You are currently browsing the tag archive for the ‘Filmspanarna’ tag.
”I went to the woods because I wished to live deliberately.”
Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.
Mike, som i den där skogen kommer på artistnamnet Blaze Foley, skriver nämligen country- och blueslåtar och skulle gärna vilja bli legendarisk. Inte en stjärna, ety stjärnor förlorar förr eller senare sin glans, utan en legendar.
Men det är svårt att bli legendarisk om ingen mer än småfåglarna och ekorrarna lyssnar på ens musik så Blaze och Sybil tar så småningom beslutet att flytta till Austin. Och visst är det då fler som kommer i kontakt med hans musik men det innebär samtidigt att Blaze själv kommer i kontakt med både alkohol och andra droger (utöver den marijuana som han och Sybil ivrigt puffade på därute i skogen). Vilket i sin tur sätter honom i kontakt med mindre tilltalande personlighetsdrag.
I Juliet, Naked försökte Chris O’Dowds colleglärare Duncan genom sin hemsida få hela världen att uppmärksamma den enligt hans mening bortglömde alternativrockern Tucker Crowe, spelad av Ethan Hawke. I Blaze är det Ethan Hawke själv (i egenskap av såväl regissör som medmanusförfattare) som velat få världen att uppmärksamma Blaze Foley. Och han har lite kraftigare doniningar än en hemmasnickrad hemsida till sin hjälp.
En hel film alltså, tillägnad Blaze Foley. Eventuellt ett osjunget geni. En film proppad med packade musiker och en hel massa melankolisk musik, vilken för all del har sin charm. När det hela är överstökat har vi i publiken förvisso fått någon slags kronologi från det att Blaze träffar Sybil till sin död 1989 men jag får känslan av att Hawke knappast har haft ambitionen att berätta sin historia från A till Ö. På samma sätt som ordet ”Alfabet” representerar 29 olika bokstäver representerar filmen Blaze Foleys liv. En slags abstraktion om man så vill, mer av en stämning eller en känsla än en regelrätt historia.
Däremot är jag inte helt säker på vad den här abstraktionen ska stå för. Kärlekshistorien mellan Sybil och Blaze som för Blazes del aldrig verkar ha gått över, åtminstone inte om man skulle se till hans musik? Eller en mer generell kärleksskildring, hur kvinnor kan göra hela sina liv till kärlek (åtminstone till en viss gräns) medan (musiker)män aldrig har mer kärlek än att den förbrukas av deras musik? En berättelse om hur många det är som rycker och drar i en talangfull musiker och vill vara en del av hans arv? Eller en bild av en man som av olika anledningar sällan tycks klara av att undvika korkade beslut som leder till att han allt som oftast blir utkastad från sina egna gig på grund av fylla eller slagsmål? Inte sällan både och, dessutom.
Blaze är inte dålig. Framförallt tyckte jag om rolltolkningarna från Ben Dickey och Alia Shawkat som Blaze och Sybil där de lyckas skapa djupt känd autenticitet. De är rara tillsammans och det känns aldrig som att jag sitter och tittar på två skådisar, utan på två människor som verkligen är kära i varandra. Det fanns också ett par, tre scener som var milt humoristiska på ett ganska tilltalande sätt, särskilt den där Blaze och Sybil besöker Sybils judiska föräldrar (där modern faktiskt spelas av den verkliga Sybil Rosen).
Men samtidigt får jag ingen riktig rätsida på Hawkes framställning. Det blir för många lösryckta scener som inte riktigt passar in i den övergripande kronologin och för många antydningar som lämnas utan åtgärd. Ibland känns det som om hela Blaze är en enda stor antydan, filmen tippar över av all undertext som finns under ytan. I mångt och mycket handlar det förstås om att jag aldrig blir tillräckligt intresserad av Blazes historia. På sätt och vis var det nästan tur att förtexterna gjorde klart att detta skulle vara en verklig historia för det gjorde faktiskt att jag hade lättare att acceptera dess brist på riktning.
Jag kan sympatisera med Hawkes önskan att öppna folks ögon och öron för Blazes historia och hans musik. Samtidigt har jag svårt att fördra en man som helt uppenbart tycks ha varit sin egen värsta fiende. Av det vi får se tycks musikern ha haft många chanser att göra sig själv till den där legenden som han drömde om men inte tagit någon av dem. Jag misstänker att Blaze, i likhet med A Star is Born och Bohemian Rhapsody, är en film där jag kommer att behålla soundtracket inom mig betydligt längre än själva filmen.
Vi var flera filmspanare som samlades runt Blaze Foleys gitarr:
Filmfrommen
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Annonser
”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”
När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.
Och eftersom dagens film så att säga börjar i slutet, det vill säga med det hiskeliga mordet på en man och en hustru, vilka dessutom har en dotter som heter Lizzie, gick det ganska snabbt för min del att förstå vad det var för historia som Lizzie skulle berätta.
Fakta i målet är följande: den 4 augusti 1892 hittas John och Abby Borden brutalt yxmördade och den som hittar dem är dottern Lizzie. Det går ganska snabbt för polisen att bestämma sig för att Lizzie själv måste vara den skyldiga, hur osannolikt det än kan verka att en ung kvinna av respektabel familj skulle kunna göra något sådant. Men eftersom Lizzie själv aldrig erkände morden kan man förstås aldrig vara helt säker på vem mördaren egentligen var.
Lizzie ger i och för sig klart besked på den punkten men ser också till att leverera en synnerligen tydlig anledning till dådet. Tillsammans med husjungfrun Bridget Sullivan är de bägge två lätta kvinnooffer för de illvilliga männen som hade all makt i dåtidens samhälle. Bägge befinner de sig i underläge på grund av sitt kön och Bridget dessutom på grund av sin sociala klass (ensamstående och fattig irländsk arbetare). Något som görs mäkta tydligt när hon omedelbart informeras om att i Borden-hushållet är hon bara en av en lång rad av ”Maggies” alldeles oavsett hennes riktiga namn. Jag uppfattar att Lizzie vill göra en poäng av det oundvikligt destruktiva i att upprätthålla en tjusig fasad mot omvärlden, när allt som finns bakom denna fasad är förljugenhet och korruption.
Det är onekligen en för mig ny infallsvinkel till den välbekanta historien och en som förstås också är tacksam att göra i det sena 1800-talets konservativa Massachusetts. En tid och ett samhälle där män mer eller mindre per automatik var på topp. John Borden framställs som en både snål och pryd bakåtsträvare, vilken vägrar att installera gasljus och inte vill låta sin dotter gå ensam på teatern. Eventuellt vill filmen till och med göra gällande att det enda jämlika förhållandet i ett sådant samhälle är det mellan två kvinnor, men i så fall är det en poäng som helt bortser från deras ojämlika klasstillhörighet.
Lizzie och Bridget spelas av Chloë Sevigny och Kristen Stewart, vilka faktiskt funkar bra tillsammans. Fortfarande har jag svårt att känna att jag får särskilt mycket tillbaka från Stewarts prestation men tillsammans med Sevigny är hon som sagt ovanligt tilltalande. Sevigny är å sin sida bra i en relativt välbekant roll för hennes del – kvinnan vilken framstår som både labil och farlig eftersom hon på något plan är totalt oberäknelig. Här finns dessutom uttalade stråk av galenskap eftersom Lizzie nu och då drabbas av en slags krampanfall som i värsta fall gör henne medvetslös. En åkomma som hennes far förstås påpekar drar skam över familjen. Samtidigt kan jag tycka att det är lite synd att filmen valt att dra Bridget och Lizzies relation till sin föga förvånande spets – det hade varit mer intressant att låta dem bara vara vänner. Samtidigt är titelns tvetydighet i det perspektivet förstås rätt underhållande.
Men trots att filmen alltså handlar om ett makabert mordmysterium, är både stämning och tempo mer av ett saktmodigt drama. En stämning som understryks av blekt och softat ljus i många secener samt ett generellt klagande stråk-score. Och när sista ordet är sagt har Lizzie tyvärr inte lyckats ingjuta tillräckligt med liv i sin historia för att göra filmen minnesvärd. Mitt intresse upprätthålls främst eftersom jag vet vad filmen vill berätta, inte för hur den berättar det.
Jag fick sällskap till mordmysteriet av Fiffi och Cecilia. Det blev också första filmen ut på Filmspanarnas traditionsenliga SFF-dag
Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…
***
Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.
1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…
I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.
Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.
Det sägs att den enögde är kung i de blindas rike. I de tystas rike kan de teckenspråkiga knappast regera, men åtminstone ges en chans att överleva.
A Quiet Place inleder med en i skräckfilmssammanhang välbekant scen – ett övergivet snabbköp och snabba, nakna barnfötter. Men här utgör inte det tysta tassandet ett hot utan själva grunden för livhanken. Vi förstår snart att den lilla människoskaran hör ihop och att de alla är livrädda för att ge ifrån sig ett enda ljud.
Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.
***
Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!
Det tänds en ovanlig gnista mellan den världsvane eleganten och den oansenligt rodnande servitrisen på det lilla landsortshotellet. Hon tackar omedelbart ja till en middag och efteråt följer med honom till hans hus. Men inte för att titta på några etsningar eller andra förskönande omskrivningar. När andra män skriver poesi för att förföra kvinnor skapar Reynolds Woodcock dem ett klädesplagg som får dem att känna sig unika och bekväma i sin egen kropp för kanske första gången i hela sina liv. Han ger dem helt enkelt den perfekta klänningen.
För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.
Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.
That’s what HE said!