You are currently browsing the category archive for the ‘90-tal’ category.

Innan premiären av Austin Powers: International Man of Mystery 1997 var Mike Myers i min värld inte så mycket mer än Dana Carveys mindre rolige sidekick i SNL och Wayne’s World-filmerna. Jo, jag vet att Myers spelade Wayne och tekniskt sett var huvudpersonen men jag har alltid haft en soft spot för Carvey. Efter Wayne’s World kom någon halvrutten komedi med en omöjlig titel (So I Married an Axe Murderer) och en ännu omöjligare översättning av titeln (En brud på hugget).

Därför var det inte svårt att både överraskas och imponeras av den genomsnälla och oförargliga James Bond-parodin som dessutom lyckades vara otroligt rolig. Myers spelade både hjälten, 60-talssuperspionen Austin Powers, och hans genomonde nemesis, Dr. Evil. Själva filmens handling är förstås enklast möjliga: de återupprepar samma dans som en superspion och hans ärkefiende alltid måste göra (avslöja och omintetgöra en djävulsk plan på världsherravälde) , bara det att det i filmen är 90-tal och inte 60-tal (med förväntade tokroliga anakronistiska misstag).

Förutom det öser Myers också på med samma frenesi som föregångarna ZAZ-trojkan eller Mel Brooks. I likhet med filmer som Airplane! eller Blazing Saddles är serien ett ymnighetshorn av citat som ibland till och med blir roligare att läsa än de är i själva filmen. Det är ingen hejd på ordvitsarna (”…it sounds like you said your name was a lot of um… never mind!), skämten runt det faktum att Powers ska vara en sexsymbol och parodiscenerna där allt är som i en James Bond-film eller motsvarande 60-tals-TV-serie, men kombinerat med en högst medveten metanivå. Exempelvis det faktum att Dr. Evil istället för hajar med lasrar på huvudet får nöja sig med muterade havsaborrar. Extremt argsinta havsaborrar.

Myers tog också chansen att återuppliva all things 60’s. Därför finns det i filmen små dansanta mellanspel, gott om psykedeliska färger och ett liveframträdande av självaste Burt Bacharach (som jag gissar måste ha fått en hyfsad karriärkick tack vare det). Austin Powers själv går oftast klädd i en extravagant kråsskjorta och sammetskostym.

Myers och regissören Jay Roach (som gått vidare till att bland annat regissera Fockers-filmerna med Ben Stiller och, lite otippat, Trumbo från 2015) återanvänder gärna många av sina skådisar. Så finns exempelvis Mindy Sterling som den onda Frau Farbissina, Robert Wagner som Dr. Evils No. 2, Michael York som Austins chef Basil Exposition och Seth Green som Dr. Evils son Scott med i alla tre filmerna. Från och med film nummer två, The Spy Who Shagged Me, tillkommer också Verne Troyer som Dr. Evils onda, men diminutiva, klon. Alla dessa levererar hyfsade prestationer men personligen har jag alltid haft ett gott öga till Seth Green, vars rollfigur tyvärr inte klarar övergången till den tredje filmen, Goldmember, särskilt bra. Han är roligast när han får spela den typiske tonåringen.

I sann James Bond-anda varierar däremot damerna som Myers Austin får ha vid sin sida. Rent skådismässigt är den första av dem, Elisabeth Hurley, det svagaste kortet. Samtidigt lyckas hon framstå som tillräckligt charmig för att det ska spela mindre roll. Ser man filmerna back-to-back blir det dock tydligt att både Heather Graham som Felicity Shagwell och Beyoncé Knowles som Foxxy Cleopatra som sagt är bättre skådespelerskor. Därför är det lite synd att särskilt Heather Graham måste dras med den svagaste filmen i hela trion för hennes prestation är det banne mig inget som helst fel på.

I mina ögon är nämligen The Spy Who Shagged Me (en titel som på vissa affischer blev The Spy Who Sh***ed Me. For reals, y’all…) Austin Powers-trilogins Temple of Doom. Det är ju alltid svårt att följa upp en lättsam parodi, för det är klart att filmskaparna sett till att bränna av alla de bästa skämten i första filmen. Därför känns The Spy Who… lite halvhjärtad och trött. Skämten är inte lika roliga eller också rena återupprepningar. Det finns inte mycket till handling att tala om. Till saken hör säkert också att Myers valde att inte bara introducera klonen Mini-Me, utan också äckel-figuren Fat Bastard. Två gestalter som jag aldrig varit särskilt förtjust i.

Lyckligtvis kunde Myers ta sig i kragen och komma tillbaka i Goldmember. Här måste vi förvisso fortfarande måste dras med Mini-Me och Fat Bastard men kan samtidigt underhållas av Michael Caine som Nigel Powers, Austins pappa, och en ny superskurk – Goldmember (”I love gold so much that I lost my genitalia in an unfortunate smelting accident”). Nu har Myers och Roach i och för sig låtit nålen slå i botten åt andra hållet jämfört med The Spy Who… och själva händelseförloppet blir en smula rörigt. Men humorn ligger i alla fall på en högre nivå.

Austin Powers-filmerna är en humor-trilogi som börjar kännas en smula daterade i vissa avseende men som får åtminstone mig att fortfarande skratta ganska gott ibland. Det är dumroligt, men det är inte alltid det sämsta. Ett ännu viktigare arvegods är emellertid seriens eventuella inflytande när man skulle till och reboota James Bond med Casino Royale 2006. För om inte Roger Moore själv sett till att göra den putslustige Bond till en svårsåld snubbe såg Austin Powers definitivt till att han aldrig någonsin skulle kunna återupplivas.

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)

The Spy Who Shagged Me (1999)

Goldmember (2002)

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Men som sagt, på det hela taget är det ingen storskalig dramatik som utspelas i Dazed and Confused. Richard Linklater har, som för att understryka den relativa lågmäldheten, valt att fokusera på de som ska komma att bli ”seniors” och ”freshmen” på Lee High School, det vill säga kids som kommer att gå tillsammans ett helt läsår. Nojjande över exempelvis stundande college-studier hålls därmed på en relativt avmätt nivå – detta är inte ”sista natten med gänget”.

Just i perspektivet att Dazed and Confused är en 90-talsfilm som utspelas på 70-talet känns det rimligt att se den som en kommentar till George Lucas American Graffiti, en 70-talsfilm som utspelas på 60-talet. Men samtidigt hålla i minnet att Linklater själv vad 16 bast 1976. Så istället för en sista natt, skulle man nästan kunna se det som att filmen visar upp en första eller mellan-natt. I alla fall för lyckliga presumtiva ”freshmen” som Mitch och Sabrina, vilka var och en på sitt håll får hänga med de äldre kidsen.

Trots att det sällan händer något i den här typen av filmer, även om livsviktiga saker står på spel (komma in på den coola festen, få ligga med den snygga tjejen), upplever jag att Linklater tar det hela ett steg längre. Förvisso finns här de välbekanta karaktärerna – the jock, the stoner, the hippie, the nerd, the brooder, the bitch – men det är inga direkta vattentäta skott mellan de olika grupperna. Särskilt eftersom Pink får vara något av en huvudperson och han i egenskap av starting quarterback är tillräckligt poppis för att exempelvis komma undan med att ha med sig en sådan som Mitch under kvällen. Han framstår dessutom som något av en fredsmäklare, killen som gärna går emellan när det är bråk på gång.

Jag är inte är lika förtjust i Linklaters Before-trilogi som många andra men det är ingen tvekan om att han kan detta med prat-film. Frågan är dock om Dazed and Confused blivit det fenomen den numera är, om filmen inte också visat upp så många välkända nyllen att det nästan är svårt att sortera bland dem. Vinnare i den klassen är utan tvekan Matthew McConughey i sin första större filmroll som överliggaren Wooderson. Ryktbarheten i hans släpiga ”awrijd, awrijd, awrijd” övertumfas bara av den numera ikoniska sleaze-repliken ”That’s what I love about these high school girls, man. I get older, they stay the same age”.

Har man inget annat nöje av Dazed and Confused är det en alldeles utmärkt film för ölhävarlekar. Antingen man går på numera kända skådisfejs eller, om man vill blir riktigt packad, varje gång någon säger ordet ”man”. Ni vet, odödlig vältalighet som ”Hey man, get off my case man”… Det 70-talsrockiga soundtracket är inte heller någon dålig ljudkuliss till en sådan sysselsättning.

Adoptivföräldrarna Eleanor och Frederick Little kunde inte ha varit mer lämpligt namngivna för den föräldralöse Stuart, med tanke på att han är knappt en tvärhand hög. I allt övrigt är de också utomordentligt lämpliga adoptivföräldrar eftersom de redan har en bror till Stuart, ett överjordiskt charmigt hus samt gott om kärleksfull omtanke att slösa på sin nye familjemedlem. Möjligen finns en hake i ekvationen. Eleanor och Frederick, samt deras biologiske son George, är människor medan Stuart är en mus, komplett med vit päls och svans.

Vet ni vem som mer har vit päls och svans? Katten Snowbell, som definitivt inte uppskattar den nye familjemedlemmen. Han må vara en bortskämd innekatt men bryr sig ändå om vad de coola gatukatterna säger om honom. Och att bli hånad för att en av hans hussar är en mus är inget Snowbell tänker tåla i första taget.

En annan som inte omfamnar Stuart lika omedelbart som Eleanor och Frederick är lille George. Han hade tänkt sig en lagomt stor lillebror som han skulle kunna lära bra grejor. Typ hur man kör med elektriska tåg och kastar baseball. Inte en bror som är lika stor som en baseball. Introduktionen i familjen Little blir alltså en skumpigare färd än vad vare sig Stuart eller hans nya föräldrar hade tänkt sig.

Stuart Little är en helt igenom kramgo och harmlös familjefilm, med ett versalt ”F” i meterstorlek. Trots det lyckas den ändå vara ganska underhållande. Regissören Rob Minkoff hade förvisso redan visat vad han kunde med The Lion King (som kommit fem år tidigare) men historien om Stuart är faktiskt en större utmaning, tack vare all sin inneboende älskvärdhet.

Två som kan hantera den aspekten av berättelsen är Geena Davis som Eleanor och Hugh Laurie som Frederick. Bägge skådisarna lyckas förmedla en femtiotalistisk helylletrygghet som hamnar precis på rätt sida gränsen av ”smörigt”. En som däremot inte lyckas riktigt lika bra med den saken är Jonathan Lipnicki. Lipnicki slog ju igenom med dunder och brak i Jerry Maguire som Renée Zellwegers outhärdligt gullige son. Vilken här, tre år senare, fortfarande ser ut att vara genetiskt framavlad i någon Hollywoodfabrik för outhärdligt gulliga barnskådisar (komplett med brillor och en lagom läspning) snarare än att vara ett riktigt barn.

I rollistan finns anledning att uppmärksamma Jeffrey Jones. Ni vet, kejsar Joseph II, som 2003 åkte dit i en pedofilirättegång och därefter jobbat högst sporadiskt. När det gäller filmteamet som helhet går det heller inte att springa förbi den lilla godbiten att manuset är ett resultatet av ett samarbete mellan en Greg Brooker och…wait for it…M. Night Shyamalan! (Som samma år också skrev manus till lika osannolika She’s All That OCH släppte sin egen The Sixth Sense…)

Men om vi nu ska försöka återkomma till filmen för dagen? Förutom Geena Davis och Hugh Laurie vinner Stuart Little stort på att Stuart ”röstas” av Michael J. Fox som oftast lyckas ingjuta en genuin trivsamhet i sina roller. När man dessutom petat in Nathan Lane som Snowbell är det lätt att förstå att det inte går att klaga på särskilt mycket inom den avdelningen.

Något som däremot inte hållit riktigt lika bra i tjugo år är effekterna. Det märks att man 1999 inte var riktigt lika flink i förmågan att få Stuart att smälta in i sin omgivning som vi blivit bortskämda med sedan dess. Enbart figuren Stuart håller måttet, även med genomdränkt päls, men när han ska samverka med sin omgivning är resultatet mer ojämnt.

Men det är ju heller inget som man kan förvänta sig, klart som fasiken att tekniken utvecklas. Så på det hela taget är Stuart Little en härlig (familje)film som jag av någon anledning faktiskt sett om fler gånger och därmed minns bättre än Minkoffs The Lion King. Klart värd en titt om du av någon anledning missat denna förtjusande lilla film.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20

Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 6, Halloween – Michael Myers återkomst, Halloween 6: The Curse of Michael Myers, Halloween VI: The Curse of Michael Myers, Halloween 666: Curse of Michael Myers, Halloween: The Origin of Michael Myers

Ok, du går runt och tror att du blivit nära nog immun mot undermåliga och korkade filmer. Men så lite nu och då kommer en produktion i stil med The Curse of Michael Myers och bevisar en gång för alla att man aldrig ska ta något för givet. För söte Jesus, det här. Är. Så. Jävla. Dåligt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dr. Dolittle

Recensionen nedan publicerades i VästerbottensKuriren i juli 1998

Har vi inte alla någon gång önskat att man skulle kunna tala med djur?? Att få veta vad hundarna skäller om och varför de egentligen sniffar varann därbak. Men precis som när så många andra önskningar går i uppfyllelse är det kanske inte så perfekt som man föreställt sig. Fråga John Dolittle, han vet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djungel George

Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1997

George of the Jungle var en populär tecknad serie mot slutet av 60-talet. När så Disney behöver ett dragplåster emellan de tecknade filmerna som har premiär troget en gång om året, har man alltså dammat av Djungel George, men nu gjort den ‘live’.

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för första gången på bloggen i september 2013.

alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty

Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mina grannar Yamadas, My Neighbours the Yamadas, My Neighbors the Yamadas

Familjen Yamada – mamma och pappa, farmor, storebror och lillasyster – är sannolikt som familjer är mest. Livet är en ständigt pågående resa på öppet hav där man kan stöta på både stormar och lugna vatten. Men håller man bara ihop som en familj samt tillämpar lika delar acceptans och förlåtelse brukar det mesta ordna upp sig.

Mina grannar Yamadas är Ghiblis första helt dataanimerade film, vilket kanske kan framstå som paradoxalt. Stilen är nämligen utpräglat enkel och skissartad, långt från Mononokes komplexitet (frågan är om inte Pixars kortfilm Bao från 2018 hämtat avsevärt med inspiration från Yamadas utseende). Ghiblis realism-regissör par preferance, Isao Takahata, ville förmedla känslan av en serie akvarellmålningar och det var tydligen lättare att göra på icke-traditionellt vis. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Prinsessan Mononoke, Prinsesse Mononoke, Princess Mononoke

En hiskeligt slingrande, spindellik demon attackerar en idyllisk liten by. Byns rättrådige prins, Ashitaka, lyckas döda besten (som visar sig gömma ett enormt vildsvin under sin krälande massa) men till priset av att själv smittas av dess förbannelse. By-äldsten, en vis gammal kvinna, säger att inget kan förhindra Ashitakas slutgiltiga död men att han i alla fall kan möta sitt öde med öppna ögon och försöka ta reda på var demonen kom ifrån.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg