Therese RaquinDen lilla gränden vid Pont Neuf är ett miserabelt parisiskt råtthörn – mörk och fuktig. Här ligger små och generellt miserabla butiker med skitiga skyltfönster som innehåller dammiga och ålderstigna varor som få längre ens är intresserade av att köpa. Dagsljuset når sällan ned till gatunivån, gasljus kastar flackande skuggor och får hela passagen att likna ett ”mördarnäste”.

Hade det här varit en anglosaxisk historia hade någon av de vämjeliga små butikerna mycket väl kunna inhysa en ljuv och älsklig varelse som med mod och flit sjungande går genom svårigheter mot alla odds och samtidigt håller ett rent och snyggt hem mitt i misären. Men nu snackar vi fransk naturalism och Émile Zola och i miserabla miljöer finns bara miserabla människor.

En av dem är Thérèse Raquin. Uppvuxen hos sin faster och sjuklige kusin Camille är hon numera i tjugoårsåldern, gift med samme kusin som är bokhållare på ett parisiskt kontor. Själv förestår hon en sybehörsaffär i passagen med sin svärmor. Svärmodern och Camille är idiotiskt tillfreds med familjens livssituation och kväver sakta men säkert Therese med sin medelklassiga och liknöjda tamhet. För henne framstår butiken som en grav och de likaledes idiotiska bekanta som kommer på besök varje torsdag som ”mekaniska kadaver”.

Men någon som inte är en av dessa zombies är Camilles tjänstemannakollega Laurent. En man som lever utan några egentliga ambitioner, utöver att så småningom kunna ärva sin far, men som fram till dess måste tjäna sitt levebröd på något sätt. Han trivs bra hos familjen Raquin, betydligt bättre än i sitt egen påvra hyresrum. Från Mme Raquin får han moderliga omsorger och från Camille får han ett visst intellektuellt utbyte.

Därmed återstår bara det rent köttsliga och eftersom Laurent är rätt snål (han äter nästan vartenda kvällsmål hos familjen) inser han att en affär med Thérèse skulle kunna spara honom pengar på den fronten också. Han har minsann sett hur hon trånar efter honom, hon borde ha ett visst intresse av att hålla relationen hemlig från sin make och även om Camille skulle upptäcka den är han en sådan sillmjölke att det vore enkelt för Laurent att slå honom på käften.

Men Laurent har inte räknat med Thérèses temprament. Den unga kvinnan är så utled på sitt gravliv att hon tar vilka chanser som till revolt och det är snart hon som är den drivande och vågade i deras affär. Ibland grips hon av en obönhörlig längtan att kasta sig över Laurent mitt framför ögonen på sin svärmor och make, bara för att visa vilket outgrundligt förakt hon egentligen känner för dem.

Verkligheten tränger sig på de älskande. Laurent kan inte vara borta från jobbet hur mycket som helst och på kvällarna blir det misstänkt om Thérèse skulle vara ute och ränna. De båda älskande träffas en sista gång och det är då fröet till undergången planteras: de når bägge insikten att folk faktiskt dör ibland. Och ibland är dessa vänner och makar till äktenskapsförbrytare.

Thérèse Raquin är verkligen ingen trevlig bok, det känns som att Zola har ansträngt sig för att hitta så otrevliga karaktärer som möjligt att befolka sina scener med. Många av dem beskrivs ur Thérèses eller Laurents ögon och blir därmed obönhörligen idiotiska, barnsliga eller löjliga. Inte heller de två huvudpersonerna får man någon större sympati för. Thérèse är butter och egoistisk. Laurent är i grund och botten bonnig, lat, talanglös och om möjligt ännu mer egoistisk.

Jag vet inte heller om jag känner någon särskild sympati inför Zolas förklaring till detta tillstånd, han är nämligen en stark anhängare av det skadegörande inflytandet av arv och miljö. Eller snarare när arvet och miljön inte stämmer överens. Man får känslan av att Laurent skulle ha kunnat vara betydligt lyckligare om han fått slå dank på landsbygden och rulla runt i höet med frodiga och okomplicerade mjölkpigor. Thérèses ursprung präglar henne nästan ännu mer: hennes mamma kom från Algeriet och hon uttrycker själv att hon antagligen varit mer tillfreds av att leva ett nomadiskt ökenliv. Istället har hon varit tvungen att hålla sig lugn och stilla medan Mme Raquin vårdat sin lille Camille.

Camille äger i sin tur en hel del likheter med Charles Bovary. Harmlösa men fullkomligt bortklemade mammas gossar är de bägge två. Zola är emellertid om möjligt ännu mer oförsonlig mot sin stackars hanrej. Camille är även i vuxen ålder ett bortskämt barn, han älskar egentligen ingenting utom sin egen bekvämlighet och hans önskan att skaffa ett jobb handlar inte så mycket om en medveten pliktkänsla som en ”instinkt”. Det är helt uppenbart att han inte är det minsta lämpad som make till sin vildsinta kusin och han är egentligen en smula rädd för henne. Utgången av deras relation är lika förutsägbar som att bura in perserkatt med en tiger: efter ett tag finns det bara lite pälstussar kvar av den ena.

Oavsett om det är arv eller miljö som präglar människan tycks Zola dock helt övertygad om faktorernas predestinerande kraft. Lika lite som Camille kan slå sig fri från mammas förklädesband kan Thérèse och Laurent hejda sin olycksaliga relation: ”Kvinnan var nervös och hycklande, mannen var blodfull och rått brutal; de bildade ett fast sammansvetsat par”. Och även om de är som gjorda för varandra är det en relation som är lika dömd som den mellan Thérèse och Camille: två tigrar är inte mindre farliga än en.

I Wilkie Collins bok The Woman in White får den förslagne greve Fosca argumentera för att en intelligent brottsling är den som aldrig åker fast och att en sådan person knappast sörjer sina orättfärdiga tillgångar. Zola vill med sin historia däremot visa på att även om man undkommer mänskliga straffdomar är ett brott något som korrumperar anden och därmed blir ett straff i sig. När Thérèse och Laurent äntligen och lagligen kan vila i varandras armar gör författaren tydligt att om man trodde att enbart närvaron av ett gemensamt barn är en dålig grund för en relation, är närvaron av ett gemensamt mord det ännu mindre. Snart har paret en spöklik och hiskelig sängkamrat och Laurent kan inte bli kvitt föreställningen att det kryllar av insekter i det bett som Camille gav honom under sin dödskamp.

Historien är klassikt enkel och styrkan ligger primärt i Zolas förmåga att frammana de vidrigaste bilder. Särskilt tydligt blir detta i scenen på Paris bårhus dit Laurent går varje dag för att hitta Camille efter att han och Thérèse har dränkt den unge mannen i Seines leriga vatten, den censurerades till och med bort i tidiga utgåvor. Inte blir det roligare av att Laurent fokuserar sin uppmärksamhet på vattenliken och när han till slut får syn på Camille är den drunknade vidrig, ”på det grönaktiga bröstet bildade revbenen svarta ränder”. Man kan lugnt konstatera att Zola hade en viss dragning åt det makabra.

Språket är deskriptivt, men Zola använder det som sagt för att frammana bilder och stämningar, snarare än händelser. Ofta leker han med likheter och konstraster. Camille liknas vid ett par tillfällen redan innan sin död som ”drunknad” medan Laurent i bårhuset en dag får syn på en fräsch och fyllig ”folkets dotter”, blott en svart rand runt hennes hals vittnar om att hon hängt sig av olycklig kärlek.

Däremot blir jag inte riktigt klok på titeln, för när Laurent väl har introducerats i berättelsen blir hans historia och perspektiv lika tongivande som Thérèses. De är lika dömda båda två och även om hon knappast är varken ovetande om eller ovillig till vad som kommer att ske är det han som i sin brutalitet utför själva mordet.

Det är svårt att inte bli imponerad av Zola som språkvirtuos, däremot tenderar han i alla fall här att till slut upprepa sig en aning. Det parti som primärt går ut på att beskriva hur Thérèses och Laurents förhållande långsamt förgiftas allt mer av Camilles spöklika närvaro tappar efter ett tag i tempo eftersom man redan efter ett par sidor har fattat vad det hela går ut på. Sedan handlar det mest om olika sätt att beskriva deras respektive ångest och vad de gör för att försöka mildra den. Hade Zola kunnat få till en lika bra rytm som målande beskrivningar hade Thérèse Raquin varit en otvetydig fullpoängare.

Librivoxkvalitet: Den version som ligger i public domain är, förutom det franska originalet, en översättning av Edward Vizetelly (citaten i texten kommer dock från en svensk översättning av Ann Bouleau). Inläsningen är tyvärr rätt varierande vad gäller både tal- och ljudkvalitet och även om det är charmigt med accenter är det en fördel om de inte är så tjocka att man knappt förstår vad som sägs.

Annonser