You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Hennes föräldrar har förkastat sin dotter och Juliet har under hela sin uppväxt aldrig mött något annat än rädsla och avsky från det omgivande samhället. Hennes nuvarande inspärrning kommer sig av att hon råkade döda en liten pojke och den olyckan fyller henne med en så stor skuld att hon knappt kan leva med sig själv.

Men så en dag förändras allt. Hon får en cellkamrat, den unge Adam. Han försöker få henne att börja prata med honom och bryta sin självpåtagna avskärmning. Uppmärksamheten överväldigar Juliet och allt eftersom börjar hon bryta upp sitt skal för att släppa in honom.

Shatter Me.jpegMen Tahereh Mafis serie om Juliette vore väl inte en chosen one-YA värd namnet om detta inte bara var den smygande upptakten till vad som i nuläget är en serie om fem böcker, varav jag har läst de första tre. Jag sprang på författaren eftersom hon angavs som partner till författaren av Peculiar Children-trilogin, Ransom Riggs.

Vill man göra det enkelt för sig skulle man kunna säga att Tahereh Mafis serie är en futuristisk och något äldre version av Peculiar Children där det aldrig funnits några välvilliga ymbryns att ta hand om märkliga barn. Istället har de fått växa upp på institutioner i fruktan för både andra och sig själva, utan kontroll över sina krafter.

Fast det är samtidigt inte riktigt sant. För det är klart att världen styrs av en ond kraft (The Reestablishment) och lika klart att det finns en motståndsrörelse som samlar personer med krafter som Juliettes. Under ledning av den faderlige Castle får de därmed möjlighet att lära sig att kontrollera sina krafter och använda dem i motståndets tjänst. Ett självklart val eftersom det rådande statsskicket är så förtryckande och utstuderat grymt att det aldrig behöver finnas den minsta tveksamhet över om det är rätt att göra motstånd eller inte.

Unravel MeAlltså hittar vi även influenser från The Hunger Games-trilogin. Men rent psykologiskt skulle jag säga att Tahereh Mafi åtminstone försökt att vända kuttingen för sin Juliet i förhållande till Katniss Everdeen. Katniss börjar sin resa förhållandevis säkert men uppfylls under dess gång av allt större tvivel och tveksamheter. Juliettes utgångspunkt är å andra sidan förlamande rädsla och skuld, vilket i tredje boken förvandlats till stenhård beslutsamhet och tvärsäkerhet om vilken väg som är den rätta.

Den tvärsäkerheten gäller dock inte Juliettes kärleksliv för minsann återser vi inte det, i den här typen av litteratur, ack så välbekanta triangeldramat? Att hon fastnar för Adam är förstås inte så märkligt eftersom han är den enda människa i hela hennes liv som visat henne någon form av omtanke. Som av en ren händelse visar han sig dessutom vara den ende hon stött på som kan vidröra hennes bara hud utan att kolavippen. Klang och jubel eftersom detta är en bok där huvudpersonerna knappt ens längre kan kallas för tonåringar och därför öppnar upp för mer explicit hanky panky. Behöver jag ens nämna att Tahereh Mafi inte tycker sig ha behövt hitta på någon annan term för Adams kropp än ”perfekt”?

Ignite MeAnnars är just detta med liknelser och metaforer något som utmärker serien. Tahereh Mafi använder det språkliga greppet till skrattretande övermått i första delen för att därefter skala ned det successivt. Något som jag gissar att jag inte är ensam om att uppskatta. För även om det kan vara såväl påhittigt och poetiskt med meningar som ”His fingertips are five points of electricity that jumpstarts my heart” eller ”I’m an upside-down rainbow” känns det hela efter ett tag ansträngt och överarbetat.

Ett annat knep för att både skapa närvarokänsla och signalera Juliettes sköra psyke är att särskilt första boken ska läsas som en slags dagbok (ett berättande som Tahereh Mafi sedan successivt släpper utan mycket till kommentar) där Juliette ibland stryker över sina egna ord och meningar. Jag lyssnade på böckerna och blev själv överraskad av hur tydligt ”överstyrkningsljudet” faktiskt förmedlade själva handlingen att radera det tidigare tänkta.

Men tillbaka till triangeldramat! Juliette har suttit fängslad på en militärbas där Adam är en av soldaterna. Hans överordnade är den ondsinte och sadistiske Warner, vilken också hyser ett osunt intresse för både Juliettes krafter och person. Hans amorösa närmanden möts först av avsky från Juliettes sida men hon vore väl inte en YA-hjältinna om hon inte så småningom tycker sig se förmildrande omständigheter för Warners personlighet. Han ÄR ju så trasig och sorgsen under den hårda ytan. Behöver jag påpeka att även Warner, både kroppsligt och utseendemässigt, är…you guessed it…”perfekt”.

Orkar man hänga med till tredje boken får man en viss payoff på den initiala frustrationen över att alla Juliettes problem tycks som bortblåsta bara för att hon har en nittonårig ”man” som kan hålla henne i sina armar. En välkommen personlighetsförändring alltså, men tyvärr lyckas Tahereh Mafi då å andra sidan inte hålla ihop sin historia när motståndsfajtandet börjar få upp farten. Författaren skapar noll trovärdighet i händelseutvecklingen som slutar med att Juliette står som dagens vinnare.

En futuristisk mutant-chosen one-YA som säkert glider ned likt äggviteindränkta musungar i gapet på den tilltänkta målgruppen. Själv hade jag vissa problem att svälja både handling, språk och huvudpersonen.

Shatter Me (2011)
star_full 2

Unravel Me (2013)
star_full 2star_half_full

Ignite Me (2014)
star_full 2star_full 2

Annonser

Midnight SpecialVad kan få en polis som Lucas att lämna allt han äger och har för en gammal barndomskamrat som plötsligt står på hans tröskel? Som i och med beslutet att hjälpa Roy Tomlin sannolikt kastar år av principer och professionalitet överbord eftersom Roy har kidnappat en ung pojke som han påstår är hans egen son?

Men enligt vad Lucas själv säger räckte det med en titt in i den unge Alton Meyers ögon för att bli övertygad om rättfärdigheten i missionen. Nu handlar det om att få Alton till en specifik plats på en specifik tid samtidigt som en intensiv människojakt pågår, både från myndigheter men också från den sekt som Roy och Alton flytt från.

I en värld av Wes Andersons och Terence Malicks å den ena sidan, och J.J. Abrams och Zack Snyders å den andra, är det rätt skönt att det också finns regissörer som Jeff Nichols. Regissörer där man inte får Lena Ph-vibbar av att de också skriver sina egna manus, utan där detta totalgrepp kring produktionerna leder till något positivt. Nichols har med Midnight Special skapat ytterligare en film som i alla fall rent stilistiskt inte försöker göra det onödigt krångligt för sig, som lyckas fokusera sitt berättade på både relationer och en intressant historia.

Även om nu själva historien i Midnight Special synes ovanligt luddig med min begränsade Jeff Nichols-erfarenhet (jag har sett Take Shelter och Mud, saknar Shotgun Stories och Loving). Nichols är verkligen inget ymnighetshorn av information när det gäller Roy, Alton och deras förhållande till sekten som leds av Calvin Meyer. Vad är det egentligen för krafter Alton har som gör att församlingen tycks ha upphöjt honom till en ung gud? Hur drogs i så fall hans föräldrar in i det hela från första början? Och vad är sektens syfte?

Men jag har inga problem med att känna mig trygg i Nichols händer och hänger bara med i bilen tillsammans med Lucas, Roy och Alton. I likhet med Take Shelter har som sagt Midnight Special också en tydlig slutpunkt som historien (och alla dess deltagare) med obönhörligt kraft rör sig mot. Detta, ackompanjerat av (surprise, surprise) David Wingos pulserande score, ger det hela en känsla av både hotande undergång och thriller.

Utgående från den trio av Nichols filmer som jag har sett får jag intrycket av att han gärna vill beskriva hur goda män strävar efter att fortsätta att göra rätt för sig trots att omständigheterna går dem emot. Trots att omvärlden kanske inte alltid har samma bild av vad ”rätt” är. Särskilt viktig blir den ambitionen i förhållande till männens söner och vem är väl bättre lämpad att spela den typen av roll än Michael Shannon?

Återigen lyckas Shannon porträttera en far vars goda intentioner jag tror på och också sympatiserar med. Han vill verkligen det bästa för sin son, inte bara vad han uppfattar vara det bästa. Det är något med Shannons lite buckliga, breda ansikte som gör det oväntat lämpat för att uttrycka en stor omsorg som samtidigt också är en börda.

Sedan kan jag ju inte låta bli att bli lite nyfiken på titeln. Den första associationen som dyker upp är föga förvånande den klassiska folksången med omkvädet ”let the Midnight Special/shine a light on me”, vilken bland annat spelats in av Creedance Clearwater Revival. Det fanns också en gång i tiden ett tåg som kallades The Midnight Special, vilket trafikerade sträckan Chicago-St. Louis via ett bolag som då hette Alton Railroad Company efter Illinois-staden med samma namn.

Men de som vet något om det här med amerikansk folkmusik menar att sången istället handlar om nattåget mot Huston som för en kort sekund lyser upp väggarna i Texas-fängelset Sugar Land. En inte helt osannolikt tolkning eftersom texten uttryckligen berättar om hur det gäller att hålla sig i skinnet så att inte sheriffen slänger en i finkan.

Kanske Jeff Nichols har gjort en liten kombo här? Namnet Alton kommer från det första järnvägsexemplet medan pojkens närvaro blir mer som nattågets flyktiga påminnelse om ett liv som existerar utanför fängelseväggarna?

Eller också har Nichols tänkt något helt annat och jag är bara ute och cyklar. Oavsett om jag har rätt i mina funderingar eller inte tycker jag emellertid att Midnight Special, i likhet med Take Shelter, är bättre på uppbyggnad och förlopp än när det ska till en upplösning av det hela. Nichols vill snarare ge en skymt av svar än en Sanning men lyckas inte riktigt i den ansatsen.

Men regissören är inte den förste som har vissa problem med att avsluta sina verk och det är absolut ingen skavank som fördärvar hela upplevelsen. För att parafrasera Karin Boye ”Det finns allt för otydlig mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

The Belko ExperimentÄnnu en tråkig dag på kontoret? Not quite… Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att majoriteten av Belkos anställda knappast har flyttat till Bogotá enbart för att kunna ha ett själsdödande kontorsjobb men den här dagen ska visa sig bli lite mer…professionellt utmanande.

Läs hela inlägget här »

Jack Reacheralt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot

Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?

Läs hela inlägget här »

Midsommar

Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.

Läs hela inlägget här »

The BossDet känns som om Benjamin Scott Falcone gjorde ett bra val är han hookade upp med Melissa Ann McCarthy. För medan Melissa McCarthy blivit ett välkänt namn i komedibranschen, vem har hört talas om Ben Falcone? Annat än som birollsskådis i och regissör av frugans filmer? Det aningens pinsamma i sammanhanget är kanske att Falcone till dags dato stått bakom Tammy och The Boss, det vill säga två av McCarthys mindre välkända prestationer.

Läs hela inlägget här »

I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.

Locke & Key 1 Läs hela inlägget här »

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser