You are currently browsing the tag archive for the ‘Filmspanarna’ tag.
Hur lurar man bäst av en man några hundra dollars? Hotar med ett faderskapsmål? Erbjuder avancerad vadslagning? Tillhandahåller ett hemligt men ultraeffektivt skäggelixir?
Bedragaren Penny har kommit på den ultimata lock-historien, i alla fall för män som faller för storbystade kvinnor via nätdejting. Genom att utlova ”full bouncy castle”-proportioner efter en sista, men kostsam, bröstoperation är det förvånansvärt många som hostar upp. Penny har dock siktet inställt på större byten: i en liten stad på franska rivieran sägs det krylla av män, lika välbärgade som korkade. Rena rama buffébordet för någon av Pennys kaliber.
Men en sådan guldgruva är förstås redan inmutad, i det här fallet av den aningens mer sofistikerade bedragaren Josephine. Hon rör sig vant mellan casinot, hotellet och sin luxuösa villa, alltid iförd oklanderliga och högst eleganta plagg samt hatt. Hennes motto skiljer sig från Pennys: hur mycket män än är beredda att betala för ett löfte om sex är de alltid beredda att betala mer för en chans att visa sig hjältemodiga.
Trots att jag inte läst på särskilt mycket om The Hustle i förväg (alltid mer spännande så) dröjer det inte länge innan jag inser att filmen är en remake av 80-talsklassikern Dirty Rotten Scoundrels med Michael Caine och Steve Martin. Vilken i sin tur i är en remake på filmen Bedtime Story med Marlon Brando och David Niven från 1964.
Och ja, detta är en ”ren” remake i så motto att historien är mer eller mindre exakt densamma bara det att könsrollerna är flippade. Och eftersom jag tyckte att Dirty Rotten Scoundrels (det vill säga remake no. 1) var ganska rolig tycker jag faktiskt att även The Hustle är det. Sedan ska erkännas att jag i alla fall sett Anne Hathaway göra bättre roller (senast i Ocean’s 8) men att både hon och Rebel Wilson i mina ögon är fullt funktionsdugliga som ett klassiskt odd couple. Kanske för att jag accepterar deras i någon mån teatraliska prestationer inom ramen för en historia som på det hela taget känns oerhört sagoaktig?
Som vanligt är den stora fördelen med filmspanarfilmer att man får en chans att grotta lite i dem efteråt i trevligt sällskap. Den här gången kom vi in på huruvida filmen dras ned av att humorn i mångt och mycket bygger på det faktum att Rebel Wilson ska uppfattas som oattraktiv på grund av sin vikt. Det intressanta var att jag tycktes vara den enda som inte såg den vinkeln. Som jag ser det bygger humorn primärt på att Hathaway och Wilson ska ha lika motsatta personligheter som Caine och Martin i Dirty Rotten Scoundrels, inte att män vägrar ligga med Wilson med hänvisning till att hon är överviktig. Hennes oattraktivitet beror i hög grad på att hon ställs jämte Hathaway, där den senares elegans, mjuka lockar och enorma rådjursögon skulle få (nästan) vem som helst att framstå som motbjudande, oavsett kroppsform. Därmed inte sagt att överviktiga skådespelare inte ofta blir typecastade som vulgära och burdusa, alternativt jovialiska.
Som vanligt är det också svårt att inte fråga sig: tillför denna remake något som motiverar dess existens? Trots att jag som sagt blir underhållen av både Wilson och Hathaway i deras respektive roller måste svaret i det här fallet tyvärr bli nej. I det avseendet har manuset inte tillfört tillräckligt mycket genusflippande, det handlar i princip om att Lawrence och Freddy numera heter Josephine och Penny.
Eventuellt var det bara vi som var rent fysiskt närvarande som fick dra nytta av diskussionerna. Kommer det ytterligare texter om The Hustle listar jag dem nedan.
Annonser
Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.
Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.
”I went to the woods because I wished to live deliberately.”
Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.
”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”
När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.
Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…
***
Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.
1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…
I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.
Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.
Det sägs att den enögde är kung i de blindas rike. I de tystas rike kan de teckenspråkiga knappast regera, men åtminstone ges en chans att överleva.
A Quiet Place inleder med en i skräckfilmssammanhang välbekant scen – ett övergivet snabbköp och snabba, nakna barnfötter. Men här utgör inte det tysta tassandet ett hot utan själva grunden för livhanken. Vi förstår snart att den lilla människoskaran hör ihop och att de alla är livrädda för att ge ifrån sig ett enda ljud.
Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.
***
Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!
That’s what HE said!