You are currently browsing the category archive for the ‘90-tal’ category.

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

När eminenta filmbloggaren och –poddaren Fiffi inte bara ger Jane Campions adaption av James bok full pott betygsmässigt utan också petar in den på en förstaplats bland Nicole Kidmans alla filmer väcks så klart min nyfikenhet (i den mån den inte redan väckts av det blotta faktum att filmen är en adaption). Av en slump som kan se ut som ödet lyssnade jag mig igenom The Portrait of a Lady samtidigt som Fiffi kungjorde sin lista och det var därmed givet att boken skulle följas upp av filmen.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att få grepp om boken – vad var det James ville berätta för mig, förutom att ge ett psykologiskt intrikat porträtt av sin huvudperson? Kanske var det inte mer än så men Jane Campions film, med manus av Laura Jones, hjälper mig att sätta fingret på flera punkter som gör berättelsen intressant.

Filmen gör för mig tydligare att detta är en historia om drömmar, alla av dem krossade. Drömmar för andras räkning, om livets möjligheter, om det egna livet, om att låta andra uppfylla ens egna drömmar, om den sanna kärleken.

Sedan kan man förstås grunna på vad Campion och Jones valt att lämna därhän av James original. Upptakten ger i alla fall en liten föraning om det, kameran panorerar över en gråtande Nicole Kidman och zoomar sedan långsamt in på hennes tårfyllda blå ögon. I fortsättningen är The Portrait of a Lady som uteslutande utgår från Isabels perspektiv, till skillnad från boken där läsaren från gång till annan får stifta bekantskap med en distanserad berättare.

Filmen är inte bara personligare, den är också avsevärt mer fysisk. I likhet med andra kostymdramaadaptioner händer det att jag undrar om en kyss verkligen fanns med i boken för den tycks få så mycket större betydelse när man ser den på film. Ofta upptäcker jag att den visst fanns med, jag minns den bara inte. I The Portrait of a Lady har Campion och Jones dock gått utöver förlagan och låter sina rollfigurer verkligen vara av kött och blod. Bara för att det är 1800-tal innebär det inte att det inte finns köttsliga lustar bland de propra samtalen och krinolinerna.

Detta med kött och blod är kanske det jag fäster mig vid mest i filmen. Boken var absolut läsvärd men språket fångade mig inte riktigt i samma utsträckning som hos exempelvis Edith Wharton. Men hos Jane Campion blir alla inblandade till trovärdiga människor, inte bara staffage som får stå och spy ur sig 1800-talsfraser i utsökta kostymer.

Särskilt Martin Donovan som Ralph Touchett är helt fenomenal medan Nicole Kidman inledningsvis kanske är en lite för diamanthård Isabel. Barbara Hershey mycket bra som den prövade Madame Merle men har en fin rival i Shelley Duvalls påfågelvulgära countess Gemini. Att John Malkovich är fruktansvärt obehaglig och lågmält hotfull som Isabels make Gilbert Osmond är kanske ingen större överraskning.

Hur Isabel däremot kan fångas av denne Gilbert framstår som både boken och filmens största gåta. Hon inleder med att vara en frimodig och för tiden både frisinnad och äventyrlig flicka men verkar sedan bli som hypnotiserad av Osmond. Om hon från början känt sig hotad av honom, alternativ attraherad av att han verkar så nonchalant i jämförelse med hennes mer hetlevrade friare, hade det kanske varit en sak. Men av den ”kindest, gentlest, highest spirit” som hon påstår sig kunna finna i mannen ser vare sig tittare eller läsare röken av.

The Portrait… skulle förstås inte vara en Jane Campion-film om det hela inte också bjöd på läckert ögongodis i form av kostymer, miljöer, välplanerade skeva kameravinklar och glasreflektioner. Det här är mycket mer än en rak-upp-och-ned-adaption av en litterär klassiker.

Ändå märker jag både vid både läsning och tittning att jag hela tiden är mer intresserad än engagerad i de inblandades öden och äventyr. Det är utsökt och perfekt men sätter sig varken i magen eller i hjärtat.

Omtitten på filmen Enigma (som alltså INTE handlar om Alan Turing) påminde mig om att den faktiskt bygger på en bok av thrillerförfattaren Robert Harris. Och eftersom jag tyckte filmen växte i och med omtitten växte också suget efter lite hederlig krigsthriller.

Trots ett allvarligt nervsammanbrott kallas matematikern och kryptoanalytikern Tom Jericho tillbaka till Bletchley Park. Han knäckte tyskarnas famösa kodmaskin Enigma en gång och nu krävs att han återupprepar miraklet eftersom de allierade (eventuellt på grund av oroväckande spionaktiviteter) har förlorat det försprånget.

Tillbaka i Bletchley Park blir det dock uppenbart att Toms sammanbrott kanske inte bara orsakades av överansträngning i samband med kodknäckandet utan också kan ha hängt ihop med en viss Claire Romilly. Men Toms försök att på nytt komma i kontakt med Claire går inte så bra. Både han och Claires rumskompis Hester tvingas snart inse att Claire inte bara är försvunnen utan eventuellt också var inblandad i något mer illavarslande är att jonglera flera uppvaktande män på en och samma gång.

Nå, men det här var ju banne mig ännu bättre än filmen! Harris magnum opus Fatherland är förvisso svårslaget, men i stämning ligger Enigma ganska nära skulle jag säga. Tom är verkligen inte någon muntergök till huvudperson och beskrivningen av ett krigsdrabbat England med allt vad det innebär av brist på det mesta, mörkläggningar samt hemlighetsfullhet (for king and country, old chap…) är minst sagt gråbister. Om man kan ta en ständigt miserabel huvudperson i Tom får man samtidigt en intressant vinkel på kvinnornas villkor i krigsmaskineriet genom Hester.

Till det kommer fina spänningsmoment på flera nivåer. Dels måste Jericho och hans kollegor som sagt på nytt knäcka Enigmas koder, dels försöker Tom och Hester klura ut vad som kan ha hänt Claire och varför någon skulle vilja få henne att försvinna. Upplösningen på det senare mysteriet påminner även det till viss del om Fatherland, där staten har sin alldeles egna agenda ”for the greater good”. I krig blir de flesta medel tillåtna för att helga segerändamålen, något som kan skava rätt så rejält för de som inte får vara med och fatta besluten. Alla är säkert inte beredda att välkomna fiendens fiende som en vän. En vän där man ibland måste ha överseende med en hel del.

Språket firar kanske inga poetiska triumfer men känns adekvat ultrabrittiskt stiff upper lip. Ibland blir det kanske lite väl kryptografidetaljerat, men det går å andra sidan att skumma sig förbi om man nu inte skulle vara särdeles intresserad av just det. På det hela taget en riktigt bra thriller som skickligt utnyttjar en historisk realitet för sin berättelse.

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Det har varit ett spännande utforskande av såväl film- som litteraturhistorien. Bokmässigt håller jag fortfarande på klassikerna, alltså Wuthering Heights och Jane Eyre. Charlottes andra alster var inte riktigt lika trevliga (men åtminstone konsekventa i sitt ogillande av katolicism och icke-britter) men det är synd att Emily inte fick chans att skriva mer. Det hade varit roligt att se vad hon skulle ha kunnat hitta på. Jag måste erkänna att jag dessutom fått en ny uppskattning för realismsystern Anne (som i alla fall tycks ha delat Charlottes avsky för guvernantyrket), en mugg klart källvatten efter systrarnas mustiga men också mastiga vinbägare.

Jag tycker också att det för min del blivit tydligare i hur stor utsträckning Wuthering Heights och Jane Eyre sannolikt påverkat bilden av en ideal Man när det kommer till romantik. Med risk för att övervärdera systrarnas betydelse i västerländsk kulturhistoria känns det som om idylliseringen av mörka känslor, vilka gärna spiller över i både psykiskt och fysiskt våld, har en tydlig inspirationskälla i både Heathcliff och Mr. Rochester. För att sedan med diverse kringelikrokar bland annat hitta fram till den moderne vampyren. Vem hade kunnat ana?

Bland filmerna vann Jane Eyre med rätt bred marginal skulle jag vilja påstå. Versionerna från 1943 och 2011 var klart bättre än någon av de andra med tydliga guldmedaljörer i Orson Welles och Joan Fontaine. Jag blev själv lite överraskad av hur fångad jag blev av både historien och deras skådespeleri. Bland de olika Jane-skådespelarna vill jag som sagt dock hålla Samantha Morton från 1997 före både Joan Fontaine och Mia Wasikowska. Ingen av de olika Cathy-kvinnorna gjorde tyvärr något större intryck.

På den manliga sidan avgår soam sagt dock Orson Welles Rochester med en otvetydig seger, även om Tom Hardys Heathcliff från 2009 följer honom hack i häl. Michael Fassbender var en helt ok Rochester men han och Wasikowska ska åtminstone ha lite cred för att vara det enda kärlekspar bland alla dessa odödliga kärlekspar som lyckas skapa någon som helst trovärdig gnista mellan varandra.

På det hela taget är det dock svårt att komma undan intrycket att regelrätta adaptioner, särskilt när förlagan är en Klassisk Roman, gärna blir lite styltiga och stela. Det är som om hela produktionen snörs in i en korsett. Då är det oftast roligare med historier som lånar ramarna från den Klassiska Romanen men sedan hittar på något eget med dem. I de fallen kan jag som sagt exempelvis varmt rekommendera både Rebecca och I Walked With A Zombie.

Till mina listälskande läsare och för att detta blev ett tema som spred ut sig en smula avslutar jag det hela med en uppräkning av den betygsmässiga fördelningen mellan både böcker och filmer. Tack alla läsare som hängt med på upptäcktsfärden och bloggkollegan Jojjenito! Nu återgår allt till sitt normaltillstånd ett tag innan det är dags för årets musikalhöjpunkt tillsammans med bloggkollegan Filmitch.

Jag har sett/läst dem så ni slipper:
Emily Brontë’s Wuthering Heights (1992) 1/5

Jane Eyre (1934) 1,5/2
The Professor (1857) 2/5
Shirley (1849) 2/5
Villette (1853) 2/5
Jane Eyre (1970) 2/5
Wuthering Heights (1970) 2/5

Helt ok, kan vara värda en titt/genomläsning:
Wuthering Heights (1939) 2,5/5
The Tenant of Wildfell Hall (1996) 2,5/5
Agnes Grey (1847) 3/5
The Tenant of Wildfell Hall (1848) 3/5
Jane Eyre (1997) 3/5
Wuthering Heights (2009) 3/5
Wuthering Heights (2011) 3/5

Bör ses/läsas!
Wuthering Heights (1847) 3,5/5
Jane Eyre (1847) 3,5/5
Jane Eyre (2011) 3,5/5
Jane Eyre (1943) 4/5

Nå, hjärnan har tydligen inte roligare än den gör sig. I det här fallet tyckte min egen att det kanske hade börjat bli lite väl tradigt med alla Brontë-filmerna och serverade därför en liten mindfuck bara för att kolla om jag var vaken.

Jag satt nämligen och väntade på en förvånansvärt ung Mr. Rochester i Cillian Murphys skepnad. Kunde ju vara lite ovanligt och fräscht om än inte särskilt bokstavstroget. Men så dyker en storvuxen och mustaschprydd man upp som helt uppenbart absolut inte är Cillian Murphy. Det är då jag inser att min hjärna narrats en smula genom att översätta Ciarán Hinds till Cillian Murphy. Två skådisar som inte har så mycket mer gemensamt än att de bägge är utrustade med distinkt irländska förnamn som börjar på “C”.

Alltnog, innan Mr. Rochester dyker upp har vi fått de välbekanta beskrivningen av hur den unga Jane Eyre först far illa under sin fasters hårda styre och sedan far illa lite till vid Lowood Institution innan hon kommer till Thornfield Hall som guvernant. Men trots eller kanske tack vare denna hårda behandling är den unga kvinnan nyfiken på världen och inte rädd för att säga sin mening.

I likhet med sin arbetsgivare kan man konstatera. I ett ömsesidigt utbyte av åsikter om den enas pianospel och den andres attraktionskraft och personlighet kanske det ändå spirar något som börjar likna kärlek, banne mig.

I likhet med versionen från 1970 är detta en TV-film och jag inbillar mig att det märks i detaljer som att alla rum är alldeles för väl upplysta eller att Janes frisyr inte verkar lida nämnvärt av att vara på resande fot i två dagar och sova utomhus. Ljussättning och kameravinklar är teknikaliteter som man inte tycks ha lagt ned alltför mycket innovationskraft på.

Men det gör faktiskt inte så mycket. Antingen hänger det bara på skådespeleriet eller också är det en kombination mellan skådespeleri och dialog som gör att jag upplever denna version som klart bättre jämfört med den som kom 27 år tidigare. Samtalen flyter avsevärt lättare och känns ofta helt naturliga, snarare än ett rent reciterande av stolpiga 1800-talsrepliker. Bland annat tyckte jag att Mrs. Fairfax i Gemma Jones porträttering blev en riktigt trevlig husfru, utrustad med en svada som flöt på bra. Däremot känns den unga skådespelare som spelar Adele som alldeles för gammal att pladdra på som en femåring och sitta i knät på sin förmyndare.

Nu ska man väl inte hänga upp sig allt för mycket på ålder, men det är svårt att låta bli med den här historien. Jane ska alltså vara knappa 20 och Mr. Rochester över 40. Susannah York var ungefär 30 mot George C. Scotts dryga 40. Problemet är bara att George C. Scott framstår som minst 60… Då funkar det faktiskt bättre med Hinds dryga 40 år mot Samantha Mortons ynka 20, kanske för att Morton framstår som betydligt mer av en jämlike mot den burduse mannen. Och att Hinds inte känns som om han vore 60.

De två har dessutom ett bra utbyte sins emellan även om jag nog inte skulle gå så långt som att hävda att jag känner av någon direkt gnista. En kärlek som är “all cosuming” ser jag därmed inte heller röken av.

Däremot blir jag inte riktigt klok på upplösningen i den här versionen. Jane flyr (helt enligt mallen) den bigamistiske Mr. Rochester och hamnar hos missionärshelgonet St. John Rivers och hans syster Diana. Rupert Penry-Jones verkar ärligt talat vara en skittrevlig kille om än väl fokuserad på sin indiska mission. Inte heller kommer det något slumpartat arv Jane till del.

Jag kan alltså inte riktigt se någon bra anledning till att Jane dumpar St. John, särskilt inte för att hasta tillbaka till Mr. Rochester som vad hon vet fortfarande lever i högönsklig gift välmåga. I boken upplever jag att hennes arvspengar gör att hon faktiskt hamnar betydligt närmare Mr. Rochesters nivå och att det är det som gör deras relation möjlig. Här saknas helt de incitamenten. Upplösningen blir i det avseendet lite påklistrad — Jane och Mr. Rochester får varandra på slutet bara för att det ska vara så.

Men som sagt, trots allt en inte helt oäven version särskilt inte med tanke på att det är en TV-film. Det jag tar med mig härifrån är främst Samantha Mortons Jane som är en minst lika bra om än väldigt annorlunda hjältinna jämfört med Joan Fontaine anno 1943.

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

En välbekant sådan vid det här laget kanske? Den snälle Mr. Earnshaw plockar med sig en liten pojke från ev sina resor. Hans biologiske son Hindley avskyr rackarungen från första ögonkastet medan dottern Cathy är “drawn to the silent and powerful boy”. Men vad hjälper det när ödet, Hindley och Edgar Linton gör sitt bästa för att hålla dem isär?

Skillnaden mellan denna version och många av de andra som snurrar runt där ute är att den även plockar med del två, det vill säga den oycksaliga uppföljaren där Heathcliff gör sitt bästa för att förstöra livet för både Hindleys son Hareton, Cathys dotter Catherine och sin egen son Linton.

Det som funkar bra i den delen är att det blir tydligare än jag förr tänkt på att det är de mest oskyldiga spelarna, Catherine och Hareton, som kan bli de som bryter förbannelsen som tyckts vila över Wuthering Heights sedan Heathcliff kom dit den där stormiga natten för trettio år sedan.

Annars måste jag tyvärr erkänna att det inte är särskilt mycket som funkar i denna version av den brittiska klassikern. Både Ralph Fiennes och Juliette Binoche kan vara duktiga men kemin mellan dem är lika icke-existerande som en lerfri gårdsplan i Yorkshire. Juliette länder sin Cathy klara Ofelia-galnings-vibbar genom att skratta ansträngt i de mest konstiga situationer. Steven Spielberg ska ha sagt att det var Fiennes “dark sexuality” i denna roll som gjorde honom övertygad om att britten var rätt man att porträttera Amon Goeth och jag undrar bara vilken film som Spielberg i så fall såg. Fiennes är en duktig skådis, men saknar här så väl passion som “dark sexuality”.

Det är aldrig någon större tvekan om att det är ett högkvalitativt Kostymdrama som spelas upp framför oss men det är stentrist. Både Wuthering Heights och Thrushcross Grange är veritabla slott, något som skjuter historien ännu längre bort från någon slags realism. Alla stearinljus är av den kalibern att de utan problem lyser upp ett helt rum. Alla medverkande Agerar för fulla spjäll och ju mindre som sägs om valet att låta Juliette Binoche spela sin egen dotter desto bättre.

Som vanligt blir det också problematiskt när filmen försöker att både äta upp och ha kvar den våldsamma romantik-kakan. Heathcliff får förvisso dunka på både sin fru och Cathys dotter (alltså elak) men så fort han och Cathy är tillsammans läggs det på tjockt med stråkar (alltså passionerad och romantisk).

Musiken (av Ryuichi Sakamoto) är i sig både vacker och pampig men förmedlar samtidigt det otvetydiga budskapet att här har vi minsann Äkta Kärlek. Skitsamma att minst en av parterna är redigt våldsam och bägge två sannolikt spritt språngande galna. Och för att vi inte ska tvivla det minsta på den slutsatsen avslutar också “Emily Brontë” med orden “together, they were afraid of nothing”. Hej, Stephanie Meyer och Edward, den våldsamme romantikern…

En relativt bokstavstrogen adaption men det kan aldrig vara ett argument för kvalitet i sig.

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

the-tenant-of-wildfell-hallVille man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!

Läs hela inlägget här »

the-godfather-iiiTvå fabulöst framgångsrika filmer med varsin guldgubbe var tydligen inte nog för Paramount. Sexton år efter The Godfather: Part II bestämde man sig för att försöka piska liv i den avsomnade hästen som av allt att döma i alla fall hade fått behålla huvudet eftersom både regissör Francis Ford Coppola samt huvudrollsinnehavaren Al Pacino återvände för att reprisera sina 70-tals-prestationer.

Läs hela inlägget här »

lock-stock-and-two-smoking-barrelsOkej, är ni med, för nu blir det åka av?! Early-Guy-fucking-Ritchie-style!

De fyra kompisarna Bacon, Tom, Eddy och Soap har oklokt nog satt sig i skuld hos den lokale gangsterbossen Harry the Hatchet. Hint: gangsterbossens smeknamn är inte ”hatchet” utan anledning. Trots att de endast mödosamt lyckades skrapa ihop 100 000 pund för att satsa i det där kortspelet som Eddy förlorade åt dem måste de nu skaka fram fem gånger så mycket. På en vecka. Annars lovar Harrys handgångne man Barry the Baptist att både fingrar och Eddys pappas pub hänger löst. Hint: den handgångne mannens smeknamn är inte ”baptist” utan anledning. Och han är inte pastor…

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg