You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

alt. titel: Sherlock Holmes and the Necronomicon

Hel plötsligt insåg jag att vi hade en herrans massa serier hemma som jag inte läst och det känns ju väldigt onödigt. Jag greppade något, nästan på måfå, men det är klart att kombon av namnen ”Sherlock Holmes” och ”Necronomicon” inte undgick att se lovande ut i mina ögon.

Efter att ha konfronterats med livs levande vampyrer vilar den store detektiven upp sig genom att följa med en vetenskaplig expedition till Sydpolen, där han bland annat blir bekant med en svensk biolog. Resan ägnas också åt att fördjupa sig i författare som Descartes och David Hume, tidigare främmande för den ultralogiska hjärnan (pre-vampyrer, vill säga). Men inte ens sådana abstrakta funderingar kan förbereda Holmes på synen av ett repris av hans strid med James Moriarty på en snöig glaciär. En strid som detektivens isige dubbelgångare förlorar.

Holmes inser att han måste ta sig tillbaka till London för att ta reda på vad som pågår. Väl på plats i storstaden upptäcker han emellertid att allt för många av hans tidigare bundsförvanter har dött under mystiska omständigheter. Snart står det klart att Moriarty är tillbaka på banan samt att han nu också har hjälp av den fezklädde mystikern Taher Emara. Det kriminella geniet hyser nämligen ett stort intresse för ockulta krafter och nu är han ute efter att öka dem med hjälp av den ökända Necronomicon.

Även om jag är ett stort fan av Arthur Conan Doyles detektiv har jag inga större problem att ta mig an Sherlock Holmes i andra uppsättningar. Eftersom Sherlock Holmes & le Necronomicon dessutom bjuder på något utöver ren text tycker jag att det funkar riktigt bra att koppla övernaturliga element till en person som från början skulle ha skytt allt sådant som pesten. Men till och med överlogiska detektiver måste väl få ha tillåtelse att ändra sig?

Denna engelska utgåva från Dark Horse innehåller de två ursprungliga franska volymerna L’Ennemi intérieur från 20111 och La Nuit sur le Monde från 2013. För manus står Sylvain Cordurié medan tecknare är den serbiske Vladimir Krstić, också kallad Laci.

Om jag inte visste bättre skulle jag ha kunnat ta gift på att Sherlock Holmes & le Necronomicon var en genuint brittisk produkt. Detta eftersom Laci med sina teckningar lyckas återskapa ett för mig välbekant 1800-tals-London, men nu myllrande av liv. Berättelsen besöker såväl British Library som Crystal Palace. De detaljerade teckningarna förmedlar känslan hos både fuktiga kryptor och kristallpalatsets rymd. Hamilton Square och dimhöljt illavarslande kyrkogårdar. Samtidigt finns här hela tiden ett stort mått av rörelse och action, allt från häftiga explosioner till skottlossningar. Färgmässigt serverar anrättningen främst dova toner – natt, dolska gränder och grå stenmurar.

På det stora hela berättas Holmes äventyr med hjälp av klassiskt åtskilda paneler men lite nu och då bjuds vi på överlappande bilder. De större panelerna bygger då allt som oftast på att skapa just den ovan nämnda överblicken, känslan av rymd. Jag upplever också att de blir vanligare och vanligare allt eftersom berättelsen fortskrider. Bildernas successiva inträngande i varandra åstadkommer en driven och jäktad effekt, vilket förstås passar bra när vi rör oss mot ett hotande crescendo.

Däremot förekom det fenomen som jag själv i alla fall ofta får problem med i serier – multipla pratbubblor gör det lite knivigt att lista ut vem som säger vad och i vilken ordning. Men samtidigt ger historien sig själv i så pass hög grad att det sällan blir ett hinder för att hänga med. Moriarty klämmer ofta ur sig storvulna och pompösa moahahaha-tal, vilket känns helt följdriktigt.

Historien är dessutom konstruerad på ett sådant sätt att jag utan att tveka accepterar en huvudstad där det övernaturliga existerar parallellt med, men också dolt från, vardagen. Det finns instanser och personer, bland dem drottningen själv, vars huvudsakliga uppgift är att se till att den här vardagen kan fortgå utan några större störningsmoment (en victoriansk föregångare till Men In Black med andra ord). Ett sådant störningsmoment är förstås ett storhetsvansinnigt kriminellt geni som lyckats lägga vantarna på en förbannad bok.

Den obligatoriska frågan som måste ställas är dock: hur mycket Lovecraft är Sherlock Holmes & le Necronomicon? Inte särskilt mycket, skulle jag säga. Vi bjuds på en ynka tentakelbild, men utöver det vill jag påstå att Necronomicon skulle ha kunnat bytas ut mot vilken kraftfull ockult bok som helst om det inte vore för att det välbekanta namnet ger berättelsen mycket på köpet. Men har man inte allt för höga krav i det avseendet bjuder Sherlock Holmes & le Necronomicon på det hela taget på en trevlig läsupplevelse.

Annonser

Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?

När vi träffar huvudpersonen Rakel första gången finns dock en ljusnande framtid i sikte. Det har börjat födas barn igen med en viss regelbundenhet. Problemet är bara att de här ungarna inte är som ”vanliga” barn. De springer inte runt och skriker eller busar, grabbar inte mat med nävarna eller leker mamma-pappa-barn. Rakel får känslan av en ödla första gången hon ser in i lilla Tindras ögon. Instinkt, snarare än medvetande.

Men nu är Rakel inte någon särskilt barnfokuserad kvinna och de nya föräldrarna är naturligtvis inte särdeles benägna att ser några fel eller problem med sina älsklingar. Så går det som det går och plötsligt sitter Rakel på psyket, anklagad för barnamord. Vad hjälper det att hon efter ett par år får någon slags upprättelse när det börjar gå upp för världen att något är off med Den nya människan? Då är Rakel en redan mer eller mindre trasig kvinna och dessutom utrustad med ett djupt misstroende mot den yngre generationen.

Klart man ska passa på att testa lite olika svenska produkter när möjligheten finns? I bibliotekets ljudboksapp stötte jag på Den nya människan som av speltiden att döma borde vara en slags kortroman av Boel Bermann.

Om man prompt måste genrebestämma berättelsen skulle jag säga psykologiserande filosofiskt biologisk science fiction, med inslag av thriller (kort och koncist, inte sant?). I form av en dokumentroman, icke desto mindre. Ett författargrepp som jag gillar, så i det avseendet var det bara att tacka och ta emot. Rakels upplevelser i Den nya människans värld serveras i fragmentariska ögonblicksbilder som på olika sätt belyser både allmänna problem med barnen som börjat födas och Rakels högst personliga problem.

Med jämna mellanrum interfolieras de här privata stunderna med utdrag från forskningsrapporter eller tidningsartiklar som ger ett större perspektiv och bättre förståelse för vad som är på gång. Allt är välskrivet och trovärdigt framställt och därmed tycker jag att den här blandningen mellan det privata nålsögat och det offentliga eller globala helikopterperspektivet funkar bra.

Däremot tycker jag nog bäst om Den nya människan när den är mer av ett dystopiskt tankeexperiment – vad skulle hända om barn plötsligt slutade vara barn och istället blev…något annat? Vad händer med familjebildning och föräldraskap när aborter och preventivmedel blir förbjudna och barnbidrag höjs till astronomiska nivåer samtidigt som staten ser sig tvingad att mer eller mindre internera alla nyfödda? Hur organiserar man den globala arbetsmarknaden när en allt större del av arbetskraften kan ses som drönare och icke-människor? Hur långt är företag beredda att gå i sitt vinstintresse?

I sina bästa stunder påminner Den nya människan om såväl The Handmaid’s Tale som Metropolis och Village of the Damned. Tyvärr tappar jag de här vibbarna när Rakel i bokens andra halva ser sig tvingad att genomgå en sorts botgöring som försätter henne i en helt annan relation till både barn och barnafödande. Möjligen beror det på att jag själv är lika barn-tveksam som Rakel varit tidigare i historien och därmed har lite svårare att förstå hennes nya bevekelsegrunder.

Men som sagt, fram till dess var Den nya människan en trevlig bekantskap som ger utrymme för många funderingar av typen ”Hur skulle jag göra om…?”

Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.

Läs hela inlägget här »

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

Läs hela inlägget här »

Tillbaka till gamla vana hjulspår, en fredagssågning. En film som jag hade ”oturen” att se innan jag kanske var riktigt van vid giallo-genrens inneboende förutsättningar.

***

alt. titel: I nattens mörker

När min DVD-skiva ger mig valmöjligheten, är det klart att jag väljer en ”unrated version” av Dressed to Kill för att inte missa ett enda svep med rakkniven. Tyvärr tänkte jag då inte på att filmen tillhör den olyckligsaliga genre som kallas ”erotisk thriller”. Men det blir jag snart varse eftersom ”unrated” i det här sammanhanget innebär att tittaren efter ungefär en halv minuts speltid blir presenterad för full frontal bush. Kameran sveper över den intvålade kvinnan i duschen som har Angie Dickinsons ansikte (inklusive generösa mängder moderiktig blå ögonskugga) men Penthouse-modellen Victoria Lynn Johnsons kropp. För övrigt kan vi av Dickinsons ansiktsuttryck konstatera att detta måste vara en slags magisk dusch som ger alla kvinnor som använder den orgasm eftersom nästan samma upplevelse av den återkommer senare i filmen för en helt annan kvinna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Bloody Bird, Sound Stage Massacre, Stage Fright, StageFright, StageFright: Aquarius

Ingen kan säga annat än att regissören Peter vet att fånga tillfället i flykten. Vad göra när en mordisk mentalpatient flytt och av allt att döma redan tagit en av pjäsens kostymörer av daga med en hacka? Jomen självklart ser Peter till att ändra lite i manus så att historiens fiktive seriemördare helt plötsligt är en mordisk mentalpatient. Dessutom låsa in ett urval skådespelare på teatern för lite intensivrepetition och muta bort deras eventuellt moraliska tveksamheter (alla vet ju att skådespelare är kyrkråttsfattiga). Synd bara att mördaren hunnit smita in innan dess och hans andra offer blir den person som fått i uppdrag att gömma nycklarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The New York Ripper

Inte för att det hade hindrat någon av de tidigare giallo-regissörerna, men visst känns väl ett sjaskigt 80-tals-New York som en lämpligare jaktmark för en galen mördare än Roms anrika piazzor? På slutet av 70-talet hade exempelvis Son of Sam skördat 6 dödsoffer och ett 25 timmar långt strömavbrott ledde 1977 till förstörelse och plundring. De efterföljande arresteringarna var så voluminösa att redan överfulla fängelser svämmade över.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, Finders Keepers
Hans Olov Öberg, Kungamördaren
Harlan Coben, Miracle Cure

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser