You are currently browsing the category archive for the ‘90-tal’ category.

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Men numera tittar väl de flesta på Tillbergs målning och ser inte stort mer än ett 70-talstypiskt klassrum med bänkar i räta rader, teckningar på anslagstavlan och polotröjor i syntetmaterial på ungarna. Jag sätter ett par tioöringar på att majoriteten dessutom har manchesterbyxor på sig. Roströda.

Gardells bok tilldrar sig ganska ofta i ett sådant där 70-talsklassrum och låt mig avslöja: det är precis lika skojfriskt och muntert som Tillbergs målning låter antyda. Det vill säga snarare något som framstår som helvetets förgård. Varje skoldag är en ständig kamp för Juha Lindström. Han vill så förtvivlat gärna ha lite uppmärksamhet, särskilt från de coola killarna Stefan och Lennart.

Hur ska man ställa sig i matkön så sannolikheten är störst att man kan hugga en av de åtråvärda stolarna vid Stefan och Lennarts bord? Vad är det exakt rätta tonläget för att hålla med om att skolbespisningens potatis är det äckligaste som finns? Hur ska man positionera sig på gympan så att man får dela skåp med Stefan och Lennart? Hur ska man få vara med och kika i titthålet in i tjejernas omklädningsrum? Och om man inte får vara med och kika, hur ska man kunna hänga med i snacket om pattar? Och nåde den som inte hänger med i snacket om pattar, för den killen är ju helt uppenbart oskuld. Kanske det absolut töntigaste som finns, åtminstone i den där omklädningsrumssituationen.

För det är ju det som är det luriga med skolan, det vet alla. Nämligen att ALLT kan på en handvändning förvandlas till det absolut töntigaste som finns. Har man en gång råkat uppfattas som på väg i den riktningen är man ohjälpligt förlorad. Juhas knep är att uppträda i alla situationer som månde uppstå, han älskar att få skrattarna på sin sida och ögonen på sig. Vill ni se en stjärna, se hur noggrant Juha tränar in vitsar till roliga timmen eller vrålar ABBA-låtar i ett hopprepshandtag på föräldrarnas fester.

Nej, det är knappast något idylliskt 70-tal som Gardell tecknar där i Sävbyholm. Skolan är en kamp, familjelivet är en kamp (kommer mamma Ritva någonsin att uppleva en morgon utan en hårig pung som tittar fram ur makens kalsonger?), grannsämjan är en kamp (pappa Bengt tvingas åse hur grannen har både snyggare gräsmatta och bättre pli på ungarna) och i alla lägen tycks Juha och hans föräldrar befinna sig på den förlorande sidan.

Men visst, till och med Juha inser att han absolut inte skulle vilja byta med Jenny som har fula hårspännen i sitt fula stripiga hår eller Tomas med sin konstiga tyska mamma. Särskilt Jenny har det lite tufft eftersom hon och Juha bor grannar och egentligen gillar att umgås. Men så fort någon av de coola killarna viftar med lillfingret är det som om Jenny inte existerar. Juha känner sig lite, lite skuldmedveten för det där men kan liksom inte motstå frestelsen från känslan av att vara accepterad. Känslan av att Passa In.

Både när det gäller den tidsmässiga realismen och psykologiska trovärdigheten blir jag under läsningens gång allt mer övertygad om att John Ajvide Lindqvist måste ha låtit sig inspireras av Gardells skildringar till Låt den rätte komma in. Gardell visar skoningslöst upp 70-talets, förortens och skolans allra sämsta sidor med en detaljrik och psykologisk pricksäkerhet men kryddat med så pass generösa mängder svart humor att man ändå mäktar med misären.

Och i och för sig, ska man se till åtminstone Gardell får man väl säga att all den där misären resulterade i en rätt rejäl lönsamhet. Vilket osökt får mig att tänka på Lorrysketchen där Susanne Reuter psykologisk misshandlar sin son å det grövsta så att han ska växa upp och bli lika rolig som Jonas Gardell.

Bonus: En komikers uppväxt (1992)
Jag är inte säker på att jag såg de tre TV-serieavsnitten regisserade av Jonas Cornell när det begav sig så varför inte passa på nu? Hela härligheten finns på SVT:s Öppna arkiv, en utmärkt institution. Gardell ha skrivit manus från sin egen bok och lika mycket bättre som Liza Marklunds dialoger blir av att dramatiseras, lika mycket sämre blir tyvärr Gardells. Mycket av humorn från boken blir fullkomligt massakrerad i samtalen mellan skådisarna.

Samtidigt har serien så gott det går försökt skapa olika möjligheter att ta tillvara på både humor och perspektiv genom att Björn Kjellmans vuxne Juha ofta får prata med kameran eller en mer generell publik när han ska dra sina stand up-nummer. Jag blir påmind om hur bra Björn Kjellman kan vara i sina bästa stunder, om än här med en horribel hockeyfrilla.

Första avsnittet är mestadels humoristiskt, andra mestadels tragiskt och det tredje närmast surrealistiskt med en utsjasad mellanstadiefröken som super arslet av sig i kartrummet och ett barnkalas från helvetet. Generellt ligger mer fokus på den vuxne Juha än i boken och förlåtelsetemat är tydliggjort.

Serien är ok, men både stel, amatörmässig och stämningsmässigt off av och till. Boken är bättre tack vare en humor som funkar bäst i text- eller monologform samt en jämnare kvalitet.

Annonser

En lineup som innehåller namn som Sarah Michelle Gellar, Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Phillippe, Selma Blair, Brandy, Joshua Jackson och Reese Witherspoon – could it BE more 90’s?! En klassisk betoning som för övrigt återupprepas i en av dagens filmer.

Läs hela inlägget här »

Efter en avklarad titt på The Right Stuff passade det alldeles utmärkt att kasta sig över Apollo 13. Förvisso har det hunnit gå sju år mellan slutet på Kaufmans rymdepos och Ron Howards BOATS-thriller men jag blev faktiskt förvånad över hur väl de två filmerna hängde ihop.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Drottning Margot, Queen Margot

Inget går riktigt som Katarina av Medici tänkt sig. I ett försök att förena det av religion splittrade Frankrike, gifter hon bort sin katolska dotter Margot av Valois med hugenotten Henrik av Navarra. Vad är annars döttrar till för nytta om man inte kan kasta in dem i fördelaktiga allianser?! Katarina sätter dock sitt stora hopp om makt och inflytande till sönerna François, Karl och Henrik. Men Karl (som för närvarande är kung med numret IX) låter sig inte alls styras som hans ömma moder tänkt sig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The X-Files: Fight the Future

Säsong 5 av serien The X-Files sade farväl till Mulder och Scully i den rykande askhög som fanns kvar efter att deras evige nemesis, Cigarette Man, lämnat en avskedspresent i arkivskåpen. Det var den 17 maj men fansen behövde lyckligtvis inte vänta särskilt länge på sitt nästa äventyr i det okända. Blott en månad efteråt dök nämligen en liten film upp på biograferna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Army of Darkness – Evil Dead III, Bruce Campbell vs. Army of Darkness, Army of Darkness: The Medieval Dead

Fem år är en lång tid i skräckfilmssammanhang och därför inleds Army of Darkness med en snabb recap från allas vår hjälte Ash Williams. Jobb på S-mart, flickvän, stuga, demoner, motorsåg, dimensionsportal, yada, yada, yada. Annars kan man ju tycka att två närmast identiska filmer borde ha satt sig i hjärnan på publiken. Särskilt som händelseutvecklingen inte är särdeles komplicerad.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Läs hela inlägget här »

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Jakten på Röd oktober

Jag har alltid varit mer bekant med Tom Clancy i film- än i bokform men nu var det dags att ändra på det. Lika bra att gå rakt på filén med en gång och plocka upp The Hunt For Red October, en av hans mest välkända böcker som per definition då också borde vara en av de bästa?

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg