You are currently browsing the tag archive for the ‘Guillermo del Toro’ tag.
Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.
Men det var innan ett nytt uttryck etablerades: ”You have to understand your enemy’s objective to know you’ve defeated them”. Och nej, inte fick vi väl särskilt många svar i första Pacific Rim? Det räckte ju så gott med gigantiska robotar och monster från andra dimensioner.
I ärlighetens namn bjuder inte uppföljaren Pacific Rim: Uprising heller på några filosofiskt djuplodande problem, vars självskrivna svar är enorma robotar vilka hellre strider med svärd än vapen som kan användas på tryggt avstånd från motståndaren. Fördelen med vagheten hos originalet är givetvis att det inte är särskilt svårt att sila lite bland de där grumliga motiven till varför ”the precursors” var intresserade av att invadera jorden.
Vi landar tio år efter det som timade i Pacific Rim och efter en kort respit är Jaeger-programmet än en gång utsatt. Företaget Shao har lyckats sälja in tanken på drönar-Jaegers, vilket känns som en rätt rimlig och naturlig utveckling. Men de hårdkokta piloterna ser förstås inte fram emot att degraderas till ”desk jockeys”. Robotnävfajter kan man tydligen bara utföra på plats för att de ska räknas. Och snart ska det uppstå ett ypperligt tillfälle till detta – Gipsy Avenger ska visas upp vid ett internationellt toppmöte som en slags reklampelare men får istället ägna vistelsen i Sydney åt att slåss med en okänd Jaeger-robot.
Guillermo del Toro har lämnat över det mesta från sitt original, utom producenthatten. Regisserar gör istället debutanten Steven S. DeKnight som också varit med och skrivit manus tillsammans med bland andra T.S. Nowlin. Han har i sin tur tidigare jobbat med Maze Runner-serien, vilket kanske kan vara en anledning till att Pacific Rim: Uprising känns som en mer ungdomlig film.
Våra ordinarie Jaeger-piloter spelas av John Boyega samt Scott Eastwood och de framstår på det hela taget betydligt mer oprövade och äppelkindade om jag jämför med Charlie Hunnam, Idris Elba eller Max Martini. För att ytterligare dra ned medelåldern introduceras nu även ett gäng kadetter, givetvis med lämplig spridning vad gäller såväl kön som etnicitet.
Eventuella personliga erfarenheter och upplevelser hålls, likt originalet, till ett minimum och den som vinner på den avvägningen är helt klart John Boyega eftersom han spelar Jake Pentecost. Därmed har vi hela bilden klar för oss vad gäller pappa-problem på en nivå som ingen av de andra rollfigurerna kan sikta på.
Och på det hela taget är Boyega lika bra på att slåss med robotar som med Stormtroopers. Scott Eastwood är i vissa vinklar intill distraktion lik farsan Clint men man köper utan problem deras love-hate-förhållande. Däremot känns den antydda kärlekstriangeln med en kvinnlig mekaniker oerhört meningslös. Boyega får också till en helt ok relation med unga Cailee Spaeny som spelar den klämmiga Amara Namani, Jaeger-entusiast och mekaniskt geni. För det måste man väl ändå kalla en 20-åring som knåpat ihop en Jaeger helt på egen hand? En liten, en, men ändå…
Jag blev oerhört förtjust i Kaiju-skapelserna i originalet och tycker förstås att det dröjer väl länge innan de dyker upp i denna uppföljare. Samtidigt har filmen valt att förlägga alla fajter till fullt dagsljus och landbacken, vilket på det hela taget var ett klokt beslut. Nu ser man ju faktiskt vad som händer. Och hur snyggt det än var med Kaijus på havets botten går bilden av dem pulsandes i snön på bergets toppar inte av för hackor.
Riktigt lika bra som originalet kan jag dock inte tycka att uppföljaren är. Att låta de prilliga forskarna Newt och Gottlieb hänga med ännu en gång var ett dåligt beslut. Plotten med Det Onda Företaget kändes trött och mycket av grejen med första filmen var ju just det coola med att se Jaegers och Kaijus puckla på varandra för första gången.
Å andra sidan: Pacific Rim: Uprising är själva definitionen av lättviktig popcornunderhållning men fyller utan problem sin funktion i det avseendet. Jag hade en underhållande stund i biofåtöljen. Att jag sedan mindre än 12 timmar efter titten var tvungen att kolla synopsis på Wikipedia för att komma ihåg exakt varför Gipsy Avenger skulle ta sig till en viss plats får man ta när det gäller den här typen av produktion.
Annonser
alt titel: Annabelle 2: Creation
Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!
Om nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.
Trots mångkulturella inslag som en amerikansk regissör, brasiliansk fotograf, brittisk manusförfattare och italiensk kompositör är det ändå ingen större tvekan om att Cary Fukunagas Jane Eyre från 2011 är en äkta brittisk klassikeradaption.
Mexikanen med det outtalbara efternamnet, Alejandro González Iñárritu, skrällde rejält vid förra årets Oscarsgala genom att vinna både bästa film- och bästa regi-priset för sin egensinniga Birdman. Frågan är dock om det inte är dags att sätta några kronor i år igen på Iñárritu om man nu är lagd åt hasardspel, för The Revenant är en maffig historia om överlevnad och hämnd som borde kunna appellera både till den stora massan och finsmakarna.
Döden kommer än en gång till Manhattan medelst flygplan. Men inte genom eld, utan genom tystnad. Planet som står blickstilla på JFK:s landningsbana gör att alla med en gång tänker: terrorister. Sannolikheten att de istället skulle tänka “vampyrer” är förstås inte så stor (om man inte sett Dracula 2000 förstås).
Blade II måste ändå ha gått rätt bra med tanke på att det bara tog två år innan uppföljaren Blade Trinity var på plats. Nu var frågan om manusförfattaren David S. Goyer lärt sig tillräckligt mycket av Stephen Norrington och Giullermo del Toro för att kunna fylla deras regissörsskor. Manuset såg han dock till att fortfarande hålla kontrollen över.
Vissa mindre nogräknade filmer är inspelade i något öststatsland med inhyrda skådisar som ska låtsas kunna prata engelska. Blade II gör nästan tvärtom: filmen säger uttryckligen att den utspelas i Prag och många rollfigurer pratar fullkomligt oklanderlig engelska.
Ett kortare avbrott i vampyrtemat för att servera oktober månads filmspanarfilm. Men det blir inte ett så brutalt avbrott som man skulle kunna tro eftersom Guillermo del Toro åtminstone levererar rejäla mängder blod i sin senaste film Crimson Peak. Och ser inte Jessica Chastain lite ut som en fladdermus i sin voluminösa morgonrockskappa när hon hastar ned för den imposanta trappan i sitt Allerdale Hall?
Bilbo Baggins är en hob som i likhet med andra hober gillar sina bekvämligheter. Hans jordhåla är smockad med pösiga fåtöljer, sprakande eldstäder, doftande tobak och ett välfyllt skafferi. Men ett aldrig så välfyllt skafferi kan motstå attackerna från tretton dvärgar och en trollkarl.
That’s what HE said!