Hell House (1971)

Dear Wikipedia, how do I love thee? Let me count the ways…

Jamen, jag kan ju inte annat än älska denna outtömliga kunskapskälla som vet att berätta att det finns ett helt koncept som kallas Hell House. Det populariserades mot slutet av 70-talet av Jerry Falwell och alla ni som har koll på er amerikanska kyrkokultur kan kanske börja ana vartåt det barkar?

Ett riktigt Hell House är alltså företrädesvis en Halloween-aktivitet, där ungdomar ska konfronteras med alla upptänkliga synder och sedan ges en tydlig beskrivning av det brinnande helvete som väntar om de gör sig skyldiga till någon av dem. Inte sällan avslutas rundturen med ett besök i himlen där änglakörer sjunger den kristna trons lov. För den som blir nyfiken på fenomenet ska det tydligen finnas en dokumentär från 2002 som beskriver genomförande av en sådan Halloweenaktivitet i Texas. Dokumentären heter förstås vad den handlar om, Hell House.

Fast det där med vad som är ett riktigt Hell House kanske inte författaren Richard Matheson skulle hålla med om. Ni vet, han som bland annat skrev I Am Legend och novellerna som skulle komma att bli The Incredible Shrinking Man och Duel. I hans roman med samma namn är Hell House ett av USA:s mest ökända hemsökta hus. Husets tidigare ägare, Emeric Belasco, fyllde de otaliga rummen med allsköns skörlevnad och missbruk innan han mystiskt försvann.

När fysikern och parapsykologen Lionel Barrett kommer till Hell House har det inte varit bebott på många år. Han ska tillsammans med medierna Florence Tanner och Ben Fischer en gång för alla försöka klargöra om det finns liv efter döden samt eventuellt också knäcka gåtan med hemsökelserna. Det är inget lättvindigt uppdrag; ett antal år tidigare ingick Ben i en liknande grupp och han var den ende som överlevde den (para)psykologiska pärsen.

Så, Richard Matheson gör en Shirley Jackson. Som synes är mycket välbekant – gruppen, vetenskapsmannen, medierna – även om Matheson slirar lite mer på detta om det är huset i sig som är ondsint eller om det snarare handlar om någon slags kvardröjande energi från Belascos dagar.

I perspektivet ”drösvis med hemsökta hus-filmer i backspeglen” är det också mycket som ger återklang i Mathesons berättelse. Vi har exempelvis den mer känslomässiga Florence som blir övertygad om att hon kan hjälpa en olycksalig ande att ”komma vidare” men frågan är om det hela inte förvandlas till ett ”ur askan, i elden”-upplägg? Tja, vad tror ni…? Alla närvarande får också goda möjligheter att tvivla på sina egna upplevelser, sinnen och bevekelsegrunder. Kan exempelvis Florence verkligen kommunicera med den olycksalige anden eller är hen bara en manifestation av hennes egna trauman och mörka hemligheter?

Där Matheson skiljer sig från sin föregångare Jackson handlar det om en relativ frånvaro av ambivalens och en avsevärt bredare pensel. Författaren brer på hyfsat tjockt när det gäller både skrämseleffekter och sex appeal. Beskrivningarna är mustiga; fulla av stinkande odörer, sylvassa smärtor och kvävande andnöd. Med tanke på husets…pikanta historia finns det gärna ett mått av ohämmad sexualitet i dess påverkan. Oftast utövad på Florence och Lionels medföljande hustru Edith av någon anledning.

Hell House levererar långt ifrån samma upphöjda läsupplevelse som The Haunting of Hill House men jag gillar ju Matheson! Spökhistorien är förbannat underhållande om än inte särdeles sublim. Konceptmässigt slår den varken I Am Legend eller många av hans noveller men är för den skull ändå värd lite uppmärksamhet kan jag tycka.

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

Jakten på en mördare (2009)

Jag var ju inte helsåld på Michael Marcimains miniserie Jakten på en mördare. Men när jag förstod att det låg en bok i botten tänkte jag att den kanske skulle kunna ge mig lite mer av det jag saknade från serien.

Fortsätt läsa ”Jakten på en mördare (2009)”

Secretary (2002)

Efter att ha sett Michael Fassbender ångestgråta över sitt sexberoende i Shame kände jag behov av en film som behandlade ämnet sex med en något lättare hand. Inte så att sex är problemfritt för Maggie Gyllenhaals Lee Holloway i Secretary men filmen öppnar ändå upp för att sex kan vara lustfyllt och inte bara kvalfyllt.

Fortsätt läsa ”Secretary (2002)”

X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)

Memoirs of a Master Forger (2008)

William Heaney är en man med många strängar på sin lyra. Familjefader, ex-make, statstjänsteman, filantrop, vinkonnässör (ett finare ord för halvalkad), demonspanare samt ledare för ett litet gäng som förfalskar gamla böcker och säljer dem för dyra pengar till samlare med mindre vett än pengar. Han är dessutom författare av sina egna memoarer.

Fortsätt läsa ”X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)”

Cool World (1992)

Succén som var Who Framed Roger Rabbit? återuppväckte inte bara intresset för klassisk tecknad film, utan kanske också försöken att få verkliga skådespelare att interagera med tecknade figurer. Disney hade ju så tidigt som 1946 exempelvis producerat den numera kontroversiella Song of the South och i musikalen Anchors Aweigh dansade Gene Kelly med radarparet Tom och Jerry.

Fortsätt läsa ”Cool World (1992)”

The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Fortsätt läsa ”The Midwich Cuckoos (1957)”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”

Halloween Kills (2021)

Ja, Halloween är i sanning en Dödens Natt i staden Haddonfield. Under 40 år har Michael Myers vansinnesdåd hemsökt staden och på den lokala baren höjer överlevarna Tommy Doyle, Lonnie Elam, Lindsey Wallace och Marion Chambers ett glas för den femte medlemmen i -losers- survivors’ club, Laurie Strode. Föga anar de att Laurie i detta nu ännu en gång tror sig ha besegrat Michael Myers för att därefter bli hoplappad på akuten. Ett rejält knivhugg i magen visar sig tursamt inte vara värre än att några timmar på operationsbordet och lite konvalescens ska kunna ordna upp det hela för Lauries del.

Fortsätt läsa ”Halloween Kills (2021)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”