You are currently browsing the tag archive for the ‘Filmitch’ tag.

alt titel: Terrified

När två härdade skräckentusiaster som Filmitch och Fiffi går crazy bananas över en argentinsk film är det givet att bli nyfiken på på vad alla deras hyllningar egentligen handlar om. Redan affischen är ju rälig så det räcker och nog för att ge en mardrömmar någon vecka framöver.

Ett städat villaområde. Barnen leker på gatorna och grannarna känner varandra på förnamnsbasis. Men något är på gång hemma hos Walter. Han börjar se trött och sliten ut och hävdar (föga övertygande) att han håller på att renovera när grannen Juan klagar på ljudnivån på andra sidan väggen.

Men snart får Juan annat att tänka på. Frun Clara dör en blodig och våldsam död och maken sitter i häktet, alternativt på mentalsjukhus, anklagad för hennes mord. Men han får då besök av tre parapsykologer som tror på hans fantastiska berättelse och som nu ber om hans tillstånd att undersöka huset. Alla andra grannar har redan gett sin tillåtelse och det är alltså dags att go all BesökarnaPoltergeistThe Entity-in i kvarteret med mystiska apparater och nattliga vakor.

Hoppas man få se något genuint överraskande och nyskapande när det kommer till skräckeffekter är Aterrados inte rätta filmen. Regissör och manusförfattare Demián Rugna öser på med hoppa till-effekter galore och det där i-fokus-ur-fokus-över-axel-greppet som jag trodde att James Wan vid det här laget patenterat för sitt och Blumhouse Productions räkning. Det finns också andra element i Aterrados som gör att jag undrar om inte Rugna är ett fan av den tre år yngre David F. Sandberg. Samtidigt kommer den argentinska filmen undan med de vana greppen på ett annat sätt än Wan-variationerna eftersom den känns mindre högblankt CGI-polerad.

Och på en rent visceral nivå är det klart att tillräckligt välgjorda och välplacerade hoppa till-effekter funkar, särskilt som Rugna lyckas bygga en rätt schysst obehagsstämning i det egentligen helt normala kvarteret. Trots att jag i andra filmer kan störa mig oerhört på att folk bara går omkring och är Rädda utan någon egentligen synbarlig anledning blir det skrämmande i Aterrados. Kanske beror det på att skådespelarna alla gör bra prestationer, kanske beror det på att deras rollfigurer beter sig någorlunda sannolikt i den fullkomligt osannolika situationen. Jag gillar till exempel att Aterrados inte spiller en massa tid på att försöka övertyga tjockskalliga poliser eller politiker eller vad det nu än månde vara för betongsuggor som måste hanteras om rimligheten i det som händer. Här får parapsykologerna ganska omgående rycka in och göra det de är bäst på. No fuss, no muss.

Däremot skulle jag vilja hävda att så bra Rugna nu än är på att skapa atmosfär och hyfsade rollfigurer, har han inte mycket att komma med när det gäller manussammanhang. Särskilt när vi går mot filmens och nattens crescendo måste jag aktivt tänka på att inte tänka på (var ni med där?) hur det hela hänger ihop. För det gör det inte, inte på en jäkla fläck, och det känns uppenbart att Rugna fläskat på med all things scary och sedan inte ansträngt sig överhövan för att skapa någon slags logik dem emellan.

Hade jag sett Aterrados under andra omständigheter (nu fanns så väl sällskap som ett upplyst rum och en TV på bekvämt avstånd) är jag övertygad om att jag hade blivit betydligt skrajare. I det här fallet räckte filmen dock till för att jag från gång till annan fick lova att bekämpa impulsen att titta bort eller hålla händerna för ansiktet i ett futilt försök att avvärja hemskheterna (trots att det är lika verkningslöst som att försöka gömma sig under en filt (ni som har sett filmen fattar)).

alt. titel: Porco Rosso

Hayao Miyazaki är tillbaka på Ghibli-menyn och det är även hans älskade flygning. Hade man inte redan anat det – med Nausicaäs lilla glidflygare, Laputas himlabundna slott eller Kikis kvast – står den kärleken utom allt tvivel i Porco Rosso.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Minnen av igår, Minder fra i går, Dagen i går, Only Yesterday, Memories of Teardrops, Memories of Yesterday

Första Ghibli-filmen ut som inte regisserats av Hayao Miyazaki. I den här omgången, vill säga, för Isao Takahata hade ju 1988 gjort Eldflugornas grav. Och den filmen ger ändå en fingervisning om vad man kan förvänta sig av Minnen av igår. Nej, vi har inte särskilt många svältande barn, tack och lov, men borta är också gigantiska insekter, talande katter och skogsvarelser som gillar paraplyer.

Minnen av igår berättar en högst realistisk historia om den 27-åriga Taeko som till sin mors stora förskräckelse fortfarande är singel. Hon bor i Tokyo i början av 80-talet (vi får senare i filmen en liten tidsmarkör i form av en E.T.-referens) där hon jobbar på kontor. Taekos stora kärlek är dock den japanska landsbygden och på sin semester tar hon tåget norrut för att plocka safflor eller färgtistel. Här träffar hon också eko-bonden Toshio som minst sagt brinner för både ekologisk odling och japanska bönders villkor i en allt mer påträngande och effektiviserad modernitet. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kikis expressbud, Kiki’s Delivery Service, Kiki – den lille heks, Kikis budservice

Vilket fantastiskt äventyr! Det är den unga Kikis huvudsakliga inställning till världen. Nu skulle man kunna tänka sig att det är lätt för henne att tänka så eftersom Kiki är en häxa. Men hon använder faktiskt sin enda magiska färdighet, kvastflygning, till att jobba för brödfödan genom att starta en liten en-flickas-budfirma. Dessutom hjälper hon bagarparet Osono och Fukuo i utbyte mot att hon får bo en tom vindskammare.

Läs hela inlägget här »

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky

Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lady M

Att kvinnor, särskilt högvälborna sådana, var mannens egendom på 1800-talet lär knappast komma som någon överraskning. Men ibland dyker det upp filmer som, trots temats alldaglighet, får en att sitta lite rakare i soffan. En sådan film är Lady Macbeth.

Läs hela inlägget här »

Jag var precis på väg att göra klart ett inlägg om Pedro Almodóvars Dolor y gloria när jag insåg att bloggen, just idag, fyller 10 jäkla år! År som verkligen inte inneburit särskilt mycket ”dolor”, men i ärlighetens namn kanske inte så mycket ”gloria” heller…

Läs hela inlägget här »

Anna Shepard är less på vardagstristessen. Sega morgnar, skola, skäll från den strikte biträdande rektorn Arthur Savage, jobb på den lokala bowlinghallen och en bortgången mamma. Om hon nu någon gång trodde att livet skulle vara en lång räcka glassiga Hollywood-slutscener är den illusionen för länge sedan brusten. Enda sättet att fly vardagen är att strunta i de förväntade universitetsstudierna och istället resa ut i världen. Det var emellertid inte riktigt den framtid pappa Tony hade utstakad för sin dotter. Därför blir stämningen vid samåkningsmorgonen, när Annas kompis John råkar avslöja resplanerna, extremt tryckt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg