You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Sex män trängs i den minimala tågkupén där en av dem presenterar sig som Dr. Schreck, expert på det metafysiska. Han förklarar hur det naturliga och övernaturliga är oundvikligt sammantvinnade och hur nära det mystiska och fasansfulla ligger det vardagliga. Är man uppmärksam kan även hans tarotlek (som han kallar sitt ”House of terror”) vara till hjälp om man vill få en skymt av sin egen framtid och öde. Men kommer någon av männen i kupén att undkomma de grymheter som Dr. Schrecks tarotkort visar upp för dem?

Amicus filmer förväxlas ibland med de från det äldre bolaget Hammer, vilket inte är så konstigt. Amicus använde sig gärna av Hammers bästa affisch-namn (i Dr. Terror’s House of Horrors möter vi exempelvis både Christopher Lee och Peter Cushing). Bakom kameran återser vi dessutom regissören Freddie Francis från bland annat gårdagens Nightmare. Sedan möter vi även här samma härligt mustiga färgsättning som vi blivit vana vid från Hammers gotiska produkter.

I fallet Dr. Terror’s… utspelas emellertid alla sex berättelserna i nutid eftersom de som sagt ska avslöja tågresenärernas respektive och presumtiva framtider. Arkitekten Jim Dawson möter en urgammal förbannelse när han reser till Skottland. Familjemannen Bill Rogers måste tampas med ett ovanligt envist ogräs i sin trädgård. Trumpetaren Biff Bailey förolämpar dumt nog voodoo-guden Damballah. Konstkritikern Franklin Marsh är lite väl förtjust i att sabla ned de konstnärer han möter. Sist, men inte minst, tvingas läkaren Bob Carroll inse sanningen om den vackra Nicolle, kvinnan han gift sig med.

Som vanligt när det gäller episodfilmer bjuds det på både toppar och dalar. Många av kortfilmerna avslutas, föga överraskande, med en ”överraskande” vändning. Anrättningen är på det hela taget ganska harmlös men långt ifrån charmlös. För ovanlighetens skull är själva ramberättelsen, alltså de scener som utspelas mellan de olika männen i tågkupén, det bästa i hela filmen.

Här är de nämligen inträngda i ett minimalt utrymme som ändå kan belysas på en mängd olika sätt beroende på vad tåget passerar för tillfället. För skådisar som Peter Cushing (Dr. Schreck), Christopher Lee (Franklin Marsh) och en ung Donald Sutherland (Bob Carroll) räcker det med minspel och blickar för att skapa en riktigt fin stämning. Sedan skadar det ju inte att Lees stele tvivlare utropar ”Nonsense!” och ”Charlatan!” eller fnyser över ”ridiculous parlour games” vid ungefär vartannat uttalande från Dr. Schreck. Vars olycksbådande närvaro i sin tur understryks av att han i omgångar belyses med överdrivet färgade lampor i absinth-grönt, aubergine-purpur eller isande kobolt.

Historiemässigt firar manusförfattaren (och producenten) Subotsky inga större triumfer. Förutom möjligen i Donald Sutherlands segment, vilket dessutom innehåller en alldeles förtjusande gummifladdermus med lysande ögon. Trädgårdsberättelsen känns som en ganska skamlös och förenklad plagiering av The Day of the Triffids (”A plant like that could take over the world!”) medan Christopher Lees historia blir en rätt trevlig variant på Poes ”The Tell-Tale Heart” (även om den gode Lee, med sitt stränga utseende, har svårt att förmedla känslan ”livrädd”). Svagast i gänget är Biff Baileys haitiska äventyr men segmentet räddas samtidigt av att tusenkonstnären Roy Castle fixar en hyfsad comic relief, särskilt när han påpekar för voodoo-översteprästen att urgammalt ceremonitrummande knappast kan omfattas av nutida copyrightlagar.

På det hela taget måste jag förklara mig mer än nöjd med denna Amicus första episodfilm. Inte särskilt ryslig på någon fläck men vad gör det när Dr. Schreck bjuder på så charmig underhållning i så många andra avseenden?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

NightmareHmm, jag tror banne mig att det snart börjar vara dags att döpa om årets Halloween-tema till Gaslighting istället för Brittisk skräck…

Den 17-åriga Janet skickas hem till godset Hightowers från Hatcher’s School for Young Ladies eftersom hon natt efter natt vaknar skrikande från hemska mardrömmar. Genom hushållerskan Mrs. Gibbs får både vi i publiken och den medföljande läraren Mary Lewis veta bakgrunden till Janets fragila mentala hälsa: på sin 11-årsdag hittade flickan sin far liggande nedhuggen bredvid födelsedagstårtan och det var modern som höll i kniven.

Janets mamma är nu inspärrad på hospital och Janet själv är dödligt rädd för att hon ska ha ärvt sin mammas sinnessjukdom. Faktum är att både vi och Mrs. Gibbs kan förenas i farhågorna över att Janet gör sig själv sjuk genom att oroa sig så mycket över att inom kort tvingas dela moderns cell med gallerfönster. Kan det därmed också vara så att hon inbillar sig den vitklädda gestalten som skrider omkring i Hightowers korridorer? En gestalt som Janet lite nu och då också återfinner med en enorm förskärare stickades ut ur bröstet?

Den ende Janet törs lita på är förmyndaren Henry Baxter och han försöker i det längsta tillmötesgå hennes önskningar om att inte skickas till läkare eller sjukhus och absolut inte prata med en psykiatriker. Men byns lokale läkare förmanar Henry: ”Don’t wait to see if things sort themselves out. They won’t, you know”. Ett par varningens ord som både Janet och Henry borde ha tagit lite större hänsyn till.

Förtexterna till denna svart-vita Hammerrulle bjuder på idel välbekanta namn. Jimmy Sangster har producerat och skrivit manus medan Freddie Francis (som dessförinnan varit fotograf på bland annat The Innocents) intagit regissörsstolen. På skådissidan är det däremot mer anonymt, jag känner inte igen vare sig amerikanen Paul Knight som spelar Henry Baxter, Moira Redmond i egenskap av den inhyrda sköterskan Grace Maddox eller Jennie Linden i rollen som Janet. Iklädd ett par glasögon med 60-talsbågar skulle Knight dock vid en snabb titt kunna misstas för Colin Firth.

Linden är den som har det svårast i sammanhanget eftersom hon här var 25 men skulle föreställa 17. En relativt barnslig 17-åring dessutom. Det finns en slags skolflicksförälskelse-vajb från hennes sida gentemot förmyndaren som blir lite märklig eftersom den inte adresseras på något ordentligt sätt.

I likhet med andra filmer på samma tema bygger Nightmare mycket på (1) långa korridorer som är belysta på ett sådant sätt att de ska kasta maximalt med skuggor överallt, (2) undflyende gestalter, (3) verkliga eller inbillade röster samt (4) patenterat Galna kvinnor en masse. De senare ska gärna filmas underifrån samtidigt som de hugger maniskt med högerarmen i ett verkligt eller inbillat offer. Allt givetvis med ett förvridet grin på läpparna.

As far as gaslighting-historier goes är Nightmare varken bäst eller sämst i klassen. Det är en helt ok thriller som kanske tar lite väl lång tid på sig i uppbyggnadsfasen men som ändå lyckas driva sin berättelse framåt med god kontroll.

star_full 2star_full 2star_half_full

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Å ena sidan är den ett professionellt verktyg, både i rollen som kameraman på en filmstudio och som pin-up-fotograf. Å andra sidan utgör kameran, eller snarare de bilder som den producerar, en obönhörlig lockelse. Marks högsta önskan här i livet , egentligen hans enda tydliga drivkraft, är att fånga ett enda ögonblick av oförfalskad, mänsklig rädsla.

Jag får en känsla av att Mark borde ha kunnat relatera till den tidiga behaviorismens tvetydiga poster boy – Lille Albert. Pojken plockades vid nio månaders ålder upp av psykologerna John B. Watson och Rosalie Rayner, vars syfte var att undersöka om, och i så fall hur, man kunde framkalla stark fobi hos ett i övrigt normalt barn. Experimentet lyckades över förväntan – snart var lille Albert livrädd för den vita råttan som han innan dess gillat att leka med.

Tidigt i Peeping Tom får både Helen och publiken nämligen veta att Marks biolog-farsa gjorde en vana av att filma sin son i de mest obekväma av situationer, särskilt när grabben tjuvkikade på kyssande par eller vaknade mitt i natten av en mardröm. Drömde han inga mardrömmar var pappa inte främmande för att exempelvis dumpa en ödla i Marks säng. Allt i den biologiska forskningens namn. Inte så konstigt att Mark växt upp till att bli storslaget och skoptofilt nervvrak (”I never knew a moment’s privacy”).

Min kopia av Peeping Tom innehåller en kort introduktion av Martin Scorsese, där han kallar filmen en ”terrifying experience”. Det är ju också en film som man ganska snabbt hör talas om ifall man är det minsta intresserad av skräckgenren. Jag hade dock mina aningar om att Peeping Tom inte var en ”vanlig” skräckfilm och de blev tyvärr besannade.

Själv skulle jag kalla filmen för ett psykologiskt drama där det förvisso ligger en viss spänning i huruvida Mark ska kunna hålla sig ifrån Helen eller inte. Det finns annat som också talar till dess fördel, eller som i alla fall får mig att förstå varför så många pratar om den. Musiken, komponerad av en viss Brian Easdale, är pianobetonad, påträngande, modern och hysterisk. Det sätter utan tvekan sin prägel på filmen, men den var ett element som jag för min del gärna hade kunnat hoppa över.

Peeping Tom är, förstås, en oerhört visuellt medveten film vad gäller sådant som färger, belysning, utsnitt och vinklar. Inte för inte blir ju även den kamera som filmar hela alltet, och i slutänden vi i publiken, medskyldiga till det tjuvtittande som Mark ägnar sig åt. När det gäller kameror, blick och iakttagande finns det tillräckligt med lager för att underhålla filmvetarstudenter för ytterligare decennier framöver.

Och här kan jag tycka att Peeping Tom, med manusförfattaren Leo Marks i spetsen, lyckas komma åt en tankeväckande åder i skräckgruvan – obehaget i att vara iakttagen. En annan människas blick kan snabbt förvandlas till något som invaderar den privata sfären och Mark gör detta ännu tydligare genom att också bevara invasionen för eftervärlden med hjälp av sin kamera. Jag är naturligtvis inte den första som gör den kopplingen, men släktskapet mellan Peeping Tom och den gryende giallogenren synes vara starkt. Även där är ju ofta Blicken och Seendet betydelsefullt på flera sätt. Eftersom en hel del av filmens scener utspelas i en filmstudio får den mig att särskilt tänka på Michele Soavis slasherinnovativa Deliria.

Detta blir alltså den sortens film där jag får lust att sätta fingret på hakan och mumla ”intressaaaant…”. Den kan säkert vinna på omtittar. Det var lite kul att få en inblick i den brittiska pin-up-fotobusinessen där ”views”, alltså bilderna, säljs med omslag som i närmast uppseendeväckande tydlig skrift anger ”Educational books” (affärsinnehavaren förbindligt till kunden: ”Shall I put you on our mailing list, sir?” Kunden fullkomligt förfärad: ”Oh, no!”).

Men i nuläget vete tusan om jag skulle kalla den för ”bra”. Jag blir exempelvis inte klok på varför man har besatt huvudrollen med Karlheinz ”Carl” Boehm eftersom han lite nu och då faller tillbaka på en vagt tysk accent som enbart blir förvirrande. Hans magnifika överspel som Galen© (darrig, blek, kallsvettig, stammande, tvetydigt kramande sin kamera) gör mig inte rädd, inte ens obehaglig till mods. I mina ögon blir det tyvärr mest tramsigt. Jag fattar inte heller varför Anna Massey i rollen som Helen lite nu och då beter sig som om hon vore 14, när det tydligt uttalas att hon ska vara 21 och jobba som bibliotekarie.

En begriplig klassiker men en obegriplig skräckfilm.

star_full 2star_full 2star_half_full

Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.

Här läser han om grevinnan R* som från den kände alkemisten St. Germain fick kännedom om kortens hemlighet. Tack vare den kunde hon spela till sig tillräckligt med pengar för att ersätta det som hennes hemlige älskare stal från henne innan hennes make förstod vad som pågått. Men till vilket pris?

Den detaljen är nu Suvorin inte särdeles intresserad av. Däremot tror han sig veta att grevinnan R* inte är någon mindre än den åldriga grevinnan Ranevskaja, välkänd i St. Petersburgs bättre sociala kretsar. För att komma åt hemligheten börjar han uppvakta Ranevskajas skyddsling, den unga och oskyldiga Lizavetta Ivanova i syfte att bedra henne på samma sätt som grevinnan en gång blev bedragen.

Nej, men se där! Ännu en gång har vi äran att stifta bekantskap med Thorold Dickinson från Gaslight. The Queen of Spades bygger på en novell från ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin (”Pikovaya dama”) vilken upprepade gånger blivit både opera och film. Plus en Styx-låt…

Och ännu en gång får jag möjlighet att imponeras av Dickinson, men av lite andra anledningar. Jag upplever inte berättandet i The Queen… som riktigt lika ekonomiskt och effektivt som i den tidigare filmen. Å andra sidan passar The Queens… övernaturliga teman bra ihop med en svulstigare stil, vilket också gäller för både miljön och tidsperioden som den ska utspelas i. I en tid när allt fler började gå över till neorealism tittade Dickinson bakåt, mot såväl romantik och gotik som tysk expressionism.

Samtida kritiker slog ned på stämningen av ”slavonic gloom” men jag tycker det funkar riktigt bra. Fotografen Bernard Knowles från den tidigare filmen är utbytt mot Otto Heller, men fortfarande har vi det oerhört eleganta samspelet mellan och utnyttjandet av ljus och skugga. Dessutom antydningar om de övernaturliga stråken genom både snygga och relativt minimala grepp.

Jag blir förvånad när jag läser att inspelningen fick hålla till i en ganska liten studio (där man dessutom fick göra upprepade pauser för att inte få med ljudet av rastvisslan från fling-fabriken som låg alldeles intill) och att den filmovane scenografen byggde kulisser som var uppåt väggarna rent storleksmässigt. I mina ögon ser det hela nämligen oerhört påkostat ut med såväl hästdragna vagnar, som överdådiga balsalar och snötäckta gator.

Grunden i berättelsen påminner till viss del om en annan ryss, nämligen Dostojevskijs Brott och straff. Det vill säga att vi i Suvorin har en girig och hänsynslös man som påstår sig stå över, eller inte bry sig om, metafysiska frågor om godhet och ondska. Först är han besatt av sin låga sociala status och sedan av de dåd han begår för att kunna klänga sig uppåt i hierarkin.

Och vem är väl bättre på att spela både olycksbådande hotfull och intensivt stirrande galning än Anton Walbrook som ju Dickinson använde sig av redan i Gaslight? Nog för att Walbrooks skräck inför den döda grevinnans stirrande ögon blir något överdriven, men i det romantiskt gotiska sammanhanget funkar det riktigt bra.

Så Suvorin tjänar syftet att visa hur omättlig girighet leder till dåligheter. Emellertid blir jag inte riktigt klar över vad Dickinson försöker ställa honom emot i just detta avseende. Hans naturliga antagonist, den redlige prins Andrei (spelad av Ronald Howard, son till Leslie), tillhör å sin sida en aristokrati som slösar sina pengar på triviala hasardspel och kallsinnigt motar bort St. Petersburgs usla tiggare från de glatt upplysta operadörrarna.

Så i det rent ekonomiska eller samhälleliga avseendet skulle jag nog vilja hävda att Andrei är nästan lika klandervärd som Suvorin (som i och för sig också får både avvisa och trampa på gatans tiggare). Men när det gäller hjärtats affärer är Andrei förstås Lizavetta Ivanovas (spelad av Yvonne Mitchell) givne kavaljer vilken dessutom försöker varna henne för Suvorin. En varning hon förstås inte bryr sig om innan det är för sent.

The Queen… är inte lika spännande som Gaslight men har däremot en ryslig stämning som talar till sin fördel. Det känns inte riktigt rättvist att den är så pass okänd i förhållande till sitt nio år äldre syskon.

Bolaget Hammer Productions konkade första gången 1937 men återupplivades knappt to år senare när nyckelpersoner som Anthony Hinds kunde återvända från sin krigstjänstgöring. Hammer körde igång med att producera billighetsfilmer som skulle gå snabbt att göra och som kunde fylla tomrummen mellan mer påkostade filmer i biorepertoaren.

För att hålla kostnaderna nere köpte bolaget upp radiomanus från BBC och filmade i stora hus istället för att utrusta dyrbara studios. Ett sådant radiomanus var ”Appointment with Fear” och ett sådant hus var det ståtliga Oakley Court.

Mot den bakgrunden känns det betydligt mindre konstigt att The Man in Black introduceras av en man som kallar sig ”The Story-Teller” och som informerar tittarna om att vi nu ska få ta del av en historia full av ”jealousy, intrigue and…murder!” För att vara på den riktigt säkra sidan presenterar historieberättaren även dramats huvudsakliga rollfigurer och där får vi en kanske första antydan om hur lite Hammer brytt sig om att anpassa det före detta radiomanuset till sitt nya medium. Det är i och för sig en introduktion som också känns igen från 30-talsfilmen The Murder of Maria Marten med Tod Slaughter.

Alltnog, Henry Clavering är en man vida känd för sina kunskaper i de mystiska yogi-konsterna och den här kvällen ska han utföra konststycket som kallas ”physical catalepsy”. Hans kropp kommer att i allt väsentligt att vara död men hans sinne kommer att fortsätta vara levande. För att vara säker på att allt går rätt till förklarar Henry för sin fru Bertha och hennes synnerligen otrevliga dotter Janice att det måste vara alldeles knäpptyst medan han utför sitt kraftprov. Minsta ljud som stör hans koncentration kan döda honom på riktigt.

Och si, katastrofen inträffar! En tavla faller ned från väggen och strax därefter faller Henry ned från sin länstol på golvet – död. När det är dags att läsa upp testamentet har Henrys biologiska dotter Joan anlänt (Bertha var alltså fru numero due) och det visar sig att hon får ärva allt (utom de futtiga 5 000 pund som Bertha kan lägga vantarna på). Det kommer knappast som någon överraskning att det ondsinta mor och dotter-paret omedelbart börjar konspirera för att, à la Gaslight, driva Joan till vansinne och därmed själva kunna ta över det det ståtliga Oakfield Tower (aka Oakley Court).

Nej, det här var ju inte så värst bra… Hitchcock gjorde sig ju mer eller mindre en hel karriär på filmmanus som gick ut på att vi i publiken visste något som filmens rollfigurer inte gjorde för att skapa andlös spänning. Men Bertha och Janices övertydliga konspirerande mot stackars oskyldiga Joan är enbart tråkigt. Det roligaste med den vinkeln är hur de bägge kvinnorna ständigt får blossa på cigaretter för att understryka hur cyniska och kallhamrade de är.

Driva-någon-till-vansinne-gaslighting-plotten funkade ju helt ok i She-Wolf of London men där höll manuset ändå en smula på ”mysteriet” och Hazel Penwarden som spelar Joan är knappast någon June Lockhart. Då var det roligare att se Anthony Forwood som spelar Janices dandyaktige fästman Victor Harrington, vilken till och med får bränna av ett par guldiga oneliners (”She’ll cut your throat for sixpence. I wouldn’t do it for under half a crown”). Och trots att hon hela tiden i detalj får förklara exakt vad hon tänker göra och varför, har Betty Ann Davies tillräckligt med tryck i sin hänsynslösa Bertha för att även den rollen ska bli ganska cool.

Förvisso lägger The Man in Black fram en vändning i historien när det är en kvart kvar av filmen, men det är tyvärr too little, too late för att rädda helhetsintrycket. Filmad radio visar sig vara ännu svårare att bemästra än filmad teater.

alt. titel: Varulven i London, The Curse of the Allenbys

Vafalls?! ÄNNU mer fusk i temat?! Men kunde jag göra annat, när min DVD för Werewolf of London överraskade med en andra London-vaulvs-film? Ni ser, jag är ju helt bakbunden av ödet…

Phyllis Allenby är så sprudlande lycklig med sin fästman, advokaten Barry Lanfield. Inom kort ska de gifta sig och Phyllis ska flytta hem till Barry. Två som inte är riktigt lika sprudlande är Phyllis faster Martha och kusin Carol, vars husarrangemang minst sagt hänger i luften om nu Phyllis ska flytta från Allenby Mansion.

Men det kanske löser sig med den där flytten ändå? Phyllis början nämligen bli mer och mer orolig för familjeförbannelsen som sägs hemsöka Allenby-släkten. Inte blir det bättre av att hon vaknar om morgnarna med leriga tofflor samtidigt som en oidentifierad mördare smyger omkring i Londons parker och lemlästar både barn och vuxna.

Med tanke på att She-Wolf of London ligger på en speltid på blott en timme vet jag inte om den egentligen kvalificerar som en ”lång”film men det gör faktiskt inte så mycket. Bortsett från titeln finns det inget som knyter den till föregångaren Werewolf of London. Inte heller är detta en uppföljare av The Wolf Man.

Istället utspelas historien vid sekelskiftet 18-1900 och man har alltså valt att hänga upp den på kombinationen familjeförbannelse och Gaslight. Med tanke på den korta speltiden känns tempot ibland nära nog andfått och det kräver en hel del uttalad exposition men jag gillar trots det dess ekonomiska berättande.

Här ligger inte tyngdpunkten på någon varulvsmytologi med månfaser eller silver (även om det finns lite halvhjärtade försök till någon slags reinkarnationstanke) och absolut inte på Werewolf of Londons humoristiska element. Istället serveras vi en tajt och, från gång till annan, riktigt spännande smyg-historia. Det smygs nämligen en jäkla massa här. I parken (där överfallen sker) skrider en slöjförsedd kvinna runt och hon förföljs snart av Barry som bestämt sig för att lösa gåtan med varför hans fästmö inte längre vill veta av honom. Dessutom har vi den olycksaliga polisinspektören Latham som är en av de första att sätta tilltro till varulvsryktena som tidningarna raskt satt igång med att sprida.

Detta är alltså mer av en thriller eller deckare än en skräckfilm, men inte mig emot. På ett sätt blir insatserna ändå högre jämfört med föregångarna eftersom ett av varulvens första offer faktiskt sägs vara ett barn. Genreskiftet understryks dessutom av att det bärande temat inte är kärlek (som i fallet Werewolf of London där en av Dr. Glendons största fasor är att han ska slita sin älskade Lisa i stycken) utan snöd vinning. Det kommer inte på fråga att kusin Carol ska få gifta sig med den fattige konstnären Dwight och filmens motor blir huruvida Martha och Carol ska ställas på bar backe i och med Phyllis giftermål.

Den knappa historien har också mycken hjälp av sina skådespelare, främst då June Lockhart i rollen som Phyllis. Det förekommer förvisso lite för många scener där hon i profil ska berätta något för en annan person som sitter rakt fram men själva prestationen är det verkligen inget fel på. Inom ramen för filmens berättelse tycker jag hon känns både naturlig och trovärdig, vare sig nonchalant eller någon hysterika. Hon har dessutom en riktigt bra dynamik med Don Porter som spelar Barry. Deras relation är lättsam och känns faktiskt riktigt jämbördig. Någon som däremot inte är särskilt lättsam är den imposanta Sara Haden i rollen som fastern Martha Winthrop men det är ju helt ok eftersom hon ska vara en hårdfjällad Mrs Danvers-typ, vilken dessutom inte drar sig för gaslighta sin niece.

Man behöver inte syna manuset särskilt noga i sömmarna innan det börjar falla sönder i det hafsverk av varjehanda nödlösningar det är. Men tack vare sina prestationer och tempo tyckte jag faktiskt bättre om honvarulvs-versionen jämfört med någon av sina hanliga föregångare. Inte minst för att vi bjuds på tre fina kvinnoroller som klarar sig alldeles utmärkt i ett stort hus utan en man, thank you very much!

alt. titel: Skuggor i natten

Under större delen av andra världskriget låg den brittiska filmindustrins fokus på filmer som skulle kunna stödja krigsinsatsen. Dokumentärer för att upplysa eller komedier för att skratta och glömma. Skräckgenren fick se sig förpassad till sparlågan. Men med ett krigsslut i sikte tog anrika Ealing Studios nya spadtag, eventuellt också uppmuntrade av att ha blivit uppköpta av affärsmannen J. Arthur Rank (The Rank Organisation) som ett led i dennes försök att samla den splittrade brittiska filmindustrin under ett och samma tak.

Arkitekten Walter Craig ska spendera en avslappnande helg på landet hos familjen Foley och deras gäster. Inte allt för avslappnande dock, Foley har bjudit in Craig för att denne ska börja se över en del renoveringar som kan behövas av det gamla huset. Men Craig tycks inte alls särskilt trakterad av jobberbjudandet – redan innan han kommit fram till huset har han stannat bilen och tittat misstänksamt på den till synes idylliska vyn.

Sedan blir det stadigt värre tills dess att mannen knappt hälsar eller svarar på tilltal när han blir introducerad för den lilla gruppen som sitter och dricker eftermiddagste i godan ro. Stammande förklarar han att han sett dem alla förut, känner igen dem, men bara från en återkommande mardröm han plågats av under sista tiden. Lyckligtvis finns hjälp på plats i form av Dr. van Straaten, en psykiatriker som med emfas avfärdar Craigs eventuella sanndrömmar som vidskepligt mumbojumbo.

Den gode läkarens psykologiska förklaringsmodeller får dock jobba hårt den här dagen när gästerna en efter en kan berätta egna historier om möten med det övernaturliga.

Dead of Night är inte historiens första episodfilm (portmanteau film eller anthology film) eller ens den första skräckfilm att använda ett sådant narrativ. Däremot har den ryktet av att vara filmen som gjorde greppet så pass populärt som det ändå fortfarande är inom skräckgenren. Till viss del hänger det säkert på att brittiska bolaget Amicus senare hakade på med en hel hög episodfilmer, varav vi återkommer till åtminstone en senare i temat.

I det här fallet får ramberättelsen, den om Craig och den berättande gruppen, ganska stort utrymme. Både för att sätta den rysliga stämningen (genom att Craig omedelbart blir rädd och orolig och babblar om mardrömmar) och genom att den utgör en historia i sig. Som vanligt när det gäller episodfilmer finns här både toppar och dalar. Berättelsernas fokus på spöken och hemsökelser är tyvärr inget som tilltalar mig generellt, även om jag uppfattar ämnet som både typiskt brittiskt och typiskt för en äldre generation skräckberättelser.

Eventuellt är det bland annat spökena som gör att Dead of Night rimligtvis bör tituleras rysare snarare än skräck, men så länge berättelserna är bra spelar ju det mindre roll. Tyvärr inleder Dead of Night ganska svagt med två berättelser som i det första fallet (”The Hearse Driver”) känns allt för stressad (men med en underbart charmig liten bussminiatyr) och i det andra (”The Christmas Party”) känns allt för traditionell (”upplösningen” blir inte alls samma överraskning för tittaren som för de deltagande).

Men sedan tar det sig. De två historierna som är skrivna av en John Baines (”The Haunted Mirror” och ”The Ventriloquist’s Dummy”), har mer sinistra drag och får var och en gott om eget utrymme eftersom de interfolieras med en tokrolig spökhistoria signerad H.G. Wells (”The Golfer’s Story”).

Obehaget från den sista historien (”The Ventriloquist’s Dummy”), dessutom berättad av ultraskeptikern Dr. van Straaten, bärs sedan vidare in i avslutningen av ramberättelsen som åtminstone tog mig helt på sängen. Inte för att jag inte sett den förut, men jag trodde inte att jag skulle få se den typen av upplösning i en så här pass gammal film (vadå, jag fördomsfull?) och den var faktiskt riktigt effektiv i sin ryslighetsfaktor.

Dead of Night visade sig vara en klassiker som i mina ögon verkligen gjort sig förtjänt av epitetet, främst vad gäller det övergripande berättartempot. Dessutom blir jag, i backspegeln, mer och och mer imponerad av filmens upplägg. En obehaglig stämning sätts omedelbart av Craigs oro, vilken förstås bara blir värre och värre allt eftersom till synes slumpartade händelser hela tiden befäster det han redan sett i sin mardröm. Att en historia, där ett spöke tar sig för att fullborda en annan mans bröllopsnatt, sedan möts med det chockerade (och extremt brittiska) utropet ”Decidedly improper!” gör det hela inte mindre underhållande.

Gaslightalt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square, Angel Street, A Strange Case of Murder

Paul och Bella Mallen står för första gången framför sitt nya hur vid Pimlico Square. Men ingen av dem ser särskilt glad ut över att ta sin gemensamma bostad i besittning. Paul har irriterad rynka i pannan och Bellas ögon har ett oroligt och ängsligt uttryck.

Lite senare smyger Bella omkring som en gäst i sitt eget hur tills dess att Paul surt beordrar henne att ringa efter husjungfrun Nancy för att tända gasljusen. Vad tror hon att de har tjänstefolk för, om inte för att utföra tjänster?! Nancy, en liten snärta vars fräcka beteende uppmuntras av Paul, frågar om herrskapet är redo för te. Bella börja stamma något om muffins innan Paul, nu ännu surare, tar över och förklarar för Nancy vad hennes matmor vill.

Nej, det är snart tydligt för oss åskådare att allt inte står rätt till i Mallenska hemmet. Paul har helt klart tappat tålamodet med sin frus oberäkneliga och glömska beteende medan Bella har nått en punkt där hon inte längre litar på sina egna sinnen. Om Paul säger att hon tappat något tror hon blint på hans ord (trots att hon egentligen vet att hon lade ifrån sig den borttappade saken för två sekunder sedan på skrivbordet). Men nu är ju skrivbordet tomt! Hur skulle det kunna gå till om det inte vore så att Bella bara inbillar sig allt?!

Tja, vi i publiken vet i alla fall ganska snart hur allt detta går till. Paul är en sällsynt ful fisk som inte bara försöker övertyga sin hustru om att hon är galen utan också flörtar öppet med Nancy. Allt för att se till att Bella inte har en enda allierad i hushållet.

Gaslight var från början en pjäs av Patrick Hamilton (då stavad Gas Light), en pjäs som blivit så klassisk att dess titel till och med letat sig in i den psykologiska terminologin. ”Gaslighting” har blivit ett begrepp för psykisk misshandel där förövaren, genom att förvanska eller förfalska information, försöker får offret att tvivla på sin egen psykiska hälsa.

I denna första filmatiserade form, regisserad av Thorold Dickinson, är berättandet rappt, effektivt och ekonomiskt på ett sätt som kanske inte lämnar mycket till övers för ren spänning men som jag ändå inte kan låta bli att gilla eftersom det blir så prosaiskt. Gaslight anno 1940 inleds nämligen med det gruvliga mordet på Alice Barlow (vars broderade duk informerar oss både om offrets namn samt vilket årtal vi befinner oss i – ekonomiskt!) och den ansiktslöse mördarens allt med desperata sökande efter – ja, vadå?

Efter det får vi se hur två män planterar ett träd i den lilla parken utanför huset och pratar om att det kommer att bli svårt att hyra ut. Klipp till samma träd men nu med en betydligt bastantare stam och vi förstår med en gång att det gått lång tid. Jämsides med dramat innanför husets fyra väggar mellan Bella, Paul och Nancy förekommer också den före detta detektiven Rough som kan fylla i eventuella luckor i historien.

Gaslight är i mångt och mycket ett kammarspel med fokus på spänningen mellan Paul och Bella men jag tycker mig också ana ett par andra teman. Bella längtansfulla beskrivningar av barndomens Devonshire står skarp kontrast till den giftiga Londondimman och den ännu giftigare atmosfären i hennes eget hem. Lika längtansfullt blir hennes ansikte vid åsynen av ett spädbarn i sin vagn, men det stannar också där. Hennes önskan om att bli mor är inget som hon tar upp med sin make, eftersom hon i den relationen är fullt upptagen med att försöka rädda sitt eget psyke.

Brittisk film är sällan främmande för att sätta pekfingret på klasspulsen och här bjuds vi på två scener i det perspektivet. Utanför den städade (och rejält inhägnade) lilla parken där välklädda överklassbarn leker under sina guvernanters vakande blickar rasar ett gäng redigt smutsiga rackarungar. Rough, som slagit sig i slang med Bella, föreslår att de ska köpa de stackarna några leksaker men kidsen flockas hellre utanför det intilliggande bageriets frestande skyltfönster. Trots att Rough, såsom före detta polis, borde vara välbekant med Londons gatuliv kan alltså inte ens han föreställa sig barn som är så hungriga att de väljer en bit bröd framför en docka.

I ett senare skede har Paul tagit steget in i mer eller mindre fullfjädrad otrohet och bjudit med sig Nancy på music hall-varité. Trots att husjungfrun på alla sätt och vis tydliggjort att hon är en enkel, möjligen till och med klandervärd, kvinna kan hon i Pauls sällskap (och i styrka av sin respektabla anställning) kosta på sig att knycka på nacken och fnysa ”Vulgar!” inför cancan-dansöserna på scenen.

Inget av detta är egentligen något som påverkar vad Paul försöker inbilla Bella, men det är små intilliggande stråk som gör hela anrättningen desto smakligare. Annars undrar jag om det inte skulle räcka med anspänningen inne i huset på Pimlico Square. Redan den första scenen inne i salongen, där Bella smyger runt på tå i sitt eget hem medan Paul göms i en länstol likt en lurande kobra, är enkel men…you guessed it…effektiv. En introduktion av distinkta dutch angles mot slutet injicerar på ett elegant sätt en sista osäkerhet.

Gaslight i denna brittiska version är kanske inte nagelbitande spännande men den kommer långt på fint hantverk, berättande och dynamiken mellan Anton Walbrooks Paul och Diana Wynyards Bella. Jag tror dessutom att den kommer att vinna vid eventuella omtittar.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Slut på fusket, dags att låta britterna greppa stafettpinnen på riktigt i årets tema. I mitt sökande efter den brittiska skräckfilmens rötter stötte jag på namnet Tod Slaughter, vilket låter taget, men är det lika lite som ”Max Schreck”. Född Norman Carter Slaughter och äldst i tolvhövdad barnaskara äntrade dagens huvudperson scenen i 20-årsåldern 1905 och stannade sedan kvar där resten av sitt liv.

Sweeny Todd.jpegUnder ett par framgångsrika år i mitten av 1920-talet styrde Slaughter Elephant and Castle-teatern i södra London. Sällskapet plockade upp klassiskt victorianska melodram där Slaughter (då i 40-årsåldern) ofta spelade den djärve hjälten. Tiotalet år senare var det fortfarande melodram som gällde men med ålderns rätt hade Slaughter nu hoppat över till att spela skurkroller. I de fallen var han särskilt populär som Sweeny Todd, den blodtörstige barberaren.

Men det fanns också ett annat hopp att göra – det från scenen till vita duken. Mot slutet av 20-talet hade parlamentet instiftat Cinematograph Films Act vilken stipulerade ekonomisk tilldelning under förutsättning att en filmproduktion kunde uppfylla vissa kriterier. Alla givetvis formulerade för att sysselsätta så många britter som möjligt. Lagen skapade förvisso en film-boom, men kanske främst i form av så kallade ”quota quickies”. Det vill säga filmer som knappast kom till på grund av konstnärlig innovation eller driv att berätta en historia, utan av snöd vinning.

Och vad passade väl bättre för lågbudgetmarknaden än rafflande drama och isande skurkskratt? Tillsammans med en skådis som spelat samma roll hundratals, till och med tusentals, gånger och antagligen kunde riva av den i sömnen?

Maria MartenFörst ut på min Tod Slaughter-lista blev alltså Maria Marten, or The Murder in the Red Barn från 1935. En film som verkligen inte hymlar med sitt teatrala ursprung eftersom den startar upp med en kavalkad och presentation av alla rollfigurerna på en liten scen. Sist ut är just Slaughter, i rollen som ”Squire Corder, Lord of the Manor…and a villain! Whose blood may be blue – but whose heart is black as night!” Uppställningen pekar därför också utan problem ut vem publiken ska heja på – självklart är det ”Carlos – Marias ragged gypsy lover!”

Just denna historia byggde på ett välkänt rättsfall från 1827-28 där den unga Maria Marten blev ihjälskjuten av sin älskare William Corder vilken i sin tur blev hängd för dådet. Nästa historia på filmlistan har dock en mer dubiös faktabakgrund men var, som nämnts tidigare, en av Slaughters paradroller på scen: Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street från 1936. Jag tänker att den moderna filmpubliken torde ha hyfsad koll på den gruvliga berättelsen om hur barberarkunder blev pajinnehåll i Mrs. Lovatts butik tack vare Tim Burtons filmatisering av Sondheim-musikalen från 2007.

Face at the window.jpegSist ut (alla goda ting är tre) blev The Face at the Window från 1939, en filmatisering av en pjäs från slutet av 1800-talet. Här introduceras publiken till ett panikslaget Paris via en ”crawl” som också vet att berätta att stadens nyliga mordvåg gärna skylls på en ”wolf man”. Filmen talar direkt till oss som ”unashamedly enjoy either a shudder or a laughter at the heights of villany”. Inte heller denna gång behöver vi som ska rysa eller skratta emellertid undra särskilt länge över vem som ska tillhandahålla dessa ”heights of villany”. Snart står Slaughter i en dörröppning iförd en svart mantel som en slags Dracula-figur. Även om han just den här gången råkar heta ”Chevalier Lucio del Gardo”.

Själva filmerna är i sig kanske inga större underhållningsupplevelser, med teatraliska utspel och en extremt skrapig ljudbild. Samtidigt kan jag inte blunda för att jag finner ett barnsligt nöje i just de teatraliska utspelen där skådisarna med uppspärrade ögon hastigt reser sig och med ett darrande, utsträckt pekfinger utropar ”You?!” när de konfronteras med skurken som avslöjat sin sanna natur. Eller varför inte repliker som ”I promised to make you a bride. Don’t be afraid, Maria. You shall be a bride…a bride of Death!”

Men historierna blir också intressanta på det sätt som filmerna väljer att framföra dem. Alla tre filmerna packeteras mycket tydligt som fiktiva berättelser – i Maria Marten hade vi som sagt teater-inledningen, i Sweeny Todd bjuds publiken på en ramhistoria där en samtida barberarkund blir trakterad med den fasanfulla berättelsen och The Face… hade som sagt sin introduktionstext.

Rent filmtekniskt uppskattar jag när kameran befinner sig i den mördade Maria Martens grav och därmed tittar upp på den hjärtlöse Corder som skyfflar jord av hjärtans lust. Och The Face… avslutar med en serie snabba klipp för att understryka den olidliga spänningen i huruvida mördaren ska bli avslöjad eller inte.

Filmerna har också en enhetlig syn på filmskurkeri – det får aldrig finnas någon tvekan om att skurken är just en man ”whose heart is black as night!” Möjligen kan jag undra över squire Corders motiv i början av Maria Marten men han visar snart sina rätta färger. En hänsynslös tärningsspelare som, trots sina löften till den oskyldiga Maria på hemmaplan, snart försöker täcka sina skulder med frieriet till en rik (och ful) London-arvtagerska. I rollerna som Sweeny Todd och Chevalier Lucio del Gardo går det däremot inte många scenminutrar när Slaughter INTE skrattar diaboliska moa-ha-ha-skratt och förbindligt gnuggar händerna över sina tilltag.

Till detta kommer ytterligare en stapelvara i brittisk film såvitt jag kan förstå – rollen som den komiska och inte sällan lätt efterblivna (eller i alla fall mindre vetande) underklassen. Gärna i form av drängar, betjänter eller husjungfrur.

På det hela taget var Tod Slaughter och hans filmer en ganska charmig bekantskap, inte minst som han i The Face… var påtagligt lik Michel Palins kardinal Ximénez (”Nobody expects the Spanish Inquisition!”). Av de tre var Maria Marten den minst underhållande även om den eldige Carlos lände det hela lite oväntad fräsighet. Sweeny Todd var rolig att ta del av eftersom det är en så pass välkänd historia och The Face… började närma sig att vara genuint bra. Särskilt som Slaughter i sista sekunden tvingas till en jäktad monolog för att publiken överhuvudtaget ska fatta kopplingen mellan honom och det skräckinjagande ansiktet som alla mordoffer skådar sekunderna innan någon sticker en dolk i dem.

Maria Marten, or The Murder in the Red Barn (1935)
star_full 2

Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street (1936)
star_full 2star_full 2

The Face at the Window (1939)
star_full 2star_full 2star_half_full

alt. titel: Dr. Yogami från London

Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.

***

Werewolf of LondonDen världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…

Nå, Dr. Glendon skulle naturligtvis inte vara den rationelle vetenskapsman han är om han inte högaktningsfullt struntade i sådana vidskepelser. Men precis när han hittat den eftertraktade blomman blir han anfallen av ett vilt djur. Det är emellertid ingen dödlig attack och innan vi vet ordet av är han tillbaka i London och experimenterar hejvilt med sin botaniska trofé (experiment som främst tycks gå ut på att han försöker få den att växa under artificiellt skapat månljus).

Han är så till den milda grad upptagen att hustrun Lisa knappt ser röken av sin bättre hälft. Är det då så konstigt att hon, istället för att sitta hemma och rulla tummarna, börjar umgås allt mer med barndomsvännen Paul som är på tillfälligt besök? Förutom Lisa uppskattar inte heller Dr. Glendon att bli störd av den mystiske Dr. Yogami som kommer med förtäckta antydningar om tidigare bekantskap i Tibet och de effekter som Mariphasa-blomman lär ha på varulvar.

I Universals monster-kronologi går det snabbt att konstatera att Werewolf of London låg klart före den mer berömda The Wolf Man med Lon Chaney Jr. Däremot låg den efter såväl Dracula som Frankenstein och jag inbillar mig att jag kan se arv från bägge dessa berättelser när det är dags för varulven att få sina femton minuter i rampljuset. Som redan konstaterats i tidigare Halloween-teman (främst 2011 och 2013) bygger varulvsfilmerna, till skillnad från just Dracula och Frankenstein, inte på någon tydlig litterär förlaga och det stod alltså manusförfattarna fritt att plocka in varjehanda element som skulle kunna funka.

(Det här med en förlaga är dock så pass intressant att det kan vara värt med en liten utvikning. 1933 publicerades nämligen The Werewolf of Paris av en man vid namn Guy Endore. Eftersom den blev en bästsäljare OCH Endore faktiskt jobbade för Universal Studios verkar det osannolikt att man kunde förbise dess existens när det var dags att göra dagens varulvsfilm. Det känns också rimligt att titeln Werewolf of London valdes för att likna något som publiken redan var välbekant med (det vill säga Paris-motsvarigheten). Trots det skrevs alltså en helt ny historia för denna film och det skulle dröja ända till Hammers The Curse of the Werewolf innan någon plockade upp Endores historia. Slut på utvikning.)

Nå, för att återkomma till influenserna från tidigare skräckberättelser i Werewolf of London. Jag tycker att huvudrollsinnehavaren Henry Hull har fått klart Dracula-liknande drag i sitt mörka hår med tydligt markerade vikar. Dr. Glendon ådrar sig också sin smitta (eller förbannelse eller vad man nu väljer att kalla det) i det farliga Utlandet. Vampyren och varulven påminner dessutom om varandra i så måtto att de är ljuskänsliga och nattjagande kreatur, vilka utövar ett enastående inflytande över vanliga vargar (yay, London Zoo!). Plus att de sägs ha en särskild dragning till att döda den de mest håller av.

Nu var inte just Robert Louis Stevensons dualitetsmonster Dr. Jekyll/Mr. Hyde en del av Universals laguppställning men visst känner vi igen den farliga splittringen av identiteter, där det kontrollerade Överjaget aldrig har en snöbolls chans i helvetet mot det drift-drivna Detet. Och trots att det inte finns någon som helst anledning för en botanist att pyssla med elektricitet skulle Dr. Glendons laboratorium lika gärna ha kunnat tillhöra Victor Frankenstein, fullt som det är av blixtrande apparater och rykande kolvar (plus en slags bildtelefon!).

Jag kan tänka mig åtminstone tre anledningar till att The Wolf Man i den historiska backspegeln blivit mer välkänd än Werewolf of London. Dels blev sminkören Jack Pierce denna gång tvungen att skala ned sin ursprungliga varulvsdesign med jakhår och hela baletten, vilket innebär att Dr. Glendons förvandling främst ger honom en kullrig panna och ett sjujäkla underbett. Dels lyckas inte dagens film skapa en varulvsmytologiskt sammanhang på samma sätt som sin efterföljare.

Dessutom har Werewolf of London valt att under stora delar av filmen gå den humoristiska vägen. Dels har vi Lisas prilliga faster Ettie som är begiven på fester, alkohol och insisterar på att kalla Werner Olands Dr. Yogami för Dr. Yokohama. Dels har vi tanterna Mrs Whack och Mrs Moncaster som, med tanke på att Glendon bara hyr ett rum av en av dem, får ett närmast märkligt stort utrymme. Det luriga är att bägge dessa humoristiska element faktiskt är ganska underhållande i sig men de stjäl så klart uppmärksamheten i allt för hög utsträckning från Dr. Glendonds vedermödor.

Werewolf of London rusar på i en jäkla fart och är faktiskt klart mer underhållande än sin efterträdare, The Wolf Man. Inte minst för att Henry Hull har ett betydligt bättre grepp om sin rollfigur än Lon Chaney Jr. Samtidigt tar historien lite väl många genvägar och har lite väl många utvikningar för att vara i närheten av någon toppbetyg.

star_full 2star_full 2star_half_full

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Guy Boothby, Dr. Nicola’s Vendetta
David Baldacci, Last Man Standing
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser