgående. Inte blir det bättre av att det finns indicier som knyter träskflickan till brottet och snart befinner hon sig i en liten häktescell.

För att hennes försvarsadvokat, Tom Milton, ska kunna göra sitt jobb och för att vi i publiken ska få lite kött på benen börjar Kya berätta om sin ensamma uppväxt ute i vildmarken.

Tack vare jobbets bokcirkel var jag redan bekant med Delia Owens (i mina ögon orimligt) populära roman som knöt samman Kyas uppväxt- och överlevnadsberättelse med rättegångsdramat, en hel del våtmarksbiologi samt en icke föraktlig portion kärleksmelodram. Min förhoppning var att Olivia Newmans adaption skulle kunna leverera något mer än en naturkunskapsinfluerad Harlequin-roman. Med tanke på att manuset skrivits av Lucy Alibar, som också stod bakom Beasts of the Southern Wild, fanns ändå ett visst hopp.

Slutresultatet är dock en rätt vild blandning av rått och ruttet. Jag tycker om att filmen lägger större vikt vid relationen mellan Kya och handlarparet Madison. Jumpin’ och Mabel agerar mer eller mindre som ett par extraföräldrar till lillflickan som är strandsatt (men ingalunda hjälplös) i de ödsliga våtmarkerna. Filmen tjänar också på att kunna visa upp sådant som Delia Owens var tvungen att beskriva i text (eftersom hon är en ganska medioker författare så länge det inte handlar biologiska spörsmål).

Daisy Edgar-Jones är också en tillräckligt duktig skådis för att kunna placera Kya ett par pinnhål över den stereotypa bild av en övernaturligt vacker och skygg vildmarksflicka som boken frammanade. Edgar-Jones passerar inte för direkt modellsnygg, men besitter rejält med charm. Tyvärr är det den enda skådisprestationen som Where the Crawdads Sing kan skryta med (möjligen med undantag för en numera silverhårig men alltid stabil David Strathairn).

Jojo Regina som spelar den unga Kya är oväntat stel, vilket blir ett problem när så pass mycket av historien hänger på att publiken ska uppfatta henne som oemotståndligt kavat och tapper. Stelheten behäftar dessvärre också både Taylor John Smith och Harris Dickinson som spelar den äldre Kyas två friare, Tate Walker och Chase Andrews. Bägge framstår som ofantligt träiga och trista, varför det blir svårt att känna någon större gnista mellan någotdera av paren. Kya faller för de olika männen främst för att manuset säger att hon ska göra det.

Och när vi nu ändå är inne på filmens problemområden… Romanen är som sagt en blandning, med lite av varje. Men Alibar har av naturliga skäl varit tvungen att välja vad som ska platsa i manuset och gjort det (för min del) tråkiga valet att i hög utsträckning fokusera på kärlekshistorien. Det som gjorde att Owens bok ändå stack ut en smula var de biologiska utläggningarna, men de har i filmen reducerats till enbart miljöbilder. Förvisso snygga miljöbilder (filmade av Polly Morgan i Louisiana) men ändå inget mer än skådebröd.

Kärleksfokuset innebär också att en hel del av Kyas uppväxtskildring hoppas över, vilket på ett sätt är smart eftersom jag som tittare får betydligt färre anledningar att ställa obekväma frågor jämfört med när jag befann mig i läsarpositionen. Men eftersom vi ändå får se en fullkomligt övergiven 7-åring förvandlas till en 19-åring som uppenbarligen inte har några problem med att hålla både kropp, hår och kläder såväl rena som luktfria undrar jag ändå lite över hur den där resan gick till. Till saken hör också att den 19-åriga Kya inte har ett enda synligt ärr på kroppen och perfekta tänder, vilket synes nästan ännu mer orimligt.

Filmen var bättre än boken i så motto att Daisy Edgar-Jones lyckades mota bort förlagor som Bayou Girl och Spawn of the Bayou från min hjärna. Fotografiskt är den också snygg med prunkande grönska, glittrande vatten och guldgula solnedgångar. Men själva historien fortfarande inget mer än en upphottad Harlequinbok.

X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)

Dags att pröva ett par Patricia Highsmith som inte resulterat i allmänt kända, påkostade Hollywood-adaptioner. This Sweet Sickness från 1960 (tio år efter debuten Strangers on a Train) och The Glass Cell från 1964 (hennes sjunde och tionde roman).

Till att börja med är det intressant att notera hur pass mycket bättre författare Highsmith blivit jämfört med Strangers on a Train. Debuten är absolut ingen dålig roman, men i mina öron (ljudböcker på YouTube ftw!) är både språket, känslolägen och framställningar väl överarbetade och utstuderade i den första romanen. Dess främsta styrka ligger för min del i själva plotten och det sociala obehaget i att konfronteras med en person som Charles Bruno. En man som tycks oförmögen att uppfatta ett avslag om han så får det i form av en redig lavett.

Den sortens personlighet var ju något som Highsmith återkom till i The Talented Mr. Ripley och uppenbarligen visste hon att utnyttja den vinkeln eftersom den används med än större effekt i This Sweet Sickness. Här får vi träffa den unge och lovande kemisten David Kelsey. Faktiskt riktigt gona in oss tillsammans med hans tankar och känslor som huvudsakligen rör sig kring den sköna Annabelle. Det dröjer emellertid inte särskilt länge innan vi normalt funtade läsare fattar att Annabelle inte har riktigt samma uppfattning om deras relation som David. Faktum är att Annabelle är gift med Gerald, hon väntar till och med barn med honom.

I Davids huvud (som läsaren alltså inte har något annat val än att uppehålla sig i) är både giftermål och presumtivt moderskap temporära tillstånd, knappt ens värdiga att kallas för fartgupp på vägen mot hans och Annabelles kommande tomtebolycka. Han skriver ömsinta kärleksbrev till henne, har till och med skaffat och inrett ett litet hus där de ska bo tillsammans. Hon ska bara få in i sin lilla skalle att det är de två som är menade för varandra.

Detta är en självförnekelse som Philip Carter, huvudpersonen i The Glass Cell, inte har råd med. Läsaren kastas rakt in i hans usla tillvaro som fängelsekund, dömd för ett brott han inte begått. Fängelset han hamnat i är knappast någon avslappnad lågsäkerhetsanstalt och för Philip handlar det inte om att genomleva sin strafftid, utan att överleva den. Mot alla odds gör han dock det och andra halvan av romanen handlar om hur han tillsammans med hustrun Hazel och sonen Timmy försöker bygga upp sitt liv igen. Men är han samme man som innan fängelset?

Åtminstone utifrån de här exemplen, plus Strangers… och The Talented…, är det helt uppenbart att Highsmith är oerhört fascinerad av människor som visar upp en yta, vilken inte alls motsvarar deras inre och vad som händer när dessa två personligheter (eller delar av samma personlighet) krockar. Vi snackar inte riktigt Dr. Jekyll och Mr. Hyde här. Exempelvis är både Tom Ripley och David Kelsey oerhört medvetna om sina två olika sidor, det handlar snarare om att de känner att de inte riktigt passar in eller är accepterade av omgivningen som den de egentligen är. Samtidigt är det blott allt för lätt att föreställa sig stackars Annabelles sits med en otrevligt intensiv beundrare, vilken dessutom uppvisar klara stalkertendenser samtidigt som han vägrar uppfatta att han inte längre har något att hämta som potentiell pojkvän/fästman/make.

I det avseendet känns relationen mellan Philip Carter och Hazel mer vuxen och trovärdig samtidigt som den på intet sätt är enklare. Frågan som bränner på både Philips och läsarnas tunga är exakt hur självständig Hazel egentligen blev under alla de där åren när maken satt fängslad? Philip är på ytan otroligt chill med Hazels nära förhållande till advokaten David Sullivan (fullt rimligt, eftersom Sullivan försökte få Philip friad. Or did he…?!) men kan ändå inte riktigt lita på hennes försäkranden att de bara är vänner.

Det känns som om Highsmith lyckades pricka in en perfekt balans med The Talented… för riktigt så bra är varken This Sweet Sickness eller The Glass Cell. Eller det är kanske bättre att uttrycka det som att varken David Kelsey eller Philip Carter är riktigt lika engagerande huvudpersoner som Tom Ripley. Men Highsmith är utan tvekan en tillräckligt driven författare och plot-makerska för att bägge böckerna ska vara klart läsvärda. I likhet med hennes Carol/The Prize of Salt överraskas jag dessutom av att teman som droger och otrohet diskuteras så pass frankt i en så pass gammal bok som The Glass Cell. Men det var This Sweet Sickness som kröp under huden på mig.

This Sweet Sickness (1960)

The Glass Cell (1964)

X6: Dr. Mabuse (1960-1964)

När jag ändå var inne i ett ondskefullt genius-il, kunde jag ju lika gärna ila lite till. Det visade sig att utmärkta streamingtjänsten Draken Film inte bara bjussade på Fritz Langs klassiska 20- och 30-talsfilmer, utan också de…mindre klassiska 60-talsuppföljarna.

Och det är inte särskilt svårt att förstå varför de här sex filmerna låtit tala betydligt mindre om sig än Langs pre-krigs-produktioner. Det är förvisso Lang själv som regisserat den första, Doktor Mabuses 1 000 ögon, men av regissörens visuella finess märks inte mycket. Det var också hans sista långfilm, så av allt att döma var han redan på väg ut genom studiodörren. De övriga filmerna regisseras av flera olika regissörer, där ingen av dem lyckas särskilt mycket bättre än nestorn själv.

Det som kanske är mest intressant med dessa 60-tals-Mabuse är dels hur åtminstone de två första kan ses i perspektivet av Tysklands nazi-arv, dels hur de sannolikt ingått i en slags loop med Ian Fleming och självaste James Bond.

För att ta den första delen: Det är bara Doktor Mabuses 1 000 ögon som direkt hänvisar till nazismen i och med att hotellet Luxor, där Mabuse synes ha sin lya, är byggd utifrån Gestapo-ritningar. Mabuses onda planer att ta över världen och skapa en brottets tyranni är förstås inte heller särskilt svåra att se som en del av det tredje riket – det gjorde ju redan Fritz Lang 1933 med Dr. Mabuses testamente. Det som är nytt i detta 60-tal är att den hypnoskunnige superskurken nu har planer på att skaffa sig kärnvapen, eller åtminstone kontroll över kärnkraft. Han vill förstås bli ”Mannen med fingret på Knappen”.

I den andra filmen, Mabuse kommer tillbaka, kommer…Mabuse tillbaka. Förstås. Nu med en ännu mer elaborerad plan som inbegriper ett av Berlins tukthus, där några av Tysklands värsta brottslingar sitter, samt en slags zombie-drog. Även här förekommer det kärnvapen och överhuvudtaget är det ganska intressant att notera betoningen på möjligheterna (antingen genom droger, hypnos eller avancerad teknik) att skapa en armé av viljelösa personer som blint lyder sin ”herre och härskare, Adol… Dr. Mabuse”. Plus möjligheten att Mabuse kan vara vem som helst, slå till när som helst (i likhet med den länge ansiktslöse barnamördaren i M).

Men redan denna andra Mabuse-film introducerar FBI-agenten Joe Como (spelad av Lex Barker), vilken senare av oklar anledning ska komma att ersättas av britten Bill Tern/Ken Floyd-Anders (spelad av Peter van Eyck). Bägge dessa herrar tassar allt längre in på James Bond-territorium och vid pass den sista filmen i det här gänget, Scotland Yard och dödsstrålen, hänvisas det direkt till ”Agent 008” som ett skämt. För att göra saken ännu mer övertydlig förekommer det dessutom en “grodmans”-fajt under vattnet med harpungevär.

I de här filmerna finns det i princip alltid en professor som uppfunnit något massförstörelsevapen som Mabuse vill lägga vantarna på, samtidigt som vår hjälte blir mer eller mindre distraherad av attraktiva kvinns som kanske eller kanske inte står i Mabuses sold.

Ian Fleming började publicera sina spion-romaner 1953 medan Dr. No hade premiär 1962. Jag tänker mig att Fleming kan ha hämtat inspiration från både Norbert Jaques böcker och Fritz Langs tidiga filmer om det kriminella supergeniet Dr. Mabuse. Den västerländska civilisationens och samhälleliga ordningens främsta hot. När det sedan dessutom blev tydligt hur otroligt populära Sean Connerys filmer var, var tyskarna sannolikt inte sämre än att de i sin tur kunde hämta lite inspiration till hur en spion-slipsten skulle dras.

Inledningsvis har dock FBI-agenten Joe Como (Mabuse-filmerna bryr sig uppenbarligen inte alls om att han väl egentligen borde tillhöra CIA?) sällskap av samme kommissarie Lohmann som vi ju fick bekanta oss med redan i Langs M (då spelad av Otto Wernicke). Han spelas nu av Gert Fröbe, vilken förvisso också dyker upp i Doktor Mabuses 1 000 ögon, men då under namnet Kras.

Överhuvudtaget är skådisarna och deras rollfigurer lite av en röra och jag får intryck av att filmskaparna (eller snarare produktionsbolaget CCC Film) sket ganska högaktningsfullt i sådant som kontinuitet och att hålla ihop långa berättelser som skulle sträcka sig över flera filmer. Man hittade nog på allt eftersom och då var det såklart väldigt smidigt med en skurk som i princip kunde ta över hjärnan hos vem som helst. Med tiden blir Mabuse och hans minions också ena fenor på elaborerade masker, med förväntade förväxlingar och rygghugg.

Men som sagt, Gert Fröbe dyker alltså upp i två olika polisroller i tre olika filmer. Den extremt blonde Peter van Eyck (som hade återvänt till Tyskland från Hollywood efter kriget) spelar tre olika roller i tre olika filmer, men där de två sista skulle kunna vara samma person. Det är om inte annat högst oklart varför underrättelseagenten Ken Floyd-Anders skulle vara fullkomligt fixerad vid Mabuse i Scotland Yard och dödsstrålen när det var polisen Bill Tern som satte dit honom i filmen innan, Scotland Yard vs. Dr. Mabuse.

En tredje återkommande skådis, som blev lite av en favorit för min del, är den lätt rundlagde Werner Peters. Han får äran att spela olika roller i alla de filmer han var med i, allt från försäkringsagenten Hieronymus B. Mistelzweig i Doktor Mabuses 1 000 ögon till inspektör Vulpius i Scotland Yard vs. Dr. Mabuse. Någon som bara behövde fokusera på en enda roll var emellertid Klaus Kinski, vilken får spela engelsmannen Joe Wright vid sidan av Peters inspektör Vulpius.

Ingen av dessa Mabuse-filmer är tyvärr särskilt bra, särskilt inte om man jämför med Fritz Langs original och första uppföljare (filmen från 1962 är ett mediokert försök till en remake av den). Mabuse själv blir allt mer urvattnad medan historierna generellt sett är lama, slagsmålen klumpiga och tattiga, skottlossningarna alldeles för långdragna, dubbningen fasansfull och kärleksrelationerna (måste vara minst en i varje film) oengagerade. På det hela taget inger produktionerna ett ganska fattigt intryck. James Bond på en budget motsvarande en femårings veckopeng.

Det jag tar med mig är Gert Fröbe som faktiskt är riktigt bra, oavsett om han heter Lohmann eller Kras, Werner Peters och film nummer två, Mabuse kommer tillbaka. Den innehåller dels ett gäng rätt brutala dödsfall (den första som stryker med gör det tack vare en eldkastare), dels en historia som i alla fall börjar närma sig Langs filmer vad gäller övernaturligheter och obehag.

Die 1 000 Augen des Dr. Mabuse (1960)
The Thousand Eyes of Dr. Mabuse
Doktor Mabuses 1 000 ögon

Im Stahlnetz des Dr. Mabuse (1961)
The Return of Dr. Mabuse
Mabuse kommer tillbaka

Die unsichtbaren Krallen des Dr. Mabuse (1962)
The Invisible Dr. Mabuse
I Dr. Mabuses osynliga klor

Das Testament des Dr. Mabuse (1962)
The Terror of Doctor Mabuse
The Testament of Dr. Mabuse

Scotland Yard jagt Dr. Mabuse (1963)
Scotland Yard vs. Dr. Mabuse

Die Todesstrahlen des Dr. Mabuse (1964)
The Death Ray of Dr. Mabuse
Scotland Yard och dödsstrålen

M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

alt. titel: M, M – Il mostro di Düsseldorf, M, el vampiro de Düsseldorf, M el maldito, El vampiro negro

Berlin håller på att gå under i paranoid skräck. En rovgirig barnamördare slår till närhelst han vill och polisen står maktlös. Han skriver hånfulla brev till tidningarna, vilka i sin tur spär på masshysterin genom att påpeka att mördaren kan vara ”vem som helst”. Sitter han (det tycks aldrig vara någon större tveksamhet kring dennes könstillhörighet) bredvid dig på bussen? På krogen? Är det din dryckesbroder, kollega eller granne? Blotta åsynen av en man i bojor och ordet ”barnamördare” får folkmassor att gå bananas och lyncha den stackaren på fläcken.

Fortsätt läsa ”M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)”

Rollerball (1975)

alt. titel: Rollerball: los gladiadores del futuro, Rollerball, ¿un futuro próximo?

Det var väl bara att vänta sig… Istället för krig mellan nationer fick vi krig mellan företag som i sin tur resulterade i ett globalt företagssamhälle. Allt som kvarstår på jorden är ett fåtal stora städer samt ett ännu mindre fåtal chefer och direktörer som fattar beslut för mänsklighetens bästa. Bröd och skådespel åt folket översätts i denna nutid till frånvaro av fattigdom och svält samt den dödliga sporten Rollerball.

Fortsätt läsa ”Rollerball (1975)”

In the Heat of the Night (1967)

alt. titel: I nattens hetta, I nattens hede, Natten var het, De Nacht van Inspecteur Tibbs

Bill Gillespie, polischef i den lilla Mississippi-hålan Sparta, har något av en yrkesmässig bergochdal-bana den här natten. Först hittar en av hans polismän en död man på gatan, vilken oturligt nog visar sig vara Philip Colbert, en besökande affärsman från Chicago. Colbert har lovat att bygga en fabrik i Sparta. En stor fabrik, med många jobbtillfällen. Trycket att lösa dödsfallet fort som attan kommer alltså som ett brev på posten, rakt in i polischefens inkorg.

Fortsätt läsa ”In the Heat of the Night (1967)”

Kate (2021)

Att drabbas av galopperande strålsjuka som en blixt från klar himmel tillhör inte vanligheterna. Men så är heller inte Kate någon vanlig ung kvinna. Som skarpskjutande lönnmördare har hennes sista uppdrag gått spektakulärt snett på grund av de första symptomen på den tidigare nämnda strålsjukan. Från att ha fullt fokus på att avsluta sitt sista uppdrag flyttar nu Kate blickfånget till hämnd på de personer hon antar medvetet förgifta henne för att förhindra samma uppdrag. Men tiden rinner snabbt ut – den diagnosticerande läkaren har gett Kate ungefär ett dygn kvar i de levandes skara.

Fortsätt läsa ”Kate (2021)”

Nattavaara: Roman i katastrofernas tid (2020)

En katastrof kommer sällan ensam. Ta ett gäng genuine, bona fide klimatförändringar, lägg till ett par viruspandemier och vi är utan problem framme vid ett Sverige som inte är Sverige längre. I likhet med andra missnöjeslandsändar tröttnade norrbottningarna på att se naturtillgångar ständigt skeppas söderut utan att få särskilt mycket för besväret. Till skillnad från andra missnöjeslandsändar lyckades de däremot slå sig lösa från Sverige och Stockholm genom ett skoningslöst inbördeskrig, vilket resulterade i fristaten Nordmark.

Fortsätt läsa ”Nattavaara: Roman i katastrofernas tid (2020)”