You are currently browsing the tag archive for the ‘Seriemördare’ tag.

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Och med tanke på den lyckade filmatiseringen av fristående boken Huvudjägarna vågade jag ändå ha vissa förväntningar på adaptionen av Snömannen. Jag menar, Michael Fassbender som Harry Hole, hur fel kan det gå?!

Men då hade jag inte tänkt in det faktum att Tomas Alfredson hade tagit plats i regissörsstolen. Efter två sekunders betänketid insåg jag att det här skulle kunna bli grått och långsamt. Långsamt och grått.

Vilket det också blev. Som titeln antyder utspelas hela historien med den ohygglige seriemördaren under vintern i ett snöigt Norge. Som för all del är vackert men som också blir närmast outhärdligt vintergrått. Sådana där härligt friska vinterdagar med sol och lite lagom dagsmeja finns inte i sinnevärlden när Alfredson får råda, här är det istället vinterfukten som får genomsyra allt.

Och visst, nog för att alkade polisen Harry Hole passar in i ett sådant klimat och stämningsläge. Snömannen väcker honom till liv i Oslos välkända Vigelandspark där han tagit sin tillflykt i någon slags lekstuga eller lusthus. Och det är noga räknat den enda lustigheten som förekommer i filmen.

Men det bästa botemedlet mot Harrys bakisångest och kopparslagare är ett rejält mysterium. Det får han snart serverat, både genom försvinnandet av den unga mamman Birte Becker och de privatspaningar som poliskollegan Katrine Bratt ägnar sig åt. Efter lite snokande från Harrys sida avslöjar Katrine att hon ser en koppling mellan tidigare kvinnoförsvinnanden i Bergen och de som nu sker i Oslo. Bergenfallen undersöktes av den avdankat pensionerade polisen Gert Rafto men där finns inte mycket att hämta i nuläget eftersom Rafto blåst skallen av sig.

Jag ska ärligt säga att jag inte minns tillräckligt mycket av Jo Nesbös bok för att kunna säga hur tajt manuset håller sig till den. Men så här rörig och hattig kan förlagan knappast ha varit eftersom jag som sagt tyckte riktigt bra om den. Styrkorna med Nesbös Hole-deckare är en fascinerande huvudperson, mustiga beskrivningar av staden Oslo, gruvliga brott som ibland för böckerna intill skräckfiktionens gräns och ett jäkla berättardriv.

Det Snömannen lyckats plocka upp skulle möjligtvis vara det där skräckelementet för filmen innehåller onekligen en hel del maffiga bilder på dekapiterade huvuden och snögubbar. Men utöver det finns inte så mycket att hämta. Snömannen är förvisso en av de bättre historierna i serien så jag kan förstå att suget varit starkt att utnyttja den. Men samtidigt ligger den någonstans i mitten av själva serien. Det här innebär att Jo Nesbö i sina böcker lagt en rejäl grund med utvecklingen av Harry Hole som person, vilket man alltså helt saknar i filmen. Hur mycket sympati får vi för Harry och hans komplicerade relation till Rakel och Oleg när det är första gången vi överhuvudtaget träffar på dem? Hur mycket förståelse får vi för Harrys alkisdemoner när de framstår som ett nytt fenomen?

Men utöver dessa svårigheter tappar dessutom manuset flera trådar, vars upplösning eller poäng antingen bara antyds eller helt försvinner (det tydligaste exemplet torde vara den märklige mögelsaneringsmannen i Harrys lägenhet). Återblickarna till det som tidigare timat i Bergen kommer ur ingenstans och får därmed ett slags allvetande perspektiv som gör framställningen ännu luddigare. Jag inbillar mig att Snömannen hade vunnit på en pang-på-rödbetan-regissör som kanske inte haft lika höga konstnärliga ambitioner men varit bättre på att ta till vara historiens driv. Kanske Morten Tyldum igen? Eller någon som Fede Alvarez? Dessutom används Marco Beltramis musik på ett störande övertydligt sätt som kontrasterar allt för stort mot Alfredsons konstnärlighet.

Rollistan bjuder på en rätt spännande blandning av nordiska och amerikanska skådisar. För att det hela överhuvudtaget skulle ha kunnat genomföras (gissar jag) är språket engelska snarare än norska. Vilket tyvärr inte underlättar för särskilt Jonas Karlsson som är den svensk som oftast är i bild. Han framstår som stel och styltig på ett sätt som jag inte alls är van att se honom. Andra skådisar som gjorde mig lite konfunderad var exempelvis den som porträtterar Gert Rafto. Det tog nämligen ett bra tag innan jag förstod att mannen som jag tyckte såg ut som en Kurt Russell vilken gått i närkamp med svårartade anafylaktiska chock-symptom egentligen var Val Kilmer.

Jag tänker att man kallat in Tomas Alfredson för att man ville ha något extra. Men det extra som han kunde tillföra blev tyvärr inte av samma kaliber som David Finchers hantering av The Girl with the Dragon Tatoo. Där fick vi en vanlig, jäkla thriller men som dessutom var otroligt snygg. Här vet jag inte riktigt var vi får… Förutom ett vikingainspirerat hotellrum som såg ut att komma från en av Götiska förbundets allra våtaste drömmar.

Om du ändå är sugen på att se den där hotellrumsdrömmen finns The Snowman att både köpa och hyra på streaminghyrtjänsten Blockbuster.

Annonser

Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.

Läs hela inlägget här »

Om bara Thomas Harris slutat när han låg på topp. Istället blev han både förförd och konsumerad av sin renässansskurk, placerade Lecter i Florens samt kokade ihop en bisarr och övertydlig historia om mördargrisar i boken Hannibal.

Läs hela inlägget här »

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

När vi lämnade familjen Lambert i Insidious var det med en återerövrad son men också ett oroväckande foto i digitalkameran samt en strypt gammal dam i fåtöljen. I Insidious 2 har det hunnit gå kanske 12 timmar sedan dess och Renai sitter i polisförhör där hon med emfas hävdar att hennes Josh minsann inte är kapabel till några mediummord. Men är verkligen mannen som befinner sig mitt ibland dem Josh?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Död zon

En Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.

Läs hela inlägget här »

die-you-zombie-bastardFrån entusiastiska filmälskare bevare oss, milde herre gud. Åtminstone när dessa filmälskare inte bara producerar egen film hellre än bra utan dessutom får för sig att släppa slutresultat lös på mänskligheten. Die You Zombie Bastards! är möjligen filmen som skulle göra mig religiös. Jag kan bara inte bestämma mig för om den är ett incitament för att avskärma sig från den fysiska världen och uppnå ett buddistiskt nirvana, ett bevis för att Jesus Kristus dog även för alla framtida synders skull eller ett infernaliskt plågoris, sprunget från självaste Satan.

Läs hela inlägget här »

i-saw-the-devilalt. titel: I Saw the Devil

Upplägget i denna sydkoreanska thriller är lika enkel och klassisk som Coco Chanels lilla svarta. Efter att den unga kvinnan Joo-yun hittats mördad och styckad å det grövsta slår sig hennes far och fästman ihop för att söka rätt på mördaren och utkräva en lämplig hämnd. Till saken hör att fadern Jang är polis som kan få information om identiteten på de misstänkta gärningsmännen och fästmannen Soo-hyun en säkerhetsagent med mindre nogräknade kollegor som inte tycks ha några som helst problem med att hjälpa till i jakten. Frågan som återstår handlar mest om hur länge och djupt ned i avgrunden Soo-hyun har stirrat i sin omättliga sorg efter Joo-yun.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser