You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De serier jag ändå satt betyg på är miniserien Dune, Joss Whedons Firefly, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongerna av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

The Queen’s Gambit (2020, 1 säsong och 7 avsnitt)

Det var svårt att missa hajpen kring Netflix-serien, schack och Anya Taylor-Joy. Lika bra att hugga de sju avsnitten när jag ändå var ”mellan serier”. Jag kan förstå att man blir förförd om man ser serien helt ospoilad, som när den dök upp på Netflix där mot slutet av 2020. För min del, som däremot tagit del av hyllningarna ända sedan dess, får serien det ganska mycket jobbigare att leva upp till förväntningarna.

För medan jag absolut blir underhållen av The Queen’s Gambit, vet jag inte om jag kan hålla med om att den är SÅ bra. Mycket är dock imponerande med den, naturligtvis först och främst utseendet. Scenografin är en fläckfri orgie i tidstypiska inredningar i såväl koja som slott medan Taylor-Joy är en våt 60-talsdröm med sin långa dansösben nedpressade i ett par tajta, halv-korta brallor som avslutas med ett par ballerinaskor.

Kanske handlade det om att uppgång- och fallhistorien, baserad på ett halvt om halvt kontrollerat missbruk kändes lite för välbekant? Eller också att jag efter ett tag (i höjd med avsnitt fem, innan avsnitt sju levererar en fet Deus Ex Machina för att få lite snurr på det hela igen) började fundera på om The Queen’s Gambit hade så mycket mer att erbjuda än förvisso extremt välregisserat schack-raffel och en rejält upputsad yta? I slutänden fick jag svårt att se förbi Taylor-Joys oerhört medvetna användande av sina oerhört välskapta och välmanikyrerade händer, särskilt i närheten av sitt ansikte.

Men radarparet Scott Frank och Allan Scott gör ett bra jobb med att sälja in schack och schackturneringar som världens mest spännande spelhändelser. I alla fall om de utspelas på 50- och 60-talet. Jag har inga problem med att förstå att många tittare blev förförda av spelet i sig. Plus att serien blir klart mer tilltalande av att sälja in många olika typer av relationer bättre än just romantiska sådana. I det perspektivet tar The Queen’s Gambit en del vägar som faktiskt inte är de mest förväntade och ur ett genusperspektiv är slutet mycket tillfredsställande.

Så absolut sevärd, men inte mer än en gång för min del tror jag. Å andra sidan… pop quiz, hot shot! Hur sugen är jag nu på att läsa förlagan av Walter Tevis på en skala från 1 till 64?

Jakten på en mördare (2020, 1 säsong och 6 avsnitt)

Klart jag blev likaledes nyfiken på serien som ”alla” både pratade om och hyllade. Men med de sex trekvartslånga avsnitten i ryggen förstår jag nog inte riktigt hajpen. Eller också är det så att Michael Marcimains stil inte riktigt funkar för min del, jag hade ju lika svårt att stämma in i hyllningskören av både Lasermannen och Call Girl.

Jag ifrågasätter verkligen inte själva produktionsvärdet av någon av de här tre – det jag köper rakt av från Marcimain är metodiken och noggrannheten i återskapandet av ett gånget Sverige. I fallet Jakten på en mördare skaver övertydligheten dock en hel del i mina öron. Alla pryttlar är fläckfria, från Doro-telefonerna till elskrivmaskinerna till de där bruna plastmuggshållarna. Men de små ljudklippen som ska sätta samma tidsanda och i tur och ordning lyfter upp nedmonteringen av psykvården, friskolor och PPM-val tjänar mest rollen av irriterande exposition.

Detta särskilt som sådana samhällsförändringar flankeras av rejäla kängor mot polisens omorganisering i sann NPM-anda. Den härskarteknikfingerfärdige chefen Krister Berg och hans HR-hantlangare gör tappra försök att förstöra karriären för gnetige frifräsaren Per-Åke Åkesson som efter femton års igelhärdighet till slut knäcker morden på Helén Nilsson. Jag har inga synpunkter på att serien tydligt velat lyfta insatsen från Åkesson samt kollegorna Monica Olhed och Erik Johansson men David mot Goliat-kampen känns samtidigt inte särskilt innovativ.

Andra har lyft det befriande i att serien inte är upputsad som exempelvis The Crown eller slagfärdig som en Aaron Sorkin-produkt. Ofta kan jag hålla med om det, men ibland blir det lite väl stelt och krystat. Jag köper utan problem att folk inte är särskilt naturliga eller känner sig bekväma i en förhörssituation men kollegor, vilka rimligtvis känner varandra ganska väl, borde kunna prestera kaffemaskinssnack med lite mer flyt.

Jakten på en mördare är utan tvekan ett stycke oerhört kompetent gjord true crime, inte minst i sin porträttering av ett Skåne som ligger ganska långt från Österlen-idyll. Men för min del var den långt ifrån ”årets bästa serie”.

”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.

Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.

Kortromanen hanterar just kropp och kroppslighet på många olika plan. Barker ger bland annat ett hus rent fysiska attribut (en vägg beskrivs exempelvis som ”flayed”, hänvisar till en mans kropp som svamplik och åkallar, genom en uppsjö formuleringar, kött, inälvor och vanhelgade kroppar.

I detta avseende skulle det säkert vara lätt att avfärda The Hellbound Heart som allt för rotad i en tradition av ”horror” snarare än det mer sublima ”terror”. Och ja, jag tror tveklöst att författaren varit ute efter läsarens viscerala triggerpunkter. Samtidigt skulle jag vilja påstå att det också går att finna perspektiv (och kanske till och mer än så) av mer finstämd ”terror” om man bara vet var man ska leta efter den. Och det är kanske i den här dubbelheten som The Hellbound Hearts styrka ligger. Både som läs- och skräckupplevelse.

Barker vet att utnyttja dubbelhet på ett sätt som är nyanserat och labyrintiskt i sina många självmotsägelser. I The Hellbound Heart sätter han ofta till synes oförenliga koncept inom samma ram. Ett musikstycke sägs vara av ”sublime banality” och åsyner kan vara kollisioner mellan ”sensuality and death”. Kopplingen sex-död är inte ny, men en som författaren i det här fallet minst sagt lustfyllt sätter pennan i. Under en sexakt kan en av romanens personer samtidigt ”plot the getting of blood” och blodstänk beskrivs i termer av en ”fat spurt”, ett språkbruk lika gärna skulle kunna gälla sperma. Romanens stora hot, cenobiterna, är ”all pus and laughter, and – God help her – desire”.

Vill man lyfta resonemanget ytterligare blir detta sista citat signifikant, för jag uppfattar att Barker inte har varit ute efter att kontrastera enbart sex med äckel, våld eller död. Nej, The Hellbound Heart är en roman om njutning och begär, varav vanligt, enkelt sex bara är en liten del. Den Frank vi mötte i romanens inledande mening är en gränsöverskridare, en man som levt större delen av sitt liv uteslutande genom kroppen men som aldrig lyckats finna tillfredsställelse i detta för mer än några korta ögonblick. I sin omättliga lust har han förvandlats (eller var han kanske född sådan?) till en nihilist i alla meningar som tänkas kan. Han åtrår något som sträcker sig bortom vad som kan fås i den värld vi lever i och det är därför han försöker lösa Lamarchands intrikata pussel. Han hoppas att det kommer att ge honom makt nog att ”bend the world to suit the shape of his dreams”.

Men lösningen ska föga förvånande komma att innebära något som Frank aldrig kunnat föreställa sig. Barker gör sitt bästa för att också leverera något som vi läsare aldrig kunnat föreställa oss och lyckas därmed introducera ett övergripande tema av avsaknad av högre ordning. Genom att omgående benämna de så kallade cenobiterna som ”theologians of the Order of the Gash” rycker han undan mattan för allt som kan kallas för realism och rationalitet för resten av läsningen. Här finns förvisso antydan om en högre ordning i ord som ”theologians” och ”order” men det är en ordning som går bortom det mänskliga förnuftet.

Och när vi vet hur tunn slöjan egentligen är mellan ”verkligheten” och något som det mänskliga medvetandet helt saknar förmåga att förstå, hur kan vi då känna oss säkra på någonting? Med denna glipa i bakhuvudet får till och med något så ordinärt som kaotiska flyttbestyr en ödesmättad stämning av hotfullhet.

I det här avseendet skulle man alltså kunna säga att Barker skapat en gotisk dubbelhet i hela romanen, då han sätter en extremt kroppslig ”horror” mot en nästan lika extremt själslig ”terror”. Temat är ”terror” medan berättelsen i sig och språkbruket är ”horror”.

Jag läste Barkers bok inom ramen för en litteraturkurs, vilket gjorde att min läsning blev betydligt noggrannare än den annars sannolikt hade varit. Jag tror att den vann på det eftersom jag i vanliga fall tenderar att hänga upp mig mycket på den historia som berättas. The Hellbound Heart har dock kvaliteter som snarare ligger i berättargrepp, stämningar och språkbruk och fördelen är att dess slimmade format uppmuntrar till en mer eftertänksam läsning. Det är en bok som jag tror att jag kommer att återvända till både en och två gånger.

P.S. Jag behöver väl inte påpeka för mina välinformerade läsare att The Hellbound Heart ligger till grund för Barkers ikoniska film Hellraiser? D.S.

alt. titel: Gravplundraren, Robert Louis Stevenson’s The Body Snatcher

Dr. Wolfe MacFarlane må vara en av världens främsta läkare i ett av 1831 års medicinska centrum: Edinburgh. Det innebär ändå inte att han har lättare än någon av sina kollegor att komma runt de lagliga restriktionerna som gäller för dissektionsmaterial. Endast avrättade mördare anses värda det grymma ödet att karvas upp på anatomistens bord och vid det här laget finns det utan tvekan fler hugade läkare än mördare i Storbritannien.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3

Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?

Läs hela inlägget här »

Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Läs hela inlägget här »

Det är tur att Hjalmar Bergman hittade på den unge Benjamin Borck, kallade Benbé. Annars hade han fått svårt att berätta historien som egentligen handlar om den berömde clownen Jac Tracbac. En man som började sina dagar med namnet Jonathan Borck, oäkting till en av sönerna i den välbärgade Borck-familjen samt en namnlös tjänsteflicka.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Death Trap, Brutes and Savages, Slaughter Hotel, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend of the Bayou, Murder on the Bayou, Starlight Slaughter

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle ta in på Starlight Hotel. Först och främst ligger stället mitt ute i ett träsk vad det verkar, så hur gästerna ens ska hitta dit är en gåta. Dessutom är det fruktansvärt nedgånget, flagnande tapeter, svartmögel och ruttnande golvbrädor. Som om det inte vore nog framstår innehavaren Judd som…socialt avig, för att uttrycka det milt. När han inte skryter om krokodilen (absolut ingen vanlig, jäkla alligator, mycket viktigt!) som han håller som ett slags husdjur i en inhägnad tenderar han till att fara ut i långa, paranoida och muttrande monologer. Om han inte sysselsätter sig med att antasta sina kvinnliga gäster, förstås. I alla avseenden framstår plötsligt Bates Motel som ett veritabelt Sheraton, till och med efter att gästerna blivit medvetna om att innehavaren förvarar sin döda mor i fruktkällaren.

Läs hela inlägget här »

Brottmålsadvokat Mickey Haller är känd, främst inom poliskåren, som en ovanligt skrupelfri herre. Han tar sig an vilka klienter som helst med motiveringen att alla förtjänar en så rättvis rättegång som möjligt. Åklagare och polis jobbar alla för staten medan den åtalade ofta inte har någon annan på sin sida än just Mickey.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Blodspår

Föredetta FBI-agenten Terry McCaleb kontaktas av Graciella Rivers, en kvinna som påstår sig känna hans innersta. Hennes syster, Gloria, blev rånmördad och hon är övertygad om att McCaleb har just Glorias hjärta i sin nyopererade bröstkorg. Eftersom den döda kvinnan och FBI-agenten delar samma ovanliga blodgrupp ser McCaleb ingen anledning att säga emot.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg