You are currently browsing the category archive for the ‘90-tal’ category.

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

För den som mot all förmodan inte skulle vara bekant med trilogin öppnar ettan, The Matrix, upp med hackern Neo som får veta att den värld som han uppfattat som ”verklig” egentligen bara är ett avancerat datorprogram. Mänskligheten är i själva verket maskinernas ovetande energislavar och lever hela sina fysiska liv fångade i kapslar.

Neo får dock ”förmånen” att fly från sin kapsel och förena sig med visionären Morpehus som är hellbent på att vinna kriget mot maskinerna. När The Matrix Reloaded drar igång har Neo blivit One, en människa som kan ”läsa” the matrix lika bra som ett datorprogram. I den processen har han dock lyckats släppa ett särskilt program, Smith, löst som nu röjer runt utan några som helst ramar.

Neo och hans merry men (plus en kvinna, hans älskade, Trinity) försöker fortfarande vinna kriget mot maskinerna och jakten går genom maskinvärlden tills dess att de lyckas ta sig fram till The Source. Här skulle hela härligheten ha kunnat ta slut eftersom Neo får veta att kriget aldrig kan vinnas av människan. Skulle det inte vara så mycket skönare att ta den enkla vägen ut och låta mänskligheten gå under?

Men Neo säger förstås nej till det erbjudandet och öppnar därmed upp för trilogins avslutande del: The Matrix Revolutions. Den filmen för sina tittare fram till slutet via två olika spår. Dels den rent fysiska kampen om fristaden Zion mellan maskiner och människa, dels Neos försök att på egen hand se om han inte kan skaka fram en kompromiss mellan kombattanterna. Why can’t we all just get along?!

Filmsug kan komma från de mest oväntade håll. Den här gången var det insikten att mannen som spelar Jaques Cousteau i den franska biopicen L’Odyssée, Lambert Wilson, också porträtterade det polerade skurkprogrammet The Merovingian i Reloaded och Revolutions. Ni vet han som var gift med Monica Belluccis Persephone och styrde över den limboartade tunnelbanestationen Mobil Ave.

Nähä, inte det? Nå, det är kanske inte så konstigt om det är svårt att hålla ordning på alla nya inslag som Wachowskis fann för gott att ösa på med i uppföljarna till sin monstersuccé. Det är i och för sig alltid tacksamt att slå på uppföljare, men när ett original är så pass genomtänkt och väl genomfört som The Matrix blir det svårt att toppa det när man ska slänga ihop något på betydligt kortare tid.

Därför tyngs särskilt Reloaded ned av ologiska liknelser och ofullbordade tankegångar. Allt eftersom börjar historien strunta i om visualiserandet av datorprogram är konsekvent eller inte. De snygga slagsmålen som i ettan faktiskt hade en funktion (döda den fysiska människan) blir i tvåan och trean bara uppvisningar i CGI som dessutom tyvärr inte åldrats med den värdighet man hade önskat. Ettan håller sig oftast föredömligt på mattan även i det här avseendet, men visst har Agent Smiths “död” antagit något av en Total Recall-vibb. När den konstruerade världen inte längre ges struktur av ett stadigt ramverk har man som tittare också betydligt mindre tålamod med intetsägande pseudofilosofiskt snömos av typen ”I do what I do because I am what I am”. Eller känslomässiga uttalanden som ”I believe, Neo” heller, för den delen.

På det hela taget tycker jag Revolutions fortfarande fungerar avsevärt bättre än Reloaded eftersom den är mer av en renodlad action i slaget om Zion. Reloadeds klumpiga försök att snubblande nå upp till originalets tankenivå blir mest genanta att åse (”Trust me, I’m like a smart person”). Filmen blir mest av allt ett bevis för att det inte alltid är enkelt att kopiera ens sin egen framgång. Utan det tidigare nämnda ramverket börjar alla långrockar, predatorglasögon och det eviga regnet gränsa till det fånigt poserande. Samtidigt är det frågan om ett överanvändande av långrockar och solglasögon på natten ändå inte är att föredra framför det där förbannade underjordiska ravesexpartyt…

Avslutningen i trean kör in på ett mer religiöst spår och jag vet inte riktigt om jag tycker att det håller eller om det bara är så att Jesus-liknelser är tacksamma att jobba med. Inne i the matrix kan man inte lita på sina sinnen så det enda som återstår för människan är tron och den fria viljan? Maskinerna kan styra människans kropp men aldrig hennes medvetande? En mer utmanande tanke skulle möjligtvis vara att frälsartro är en förutsättning för att människa och maskin ska kunna leva jämsides med varandra i ett skakigt eldupphör.

The Matrix är en trilogi som fortfarande inleder superstarkt men sedan tappar alldeles för mycket på mitten för att en hyfsad avslutning ska kunna rädda den.

The Matrix (1999)

The Matrix Reloaded (2003)

The Matrix Revolutions (2003)

alt. titel: Alferd Packer: The Musical

Om man nu ändå ska sumpa en kurs i filmhistoria, finns det någon bättre anledning till det än att man håller på att spela in en egen film?

Läs hela inlägget här »

Nu är det snart dags för Twin Peaks hett erfterlängtade come back i TV:n. Men hur står sig originalet så här dryga 25 år senare?

***

Trots att Twin Peaks enligt Wikipedia började visas på svensk TV nästan ett år innan jag började plugga i Umeå kommer serien alltid att vara outplånligt förknippad med sena TV-kvällar i ett nedsläckt korridorkök. Efter upplösningen i sista avsnittet, som i frånvaro av nedladdning, streamingtjänster och sociala medier kom som en total överraskning, gungade frånvaron länge under fötterna. Hur läskigt var det inte?! Vad betydde det?! Vad hade egentligen hänt?!

Twin Peaks har sedan dess behållit positionen av ett unikum bland TV-serier i min skalle — välgjort, innovativt och suggestivt. Jag har återsett enstaka avsnitt när tillfälle uppstått men aldrig suttit igenom bägge säsongerna igen. Men eftersom True Detective påminde mig om David Lynch och Mark Frost klassiker var det den titten som fick mig att återigen peta in skiva efter skiva i DVD-spelaren. Läs hela inlägget här »

Trots dagens datum är denna film inget skämt. Dock en film som skämtar, men det är ju en helt annan sak.

***

(Skräck)komedin Idle Hands berättar en helt osannolik historia. Och då snackar jag absolut inte om att slackertonåringen Antons högra hand blir besatt av djävulen, vilket gör att han mördar folk till höger och vänster utan att han har något minne av det. Eller att djävulen förföljs av en druidisk prästinna som med hjälp av en helig dolk ska skicka tillbaka det mordiska otyget till helvetet. Inte ens det faktum att Antons två slackerkompisar Mick och Pnub (vi får kanske anta att det är ett smeknamn, annars undrar jag vad den grabbens föräldrar hade rökt på när han skulle döpas) blir levande döda efter att ha mördats av Anton (skulle äkta slackers går mot ljuset till tonerna av Enya-musik? “Fuck it, it was, like, really far…”).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

Omtitten på filmen Enigma (som alltså INTE handlar om Alan Turing) påminde mig om att den faktiskt bygger på en bok av thrillerförfattaren Robert Harris. Och eftersom jag tyckte filmen växte i och med omtitten växte också suget efter lite hederlig krigsthriller.

Läs hela inlägget här »

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Läs hela inlägget här »

Nå, hjärnan har tydligen inte roligare än den gör sig. I det här fallet tyckte min egen att det kanske hade börjat bli lite väl tradigt med alla Brontë-filmerna och serverade därför en liten mindfuck bara för att kolla om jag var vaken.

Läs hela inlägget här »

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg