You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).

Men istället för en pigg, om än hunsad, och lätt dumdristig 11-åring, föreställ dig istället en brådmogen, vilsen och konstant deprimerad 17-åring och du har Quentin Coldwater. Quentins bästa vänner är James och Julia men de lyser inte upp hans liv i någon större utsträckning med tanke på att han är hopplöst förälskad i Julia och hopplöst avundsjuk på James. James som alltid verkar vara så självsäker och som dessutom är ihop med Julia.

Men till Quentins egen stora förvåning får han en chans att slippa sitt trista vardagsliv i Brooklyn när han blir antagen till magi-skolan Brakebills. Utan några större samvetsbetänkligheter släpper han både föräldrahem och kompisar för att kasta sig in i en ny och spännande tillvaro. Det ska dock ganska snart stå tydligt att ens personlighet inte bara är beroende av yttre omständigheter och Brakebills-Quentin visar sig vara i princip lika vilsen och viljelös som vardags-Quentin. Och magi må vara något fantastiskt som Quentin ger sig själv tillåtelse att omfamna helhjärtat, men det är också något vilt som kräver en viss försiktighet när man närmar sig det.

Tro nu inte att Lev Grossman bara skrivit en slags collegekortversion av J.K. Rowlings populära trollkarlsserie där ungdomarna, istället för butterbeer, hinkar i sig förfärande mängder sprit och dessutom ligger hej vilt. Quentins tid på Brakebills upptar bara ungefär första halvan av den första boken i Grossmans trilogi, The Magicians. Och det är bara en av alla de överraskningar som författaren bjuder på när man plöjer vidare i de två andra delarna: The Magician King och The Magician’s Land.

Jag får lite samma upplevelse av Grossmans berättelser som när jag läser China Miéville, jag vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen. Vågar jag mig på en gissning visar sig historien nästan alltid ta en helt annan riktning. Det är många gånger som författaren börjar i ena änden av en händelseutveckling som jag tänker ska hålla boken ut men som snart förvandlats till något helt annat. Om inte annat kan jag lugnt konstatera att Grossman bryter mot de allra flesta ”klassiska” fantasy-berättargreppen.

Sett till hela trilogin uppfattar jag övergripande teman som identitet, drömmar (inte sällan krossade sådana) samt relationen mellan barn och föräldrar (dock inget som nödvändigtvis innebär ett familjefokus). Ska jag lyfta det ytterligare en sammanfattande nivå tänker jag mig att ett gemensamt begrepp skulle kunna vara ”vuxenblivande”. I början är Quentin en ganska svår huvudperson att tycka om eftersom han faktiskt verkar anstränga sig för att vara en gnälligt missnöjd loser. Men allt eftersom berättelsen framskrider genom böckerna får han också en chans att växa upp, reflektera över sina livsval och relationen till sina föräldrar. Det är för övrigt en resa som präglar många av trilogins personer – de börjar som mer eller mindre tanklösa tonåringar för att växa med motgångar, ansvar och uppgifter som den magiska världen kastar i deras väg.

Kontrasten mellan barn- eller ungdom och vuxenhet får i princip fysisk form tack vare Grossmans påhittade sagovärld Fillory. När Quentin var liten älskade han böckerna om syskonen Chatwin som hade fantastiska äventyr i Fillory, faktiskt inte helt olika de som syskonen Pevensie hade i Narnia (ett arv som Grossman förstås är precis lika medveten om som när det gäller Harry Potter). Jag tror att många med mig inte har några större problem att leva sig in i Quentins heta längtan efter att det där sagolandet skulle finnas på riktigt. Jag har själv aldrig varit så lyckligt lottad att jag hittat en dörr till Narnia, men Quentin får däremot möjlighet att inte bara veta att Fillory finns på riktigt utan också besöka stället. Som förstås kanske inte visar sig vara riktigt lika idylliskt och sagolikt som han föreställde sig som barn.

Grossman väver ihop sina historier mellan en realistisk vardagsvärld, en magisk vardagsvärld (som är nog så realistisk eller i alla fall prosaisk inom sina givna ramar), Fillorys magiska sagovärld och Neitherlands som finns däremellan. Han har en psykologisk trovärdighet i både personer och relationer som å ena sidan gör att böckerna kräver lite engagemang (detta är inget man läser i tiominuterssnuttar) men som å andra sidan belönar läsaren ganska rikligt när man har tid att lägga ned detta engagemang.

Medan jag verkligen gillade trilogin med alla dess turer (plus att Grossman också är mycket duktig, rent språkligt) hade tyvärr jag samtidigt lite svårt att bli riktigt fängslad av den. Det finns hela tiden ett avmätt avstånd mellan min upplevelse av historien och de som upplever den. Böckerna om Quentin Coldwater och alla de andra tilltalade min hjärna mer än mitt hjärta. Jag känner att de sannolikt skulle växa vid en omläsning (kanske till och med växa mycket) men samtidigt var de ett så pass stort åtagande rent tidsmässigt att jag känner mig osäker på om jag kommer att ta mig den tiden.

The Magicians (2009)

The Magician King (2011)

The Magician’s Land (2014)

I helgen som gick var det som bekant Oscarsgala och dagens film fick i alla fall med sig två gubbar, för foto och produktionsdesign. Rimligt, men hade Fincher gjort en bättre film tror jag den hade sopat banan med konkurrensen. Tillsammans med Nomadland i och för sig, den hade varit svårslagen i vilket fall som helst.

***

Du kan aldrig beskriva en mans hela liv på två timmar, det bästa du kan hoppas på är att ge ett intryck av det. Så beskriver Herman J. Mankiewicz sina försök till den minst sagt udda biografiska filmen Citizen Kane men det är förstås en lika sann beskrivning av Mank. En udda biografisk film om manusförfattaren Mankiewicz själv.

När nu Mank skrapade ihop hela tio Oscars-nomineringar är det närmast tjänstefel att inte se filmen, särskilt som den bara ligger och väntar på Netflix. Dessförinnan hade de vitt skilda åsikterna gjort mig en smula avvaktande – var Mank årets bästa eller kanske till och med sämsta film? Fördelen att komma in så att säga i halva matchen (eller är den kanske till och med över?) är att jag i alla fall har en vag aning om vad jag har att vänta mig.

Därför känns det ganska naturligt att Mank öppnar upp på ett sådant sätt att tittaren snart förstår att David Fincher och manusförfattaren, pappa Jack, byggt historien om Mankiewicz på samma sätt som Mankiewicz byggde sin historia om Charles Foster Kane. Det gäller både framställningsmässigt och visuellt.

Historien hoppar fram och tillbaka, mellan den stekheta öknen där Mankiewicz sitter och skriver sitt magnum opus anno 1940 (”Write the story you know”) och åren 1930-37. Manusförfattaren har såväl alkohol- som spelproblem men behöver å andra sidan inte tigga arbete som många av filmbolagens statister under de djupa depressionsåren. Faktum är att han har en märklig förmåga att komma undan med att säga nästan vad som helst, möjligen beroende på att han är en ihålig cyniker som inte tror på särskilt mycket.

Jag kan förstå att berättelsen varit lockande för såväl regissören Fincher som Oscarsjuryn. Under åren har vi fått många bevis för att det är förhållandevis lätt att sälja in filmer om film, särskilt om dessa filmer utspelas i nostalgiska tillbakablickar på ett stjärnglansigt Hollywood. Samtidigt gör Mank ingen hemlighet av att drömfabriken knappast var byggd på idealism eller filantropi, utan krass kapitalism och yta. Filmmogulen Louis B. Mayer har inget som helst intresse av att utbilda eller upplysa sin publik, han vill bara valla in så många av fåren som möjligt i MGM-fållan med hjälp av filmer som talar till hjärta, mage och cojones. Helst producerade av anställda som jobbar för halva lönen.

Det som skiljer Mank från föregångare som Barton Fink, Trumbo och Hail, Ceasar! är alltså främst försöken att efterlikna Citizen Kane. Jag kan tycka att det är ett ganska roligt grepp som generellt funkar ganska bra men som ibland också riskerar att putta över filmen i det affekterade. I mina ögon är alla Manks teman välbekanta – den kämpande författaren och tillika Store Mannen Med Missbruket, väderkvarnsbekämpandet, det politiska spelet där republikanerna (eller i alla fall anti-kommunisterna) får agera skurkrollen, parallellerna till dagens fake news-klimat, det nostalgiska men genomkorrupta Hollywood, maktens män som håller varandra om ryggen och dessutom spelar ful-spel samt den avslutande triumfen (för det måste man väl ändå kalla Oscarsvinsten även om Mank fick dela statyetten med Orson?) Vi serveras till och med scenen där en gammal trätobroder efter långt om länge ser Mankiewicz i ögonen och en smula motvilligt bekänner ”It’s the best you’ve ever written”.

Det jag får problem med i sammanhanget är att Fincher själv ska ha sagt att han ville göra en film om en man som ”agreed not to take any credit. And who then changed his mind”. I det perspektivet skulle jag i så fall säga att Fincher har misslyckats eftersom betoningen på just den psykologiska detaljen inte alls framstod som särskilt viktig för min del.

Jag är tråkigt mellanmjölkig och lägger mig platt i något slags flyt-läge när det gäller Mank. Den kan rimligtvis inte vara 2020 års bästa film för i så fall är utbudet minst sagt (deprimerande) magert. Skådishyllningarna av såväl Gary Oldman som Amanda Seyfried kan jag inte instämma i, de gjorde ett helt ok jobb men inget som överväldigade mig. Filmen var samtidigt tillräckligt välgjord och intressant för att jag absolut skulle kunna tänka mig att se om den. Inte minst som en double feature tillsammans med Citizen Kane. Men det är nog främst den parallelliteten som fascinerar mig.

Mickey Rourke-filmen Angel Heart har jag både tyckt om och sett flera gånger utan att ha en tanke på att det skulle finnas en litterär förlaga. Det svenskklingande författarnamnet William Hjortsberg var inte det minsta bekant för mig, men det är alltså han som i slutet av 70-talet levererade en underhållande mix av hårdkokt noir-deckare, svart magi och voodoo i form av Falling Angel.

Harry Angel är ensam ägare av Crossroads Detective Agency. Han blir kontaktad av en viss Louis Cyphre och får i uppdrag att finna den gamle smörsångaren Johnny Favorite. Favorite kom tillbaka från andra världskriget svårt stridsutmattad och har de senaste 16 åren befunnit sig på ett privat mentalsjukhus. Det är i alla fall beskedet som Cyphre fått och nu vill han att Harry tar reda på om det verkligen är sant eller om det kan vara så att Favorite är död sedan länge. Sökandet leder privatsnokaren på kringelkrokiga vägar, vilka allt som oftast slutar i en återvändsgränd.

Är man bekant med filmen försvinner förstås en liten del av läs-spänningen omgående. Samtidigt är det trevligt att kunna plocka upp ledtrådarna som Hjortsberg vävt in i sin berättelse. Bokens titel, namnet på Harrys företag, uppdragsgivarens namn och det faktum att hans gatuadress finns på 666 Fifth Avenue i New York pekar alla ganska övertydligt ut riktningen för Harry.

Men jag är generellt svag för övernaturliga teman och djävulen är alltid en pålitlig antagonist när det handlar om ett långsamt uppbyggt och krypande hot. Giftermålet mellan det religiösa temat och en hårdkokt Raymond Chandler-miljö blir betydligt mer harmoniskt än man kanske skulle kunna tro. Utan att vara alltför insatt i genren känns det ändå som om Hjortsberg på ett skickligt sätt uppdaterat Chandlers 40-tal till ett ännu skitigare och mer desillusionerat sent 50-tal.

Författaren, eller kanske snarare hans huvudperson, tycks dessutom ha en faiblesse för nedgångna karnevals- och cirkusmiljöer. Sökandet efter Favorite leder Angel till en sliten och nedgången underhållningsvärld som definitivt sett sina bästa dagar. Det är som om Hjortsberg anno 1978 känt att Chandlers 40-tal blivit väl rosenskimrande nostalgiskt och bestämt sig för att plocka ned genren ett par pinnhål.

Samtidigt är det ett smart drag att inte iscensätta det hela i Hjortsbergs nutid – genom att förlägga handlingen till 1959 kan Harry fortfarande komma undan med att röka som en borstbindare och supa som en svamp. Plus att det blir lite lättare att svälja en historia där företagsmagnater smyger omkring och deltar i svarta mässor medan 17-åriga voodooprästinnor har en naturmedicinsk och magisk butik på en helt vanlig New York-gata.

Givetvis hookar den där undersköna 17-åringen upp sig med Harry, för varför skulle hon inte bli attraherad av en halvalkad privatsnokare som är dubbelt så gammal som hon? Det är väl kanske den delen av Hjortsbergs berättelse som är svårast att svälja för mig som nutida läsare men jag är samtidigt beredd att hacka i mig det som en oundviklig del av genren. Däremot tycker jag kanske att författaren hade kunnat lägga in lite mer av ambivalens kring huruvida hon verkligen är Harrys allierade eller spelar ett avancerat dubbelspel. Jämsides med den allt för unga (men ändamålsenligt namngivna) Epiphany finns dock också en mer klassisk femme fatale i form av den rika Margaret Krusemark, tillika Johnnys gamla flamma.

Ett annat klassiskt noir-element som Hjortsberg använder med stor entusiasm är att både låta sin huvudperson ta en hel del stryk och få honom att följa den ena ledtråden efter den andra. Alla fransar de emellertid snart upp sig i hans grepp och vad som syntes vara antydan till ett svar förvandlas alltid i slutänden till fler frågor. Harry blir i detta till den klassiskt besatte mannen, där Cyphres uppdrag från början är ett jobb, vilket som helst, men som Harry snart blir fixerad vid att klara upp.

Falling Angel var en trevlig läsupplevelse och en skickligt konstruerad thriller (eller förvandlar de övernaturliga element den per automatik till skräck?). Och jag tror banne mig att jag fortfarande har Angel Heart på en hederlig gammal VHS-kassett…

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Michel är generös med såväl älskog som knytnävar mot bägge kvinnorna, vilka dessutom är helt införstådda med att Michel utnyttjar dem bägge. Christina är nämligen vid stadd kassa och är den som egentligen äger skolan (vilken Michel helst vill sälja för en fin vinst). Hon är dessutom föredetta nunna, så en skilsmässa från sin otrogne och girige make är inte att tänka på.

Men en man kan inte vara hur elak som helst utan att det biter honom i arslet förr eller senare. Särskilt inte i förhållande till en så pass handlingskraftig dam som Nicole. Hon har lyckats övertyga Christina om att det bästa för dem bägge är att göra sig av med Michel. Trots Christinas lama invändningar genomför de därefter planen såsom var tänkt.

Eller förresten, såsom det nästan var tänkt. Allt går som planerat fram tills dess att de välter ned en redan död Michel i skolans orimligt algbevuxna simbassäng. Men när bassängen sedan töms av skolans vaktmästare ligger det ingen kropp på botten. Christina och Nicole börjar därefter få det ena illavarslande tecknet efter det andra på att Michel tycks ha återvänt från de döda.

Les diaboliques är något av en klassiker som stått länge i hyllan och väntat. Tyvärr var incitamentet att köpa filmen till att börja med orsakat av att jag hade vaga minnen från en olycksalig 90-talsremake med Isabelle Adjani, Sharon Stone och Chazz Palminteri. ”Tyvärr” innebär i det här sammanhanget att jag började hysa misstankar om den ”överraskande” upplösningen långt innan den ägde rum. Det ska också sägas att det inte är första gången man ser den typen av vändning i filmhistorien, vi fick flera exempel på det i 2019 års brittiska Halloween-tema.

Därmed försvinner förstås en del av spänningen från filmen när särskilt Christina (anfäktad av ett utmattande hjärtproblem) konfronteras med allt för tydliga påminnelser om skulden hon har i sin makens bortgång. Om han nu är död, vill säga. Behållningen som kvarstår ligger därför till stor del i relationen mellan Simone Signorets Nicole och Véra Clouzots Christina.

Les diaboliques kan knappast kallas särskilt subtil i sina ansträngningar att signalera de olika kvinnornas utstrålning och personligheter. I princip allt som hänger ihop med den stenhårda Nicole är manligt kodat, från hennes kortklippta blonda hår och strama dräkter till hennes cigaretter. Kontrasten till den flickaktiga Christina kunde inte vara större. Hon är som sagt inte bara kvinnligt kodad, utan dessutom som ett barn i förhållande till makens älskarinna med håret i flätor, fluffiga kjolar och volangprydda nattlinnen.

Det finns en antydan till kärleksförhållande mellan de två men jag uppfattar att det främst ligger hos Nicole medan Christina slår hennes ömhetsbetygelser ifrån sig med samma emfas som skuldkänslorna över mordet på maken. Kvinnorna har format en enad front gentemot den våldsamme Michel (spelad av Paul Meurisse) men det är en bräcklig fasad som krackelerar i samma sekund som saker börjar gå åt pipsvängen och bägge hotar den andre med att hon kommer att ringa till polisen.

Nu blir polisen aldrig formellt inblandad, däremot har manuset (bland annat författat av regissören Henri-Georges Clouzot) valt att plocka in en oerhört obehaglig pensionerad kommissarie vid namn Alfred Fichet (spelad av Charles Vanel). Jag har ingen aning om det var meningen att publiken skulle uppfatta honom som super-creepy men det är helt klart så han framstår. Han mer eller mindre tvingar sig på den upprivna Christina, där det hela slutar med att han sitter och tittar på henne när hon sover (med argumentet ”Jag skulle rapportera mina slutsatser för er, men ni sov”).

Filmen avslutas ganska underhållande, med en uppmaning till publiken att inte vara ”diabolique” och avslöja upplösningen. Tyvärr hade jag ju redan gått i den fällan med mitt remake-misstag. Därmed blev originalet inte riktigt den helhetsupplevelse som jag förstått att andra har haft i dess sällskap. Det känns som om jag ofta konstaterat detta med mina senaste filmer, men jag tror faktiskt att Les diaboliques kan komma att vinna på återtittar eftersom den är en otvetydigt välgjord film. Den som lever får se.

 

(fö samma betyg som jag gav till remaken när det begav sig)

Dagens postning är på förekommen anledning från Shiny-podden som tog upp Les diaboliques i samband med diskussionen om Alfred Hitchcocks Vertigo. Den har jag redan skrivit om. Henke har även skrivit en revy om dagens franska film på sin blogg Fripps filmrevyer.

alt. titel: I väntan på terapeuten, Toc Toc – Eine obsessiv unterhaltsame Komödie

Knackelibang på dörren!
Vem där?
Toc!
Vilken Toc då?
Toc Toc!

Det är kanske inte längre så många som har någon relation till Povel Ramel-visan från 1956 prarafraserad ovan (vilken han dock översatt en gång förut, då med titeln Bang Bang Bang – Vem där?). Originalet, från 1936, anknyter till ett begrepp som sannolikt är mer välbekant – Knock, Knock Jokes.

”Knock” på spanska blir ”toc”, som av en ren händelse också är förkortning av trastornos obsesivo-compulsivos. Alltså OCD eller tvångssyndrom på ren svenska. Det är också det alla sex patienterna har i någon form, vilka samlats i den världskände Dr. Palmeros väntrum. Det dröjer inte särskilt länge innan de inser att de av misstag fått exakt samma mottagningstid och tusan vet hur de skulle ha löst det om psykologen verkligen funnits på plats i sin mottagning.

Men den bastanta receptionisten meddelar att Dr. Palmero tyvärr blivit försenad på väg från London och då alla fått vänta dryga året på att få sin tid är ingen särskilt sugen på att gå hem i första taget. Så när de ändå sitter där, kan de väl åtminstone presentera sig själva och sina tvång för varandra?

Redan under filmens allra första minutrar, när vi pö om pö får bekanta oss med protagonisterna, görs det tydligt att Toc Toc ämnar ta sig an ämnet psykisk ohälsa med humor. Laboratorieassistenten Blanca har bacillskräck, Federico har Tourettes, taxichaffisen Emilio har mundiarré och kan inte sluta räkna allt från bussar till spermier i huvudet, Otto måste ha allt minutiöst symmetriskt medan Ana Maria kan knappt lämna lägenheten för rädslan att glömma nycklarna. Eller att stänga av gasen. Eller vattnet. Eller skruva på locket till kakburken. Det enda mysteriet, inledningsvis, är vilket tvång som anfäktar peppiga gyminstruktören Lili.

Kanske är det Toc Tocs tydligt komiska anslag som gör att, även om jag inte läst på i förväg, det räcker med att se både Blanca och Federico i tydlig väntan på en och samma helare för att ana vartåt konceptet ska barka. I det påminner den som synes en hel del om Lisa Langseths Hotell från 2013, det vill säga en grupp människor som bestämmer sig för att försöka bota sig själva, fast tillsammans.

Hotell är dock en betydligt allvarliga historia än Toc Toc, vilken trots goda föresatser sannolikt behandlar tvång (en åkomma med ganska allvarliga konsekvenser om jag förstått saken rätt) en smula lättsinnigt. Samtidigt har jag ingen aning om hur pass öppet man pratar om psykisk ohälsa i Spanien, kanske spränger Toc Toc i det avseendet många gränser? För på det hela taget förfaller den inte i enbart lyteskomik och det görs en tydlig poäng av att allas tvång hindrar dem från att leva normala liv. Faktiskt ofta hindrar dem från att ha ett liv överhuvudtaget, särskilt ett socialt sådant. Därför tycker jag att Toc Toc ändå avslutas på ett rätt snyggt sätt där fokus ligger på det potentiellt välgörande i att få ingå i ett mänskligt sammanhang där man inte behöver förställa sig eller be om ursäkt.

Men man måste som sagt vara beredd på att Toc Toc i första hand är en film som försöker se det humoristiska i att olika tvångshandlingar och -tankar krockar med varandra. Det kommer inte heller som någon större överraskning att manuset bygger på en fransk pjäs, ety allt utspelas på Dr. Palmeros psykologmottagning. En del av skådespeleriet är också typiskt kammarspelsteatraliskt. Rollistan verkar bestå av en del spanska TV-skådisar, kompletterade med argentinaren Oscar Martinez (som vi känner igen från Wild Tales) samt kvinnan med den oförlikneliga näsan, Rossy de Palma.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag storskrattade under titten på Toc Toc. Samtidigt var filmen på det hela taget ganska trivsam och framförd i en genuin snällisanda. Hur Dr. Palmero däremot kunnat fortsätta med sin verksamhet i dagens informations-hektiska samhälle ska man däremot kanske inte fundera så mycket över.

Tack för titten måste förstås gå till podden Snacka om film! som plockade upp Toc Toc till mars månad i sin färd film-världen runt.

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Läs hela inlägget här »

The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

Läs hela inlägget här »

Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.

Läs hela inlägget här »

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

***

alt titel: Birds of Prey

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Läs hela inlägget här »

Judas Coyne är fullt upptagen med att odla sin bad boy-rocker-persona även om det är ett bra tag sedan han stod på höjden av sin karriär eller, ärligt talat, ens tyckte att det var särskilt roligt att odla en bad boy-rocker-persona. Han har dock fortfarande tillräckligt mycket av en rocker-aura för att kunna locka till sig goth-groupies med självskadetendenser, vilka accepterar att bo hos honom under ett antal kravlöst sexfyllda månader innan han kastar ut dem.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg