You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Han utgör till och med en så löjlig uppenbarelse att de andra pensionatsgästerna gör narr av honom. Särskilt löjeväckande är det faktum att han slösade bort hela förmögenheten på sina två bortskämda döttrar som sedan inte ville veta av honom när de kommit upp sig här i världen.

Rastignac, vars livsmål är att skrapa ihop en stor förmögenhet, förstår till slut att han aldrig kommer att lyckas med det på egen hand. Han måste få in en fot i de fina Parissalongerna där man dansar, dricker champagne och spelar om stora summor pengar. En av hans ciceroner under denna färd blir så småningom en av Goriots döttrar Delphine, med vilken han dessutom påbörjar en affär.

Ännu en klassisk bok att stryka från den där pliktskyldiga listan som inte alls är lika lustfylld som den vanliga AttLäsa-listan. Någon större erfarenhet av fransk litteratur kan jag ju knappast påstå mig ha. Men i den mån de går att jämföra kan jag nu konstatera att jag tycker betydligt bättre om Émile Zola än Honoré de Balzac. Eller ja, det kanske skulle vara rättvisare att uttrycka det som att jag tycker betydligt bättre om Thérèse Raquin än Le Père Goriot.

I den tvekampen spelar det i och för sig säkert en viss roll att jag lyssnade på Le Père Goriot och att det dessutom var en ganska oinspirerad inläsning. Jag hade nämligen oerhört svårt att hålla fokus på själva berättelsen. För att vara helt uppriktig blev jag faktiskt tvungen att lyssna på eländet två gånger för att få någorlunda rätsida på vem som var vem och som gjorde vad när.

Mitt intryck är dock att Balzac har en stil som gör att han allt som oftast drar iväg från själva händelseutvecklingen i långa och detaljrika miljöskildringar eller dialoger, vilka kan ha betydelse för handlingen, men inte alltid. En stil som med andra ord gör det till något av en utmaning att behålla det där fokuset. Till saken hör förstås att jag heller aldrig lyckades bli särdeles engagerad i bokens huvudperson Rastignac och hans försök att klänga sig uppåt i den sociala hierarkin.

För vad det är värt tror jag att jag trots detta lyckades få någorlunda grepp om romanens två bärande teman och jag har redan nämnt dem. Dels har vi strävan efter lycka och framgång i form av social status och monetär välgång. Här upplever jag att Balzac relativt entydigt hävdar att det är en farlig chimär. Ingen av romanens välbärgade personer är det minsta lyckligare på grund av det, snarare tvärtom. Dessutom framförs med emfas åsikten att Paris-societén är ena tjuv- och rackarspelare, minst lika goda kålsupare och skurkar som de stackare, vilka döms till fånggalärerna. Alla lever de emellertid i ett samhälle som straffar den förre när han stjäl en limpa men hyllar den tidigare när han stjäl en miljon.

Dels har vi Goriots försmådda, hopplösa och fullkomligt missriktade faderskärlek till de otacksamma Delphine och Anstasie. Det är inte utan att man påminns om Shakespeares King Lear vid läsningen och Balzac ska tydligen också ha blivit anklagad för plagiering i det avseendet.

Nå, om inte annat vet jag nu varför ”Rastignac” blivit ett begrepp som betyder ”begåvad ung man som till (nästan) varje pris föresatt sig att lyckas”. I övrigt tror jag att jag lämnar den gode Blazac därhän.

alt. titel: Dr. Dolittle

Recensionen nedan publicerades i VästerbottensKuriren i juli 1998

Har vi inte alla någon gång önskat att man skulle kunna tala med djur?? Att få veta vad hundarna skäller om och varför de egentligen sniffar varann därbak. Men precis som när så många andra önskningar går i uppfyllelse är det kanske inte så perfekt som man föreställt sig. Fråga John Dolittle, han vet.

Filmen om mannen som kan tala med djuren bygger, synnerligen löst skall man väl tillägga, på böcker som skrevs i början på 1900-talet av Hugh Lofting. Denna version har hottats upp en smula för att passa 90-talspubliken, men det är fortfarande djuren som står i centrum. Framförallt ett uppnosigt marsvin vid namn Rodney och den förtjusande byrackan Lucky. Och det kan inte hjälpas, men jag är svag för djur. Eftersom djuren har en så pass framträdande roll och Eddie Murphy för en gångs skull håller sig ganska nedtonad så är Dr. Dolittle riktigt hyfsad. Inte så att man skall rusa till biografen för att till intet pris missa detta genidrag, men det är nog inte bortkastade en och en halv timme. Trots de prutt-, kiss- och bajsskämt som tydligen anses legio inom den moderna barnfilmsindustrin. Dessutom vill jag ge distributören en eloge för att för en gångs skull inse det vettiga i att inte dubba en film till oigenkännlighet.

Men eftersom detta också är en amerikansk barnfilm kommer man givetvis inte undan de alltjämt närvarande moralkakorna. Här får vi bland annat lära oss att det är ok att vara ’knäpp’, bara man är sig själv och att det finns viktigare saker än pengar. Att John Dolittle till slut skall göra det rätta och hjälpa de oskyldiga även om han i början tycks vara en smula känslokall är det ingen som helst tvekan om. Och om man sedan vill, kan man ju tolka djuren han hjälper som alla möjliga förtryckta grupper i samhället och då blir det ju väldigt tjusigt. Dessutom kan det ju finnas vissa invändningar mot att förmänskliga djuren på det sätt som görs i filmen och på så sätt förstärka vissa fördomar. Men eftersom man också får lära sig att marsvin kan vara otroligt uppkäftiga och getter gärna vill ha Brad Pitt till husse jämnar det liksom ut sig.

Omtitt 2020:
Efter titten på den usla nyversionen av berättelsen om läkaren som kan prata med djur med Robert Downey Jr. var jag tvungen att ge mig på ett återbesök. Visst var väl ändå Eddie Murphy mycket bättre? Visst var väl ändå allt bättre förr?!

Men nej, tyvärr inte… Inte var det här så mycket att glädjas åt heller. Möjligen kan jag hålla med om att Eddie känns något mindre krystad i sin roll, dels för att man är mer van att se honom i den här typen av filmer, dels för att hans film utspelas i samtiden och därmed slipper dras med den krystade sagostilen.

Marsvinet Rodney 1998 kan kvittas mot ekorren Kevin 2020. I övrigt skulle jag vilja påstå att hur barnslig än den nyare filmen kändes, var den gamla ännu barnsligare. Drakpruttar anno 2020 blev till en fis i motvind i jämförelse med alla animala kroppsexkretioner och väderspänningar man förväntades skratta åt i slutet av 90-talet.

En tvåa är ett alldeles för snällt betyg på den gamla Dolittle-filmen. Ner med dig till 2020 års nivå!

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på.

Nu för tiden är det nog lite svårt att lyckas med superhjältefilmer överlag. Jag menar, vi börjar ju ha sett ett par stycken och jag gissar att det kan vara en svår balansgång mellan det allt för simpla och det överdrivet komplicerade. The New Mutants är långtifrån det sämsta försöket som sticker upp näsan ovanför vattenytan i det avseendet. Men när det kommer till kritan skulle jag vilja säga att det inte är en film som skiljer sig nämnvärt från valfri YA-produkt som kommit under de senaste åren. Det ligger också filmen i fatet att det väl är den fjärde i ordningen (minst) som ska visa på hur problematiskt livet blir för unga mutanter (X-Men, First Class, Dark Phoenix).

Det är såklart en uppenbar parallell mellan mutantidentiteten och en allmän tonårstillvaro men The New Mutants gör det på det hela taget allt för lätt för sig. Vi har likhetstecknen mellan mutantkrafternas uppkomst och puberteten (13-årsåldern). Mellan stigmat av krafterna och en avvikande sexualitet (prästen father Craig försöker ”pray the bad” från stackars Rahne). Och mellan krafterna samt särskilda behov (Reyes institution är till för ”teens that need some extra care”). Vi har betoningen på identitet, självkontroll, självtillit, självkännedom, gemenskap, vikten av att möta sina rädslor istället för att fly och att tonåringar allt som oftast är sin egen värsta fiende.

Den här enkelheten, kombinerad med en CGI-tung avslutning, en viss stereotypi (självklart är den ryska Illyana typ ett traffickingoffer och den brasilianske Roberto en heting) samt en olycklig tendens att låta de inblandade kläcka ur sig malplacerad humor, gör att The New Mutants aldrig går på djupet. Inte för att jag var trollbunden av Boones tidigare cancerfilm men den mötte ändå ämnet om döende ungdomar pang på. Här känner jag mig aldrig särskilt orolig eller bekymrad över hur det ska gå för kidsen, inte ens när Dani har klängt ut från klocktornet och gör sig beredd att störta mot sin egen död.

Jag vet inte om det var meningen att publiken skulle uppfatta bilden av hur alla människor har två olika björnar inom sig, en god och en ond, och att den man göder är den som växer sig stark, som djupsinnig. Den ambitionen förtogs i så fall en smula av att exakt samma liknelse används i TV-serien Bosch redan 2014. Då funkade det bättre med kopplingarna till klassikern Buffy eftersom det inte var något man hymlade med (minst ett par signifikanta avsnitt får rulla på en TV i bakgrunden).

Ytligheten gör dessutom att det känns som om prestationerna från hyfsat duktiga skådisar som Maisie Williams (Rahne), Anya Taylor-Joy (Illyana) och Charlie Heton (Sam) är ganska bortkastade på The New Mutants. Å andra sidan är det möjligt att det är det enda som gör att jag ändå inte hade några större problem att se filmen som en lättsam popcorn-rulle, ganska lagom för en fredagskväll. Jag hade i alla fall inte tråkigt, vilket jag vill minnas att jag faktiskt råkade ut för i fallet Dark Phoenix.

alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace

”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012

Sedär. Lovord och utmärkelser i drivor till en amerikansk författare jag fram tills dagens film aldrig hade hört talas om – David Foster Wallace. År 1996 fick han sitt stora genombrott med boken Infinite Jest och blev då under några dagars tid intervjuad av Rolling Stone-journalisten David Lipsky. Lipsky skrev en bok om samtalet 2010: Although Of Course You End Up Becoming Yourself: A Road Trip with David Foster Wallace. Och 2015 kom alltså The End of the Tour som är en adaption av Lipskys bok (plus en del ytterligare detaljer som Lipsky valde att dela med manusförfattaren Donald Margulies).

Och det är väl lika bra att få det ut vägen med en gång: David Foster Wallace led större delen av sitt liv av depression och begick självmord 2008. Hans dödsbo har motsatt sig filmen och det är oklart huruvida Lipsky publicerade sin bok med eller utan tillstånd från detsamma. Vi får alltså uteslutande Lipskys version av händelseförloppet och samtalen i The End of the Tour.

Filmen tar sin början när Lipsky får besked om Wallaces död men består till största delen av de minnen som journalisten har av sina samtal med författaren, understödda av tolv år gamla intervjukassetter. Det är en film om två 30-åriga män som var och en på sitt håll brottas med sitt författarskap och (det amerikanska) livets evinnerliga tomhet.

Jesse Eisenberg spelar Lipsky och jag tror inte att det finns en enda scen i filmen där han inte är med. Jason Segal är hans samtalspartner och figurerar nästan lika mycket. Av de två tycker jag nog att Segal gör den bättre prestationen, han känns genuin oavsett om samtalet handlar om hundar, tv-missbruk, rädslan inför att hora ut sig för berömmelse, längtan att få ligga utan att bekymra sig om det sociala spelet, det enkla välbehaget i trycka i sig skräpmat eller längtan efter att dö.

Eisenberg är i sin tur inte dålig (det är han ju sällan) men hans intensiva, sarkastiska, halvstammande och ibland lätta aggressiva framtoning känns inte direkt nyskapande om jag säger så. Än en gång får jag anledning att fundera över varför Woody Allen, så fort Eisenberg dök upp i filmbranschen, inte såg till att kontraktera gossen för att på livstid spela yngre versioner av Woody själv.

The End… är i mina ögon en helt ok pratfilm, komplett med ett lagomt indie-melankoliskt score av Danny Elfman. Filmen blir aldrig direkt tråkig men jag måste också erkänna att samtalen inte gjorde mig lika fascinerad av Wallace författarskap eller tankeliv som alla andra i filmteamet tycks ha varit. Regissören James Ponsoldt hade på sitt bröllop exempelvis uppläsning från delar av ett gammalt tal Wallace en gång hållit. Jag blir inte engagerad i författarens öde eller vill ta hand om hans sargade inre. Ska jag vara helt ärlig fick jag samma känsla av hans bok som uttrycktes av den bokhandelsexpedit som sålde Jason Segal ett ex av Infinite Jest när det blev klart att han skulle spela Wallace: ”Every guy I’ve ever dated has an unread copy on his bookshelf”.

Men nu är jag inte en 30+ amerikansk man som kan identifiera mig i känslan av total tomhet och ensamhet som uppfyller en när man inser att livet inte blir perfekt bara man uppnår eller gör ditten eller datten. Vilket jag till viss del uppfattar att Infinite Jest handlar om. Bristen på identifiering gör kanske också att jag är mer benägen att fastna på detaljer i herrarnas samtal. Tidigt får exempelvis bägge intyga för den andre att de är ”handsome” och ”a good looking guy”. Really?!

Detsamma gäller Lipsky/Eisenbergs till synes uppriktigt förvåning när Wallace/Segal erkänner att han inte alltid är så lätt att leva med. Samtidigt som författaren definitivt ser tillräckligt ovårdad ut och betett sig tillräckligt knepigt för att det ganska snart ska bli tydligt att han inte den mest stabila av personligheter. En annan sak som blir lite märklig är att det framstår som om Lipsky knappt fått någon uppmärksamhet för sin egen bok, The Art Fair, som också publicerades 1996. När den i själva verket fick en hel del beröm och också var nämnd i Time som en Best Book of the Year. Det var väl bara det att Wallace fick ännu mer av rampljuset.

Välskriven, välgjord och välspelad men inget jag kommer att återbesöka, alltså. Även i detta verkar jag emellertid skilja mig från den amerikanska publiken: ”You hang on its every word and revel in its rough, vernacular beauty”, ”It’s a profoundly moving story”.

Konventet LonCon anno 2014 var en sympatisk tillställning, inte minst för att man fick chans att lyssna på spännande författare som pratade om både skrivande och sina egna böcker. En sådan var Scott Lynch, vars panelsamtal om resande i fantasygenren gjorde mig nyfiken. Lika bra att börja i början, med debuten The Lies of Locke Lamora.

Staden Camorrs egen Fagin, tjuvmakaren som håller till vid den gamla kyrkogården vid Shades’ Hill, vill desperat bli av med sin bäste tjuv. Den av pesten föräldralöse pojken som kallar sig Locke Lamora visar sig nämligen vara lite väl påhittig för både sitt eget och tjuvmakarens bästa. Snart har han utnyttjat både eld och upplopp som avledande manövrar för att kunna stjäla några korvören. Tjuvmakaren börjar få det hett om öronen och lyckas därför övertala prästen father Chains att ta sig an gossen. Men i templet tillägnat The Nameless Thirteenth, The Crooked Warden, får Locke en utbildning i tjuveri som är långt mer ambitiös än han vågat drömma om.

Att denna speciella fantasyroman är en debut gör den bara desto mer imponerande. Scott Lynch har fyllt sin berättelse med djärva äventyr, rappt sarkastisk dialog och nog med mustiga miljöbeskrivningar för att måla en tydlig bild av sin kanalbemängda stad. Men även om det finns en hel del av ett ålderdomligt Venedig i Camorr, plus att många av dess invånare har namn som Maranzalla och Barsavi, råder det ingen större tveksamhet om att det också finns gott om företeelser i Camorr som knappast tillhör ens en italiensk vardag. Lynch väver också en tillräckligt intrikat väv för att läsaren ska ana att här finns betydligt mer att berätta, både om Camorr och Lockes tidigare äventyr.

För huvuddelen av The Lies… sysselsätter sig inte med pojken Locke, utan den unge man som i aristokratins kretsar börjat kallas The Thorne of Camorr efter ett antal fräcka kupper som fått både en och två ädla familjer att förlora stora delar av sitt kapital. Nu har Locke och hans föräldralösa kumpaner siktet inställt på Don och Dona Salvaro. Men samtidigt går det rykten om någon som kallas för The Grey King och som visar sig vara livsfarlig för ledarna av Camorrs undre värld.

The Lies… är frejdig på ett sådant sätt som bara en berättelse om en smart kupp, iscensatt av en briljant brottsling kan vara. Locke och hans följeslagare, som kallar sig The Gentlemen Bastards, är härliga bekantskaper som jag snart börjar heja på, trots deras kriminella böjelser.

Men Lynch lyckas som sagt också skapa en intresseväckande stad i Camorr. Belägen i Therin, ett land med en lång historia, är den full av lämningar från tidigare generationer vilka besatt numera förlorad kunskap. Varje skymning genomlyses exempelvis staden av ett sällsamt ljus när den nedgående solens strålar fångas i strukturer som ingen kan återskapa. Däremot har helt nya krafter och metoder skapats tack vare ett ivrigt användande av alkemi inom allt från botanik till läkekonst och försvarstaktik.

Lynch hoppar fram och tillbaka i sin berättelse men tappar aldrig den huvudsakliga tråden med fantasyvärldens egen Danny Ocean eller Arsène Lupin. Variationsrikedomen gör dock att läsaren får en matig bakgrund till både Locke själv, de krafter som styr Camorr och Therin som land. Man kan för all del ondgöra sig över flervolymssjukan som hemsöker snart sagt alla litterära genrer. Men när jag stöter på ett sådant guldkorn som The Lies… är det ganska trevligt att veta att det finns två delar till att plöja.

David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.

Två som däremot inte alls uppskattar kamerans fokus är tvillingarna Jack och Emily. De spenderar dagarna med att vara tysta och se surmulna ut när pappa förgäves uppmanar dem att agera framför kameran. Kanske har de, vid tio års ålder, en gång för alla bestämt sig för att de här filmande dumheterna måste upphöra? För utan antydan om tidigare problem börjar Jack och Emily bete sig…ondsint. Emily gömmer saker för sin mamma och när Jack ska kasta en baseball till sin pappa kommer istället en sten flygande.

Istället för att bättra sig, efter att lämpliga straff som lövräfsning utdelats, eskalerar tvillingarnas problematiska beteenden vilket i sin tur gör David och Clare allt mer oroliga. De har dock olika sätt att hantera slitningarna i familjen (alldeles oavsett det faktum att David verkar tycka att det är en bra idé att oavbrutet dokumentera det hela).

David är präst och trots att han inte är katolik börjar han bli allt mer övertygad om att det är huset självt som innehåller någon slags ondska och att hans barn blivit besatta av demoner. It’s exorcism time! Clare är å sin sida barnpsykiatriker och kommer inte bara på den utmärkta idén att hon ska försöka psykoanalysera sina egna barn utan också skriva ut psykofarmaka nog för att hålla kidsen i ett konstant lyckorus.

Denna beskrivning av handlingen i Home Movie får kanske det hela att låta helt crazy banans men det är snarare en film som mumlar på i stadig takt. Regissör och manusförfattare Christopher Denham har gjort ett par smarta val med sin lilla lågbudgetfilm som ändå tycks ha gått ganska bra på festivalmarknaden, med pris för ”Citizen Kane Award for Best Directorial Revelation” på Sitges som kronan på verket.

Det kanske viktigaste är att han instruerat Amber Joy och Austin Williams som spelar Emily och Jack att de under större delen av filmens gång ska se nollställda eller trumpna ut och inte säga något. Det innebär att vi besparas potentiellt dåliga barnskådisprestationer och det hela vilar istället på de vuxnas axlar. Denham är själv skådis och sannolikt är det därför han lyckats locka till sig två fullt funktionsdugliga TV-serieskådisar – Adrian Pasdar och Cady McClain – som faktiskt tycks veta vad de gör. Ni som redan är bekanta med lågbudgetskräck och found footage-greppet vet att så allt för sällan är fallet.

Rent manusmässigt funkar också eskaleringen i obehaget som ska strömma ut från tvillingarna. Deras handlingar blir allt mer utstuderade och grymma medan föräldrarna blir allt mer förtvivlade över att inte förmå sina barn att förstå hur illa det är att vittja familjens akvarium för att göra en guldfiskmacka.

Vi vet ju sedan tidigare att found footage är en teknik som ofta används för att spara cash och jag tror att Home Movies historia hade vunnit på att göras som en ”vanlig” film. I händerna på ett team som är ena jävlar på att skapa atmosfär har filmen i alla fall potential att bli ganska obehaglig. Men found footage-stilen gör det hela prosaiskt och deskriptivt, snarare än att framkalla en känsla av oåterkallelighet och lurande katastrof. Eftersom David och Clare dessutom bara är ett par vanliga föräldrar uppstår efter ett tag dessutom den allt för vanliga frågan i de här sammanhangen: varför i helvete fortsätter de att filma? Det gäller särskilt Clare som å ena sidan inte alls tycks gilla hur David ständigt släpar på kameran men å den andra plötsligt sätter sig för att spela in en videodagbok.

Har man en faiblesse för lågbudgetskräck eller found footage är Home Movie sannolikt inte ett oävet val, under förutsättning att man inte är ute efter de där skrattretande dåliga filmerna. Men det var heller inte en oväntad överraskning som lämnade mig andlös.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

Bron/Broen (2011-2018, 4 säsonger och 38 avsnitt)
Så har jag då äntligen sett den omtalade. Bron. Och ska vi snacka den fysiska bron, alltså den som sträcker sig över Öresund, har jag nog aldrig sett den så många gånger som under tittningen av den svensk-danska serien.

På det hela taget en riktigt positiv överraskning även om den grådaskiga färgskalan kanske kändes lite väl överanvänd när man klämde alla fyra säsongerna i ett streck. Sofia Helins Saga Norén var en spännande bekantskap, särskilt när hon parades ihop med först Kim Bodnias Martin Rohde under de två första säsongerna och sedan med Ture Lindhardts Henrik Sabroe under de två sista. Just dynamiken i radarparen var nog det för min del som skapade mycket av seriens tittvärde. Att Saga närmast antar en superhjälte-aura mot slutet och att jag inte stör mig på det tar jag som intäkt för välsvarvade rollfigurer och -prestationer.

Plus fyra olika versioner av riktigt räliga mördare eller kanske främst mordmetoder. Det är tydligen ingen hejd på påhittigheten hos svenska eller danska mördare när Hans Rosenfeldt får bestämma. Just den delen lyckades serien också ganska bra med att återuppfinna för varje ny säsong. Svenska Wikipedia anger att det ska finnas olika bärande teman för var och en av dem men jag vet inte om jag skulle hålla med om att exempelvis just andra säsongen var särskilt präglad av ”bekräftelse” eller fjärde säsongen av ”identitet”. I likhet med många andra kriminalberättelser kändes det snarare som om hela alltet ofta handlade om dels familj, dels svek.

Positiv överraskning till trots finns det förstås en hel del som tittaren måste acceptera att peta i sig om serien ska funka. Alla skådisinsatser håller långt ifrån toppklass. Sagas interna logik kan svaja en hel del om manuset så kräver det för spänning eller komedi. Det är egentligen bara i första säsongen som jag upplever att man verkligen använder sig av Öresundsbron, den dansk-svenska gränsen samt de kontrasterande Köpenhamns- och Malmömiljöerna för att skapa spänning i själva historien. Därefter handlar det mest om att alla inblandade kör en jävla massa bil för att ta sig fram och tillbaka över vattnet.

Den tredje säsongen är tyvärr riktigt svag när det kommer till både historien och hur den berättas. Spretigt, rörigt och en massa tappade trådar. För min del känns det helt uppenbart att det egentligen inte fanns material till alla tio avsnitten utan en hel del (onödig) utfyllnad. Något jag tycker mig få bekräftat när den sista säsongen valde att nöja sig med åtta avsnitt.

Å andra sidan är den första säsongen otroligt välgjord och håller fortfarande trots att den nu snart har tio år på nacken. Visualiseringen av bron och de bägge städerna påminner mig om True Detective som i rättvisans namn ju kom först tre år efter (och ett år efter den amerikanska versionen av Bron, så i teorin skulle det alltså kunna finnas en dansk-svensk inspiration för Nic Pizzolatto). Har du inte redan sett Bron utfärdas härmed en stark rekommendation.

Normal People (2020, 1 säsong och 12 avsnitt)
Connell och Marianne. Marianne och Connell. De två hookar upp redan på gymnasiet men kommer sedan att vandra ut och in i varandras liv under de år vi får följa dem (ett par år upp i universitetet). Grejen är att Marianne inte är särskilt poppis på gymnasiet medan Connell är big man on campus, främst eftersom han är bra på gaelisk fotboll. I övrigt är han nämligen ganska blyg och gillar att läsa, men kommer på något sätt ändå överens med sina mer typiskt grabbiga kompisar. Han är dock inte mer populär än att det inte finns på kartan att skylta med deras förhållande i skolan, vilket också leder till deras första brytning.

Berättelsen om Marianne och Connell är skriven av Alice Birch (baserad på en roman av Sally Rooney) medan Lenny Abrahamson och Hettie Macdonald delar på regissörsbördan. Abrahamson stod bakom hyllade Room medan Macdonald främst verkar vara van vid TV. Alice Birch är i sin tur kanske mest känd (i den mån hon är känd alls) som författare till Lady Macbeth. En mix som lovar gott när det gäller både trovärdighet och passion med andra ord.

Och i det avseendet måste jag ändå säga att Normal People med råge uppfyller vad jag hade kommit att förvänta mig av hyllningarna. Huvudrollerna spelas av Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal där bägge gör väldigt fina insatser både ur och i sängen. Här förekommer nämligen tillräckligt många långa, explicita sexscener för att serien kanske skulle vara en smula obekväm att se tillsammans med mormor.

Däremot faller jag inte helt in i hyllningskörerna. Normal People är på alla sätt och vis oerhört välgjord men efter ett tag hade jag tyvärr lessnat lite på de tvås on-again-off-again-relation. Vid ungefär halvtid övergår serien under en period också över till att handla mer om psykisk ohälsa än relationer och det kommer lite för överraskande.

Dessutom tyckte jag att det kändes konstigt att vi får börja hela berättelsen i Mariannes skor (så upplevde jag det i alla fall) men att det sedan i någon mån blir Connell som får inta frontpositionen. Till exempel är det hans universitetsstudier och ambitioner som står i fokus. Att Marianne pluggar historia och politik får vi däremot reda på som nästan av en händelse. Hans dåligtmående får ändå en viss uppföljning och upplösning medan hennes lämnas hängande och full med frågor för min del.

Höga poäng för realism, något lägre för intresse med andra ord.

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Upptakten till vår historia är egentligen ganska enkel. Fyra svarta Vietnamveteraner ses för en återträff i Hô Chi Minh-staden. Anledningen till att de är där, och inte på en bar i Tampa eller San Fransisco, är att de ska försöka hitta och föra hem sin fallne kamrat ”Stormin'” Norman Earl Holloway. Det är i alla fall vad de berättar för myndigheter och guideen Vinh. På egen hand planerar de dessutom ett litet sidouppdrag – att plocka med sig den stora guldlast som de hittade i samband med att Norman blev skjuten.

Om nu någon skulle ha missat vad Spike Lee är för typ av regissör lär man få sig ett brutalt uppvaknande. Da 5 Bloods gör strax klart att Lee vill försöka påvisa en slags parallellitet mellan den amerikanska statens behandling av sin svarta befolkning och krigshandlingarna som genomfördes under Vietnam-kriget. Förtryck som förtryck, liksom. Han spelar upp ett intervjuklipp med Muhammed Ali från 1965, där boxaren förklarar att han inte är särskilt intresserad av att åka över halva världen för att skjuta ett folk som han betraktar som bröder ”for big powerful America”. ”They never called me nigger, they never lynched me”.

Men våra fyra protagonister tillhör alltså den stora skara som i slutänden ändå hamnade i djungelhelvetet, inblandade i ett för dem meningslöst krig. Till skillnad från sin kamrat Norman överlevde de förvisso, men till ett pris. Särskilt Paul, spelad av Delroy Lindo, lider fortfarande av sin PTSD (en åkomma som svarta Vietnam-soldater varit dubbelt så drabbade av) och har alltid haft svårt att anknyta till sonen David. Mantrat har varit ”We fought in an immoral war that wasn’t ours for rights we didn’t have” och veteranerna kan ibland ha svårt att konfrontera det faktum att de ändå medverkade i ett krig mot den vietnamesiska befolkningen. Som någon påpekar, bara för att de är svarta innebär inte det per automatik att deras krigsoffer var större än någon annans.

Spike Lee ställer som synes en hel rad svåra frågor och ger i mina ögon inget glasklart svar på någon av dem. Da 5 Bloods får under sin speltid vara förhållandevis nyanserad, särskilt personifierad av rollfiguren Paul där Delroy Lindo aldrig varit bättre. Paul är en man som efter kriget inte kan sluta se på sig själv som ohjälpligt trasig, som röstar på Trump för att det är en politiker som ger enkla svar på svåra frågor. Paul är också den som tycks ha varit mest tagen av Normans död eftersom Normans politiska tankar och betoning på brödraskap rörde honom in i märgen. Paul är helt enkelt en rollfigur som tvingar publiken att, som det så populärt heter nu för tiden, hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Da 5 Bloods är en film om historia, vänskap och brödraskap som gör mig berörd. Det skadar inte heller att Lee tagit det utmärkta beslutet sina återblickande scener (för det är klart att det måste vara sådana) att dels använda samtida filmutrustning för att skapa en autentisk känsla i klippen, dels behålla alla fyra äldre skådisarna i rollerna som sina Vietnam-jag. Det gör att återblickarna samtidigt berättar en känslosam historia när vi får se de grånande och fårade männen tillsammans med sin fallne kamrat som aldrig blev äldre än några och de trettio, spelad av just Chadwick Boseman. Det är som de i någon mening aldrig lyckats lämna den där djungeln: ”After you’ve been in a war, you understand it never really ends. Whether it’s in your mind or in reality”

Jag köper Lees känslosamhet så pass mycket att när tonläget börjar skruvas upp en smula och Lindo till och med bryter fjärde väggen för att försäkra publiken om att han (det vill säga den svarta rörelsen) aldrig kommer att lägga sig ned, aldrig kan utplånas, så sväljer jag det med hull och hår.

Blackkklansman hade en hel del komiskt potential i sin fullkomligt absurda historia och riktigt lika roligt är det förstås inte i Vietnam. Men Lee har ändå inte helt förlorat sin humor och jag gillade särskilt alla bildliga hänvisningar till den klassiska blodröda Apocalypse Now-solen samtidigt som Lee drar på Valkyriornas ritt först när gänget ger sig av i en anspråkslös flodbåt. Kan inte heller låta bli att undra om även den franska plantagearvingen och minletaren Hedy Bouvier ska ses som en hänvisning till Apocalypse Now Redux och scenen där de soldaterna stöter på en fransk gummiplantage?

Det som möjligen skaver lite är att det i slutänden inte tycks ligga särskilt mycket vinst i hela företagen för just den vietnamesiska befolkningen (utom att de möjligen kan få hjälp med att rensa undan alla nedgrävda minor). I eftertexterna presenteras också de två huvudsakliga vietnamesiska skådisarna sist av alla. Det, kombinerat med filmens slutscener, gör det ganska uppenbart att Lee ändå ställer sig på samma sida som de han betraktar som sina bröder och systrar.

Men så var det det här med att hålla två tankar i huvudet samtidigt… I en av återblickarna översätts de vietnamesiska soldaternas vardagliga konversation minuten innan de blir nermejade av våra protagonister, vilket gör dem till något mer än en ansiktslös Fiendemassa. Det finns också en tidig scen där Vinh försöker delge sin krigshistoria, vilket ingen av de föredetta soldaterna är särskilt intresserade av att lyssna på. Jag uppfattade i alla fall en implicit kritik där.

Da 5 Bloods blev alltså en positiv, om än en smula vidlyftig, filmupplevelse. De där 156 minutrarna flög förbi och innehöll både bra Vietnamkrigs-scener, nagelbitande spänning, vuxna män som gör saker tillsammans och någon slags upprättelse. Den var som sagt kanske inte en riktigt lika lättsam titt som Blackkklansman men känns å andra sidan maffigare och mer komplex.

Klart att Jojjenito kopplade Boseman till Da 5 Bloods eftersom han tyckte bra om filmen, i likhet med Snacka om film!-poddarna Steffo och Fiffi. Fripps filmrevyer var mer svårflörtad

alt. titel: Prinsessan Mononoke, Prinsesse Mononoke, Princess Mononoke

En hiskeligt slingrande, spindellik demon attackerar en idyllisk liten by. Byns rättrådige prins, Ashitaka, lyckas döda besten (som visar sig gömma ett enormt vildsvin under sin krälande massa) men till priset av att själv smittas av dess förbannelse. By-äldsten, en vis gammal kvinna, säger att inget kan förhindra Ashitakas slutgiltiga död men att han i alla fall kan möta sitt öde med öppna ögon och försöka ta reda på var demonen kom ifrån.

Läs hela inlägget här »

Ny månad, nytt tema. Jag döper härmed om augusti anno 2020 till AuGhibli och tar med mina läsare på en resa som sträcker sig från 1979 till 2014 tillsammans med en av världens mest kända animeringsstudios – japanska Ghibli.

När det stod klart att Netflix skulle bjussa på alla Ghiblis filmer, förutom Isao Takahatas Eldflugornas grav från 1988, var det ett tecken så gott som något att jag skulle se till att lappa ihop detta enorma hål i min filmallmänbildning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg