You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Den ensamme ungkarlen Seligman hittar en blåslagen kvinna på gården till sitt nedgångna lägenhetshus. Hon vill inte att han ringer vare sig ambulans eller polis men kan tänka sig en kopp te med mjölk. Iförd Seligmans pyamasjacka och nedkrupen i hans nybäddade säng börjar Joe berätta sitt livs historia.

Och det är klart att Joe (och von Trier) med en gång sätter tonen genom att frankt deklarera ”I discovered my cunt as a two-year-old”. Joe har nämligen bestämt sig för att hon inte bara är nymfoman och fyller sitt liv med män av alla de slag, utan att hon (möjligen på grund av nymfomanin) också är en dålig människa.

Seligman låter sig inte övertalas om detta faktum och Joes berättelse ramas hela tiden in av samtalen hon och Seligman för om allt från flugfiske till ikoner och Edgar Allan Poes död. Genom hela resan vägrar Seligman konsekvent att bli upprörd, chockad eller indignerad över något som Joe har att berätta. Allt är förståeligt eller berättigat i sitt sammanhang, må vara det handlar om ett övergivet barn eller desperata försök att jaga efter Den Förlorade Orgasmen.

Det finns en hel del likheter mellan Nymphomaniac och Ruben Östlunds The Square. Bägge filmerna vräker på med symbolik och diskussionslystnad av såväl högt som lågt. Samtidigt har regissörerna (som ju bägge dessutom skriver sina egna manus) valt att lägga in element som eventuellt ska vara tankeväckande, eventuellt enbart provocerande.

För ja, det är mycket sex (inte den enda, men mesta, provokationen) i Nymphomaniac. Både on och off camera. Det är dessutom en hel del både fram- och bakstjärtar som från gång till annan blir misshandlade å det gruvligaste (det ÄR ju ändå von Trier vi har att göra med här). Ni vet det där cirkeldiagrammet som visar tillgång och efterfrågan på dick picks? Hade det konstruerats under tillkomsten av Nymphomaniac hade efterfrågans-tårtbiten åtminstone synts i förhållande till tillgångs-biten, om vi säger så.

Nymphomaniac är absolut ingen porrfilm men för själva historien är det få (om ens några) av de renodlade sexscenerna som verkligen behövs. Samtidigt är det klart att de skapar en speciell stämning och visuell stil. Det skulle faktiskt vara riktigt intressant att se en fan edit av filmen med alla full frontal-scener bortklippta – hur annorlunda skulle den bli egentligen?

Som tredje del i en depressionstrilogi är Nymphomaniac emellertid lite märklig om det inte är så att von Trier vill säga att Joe är konstant deprimerad på grund av sin nymfomani. Alternativt blir nymfoman på grund av sin konstanta depression.

Däremot blir nymfomanin och sex förstås en fruktbar utgångspunkt för Seligman och Joes samtal om exempelvis religion. Det kan knappast vara en slump att Selig betyder välsignad medan Joe(seph) betyder ”Jehovah ska öka/lägga till”. Vill man dra iväg på tolkningsspåret skulle man kanske kunna tänka sig att det egentligen är Gud och Satan som konverserar om huruvida mänskligheten i grunden är ond eller god. Och eftersom det är von Trier det handlar om kan vi ana vad hans dom ska bli. Kanske mänskligheten är kapabel till både kärlek och empati för att sedan lämpa sådana känslor överbord när det verkligen gäller? Utgör Seligmans fuktskadade lägenhet, som på något outgrundligt sätt ändå lyckas se lite mysig ut, himmelriket eller helvetet?

Mot slutet hamnar samtalet också i samma härad som Antichrist, där jag upplevde att von Trier ville försöka säga något om kvinnors tendens att vända våld inåt, kontra mäns tendens att vända det utåt. Är det så att Joe i slutänden helt och fullt anammar det manliga perspektivet i sitt tilltalsnamn? Och genom att göra det fördömer hon samtidigt sig själv mer oåterkalleligen än hon dittills gjort under hela sitt sedeslösa liv?

Som alltid när det handlar om den danske regissören var Nymphomaniac en intressant filmupplevelse och de där fem timmarna gled in betydligt mer friktionsfritt än jag hade förväntat mig. En så pass lång film blir dock med naturnödvändighet ojämn i tempot och från gång till annan var det rätt skönt att kunna pausa hela schabraket och göra mig en kopp te (utan mjölk).

Annonser

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

I novellsamlingen Kaknäs sista band och andra zonsagor tar Anders Fager sina läsare i hampan och guidar oss runt i den här ödsliga men tyvärr långt ifrån ödelagda världen. Eller ja, sin vana trogen är Fager inte så mycket till lugnt instruerande och trygg guide. Snarare en författar-terrier vilken hugger läsaren i nackskinnet, skak-knycker tillräckligt mycket på huvudet för att knäcka offrets ryggrad och sedan släppa sitt byte lite här och var i Mutants sköna, nya värld.

Jag har tyvärr aldrig bekantat mig så mycket med rollspelsvärlden som jag skulle ha velat. Min ungdoms rollspelare var inte särskilt intresserade av att plocka med en tjej i sina gäng och jag var inte tillräckligt motiverad för att armbåga mig in ändå. Så det är klart att jag ligger lite efter i läsningen av novellsamlingen som utspelar sig i samma värld som spelet Mutant, vilket såg dagens ljus i mitten av 80-talet.

Men i nuläget räckte det ganska bra med att bara vara medveten om det här glappet eftersom jag då snabbt kunde släppa sådant som för mig framstår som luddigt och outtalat, gå vidare och fokusera på historierna som Fager berättar. En del av dem är så pass korta att de snarare kan ses som en slags upptakt eller ögonblicksbild av detta post-apokalyptiska Stockholm där Kungens kurva blivit Kungskurvan, ett ställe dit man bara går om man är dum, dåligt påläst eller lat.

Samtidigt speglar de här historierna den nya världens informationsflöden, där man antingen får förlita sig på rykten och opålitlig hörsägen eller ta till de ofullständiga efterlämningarna från ”framtidsfolket” (som väl egentligen bör vara dåtidsfolket?). Förföriska fragment som visar upp icke-muterade kroppar och närmast magiska miljöer i en berusande blandning som givetvis gör nutiden ännu mindre smaklig.

I olika hög grad flätas också novellerna samman genom just rykten, legender eller enskilda personer som återkommer här och var. De omges dessutom av mellanspelen som är ”Kaknäs sista band 1-11”, längre eller kortare utsändningar från det före detta Kaknästornet. Här sitter expertpanelen redo och växeln är öppen för att ta emot frågor, tankar och underrättelser. En slags överbyggnad och kommentar som påminner om både The Fog och The Warriors men samtidigt blir en smula vemodig eftersom jag i alla fall aldrig får klart för mig om det ska vara något som verkligen händer och kan höras i nutid eller om det är ljuden från den sista, döende resten av det förlorade ”framtidsfolket”.

För egen del tyckte jag (föga förvånande) bäst om novellerna som antingen diskuterade ett mer eller mindre specifikt problem, alternativt fick ett tydligare avslut. Maktperspektiven och den rudimentära kapitalismen i ”Köphuset” och ”Stålpakten”. Den actionladdade ”En iskall i kanalen” (där jag inte kunde sluta småle åt titelns dubbeltydighet). Den klassiska krigs- och skyttegravsskildringen ”Hammarkullens hjälte”, iscensatt av en koloni kanin-mutanter (undrar om ordet benämningen ”rubbit” kommer från engelskans ”rabbit” eller gotländskans ”rabbis”?). Och, favoriten, den noiriga ”En studie i skrot”, komplett med en klassiskt bortkollrad fall guy och hur Makten förmår vrida ”verkligheten” och ”sanningen” till en form som passar dem. Ett sammanhang där författarens naturligt hårdkokta stil givetvis verkligen kommer till sin fulla rätt.

Den avvikande tisteln i den här buketten torde vara ”Järva skog och skugga” där jag å andra sidan fångades av den drömska stämningen och Mirkwood-vibbarna. Vem har sagt att skogen är en plats för fridfull avkoppling och återhämtning?

Som alla novellsamlingar bjuder Kaknäs… på gott och blandat där en del är bättre och en del är sämre. Som alla novellsamlingar ligger förstås fördelen i att det här med ”bättre” och ”sämre” är upp till var och en. One reader’s trash is another one’s treasure. I nuläget och utan Mutant-erfarenhet skulle jag dock säga att jag känner mig mer tilltalad av Fagers Svenska kult-Stockholm än hans Mutant-Stockholm. Helheten blir lite för fragmentarisk och ofullständig utan att jag egentligen blir riktigt sugen på att ta reda på ”hur det egentligen ligger till”.

Stort tack till förlaget Fria ligan för det inbundna recensionsexemplaret med ett återigen mycket snyggt omslag.

Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.

Jonas hakar på för att han inte har lust att tillbringa ännu en midsommarafton med sin påstrukne svärfar. Pia, Jenny och Ruben är på plats eftersom de tyckte att de skulle kunna bli kul att träffa ”the old gang” igen. Karl-Erik har inga problem med att låta sig själv sjunka ned i minnen av en bättre tid. Och Amaltea… Tja, ingen är faktiskt riktigt säker på varför Amaltea är där.

Så, om du skulle iväg på en sådan där återträff, vad är det värsta du kan föreställa dig skulle hända? Spriten slut innan alla druckit tillräckligt? Alla faller tillbaka i sina gamla roller och börjar bråka, alternativt hångla, med varandra? Sjökaptenen blir så packad att ni måste stanna kvar på den förbannade ön hela natten? Try again!

Nu kommer ju den riktigt svåra frågan – kan Tjärven anses vara så pass gammal att den är ok att spoila? Jag kan ju försöka hålla mig på mattan i det avseendet så får vi väl se hur det går? Nå, eftersom det är en text från John Ajvide Lindqvist är det kanske inte så svårt att räkna ut att något Hemskt kommer att hända på det lilla skäret.

Men som så ofta i skräckskildringar, både i bok- och filmform och särskilt när det gäller överlevnadsskräck, är det förstås inte bara det yttre hotet som riskerar att decimera den lilla gruppen. Särskilt som Ajvide Lindqvist är en fena på karaktärsbeskrivningar. Här får varje deltagare åtminstone ett litet utrymme för sig själv som gör att läsaren identifierar dem som personer och inte bara kanonmat.

Med tanke på att Tjärven inte är en fullängdsroman och det dessutom händer rätt mycket runtomkring tror jag att det var ett smart drag att slänga in återträffen. Både som ett logiskt argument för att just de här människorna träffas just nu och som en resonanslåda för att lite snabbare kunna bygga både personer och relationer. Ungdomens Tracks-band får ackompanjera vuxenhetens bekymmer. Känner man sig i underläge kan man alltid tråka någon annan för att denne har kassetter med Modern Talking.

Språket är omsorgsfullt, noggrant och detaljerat. Äckeleffekterna sitter där de ska och är man kräsmagad är nog Tjärven inget att satsa på. Över hela berättelsen svävar emellertid ett visst mått av melankoli, vilket ibland till och med tillåts spilla över på Monstren. Att kalla deras rörelsemönster för ”hjälpsökande” blev mer effektfullt än jag hade kunnat ana.

Många av detaljerna kan monteras ihop till en produkt som är subtil och brutal på en och samma gång. Men som jag noterat i andra fall med författaren finns också de där lösa delarna som av någon anledning alltid tycks bli över när man är färdig. De övertydliga musikreferenserna störde mig inte så mycket den här gången, antingen för att de kändes förhållandevis välmotiverade i sammanhanget ”återträff med klass som tog studenten i mitten av 80-talet” eller för att det var referenser som jag själv hade en relation till (ja, jag veeeet att Modern Talking gjorde samma låt hundra gånger om, de var roliga ändå).

Då kändes med det mer påklistrat med Rubens TV-jobb som klippare av realitysåpor och hans allmänna skräckfilmskompetens. Kommentarer av typen ”Om det här vore Robinson…” är oerhört svåra att få till utan att de känns krystade och sökta. Jag känner mig heller inte helt säker på greppet att låta läsaren uppleva världen inifrån Monstret och på så sätt också leverera någon slags förklaring till det som händer. Jag tyckte nog mer om Tjärven innan just det perspektivet tilläts ta plats.

Tjärven fanns länge bara tillgänglig på digitala medier (en anledning till att det mig så pass lång tid att komma fram till den) men inkluderas sedan 2016 i novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben. Bara att välja det bokmedium man känner sig bekväm med. It’s a brave new world!

Som barn i en judisk familj vilken flytt både Tyskland och Sovjetunionen synes det så här i efterhand ha varit närmast remarkabelt om Robert James Fischer INTE blivit tokparanoid, uppväxt som han var under McCarthy-eran. Nu blir schackspelandet en slags ångesthantering för den unge Bobby och hans förmåga imponerar stort på alla han stöter på. Snart är han inte bara USA:s utan en av världens yngsta schackmästare.

Och blir därmed mer eller mindre ofrivilligt också en viktig pjäs i en av kalla krigets kraftmätningar. Ryssar är ju välkänt duktiga på att spela schack så vad är bättre än att försöka tvåla till dem på mammas gata? Tyvärr var nu en gång för alla Bobby Fischer inte det mest pålitliga vapnet i den här arsenalen.

Alltså, jag vet inte jag. Jag hade väldigt svårt att komma in i Pawn Sacrifice, kanske var det därför som filmen nästan kändes lite exploaterande av Bobby Fischers tragiska öde. Det den lyckas bäst med är kanske ändå att förmedla känslan av den livsavgörande kampen mellan öst och väst.

Däremot är jag inte säker på vad den i och för sig fyndiga titeln egentligen ska betyda. Bobby får ett pepp-telefonsamtal från Kissinger för att han ska övertygas att ens dyka upp på tävlingen medan vi samtidigt ser hur Boris Spasskij pressas av sina landsmän. Så visst är det ett schack-parti där betydligt mer står på spel än bara envigen mellan två briljanta hjärnor. Men jag fattar inte riktigt på vilket sätt man skulle kunna säga att någon av mästarna direkt offras av sina respektive konkurrerande nationer. Möjligen kan man tänka sig att Bobby utan pressen inte hade spelat alls och därmed kunna rädda åtminstone en gnutta av sitt sunda förnuft men det känns väl långsökt.

För att vara en slags biopic tycker jag inte heller att jag får någon direkt känsla för Bobby Fischer som person. I början på 50-talet är han en räddhågsen grabb som gillar att spela schack och när vi lämnar honom på Island är han men mer eller mindre helgalen man som vill spela schack men eventuellt förlorat förmågan tack vare sin förlamande paranoia. Tobey Maguire skriker gällt, kommer med fullkomligt orimliga krav för att sätta sig framför ett schackbräde och är bleksvettig men utöver det tycker jag inte att jag kommer honom nära. Inte ens genom de relationer han ändå har med sin syster, sin advokat och sin mentor. Han reduceras till sin psykiska ohälsa och sitt schackspelande.

Liev Schreiber är som alltid sympatisk att beskåda men om hans Boris Spasskij får vi veta ännu mindre. Jag tycker inte heller att Pawn Sacrifice lyckas förmedla en känsla för spelet som ändå står i centrum för det hela. Nu är det kanske inte det allra enklaste att dramatisera en verksamhet som bygger på att två pers sitter på varsin sida om ett bord och tänker så det knakar men något lite mer hade jag nog förväntat mig.

Pawn Sacrifice blev en halvdan BOATS och en rätt usel biopic. Ska jag se schackspel på film håller jag mig hellre till Harry Potter.

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

Läs hela inlägget här »

Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.

Läs hela inlägget här »

Om bara Thomas Harris slutat när han låg på topp. Istället blev han både förförd och konsumerad av sin renässansskurk, placerade Lecter i Florens samt kokade ihop en bisarr och övertydlig historia om mördargrisar i boken Hannibal.

Läs hela inlägget här »

Dnevnoi dozor (2000)

alt. titel: The Day Watch

Jag blev tillräckligt nyfiken på ryske författaren Sergej Lukjanenkos gammaldagsmoderna fantasyvärld tack vare hans första bok, Nochnoj dozor, mer känd som The Night Watch eller Nattpatrullen. Kanske sålde den inte tillräckligt bra i Sverige, för uppföljarna (än så länge fem stycken) tycks ännu inte finnas i svensk översättning.

The Night Watch följde relationen mellan Ljus och Mörker såsom den ter sig i ett samtida Moskva och The Day Watch fortsätter i allt väsentligt den linjen även om bokens sista avsnitt tilldrar sig i ett vintrigt Prag. I likhet med första boken är berättelserna upplagda som tre kortromaner men som alla hänger ihop mer eller mindre tajt. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser