You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

Juli är lika med sommar och semester. Även bloggen går över i semester-mode med ett inlägg varannan dag istället för fem i veckan och en något högre andel bok-texter. Vi inleder med en gammal goding på förekommen anledning från bloggkollegan Jojjenito. Augusti kommer sedan att sparka igång med ett ljuvligt knasigt tema — missa inte det!

***

alt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square

Pjäsen Gas Light togs till Broadway 1941 av ingen mindre än Vincent Price och därmed fanns det både scenuppsättningar och en tidigare brittisk film (från 1940) som kunde övertyga amerikanska filmmakare om att detta var hot shit. De tycks dock inte ha varit säkrare på sin egen produkt än att de försökte röja konkurrensen ur vägen och kräva att alla kopior av den första adaptionen skulle förstöras.

Lyckligtvis blev det inte så, men så här i efterhand och med bland annat sju Oscars-nomineringar innanför bältet kan man ju undra vad MGM egentligen var så himla oroliga för. Det är ju denna version som jag gissar att 99% tänker på när de hör titeln Gaslight och då kanske inte minst filmens huvudpersoner, spelade av Charles Boyer och Ingrid Bergman.

Denna andra filmatisering, eller remake om man så vill, tar lite längre om tid på sig att lägga ut texten om historien vi får se. Istället för de många redogörande samtalen från den brittiska versionen visar istället George Cukor både upptakten till det hela och mer i detalj hur Gregory Anton sakta men säkert övertygar sin hustru Paula om att hon är galen.

Gaslight anno 1940 avslöjande inte heller omedelbart vad Paul gick för men jag inbillar mig att denna version drar ut ännu lite längre på den spänningen. Bland annat tack vare att vi nu får följa med ändå från den första, himlastormande förälskelsen då den unga Paula är så kär, så kär i sin Gregory att hon är beredd att gifta sig med honom trots att de bara känt varandra i två veckor. (Är det något som 40-talets filmer lär sin kvinnliga publik torde det vara att på inga villkors vis kasta sig in i ett obetänksamt äktenskap med en äldre och kontrollerande (”Jag bryr mig ju bara om dig, älskling…”) man.)

Till en början får vi nämligen bara Gregorys omtänksamma påminnelser till sin hönshjärniga och glömska hustru, det faktum att han anställt en distinkt lomhörd kokerska och hans betoning vid anställningen av husjungfrun Nancy (Angela Lansburys första roll!) att hennes husmor har ett bräckligt psyke. Det är inte förrän mannen råkat försäga sig ett antal gånger, uppvisat förstulna beteenden och, sist men inte minst, stirrat på Towerns kronjuveler med samma hungriga blick som en utsvulten tiger antagligen reserverar för en särskilt rundnätt killing som vi kan känna oss säkra på att hans mjölpåse sannolikt innehåller en bagge eller två.

Förutom att ta bättre tid på sig att lägga fram historien väljer de tre manusförfattarna dessutom att börja i slutet den här gången. Möjligen för att den amerikanska publiken inte skulle behöva undra om den populära Ingrid Bergman skulle röna samma olycksdrabbade öde som hennes prostituerade Ivy i Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1941. Men den här gången är Bergman å andra sidan långt ifrån en fallen kvinna, istället är Paula både ung och oskyldig samt hemsökt av det gruvliga mordet på sin moster. Även Nancy har omvandlats till en ärbarare kvinna jämfört med sin brittiska föregångare. Husjungfrun har absolut inget emot sin arbetsgivares uppmärksamhet och är förvisso ganska fräck mot sin matmor men håller sig hela tiden på rätt sida om skacklarna. Inget hanky panky i Hayskodens USA!

Andra skillnader som är värda att uppmärksamma gissar jag kan vara det faktum att medan Paul Mallen framstod som oerhört brittisk (trots att Anton Walbrook egentligen hette Adolf Anton Wilhelm Wohlbrück och var österrikare) är Gregory Anton i Charles Boyers skepnad lika uppenbart Främmande. Och om Diana Wynyards Bella uppvisade en förhållandevis nedtonad galenskap framstår Bergmans oro och upprördhet ibland som lätt hysterisk och teatralisk. Samtidigt gör det förhållandevis långsamma tempot att jag inte får anledning att ifrågasätta hur fullkomligt hon kommer att bli i sin makes våld. Jag får dessutom en chans att ta tillbaka alla ogina tankar på överspel när hon bränner av sin slutgiltiga monolog inför sin plågoande för då är hon i sanning magnifik.

Kanske för att jag såg Gaslight ’44 först och inte var helt hundra på historien men jag tyckte ändå att filmen var mer spännande än sin brittiska föregångare. Det kan också bero på att den är mer utdragen i sitt berättande eller tack vare det jag uppfattade som överspel från Bergmans sida. Den amerikanska filmen är absolut inte lika polerad och drar, som sagt, ibland på med en bredare pensel men spänningen finns otvetydigt där. En thriller som fortfarande håller, helt enkelt.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Även om jag inte hela mitt vuxna liv bott i hyreslägenheter tror jag att jag ändå skulle ha tyckt att Hyresgästföreningen är en ganska vettig organisation. Alla varken kan eller vill äga sitt eget boende, alltså behövs det hyresrätter. Därför behövs det ibland också en hjälpande hand mot maktfullkomliga värdar eller grannkatter som pinkar på utemöbelskuddarna. Och skulle Hyresgästföreningen någon gång ha uppdragit åt en författare att skriva en roman som skulle förbättra deras medlemsantal skulle det ha kunnat bli något i stil med Maria Küchen Gamarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin

Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.

Läs hela inlägget här »

Likt många andra (deckar)författare tycks Stephen King få svårare och svårare att släppa sina bokpersonligheter. 2013 återkom han till Danny Torrence i Doctor Sleep och föredetta polisen Bill Hodges får alltså vara med i två uppföljare till Mr. Mercedes. Å andra sidan publicerades Finders Keepers och End of Watch dikt an mot Mr. Mercedes (som kom 2014), så det var kanske en trilogi redan från början?

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fortfarande Alice

Ett vanligt författarråd är ”gräv där du står” och Lisa Genova har verkligen anammat det i själ och hjärta. Hon är doktor i neurovetenskap vid Harvard och har skrivit flera böcker som tar upp sjukdomar i någon form. Still Alice är hennes första roman och dessutom självpublicerad. Den plockades efter ett par år upp av en professionell förläggare, låg nästan ett helt år på New York Times bästsäljarlista och resten är historia som man brukar säga.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies

Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.

Läs hela inlägget här »

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg