You are currently browsing the category archive for the ‘90-tal’ category.

alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare

Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.

Då menade New Line att publiken inte var redo för den sortens metahistoria och så blev det drömkrigare av alltsammans istället. Men nu var det alltså dags och det är självklart svårt att inte se New Nightmare som en slags generalrepetition inför Scream.

Kanske har man bara, allt eftersom Elm Street-serien harvade ned sig i en allt djupare och lerigare fåra, fått extremt låga förväntningar på Freddy-filmer men New Nightmare är banne mig inte så dum. Det är en lättnad att återigen få se en kompetent regissör hantera kompetenta skådisar (däribland sig själv).

Upplägget är att New Line nu är på g med en ny Freddy-film. Regissören Chase Porter råkar vara gift och ha en son tillsammans med ingen mindre än Heather Langenkamp. Hon är i sin tur stressad över en otrevlig stalker som ringer och gör hänvisningar till Freddy Kreuger. Inte blir det lättare att glömma hela eländet eftersom det drar ihop sig till tioårsjubileum av originalet och alla talkshows i hela USA vill ha med ”Nancy” i sina studios.

Jag ser New Nightmare som något av en upprättelse för Elm Street-serien och en revansch för Wes Craven. Han har lyckats ge fansen vad de vill ha i återseendet av Heather, Robert Englund och John Saxon men inte nöjt sig med att enbart casha in på det utan tagit sin idé till en ny nivå. Meta on repeat, y’all!

Bästa effekt
New Nightmare påminner om att less is more. Alla kackiga CGI-effekter i världen kan inte tävla med det djupt obehagliga i tanken att det skulle finnas ett monster i din egen säng, någon du måste slåss med under täcket. De bästa effekterna är därför när filmen tar lite tid på sig för att bygga en stämning och bara läggar in små otrevligheter som en sönderskuren mjukisdinosaurie, ruggiga telefonsamtal och Dylan som med Redrum-röst får recitera den klassiska Freddy-ramsan.

Sämsta effekt
Sorry, Wes, telefontungan blev inte bättre andra gången gillt.

Föräldrar/Vuxna
Här har den gode Wes fullkomligt vänt på kuttingen och den starka i hela historien är förstås Heather i sin roll som Dylans mamma. Precis som i fallet The Dream Child begår Freddy ett stort misstag när han tror att han ska kunna använda barnen som portalverktyg.

New Nightmare väljer istället att låta motståndet utgöras av en oförstående vårdapparat och en kritisk läkare som är övertygad om att Heather låtit Dylan se otäcka filmer, vilket sparkat igång en underliggande schizofreni. En kritik som spelar på Heathers rädsla att släktens historia av psykisk sjukdom ska ha gått i arv till Dylan. Just den detaljen blev kanske onödigt övertydlig, men man kan inte få allt här i världen.

Drömmar
Grunden i hela Freddy-mytologin är förstås att han bara kan komma åt en medan man sover. Men eftersom Craven har valt att förlägga Freddys successiva framryckning till Heathers son Dylan, vars drömmar vi inte får se, upplever jag att filmen har ett lite annat syfte än att diskutera vad som kan eller inte kan hända i drömmar.

Det känns som om Wes Craven med New Nightmare till viss del vill svara sina belackare och skräckfilmens motståndare (lite som Dario Argento i Tenebrae). Heather får exempelvis läsa sagan om Hans och Greta för Dylan i en scen som gör det tydligt att otäcka berättelser alltid varit en del av den mänskliga kulturen.

Det är uppenbart att Craven också snarare velat leka med sitt metakoncept än att vidare utforska drömanalogier eftersom Heather under slutstriden blir förflyttad till slutscenerna av originalet som nu är en slags verklighet. John Saxon är inte längre John Saxon utan Donald Thompson och Heather har inget annat val än att omfamna och acceptera sin inre Nancy.

Freddy
Ok, klart man kan tycka att det är lite ambitiöst av mr Craven att framställa sig själv som en slags ultimat gatekeeper mot ondskan (hans berättelser ”fångar” någon slags essens så att den inte kan härja fritt, en flaska för den ondsinte anden. En föreställning som förstärks genom Hans och Greta-berättelsen). Men utan den twisten blir det svårt att motivera varför Craven skulle fortsätta att skriva ett manus som påverkar omgivningen så mycket.

Det intressanta här är att Craven alltså mer eller mindre går tvärt emot de ”regler” han satte upp i sitt eget original. Där är ju enda sättet för Nancy att besegra Freddy att förvägra honom sin tilltro. Han är där som ett slags mem som bara blir starkare och starkare ju mer folk tänker på honom. Nu är det helt plötsligt istället så att han blir farligare ju mindre folk håller berättelsen om honom vid liv. Slarvigt, Wes…

Men återigen har vi den (mestadels) undflyende och luddige Freddy, and boy, am I glad to see you! Fram till slutstriden är det nästan bara handsken och knivarna som syns och denna ”dröm”-Freddy kontrasteras mot Robert Englund, vilken framställs som en hygglig kille som målar tavlor och har en bald patch. Tyvärr skrivs han ut ur historien lite hastigt och lustigt.

Protagonisten
Härligt att återse en Heather Langenkamp som påminner mig mer om Nancy från originalet än i Dream Warriors. Tack vare att hon nu åldersmässigt vuxit i både frisyr och kläder (plus att det inte längre är 80-tal) ser hon dessutom yngre ut nu än hon gjorde i den tredje filmen. Hon gör ett bra jobb men samtidigt går det inte att komma ifrån att björnhone-mamma-rollen inte känns riktigt lika rolig som hennes I’m-into-survival-tonåring.

alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död

Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.

Nästan alla filmerna (nu blir jag osäker på hur det var med originalet) inleder dessutom med något slags citat som handlar om hur farligt eller osäkert det är med drömmar och drömvärlden. Här får vi förvisso ett sådant också (från ingen mindre än Friedrich Nietzsche) men det följs av den välkända frasen ”Welcome to Prime Time, bitch” från Dream Warriors. Vid det här laget, efter fem filmer, ligger alltså Freddy på samma nivå som Nietzsche. Voj,voj…

Den här gången handlar det inte om att Freddy måste återuppstå men han tycks vara fast i något slags dröm-Springwood och vill förstås ut och leka i den vanliga världen. Det gör han genom att skicka en namnlös tonåring till den ungdomsanstalt där socionomen Maggie arbetar. Maggie upptäcker snabbt att hon och denne ”John Doe” delar samma drömmar och var kan man få svar på den gåtan annat än i Springwood?

Sagt och gjort, de åker dit men vad de inte räknat med är att få en lektion i Freddy 101. Schools out, Kreuger!

Freddy’s Dead känns som om Asylum helt plötsligt fick för sig att göra en Elm Street-film. Vi har till och med den bortglömde skådisen i en halvstor biroll – Yaphet Kotto som drömterapeut, vilken bland annat får leverera en snabbresumé över vad vi har att vänta oss med avseende på drömdemoner och jag vet inte vad.

Varför då denna Asylum-känsla? Jo, eftersom resultatet ger intryck av att ingen har orkat lägga två fingerknivar i kors för att göra något som eventuellt skulle kunna bli bra eller på allvar. I sedvanlig Asylum-anda satsar man på att medvetet gör något som är så pajjigt och uselt att man kan mota all kritik med argumentet ”Men det var ju bara på kul, ju…”.

Billiga poänger plockas genom popkulturreferenser till allt från Wizard of Oz till Twin Peaks och med cameos från Roseanne Barr, Tom Arnold, Alice Cooper och Johnny Depp. Tyvärr är det obegripligt nog fortfarande New Line (och alltså inte Asylum, trots alla indicier i den riktningen) som ligger bakom filmen, så riktigt vem man ska kasta skit på är svårt att veta.

Det allmänna intrycket är platt och TV-mässigt. Inget arbete har överhuvudtaget skett med vare sig ljussättning eller kameraarbete. Inte heller kan man förvänta sig någon slags konsekvens i Freddy-mytologin eller karaktärsutveckling. Att Freddy’s Dead låter eftertexterna rulla mot något slags greatest hits-montage från de tidigare filmerna gör bara det hela ännu bittrare. Om poängen med det greppet var att man skulle fortsätta att tycka illa om Freddy’s Dead till och med efter eländet var slut – mission accomplished!

Bästa effekt
Fanns här några effekter alls? Jag minns mest småbitar och så en massa blod och gore. Men ok, scenen där en av tonåringarna försöker få ordning på den hopvikta kartan som i sin tur trilskas genom att bara bli större och större var i och för sig rätt underfundig.

Sämsta effekt
Här finns det väl egentligen bara ett alternativ och det är hela den billiga incashningen på (allt för) tidiga 3D-effekter som Freddy’s Dead försöker sig på mot slutet. Varför skulle publiken inte vilja se Freddys huvud explosionsslungas mot sig?!

Föräldrar/Vuxna
I det här avseendet är förvisso en ungdomsanstalt ett smartare miljöval än Westins mentalsjukhus ety man kan tänka sig att alla tonåringarna på ett eller annat sätt har problem med sina föräldrar eller vuxenvärlden. Och visst är det så: majjarökaren Spencer gör uppror mot sin framgångsrike far, Carlos (högst oklart vad han egentligen gör på anstalten) förlorade hörseln tack vare sin ondsinta mor och Tracy slåss med alla eftersom hon inte kunde försvara sig mot sin fars närmanden.

Men Freddy’s Dead har tagit utvecklingen som påbörjades i The Dream Child och sprungit vidare med den. Därför är både socionomen Maggie och Yaphet Kottos ”Doc” inkännande vuxna som kommer att spela en stor roll i Freddys besegrande. Det är som om vårdaren Max från Dream Warriors plötsligt också visade sig vara en jäkel på att svinga ett drömbaseballträ.

Drömmar
Fuskigheten i detta avseende grasserar och ligger helt i linje med att hela filmen egentligen är ett stort fuck you-långfinger upp i publikens ansikte. Freddy’s Dead vrider och vänder på gränsen mellan dröm och verklighet på ett sätt som passar filmen, sedan är det skit samma om det är konsekvent, vare sig inom just den här historien eller mot den övriga Elm Street-mytologin.

Freddy
WTF?! Nu, i seriens sjätte del, väljer man alltså att fullkomligt stjälpa Freddys mytologi, krafter och underliggande motiv helt över ända. Nu ska hans hämndmotiv komma sig av att befolkningen i Springwood placerade hans avkomma på barnhem när det uppdagades vad han hade gjort med stadens andra ungar. När han är på nypet att dessutom brinna inne approcheras han av tre spökspermier (ok, drömdemoner) som ger honom krafter nog att överleva det eldfängda helvetet.

Så hämnd, alltså. Därför är det fullt rimligt att Maggie frågar sig varför Freddy vill fortsätta sitt mordiska värv efter att han dödat varenda unge i hela Springwood. Svar? ”Every town has an Elm Street!” Vad fan betyder det?! Freddy’s Dead bryr sig i alla fall inte om att svara på det, because that’s the kind of crapfest this is…

Lite härligt är det att filmen åkallar möjligheten från originalet att dra ut Freddy i verkligheten. Vi får emellertid ingen som helst förklaring till varför det den här gången skulle gå att döda honom med fysiska vapen när det inte funkade för Nancy. Jag borde inte ens vara förvånad…

Protagonisten
Snattandet fortsätter och här åkallas The Dream Master i det att vi först tror att det ska vara ”John Doe” som är filmens huvudperson men där den rollen så småningom tas över av Maggie. Skådespelarmässigt är både Shon Greenblatt och Lisa Zane (japp, syrra till Billy) helt ok men vad gör det i den här typen av monumental skit som de har att kajka runt i?

Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.

Läs hela inlägget här »

En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.

Läs hela inlägget här »

Barton FinkVad gör ett par skarpa författare när de snärjt in sig allt för mycket i det manus de för närvarande arbetar med och inte kommer vidare? Jamen, tar en paus och istället börja skriva om en författare som står och stampar på samma fläck med sitt manus förstås! Eller ja, det var i alla fall så Joel och Ethan Coen löste ”skrivkrampen” de fick av Miller’s Crossing, med alla dess intrikata vridningar och vändningar.

Läs hela inlägget här »

Millers Crossing.jpegalt. titel: Dødens ekko

Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.

Läs hela inlägget här »

Stardust bookTre olika personer skyndar mot stjärnan som föll i felandet. Tristran Thorn har lovat bort den till sin älskade Victoria Forester (en önskan som från hennes sida mest handlade om att bli av med den ovälkomne älskaren). Någon av de tre sönerna till lorden vid Stormhold måste få tag på den för att kunna efterträda sin far på tronen. Och en av tre häxsystrar vill ha stjärnans hjärta för att återfå sin ungdom.

Läs hela inlägget här »

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Läs hela inlägget här »

Neverwhere bookDörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?

Läs hela inlägget här »

The Street Lawyer.jpegI fallet John Grisham är en gatans advokat ingen som praktiserar juridik bokstavligt talat på gatan (till skillnad från skrået barfotaadvokater). Däremot skulle man kunna säga att huvudpersonen i The Street Lawyer, Michael Brock, agerar för gatans invånare, det vill säga en bråkdel av alla Washington DC:s hemlösa.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Ebervall & Samuelson, Florence Stephens förlorade värld
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg