You are currently browsing the category archive for the ‘90-tal’ category.

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Nu är det istället George Clooney som försöker kickstarta en filmkarriär med mer kvalitativa doningar än Grizzly II, Return to Horror High och Return of the Killer Tomatoes! Året innan hade han förvisso fått vara med i Robert Rodriguez From Dusk Till Dawn men fortfarande var han antagligen mest känd för publiken som den tjusige men oansvarige barnläkaren Doug Ross från TV-serien ER.

Tyvärr blev Batman & Robin knappast den dunderhit som alla (kanske) hade förväntat sig med tanke på framgången hos de tidigare tre filmerna. Det räcker med de inledande minutrarna där Clooney munhuggs med Chris O’Donnells Robin på det mest smärtsamma sätt (”I want a car. Chicks dig the car. ” ”This is why Superman works alone.”) samt avslöjandet av filmens skurk, Mr. Freeze, för att inse vartåt det barkar.

Det är uppenbart att Warner Brothers hoppades mycket på närvaron av Arnold Schwarzenegger som den iskalle men kärlekskranke superskurken med tanke på att hans namn kommer först av alla i förtexterna. Och medan Arnie för all del tidigare hade visat att han kunde funka även i komiska sammanhang är såväl Mr. Freezes uppenbarelse som sinne för humor så stelfruset det bara kan bli. Varenda ”putslustig” oneliner som passerar de blå läpparna faller som istappar till backen, tyngda inte minst av den karakteristiskt tjocka accenten.

Men för all del, Arnie är inte den ende som undslipper den här erfarenheten lite solkigare. Lite sjaskigare. Lite fjantigare. Filmen försöker febrilt övertala oss om att Chris O’Donnell är coolaste katten i stan med sina martial arts-moves men det går mycket dåligt med tanke på att han samtidigt tvingas häva ur sig saker som ”Cowabunga!”.

Uma Thurman vill desperat göra en grön Catwoman av sin Poison Ivy men vad hjälper det när hon måste släpa på en Bane som ser ut som en mexikansk fribrottare på superstereoider och bara är aningen mindre talträngd än Hulken? Alicia Silverstone är förvisso söt som socker men har ärligt talat inte särskilt mycket mer att jobba med än någon av de andra inblandade. Detsamma gäller Clooney som förvisso inte är lika usel som O’Donnell men inte heller någon särskilt minnesvärd Batman. Hans motsvarande cowabunga-ögonblick är när han tvingas slita fram ett svart bat-American Express-kreditkort.

Något fanns dock att gilla även i denna katastrofala fjärde del. Det har på det hela taget varit roligt att upptäcka att alla filmerna haft sina styrkor även om vissa visar upp bättre muskler än andra. Batman har Gothams stadsmiljöer, Batman Returns Michelle Pfeiffers Catwoman medan Batman Forever kan skryta med Jim Carreys Riddler.

I Batman & Robin får förhållandet mellan Bruce Wayne och butlern Alfred ta lite mer av strålkastarljuset. Det görs tydligt att medan mordet på Bruces biologiske far var det som förvandlade honom till Batman är det Alfreds surrogatfaderskap som sett till att behålla Bruces mänsklighet genom alla dessa år. En sämre skådis än Michael Gough (som dessutom fått serva både Keaton, Kilmer och Clooney) hade sannolikt inte klarat av att ingjuta så pass mycket känsla i sin tillbakadragna roll. Synd då att filmskaparna väljer att låta honom drabbas av ”MacGregor’s syndrome”, en sjukdom som mest av allt låter som om de utsatta får en obetvinglig smak för säckpipemusik, singlemalt och haggis.

Nej, det här blev ingen rolig avlutning på 90-talets Batman-kapitel. Det är verkligen inte svårt att förstå att alla planer på vidare uppföljare lades i malpåse tills dess att stafettpinnen plockades upp nästan tio år senare av Christopher Nolan och Christian Bale.

Annonser

Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Batman — Återkomsten

Bruce Wayne lyckades förstås inte hålla ihop förhållandet med fotografen Vicki Vale. Singel och fågelfri fäster han istället ögonen på industrimagnaten Max Schrecks assistent, den utmanande Selina Kyle. Som ingen annan tycks hon förstå hans kamp mellan Bruce Wayne å ena sidan och Batman å den andra.

Läs hela inlägget här »

För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask

Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.

Läs hela inlägget här »

Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Sect, The Devil’s Daughter

Lika bra att riva av Michele Soavis tredje film som regissör medan vi ändå är på gång!

***

Om lärarinnan Miriam bara vetat vad som väntade henne hade hon kanske trampat lite extra på gaspedalen den där dagen. Som det nu slumpade sig körde hon bara på, inte ihjäl, en gammal man. Skuldmedveten tar hon med sig åldringen hem, ett välgärning som hon får anledning att bittert ångra.

Läs hela inlägget här »

När det kommer till advokatthrillers torde det absolut mest välkända namnet fortfarande vara John Grisham. Med start 1989 och A Time to Kill har det hunnit bli inte mindre än nästan 40 romaner och tiotalet filmadaptioner (inklusive det något otippade paret Skipping Christmas och Christmas With the Cranks).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser