You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.

Den skurkaktige kaptenen Lincoln Sternn måste försvara sig mot en man besatt av Loc-Nars styrka. Under ett uppdrag blir piloterna i ett bombplan attackerade av sin egen besättning som de trodde var döda. En vacker journalist blir tillfångatagen av ett rymdskepp där hon får avnjuta lite robot-sex. Och så måste ”Taarna the Defender” komma till undsättning när ett gäng våldsamma män förvandlas till monster av en grön sörja som sprutar upp ur en vulkan. Allt till tonerna från klassiska band som Devo, Blue Öyster Cult, Nazareth, Journey och Grand Funk Railroad. Titellåten framförs av rockern Sammy Hagar.

En episodfilm, alltså. Till yttermera visso en animerad sådan med inspiration från SF- och fantasy-tidningen Heavy Metal som började ges ut i USA 1977. Den hade i sin tur sitt ursprung i den franska publikationen Métal hurlant som börjat ges ut tre år tidigare av bland andra Moebius (inom ramen för sammanslutningen som kallade sig Les Humanoïdes Associés).

Av de korta beskrivningarna ovan går det kanske att sluta sig till att tidningen Heavy Metal ofta innehöll ganska våldsamma historier. Förutom det går det inte att komma ifrån att en hel del av dess dragningskraft på läsarna sannolikt också låg i att de här våldsamma historierna innehöll en hel del sex. Företrädesvis mellan män (eller i alla fall manligt kodade varelser) och perfekt timglasformade kvinnor. Själv har jag inte läst tidningen men skulle kunna tänka mig att den ändå lyckades klämma in en del nyskapande fantastik mellan våldet och sexet.

Filmen Heavy Metal är emellertid en annan femma. Förvisso kan vi hitta välbekanta namn på såväl producent- (Ivan Reitman) som röstskådissidan (John Candy, Eugene Levy och Harold Ramis). I mina ögon är det dock helt uppenbart att den främst riktar sig till alla som är eller känner sig som sexuellt tafatta femtonåringar, vilka föredrar att fantisera om perfekt timglasformade kvinnor. Kvinnor vars inställning till tillvaron kan summeras med följande citat: ”I have no reward to give you, but if any part of me pleases your senses, I will give it to you willingly”. Ett faktum som sannolikt också förklarar dess kultstatus. Heavy Metal är en sådan där film vars rykte nästan överglänser the real deal. Själv skulle jag aldrig ha haft en aning om att den existerade om det inte varit för referenser från exempelvis Matt Stone och Trey Parker i South Park-avsnittet ”Major Boobage”.

Huruvida Luc Besson har sagt något om Heavy Metal i samband med The Fifth Element vet jag inte, men för min del känns det helt uppenbart att han plockat inspiration från segmentet ”Harry Canyon”. Harry är nämligen en cynisk taxichaffis som en dag råkar få in en kvinna på flykt i sin bil. Hans röriga bostad är bara en något större version av Korben Dallas och vad säger ni om att en av Heavy Metals mer prominenta influenser (vilken dessutom publicerades i Métal hurlant) heter Richard Corben? Vars uppfattning om kvinnors genomsnittliga bystmått dessutom tycks vara det som i första hand genomsyrar filmen. Bildgoogla om ni inte tror mig.

Men även om det är kul att äntligen se något som är så pass välrefererat som Heavy Metal är det ärligt talat en ohyggligt ojämn film med avsevärt fler dalar än toppar. Och då räknar jag inte ens in de mångahanda och storbystade kvinnor som ”willingly” ger sig till vilken man som än behagar dyka upp. Ramhistorien där Loc-Nar så att säga ska berätta sina egna historier blir i slutänden fullkomligt ologisk och då är den redan lövtunn till att börja med. Det enda segmentet som i mina ögon var riktigt bra var Dan O’Bannons ”B-17” om bombplanszombiesarna.

Det som talar för Heavy Metal är främst två saker: animeringen och soundtracket. Bägge ligger i och för sig på en slags charmig kultnivå än att vara bra ”på riktigt”, men jag köper det. Däremot saknar jag nog i allt för hög utsträckning kontakten med min egen sexuellt tafatta femtonåring för att uppskatta den mer än så. Så i det perspektivet skulle jag snarare rekommendera att (1) surfa in på twitterkontot ”70s Sci-Fi Art” och (2) lyssna på filmens soundtrack på Spotify.

Bonus: Love, Death & Robots (2019)
Känner man sig nu inte så sugen på storbystade, tecknade 80-tals bruttor kanske 10-talsdito skulle kunna funka bättre? Netflix släppte 2019 18 avsnitt av varierande längd av serien Love, Death & Robots, en slags ”re-imagining of David Fincher and Tim Miller’s long in-development reboot of the 1981 animated science fiction film Heavy Metal”.

För att vara en episod-serie utan någon som helst koppling mellan de olika avsnitten håller de allra flesta en överraskande ok manuskvalitet. Ibland är det förstås uppenbart att man inte riktigt vetat hur man skulle avsluta det hela men innehållsmässigt finns här också en riktigt härlig variation. Varulvar samsas med astronauter, sida vid sida med mentala monster, Dracula och hyperintelligent yoghurt. Stilen rör sig hej vilt mellan ytterligheter — från hyperrealistisk motion capture i ”Lucky 13” till collageliknande animering i ”Alternate Histories”. Det gör också tonen, Love… bjuder på allt från slapstick till drömmande melankoli.

Det som är synd är att Netflix verkar ha organiserat avsnitten efter deras IMDb-betyg vilket innebär att de undan för undan blir lite, lite sämre. Så varför inte vara smart och börja längst bak, med ”Zima Blue”, för att arbeta dig fram till en storslagen avslutning tillsammans med ”Three Robots”?

Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.

Sedan kan man förstås ha åsikter om slutresultatet av den sortens utbildning, inte minst för utbildarens del. Detsamma gäller belöningen för de som tar sin examen – en biljett till Vietnam där returresan är högst tveksam.

Hade jag nu på kort tid sett fyra av de kanske mest välkända Vietnam-filmerna var det väl lika bra att klämma den femte också: Stanley Kubricks Full Metal Jacket. En film som jag i likhet med Apocalypse Now inte varit särskilt sugen på att återbesöka eftersom jag minns den som ganska oengagerande.

Men återigen i likhet med Apocalypse Now blev detta en återtitt som i någon mån fick mig att se ljuset. Eller i alla fall gav mig en helt ny uppskattning för Full Metal Jacket som Vietnam-film betraktat. Det de allra flesta brukar ta upp, och som gör att Kubricks produktion avviker från många andra krigsskildringar överhuvudtaget, är förstås filmens första del på Parris Islands träningsläger och närvaron av Lee Emerys sergeant Hartman.

Majoriteten av Hartmans repliker är råbarkat förolämpningsguld och enligt legenden ska Emery själv ha kommit på hälften av dem, van som han var vid jobbet efter att själv ha deltagit i Vietnamkriget när det begav sig. Den strida strömmen av ”You are nothing but unorganized grab-asstic pieces of amphibian shit” och prisandet av Gud samt marinkåren i lika mått skapar en utsatt och personlighetsnedbrytande sörja som det inte går att kämpa sig upp ur. Där andra filmer porträtterar krigets dehumanisering visar Full Metal Jacket att den processen börjar tidigare än så, redan på hemmaplan. Trots att det bevisligen finns andra människor på basen synes mannarna helt isolerade med sin indoktrinerande plågoande.

Och indoktrineringen fortsätter på plats i Vietnam eftersom filmens huvudperson, Joker, är där i egenskap av korrespondent för militärtidningen Stars and Stripes. En tidningen som fokuserar på två sorters historier: ”the winning of hearts and minds”, det vill säga amerikanska soldater som ger bort tandborstar till vietnameser, samt ”winning the war”, vilket innebär stridsbeskrivningar som resulterar i fiendens otvetydiga förintande.

Överhuvudtaget bär orden stor betydelse i Kubricks film, vilket väl knappast är särskilt överraskande. Den krasse stridspitten Animal kommenterar att om han nu ska dö för ett ord skulle han hellre göra det för ”poontang” än ”freedom”. Och de amerikanska soldaterna gör sin inställning till vietnameser tydlig med uttrycket ”gooks” samt påpeka att ”gulingarna” minsann inte verkar särskilt tacksamma över att härbärgera helylleamerikaner i sitt hemland som strider för deras frihet från det kommunistiska oket.

Denna andra Vietnam-del i Full Metal Jacket påminner dock snarare om en andra världskrigs-film eftersom striderna och dödandet äger rum i ett stadslandskap och inte en ångande djungel. Den avskilda eller losskopplade känslan i den här delen kommer sig sannolikt dels av Kubricks stil som regissör, dels av det faktum att scenerna inte spelades in i Thailand utan vid ett nedlagt gasverk strax utanför London (kompletterat med tusentals plastväxter).

Till skillnad från Platoon, vilken målade upp en betydligt mer stereotyp krigsmardröm, lyckas Kubrick ge intryck av ett system vilket i lika delar utnyttjar människans lust att döda (om inte annat för att hämnas fallna kamrater) och hennes sexualdrift. Scenerna där tomögda och skyltdockslika vietnamesiska horor utan större problem “förför” soldaterna (så länge priset är det rätta) är inte så mycket snaskiga, som de är ihåliga och mekaniska. Det är svårt att tänka sig något mer avtändande än den nasala rösten som stönar ”Me so horny”. Det skulle i sådana fall vara Stars and Stripes-redaktören som beställer ”low angle”-bilder på Ann-Margaret som visar både ”fur and early morning dew”.

Full Metal Jacket känns inte på långa vägar lika tragisk som The Deer Hunter eller lika hypnotisk som Apocalypse Now. Men bland de nyare Vietnam-filmerna står den sig bra, särskilt i förhållande till den ett år äldre Platoon. Jag klagade ju på att den inte kändes ”på riktigt”, något Full Metal Jacket däremot lyckas med. Och att avsluta filmen med Mickey Mouse March är genialiskt på så många nivåer. Fortfarande upplever jag Kubrick som en oerhört kall regissör men nu kan jag i alla fall ta med Full Metal Jacket i gruppen av regissörens filmer som jag inte aktivt ogillar. Alltid något.

Jag fortsätter mitt utforskande av den svenska deckarscenen och nu var det dags för en trilogi. Hans-Olov Öberg har förlagt Djävulens tonsteg, Någon att lita på och Kungamördaren till 70-, 80- och 90-talens Västerås.

I centrum står polisen Benny Modigh och Elias Fagervik, blott en ung körgosse när Djävulens tonsteg utspelas 1978. Hans kompis Jimmy Magnusson mördas å det brutalaste i kyrkan under en helt vanlig körrepetition och dådet kommer att skaka både staden och Elias familj.

Någon att lita på hoppar fram till 1987 och läkarstuderande Elias är hemma i Västerås över sommaren för att extraknäcka på lasarettet. Här stöter han på den brutalt våldtagna Malin, vars skador är kusligt lika de som åsamkades hans egen flickvän Ingela för några år sedan. Benny Modigh måste i sin tur inte bara leta reda på Malins förövare utan dessutom någon som kastrerar till synes slumpartat utvalda män.

När vi hunnit till 1999 och Kungamördaren har Elias inte bara hunnit avsluta sina läkarstudier utan också KTH-plugg samt en kort sejour på Wall Street. Full fart alltså, till skillnad från Benny, vars karriär gått i stå en smula tack vare att Benny själv verkar ha tappat livslusten. Men när det åter dyker upp märkliga dödsfall som eventuellt kan kopplas till Elias vädrar polisen återigen morgonluft.

Jag har ett vagt minne av att ha läst Västerås-deckare tidigare men med benäget bistånd från Google kommer jag fram till att de nog var skrivna av Thomas Kanger istället. Anledningen till förvirringen är att jag hade för mig att jag tyckte rätt bra om den tidigare läsupplevelsen och det var inte riktigt fallet med Öbergs trilogi.

Visst är det kul att läsa tre böcker som hänger ihop så pass tajt som dessa tre. Särskilt den avslutande Kungamördaren får nästan hela sitt existensberättigande från de två tidigare byggstenarna eftersom beskrivningen av Elias sviktande mentala hälsa annars hade känts som något bisarr.

För Västeråsbor kan det säkert också finnas en vinst i detaljerade skildringar av olika bostadsområden med sina egna, distinkta klassmarkörer samt välbekanta skolor och utehak. Och i grund och botten gillar jag nog ändå Benny som bokperson, särskilt med tanke på hans polisyrke. Dels eftersom Öberg lånat honom en del av sitt eget livaktiga musikintresse och det alltså finns något utöver själva polisarbetet bär Benny att ägna sig åt. Dels eftersom han i detta arbete ibland jobbar en smula oortodoxt och snarare följer sin intuition (inte närmare förklarad än så av författaren) än till varje pris håller fast vid fyrkantigt utredningsarbete.

Men tyvärr dras trilogin också med ett antal avsevärda problem. Öberg är intresserad av finansvärlden, alltså får Elias spendera en del tid där. Öberg är musiker, alltså får Modigh också vara det. Öberg har sannolikt plöjt tusentals tidningsartiklar för att hitta lämpliga period-hänvisningar och han tänker inte låta en enda av dem gå till spillo.

På det hela taget förekommer det därmed alldeles för många förklaringar av både högt och lågt. Referenserna till de olika tidsmarkörerna är inte så mycket insmugna som inhamrade och bemålade med signalfärg i handlingen. I Någon att lita på tas exempelvis fenomenet bakmaskin (årets julklapp 1988) upp ett par gånger i dialogen, typ ”Vill ni ha nybakat bröd från bakmaskinen?” I Kungamördaren görs minst sagt ansträngda referenser till exempelvis premiären av The Phantom Menace och A*Teens Mamma Mia, typ ”Jag läste i tidningen att den nya Star Wars-filmen Phantom Menace precis haft premiär, men du jagar väl dina egna fantomer…”

Det här myckna förklarandet och refererandet hjälps knappast av det faktum att språket ibland blir så klumpigt att jag hickar till. I ett läge höjer exempelvis Benny ”affirmativt” på ögonbrynen. Men för all del, det är kanske inte det lättaste att försöka arbeta in en uppsjö popkulturreferenser på ett otvunget sätt.

Förutom det rent spåkliga har jag också vissa problem med huvudpersonen Elias Fagervik. Djävulens tonsteg försöker hålla läsaren på halster men det går ganska snabbt innan jag börjat misstänka vartåt det barkar. Och i det perspektivet kan jag tycka att Öberg inte tillför något nytt till greppet att berätta hela eller en stor del av en deckarhistoria ur den samvetslöse gärningsmannens perspektiv.

Djävulens tonsteg innehåller vissa spännings- och osäkerhetsmoment men förövrigt fanns inte mycket att hämta i Öbergs trilogi. Inte så uselt att det fanns anledning att helt avbryta boklyssnandet men heller inget som gav upphov till vare sig tankar eller underhållning.

Djävulens tonsteg (2011)

Någon att lita på (2013)

Kungamördaren (2015)

alt. titel: Apocalypse, Apokalypse nå!, Dommedag nu

Ska jag nu ändå se en mastodontfilm om Vietnamkriget kan jag väl lika gärna se en mega-mastodontfilm om Vietnamkriget? Alltså föll valet på den 3:20 långa Apocalypse Now Redux istället för det mesiga originalet Apocalypse Now om blott 2:20.

Den grundläggande historien är dock densamma filmerna emellan och dessutom förrädiskt enkel. Kapten Benjamin Willard får, tack vare sin erfarenhet av militär underrättelsetjänst, i uppdrag att leta upp överste Walter Kurtz och…avsluta hans kommendering. Kurtz har blivit mer eller mindre galen i djungeln och tagit på sig själv att utrota nordvietnamesiska styrkor, utan sanktion från den amerikanska militären. Det i sig är förstås inga problem, det är ju Viet-Cong man slåss mot. Men Kurtz metoder är så pass brutala, och dessutom kända, att militären inte längre offentligt kan ställa sig bakom dem med gott samvete. Mannen har dessutom skapat sig ett följe av trogna underhuggare som tillber vettvillingen som en gud och den sortens blinda lydnad är förstås allt för farlig för att släppa fri.

Apocalypse Now överraskar positivt. Jag mindes något relativt förvirrande och obegripligt men hade tydligen hunnit glömma bort den oförlikneliga känsla som Coppola faktiskt suggererar fram med sin okonventionella Vietnamskildring. Omedelbart sätts en stämning av mardrömslik (The Doors är alltid ett säkert kort i det sammanhanget) undergång (duh, kolla titeln…) och den släpper sedan inte taget på länge. Det går snabbt för mig att sugas in i Willards svettiga mara (under större delen av speltiden svettas han faktiskt så mycket att man skulle kunna lockas att tro att detta är en italiensk spagettiwestern) och det är ett gott betyg att jag inte lockas till skratt inför hans ensamma fyllefuldansande på hotellrummet.

Särskilt imponerad blir jag av Apocalypse Now när jag kan jämföra den med Oliver Stones Platoon. Trots att känslan i Coppolas skapelse är drömsk känns den ändå mer ”på riktigt” när det gäller krigshelvetet än den yngre filmen. Det oerhört välbekanta i kavalleriets helikopteranfall, till tonerna av Wagner, har inte på minsta sätt förminskat scenernas kraft och här får jag dessutom en krigsföring som känns i märgen.

Till det kommer ett svårefterhärmligt utseende med en mättat blodröd sol och bjärt färgade rökgranater som knappast förtar mardrömskänslan, för att uttrycka det milt. Miljöerna, i kombination den ödesmättade tonen, Kurtz gestalt som en undflyende vålnad samt den grötiga stämman som halvt om halvt sluddrar fram ”I watched a snail crawl along the edge of a straight razor”, skapar något som nästintill skulle kunna liknas vid en skräckfilm. Jag tänkte inte på det under titten men skulle inte bli det minsta förvånad om filmen utgjort en inspirationskälla för filmskapare som Ari Aster och Robert Eggers.

Filmens mardrömskänsla understöds dessutom av den totala surrealism som gömmer sig i den enkla historien. Det är svårt att inte både skratta och skrämmas av den surfbesatte Bill Kilgore (spelad av en fantastisk Robert Duvall) eller den bisarra Playmate-showen som snabbt urartar i totalt jävla kaos. Ett i och för sig mer eller mindre statiskt tillstånd när det gäller Apocalypse Now.

Coppola har givetvis velat säga något om krigets vansinne men på ett betydligt mer högtflygande plan än den ett år äldre The Deer Hunter. Apocalypse Now är ingen generationsskildring, utan ett försök att i slutänden kanske bli lika vanvettig som Walter Kurtz. När vi väl är framme hos honom hänger jag emellertid inte med längre. Eventuellt gapade jag över för mycket med Redux-versionen, men i princip samtidigt som Martin Sheens Willard anländer till Kurtz djungelhemvist tappar jag intresset. Jag vet att Marlon Brando fick mer eller mindre stående ovationer för sin rolltolkning men kan inte se storheten i vare sig honom eller hans monologer.

Såvitt jag kan läsa mig till bidrar denna Redux-version med två primära tillägg, dels en scen där Willard och hans kollegor i flodbåten stöter på de strandade Playboy-bunniesarna, dels en scen vid en fransk plantage. Den första tycker jag faktiskt var riktigt bra medan den andra sannolikt bidrog till att jag tappade geisten eftersom den både var ointressant och alldeles för lång. Beskrivningen av hur kvinnorna försöker prata om sina intressen eller hur de skulle vilja träffa någon som delar deras världsbild medan männen bara bryr sig om att de står framför samma Miss December som de runkat till tusentals gånger är däremot både rolig och (förstås) tragisk.

Baserat på tidigare tittningar har jag alltid hävdat att jag inte är särskilt förtjust i Apocalypse Now, så klassiker den är. Men nu fick jag tydligen chans att revidera det ställningstagandet. I likhet med Joseph Conrads förlaga Heart of Darkness vann även mr. Coppola på omtag. Alternativt ren nednötning.

Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.

Här finns bland andra Stor Ingmar Ingmarsson som likt generationer av ingmarsöner före honom bebor den burgna Ingmarsgården. Han efterträds av dottern Karin som tack vare sitt olyckliga äktenskap till fyllhunden Eljas ser sig tvungen att inhysa sin lillebror (gissa tre gånger vad han heter?!) hos skolmästare Storm. När Eljas väl trillat av pinn är Ingmar hemmastadd hos sin fosterfamilj och inte minst dragen till skolmästardottern Gertrud.

Men orosmolnen hopar sig över bygden. Till kyrkoherdens stora förtret har Storm byggt ett missionshus där folket samlas för att höra skolmästaren lägga ut texten om sådant han tycker att kyrkoherden inte förklarat tillräckligt väl där uppe i predikstolen. Storm har själv inte en tanke på att vara en ersättning för de vanliga kyrkopredikningarna, han ser sig enbart som ett underlättande komplement så att församlingen ska kunna komma ännu närmare Gud.

Skolmästare Storm har dock missbedömt efterfrågan på att få lägga ut texten om Guds ord. En söndag ställer sig den mildsinte Hök Matts Eriksson upp och frågar om inte han kan få dela med sig av sina predikningar när ”anden kom[mer] över mig”. Och därmed står väckelse-dörren vidöppen för den nye förkunnaren av Guds ord i trakten, Johan Hellgum, gift med Stark Ingmars dotter Anna Lisa. Snart har mannen, som också påstår sig kunna hela människor, samlat en liten skara omkring sig, vilka ämnar leva rättfärdigt och i enighet. Tyvärr innebär det att de tvingas bryta med de nära och kära som av olika anledningar inte har någon större lust att ansluta sig till ”Hellgumianerna”.

Nå, till slut kommer dock både boken och de svenska bönderna fram till det heliga landet. Lagerlöfs ambitiösa berättelse spänner som synes över både flera generationer och två olika kontinenter. Tyvärr har jag själv svårt att få ett tydligt sammanhang genom hela romanen. Det finns någon slags grundhistoria som vilar hos Ingmar Ingmarsson d.y. men Lagerlöf har plockat med så många andra personer och historier att jag från gång till annan sitter och funderar på ”varför berättar Selma det här”?

Tyvärr är det inte alltid jag får svar på den frågan. Ibland ska syftet bliva uppenbarat längre fram, det tydligaste exemplet i det fallet torde vara när läsaren hals över huvud blir inkastad i berättelsen om atlantångaren L’Univers undergång på väg från New York till Le Havre. Men ibland fattar jag verkligen inte om det finns någon poäng med den aktuella utvikningen eller om den bara ska addera lite lokalfärg eller underhållning.

Jerusalem är intressant i så måtto att romanen sällan utvecklas i den riktning som jag tror att den ska göra och jag tror att den säkert kan vinna på en eller ett par omläsningar. Från Kejsaren av Portugallien tycker jag mig känna igen en skarp penna när det gäller insikter i det mänskliga psyket och jag blir flera gånger överraskad över hur djupt Lagerlöf dyker i ämnen som självmord och psykisk ohälsa. Här tillkommer, föga förvånande förstås, ett starkt fokus på religiositet, gudstro och kärlek (utöver den mellan far och dotter). Trots att jag uppfattar författaren som djupt troende beskriver hon de olika inställningarna till Gud och kristendomen med en befriande neutralitet. Möjligen lägger hon en röst på hederligt arbete och (köttslig) kärlek mellan människor, snarare än religiöst svärmeri och abstrakt kärlek i anden, men det är verkligen inget fördömande utslag. Den lilla församlingen i Jerusalem må vara idealister men de försöker göra gott i en hård värld och är långt ifrån blåögda idioter.

Men av någon anledning måste jag ändå kämpa för att ta till mig det allra mesta som författaren vill berätta om. Kanske har jag svårt att komma överens med språket, som jag tycker är lite tråkigt? Men det har också något att göra med själva innehållet, för Lagerlöf är knappast mer gammalmodig än exempelvis Jane Austen, Jules Verne, Arthur Conan Doyle, H.G. Wells eller Charles Dickens som jag läser med betydligt större behållning.

Nej, jag börjar inse att Lagerlöf nog inte är författaren för mig. Jag kan se hennes styrkor och färdigheter, jag har bara inte vett nog att uppskatta dem.

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Det har gått ungefär ett halvår sedan de kataklysmiska händelserna i Jorden vaknar och det vore väl synd att säga att Krister, Beata, Gunhild och Jenny äntligen känner sig särskilt lugna, trygga eller harmoniska. Krister vill inte kännas vid sin kraft, att han skulle vara den första Channakk – väktaren – på 150 år. Han är mest rädd för att han oavsiktligen ska blåsa skallen av någon, Scanners-style. Beata har förstås inte alls gjort sig av med den farliga stenen på någon Ålandsfärja, den ligger istället och bidar sin tid i hennes garderob. Och Jenny försöker fly undan den fruktade Harta i Falun, väl medveten om att det egentligen är meningslöst.

Rent språkligt och tempomässigt tycker jag att Berget offrar varken är bättre eller sämre än sina två föregångare. Bäck har ett bra grepp kring både dialog och miljöbeskrivningar. Det är heller ingen större kvalitetsskillnad oavsett om berättelsen ska gå långsamt eller dra på mer fart. Däremot blir det tempomässigt väl mycket av långsamheten. Jag kan förstå att en författare vill dra ned på takten efter ett det crescendo som var slutet i Jorden vaknar. Samtidigt är risken stor att det då känns som om historien sackar av och börjar om på nytt, när jag som läsare egentligen var ganska färdig med den. Jag påminns om en av mina största invändningar mot Die Hard 3, vilken är upplagd precis så; flera påhakade slut som alla känns mer eller mindre krystade.

Men att Bäck tar väl god tid på sig för att ladda inför det absoluta slutet på trilogin är ändå inte ett lika stort problem som att kontinuiteten mellan del två och tre inte finns där. Nog för att det var ett tag sedan jag lyssnade på Jorden vaknar, men jag tror inte att det bara var därför jag hade svårt att se hur hotet i de två första böckerna fördes vidare till den tredje. Det kändes snarare som om författaren plötsligt introducerade en helt ny fiende som inte alls fick samma möjlighet att grundas som de tidigare. Att den sedan dessutom på något sätt eventuellt hängde ihop med fasan som våra huvudpersoner varit tvungna att slåss emot tidigare gjorde det hela ännu luddigare.

Tyvärr finns det också en risk att själva inläsningen påverkade Berget offrar negativt. Jag är inte helt säker, men tror att det den här gången var en annan uppläsare jämfört med de tidigare böckerna. En uppläsare som på det hela taget gjorde framställningen en smula platt, utan stuns.

Trilogin som helhet är stabil – Bäck är framförallt bra på antydningar, fullt ös-beskrivningar och äckeleffekter. Synd bara att det fanns så lite av alla tre delarna i just Berget offrar. Men av de svenska skräck- eller fantastikförfattare som jag nu hunnit testa tycker jag absolut att Madeleine Bäck ligger över medel. Själv skulle jag dock rekommendera presumtiva läsare att lägga krutet på de två första delarna och hoppa över den tredje om det inte var så att man fullkomligen förälskade sig i persongalleriet. För då finns förstås en poäng att få följa dem i ytterligare en del. Själv blev jag inte inte riktigt så betagen.

Vet ni vad som är en riktigt jävla dålig idé? Att pappa Richard introducerar flickvännen Grace för de traumatiserade syskonen Aidan och Mia, samtidigt som de helt uppenbart skyller mamma Lauras självmord på Graces blotta närvaro. Vet ni var som är en fullkomligt sinnesrubbad idé? Att Richard fått för sig att det väl skulle vara jättemysigt för hans Grace att spendera ett par dagar tillsammans med de fientligt inställda kidsen i den ödsligt belägna stugan som det tar sex timmar att köra till. Om vägarna inte snöat igen vill säga, vilket risken är ganska stor för så här i juletider. Det bör också tilläggas att Aidan och Mia besöker familjestugan för första gången sedan Lauras död.

Det enda Richard möjligen inte kan lastas för (sade jag förresten att han kör dit och därifrån och därmed lämnar stugans invånare billösa?) är att Graces mentala tillstånd inte är riktigt så stabilt som man skulle kunna önska. Särskilt inte i en situation som denna. Hon växte upp i en religiöst fanatisk sekt som, när hon var tolv, förvandlades till en självmordssekt. Vilket slutade i en hel hög med kroppar och en found footage-videofilmande tolvåring.

Nå, sväljer man det här upplägget serverar The Lodge för all del en ganska smaklig anrättning. Vilket förstås beror på att såväl Riley Keough som Jaeden Martell och Lia McHugh i rollerna som Grace, Aiden och Mia levererar fina och hyfsat trovärdiga prestationer. Manuset lyckas hela tiden hålla publiken på halster om det vi ser är skräckfilm som bygger på hemsökelser och spökerier, andra övernaturligheter, hallucinationer i en labil hjärna eller ett avancerat gaslighting-scenario i någondera riktningen. Den övertydliga hänvisningen till The Thing (man kan inte lita på någon) injicerar ett ganska fint stråk av klassisk skräck utan att för den skull egentligen avslöja vartåt det barkar.

Till det kommer en tryckande stämning som vi vid det här laget har börjat känna igen från särskilt Ari Aster, Robert Eggers och Jennifer Kent. Musiken från Danny Bensi och Saunder Jurriaans (who?! Se på fan, The Autopsy of Jane Doe…) är en blandning av lågfrekventa muller och skärande stråkar, kort sagt musik som gör en illa till mods. Stugan blir allt mörkare och mer klaustrofobisk, där det till slut bara finns en irrande ficklampsstråle som knappt klarar av att penetrera mörkret framför en. Samtidigt är omgivningarna gråvita och i princip ständigt pepprade av sådana där hårda små iskorn istället för mjuka och jullika snöflingor.

The Lodge jobbar också fint med hoppa till-effekter som egentligen inte är hoppa till-effekter. Snarare lägger den in chockerande scener som inte bygger på att rollfigurerna ska bli rädda, utan att vi i publiken ska bli det. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt, men effekterna i The Lodge känns av någon anledning inte lika ”fuskiga” som de tenderar att göra i mer generiska eller slarvigare produktioner.

Jag skulle kunna tänka mig att det går att anklaga The Lodge för att utnyttja föreställningen om att psykisk ohälsa när som helst kan slå över i mordiskt vanvett. Men den skulle i och för sig lika gärna kunna framföra budskapet att religiös fanatism aldrig är särskilt lyckat.

Det filmen lider av är sagda påminnelser från exempelvis Midsommar, Hereditary och The Witch. Eller lider och lider, det handlar främst om att det inte längre känns så enormt nyskapande med en tryckande stämning i kombination med en historia som hela tiden balanserar mellan att ”bara” vara en jäkligt obehaglig sådan om psykisk ohälsa och osunda familjerelationer eller eventuellt har något mer övernaturligt i botten. Plus att man snott dockskåpsvinkeln rakt av från Hereditary. Men eftersom den detaljen samtidigt bidrar till ambivalensen som gör att jag aldrig blir riktigt säker på vart det hela ska landa är jag beredd att fria hellre än fälla.

Men när österrikarna Veronika Franz och Severin Fiala äntligen sätter punkt sitter jag emellertid med upplevelsen att jag faktiskt tyckte bättre om ambivalensen än slutresultatet. The Lodge var en film där resan var betydligt bättre än det slutgiltiga målet. Men den där resan var som sagt inte så dum ändå.

Det var Stockholm filmdagar som bjöd på den psykologiska skräcken.

Äntligen! Efter omvägen kring Midsommar var jag så framme vid en av 2018 års mest uppmärksammade skräckfilmer: Ari Asters Hereditary. Var skulle omdömet landa? Briljant? Läskigaste filmen ever? Pretentiöst skräp som egentligen bara vill berätta om en familj i sammanbrott men som av oklar anledning också försöker vara en skräckfilm?

Nå, familjesammanbrottet är det väl kanske inte så mycket att diskutera om. Mamma Annie har hela sitt liv haft en problematisk relation med sin mamma Ellen. Gott om psykisk ohälsa i den familjen också – pappa tidigt uppslukad av depressionens vågsvall och broderns schizofreni gjorde till slut att han hängde sig. Nu är Ellen borta men Annie kan inte undfly känslan av att familjen på något sätt är trasig och att det är hennes fel.

Och trasigare ska det bli. Medan pappa Steven febrilt försöker få vardagen att gå runt vill storebror Peter gå på fest med sina kompisar. Röka på lite. Kanske få en chans att stöta på tjejen han är kär i. Av oklar anledning tvingar Annie Peter att ta med sig lillasyster Charlie. Nog för att Charlie är lite eljest och kan behöva ett handtag när det kommer till det sociala. Men att den bortkomna trettonåringen skulle ha särskilt mycket utbyte av en fest befolkad av flera år äldre ungdomar är rätt tveksamt.

Alltnog. En fruktansvärd och tragisk olycka gör att även Charlie nu saknas i Annies liv. Hur ska hon kunna gå vidare? Hur hanterar Peter sin systers bortgång? Och hur länge ska Steven stå ut med Annies labila utbrott?

Nu är Hereditary förvisso inte enbart en film om psykisk ohälsa och tragiska familjeöden, frågan är om det ens är meningen att vi ska se de delarna som ”verkliga”. Trots det kan jag en bit in i filmen ändå inte låta bli att fråga mig: var i hela helvete är besöken till psykologen? Gruppterapin för att få den trasiga familjen att försöka gå vidare? Nejdå, här knapras det bara lite piller och så besöker Annie en samtalsgrupp som mest av allt ser ut som en öde ö av fällstolar som guppar omkring på ett enormt gympasalasgolvshav.

Jag tror också att det var bra att jag såg Midsommar först, för i mina ögon återanvänder Aster en hel del av Hereditarys element i sin andra film, bara mindre framgångsrikt. Musiken och ljudbilden känns igen, likaså det plötsliga och chockerande brutala våldet. Sektstämningen, elden och de avslutande smått triumfatoriska fullbordandet. Tendensen att inte ha något större intresse av att skapa en helgjuten mytologi eller världsbygge utan plocka russinen ur kakan, vare sig det gäller midsommartraditioner eller demonologi.

Med det sagt tycker jag att Hereditary faktiskt var riktigt bra, även om Aster inte heller denna första gång helt lyckas knyta ihop alla sina utslängda trådar så att vi står med ett fint paket på slutet. Allt finns med, men här och var är det ärligt talat lite tvinnat och snurrigt.

Mycket bygger förstås på Toni Collettes porträttering av Annie, vilken redan fått en hel del beröm. Hon tycks redan först gången vi ser henne existera under enorm press, vilket kan signaleras genom något så enkelt som det djupa andetagen innan hon svarar i telefonen. Ungefär som att hon varje gång tänker ”Vad har nu gått åt helvete?”. Länge upprätthålls också den klassiska ambivalensen: det hela kanske bara händer i Annies egen hjärna?

Jag gillar att även om Aster använder en hel del skräckeffekter med skepnader och uppenbarelser är det sällan han förfaller till rena hoppa till-effekter. De många dockskåpen och miniatyrerna speglas på ett snyggt sätt i den ”verkliga” världen och även om de inte fyller någon konkret roll i själva händelseutvecklingen hjälper de till att på en och samma gång internalisera och externalisera det som händer.

Det jag också gillar med Hereditary är att den ändå till slut går nästan all in med någon slags skräckskildring, så att allt inte bara slutar i en halvdan skräck-som-inte-är-skräck. Lite som Midsommar gjorde med andra ord… Tack vare 2017 års Halloween-tema (som fokuserades på demoner) kände jag mig ganska bekväm med upplösningen eftersom den innehöll flera välbekanta element. Att den sedan egentligen inte hänger ihop med filmens övriga betoning på moderskapsskräcken gör mig inte så mycket. Däremot kommer det att krävas något lite extra för att nästa film från Aster ska få luft under vingarna. Att göra samma sak en tredje gång kommer inte att räcka till

Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.

Och här rullar det på – nu behövs ju inga omständliga introduktioner av Gunhild, Beata, Krister, Viktor, Jenny och de andra. Självklart fungerade inte den osmakliga ritualen som Gunhild, Beata och Krister genomförde ute på mossen. Självklart är spritlangaren Harta redan ute ur häktet. Det enda positiva som följer med läsaren torde vara att den tuffa tidningsfotografen Schirin faktiskt inte blev ihjälslagen av Harta och hans baseballträ. Bara halvt om halvt. Nu håller hon på att förgås av leda på sitt sjukhusrum samtidigt som journalisten Mattias Jäder tar sig an det där konstiga paketet Schirin fick med sig ut från helveteshuset.

Jorden vaknar börjar i hyfsat lugn takt så länge Krister, Beata och Gunhild tror att de fick bukt med ondskan genom människooffret i Vattnet drar. Viktors sten är kraftlös och han är återigen en liten lort som ingen kraft har att sätta bakom sina ord. Men sedan lägger Bäck i högsta växeln och det är plattan i mattan i så pass hög grad att jag nästan blir lite matt.

Det hela är fortfarande välskrivet och flyhänt, mitt problem blir snarare att insatserna, i princip från första början, är så höga att jag inte ser hur de skulle kunna höjas så mycket mer. Det Beata upptäcker i Celias lägenhet är så kraftfullt att det mer eller mindre på en gång blir en kamp på liv och död.

Detta är åtminstone den minst oroväckande förklaringen till min matthet. Den andra skulle nämligen vara att jag i Jorden vaknar inser att jag faktiskt inte bryr mig särskilt mycket om seriens huvudsakliga persongalleri. Som så ofta i böcker och filmer innebär tokösaction och extraordinära omständigheter med naturnödvändighet att det inte finns så mycket utrymme för personerna att utveckla…en personlighet. Istället tvingas de reagera på fullständigt irrationella och bisarra skeenden som de är långtifrån förberedda på. Vilket i sin tur förstås riskerar att leda till irrationella och oförutsägbara beteenden.

I ännu högre grad än i Vattnet drar upplever jag att Jorden vaknar har en cineastisk framställning, alltså att det mer eller mindre går att se en film framför sig under själva läsningen. Mycket snabba korsklippningar och målande beskrivningar. Möjligen är det det berättagreppet som leder till att det ibland kan bli väl många passager där en person är som paralyserad medan en eller två andra skriker på hen att se till och skynda sig att göra det som måste göras. Annars kommer alla att dö.

Det författaren också drar på med jämfört med Vattnet drar är äckelfaktorn, vilken hon emellertid lyckas oerhört bra med. Det är brutalt, köttigt och pulserande på ett sätt som nästan inte står David Cronenberg efter. En känsla som givetvis förstärks av att en nyckelingrediens i Gunhilds amuletter, ritualer och värn är blod. Kladdigt och kliande när det stelnar på huden.

Jag tyckte ju att det blev lite väl otydligt i slutet av Vattnet drar vad som egentligen var på gång. Någon slags svar får vi i Jorden vaknar och rent informationsmässigt funkar det absolut för min del. Jag behöver inte nödvändigtvis veta exakt vad Bäck menar med exempelvis ”bergsmän” för att uppskatta historien hon berättar. Tyvärr kommer upplösningen och många svar i form av en rejäl Deus Ex Machina-lösning. Den göder förvisso min längtan efter besked men tyvärr också en viss irritation över vad som för mig synes vara en berättarmässig nödlösning.

Upplösningen i Jorden vaknar var så pass slutgiltig att jag kände mig ganska mätt och nöjd och tyckte att Madeleine Bäck på det hela taget skrivit två riktigt bra böcker. Döm om min förvåning när jag inser att det hela (förstås) är (minst) en trilogi där den tredje delen, Berget offrar, annonserades för utgivning i augusti 2018. Trevligt att inte behöva vänta men det är å andra sidan en väntan som jag inte kände av efter Jorden vaknar. Nu blir jag nästan lite orolig över hur det ska gå att kickstarta det hela igen – vilka frågor finns kvar eller kommer det att dyka upp helt nya? Nå, den som inte blir tagen av Vandraren får se.

alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Funhouse

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg