You are currently browsing the tag archive for the ‘Filmitch’ tag.

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Och efter att Thanos knäppte med fingrarna i slutet på den föregångaren är det förstås inte allt för muntert bland de kvarvarande superhjältarna. I det avseendet blir Endgame i mångt och mycket en film som handlar om hur olika människor handskas med förluster. Russobröderna uppfyller med råge sin ambition att deras superhjältefilmer ska baseras på en hyfsad psykologisk realism även om berättelserna är nog så fantasifulla.

Därför är det föga förvånande att Steve Rogers leder samtalsgrupper för den överlevande människoresten där han med en dåres envishet upprepar mantrat ”The world is in our hands. We gotta do something with it”. Thors ”something” består främst av massiva mängder öl. Natascha Romanoff försöker i sin tur febrilt pumpa liv i de kvarvarande Avengers-medlemmarna eftersom de är den enda familj hon någonsin haft medan Clint Barton går fullkomligt bärsärk med pil och båge samt en skarpslipad katana.

Jag kommenterade det redan i fallet Infinity War men känner att det åter finns anledning att påpeka hur pass väl Marvel och inte minst Russobröderna klarat av att slutföra det som påbörjades för mer än tio år sedan med den första Iron Man-filmen. Visst kan jag tycka både det ena och det andra om rimligheten i att klämma ur sig i genomsnitt två superhjältefilmer om året. Men skörden som i och med det överflödet kan bärgas i Endgame visar ändå att det, likt ansatsen i LOTR, åtminstone i ett berättelseperspektiv lönar sig att lägga ned bisarra mängder jobb och pengar i sådana här projekt.

För min del ligger den belöningen inte främst i filmens många känslosamma moment, där jag gissar att det nog var brödernas ambition att klämma fram en eller annan tår hos biobesökarna. Däremot blir jag, nästan ofrivilligt, fångad av bekräftelser på vänskapsband, betygelser av respekt och tillit samt ett par riktigt härliga triumfögonblick.

Fortfarande tycker jag att Marvel-regissörerna Gunn, Whedon och Waititi är bättre på de humoristiska bitarna. Samtidigt inser jag det vettiga i att till dessa sista delar satsa på den tyngd och det allvar som Russo-bröderna har med sig i bagaget. Huruvida det verkligen var så att Joss Whedon självmant backade från Avengers-serien efter Age of Ultron kan man säkert diskutera, men jag är rätt övertygad om att hans lättsamma hand inte hade funkat lika bra i Endgame och Infinity War.

För att vara en 22:a del i en superhjälteserie är Endgame överraskande bra, men det innebär förstås inte att den är perfekt. Först som sist måste emellertid erkännas att den mastiga speltiden på 180 minutrar slank ned som en bit väloljad spagetti. På det hela taget funkar alltså tempo och upplägg helt ok. Däremot finns det exempelvis ett knippe digitaliserade föryngringar, föråldringar och regenereringar som inte alltid slår väl ut. Manuset har tyvärr passat på att slänga in både en rart lillgammal femåring och en deus ex machina när någon myndighetsperson tittade åt andra hållet. Och vi utsätts som sagt för ett ganska stort antal hjärta-smärta-stunder, även om de innehåller aningens mindre av slow motion jämfört med Infinity War. Dessutom blir det lite magstarkt att så snart efter den förra filmen se våra hjältar i ”the fight of our lives” – igen.

Endgame väljer att avsluta i det småskaligt personliga. Huruvida det känns storslaget eller trivialt göra just detta till en slutpunkt, och därmed ett slags raison d’etre, för hela den strid som dessförinnan förts på en episkt universell skala kan man förstås tvista om. Själv är jag, i likhet med Infinity War, sugen på att se om spektaklet, inte minst tack vare en halvstörig visning. Jag är säker på att Endgame vinner på att insupas under lugnare former än vad som är möjligt vid ”årets mest efterlängtade premiär”.

Klart att många redan passat på att se årets mest efterlängtade premiär. Exempelvis Flmr, Jojjenito, Filmitch, Snacka om film!, Fiffi och Fripps filmrevyer

Annonser

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Vi lyckliga som fick chans att åka till London mellan åren 1985 och 2004 minns säkert banderollerna utanför Palace Theatre i ena änden av Shaftesbury Avenue. Tricoloren och ett utmärglat barnansikte.

Själv såg jag aldrig scenversionen av den numera klassiska musikalen, jag var allt för snål för att hosta upp de rejäla summor som krävdes för en biljett. Men med streamingtjänster nära till hands blir det ju en helt annan grej med filmatiseringen från 2012.

Läs hela inlägget här »

Kombon musikal och sport känns kanske knepig till att börja med, men hey, det funkade ju alldeles utmärkt för Take Me Out to the Ball Game. Och när ”sporten” är sång, finns förstås en uppsjö möjligheter för både ljuva röster och avancerad koreografi.

Läs hela inlägget här »

Muskelmannen som kallar sig Mr. Bricks vaknar upp på golvet, bredvid sin ”säng” (en madrass på ett par lastpallar) med ett kulhål i skallen. Han minns inte vem som skjutit honom eller varför. Däremot vet han med säkerhet att han saknar sitt livs kärlek Scarlet. I en dimma av hjärnskadeinducerade krampanfall och hallucinationer ger han sig iväg för att leta rätt på henne.

Läs hela inlägget här »

Det är bara att bekänna färg – jag har en rejäl soft spot för Mel Brooks tidigare produktioner. Men efter tre rätt horribla 90-talsproduktioner (Life Stinks, Robin Hood: Men in Tights och Dracula: Dead and Loving It) undrade jag förstås om det fann så mycket mer att hämta i det hörnet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Trollkarlen från Oz

Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.

Läs hela inlägget här »

Och så lite sång på det. Vad får vi då? Jomen, min och bloggkollegan Filmitch anrika musikalvecka förstås! Sedan 2013 har veckan efter påsk vikts åt denna fantastiska genre som kan bjuda på allt från Gene Kelly och Meryl Streep till Stellan Skarsgård och Rebel Wilson.

Imorgon, annandag påsk, drar vi alltså igång och utlovar som vanligt en gemensam film att börja musikalandet med. En riktig klassiker den här gången, dessutom. I övrigt kan jag nästan lova en vild blandning av typiska broadway-musikaler och något som jag inte vet riktigt vad jag ska kalla det. Kanske mina ärade läsare har något klurigt förslag när vi kommer så långt?

Så — varmt välkomna åter imorgon dag och en helt vecka framöver. Gillar du musikaler kanske du hittar något nytt att sätta tänderna i? Gillar du inte musikaler kanske jag kan omvända dig? Come one, come all.

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser