You are currently browsing the tag archive for the ‘Mord’ tag.
Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?
Det jag däremot inte visste innan titten på algeriska Papicha var att haïk också är ett traditionellt algeriskt klädesplagg som i princip utgörs av ett långt tygstycke om 6×2 meter. Det är sådana tygstycken som den unga Nedjma utgår från när hon planerar en extravagant modeshow för hela skolan.
Lättsamt? Piggt? Påhittigt? Absolut, om det inte vore för att Papicha är långt ifrån en stereotyp high school-historia där Nedjma, efter lagomt mycket svårigheter (strul med pojkvännen och bråk med skolans bitch), får till sin modeshow under publikens jubel. Filmen utspelas nämligen i ett 90-tals-Algeriet där det pågår ett inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och islamistiska rebellgrupper.
Därför är det en upprorshandling när Nedjma gör extravaganta, veckade och hudavslöjande kreationer av sina vita tygstycken. Ute i samhället förekommer generöst med beväpnade fundamentalister som beter sig minst sagt hotfullt gentemot kvinnor som inte bär hijab. Hijab är enligt dem ett sätt att ”skydda” mödrar och döttrar samtidigt som en klädstil, vilken inbegriper tajta jeans och bara magar, stämplas som västerländskt degenererad. Något bara dåliga kvinnor har på sig. Gissa vilken typ av kläder Nedjma och hennes kompisar helst klär sig i?
Inte heller universitetet där Nedjma pluggar är en fredad zon. När som helst kan ett klass- eller internatssovrum invaderas av aggressiva hijab-klädda kvinnor som skäller ut studenterna för att inte följa Koranen (på det sätt de har bestämt, ska tilläggas). Särskilt provocerande är att undervisningen genomförs på franska istället för arabiska. Successivt blir hotet mot den kvinnliga lärdomsinstitutionen allt tydligare, där en del i krigföringen mot universitetet exempelvis är att strypa tillförseln av el och vatten.
Som vanligt lär jag mig något av filmer från för mig ovana filmländer. Jag hade förstås extremt dålig koll på detta 20 år långa inbördeskrig eller alla de terrordåd som genomfördes i syfte att försöka tvinga individer som Nedjma till en mer koran-enlig livsföring. Papichas syfte är att förhållandevis uttryckligt visa på det förtryck som hijaben står för och som påtvingas kvinnor och flickor.
Samtidigt tycker jag att filmen lyckas vara ganska nyanserad i religionsfrågan, särskilt representerad av kompisen Samira som är betydligt mer gudfruktig än Nedjma och hennes bästis Wassila. De driver lite milt med henne men på det hela taget förekommer inga frågetecken kring det faktum att hon nästan alltid bär slöja och är mer nitisk med sitt bedjande. Nedjma vänder sig i sin tur från det fatalistiska konstaterandet att Allah löser allt. Inte för att hon är emot Allah, men för att hon är övertygad om att det är bättre att lösa saker på egen hand än att ständigt förlita sig på någon annan. Fienden är inte religionen i sig, utan reaktionära och fundamentalistiska krafter.
Däremot blir förstås Samira också ett offer för förtrycket eftersom hon redan är utsedd att gifta sig med en man som hennes bror har valt ut. Vi får också ett par scener där Nedjma blir antastad av vilt främmande män på stan. Universitetets grindvakt är en rejält sliskig typ som efter ett tag inte vill ha kontanter utan ett ”arrangement [franskt uttal]” i natura för att se åt andra hållet när tjejerna smyger ut om nätterna.
Papicha handlar alltså att vara emot ett förtryck och samtidigt visa att det enda stödet i en sådan här situation är ett tajt systerskap. Det finns många scener där de kvinnliga studenterna ger varandra en frihetskänsla, uthållighet och glädje på ett ganska charmigt sätt. Just den delen skulle jag också säga är filmens största styrka, enär förtrycksskildringarna möjligen skulle kunna kallas för stereotypa och definitivt övertydliga.
Förutom systerskapet har emellertid Papicha också Lyna Khoudri, vilken spelar huvudrollen med självklar auktoritet. Till skillnad från ”alla andra” är Algeriet för henne inget hon längtar bort ifrån. Medan andra i hennes ålder drömmer om visum till Kanada eller Frankrike älskar Nedjma sitt land, vilket förstås gör det än mer surrealistiskt att det samtidigt finns starka grupper som försöker förvägra henne det liv hon vill leva där.
Det man möjligen också skulle kunna klaga på är att regissör och manusförfattare Mounia Meddour inte ger några tydliga svar på sina svåra frågor. Det är oklart om hon menar att Nedjma i den situation hon befinner sig kan göra så mycket mer än att stå emot. Tills den dag det inte går längre? Papicha lämnar förvisso tittaren med något slags hopp om framtiden. Frågan är dock om det främst görs i ett backspegelsperspektiv eftersom konflikten som filmen skildrar nådde någon slags lösning i början av 00-talet.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.
Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.
Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.
The Haunting of Bly Manor (2020, 1 säsong och 9 avsnitt)
Dags för uppföljaren till Mike Flanagans Netflix-monster-hit från 2018, The Haunting of Hill House. En helt annan spökhistoria men vissa av skådisarna känner vi igen, kanske särskilt Victoria Pedretti i rollen som au pairen Dani. Hon anländer till Bly Manor anno 1987 för att ta hand om de föräldralösa syskonen Miles och Flora, men det är något märkligt som sker på det stora godset. Kanske till och med flera märkliga saker?
Jag tyckte att Hill House var riktigt bra, särskilt seriens första halva. Både som historia i sig självt och som adaption av Shirley Jacksons förlaga. Relationerna mellan syskonen Crain var överraskande engagerande, både i seriens nutid och dåtid. Här blir det lite mer problematiskt.
Till viss del kan det säkert hänga ihop med att jag aldrig varit något större fan av Henry James förlaga, The Turn of the Screw. Ska vi snacka filmadaptioner tycker jag också betydligt bättre om The Haunting än The Innocents.
Men jag tycker inte heller att Bly Manor lyckas skapa samma känsla för relationerna mellan sina olika rollfigurer och klippen mellan nutid och dåtid, mellan minnen, dröm och verklighet, är inte lika eleganta och organiska som i föregångaren. Efter ett tag börjar jag störa mig på den övertydliga musiken som i någon mening ersätter övertydliga hoppa till-effekter. Jag tycker också att serien definitivt överanvänder (särskilt de kvinnliga skådisarnas) skakigt flämtande in- och utandningar.
Men två problem är mer grundläggande än så. Dels har manusförfattarna inte lyckats utveckla grundhistorien lika väl som i Hill House, istället faller serien i princip sönder i två olika delar (plus en ramberättelse som dessutom för med sig en berättarröst). Dels sägs det rent ut vad jag så ofta får svårt med när det gäller spökhistorier: ”It’s not a ghost story. It’s a love story”. Vilket allt för ofta tyvärr blir liktydigt med ”trist”, så också i fallet Bly Manor.
Serien är i mina ögon funktionsduglig, inte minst när det gäller rent hantverk samt en del av berättandet och skådespeleriet (är det bara för att jag vet att Henry Thomas inte är britt som han känns styltig?). Men på det hela taget vet jag faktiskt inte om den var värd att lägga nästan 9 timmar på.
The Alienist (2018, 1 säsong och 10 avsnitt)
Knåda ihop Sherlock Holmes med Sigmund Freud och du har Dr. Laszlo Kreizler. Han verkar som psykiatriker – alienist – i 1890-talets New York men bestämmer sig för att ställa sina förmågor till polisens förfogande när staden hemsöks av en räcka mord på prostituerade barn.
Jag hade tillräckligt goda minnen av militärhistorikern Caleb Carrs historiska profilingthriller från 1994 för att bli nyfiken när jag såg att det blivit en TV-serie av den. Mycken möda har lagts ned på att skapa ett realistiskt old timey-New York och på det hela taget tycker jag att historien funkar. Kanske inte så konstigt när folk som Cary Joji Fukunaga och John Sayles står bakom delar av produktion och manus.
Däremot ska man inte lura sig att detta exempelvis skulle vara en ny True Detective. Det lilla brottlösargänget med Kreizler påminner om ganska många andra föregångare, må de sedan ha förekommit inom polisleden eller annorstädes. Skådismässigt dras The Alienist tyvärr med en enorm black om foten i Luke Evans som återigen bevisar att han är något av det träigaste som går i ett par skor, om än välputsade sådana. Då får vi lite mer från Daniel Brühl som Kreizler och Dakota Fanning som Sara Howard, den första kvinnan som någonsin anställts inom New Yorks polisstyrka (baserad på den riktiga, kvinnliga polisen Isabella Goodwin).
Men som sagt, historien är tillräcklig spännande och gruvlig för det ska vara värt att lägga tid på att se de tio avsnitten. Dess största styrka är förstås att den transporterar en välbekant seriemördartyp och -jakt till en historisk period. Men den bjuder dessutom på en hel del konspirationer bakom kulisserna inom New Yorks poliskår och stadens välbärgade elit. Det har också hunnit komma en sprillans ny säsong i juli i år, The Angel of Darkness.
Min relation med brittiske regissören Ben Wheatley har baserats på de, i mina ögon, nästintill obegripliga Kill List samt A Field in England och därmed varit ganska knackig. Men när jag förstod att det var just Wheatley som stod bakom nyversionen av Daphne du Mauriers Rebecca kunde jag inte låta bli att vara lite nyfiken. Skulle Rebecca vara filmen som öppnade upp en slät och bred relationsaveny för min och Wheatleys del?
Skulle du Maurier har gått på Émile Zolas linje och döpt Rebecca efter protagonistens namn, istället för att namnge sin roman efter en bortgången antagonist, hade det blivit en särdeles anonym roman. Det är nämligen en helt namnlös kvinna som i Monte Carlo första gången träffar på Maxim de Winter, ägare av det berömda godset Manderley. Hon är honom underlägsen i alla avseenden och kan därför inte tro sin lycka när han inte bara räddar henne från ett liv som löneslav, utan också gör henne den äran att kunna kalla sig Mrs. de Winter. Men ska hon någonsin kunna matcha den första kvinnan som bar den titeln? Det är ju inte så lätt att konkurrera med de döda.
Lily James huvudperson (som sedermera alltså blir Mrs. de Winter) får omgående med eftertryck hävda att hon inte tror på spöken och frågan är om Ben Wheatley gör det heller. Nu är jag förvisso väldigt förtjust i Alfred Hitchcocks filmatisering, som i ganska hög utsträckning försökte ge Rebecca en air av spökhistoria, men jag upplever att det är en ganska tydlig skillnad mellan de två versionerna.
Det Wheatley däremot plockat in i sin Rebecca är stråk av folkhorror, mer renodlad skräck och ett triangeldrama som jag upplever inte utspelas så mycket mellan Mrs. de Winter, Max och Rebecca som mellan Mrs. de Winter, Max och Mrs. Danvers. Tyvärr vet jag inte riktigt hur väl du Mauriers ursprungshistoria lånar sig till det Wheatley velat göra med den, vilket gör att jag ställer mig något undrande till varför han valt att göra filmen överhuvudtaget. Jag får inte intryck av att Rebecca anno 2020 är ett kärleksprojekt, sprunget ur en djupt känd relation med antingen romanen eller 40-tals-filmen, utan något mer pliktskyldigt.
Möjligen kan det också hänga ihop med att jag tycker mig känna av samma platthet i framställningen som kostymdramer så ofta dras med. I mina moderna ögon synes Hitchcocks film utspelas i samtiden medan Wheatleys tydligt är placerad i en historisk miljö. Utseendemässigt kan jag förstå det, denna nya Rebecca är snygg på alla sätt som tänkas kan med utsökt kostymering och ett Manderley som är ihoppusslat av snart sagt vartenda gods som upplåter sig till varje filmteam som kan betala för sig.
I andra avseenden är det dock helt uppenbart att man velat uppdatera den nya Rebecca, vilket i och för sig är ganska välkommet. Lily James får i betydligt högre utsträckning än Joan Fontaine vara en kvinna med egen vilja och agens. En fysisk person som inte är hänvisad till att gå genom livet och aldrig få säga stort mer än ”Ursäkta mig, jag är så dum och klumpig”. Medan det inte är så rättroget mot förlagan är det ändå en välkommen förändring eftersom jag bara tycks få mindre och mindre tålamod med Fontaines våp för varje omtitt. År 2020 är det snarare omgivningarna och folkmassor som får förtrycka den nya Mrs. de Winter än hon själv.
Jag tycker mig också se ett tydligare försök till systerskapsbyggande mellan den nya Mrs. de Winter och Mrs. Danvers. Kristin Scott Thomas strama uppenbarelse räcker till synes ut en hand till James när hon refererar till deras gemensamma ställning: ”Women like us either marry or go into service”. Därmed blir det också ett så mycket större svek när Thomas förråder detta systerskap till förmån för den försvunna, men ack så närvarande, Rebecca.
Tidsandan på 40-talet tillät heller inga antydningar till homosexuella relationer men år 2020 upplever jag att man tagit chansen att om inte annat göra Thomas rollfigur mer ambivalent. Hennes gestalt känns lite mer butchig, med en mörkt röd knytblus under den strikta dräkten som antyder både en flammande själ samt ett själsligt band till den döda härskarinnan. Och visst är det väl så att hon låter sitt pekfinger mycket medvetet vidröra Lily James hand när de träffas första gången?
På samma sätt som jag får allt sämre tålamod med Joan Fontaine, sker detsamma med Laurence Olivers Max för varje omtitt. Han är verkligen en förbannat oskön rollfigur och den sortens attityd hade förstås inte varit möjlig att upprepa för Armie Hammer 2020 och post-metoo. Jag uppfattar att den nya filmer draggar upp till ytan vad som 1940 fortfarande låg på botten och jäste – Max de Winter är en psykisk och potentiellt (or is he?!) fysisk hustrumisshandlare. Det stora hotet, ja själva skräcken, i den moderna Rebecca kommer inte alls från kvinnorna som delar Manderley med den nya Mrs. de Winter utan från hennes egen make.
Även det en rimlig uppdatering men samtidigt en som gör relationen mellan James och Hammer en smula paradoxal. För om hon nu faktiskt är en tjej som inte enbart är uppfylld av sin egen värdelöshet, varför står hon då ut med en karl som ganska ofta beter sig fullkomligt oresonligt (och bevisligen ibland mer än så). Ett beteende som hon dessutom lite nu och då faktiskt får ifrågasätta med den fullt naturliga replik som Joan Fontaine förvägrades: ”How was I supposed to know?!”
Vet ni vad som också är paradoxalt? Trots att jag nu klankat ned på både Olivier och Fontaine tycker jag ändå bättre om 40-tals-filmen än 20-tals-ditot. Ben Wheatleys moderna Rebecca är ingen dålig film och jag tyckte att mycket av det han gjorde med den var både intressant och relevant. Men jag kan inte komma ifrån att tempot och berättandet är betydligt bättre i Alfred Hitchcocks version (plus att en annan eftergift till 40-tals-censuren faktiskt gör det hela aningens mer trovärdigt). Hans Rebecca är dryga två timmar och detta var kanske tredje eller fjärde gången jag såg den, ändå flög minutrarna iväg. Jag var absolut inte uttråkad av den moderna Rebecca men känner samtidigt att denna enda titt var väldigt lagom.
Rebecca (1940)
Rebecca (2020)
Ett tack till podden Snacka om film! är på sin plats eftersom det var Fiffi och Steffos snack om Rebecca i det senaste avsnittet som gav mig incitamentet att se den så pass omgående och inte, i vanlig ordning, vänta tio år.
Fortsättning på gårdagens sammanfattning och det sista inlägget för 2020 års Slasherween!
***
En faiblesse som många mördare har, men som inte verkar räknas som en trop, är driften att psyka sina presumtiva offer. Jag har lite dålig pejl på när detta startade men skulle kunna tänka mig att det blev en slags utveckling från försök att gömma undan liken. När filmmakarna en gång fattat grejen med hoppa till-effekten av att låta blodiga kroppar trilla ut från garderober av misstag är det förstås ett kort steg till att låta mördaren arrangera sagda blodiga kroppar i akt och mening att ytterligare skrämma sina offer. Och därmed är vi framme vid filmer som H20 där Michael av oklar anledning hängt upp en fisk-urtagen flicka som en makaber lampskärm över en naken glödlampa så att ljuset skiner ut genom hennes bröstkorg och mage.
En annan välkänd detalj är masken, ett måste för varje modemedveten mördare? Mja, skulle jag vilja säga. När sista ordet är sagt är det ändå ett överraskande stort antal filmer där en sådan inte förekommer. Men visst, plockar man sedan bort alla filmer där mördaren inte visar sitt ansikte (förrän kanske i upplösningen, exempelvis original-Friday the 13th eller Sleepaway Camp) finns inte särskilt många kvar. Det är svårt att konkurrera med skräckpotentialen i ett blankt ark, ett tomrum.
Lika vanligt som en i någon mening okänd eller anonym mördare, om inte ännu vanligare, är fokuset på ungdomar som offer. Helst i små grupper. Här är det framförallt de tidiga filmerna som faller utanför ramen och exemplen från 70- och 80-talet som inte riktigt kan räknas som slashers (tex. The Driller Killer, Maniac, Halloween III). Ibland kan offren bestå av enstaka poliser som har oturen att försöka hjälpa de utsatta, annars skulle jag säga att ett av de mest notabla slasher-undantagen är Child’s Play.
Och vad gör ungdomar? Ligger eller knarkar, förstås! Eller de vill i alla fall gärna både ligga och knarka, om än inte nödvändigtvis samtidigt. Jag har redan postat ett inlägg om det problematiska sexet, vilket kräver någon form av vedergällning, efter tittarna på Halloween, Friday the 13th och The Burning. Detta är dock ett tema som verkar ha varit absolut mest populärt under 80-talet och i viss mån 90-talet.
Summa summarum skulle jag vilja påstå att den är ganska få temafilmer med produktionsår utanför guldåldern som uppfyller alla troperna utan frågetecken eller undantag. Som alltid får man ta regler och riktlinjer med en nypa salt.
Ska vi snacka specifika filmer från temat är Psycho förstås en odiskutabelt Bra Film, men vill man se en typisk slasher som dessutom är förbannat underhållande skulle jag utan tvekan rekommendera Black Christmas från 1974. Halloween och Friday the 13th hamnar strax under betygsmässigt. ANoES är briljant och underhållande men inte en lika typisk slasher som de föregående exemplen. Scream ligger däremot på samma betygsnivå som Black Christmas och ANoES, well done Wes Craven! Jag ska kanske påpeka att detta alltså bara gäller original-filmerna i alla nämnda fall.
Bland temats övriga filmer finns det bara en ytterligare kandidat som jag gett betyget 4 och det var 2012 års remake av Maniac. Bra, men absolut ingen slasher. Förutom Maniac skulle jag också vilja sälla mig till alla som talat sig varma för den tidigare så utskällda Halloween III: Season of the Witch. Inget mästerverk, men allt som andas Nigel Kneale får (än så länge) per automatik godkänt för min del. Andra positiva överraskningar var The Prowler, Sleepaway Camp och Happy Death Day.
Vad inte blev så positivt var däremot att beta av hela Halloween-serien, där det fanns försvinnande få guldkorn. Redan fyran och femman började vara ganska trista och krystade, medan Zombies Halloween II, The Curse… och Resurrection tävlade med varandra i klassen ”usla idiotier”. I det perspektivet blir 2018 års omstart rena rama mästerverket. Det jag tar med mig från den erfarenheten är upptäckten av Season of the Witch och minnesbekräftelsen på att Rob Zombies Halloween-remake från 2007 inte på långa vägar förtjänar allt skäll den fått av ihärdiga fans.
Vad ni än gör ska ni hålla er väldigt långt borta från uppföljare som Freddy’s Dead, Halloween: The Curse… och Resurrection samt remakes som When a Stranger Calls, Rob Zombies Halloween II och Friday the 13th. Men det behöver jag väl inte ens påpeka för så kloka bloggläsare?
Räknar jag genomsnittligt betyg för alla filmer inom temat plus slashers som jag sett och skrivit om tidigare hamnar vi på föga imponerande 2,4 (2,3 för temafilmerna och 2,5 för redan sedda). Ganska typiskt i Halloween-tema-sammanhang skulle jag dock säga. Tittar vi årtalsvis snor 70-talsfilmerna föga förvånande en hel del betygspoäng från de risiga 00-talsprodukterna. Övriga årtionden håller sig däremot runtikring det kanske något mellanmjölkiga 2,5.
Därmed sätter jag punkt för 2020 års Halloween-tema. Hoppas ni har uppskattat exkursionerna i slasher-träskets tassemarker lika mycket som jag gjort. Vi ses förhoppningsvis igen nästa år under en sprillans ny temarubrik. Fast bloggen tuffar på som vanligt förstås, så varmt välkommen tillbaka på onsdag den 11 november då det garanterat kommer att handla om något annat än slashers.
Dags att dra igen bankvalvsdörren för år 2020’s Halloween-tema. Ännu ett Halloween-hack i bloggkolven, ännu ett streck på sänggaveln. Slashers, alltså. Det genremässigt hittills mest avgränsade temat jag jobbat med, vilket har gjort utforskandet spännande men också svårare än tidigare år. Då har jag satt mina egna regler, nu fanns det helt plötsligt andras regler att ta hänsyn till. Vilket innebär att det kunde vara lite knivigare (heh…) att få vissa (utom de mest uppenbara) kandidaterna i årets tema att passa in. Dessutom finns det ju inte bara en uppsättning regler.
Det har varit intressant att beta av temats filmer i en förhållandevis strikt kronologisk ordning. Att se idéerna utvecklas när vi steg för steg kommer allt närmare definierande portalverk som Halloween och Friday the 13th. Jag skulle vilja likna insatserna från John Carpenter, Debra Hill, Sean S. Cunningham och Victor Miller vid Charles Darwins (ber om ursäkt för att jag återanvänder Hitchcock-liknelsen i inlägget om Psycho). Darwin uppfann ingenting helt på egen hand, befann sig inte i ett vetenskapligt vakuum när han formulerade sina teorier i On the Origin of Species. Det han däremot lyckades med var att samla ihop, ordna och syntetisera många redan existerande idéer. Han såg nya kopplingar och sammanhang.
Jag skulle kunna tänka mig att det bland annat är därför Carpenter och Hills Halloween från 1978 fortfarande ses som den ”första” slasher-filmen, trots att Bob Clarks Black Christmas från 1974 i princip följer i alla troperna. Jag skulle också kunna tänka mig att det är därför Friday the 13th blev så ohyggligt populär anno 1980 eftersom Cunningaham och Miller lyckades ta allt det som Carpenter och Hill redan gjort och göra det ännu enklare, ännu tydligare (inte minst när det gällde den där vedergällnings-tropen), ännu mer underhållande. Fredags-filmen är en skamlös cash-in, lika effektiv som sin föregångare om än inte lika elegant.
Men hur var det nu med de här troperna? I hur hög utsträckning har temats filmer egentligen hållit sig till dem? En Final Girl går nästan alltid att hitta, även om hon inte alltid håller sig till Carol Clovers definition. Det är uppenbart att de flesta filmerna som helt saknar en sådan producerades innan guldåldern. Bland de kvinns som främst fastnat i mitt minne handlar det egentligen inte om en rollfigur, utan en skådis. För oavsett vilket sammanhang hon förekommit i har Jamie Lee Curtis briljerat. Jag tror fullt och fast att original-Halloween inte blivit samma succé med någon annan i huvudrollen men hon räddade i princip helt på egen hand också Prom Night. Samtidigt sörjer jag lite att Olivia Husseys nyanserade Jess från Black Christmas inte fått mer uppmärksamhet.
Den eviga diskussionen när det kommer till slashers torde vara vem som egentligen är viktigast för att publiken ska tycka om filmen – en Final Girl eller mördaren? De allra bästa exemplen lyckas förstås med både-och, det vill säga Halloween. Ett vanligt mantra är ju annars att en lyckad skräckfilm måste ha protagonister som publiken kan engagera sig i, men denna genre är väl ett alldeles ypperligt exempel på att så inte alltid behöver vara fallet. Ibland räcker det alldeles utmärkt med en hoper lägertonåringar och en blodtörstig stalker-typ.
Förutom Laurie Strode skulle jag vilja påstå att en av genrens mest framträdande Final Girls är Neve Campbells Sidney Prescott från Scream-serien. Det beror sannolikt på att hon har fått vara Scream-seriens sammanhållande kitt medan Ghostface-mördaren varierat från film till film. Här har kanske Laurie lite av ett övertag eftersom hon i både H20 och senaste Halloween fått växa upp på ett helt annat sätt än den ganska väna Sidney.
Men hur det nu än är tenderar skurkar till att generellt sett vara mer minnesvärda än sin (potentiella) offer. Se bara på Norman Bates, Hannibal Lecter, terminatorn eller Jack Torrence. Och slashern är förstås inget undantag. Därför får både enskilda serier och genren som helhet representeras av figurer som Michael, Jason, Freddy och kanske i viss mån också Chucky. Nu har jag som sagt inte tagit mig an Friday the 13th-serien den här gången, men det finns inte en chans att Michael slår Freddy vare sig när det gäller läskighet eller underhållning. Det hänger förstås på att jag är en sucker för övernaturliga historier och att ingen av Halloween-delarna lyckas skapa ett lika bra koncept kring sin skurk som ANoES.
När det gäller filmer som tvingar oss att dela mördarens synvinkel verkar man ha släppt det greppet till stor del i och med 90-talet och framåt, sannolikt eftersom det är så pass särpräglat. En film som dock lyckades återföra det på ett ett fantastiskt sätt var remaken av Maniac, vilken å andra sidan inte enligt min mening bör räknas som en slasher. Utrustningen som mördarna använder för att utföra sina dåd varierar lika mycket som deras anledningar till att ta livet av sina offer. Ska man vara extremt renlärig antar jag att en slasher endast borde få kallas en slasher under förutsättning att vapnen uteslutande består av skarpslipade tingestar, vilka sprättar upp de olyckliga som en fisk. Men jag har en känsla av att ingen någonsin hållit strikt på det och därför har temats filmer bjussat på allt från kock- och rakknivar till jordbruksredskap, borrar, motorsågar och rävsaxar.
To be continued…
Sarah Connors upplevelser 1984 ledde till slut till att hon offrade både sin familj och sitt liv. Detsamma gäller Laurie Strode och eftermälet av hennes upplevelser från 1978, med de famösa ”the baby sitter murders”. Men Sarah hade å sin sida ett brännande uppdrag: att varna för en framtid som hon någonstans hoppades skulle kunna undvikas. Det enda Laurie Strode har kunnat göra är att försöka förbereda sig för den dag Ondskan dyker upp igen, till priset av hennes egen dotter med familj vänt sig ifrån henne. Samt att en post-9-11-värld sakta men säkert börjat omvärdera det som hände. Vadå, det var ju bara fem pers som omkom?! För 40 jäkla år sedan!
Det hjälps inte att Ondskan, the Boogeyman, aka Michael Myers, sitter i tryggt förvar på den psykiatriska rehabiliteringskliniken Smith’s Grove som patient A2201. Under 40 år har han inte sagt ett ord om sina dåd den där Halloween-natten medan han övervakats av först Dr. Loomis och sedan dennes efterträdare Dr. Sartain. Men nu är det slut på sötebrödsdagarna för Meyers, han ska lämna Dr. Sartains ömma omvårdnad och istället transporteras till förvaringsanstalten Glass Hill. På självaste Halloween, icke desto mindre.
Jag brukar alltid hävda att jag såg John Carpenters original-film ”för sent”, när jag redan konsumerat en del både skräckfilm och slashers. I det perspektivet syntes inte grundstenen ha särskilt mycket nytt att komma med. Orättvist, jag vet, men vad kan man göra?
Likt många andra har jag ingen särskilt god erfarenhet av klassiska skräckremakes eller -uppföljare. I bästa fall blir de passabla (Evil Dead, The Thing) i sämsta fall blir de skräckinjagande på helt fel sätt (ANoES, Poltergeist). I det perspektivet var det nog lika bra att jag inte hade koll på att dagens regissör, David Gordon Green, stått bakom den monumentalt usla stoner-rullen Pineapple Express.
För Green har, tillsammans med manusförfattarna Danny McBride och Jeff Fradley, i och med denna nya Halloween totat ihop en rätt trevlig liten film. Jag ska väl inte påstå att jag någon gång blev direkt rädd (till skillnad från de tvångsmässigt pladdrande tonåringarna som var mitt biosällskap vid första titten) men på det hela taget var denna omgång av Halloween (förhållandevis) snygg och tajt. Den lyckas förvalta sitt icke föraktliga arv (för visst ärdet väl ändå härligt att se den välbekanta fonten i förtexterna?!) samtidigt som exempelvis både musik och rollfigurer uppdaterats med en relativt varsam hand till att bland annat synka bättre med en #metoo-vardag.
Som vanligt blir jag också alltid glatt överraskad när det visar sig att skräckfilmsdeltagare faktiskt inte är as, utan riktigt trevliga. Eller åtminstone någorlunda vanliga människor. Möjligtvis med undantag för en särdeles påfrestande brittisk podcastjournalist som tycks ha satt en ära i att överträda sociala gränser. Generellt sett har rollbesättarna gjort sitt jobb och alla inblandade, från Jamie Lee Curtis som Laurie till mindre biroller som Virginia Gardner i form av barnvaktskompisen Vicky, gör inte bara individuellt bra prestationer utan skapar också en avslappnad relationsdynamik sins emellan.
Trots att jag inte hatade Rob Zombies version gillade jag samtidigt att Michael Myers här är en närmast övermänsklig (utommänsklig?) mordmaskin. Filmen trycker ganska hårt på hans storlek och tyngd. Stegen är tunga och kameran befinner sig ofta i ett grodperspektiv eller sveper uppför en omöjligt solid kropp. Stel och målmedveten klafsar han genom blod och hjärnsubstans från offer till offer utan något till synes annat behov än att ta människoliv, oavsett ålder (nästan) och kön. Våldet utgör en väl avvägd blandning mellan det redigt makabra och antydningar off camera. Han blir en arketyp och utgör som en sådan en närmast oemotståndligt lockelse både för de som vill förstå och de som vill förgöra honom.
Jag har inga större problem med själva upplösningen, men de logiska konstigheterna staplas tyvärr på lite väl stor hög under den sista fjärdedelen. Samtidigt tycker jag att denna Halloween ändå försvarar sin position, både som fristående film och ingående i en av de mest heliga av skräckfilmsfranchises.
Final girl: Återigen tycker jag mig se spår av #metoo-uppdateringen eftersom vi avslutar med inte bara en, utan tre, generationer bad-ass-kvinnor. Samtidigt är jag tillräckligt lättköpt för gilla hur Jamie Lee Curtis inledning faktiskt visar på att det inte alltid är en dans på rosor att vara “the final girl”.
Samtidigt undrar jag om denna Laurie-version ändå inte är ett statement mot H2O:s Keri Tate/Laurie. Istället för att självmedicinera med alldeles för mycket alkohol och gömma sig för världen har Laurie anno 2018 istället stannat i Haddonfield och gått full prepper. Samt självmedicinera med alldeles för mycket alkohol. Å andra sidan har hon i denna tidslinje i och för sig haft koll på var Michael befinner sig.
Historik/psykologi: Det sägs väl aldrig rent ut om jag inte missminner mig, men det är underförstått att även om Michael Myers som sagt är betydligt mer urskillningslös jämfört med originalets The Shape ser han Laurie som “the one that got away”. Absolut, han är fortfarande Ondskan personifierad (i ännu högre utsträckning än i originalet skulle jag vilja påstå) men det är ju inte så att han bara råkar snubbla över Lauries hus mitt ute i skogen. Man skulle ju i och för sig samtidigt kunna fråga sig om han har någon slags psykisk kontakt med sin gamla mask, för hur hittade han annars igen de vidriga podd”journalisterna”?
Vapen: Lite allt möjligt, från ren hand- och skokraft till pålitliga kompanjoner som kniv och hammare
Killer-o-vision: Damn… Det var verkligen inte länge sedan jag såg (om) filmen, men jag minns banne mig inte… Vilket får mig att anta att det i så fall inte kan ha varit särskilt framträdande eller minnesvärt.
alt. titel: Bonne fête encore, Happy Birthdead, Happy Deathday
Don’t ask for whom the bell tolls/the bell tolls for thee
Nej, detta är inget seriöst filosofiskt drama om mänsklighetens sammankoppling, inspirerat av John Donnes poesi. Inte heller är det en adaption av Hemingways berömda roman om spanska inbördeskriget från 1940.
Samtidigt tror jag inte att det är en slump att Teresa Gelbman (kallad Tree) varje dag vaknar upp till campusklockans ödesmättade klang. I just det här fallet handlar det dock inte om att Tree är en ordentlig tös som pluggar i biblioteket om kvällarna och sedan går och lägger sig i tid för att vakna pigg och nyter vid exakt samma tid varje morgon.
Istället har Tree börjat råka ut för den något ovanliga situationen att hon vaknar upp samma dag, om och om igen, hos barragget Carter. Nog för att det i sig inte låter särskilt charmant, kruxet är att detta dessutom händer på grund av det faktum att Tree jagas av en seriemördare som alltid lyckas ta livet av henne. Och så vaknar hon återigen upp i Carters säng.
Trots slashergenrens förhållandevis tajta ramar har det funnits många sätt att ta sig an subgenren och Happy Death Day lät tala om sig som en ganska frisk fläkt när den kom. Som synes en slags korsning mellan Groundhog Day eller annan valfri tidsloopsfilm och Scream. Och jag kan bara stämma in i kören, Happy Death Day är rolig, hyfsat smart och till och med lite spännande av och till. Dessutom känns effekterna rätt påkostade.
Manuset lyckas också plocka med sig minst två olika, men lika typiska, tidsloppstroper – lösa ett problem och bli en bättre människa som tar ansvar för sina handlingar. Ni som minns Groundhog Day minns säkert också att där låg svaret till det första så att säga i det andra. Här, i likhet med exempelvis Doug Limans Edge of Tomorrow, ligger fokus på det första och så får det senare snarare komma som en bonus.
För den där allra första morgonen, när vi får följa Tree, blir det ganska snabbt tydligt att hon faktiskt inte är en särskilt trevlig person. Vi får intrycket av att hon passar väl in i sin överdrivet ytfixerade sorority med bland annat bestämda åsikter om vad som är ”Kappa Cuisine”. Chokladmjölk hör exempelvis inte dit (fast där är jag benägen att hålla med överbitchen Danielle — vilken vettig, vuxen människa dricker chokladmjölk till lunch?!)
Men Tree får alltså anledning att tänka över sitt beteende både en och två gånger. Jag får intrycket att filmen ändå förhållandevis subtilt försöker förmedla till en tonårig publik att det kanske kan vara värt att fundera över sina livsval eftersom man ganska sällan får möjlighet till omtag.
Plus att eventuellt säga något om campuskultur och sexpolitik? Tree får göra en övertydlig walk of shame från Carters dorm room i högklackat och tvättbjörnsmascaraögon, men först efter att hans rumskompis refererat till henne som en ”fine vagine”. Och på en fest på kvällen (som hon hinner gå på minst en gång i alla fall) blir hon och mördaren påkomna av en kille som tror att mördaren bara är en av hans kompisar som försöker ha sex med Tree och därför backar ut ur rummet trots att hon är uppenbart nödställd och dessutom skriker ”Help me!”.
Men prio ett blir förstås att försöka lista ut vem det är som försöker mörda henne, iklädd en överdriven barnmask som får mig att tänka tillbaka på Alice, Sweet Alice. Här har Happy Death Day byggt in en ganska smidig och naturlig begränsning som gör att den inte kan hålla på att snurra i all evinnerlighet.
Jag måste dock erkänna att jag våndas lite över det slutgiltiga betyget till Happy Death Day. Den var som sagt överraskande underhållande, i det avseendet höll den definitivt för hajpen. Samtidigt kan kändes den främst som en lättsam bagatell. Är det då rätt att putta upp den till samma nivåer som Carpenters Halloween och Cunninghams Friday the 13th? Men å andra sidan, vad är de om inte bagateller? Det handlar väl främst om att deras styrka ligger i skrämseleffekter medan Happy Death Day snarare vinner på ett hyfsat klurigt manus och en god portion humor? Ah, vad fan, jag känner mig generös och är less på att alla Halloween-teman brukar sluta i sådana downers betygsmässigt.
Final girl: Tree Gelbman, and isn’t she loverly? En stor del av filmens styrka i prestationen från Jessica Rothe som vår final girl. Hon lyckas vända den där ganska otrevliga personen i inledningen till någon som är direkt och genuint charmig. Vilket förstås blir en komisk poäng i sig, eftersom Tree i en “vanlig” slasher skulle ha varit ett typiskt första offer — bitchig och lättfotad. Det skadar inte heller att Tree omgående visar att hon inte är främmande för att utdela en rak höger om situationen så kräver.
Historik/psykologi: I slutänden en ganska prosaisk anledning, vilket Tree själv markerar – ”You’ve been killing me over some stupid guy?!”
Vapen: En bra mördare tager vad han haver – allt från klassiska kockknivar till glasbongar och födelsedagsljus.
Killer-o-vision: Nope, så nära kommer vi inte vår mördare. Däremot får vi vid ett tillfälle dela Trees svimfärdiga PoV.
Ingen kan in alla fall anklaga Elijah Wood för att vila på lagrarna av barnskådis- och hobbit-kändisskapet sedan The Return of the King 2003. Frågan är dock om han någonsin tagit sig an en mer utmanande roll än Frank Zito i remaken av William Lustigs kultklassiker Maniac från 1980.
Jag var ju lite tveksam inför originalet och kände mig därför än mer skeptisk när det kom till denna remake. Jag menar, ”skräck-remake” andas lite för mycket samma luft som When a Stranger Calls eller Friday the 13th om vi nu ska snacka nyliga exempel från årets Halloween-tema. Skulle Frodo fixa galnings-biffen?
Men det går faktiskt ganska snabbt för mig att fångas av denna nya Maniac och Elijah Wood. Även om det dröjer innan vi får se honom, eftersom detta är en film som nästan uteslutande består av killer-o-vision. Så i det avseendet borde den vara den ultimata slashern, n’est pas? Mja, när det gäller dess plats inom slasher-genren gäller samma ”problem” som med originalet. Jag skulle säga att Maniac är mer av en psykologisk skräckfilm än en renodlad slasher.
Frank är ingen ikonisk seriemördare, ingen Michael eller Jason eller Freddy, bara en rejält sjuk man. Inblandningen från ett mestadels franskt filmteam – manus av Alexandre Aja och Grégory Levasseur, regi av Franck Khalfoun och foto av Maxime Alexandre – säkerställer dessutom att hans dåd känns avsevärt mer trovärdiga och därmed avsevärt hemskare än Lustigs version. Jag upplevde fortfarande inte någon Hitchcocksk spänning i väntan på det oundvikliga slutet i alla Franks möten med olika kvinnor. Däremot var själva mordscenerna så pass brutala och välgjorda att jag först i efterhand upptäckte att jag suttit och hållit andan under flera av dem.
Att göra Maniac till en PoV-film är ett genidrag eftersom greppet på samma sätt som found footage skapar både intimitet och klaustrofobi. Vi vadar hela tiden (nästan) runt i Franks träsklika psyke, vare sig vi vill eller inte. Jag vet inte om det är PoV-greppet som gör det, men Maniac lyckas till och med med konststycket att få hans monologer att låta förhållandevis naturliga i sammanhanget. En annan av filmens styrkor är musiken av fransosen Robin Coudert, artistnamn Rob. Electronica-slingorna passar i mina öron alldeles utmärkt till Franks regelbundna kvinnostalkning på L.A.:s gator och förhöjer spänningen i den ganska rejält. Soundet påminner dessutom så pass mycket om den två år yngre It Follows att jag undrar om inte dess kompositör, ”Disasterpeace”, hämtade viss inspiration härifrån.
Manusmässigt har Aja och Levasseur gjort både bra och dåliga val. Franks mammarelation är övertydligare den här gången och har förstås inte blivit mer nyskapande än den var 1980. Jag vet inte om den till och med skulle kunna vara den absolut allvarligaste invändningen till hela produkten: antagandet att en pojke som ser sin mamma plocka hem främmande män (jag är inte säker på om hon otvetydigt görs till prostituerad) oundvikligen blir komplett galen och börjar skalpera kvinnor för att häfta fast deras hår på skyltdockor.
Men skyltdockorna får ändå en mer naturlig del i Franks liv eftersom han faktiskt arbetar med att renovera sådana tingestar. Det innebär att han också får en betydligt mer organisk ingång till relationen med Anna som gillar att fotografera skyltdockor. De delar alltså ett gemensamt intresse som dessutom representerar någon slags fast mark för Frank att kliva på. Vi har tidigare i filmen också sett Frank föra sig tillräckligt i sociala sammanhang för att få följa med en kvinna hem trots att de inte känner varandra särskilt väl. Fast nog är det aningens märkligt att Anna dröjer så länge med att droppa att hon har en pojkvän?
Lite synd var det förstås att jag var spoilad på det absoluta slutet, men denna nya Maniac gör det samtidigt mer logiskt än originalet (både berättelsemässigt och symboliskt) och därmed i någon mening mer tillfredsställande. I det perspektivet tycker jag absolut att man ska se originalet före remaken eftersom det kom som en så total överraskning för 40 år sedan. Att redan vara spoilad från remaken skulle förta hela effekten.
Maniac anno 2012 var utan tvekan temats hittills mest obehagliga film. En film som hittade flera ömma triggerpunkter i mitt filmtittarpsyke. Däremot måste jag erkänna att den absolut inte har samma omittningsvärde som Psycho eller Black Christmas– och ANoES-originalen. En riktigt bra film, men något av en pärs att ta sig igenom.
Final girl: Finns ingen. Vilket känns helt följdriktigt i oceanen av tröstlöshet som var Maniac.
Historik/psykologi: Say after me: promiskuös mor=galen son. Har vi hört den förut?
Vapen: Här måste man ändå ge Maniac en rejäl slasherstämpel eftersom vapnen par preferance är olika typer av skarpslipade instrument.
Killer-o-vision: Som sagt, filmen är i princip en enda lång killer-o-vision.
alt. titel: Fredag den 13
Självklart såg jag om det ikoniska originalet Friday the 13th från 1980 inför 2020 års Halloween-tema. Det landar så fint så mellan den allmänt accepterade upptakten Halloween och den böljande vågen av mer-av-samma-sak-filmer som The Burning eller The Prowler. Faktiskt var det så att den här omtitten, så att säga av den i sitt rätta sammanhang, fick mig att till viss del om- och uppvärdera fredags-filmen. Så hur skulle det då gå när det nu var remake-dags? Säg hej till 00-talets fredagsungdomar!
Friday the 13th är inte en remake i strikt mening, snarare en uppföljare. Här ligger jag förstås illa till eftersom jag inte mäktade med alla fredags-uppföljare som redan finns. Det enorma hålet i både min filmallmänbildning och detta års Halloween-tema är alltså att jag fortfarande bara sett den allra första Friday the 13th. Så, nu är plåstret avrivet, sårskorpan bortpillad och korset framkrupet till. Jag skäms. (Fast inte tillräckligt för att orka åtgärda saken här och nu…)
Så jag inser såklart att jag missar högvis med referenser, hänvisningar, nickningar och blinkningar nog för att konkurrera med en nervös och parkinsondiagnosticerad chihuahua i Friday the 13th anno 2009. De är ibland dock tillräckligt övertydliga för att till och med jag ska fatta att det någonstans sannolikt förekommer en rullstol. Jag har också snappat upp tillräckligt mycket popkultur för att exempelvis ha koll på att Jason inte ikläder sig sin klassiska hockeymask förrän i del tre (denna ny-version har ansträngt sig för att ge oss alla tre Jason-typerna – skräckbarnet, säckhuvudet och den maskbeklädde).
Det man kan diskutera i all oändlighet, särskilt när det kommer till slasher-genren, är vad som krävs för en framgångsrik skräckfilm. Ta original-Halloween som exempel: vad är viktigast, att vi verkligen engagerar oss i vår sympatiska final girl Laurie eller att vi fascineras och skräms av den ikoniske Michael Myers? Nu skulle jag i och för sig vilja hävda (och jag är absolut inte ensam i det) att Halloween lyckas med både-och.
När jag läser på om denna nya Friday the 13th blir det emellertid helt uppenbart att det finns en enda huvudperson som filmmakarna vill fokusera all uppmärksamhet på och det är Jason Vorhees. Stuntmannen Derek Mears fick rollen som den klassiska gestalten och brer i mina ögon på ganska tjockt när han menar att han ville ”portray Jason as a victim in the film” I Mears tolkning får Jason representera alla ”who were bullied in high school — specifically those with physical deformities — for being outcasts”. Kanske kan hans dåd i viss mån till och med ursäktas eftersom han bara ”exacts his revenge on those trying to take over his territory at Crystal Lake”?
Hej, hej, hej, hold your horses, Derek. Snackar vi cash-in-remake här eller snackar vi cash-in-remake? Låt oss vara realistiska en sekund – i åtminstone denna version (jag kan ju inte uttala mig om alla de andra uppföljarna) är Jason absolut inget mobboffer som bara ger igen eller försvarar sitt territorium. Redan filmens upptakt, där vi får en kort omtags-snutt från originalets upplösning (som naturligtvis inte alls står sig i jämförelse), väcker så många frågor. Så Jason ser alltså sin mamma bli halshuggen? Så han har alltså inte drunknat? Eller är han ett spöke? Har Pamela Vorhees haft någon kontakt med sin son som eventuellt är död? Hur kan Jason annars ”höra” moderns uppmaningar ”They must be punished, Jason. Kill for mother”? Under resten av filmens gång fortsätter han också glatt att ta livet av betydligt fler än de som kan sägas ”invadera hans territorium”.
I mångt och mycket är Friday the 13th en typisk uppföljare. Morden är fler och grisigare. Sexet är (mycket) mer uttalat med stort fokus på företagsamma flickor, tajta magmuskler och övernaturligt välformade bröst. Samtidigt upplever jag den också som ganska typiskt 00-talig, här finns en vibb av filmer som Hostel och Wolf Creek. Eller varför inte andra remakes som I Spit on Your Grave och Last House on the Left?
Över hela filmen vilar en anda av bister beslutsamhet. Nu har jag inget fantastiskt intryck av regissören Marcus Nispel, så det är mycket möjligt att det är mina fördomar som spelar in, men jag undrar om han egentligen ville göra den här filmen? Den är inget uselt hastverk men förmedlar en stämning av kärv pliktetik. Hela historien är bara något vi ska ta oss igenom, kosta vad det kosta vill. Ska man lyckas med den typen av metakommentarer som filmen ändå vill göra gentemot både fredags-franchisen och slasher-genren tror jag att det krävs ett lättsammare handlag. Nispel borde ha försökt åkalla mer av Wes Craven och mindre av Eli Roth, i alla fall i det avseendet.
Summan av kardemumman är att jag har sett sämre filmer, både remakes och uppföljare, bara inom ramen för detta års Halloween-tema. Samtidigt kan jag inte påstå att jag tyckte att Friday the 13th var någon särskilt rolig eller ens underhållande film. Vilket, som vi alla vet, är det värsta brott en film kan begå.
Final girl: Whitney Miller. Vars främsta egenskap är att hon ska vara jättejättelik Pamela Vorhees? Annars skulle hon ju aldrig blivit kidnappad av Jason (som håller henne vid liv i en hel månad?!) och heller inte lyckats distrahera honom i ett avgörande ögonblick.
Sedan går det förstår inte heller att blunda för det faktum att Whitney är en äkta slasher-jungfru through and through. Vi får aldrig några ekivoka kameraåkningar utmed hennes kropp och hela härligheten avslutas till och med tillsammans med hennes bror för att det inte ens ska finnas möjligheten till hanky panky när allt är över.
Historik/psykologi: Lite oklart, som sagt. Är Jason ens en fysisk varelse eller ett övernaturligt väsen? Filmen sätter egentligen aldrig ned foten i det avseendet.
Vapen: Ujuj, vilka vapen har vi inte? Den pålitliga macheten och pilbågen, absolut, men också skjutvapen, lantbruksutrustning och flismaskiner.
Killer-o-vision: Typ-ish…?
alt. titel: Le bal de l’horreur, Noche de graduación sangrienta, Una noche para morir
Remake-dags! Igen! 80-talsslashern i ny tappning. Hur skulle den stå sig utan Jamie Lee?
Donna Keppel är en helt vanlig high school-tonåring fram tills den dag hon kommer hem från en biokväll och finner hela sin familj mördad. Gärningsmannen är en av hennes lärare, Richard Fenton, som blivit fixerad vid hennes blonda uppenbarelse och sett till att undanröja alla hinder för att de ska kunna vara tillsammans för evigt.
Ett par år senare kämpar Donna fortfarande med sina upplevelser den kvällen. Framförallt plågas hon av mardrömmar om hur Fenton lyckas ta livet även av henne trots att han blev tagen av polisen innan han hunnit skada sin ”älskade” och nu sitter inom lås och bom. Or does he…?!
Trots mardrömmar och ångest försöker Donna nu njuta av sin ”prom night” tillsammans med pojkvännen Bobby samt vännerna Lisa och Claire. Men det som började så bra, med en lyxig limousin och en påkostad svit på hotellet där balen hålls, vänds så småningom till en vaken mardröm för Donnas del.
Nu kanske jag tar mun lite väl full, men jag vill hävda att även utan Jamie Lee i huvudrollen i original-Prom Night skulle den filmen vara betydligt bättre än denna bleka och pliktskyldiga produkt. Jag kan förstå att 00-talets filmmakare velat undvika originalets tvekluvna genusmässiga vibbar men det här vara bara för trist… Det finns ingen finess eller något som överraskar i Prom Night anno 2008.
Ta exempelvis upptakten där Donna kommer hem och finner hela sin familj mördad. Den avslutas med att Fenton sticker kniven i henne – bara för att klippa över till Donna som vaknar. Puh, det vara bara en mardröm… Man har alltså inte ens varit tillräckligt påhittig för att lägga in Psycho/Friday the 13th/Scream-varianten med att ta livet av den vi tror ska bli vår final girl.
Under speltiden plockar filmen också på sig fler och fler konstigheter, vilka sammantaget antyder att man inte lagt ned oceaner av tid på att tota ihop ett bra manus. Vi får egentligen aldrig någon bra förklaring till varför Fenton tar livet av Donnas kompisar. Inte heller varför Lisa och pojkvännen Ronnie bestämmer sig för att gå upp till sviten och ha vad som rimligtvis måste bli ett av världshistoriens kortaste ligg typ 5 minuter innan förkunnandet av de åtråvärda Prom King & Queen-titlarna som de bägge är nominerade till. Men det ger förstås Fenton en väldigt bekväm möjlighet att plocka de kåta kidsen en efter en.
På samma bekväma sätt uppenbarar sig plötsligt en renoveringsvåning på hotellet så att mördaren får stalka en av tjejerna genom plastskynken och skramlande plåthinkar. När så polisen äntligen är på plats får man intrycket av att ett SWAT-team går igenom hela hotellet och sparkar in varenda dörr – torde bli ganska kostsamt. Plus att man hittar en undangömd kropp där det är högst oklart hur vår osannolikt skicklige mördare lyckats pula den in i sitt gömställe.
Men absolut, vi snackar ju ändå slasher-remake här. En genre som åtminstone kan räddas av några påhittiga eller rejält blodiga mord? Men nej, Prom Night anno 2008 är PG-13-renons på gore-effekter och blod. Och där finns möjligen något slags svar till varför hela produktionen känns så lam och andefattig? Filen är inte gjord för att skrämmas ”på riktigt”, den är gjord för att 13-åringar ska kunna se den i gäng och skrika vid lämpliga tillfällen, men utan att behöva bry sig särskilt mycket om innehållet. En film för kompiskvällar och harmlösa pyjamaspartyn.
I det perspektivet känns det fullkomligt bortkastat att se Idris Elba i rollen som förstepolis. Den nya tidens Prom Night har ett sammanlagt IMDb-betyg på 3,9 och jag kan tycka att det är befogat. Det här var bara trist.
Final girl: Donna, i Brittany Snows uppenbarelse, är för all del rar men får aldrig mer av karaktär i filmen än sitt trauma och en jämförelsevis kysk balklänning (sobert krämfärgad, mindre urringad än Lisas och hellång till skillnad från Claires). Hon blir dessutom ingen egentligt arketypisk final girl eftersom hon spenderar filmen med att enbart försöka fly undan sin uppvaktande stalker. Hon tar aldrig upp hans vapen eller försöker agera på egen hand.
Historik/psykologi: Patenterat Galen, varken mer eller mindre. Ungefär lika upphetsande som det låter. Samtidigt är Fenton inte mer galen än att han kan iscensätta en flykt, anta en annan mans identitet och infiltrera hotellet där balen hålls. På det hela taget får man intrycket av att han under fängelsetiden förvandlats till en anmärkningsvärt kompetent slasher-mördare. Det hjälps förstås inte heller att Fenton spelas av en Johnathon Schaech, vars skådisaura är fullkomligt obefintlig. Han utstrålar lika mycket mordisk energi som tallrik överkokt pasta.
Vapen: En väldigt skarpslipad och effektiv kniv som Fenton uppenbarligen inte heller varit mer galen än att han lyckats få tag på.
Killer-o-vision: Nope, så påhittiga ska vi minsann inte vara.
***
Här på bloggen fortsätter Slasherween faktiskt en hel vecka till men Filmitch passar på att avsluta vår gemensamma Halloween-vecka med lite aussie-rysningar. Klicka här för att läsa om en film som utan tvekan är bättre än filmen jag bjussade på idag när det gäller…typ allt.
That’s what HE said!