You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Alltnog, när Marcus knallar hem om kvällen hör han först ett skrik och ser sedan sin granne Helga bli mördad i sin egen lägenhet. Förutom att vara Marcus granne är Helga också ett medium som under dagen haft en uppvisning. Hon har en telepatisk förmåga (publiken, säg hej till efterföljaren till Cat… och Four Flies…!) som låter henne uppfatta kvardröjande tankar i ett rum, ”like cobwebs”. Den här dagen har hon emellertid satt en sten, modell Indiana Jones, i rullning genom att identifiera någon i publiken som en pervers mördare. För att vara riktigt säker på att jaga upp vederbörande så mycket som möjligt skriker hon ut mot auditoriet ”You will kill again!”

Och ja, det gör förstås mördaren. Särskilt som hen (återigen anledning att notera detta ypperligt användbara ord när det gäller förövare i giallos!) hört Helga säga till sin vän Professor Giordani att hon vet vem mördaren är.

Tack vare sin inblandning får Marcus spendera ett par timmar på polisstationen och identifieras dessutom i en tidningsartikel som ett ögonvittne av journalisten Gianna Brezzi. Allt detta gör att han bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är, om inte annat för att skydda sitt eget liv.

Lika bra att lägga korten på bordet med en gång – jag förstår mycket väl varför Profondo rosso ses som en klassiker, för detta är bra giallo-skit. Argento har lyft sig rejält i håret jämfört med sina djur-giallos, både vad gäller det visuella och historia.

Jag tyckte mig ju se ett förstadium till Argentos spännande kameraarbete i de tidigare filmerna men här är det som om han äntligen hittat hem på riktigt. Eller också är det bara att han förfinat sina grepp så att de nu kuggar i och kompletterar varandra ännu snyggare. Kärleken till extrema närbilder finns kvar, men når en ny nivå när de inte bara gäller mordoffer och mördarparafernilia utan också Helgas högst levande mun när hon i ren skräck inte ens kan svälja en klunk vatten.

Men inte ens i de här närbilderna är Argentos kamera helt statisk – den smyger och kryper och sveper över bordsskivor, notpapper och pianotangenter. Blickfånget på till synes triviala ting i märkliga vinklar, men framförda genom en hackig thrillerklippning skapar en del av Profondo Rossos alldeles särskilda stil.

Vad som också hunnit bli mer utvecklad är Argentos förmåga att förena de här (ofta klaustrofobiska) elementen med omfångsrika bilder där kameran befinner sig högt upp eller långt ifrån och som tillåter filmen att dra djupt efter andan. Även här finns både stillastående vinklar och rörelse; själv blev jag särskilt fångad av hur en långsam utzoomning följer hur en person rör sig bort från en annan samtidigt som de för en konversation om sanningens relativa natur.

Tillsammans med den visuella finessen får vi förstås också rejäla mängder grafiskt våld och brutala dödsscener. Allt är inte supersnyggt och motiveringen till att slå sönder tänder mot en spiselkrans eller försöka skålla ihjäl någon när det skulle ha räckt att sticka kniven i vederbörande är inte alltid tydlig. Samtidigt skulle jag säga att det blir ganska uppenbart att poängen primärt är en kontrasterande effekt och som sådan funkar den alldeles utmärkt.

Andra kontraster som blir oerhört effektiva är det intimt invaderande killer-o-vision-perspektivet tillsammans med regissörens förkärlek för stora fönster, vilka förvandlar det privata till obehaglig exhibitionism. Den djupt röda teatern där Helgas uppvisning äger rum (publiken, säg hej till Scanners!) ger en föraning om att det vi ser blott och bart är en föreställning. Hennes frivilliga medverkan i det fallet blir sedan till en högst ofrivillig sådan när hon, halvdöd och blodig, trycks upp mot sitt eget upplysta panoramafönster.

Såvitt jag kan förstå tycks det finnas två huvudsakliga varianter av Profondo rosso. En (director’s cut?) på ca 120 minuter och en bioversion på ca 100 minuter. Jag skulle vilja påstås att de extra 20 minutrarna har ett mervärde, både visuellt, relations- och historiemässigt. Eftersom jag såg den långa versionen med italiensk dialog och den korta med engelsk var det också intressant att notera skillnaderna i språk mellan den talade och översatta dialogen. I undertexterna säger exempelvis Helga att mördarens tankar är som ”a knife in my flesh” men det hon på ren engelska säger är ”prick of a thorn”.

Dags att göra halt innan detta blir allt för (”ännu mer” är kanske ett korrektare uttryck) långdraget. Och då har jag inte ens hunnit fram till vare sig förtexterna eller Argentos första lyckosamma samarbete med Goblin. Inte heller Marcus och Giannas jämställdhetsdiskussioner (med efterföljande armbrytning), Giannas skruttiga bil eller comic relief-poliserna. Är ditt livs mission att se enda giallo, skulle jag i nuläget starkt rekommendera att satsa på Profondo rosso. Det ska bli spännande att se om jag får anledning att revidera den åsikten allt eftersom temat lider.

Annonser

alt. titel: Torso

Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.

Förtexterna sätter i någon mån ribban då de läggs ut mot en bakgrund av omslingrade, nakna kvinnokroppar samt en knäppande kamera. Ögonblicksfragment av halvläskiga dockhuvuden ger samma mardrömsantydningar som inledningen till All the Colors…

Vännerna och konststudenterna Dani och Jane är förståeligt nog nervösa – två av deras vänner har mördats å det gruvligaste. Inte nog med det, Dani förföljs av kärlekskranke medstudenten Stefano och tror sig dessutom minnas en scarf, liknande den som polisen sagt användes för att strypa deras vänner, runt halsen på en manlig bekant. Om hon bara kunde komma ihåg vem..?!

Danis fluktande onkel föreslår att hon ska försöka koppla av lite tillsammans med sina väninnor hans avlägset belägna villa. Tyvärr har även mördaren inte bara fått vetskap om Danis aningar utan också vart tjejerna begett sig.

Jag kommenterade i min text om (bland annat) What Have… att det fanns en hel del problematiska scener när det gällde förhållandet mellan (äldre) män och (yngre) kvinnor (anar vi månne ett mönster här…?). Martino är i det avseendet betydligt mer rakt på sak än Dellamano. Här handlar det inte så mycket om förhållanden och kommunikation som uppslitna blusar, kortkorta minikjolar och ett övermått tuttar (både levande och döda).

Och medan jag kände mig tveksam över eventuellt tidsbundna budskap i What Have… fungerar den överdrivna sexualiseringen av allt i Torso, från tågresor till brutala kvinnomord, direkt distanserande. Det blir här så tröstlöst uppenbart att jag verkligen inte är inkluderad i Torsos tänka målgrupp. En målgrupp som förstås istället ska identifiera sig med den samlade manliga befolkningen i byn där villan är belägen. Alltså män som, vid åsynen av en mörk, långbent skönhet vilken sitter uppspetad på en traktor, står med tungorna hängande som slipsar och på sin höjd kan få ur sig Beavis and Butthead-liknande skrockanden eller tarvliga kommentarer av typen ”I think I can see the source of the Nile from here”. Samt få stryk av sina bastanta fruar för att de står med tungorna hängande som slipsar.

Extra tråkigt i sammanhanget är det faktum att Torso med undantag för detta faktiskt är en riktigt bra proto-slasher (en gränsdragning som å andra sidan är oerhört flytande). Giallo-element som handskar och blänkande knivar känns välbekanta men har blivit kombinerande med hotfulla skepnader, en läskig mask (som vi ju i och för sig fick med oss redan i Bavas Blood and Black Lace) samt ett visst final girl-tänkande.

Musiken av bröderna Guido och Maurizio De Angelis (som också gick under artistnamnet Oliver Onions) är varierande men oerhört tidstypiskt. Melodislingan som spelas vid det första mordet är särskilt tilltalande. Mördarhistorien är relativt tajt och hyfsat logiskt berättad med ett öga för det visuella samt så många potentiella mördarkandidater att de skulle kunnat utföra ett mord vardera. Det finns också ett väl avvägt antal ”onödiga” samtalsscener eller liknande som gör att det hela känns levande, organiskt och förhållandevis trovärdig. Detsamma kan inte sägas om den kolossalt obekväma lesbiska kärleksscenen…

Vi har dessutom en möjligt förebådande exponering av och diskussion om den sexuellt ambivalente martyren St. Sebastian som ska komma att spela en betydligt större roll i en senare film i temat. Betydligt mer intressant än tuttar men där verkar inte jag och Sergio Martino vara helt överens.

alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins

En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.

En mördare härjar bland eleverna vid den katolska flickskolan. Kollegiet är försteåligt nog upprörda men ingen mer så än hunkige gympa- och italienskaläraren Enrico Rosseni. Vid en öm tête-à-tête tillsammans med sistaårseleven Elisabeth har hon nämligen råkat bevittna ett av morden och nu är frågan om hon ska gå till polisen. Deras förhållande är ju knappast kosher om man säger så, särskilt inte som Enrico faktiskt är gift med matematiklärarinnan Herta som arbetar vid samma skola. När även Elisabeth dödas innan hon hinner avslöja mördaren beslutar sig Enrico för att själv ta reda på vem det är.

Uj, vad dubbelt det blev med What Have… Rent spänningsmässigt är filmen utan tvekan ett av temats bättre giallo-verk, snyggt filmad (regissören Massimo Dallamano hade tidigare arbetat som fotograf på bland annat Leones två första dollar-filmer), ett par djävulskt smarta övergångar, välklippt och hyfsat tajt berättad. Till och med riktigt logisk. För att vara en giallo, alltså, ska kanske tilläggas.

Alla huvudsakliga skådisar gör tillräckligt bra insatser för att väldigt lite ska kännas sökt, stelt eller påklistrat. Fabio Testi kör en skäggig Wes Bentley-vajb med sin Enrico och har ett skönt samspel med den äldre Joachim Fuchsberger som spelar en kommissarie Barth. Vars professionella kompetens i och för sig skulle kunna ifrågasättas eftersom han, likt så många av sina giallo-kollegor, inte bara struntar i att häkta en så uppenbar misstänkt som Enrico utan dessutom låter honom delta i utredningen.

Men så har vi ju detta med kvinnobilderna… Eller möjligen flickbilderna i det här fallet eftersom majoriteten av mordoffren är 18 år eller yngre. Titthålet in i tjejernas duschrum tjänar minst lika mycket syftet att visa upp ett nakna flickkroppar som att misstänkliggöra fluktaren. Det blir väl mycket fokus på det oerhört våldsamma och makabra sätt varvid mördaren tar sina offer av daga för att det inte ska kännas en smula spekulativt. Det är exempelvis kanske inte helt nödvändigt för utredningen att visa offrets far en röntgenbild av dotterns bäcken genomborrat av en lång, svärdsliknande kniv?

Sedan har vi förhållandet mellan Elisabeth och Enrico. När han försöker ha sex med henne i en roddbåt och hon istället bevittnar ett mord blir han förbannad eftersom han bara tror att hon försöker avleda hans uppmärksamhet. Det är den där katolska skolan som gjort henne så jäkla pryd att hon inte vill ligga med honom! En skola där han själv är lärare, kan tilläggas… Kärleksnästet han hittar åt dem har väggdekorationer som jag skulle vilja karakterisera som pin-up-posters. Att deras förhållande skulle vara problematiskt med tanke på att hon är hans elev nämns inte med en stavelse, det enda hindret för deras gemensamma tomtebolycka är den snipiga Herta (som han naturligtvis lovar att skilja sig från så snart lämpligt tillfälle uppstår att tala om saken. Spoiler: det gör det aldrig…).

Lilla frugan får i sin tur vara ständigt sur och irriterad, uppträda osminkad, med stram knut samt sägas vara så (f)rigid att Enricos manliga kollegor tycker att det är fullt förståeligt att han sökt sig till mer välkomnande armar (”he needed some distraction”). Men vänta, allt är inte förlorat! Trots att hon vet att hennes make varit otrogen med en av sina elever och varit beredd att lämna henne för samma elev är hon övertygad om att han inte är någon mördare.

Sådan lojalitet lönar sig, för när han släpps av polisen hittar man och hustru som genom ett mirakel tillbaka till varandra och fortsätter mördarjakten i bästa samförstånd både i och utanför sängkammaren. Plötsligt är hon enligt honom ”an amazing woman” efter att han ägnat första halvan av filmen åt att klaga på det mesta hos henne. Att hans främsta drivkraft i deras gemensamma värv är att finna sin 18-åriga älskarinnas mördare är tydligen helt ok för hennes del. Av någon anledning tycks det faktum att Elisabeth fortfarande var oskuld vid sin död spela en avgörande roll för hur alla, Herta inkluderad, ser på Enricos roll i otrohets-förhållandet.

Det säger kanske något om filmens övriga kvaliteter att jag i slutänden faktiskt fortfarande tycker att What Have… i alla andra avseenden som sagt är ett av temats bättre bidrag så här långt. Upplösningen känns, om inte direkt överraskande, så åtminstone lite fräsch i giallo-sammanhang.

alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You

Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.

Runt omkring sig har i och för sig Jane fullt med förnumstiga människor som talar om för henne hur hon ska hantera det hela. Maken Richard är resande försäljare i läkemedel och tycker att Jane ska ta lite vitaminer och rycka upp sig. Till hans försvar ska dock sägas att hustrun inte berättat exakt vad det är hon drömmer om, så han tror säkert att det ”bara” handlar om efterverkningar av bilolyckan.

Janes syster Barbara är receptionist hos psykoanalytikern Dr. Burton och släpar dit Jane för samtal, en kontakt som den rationelle Richard inte ger ett ruttet lingon för. I lägenhetskomplexet träffar dock Jane på Mary som har en lite annorlunda lösning på Janes problem. Hon säger att hon själv lidit av liknande svårigheter men blev hjälpt av – trumvirvel – en svart mässa!

Jane är emellertid desperat nog att pröva vad som helst, så efter att ha druckit lite blod och deltagit i vad som snarare kan liknas vid en massvåldtäkt än en orgie synes hon ha blivit en annan kvinna. Hon och Richard kan ha sex igen (en effekt som tycks avsevärt viktigare än Janes eventuellt förbättrade mentala hälsa) och nyförälskade äter de lunch tillsammans. Happy, happy, joy, joy! Men så lätt kommer man inte undan de sataniska horderna och Jane tycker sig hela tiden vara förföljd av en hotfull man med genomträngande, isande blå ögon.

Vinkeln med den svarta mässan och pentagram gjorde All the Colors of the Dark (en titel som för övrigt makes no bloody sense what so ever…) till en oväntad giallo för min del. Jag vet inte om jag lurar mig med just den vinkeln, men visst fanns det väl ändå lite Rosemary’s Baby-vibbar över det hela? Frågetecknen kring huruvida både Richard och Dr. Burton har rent mjöl i påsen, Richard och Barbaras respektive ansträngningar att behandla Jane som ett barn istället för en vuxen kvinna. Men annars är det idel välbekanta giallo-element: paranoian, förvirringen, svindelframkallande bilder på trapphus och blänkande knivar (i det här fallet en liten, smal dolk).

För att inte tala om nakenheten. Jag vet inte om man kan sätta något slags kvalitetsmärke utifrån den aspekten, men både Jane, Barbara och Mary får visa betydligt mer hud, höfter och bröst än jag känner mig riktigt van vid än så länge. Särskilt iögonfallande blir det i de fall då Jane och Richard ligger tillsammans i sängen; hon utanför och han under täcket.

Nåvälan, under majoriteten av All the Colors… får Edwige Fenech behålla paltorna på. Som rollfigur är Jane inte helt enkel eftersom hon i princip ständigt ska vara stressad eller skrämd från vettet men Fenech kommer långt på sitt anslående ansikte med enorma, mandelformade bruna ögon. Även den blonda Marina Malfatti som spelar Mary ser rätt speciell ut och i scenerna tillsammans kontrasterar kvinnorna varandra på ett intressant sätt.

Medan All The Colors… inte är lika substanslös som en del andra giallos kan anklagas för att vara, klarar regissören Sergio Martino inte av att berätta sin historia så rappt som jag hade önskat. Trots att det egentligen händer saker hela tiden börjar jag efter ett tag känna att det hela blir en smula segt och utdraget. Den tvetydiga skiljelinjen mellan dröm och verklighet blir aldrig så påverkande som den hade behövt vara. Det förekommer också en del krystade vändningar för att kunna dra ut på historien ytterligare, samtidigt som själva upplösningen och de sista, kvarvarande frågorna (vars svar givetvis genererar en uppsjö nya frågor) rivs av inom loppet av fem minuter.

Däremot har Martino (tillsammans med fotograferna Miguel Fernández Mila och Giancarlo Ferrando?) viss hand med kameran. Den är ibland nästan överrörlig, ryckig och hetsig, men lyckas då skapa en viss spänning. Ett par scener filmade med fisheye ger en bättre mardrömskänsla än alla de knepiga syner som Jane tvingas genomlida om nätterna.

Nog kan jag tänka mig att testa fler filmer av Martino, men jag kommer kanske inte att springa benen av mig för dem. Då finns det andra italienare jag är mer sugen på.

alt. titel: The Bloodstained Butterfly

Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?

Till saken. En ung flicka mördas brutalt och gärningsmannen flyr så pass klumpigt att flera personer hinner iaktta hans flykt. Men trots intensivt kriminaltekniskt arbete får fallet inget genombrott innan ett vittne tycker sig känna igen mördaren som programledaren för ett populärt sportmagasin på TV.

Efter en uppmärksammad rättegång döms Alessandro Marchi till döden eftersom han misslyckas med att producera den älskarinna som han påstår utgör hans alibi. Hans advokat Giulio Cordaro sörjer inte allt för mycket över sin klients öde eftersom han i sin tur är Maria Marchis älskare.

Alessandro och Marias dotter Sarah söker tröst i armarna på den unge Giorgio eftersom hon, förutom att ha en dödsdömd far, också kände offret Françoise. Men varje gång Sarah nämner sin döda vän blir Giorgio om möjligt ännu mer upprörd än hon själv och måste dra igång Tjajkovskijs dramatiska pianokonsert i b-moll på skivspelaren.

Men polisen hinner inte klappa sig på axlarna särskilt länge för att ha lyckats fälla mördaren Alessandro eftersom det snart sker ett nytt kvinnomord i samma park. Kanske var han oskyldig ändå?

The Bloodstained Butterfly visade sig inte vara så mycket en typisk giallo (av det Argento-snitt som jag vant mig vid hittills) som ett kriminaldrama med inslag av rättegångsprocedur samt ett visst mått av thriller. Filmen spenderar ungefär lika mycket tid i sällskap med polisen som med de andra huvudsakliga personerna. Personer där det förblir något oklart varför regissören Duccio Tessari väljer att introducera dem i början med namn och plats i historien (typ ”Maria, madre di Sarah”) eftersom det inte tar jättelång tid innan den genomsnittligt intelligente tittaren fattar det ändå.

Det fanns dock en hel del att tycka om i fjärilsfilmen, Tessari väljer ibland roliga vinklar och har en faiblesse för att panorera mellan ansiktena på de som för närvarande samtalar med varandra. Kriminaldramat var intressant, om inte annat som periodmarkör (exempelvis sker fingeravtrycksidentifieringen förstås manuellt). Åklagare och försvarsadvokat verkar älska dramatiska utspel i rättegångssalen där juryn eller nämndemännen ser oerhört formella ut med ordensband i samma färger som den italienska flaggan.

Det återkommande irritationsmomentet för kommissarie Berardi med assistenten som aldrig kan ge honom gott kaffe är roligt. Detsamma gäller hur Giorgio, vid en fantastiskt stel födelsedagsmiddag med sina föräldrar, tömmer ett glas vatten över sin födelsedagstårta istället för att blåsa ut ljusen som en duktig pojke. Och så kan man konstatera att italienska fängelsekunder inte kan vara särskilt härdade eftersom Alessandros cellkamrat nästan börjar gråta när han får en smocka i magen av den timide sportkommentatorn med det vikande hårfästet.

Men Tessari misslyckas tyvärr med att ge sin film en känsla av sammanhang. Det är för många scener vars syfte är otydligt och upplösningen skapar alldeles för många frågor. Det är också högst oklart varför vi får ta del av all denna otrohet – slutsatsen tycks vara att alla vuxna är svin (de enda helt oskyldiga i sammanhanget är Sarah och hennes döda väninna) men när den slutsatsen inte får tjäna någon större poäng känns det hela bara spekulativt.

Till det kommer att par rejäla WTF-moment som kanske säger mer om tidsandan och genren än Tessari och hans medmanusförfattare Gianfranco Clerici. Men ändå… När det andra mordoffret visar sig vara en prostituerad kvinna står polisen helt handfallen – Françoise var en ordentlig flicka så där kan motivet absolut ha varit sexuellt men hur blir det med en hora?! Henne kan man ju betala och därmed kan motivet inte alls ha handlat om sex. Alltså endast ett tuppfjät från slutsatsen ”horor kan inte våldtas”.

Filmen innehåller också en synnerligen obekväm sexscen (som dessutom är alldeles för lång) mellan Giorgio och Sarah där han är lite för hårdhänt och hon mest ligger stilla och gråter. Men att det skulle röra sig om en regelrätt våldtäkt ges inte den minsta antydan om, Sarah påpekar bara lite försiktigt efteråt att han skrämde henne.

Sarah tycks faktiskt vara dömd till taskiga sexupplevelser eftersom hennes mamma Maria en stund senare kommer på älskaren Giulio med att antasta hennes dotter. Maria blir fly förbannad, i och för sig på Giulio, men bara i perspektivet att detta visar att han inte längre vill ha henne, utan en yngre kvinna. Han försvarar sig med att alla män älskar unga kvinnor. De kan helt enkelt inte hjälpa det. Som sagt, spekulativt…

Så lite heaven och lite hell i The Bloodstained Butterfly med andra ord. Filmen var intressant eftersom den rent berättelsemässigt bjöd på något annat än mördarhandskar och blänkande rakknivar men hade lite väl mycket negativt genusbagage att släpa på.

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Men vi ska kanske ta det från början? Terzi-institutet bedriver, enligt egen utsago, häpnadsväckande och banbrytande forskning, bland annat kring personer som tack vare en XYY-kromosomuppsättning löper risk att vara ”abnormally aggressive”. Under Dr. Fulvio Terzi jobbar inte bara hans dotter Anna utan också fyra konkurrerande forskare: Dr. Braun, Dr. Casoni, Dr. Esson och Dr. Mombelli.

När en av institutets läkare till synes har tagit sitt eget liv genom att kasta sig framför ett tåg får journalisten Carlo Giordani ett tips från Franco Arno som gör att de bägge börjar nysta i den allt vidare spiralen av dödsfall. Ska de kunna hugga någon av de nio ledtrådarna i svansen och kommer de i så fall att upptäcka att det snarare är en bamsig tiger i andra änden?

En hel del i The Cat O’Nine Tails känns förstås igen från Argentos tidigare film. Polisen är som vanligt överraskande tillmötesgående vad gäller information om både brott och vittnen. Vi har återigen ett relativt vanligt Rom som skådeplats för berättelsen: järnvägsstationer, tidningsredaktioner och lägenheter. Även om förstås Carlo Giordani har mer av en swingin’ bachelor pad där han kan lägra Anna Terzi efter vad som utan tvekan är detta temas hittills mest obekväma sexscen. Inte ens handen som kramar en bit soffkudde ser ut att ha det särskilt skönt.

Och även om jag saknade de bildmässiga åkallandena av fåglar från The Bird… är det helt uppenbart att Argento vet hur han vill hantera en kamera. Åkningar och vinklar är både påhittiga och ambitiösa, även om själva upptakten var betydligt mer ordinär än i The Bird… Återigen slår fascinationen för vindlade trappuppgångar till medan skarpslipade knivar lyser med sin frånvaro. Den här mördaren är en garrott-typ, vilken mest som en eftertanke kommer sig för att karva lite i ett redan dött offer med vad som råkar finnas till hands. Och så närbilderna på kroppsdelar, förstås. Ibland kan det bli lite fånigt övertydligt (som när vittnet Bianca inte kan sluta fingra på sin berlock), ibland bara fånigt (som hur Anna Terzis slanka ben bara råkar hamna i bild varje gång hon lägger i en ny växel i Giordanis bil) men som helhet skapar de här närbilderna en rätt skön atmosfär.

Icke att förglömma sekunderna av ett mördaröga vilket oftast dyker upp i samband med att vi bjuds på generösa mängder killer-o-vision. Det är nästan så jag vill våga mig på att kalla det ett Hulk-ögonblick, eftersom vi snart åtminstone kan gissa oss till att mördaren är en av dessa abnormt aggressiva XYY-personer. Samtidigt gör inte The Cat… det helt uppenbart om mördaren alltid är lika aggressiv eller om han likt Bruce Banner bara ibland tappar kontrollen över sina inre demoner.

The Cat… känns faktiskt ganska lättsam, det är en hel del rema småprats-scener exempelvis mellan de utredande poliserna. Filmen innehåller också inslag av närmast comic relief, vilken överraskande nog fungerar riktigt bra. Särskilt i fallet med inbrottstjuven Gigi the Loser med hans minutiösa noggrannhet att inte vidröra något med händerna. Han spelas av en viss Ugo Fangareggi, vars underkäke får Bruce Campbells dito att framstå som direkt flyende. Extra ironiskt blir det faktum att Fangareggi ska ha arbetat som tandtekniker när han upptäcktes av filmbranschen eftersom hans garnityr närmast liknar ett fallfärdigt staket.

Jag hängde förvisso med Argento hela vägen men så här i backspegeln tycker jag nog att katt-filmen blev onödigt utdragen. Det blev lite för många personer som med dödsångest i blicken väser ”Jag vet vem som gjorde det och varför men jag kan inte berätta det nu”. Samtidigt går en del händelseutvecklingar antingen väldigt fort eller så hänger de inte ihop.

Inledningsvis får jag en känsla av att Argento försöker antyda att Franco Arno skulle ha några slags ESP-krafter eller möjligtvis bara den övernaturligt goda hörsel som alla blinda personer givetvis är utrustade med (Lex Daredevil, superhjältereferens #2!). Oavsett vilket, är det ett perspektiv som släpps helt när Carlo Giordani tar över huvudpersonshatten.

Nej, med två Argento-filmer innanför tema-bältet så här långt vinner nog fågeln över katten.

alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage

Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.

Självklart blir Sam själv misstänkt och hans pass beslagtaget. Efter utmattande förhör tvingas dock polisen släppa honom men på den nattliga promenaden hem blir Sam själv överfallen av en köttyx-galning. Det finns alltså ganska många anledningar för Sam att börja gräva i fallet med kvinnomördarvettvillingen som hemsöker Rom.

Polisen, när de väl avfört Sam från listan över misstänkta, tycks vara mer än villiga att låta honom i praktiken utföra deras markarbete. Medan kriminaltekniker analyserar bevis i form av hånfulla telefonsamtal från mördaren till den ansvarige kommissarien knallar Sam runt på Roms gator och besöker såväl antikaffärer som fängslade hallickar.

Så, giallo numero due (men ett hyfsat tidsmässigt hopp från 1964 till 1970) och regidebuten från en viss herr Dario Argento. Än så länge har jag ju bara Mario Bavas Blood and Black Lace att jämföra med men visst finns det skillnader som till och med jag tycker mig se.

Bägge regissörerna gillar att arbeta med kameran i form av åkningar och vinklar. Argentos upptakt, med ett rakt-ovanifrån-perspektiv på ett skrivbord i skugga och ett par handskbeklädda händer är lika enkelt som effektivt.

Färgmässigt är emellertid The Bird… betydligt mer av brungrått 70-tal än färgsprakande 60-tal, med ett par notabla undantag. Argento tycks vara närmast barnsligt förtjust i ljusreflektioner i glimmande stål och här har vi en mördare med en förhållandevis bred repertoar i det avseendet. Hen (för i en giallo kan man ju aldrig vara helt säker på mördarens könstillhörighet. Inte heller mördaren själv är alltid riktigt klar på den punkten) svingar såväl knivar och dolkar som köttyxor och rakknivar. Alla givetvis vasseggade och stålblanka.

Det enda som verkar fascinera Argento lika mycket som dödliga lens flares är rött blod mot ljus bakgrund, må det sedan vara ett droppar på ett golv, stänk på en vägg eller en allt större fläck på en kritvit (och naturligtvis synnerligen chic) byxdress. Eller för all del en klängväxt med blodröda blad mot en putsad husfasad.

Till skillnad från Bava arbetar Argento betydligt mer med bildliga referenser än färgsättning. Fåglar förekommer i alla möjliga skepnader. I en särskilt suggestiv scen stödjer sig den störtblödande galleristen Monica mot en installation bestående av en enorm rovfågelfot med hotfullt skarpslipade klor. Det hela blir inte mindre visuellt slående av att galleriets front är ett enda stort panoramafönster, vilket därmed gör hennes dödsvåndor till ett slags konstverk i sig. Det känns inte helt osannolikt att Argento är en stor anhängare av vårt välkända Poe-citat: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world”.

Eftersom alla offren är kvinnor är polisen helt inne på teorin om att mördaren i någon mening är “pervers”. I en line up-scen paraderas välkända förövare framför Sam för att se om han känner igen någon av dem. En transvestit som kommit med i hopen viftas däremot bort av kommissarien med argumentet ”Det vet ni väl att ‘Ursula Andress’ är transsexuell, inte pervers!”. I Blood and Black Lace kom sådana funderingar på skam, så icke i The Bird… Molto pazzo, helt enkelt.

Ennio Morricone himself står för fiolerna men jag kan inte tycka att han gör samma skillnad för Argento som han gör för Leone. Scoret är mest en enda röra av Rosemary’s Baby-imitationer och hysterisk improv-jazz.

Ett genomgående tema, som jag inte blir riktigt klok på om det ska vara en slags ironisk poäng eller inte, är att Sam hela tiden är på väg till hemlandet USA men ständigt blir uppehållen av mördarjakten. Eftersom han själv står på mördarens lista betonas det hela tiden hur pass mycket mer stillsamt och ofarligt USA är jämfört med Roms bloddränkta gator och gallerier. Detta i en tid när åtminstone New York bör ha varit välkänt för sitt minst sagt bistra klimat vad gäller strejker, upplopp och brottslighet.

Nå, trots att det dessutom finns en hel del att dra på munnen åt kommer jag ändå på mig själv med att tycka att filmen är riktigt spännande. Argentos brungrå 70-tal må vara mindre tilltalande visuellt än Bavas men har å andra sidan en rätt otrevlig skitighet som vi aldrig kom i närheten av på Christina Cuomos fashionabla modehus.

Däremot vet jag inte riktigt om jag kan förlåta Dario för att hans sällsynta hittepå-fågel (Hornitus nevalis), vilken spelar en avgörande roll för mördarjakten, visar sig vara en vanlig, jäkla grå krontrana (Balearica regulorum).

alt. titel: Castle of Blood

Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?

Klart Foster, i likhet med alla rationellt skeptiska skräckfilmsidioter, ställer upp. Snart är han ohjälpligt indragen i historiska skeenden som bjuder på brinnande kärlek, lidelsefull otrohet, glödande svartsjuka samt ond, bråd död.

Som så ofta i filmbranschen är upptakten till det som skulle bli Danza macabra oerhört prosaisk. Spagettiwesternregissören Sergio Corbucci hade 1963 gjort komedin Il monaco di Monza (The Monk of Monza) och här stod nu en hel medeltidsscenografi och bara skräpade. Skulle man inte kunna vara lite effektiv och återanvända den till något annat?

Såklart kunde man det. Sergio totade ihop ett manus tillsammans med brorsan Bruno samt Gianni Grimaldi. Men när det skulle till att filmas hade han inte tid, utan lejde ut inspelningen till regissörskompisen Antonio Margheriti (dock kallad Anthony Dawson i syfte att lättare sälja in filmen till en icke-italiensk publik).

Margheriti tycks innan Danza macabra inte ha varit särskilt van vid just skräckfilm men hade här god hjälp av den mer erfarna fotografen Riccardo Pallottini (aka Richard Kramer) samt kompositören Riz Ortolani. Och ser man på, som regiassistent hittar vi Ruggero Deodato – kan detta ha varit produktionen som ledde till Ortolani och Deodatos fruktbara samarbete i Cannibal Holocaust?

Visst, ljud och musik är inte vare sig särskilt subtilt eller innovativt men ta mig fasiken om det inte funkar riktigt bra med smällande cymbaler vid hoppa till-effekter och speldosemusik för att markera när något ska vara riktigt läskigt. Fotot är inte heller det remarkabelt på ett sätt som jag kanske börjat vänja mig vid från framförallt Mario Bava, men helt klart både stabilt och snyggt.

Trots att Danza macabra bara är 87 minuter lång känns det ibland som om Margheriti tar (väl) god tid på sig att berätta sin historia men på det hela taget gillar jag ändå att berättelsen får utvecklas i lugn och ro. Särskilt mot slutet, när vi (och Alan Foster) står med flera överlappande tidslinjer eller dimensioner tycker jag att det hela går ihop sig riktigt snyggt. Att den klassiska spökhistorien vid det laget helt oförklarligt övergått till att bli någon slags vampyrdito spelar mindre roll.

I en av rollerna ser vi Barbara Steele, vars speciella utseende gör henne lätt att komma ihåg från Bavas Black Sunday. Det är något med de där smått utstående ögonen och hennes tänder. Det tycker även fransosen Georges Rivière i rollen som Alan, eftersom han med en gång blir betuttad i hennes hävande…sköna ansikte. Det som väl gjorde att italienska produktioner som Danza macabra var kittlande efterlängtade i både Europa och USA är sannolikt det faktum att filmen bjuder på både (för tiden) explicita kärleksscener och mer än en antydan om lesbianism från norska Margarete Robsahm mot Steele.

Det som gjorde Danza macabra ganska rolig var att den historiska plotten egentligen inte är en skräckberättelse, utan snarare något från en Barbara Cartland-roman. Känslorna hos de inblandade är minst sagt himlastormande och mycket dramatiska. Jag var faktiskt till och med tvungen att pausa filmen och skratta klart efter att den vältränade och därmed skjortlöse Giovanni Cianfriglia kommit på Steele och Rivière tillsammans. Vilt stirrande av svartsjuka utropar älskaren ”Elisabeth!!” och kastar sig fram för att sticka kniven i den otrogna, vars enda förmåga till kommunikation tycks vara att flämta ”Mi amore!”.

Klassisk gotik på flera plan alltså, som faktiskt inte bara är underhållande och charmig utan i slutänden till och med lyckas leverera ett par rysningar.

Addendum:
En intressant detalj i sammanhanget (som egentligen inte har den minsta betydelse för filmens historia, men däremot ganska mycket med italiensk skräckfilm och det här Halloweentemat att göra) är att ”Edgar Allan Poe” får möjlighet att förklara sin i skräckfiktionen välkända tes att ”the death of a beautiful woman […] is unquestionably the most poetical topic in the world”. Tesen är att döden är det mest melankoliska av teman och aldrig blir det mer poetiskt än när det melankoliska smälter samman med det sköna. Och vad är mer skönt än en kvinna? Ergo: det mest poetiska ämnet i världen är en skön kvinnas död.

Poe skrev om saken 1846 i essän ”The Philosophy of Composition” (av vissa emellertid ansedd som satir från författarens sida) vilken handlade om hans verk “The Raven”. Det Danza macabra underlåter att nämna är Poes fortsättning på resonemanget: “…the most poetical topic in the world, and equally is it beyond doubt that the lips best suited for such topic are those of a bereaved lover”. Frågan huruvida Poe verkligen menade att sann poesi endast kan uppnås genom att ta kvinnor av daga (eller på andra sätt utplåna kvinnlig skönhet) förblir dock obesvarad.

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Regissören och manusförfattaren Riccardo Freda hade varit verksam sedan slutet av 1930-talet och lyckades sälja in konceptet skräckfilm tack vare att han lovade produktionsbolaget Titanus Produzione ett manusutkast inom 24 timmar och ha hela klabbet filmat och klart på 12 dagar. Vid sin sida hade han fotografkompisen Mario Bava.

Fotografkompisen som eventuellt utvecklades till regissörsrivalen sedan Freda lämnat inspelningen under dess sista dag och Bava fick hoppa in och rädda produktionen. Samt göra några avgörande förändringar i sista minuten.

Parispolisen står handfallen inför en våg av kvinnomord som lämnar sina offer oförklarligt blodlösa. Journalisten Pierre Lantin är dock långt ifrån handfallen, istället är han fast besluten att luska reda på mördarens identitet. Vampyr eller inte! Samtidigt som han frågar ut unga studentskan Lorrette om hennes mördade kompis Mirelle blir Pierre dessutom ivrigt och avundsjukt uppvaktad av den vackra Giselle du Grand.

Men familjen du Grand gömmer en mörk hemlighet och det talas i dämpade toner om hertiginnan Margherita du Grands ”stora besvikelse” som på något sätt hänger ihop med Pierres föräldrar. Margherita har stor makt över vetenskapsmannen Julien de Grand, vilken i sin tur utför oheliga experiment. Ska Lantin komma på hur det hela hänger ihop innan ”vampyrens” senaste offer tas av daga.

Ok, hur bra var inte det här?! Nu är det förstås svårt att veta var Freda slutar och Bava tar vid men jag älskar både filmens visuella grepp och stil samt dess historia och berättande (till exempel hur vi som tittare får all nödvändig information genom övertydliga samtal mellan birollsinnehavare som sedan aldrig mer syns till). En härlig blandning bestående av en smula Victor Frankenstein/Elizabeth Báthory-mytologi, en nypa noir, mer än en gnutta Hammer-gotik, några droppar deckarrealism och ett par giallohandskar for good measure.

Visst förstår man att ”Paris” inte är mer än ett par stillbilder på Eiffel-tornet och några mattemålningar av Sacre Coeur i bakgrunden men det spelar ingen roll. Italienska eller franska, same same but different. Samtidigt undrar jag förstås varför historien inte helt enkelt utspelas i Rom? Det viktiga är dock att den är iscensatt i nutid och inte under 1800-talet, vilket med tanke på de gotiska inslagen skulle vara det naturliga. Såvitt jag förstår var det, i likhet med det svart-vita fotot, primärt ett ekonomiskt beslut men blandningen mellan journalist- och polisdeckare å ena sidan och det gotiska å den andra funkar alldeles utmärkt för min del.

Hammerestetiken har man generöst portionerat ut i kulisslottet som ägs av familjen du Grand. Här finns en otroligt cool balsal som i mysighet och trivsel påminner inte så lite om Morias bergasalar. Dessutom en överdriven ornamentering på både möbler och inredningsdetaljer som resulterar i att allt känns lite, lite vansinnigt. För att inte tala om ett övermått hemliga gångar och lönndörrar som öppnas i såväl eldstäder som kryptor. Jag gissar att det framförallt är här, samt i en grottliknande teater, som Bavas foto främst kommer till sin rätt. Scenen med kommissarie Chantal samt Pierre på ena sidan och Giselle på den andra med ett par megalånga, fladdrande gardiner i mitten är närmast hypnotisk.

Men jämfört med effekterna som sparats till Margherita du Grand är ett par gardiner platt intet, för de är freakin’ awesome!! En långsam ansiktstransformation som helt obegripligt syns fullkomligt sömlös. Tydligen ska Bava ha fixat det med olika ljussättningar och jag kan bara säga: Bravo Bava!

Och bravo Gianna Maria Canale, vilken gör en oförglömlig insats som den slöjbetäckta Margherita du Grand. Hennes väsande röst är det mest obehagliga med hela filmen. Dario Michaelis är en tjusig leading man i rollen som Pierre och Carlo D’Angelo är också bra som den hårt prövande kommissarie Chantal. Men männen står sig i det här fallet slätt mot sin kvinnliga motspelerska.

Det behöver kanske inte ens sägas att jag nu är så jävla pepp på Freda och Bavas nästa samarbete: Caltiki, il mostro immortale. Ett monster som dock får vänta lite i kulisserna för imorgon blir det bara Bava.

Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser