You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Den 16-åriga Aura Petrescu har rymt från kliniken där hon behandlas för sin anorexi men fångas snart in av poliser som återbördar henne till de oroliga föräldrarna Adriana och Stefan. De försäkrar sin hysteriska dotter att hon ska skeppas tillbaka till kliniken så fort de klarat av kvällens seans (på vilka de bygger sin försörjning får man anta).

Men innan doktor Judd hinner ta hand om sin skyddsling går något snett under seansen. Adriana tycks ha åkallat en ande av någon som blivit mördad och som vet vem mördaren är. Mördaren är…här! Innan den stormiga natten är till ända har två nya offer skördats och Aura är hux flux föräldralös (men åtminstone inte huvudlös (eller ens drabbad av huvudlöss…)). Eftersom hon är en flicka full av psykologiska trauman flyr hon, istället för att låta sig tas om hand av vare sig polisen eller Dr. Judd.

Lämpligt nog hade hon tidigare stulit en plånbok från tecknaren David Parsons när han försökte hjälpa henne (”Do you have a drug problem? I can help you!”) och hon söker nu upp honom. Lyckligtvis har David en kollega på TV-stationen som kan allt om anorexia (även om Aura faktiskt snarare verkar lida av bulimi) och dess offer: de tillhör den övre medelklassen, är begåvade och konstnärliga, har ett problematiskt förhållande till sina labila mödrar samt återkommande drömmar om hur deras fäder lutar sig över för att kyssa dem. De vill dessutom aldrig ha sex eftersom de längtar efter att gå i barndom. Vilken tur att det innan Twitter fanns människor som Davids kollega vilka kunde stå till tjänst med att sprida allsköns missuppfattningar.

Samtidigt som det blir allt tydligare att David inte vill råda bot på Auras anorexi av enbart osjälviska anledningar fortsätter mördaren att svinga sin dödliga noose-o-matic. Och eftersom Aura eventuellt såg hens ansikte den där natten svävar hon i fara. Enda sättet att skydda henne är att lösa mysteriet och sätta dit mördaren.

Vilken sjuhelvetes dikeskörning det här var då! Asia Argento, som givetvis spelar Aura, kan ibland vara en helt ok skådespelare men här är hon allt annat än det. Eller också kanske jag hellre ska skylla på den idiotiska historien (innehållandes bland annat ett styck deus ex machina-barn), den fåniga dialogen, de orimliga slutsaterna och sammanträffandena, den obegripliga fokuseringen på ödlor och fjärilar eller varför inte Auras uppenbara faiblesse att göra allt som andas avkläddhet med öppen badrumsdörr?

Grejen är att stackars Asia knappast är ensam om att vara fångad i den här slow motion-seriekrocken. En Christopher Rydell spelar David och han är inte mer övertygande han, detsamma gäller Frederic Forrest som porträtterar det iögonenskärande villospåret (or is he?!) Dr. Judd. Piper Laurie (som Adriana Petrescu) är kanske det minst dåliga rollbesättningsvalet, men hon är å andra sidan ett val som jag hade respekterat mer om det det kommit före, och inte efter, hennes insats i Twin Peaks.

Nej, hade Trauma inte ståtat med sin regissörs namn i titeln hade jag som sagt aldrig kunnat ana att det var Profondo rosso/Tenebrae/Suspiria-mannen som står bakom den här katastrofen. Berättandet är valhänt och klumpigt. Argentos vana att visa upp sin dotter i mer eller mindre avklätt tillstånd blir knappast mer smaklig bara för att hon här råkar vara 18, och inte 16, år. Ambitionen att, förutom ett läskigt halshuggningsmysterium, också förmedla någon slags rudimentär ”förståelse” för sjukdomen anorexi blir aldrig mer än oerhört krystad. Dessutom fullkomligt missriktad eftersom Aura på något mirakulöst sätt tycks bli frisk i samma sekund som David kysser henne. I alla fall släpper Trauma vid den punkten hennes psykiska mående för att istället fullt ut koncentrera sig på sin mordhistoria.

Eftersom vi som sagt numera lever i en tid där vi inte behöver förlita oss på folk som Davids mångkunnige kollega för information Wikipediar jag mig fram till att Trauma från början var betydligt mer fullmatad med Tom Savini-effekter. Men att Argento undan för undan plockade bort dem eftersom han, enligt Savini, hellre ville satsa på ”edge-of-the-seat suspense”. Huvudlöst dåligt omdöme där, Dario. Det enda som hindrar Trauma från ett totalt bottenbetyg är nämligen Savinis effekter.

star_half_full

Annonser

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Men en gång för länge sedan var Snowman en snäll liten pojke som hette Jimmy. Jimmys pappa arbetar på företaget OrganInc Farms med genetiskt utvecklade grisar vilka producerar mänskliga organ för transplantation. Förut jobbade även Jimmys mamma för OrganInc men numera går hon mest hemma och är ledsen. Ibland tar hon sig samman och försöker förklara hur sjukdomar fungerar eller dukar upp en fin lunch till sin son men det är tillfällen som snarare skrämmer Jimmy eftersom mamma är så olik sig då.

I skolan hette Jimmys enda kompis Glenn, en supersmart kille med huvud för siffror där Jimmy bara har huvud för ord (hej, CP Snows två kulturer!). Men när Snowman tänker tillbaka på sin och Glenns barndom och uppväxt har Glenn för länge sedan bytt namn till sitt internet-nick ”Crake”.

Jimmy och Crake växer alltså bägge upp i enorma företagsanläggningar, gated communities som innehåller både arbete och boende. Den bild vi får av deras värld är en som styrs helt och fullt av företag som OrganInc, HelthWyzer och RejoovenEsense, alla inriktade på att ge den del av mänskligheten som har råd med det en illusion av odödlighet. Ny hud som täcker rynkor likt ett uppiggande mögelangrepp, piller som ger dig nästan vilka egenskaper du än kan önska dig (inte minst sådana som kan kopplas till mänsklig sexualitet och attraktionskraft), odlade ersättningsorgan och till och med nya nervceller.

Margaret Atwood skapar med Oryx and Crake en före-och-efter-roman. I och med att läsarna kastas mellan Snowmans nutid och Jimmys dåtid är det lätt att förstå att någon slags kataklysm har ägt rum, frågan är bara hur det gick till och vilken roll Crake spelade i det hela.

Men utifrån det ska man inte begå misstaget att tro att Oryx and Crake bara är en enda lång transportsträcka fram till det oundvikliga slutet, för det är Atwood en allt för skicklig författare och världsbyggare. Tydligen finns det en rejäl vattendelare huruvida man vill kalla boken för ”science fiction” eller ”speculative fiction”. Författaren själv verkar vilja använda den spekulativa termen enligt argumentet att science fiction tydligare förlägger sin handling i en framtid eller värld som ännu inte kan tänkas eller föreställas. Då till skillnad från Atwood som inleder med ett citat från Jonathan Swift: ”my principal design was to inform you, and not to amuse you”. Hon menar alltså att science fiction inte i samma utsträckning handlar om att sätta ljus på nutida fenomen.

I det håller jag inte med henne. Däremot ställer romanen kanske inte särskilt många nya frågor (eller handlar det bara om att Atwoods värld är så pass sannolik att inget hon hittar på, vare sig det gäller genetik eller bisarra TV-program, känns överraskande längre?) och ger absolut inga nya svar (allt kommer att gå åt helvete). Men den konstruerar som sagt ett underhållande världsbygge där mycket hänger på Atwoods hand med språk och ord, kombinerat med god portion satiriskt bitsk humor.

Framställningen är fragmentarisk och pussellik, precis som Snowmans opålitliga hjärna. Författaren rekombinerar ord med samma fingerfärdighet som hennes genetiker skapar snats (en olycklig kombo av orm och råtta – gissa om några av dem lyckas smita?) eller rakunks (tvättbjörn och skunk blir det perfekt kramgoa husdjuret!). Hennes liknelser går heller inte av för hackor eller vad sägs om att beskriva ett offer för hemmoragiska sjukdomar som ”it was like watching pink sorbet on a barbecue”?

Det är förstås lätt att tänka tillbaka på The Handmaid’s Tale under läsningen av Oryx and Crake eftersom det är den enda andra bok av Atwood som jag har läst. I båda berättelserna hörs exempelvis ett vagt krigsmuller med okända fiender i bakgrunden. Sedda mot varandra varnar författaren för både religion (The Handmaid’s Tale) och vetenskap (Oryx and Crake), så man kan ju fråga sig vad som enligt hennes mening i så fall finns kvar att luta sig mot. Sunda förnuftet? Medkänsla och omsorg?

Alla sådana företeelser lyser i alla fall med sin frånvaro i Oryx och Crake. Bokens vetenskap och teknologi är arrogant eller möjligen bara pragmatisk och maximalt vinstdrivande (alla vill ju ha en billig kopp kaffe när det kommer till kritan– Happicuppa!). Här finns inget snack om moral eller ansvar, det handlar aldrig om upptäckande för upptäckandets egen skull och vi får aldrig höra om vetenskapen som räddare av miljön. Någon kontrollerande statsapparat märker vi heller inte av, världen består endast av producenter och konsumenter. Mänskligheten synes vara helt i klorna på företagen och det är nästan så man börjar undra om Atwood är lite av en Big Pharma/Big Food-anhängare.

Ska man lyfta sig ytterligare en nivå känns det inte helt orimligt att påstå att Oryx and Crake i slutänden är en roman om just mänsklighet. Dels i I Am Legend-bemärkelsen, alltså att Snowman inte bara kan vara den siste levande människan utan att vår art eventuellt också kommer att ersättas av Crakes artificiella humanoida skapelser. En perfekt ”människa”, fri från både biologiska och mentala tillkortakommanden, skapad inom hans ”Paradice”-projekt (som förstås inte har det minsta med slumpartade tärningskast att göra). Dels på det sätt som människan använder sig av teknologin innan apokalypsen är ett faktum och i det perspektivet är det ingen positiv spegel som Atwood håller upp.

Oryx and Crake är första delen i den så kallade MaddAddam-trilogin så nu är det bara att kasta sig över uppföljaren The Year of the Flood. Ska vi där få möta ytterligare ett klassiskt undergångsscenario?

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Det är med sorg i hjärtat som jag recenserar denna film. Mel Brooks som tidigare har skapat mästerverk av typen Det våras för Frankenstein torde här ha sjunkit så lågt som det bara går. Men så är ju inte heller Nielsen varken någon Marty Feldman eller Gene Wilder, något som står plågsamt klart. Dracula… är en förolämpning mot allt vad komedi heter, och då räknar jag till och med in Ett päron till farsa på semester i Europa. Det finns förvisso frön till en del roliga idéer, men det görs inte ens försök till att genomföra dem. Annars borde vampyrfilmer innehålla tillräckligt med stoff för att göra en riktigt bra komedi, då de bästa av filmerna faktiskt inte parodierar sig själva som ju fallet var med Robin Hood-filmerna i Robin Hood – Karlar i trikåer. Man får en känsla av att Brooks riktat in sig på vampyrgenren enbart därför att det ger tillfälle till att filma välutrustade unga damer med tunna nattkläder. Leslie Nielsen har definitivt börjat tappa geisten och inte ens Mel Brooks själv verkar ha speciellt kul.

Å ena sidan skulle man nästan kunna ta Dracula… som ett bevis för att det verkligen existerar vampyrer, Nielsen och övriga skådespelare agerar med inlevelsen hos levande döda. Å andra sidan är filmens existens ett än starkare bevis för att vampyrer inte existerar, för om de gjorde det borde de ha tagit livet av åtminstone Nielsen och Brooks när det blev klart att denna film skulle produceras för att behålla någon rest av vampyrvärdighet. Det skulle jag ha gjort.

Omdöme 2019:
Där ser man, gudars vad jag var besviken när det begav sig. Men då hade jag i och för sig inte trojkan SpaceballsLife StinksRobin Hood i lika färskt minne. Som det blev nu tyckte jag faktiskt inte att Dracula var SÅ dålig. Eller också hänger det på en större bekantskap med vampyrgenren i stort som ju inte sällan bygger på just konceptet ”välutrustade unga damer med tunna nattkläder”.

Men visst är Dracula i Mel Brooks version minst lika tam och beige som någonsin Robin Hood. En film ju som för övrigt meta-inleder med ett gäng bybor som vrålar ”Leave us alone, Mel Brooks!” och det är nästan att jag hade önskat att komikern lytt sitt eget råd och inte fortsatt att gräva sig allt djupare ned i sin egen filmiska grav. Pengamässigt är situationen ännu värre än Life Stinks – 30 mille ut och 10 mille tillbaka.

Och nej, Leslie Nielsen är ingen Marty Feldman men i likhet med Cary Elwes bevisar Peter MacNicol i rollen som Renfield att en duktig komiker kan lyfta halvdana material till oväntade höjder.

I fallet Robin Hood kunde jag hitta tre roliga moment, här har antalet minskat till två:

  1. Pålningsscenen av Lucy Westenra som om inte annat bevisar att orimligt överflöd ofta innehåller ett roligt, om än lättköpt, potential. Oavsett om det sedan gäller fisar eller blod.
  2. Det faktum att Dr. Seward ordinerar alla sina mentalpatienter lavemang, om inte annat för att ge dem ”a sense of accomplishment”.

Och därmed har det blivit dags att göra halt eftersom Dracula blev Mel Brooks sista film som regissör. På ett sätt ett trist slut för mannen som 1980, jämsides med Woody Allen, kallades för ”America’s two funniest filmmakers” och en av få människor i underhållningsvärlden som tagit hem storslamen: Oscar, Emmy, Tony och Grammy.

Å andra sidan har han fortsatt att jobba och totade exempelvis ihop den enormt framgångsrika musikalversionen av The Producers i början av 00-talet. Ett försök att omvandla Young Frankenstein på samma sätt några år senare gick tyvärr inte lika bra.

Brooks älskade hustru Anne Bancroft gick bort 2005 efter 40 års äktenskap men än lever han själv och kan därför bland annat glädjas över sonen Max zombie-framgångar.

För egen del är det bara att konstatera att sådana här nostalgityngda återseenden alltid har sina risker. Ibland fortsätter filmerna att stiga i aktning för varje år de fortfarande håller men lika gärna kan de har visat sig anta en gråstens egenskaper och sjunker därmed obönhörligt till botten i filmhavet. Den här gången var det lyckligtvis bara Spaceballs som råkade ut för den fadäsen även om själva tittandet såklart förlorade något av sin lyster när jag väl passerat To Be or Not to Be och visste vad jag hade att förvänta mig.

Fortfarande är alltså Mel Brooks en filmskapare som jag med värme kan rekommendera, särskilt om du aldrig testat någon av hans filmer. Om du väljer något från perioden 1974 till 1983 kan det nästan inte gå fel, så länge du ser till att undvika High Anxiety. Mycket nöje!

alt. titel: Det våras för slummen

Den hårdhjärtade affärsmannen och finansgeniet Goddard Bolt tvekar inte inför att vare sig hugga ned regnskog eller riva ålderdomshem om de skulle råka stå i vägen för hans företag. Kanske det inte ser så bra ut i tidningarna men gör man det lite i smyg och om natten får ju ingen veta något.

Nu har han fäst blicken på ett slumområde i Los Angeles, perfekt för att jämnas med marken och omstruktureras till ett futuristiskt stadslandskap med oklart syfte. Huvudsaken är att där finns tillräckligt många höga skyskrapor, vars modeller kan tjäna som penisatrapper. Men nu råkar det vara så att Bolts konkurrent, Vance Crasswell, äger halva området och ingen av magnaterna är beredd att lämna ifrån sig sitt stycke.

Crasswell lyckas dock shamea/shama/shame:a (hur faen stavar man denna svengelska monstrositet?!) Bolt till att gå med på ett vad. Om Bolt kan klara sig 30 dagar i slummen, utan pengar, mat eller husrum, vinner han konkurrentens halva av området.

Efter sex parodi-filmer på raken ville Mel Brooks tydligen testa att gå tillbaka till andra former av humor, mer påminnande om The Producers och The Twelve Chairs. I Life Stinks är det alltså kontrasten rik-fattig som ska utforskas, i samma anda som exempelvis 80-talsklassikerna Trading Places och Brewster’s Millions. I den ramen upplever jag att Brooks dessutom velat infoga en smått bitterljuv Chaplin-stämning från, säg, City Lights eller Modern Times.

Men ”bitterljuv” och ”Mel Brooks” är inte två koncept som med lätthet låter sig sammanfogas. Trots att Brooks vid pass 1991 ännu inte förlorat all sin lyskraft från 70-talets glada dagar talar biljettkassorna sitt tydliga språk: Life Stinks kostade 13 miljoner dollars men spelade in knappt en tredjedel av den summan.

Problemet med Life Stinks är inte att filmen är usel, för det är den inte. Det finns en hyfsat tydlig historia, ok rollprestationer (framförallt från Lesley Anne Warren och Howard Morris som spelar den hemlösa Molly, respektive Sailor (”’cause I was almost in the navy”)) och ett välvilligt budskap (ingen borde behöva vara hemlös och leva i slummen).

Kruxet är istället att tittaren får en produkt som inte gör särskilt mycket motstånd. Plockar man bort ett hysteriskt komeditempo, oavsett om det är bra eller pajjigt, måste det ersättas med något annat och i det har Mel Brooks misslyckats.

Hans affärsman reagerar bara på yttre stimuli och vi får aldrig någon känsla för hur han egentligen genomgår sin psykologiska förändring från arrogant och rik skitstövel till en man som känner tacksamhet gentemot en hemlös kvinna eller med självklarhet skänker sin näsduk till en man som nyss pinkat på honom. Inledningsvis skulle Bolt mycket väl ha kunnat leda Silent Movies Engulf & Devour (ni minns, de med toaklotterparollen ”Yea for the rich! Poverty sucks!”) men företagets ondskefullhet etableras allt för lite och revanschen, där slummens invånare kraschar det fina partyt i en klassisk Brooks-masscen, blir allt för tam.

Allt för få av filmens händelser eller konflikter tillåts alltså lämna några bestående intryck. Vi får se hur Cresswell (en underutnyttjad Jeffrey Tambor) konspirerar mot Bolt men det värsta som händer är att han lyckas stänga ett härbärge en regnig natt. En händelse som i sig får tragiska konsekvenser, men de två delarna kopplas aldrig ihop och förlorar därmed sin potentiella verkan. Inte heller mjölkar filmen tillräckligt mycket ur det faktum att Bolt, om han vill vinna vadet, inte får lämna området. Den hade exempelvis också kunnat driva betydligt hårdare med hur hjälplös Bolt är i den ovana miljön och hur van han är att bara betala för att får problem att försvinna.

Life Stinks blir i slutänden en blek mellanmjölksprodukt, vilket förstås är dödsstöten för en komedi. Paradoxalt nog tycker jag faktiskt att Silent Movie på ett bättre sätt lyckas måla bilden av ett samvetslöst företag, helt enkelt för att den gör det på ett roligare och mer skruvat sätt. Möjligen vinner mellanmjölksprodukten en smula i backspegelperspektivet enär Goddard Bolt är en affärsman som döper alla sina projekt efter sig själv, ikläder sig en uppenbar tupé och hävdar att han minsann vet hur det är att arbeta i sitt anletes svett (”My father left me 5 million. It’s nothing!”).

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Snart efter sin ankomst övertalas Thorndyke av Diesel och Montague att delta i en psykiatrisk konferens i San Francisco. Där stöter han på den undersköna Victoria Brisbane som frågar efter sin far som ska vara patient på institutet. Problemet är bara att den Arthur Brisbane som Thorndyke undersökte och som av allt att döma trodde att han var en cockerspaniel inte är det minsta lik fotot på sin far som Vicky kan visa upp.

Thorndyke, med benäget bistånd från Vicky, blir nu än mer övertygad om att det är något fuffens med institutet men innan han hinner göra något åt sina misstankar blir han både anklagad för ett mord han inte begått och jagad av en mördare med antingen stanniol på tänderna eller en oproportionerligt stor tandställning. Ska Thorndyke falla offer för samma öde som sin företrädare?

Vid pass 1977 borde Mel Brooks ha varit superhet i humorbranschen. Sedan 1968 hade han levererat oerhört populära komedier som The Producers, Blazing Saddles, Young Frankenstein och Silent Movie. Uppenbarligen blev även denna High Anxiety väl mottagen men jag måste ärligt säga att jag inte riktigt förstår varför. Efter att ha drivit med genrer som western, skräck och stumfilm (ok, stumfilm är ingen genre utan blir väl mer av ett uttrycksmedel för filmens humor) vände sig Brooks till ett betydligt smalare område: Hitchcock-filmer.

Kanske hade han tömt sig lite på kreativitet, för jämför man med de tidigare filmerna saknas både en vettig plot, rollfigurer som antingen är roliga eller sympatiska (helst både-och) och, på det hela taget, humorn. Jag undrar om en del av problemet kan vara att enbart Hitchcocks filmografi helt enkelt inte ger tillräckligt med material att skämta om (jämför exempelvis med Dead Men Don’t Wear Plaid som kastade sitt nät över hela noir-genren. Å andra sidan torde det argumentet motsägas av Young Frankenstein).

Det är svårt att undkomma känslan av att Brooks och hans team kommit på ett par tokroligheter utgående från exempelvis Psychos duschscen men sedan inte lagt sig vinn om att få själva historien att gå ihop: exakt vad det är som Montague och Nurse Diesel håller på med på institutet blir aldrig särskilt tydligt, inte heller vad de egentligen ska med Arthur Brisbane till.

Harvey Korman, vilken briljerar som den smart-klantige skurken Headley Lamarr i Blazing Saddles, får inte särskilt mycket att arbeta med som Dr. Montague, bortsett från en rätt trött och inte särskilt lustig BDSM-vinkel tillsammans med Nurse Diesel. Nurse Diesel spelas av Cloris Leachman som med en märkligt stel kroppshållning, strutbyst, vitsminkat ansikte och en påtaglig kvinnomusche förstås ska påminna om Rebeccas Mrs. Danvers. Eller varför inte hennes egen tolkning av Young Frankensteins Frau Blücher? Men inte heller hon blir någonsin vare sig särskilt skrämmande eller rolig, mest bara konstig.

Många av skämten är ägnade åt att bryta den fjärde väggen (vilket Brooks i och för sig inte varit främmande för i sina tidigare filmer) på ett sätt som (tillsammans med den tidigare Silent Movie) bör ha varit en inspirationskälla för filmerna från trojkan Zucker, Abrahams och Zucker (Kentucky Fried Movie kom 1977 och Airplane! 1980). När Thorndyke exempelvis anländer till LAX stöter han på en massa märkliga människor, det spelas allt mer dramatisk musik och han ser allt mer jagad och stressad ut. När han till slut lyckas ta sig utanför flygplatsens dörrar utbrister han: “What a dramatic airport!”

Men tyvärr är det allt för tunnsått med skämt för att ge High Anxiety luft under vingarna. Det finns ett par roliga scener: Harvey Korman får skrämma en stackars patient från vettet med Dracula-löständer och den oförlikneliga Madeline Kahn (som spelar Vicky Brisbane) får visa upp sin komiska talang i ett snuskigt telefonsamtal. För egen del har Brooks (som reserverat huvudrollen åt sig själv) inte hittat på något mer underhållande än att på San Francisco-konferensen prata om “peepee” och “woowoo” istället för penisar och vaginor samt bli förutsägbart nedskiten av ett gäng duvor.

alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior

Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.

Läs hela inlägget här »

Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front

På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser