Boyz n the Hood (1991)

alt. titel: Boyz’n the Hood, La loi de la rue, Boyz n the Hood – Strade violente, Boyz n the Hood: Increase the Peace

The silly cluck head pulls out a deuce-deuce/Little did he know I had a loaded twelve gauge/One sucker dead, LA Times front page

Sedär, några rader från Compton-gruppen N.W.A. Låten? Boyz-n-the-hood, förstås. Men som introduktionen i John Singletons förstlingsverk med samma titel vet att berätta, finns det inte en chans i helvetet att mordet på en svart man i L.A. skulle bli förstasidesnyheter i slutet av 80- och början av 90-talet.

Lite tidigare än så, 1984, kommer Tre för att bo hos sin pappa Furious. Tres mamma Reva är less på att försöka få ordning på deras bråkiga avkomma och menar att endast en far kan lära sin son att bli en riktig Man. Furious, en ambitiös vietnamveteran, tar detta jobb på allvar och är noga med att lära Tre allt om ansvar och ledarskap. Men han är inte en hårdare farsa än att Tre också får tid att hänga med sina kompisar, halvbröderna Ricky och Doughboy.

1991 har så trion vuxit upp rejält och förvandlats till Cuba Gooding Jr., Morris Chestnut och Ice Cube. Tre har tagit till sig sin pappas lärdomar och är en skötsam student med jobb och egen bil, Ricky är på god väg att ta sig på college tack vare sin football-talang medan Doughboy har åkt ut och in i fängelset under alla år. För tillfället är han ute och vi får följa de tre under ett par veckor medan historien rör sig mot sitt oundvikliga slut.

Jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur Singletons 90-talsklassiker skulle hålla sig, så här nästan 30 år senare. Vad jag minns gjorde den stort intryck på mig när jag såg den första gången; gängmentaliteten, tröstlösheten på L.A.-gatorna och den svarta 90-talskulturen. Vad gäller det sista känns Boyz n the Hood rejält daterad fast på ett ganska kul sätt. Det är så lätt att glömma bort de hoppande bilarna, de pösiga skjortorna, Bill Cosby-tröjorna, de långa sportlinnena, halsbanden med fredstecken stora som vagnshjul och tjejernas gestikulerande och grimaserande. I backspegeln ser det lika märkligt och nostalgiskt ut som 80-talets våfflade hår och bjärta pastellfärger.

Rör vi oss vidare mot tröstlösheten är det blott allt för lätt att se vartåt Singleton pekar eftersom han inte gör det särskilt subtilt. I det avseendet beror nog dateringen för min del på att jag numera helt enkelt har sett mer film och därmed har svårare att bortse från det stundtals klumpiga hantverket. Hade jag vetat det innan titten hade jag kanske varit mer uppmärksam på filmens utveckling i det avseendet. Singleton spelade nämligen in hela alltet i kronologisk ordning och jag tycker mig också känna att andra halvan var lite mindre tungfotad och stel än den första.

Boyz… blir i detta också en ganska ojämn film. Ibland glimtar berättandet till, för att vid andra tillfällen sänkas av förutsägbar slow motion eller obegripligt ostig musik till känslomässiga scener. Laurence Fishburne gör naturligtvis inte bort sig i rollen som pappa Furious men får inte så mycket att bita i, han är helt enkelt för perfekt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att han fått en ganska unik roll vid tiden, för att vara en svart man – Furious är strikt men rättvis och resonabel. Han pratar allvar med sin son men har samtidigt inga problem med att säga ”I love you” till Tre när han tror att grabben behöver det.

Bland de yngre förmågorna är själva skådespeleriet också en smula ojämnt men man kan förstås inte ta ifrån Boyz… det faktum att den innehåller Ice Cubes första filmroll någonsin. Plus en av de första rollerna för både Gooding Jr., Nia Long som spelar Tres flickvän Brandi och Angela Bassett i rollen som Reva. John Singleton var själv blott 23 år när filmen hade premiär så den där valhäntheten kanske till viss del kan ursäktas.

Det som också måste läggas till filmens pluskonto när det begav sig är att den uppenbarligen gjorde så pass stort intryck att Singleton blev Oscars-nominerad. Då var han inte bara den yngste regissören som någonsin fått en nominering utan också den förste svarte dito.

Och jag ska kanske passa mig för att döma Boyz… allt för hårt när det gäller tidens flykt och övertydliga budskap. Det dröjde nämligen bara till april 1992 innan fyra poliser gick fria efter misshandeln av Rodney King och South Central stod i lågor. Inom loppet av sex dagar hade 63 personer dött och 12 000 arresterats. Som om det inte vore nog blev en av filmens skådisar, Dedrick D. Gobert, nedskjuten i en gänguppgörelse 1994. Med andra ord mer eller mindre exakt vad som också händer i Boyz…

Singleton är som synes starkt influerad av N.W.A., förutom filmens titel droppas även repliken ”Fuck the police!”. Sagde Gobert spelar Doughboys gängkompis som alltid går med en överdimensionerad napp i munnen, vilket skulle kunna vara en nickning till Public Enemys Flavor Flav. I det perspektivet måste jag säga att jag nog hade förväntat mig mer samtida hip hop och rap på soundtracket, men det blev kanske för dyrt att köpa in? En något mer oväntad referens kommer dock i form av Stand By Me, när smågrabbarna anno 1984 går längs med ett järnvägsspår och en av dem säger ”Y’all wanna see a dead body?”.

Boyz… håller bättre som tidsdokument än en hundraprocentigt välgjord och engagerande film. Men den har fortfarande tillräckligt mycket som talar för den, i flera olika perspektiv, för att den ska vara värd en titt. Om inte annat för att hedra regissören Singleton som dog redan 2019 i sviterna av en allvarlig stroke.

The Green Mile (1999)

alt. titel: Den gröna milen, Den grønne mil, La ligne verte, Il miglio verde, La milla verde, Stephen King’s The Green Mile

Det finns en massa skitjobb här i världen men någon måste göra dem också. Och i 30-talets Louisiana har ingen råd att vara fin i kanten när det kommer till anställningar. På det hela taget har Paul Edgecombe emellertid samlat ihop en ganska bra arbetsgrupp i E-huset vid Cold Mountain-fängelset. Vilket kan behövas eftersom E-huset hyser fångarna som dömts till dödsstraff, män som bara sitter och väntar på det oundvikliga slutet – ”Old Sparky”. Män som inte har något kvar att förlora, som är under en avsevärd psykisk press. Och som Paul förtydligar: ”Men under strain can snap”.

Fortsätt läsa ”The Green Mile (1999)”

Storm of the Century (1999)

alt. titel: Stephen King’s Storm of the Century

Precis innan århundradets storm slår till på Little Tall Island slår något annat till. Den första av öborna att se André Linoge är gamla Martha Clarendon, älskad pianolärarinna till många av öns barn. Han är också den siste hon ser eftersom han strax slår ihjäl henne med det rovgiriga varghuvudet av silver som pryder hans käpp.

Fortsätt läsa ”Storm of the Century (1999)”

The Night Flier (1997)

alt. titel: Stephen King’s The Night Flier

Journalisten Richard Dees är en cynisk jävel. Å andra sidan torde det vara nära nog ett anställningskrav när man jobbar på en tabloidblaska som Inside View. Grällt färgglada omslag lockar läsare med rubriker som ”’Possessed’ girl turns parents into killers” eller ”’I put Satan’s child in the freezer’ cries killer mom”.

Fortsätt läsa ”The Night Flier (1997)”

The Langoliers (1995)

alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers

American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.

Fortsätt läsa ”The Langoliers (1995)”

The Shawshank Redemption (1994)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

Fortsätt läsa ”The Shawshank Redemption (1994)”

The Stand (1994)

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Fortsätt läsa ”The Stand (1994)”

The Tommyknockers (1993)

alt. titel: Knackarna, Les tommyknockers, Le creature del buio, Los Tommyknockers, Stephen King’s The Tommyknockers

Jag inser att det kanske låter lite perverst men jag skulle ändå ha velat vara en fluga på väggen när producenten Lawrence D. Cohen presenterade sin senaste snilleblixt för sin arbetsgivare ABC.

Fortsätt läsa ”The Tommyknockers (1993)”

The Lawnmower Man (1992)

alt. titel: Gräsklipparmannen, Manden med plæneklipperen, Gressklippermannen, Gräsklipparen, El hombre del jardín, Realidad virtual, Le Cobaye, Der Rasenmähermann, Virtual Wars, Stephen King’s The Lawnmower Man

I början av 90-talet vill Dr. Lawrence Angelo ”expand human communication” via digitalisering. Jag tror faktiskt inte att han såg framför sig hur folk nästan 30 år senare skulle använda denna utökade kommunikation till att dela roliga kattvideos och ge varandra ”styrkekramizar”.

Fortsätt läsa ”The Lawnmower Man (1992)”

Sometimes They Come Back (1991)

alt. titel: Somme tider vender de tilbage, Vengeance diabolique, Stephen Kings Manchmal kommen sie wieder, Stephen King’s Sometimes They Come Back

Amerikanske författaren Thomas Wolfe har skrivit en roman med titeln You Can’t Go Home Again, men ibland kommer man ändå tillbaka. Som läraren Jimmy Norman. Han återvänder till hemstaden med frugan Sally och sonen Scott, trots att hemvändandet för med sig en avsevärd psykisk press. Men som Jimmy påpekar: ingen annan skola i hela USA ville anställa honom efter att han fått någon form av sammanbrott och gett sig på en elev.

Fortsätt läsa ”Sometimes They Come Back (1991)”