You are currently browsing the category archive for the ‘90-tal’ category.

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Den 16-åriga Aura Petrescu har rymt från kliniken där hon behandlas för sin anorexi men fångas snart in av poliser som återbördar henne till de oroliga föräldrarna Adriana och Stefan. De försäkrar sin hysteriska dotter att hon ska skeppas tillbaka till kliniken så fort de klarat av kvällens seans (på vilka de bygger sin försörjning får man anta).

Men innan doktor Judd hinner ta hand om sin skyddsling går något snett under seansen. Adriana tycks ha åkallat en ande av någon som blivit mördad och som vet vem mördaren är. Mördaren är…här! Innan den stormiga natten är till ända har två nya offer skördats och Aura är hux flux föräldralös (men åtminstone inte huvudlös (eller ens drabbad av huvudlöss…)). Eftersom hon är en flicka full av psykologiska trauman flyr hon, istället för att låta sig tas om hand av vare sig polisen eller Dr. Judd.

Lämpligt nog hade hon tidigare stulit en plånbok från tecknaren David Parsons när han försökte hjälpa henne (”Do you have a drug problem? I can help you!”) och hon söker nu upp honom. Lyckligtvis har David en kollega på TV-stationen som kan allt om anorexia (även om Aura faktiskt snarare verkar lida av bulimi) och dess offer: de tillhör den övre medelklassen, är begåvade och konstnärliga, har ett problematiskt förhållande till sina labila mödrar samt återkommande drömmar om hur deras fäder lutar sig över för att kyssa dem. De vill dessutom aldrig ha sex eftersom de längtar efter att gå i barndom. Vilken tur att det innan Twitter fanns människor som Davids kollega vilka kunde stå till tjänst med att sprida allsköns missuppfattningar.

Samtidigt som det blir allt tydligare att David inte vill råda bot på Auras anorexi av enbart osjälviska anledningar fortsätter mördaren att svinga sin dödliga noose-o-matic. Och eftersom Aura eventuellt såg hens ansikte den där natten svävar hon i fara. Enda sättet att skydda henne är att lösa mysteriet och sätta dit mördaren.

Vilken sjuhelvetes dikeskörning det här var då! Asia Argento, som givetvis spelar Aura, kan ibland vara en helt ok skådespelare men här är hon allt annat än det. Eller också kanske jag hellre ska skylla på den idiotiska historien (innehållandes bland annat ett styck deus ex machina-barn), den fåniga dialogen, de orimliga slutsaterna och sammanträffandena, den obegripliga fokuseringen på ödlor och fjärilar eller varför inte Auras uppenbara faiblesse att göra allt som andas avkläddhet med öppen badrumsdörr?

Grejen är att stackars Asia knappast är ensam om att vara fångad i den här slow motion-seriekrocken. En Christopher Rydell spelar David och han är inte mer övertygande han, detsamma gäller Frederic Forrest som porträtterar det iögonenskärande villospåret (or is he?!) Dr. Judd. Piper Laurie (som Adriana Petrescu) är kanske det minst dåliga rollbesättningsvalet, men hon är å andra sidan ett val som jag hade respekterat mer om det det kommit före, och inte efter, hennes insats i Twin Peaks.

Nej, hade Trauma inte ståtat med sin regissörs namn i titeln hade jag som sagt aldrig kunnat ana att det var Profondo rosso/Tenebrae/Suspiria-mannen som står bakom den här katastrofen. Berättandet är valhänt och klumpigt. Argentos vana att visa upp sin dotter i mer eller mindre avklätt tillstånd blir knappast mer smaklig bara för att hon här råkar vara 18, och inte 16, år. Ambitionen att, förutom ett läskigt halshuggningsmysterium, också förmedla någon slags rudimentär ”förståelse” för sjukdomen anorexi blir aldrig mer än oerhört krystad. Dessutom fullkomligt missriktad eftersom Aura på något mirakulöst sätt tycks bli frisk i samma sekund som David kysser henne. I alla fall släpper Trauma vid den punkten hennes psykiska mående för att istället fullt ut koncentrera sig på sin mordhistoria.

Eftersom vi som sagt numera lever i en tid där vi inte behöver förlita oss på folk som Davids mångkunnige kollega för information Wikipediar jag mig fram till att Trauma från början var betydligt mer fullmatad med Tom Savini-effekter. Men att Argento undan för undan plockade bort dem eftersom han, enligt Savini, hellre ville satsa på ”edge-of-the-seat suspense”. Huvudlöst dåligt omdöme där, Dario. Det enda som hindrar Trauma från ett totalt bottenbetyg är nämligen Savinis effekter.

star_half_full

Annonser

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Det är med sorg i hjärtat som jag recenserar denna film. Mel Brooks som tidigare har skapat mästerverk av typen Det våras för Frankenstein torde här ha sjunkit så lågt som det bara går. Men så är ju inte heller Nielsen varken någon Marty Feldman eller Gene Wilder, något som står plågsamt klart. Dracula… är en förolämpning mot allt vad komedi heter, och då räknar jag till och med in Ett päron till farsa på semester i Europa. Det finns förvisso frön till en del roliga idéer, men det görs inte ens försök till att genomföra dem. Annars borde vampyrfilmer innehålla tillräckligt med stoff för att göra en riktigt bra komedi, då de bästa av filmerna faktiskt inte parodierar sig själva som ju fallet var med Robin Hood-filmerna i Robin Hood – Karlar i trikåer. Man får en känsla av att Brooks riktat in sig på vampyrgenren enbart därför att det ger tillfälle till att filma välutrustade unga damer med tunna nattkläder. Leslie Nielsen har definitivt börjat tappa geisten och inte ens Mel Brooks själv verkar ha speciellt kul.

Å ena sidan skulle man nästan kunna ta Dracula… som ett bevis för att det verkligen existerar vampyrer, Nielsen och övriga skådespelare agerar med inlevelsen hos levande döda. Å andra sidan är filmens existens ett än starkare bevis för att vampyrer inte existerar, för om de gjorde det borde de ha tagit livet av åtminstone Nielsen och Brooks när det blev klart att denna film skulle produceras för att behålla någon rest av vampyrvärdighet. Det skulle jag ha gjort.

Omdöme 2019:
Där ser man, gudars vad jag var besviken när det begav sig. Men då hade jag i och för sig inte trojkan SpaceballsLife StinksRobin Hood i lika färskt minne. Som det blev nu tyckte jag faktiskt inte att Dracula var SÅ dålig. Eller också hänger det på en större bekantskap med vampyrgenren i stort som ju inte sällan bygger på just konceptet ”välutrustade unga damer med tunna nattkläder”.

Men visst är Dracula i Mel Brooks version minst lika tam och beige som någonsin Robin Hood. En film ju som för övrigt meta-inleder med ett gäng bybor som vrålar ”Leave us alone, Mel Brooks!” och det är nästan att jag hade önskat att komikern lytt sitt eget råd och inte fortsatt att gräva sig allt djupare ned i sin egen filmiska grav. Pengamässigt är situationen ännu värre än Life Stinks – 30 mille ut och 10 mille tillbaka.

Och nej, Leslie Nielsen är ingen Marty Feldman men i likhet med Cary Elwes bevisar Peter MacNicol i rollen som Renfield att en duktig komiker kan lyfta halvdana material till oväntade höjder.

I fallet Robin Hood kunde jag hitta tre roliga moment, här har antalet minskat till två:

  1. Pålningsscenen av Lucy Westenra som om inte annat bevisar att orimligt överflöd ofta innehåller ett roligt, om än lättköpt, potential. Oavsett om det sedan gäller fisar eller blod.
  2. Det faktum att Dr. Seward ordinerar alla sina mentalpatienter lavemang, om inte annat för att ge dem ”a sense of accomplishment”.

Och därmed har det blivit dags att göra halt eftersom Dracula blev Mel Brooks sista film som regissör. På ett sätt ett trist slut för mannen som 1980, jämsides med Woody Allen, kallades för ”America’s two funniest filmmakers” och en av få människor i underhållningsvärlden som tagit hem storslamen: Oscar, Emmy, Tony och Grammy.

Å andra sidan har han fortsatt att jobba och totade exempelvis ihop den enormt framgångsrika musikalversionen av The Producers i början av 00-talet. Ett försök att omvandla Young Frankenstein på samma sätt några år senare gick tyvärr inte lika bra.

Brooks älskade hustru Anne Bancroft gick bort 2005 efter 40 års äktenskap men än lever han själv och kan därför bland annat glädjas över sonen Max zombie-framgångar.

För egen del är det bara att konstatera att sådana här nostalgityngda återseenden alltid har sina risker. Ibland fortsätter filmerna att stiga i aktning för varje år de fortfarande håller men lika gärna kan de har visat sig anta en gråstens egenskaper och sjunker därmed obönhörligt till botten i filmhavet. Den här gången var det lyckligtvis bara Spaceballs som råkade ut för den fadäsen även om själva tittandet såklart förlorade något av sin lyster när jag väl passerat To Be or Not to Be och visste vad jag hade att förvänta mig.

Fortfarande är alltså Mel Brooks en filmskapare som jag med värme kan rekommendera, särskilt om du aldrig testat någon av hans filmer. Om du väljer något från perioden 1974 till 1983 kan det nästan inte gå fel, så länge du ser till att undvika High Anxiety. Mycket nöje!

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Den stilige Robin av Loxley smiter ganska lätt från sin muslimska fångenskap i Jerusalem tack vare hjälpen från moren Asneeze. Efter att ha kajkat tillbaka till hemlandet stöter han snart på Asneezes son, Ahchoo och de två slår följe. Robin lovar sin nye vän rikligt med mat, värme och vila i familjens slott bara för att upptäcka att det beslagtagits av den neslige sheriffen av Rottingham. De enda som finns kvar är den blinde trotjänaren Blinken samt en malpacerad staty som endast står där den står för att Blinken ska kunna ta fel på den och sin unge herre med putslustiga konsekvenser.

Robin svär att han ska ända det rövarvälde som uppehålls av sheriffen och prins John. Förutom dessa livsmål upptäcker han också snart lockelsen hos den sköna jungfru Marian. Men hur ska han kunna leda en folklig revolution samtidigt som han måste komma på ett sätt att forcera Marians kyskhetsbälte?

Mel Brooks lärde sin läxa från Life Stinks och återgick snabbt till det trygga parodi-facket. Han passade den här gången på att mjölka den osannolika framgången för Kevin Costners Prince of Thieves från 1991. På samma sätt som Spaceballs i hög utsträckning var en slags remake av Star Wars är Robin Hood i mångt och mycket en remake av just Costner-versionen, komplett med en vedervärdigt ful gammal gumma som gömmer sig i ett av slottets torn.

Parodi-draget funkade i biljettkassorna och Robin Hood gick i alla fall med vinst. Men rent innehållsmässigt står det tyvärr klart att Brooks (eller hans team) har tappat stinget. Förutom ett par lyckade skämt är det mesta av humorinnehållet blekt och avslaget. Här finns nog frön som med rätt omvårdnad hade kunna slå ut i full blom men ingen verkar ha lagt ned någon större möda för att så ska ske. Vi får ett par närmast pliktskyldiga fjärde väggen-blinkningar och meta-filminspelningsskämt men de är ärligt talat inte mycket att yvas över.

Kanske litade Brooks allt för mycket på sin rollbesättning? I nuläget framstår den nämligen som ett kompetenskapital vilket filmen inte på minsta vis gjort sig förtjänt av. Mitt intryck är att Robin Hood är uthärdlig enbart tack vare insatserna från särskilt Cary Elwes Robin, Roger Rees sheriff samt, i något mindre mån, Richard Lewis prins och Amy Yasbecks Marian. Eventuellt ska också en blott 19-årig David Chappelle i sin första filmroll (som Ahchoo) också räknas dit. Jag påpekade ju i fallet Spaceballs att humorn funkade mindre bra eftersom skådisarna där tycktes vara så medvetna om att de deltog i en parodi-film. När det gäller Robin Hood är Cary Elwes överdrivet bländande och tjusiga leende, när han med en omisskännlig stil porträtterar en äkta matiné-hjälte, nästan det enda som funkar.

I ännu högre utsträckning än i Spaceballs orkar Brooks heller inte hitta på nytt material utan nöjer sig med att återvinna tidigare framgångar. Alltså återser vi gamla trotjänare som den läspande bödeln Boris från Blazing Saddles, replikerna ”Walk this way” samt ”It’s good t be the king!” och mot slutet utses David Chappelles Ahchoo till ny sheriff (av Rottingham). Genusmässigt har komikern också tappat den lilla mark han vann med Lesley Anne Warrens hemlösa Molly i Life Stinks eftersom vi återigen trakteras med den tydligen enorma humorpotentialen i gamla, tjocka och fula kvinnor vilka, trots sitt utseende, är sexuellt företagsamma. Amy Yasbeck å sin sida får nästan ännu mindre att jobba med än Daphne Zuniga i Spaceballs men fixar faktiskt biffen bättre än sin föregångare, i alla fall på det komiska planet.

I History of the World, pt 1 kunde jag lista tio guldiga oneliners, problemet låg snarare i att välja bara tio. När det gäller Robin Hood: Men in Tights är förhållandet det diametralt motsatta – nu kan jag avsluta med att lista filmens tre enda roliga skämt:

  1. Bödeln Boris som får säga ”No noose is good noose”
  2. Marians flicknamn är Bagelle eftersom inget går bättre ihop än Loxley och Bagelle
  3. Patrick Stewart som kung Richard, vilken får påbjuda ”From this day forth, all the toilets in the kingdom shall be known as… johns!”

alt. titel: Det våras för slummen

Den hårdhjärtade affärsmannen och finansgeniet Goddard Bolt tvekar inte inför att vare sig hugga ned regnskog eller riva ålderdomshem om de skulle råka stå i vägen för hans företag. Kanske det inte ser så bra ut i tidningarna men gör man det lite i smyg och om natten får ju ingen veta något.

Nu har han fäst blicken på ett slumområde i Los Angeles, perfekt för att jämnas med marken och omstruktureras till ett futuristiskt stadslandskap med oklart syfte. Huvudsaken är att där finns tillräckligt många höga skyskrapor, vars modeller kan tjäna som penisatrapper. Men nu råkar det vara så att Bolts konkurrent, Vance Crasswell, äger halva området och ingen av magnaterna är beredd att lämna ifrån sig sitt stycke.

Crasswell lyckas dock shamea/shama/shame:a (hur faen stavar man denna svengelska monstrositet?!) Bolt till att gå med på ett vad. Om Bolt kan klara sig 30 dagar i slummen, utan pengar, mat eller husrum, vinner han konkurrentens halva av området.

Efter sex parodi-filmer på raken ville Mel Brooks tydligen testa att gå tillbaka till andra former av humor, mer påminnande om The Producers och The Twelve Chairs. I Life Stinks är det alltså kontrasten rik-fattig som ska utforskas, i samma anda som exempelvis 80-talsklassikerna Trading Places och Brewster’s Millions. I den ramen upplever jag att Brooks dessutom velat infoga en smått bitterljuv Chaplin-stämning från, säg, City Lights eller Modern Times.

Men ”bitterljuv” och ”Mel Brooks” är inte två koncept som med lätthet låter sig sammanfogas. Trots att Brooks vid pass 1991 ännu inte förlorat all sin lyskraft från 70-talets glada dagar talar biljettkassorna sitt tydliga språk: Life Stinks kostade 13 miljoner dollars men spelade in knappt en tredjedel av den summan.

Problemet med Life Stinks är inte att filmen är usel, för det är den inte. Det finns en hyfsat tydlig historia, ok rollprestationer (framförallt från Lesley Anne Warren och Howard Morris som spelar den hemlösa Molly, respektive Sailor (”’cause I was almost in the navy”)) och ett välvilligt budskap (ingen borde behöva vara hemlös och leva i slummen).

Kruxet är istället att tittaren får en produkt som inte gör särskilt mycket motstånd. Plockar man bort ett hysteriskt komeditempo, oavsett om det är bra eller pajjigt, måste det ersättas med något annat och i det har Mel Brooks misslyckats.

Hans affärsman reagerar bara på yttre stimuli och vi får aldrig någon känsla för hur han egentligen genomgår sin psykologiska förändring från arrogant och rik skitstövel till en man som känner tacksamhet gentemot en hemlös kvinna eller med självklarhet skänker sin näsduk till en man som nyss pinkat på honom. Inledningsvis skulle Bolt mycket väl ha kunnat leda Silent Movies Engulf & Devour (ni minns, de med toaklotterparollen ”Yea for the rich! Poverty sucks!”) men företagets ondskefullhet etableras allt för lite och revanschen, där slummens invånare kraschar det fina partyt i en klassisk Brooks-masscen, blir allt för tam.

Allt för få av filmens händelser eller konflikter tillåts alltså lämna några bestående intryck. Vi får se hur Cresswell (en underutnyttjad Jeffrey Tambor) konspirerar mot Bolt men det värsta som händer är att han lyckas stänga ett härbärge en regnig natt. En händelse som i sig får tragiska konsekvenser, men de två delarna kopplas aldrig ihop och förlorar därmed sin potentiella verkan. Inte heller mjölkar filmen tillräckligt mycket ur det faktum att Bolt, om han vill vinna vadet, inte får lämna området. Den hade exempelvis också kunnat driva betydligt hårdare med hur hjälplös Bolt är i den ovana miljön och hur van han är att bara betala för att får problem att försvinna.

Life Stinks blir i slutänden en blek mellanmjölksprodukt, vilket förstås är dödsstöten för en komedi. Paradoxalt nog tycker jag faktiskt att Silent Movie på ett bättre sätt lyckas måla bilden av ett samvetslöst företag, helt enkelt för att den gör det på ett roligare och mer skruvat sätt. Möjligen vinner mellanmjölksprodukten en smula i backspegelperspektivet enär Goddard Bolt är en affärsman som döper alla sina projekt efter sig själv, ikläder sig en uppenbar tupé och hävdar att han minsann vet hur det är att arbeta i sitt anletes svett (”My father left me 5 million. It’s nothing!”).

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Läs hela inlägget här »

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Läs hela inlägget här »

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Läs hela inlägget här »

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser