You are currently browsing the category archive for the ‘Vanvett’ category.

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Snarare tycks de nygifta vara som främlingar inför varandra, tyngda ned till den halvsolkiga heltäckningsmattan av konventioner, förväntningar, förhoppningar och nervositet. Inte blir det bättre av de två servitörerna som står likt vakande hökar för att kunna servera herrskapet ett par köttbitar och lite potatis från den gnällhjulande serveringsvagnen.

Under den tid vi får vara med Florence och Edward minns de tillbaka, både på sin gemensamma historia och tidigare barndomsminnen. Men som sagt, det tycks som om den tidigare så naturliga och kärleksfulla relationen redan stelnat och kapslats in av äktenskapets hank och stör, och minnena blir därför inget de delar. De är som två femåringar, vars mamma-pappa-barn-lek helt plötsligt blivit bister verklighet och de vet inte riktigt hur det gick till eller hur de ska förhålla sig till situationen.

På ett sätt skulle man kunna säga att On Chesil Beach (en adaption av Ian McEwans bok med samma namn) är en film vars enda konflikt ligger i att Edward och Florence inte kan prata med varandra. Men eftersom filmen förlagt sin historia till ett mer konventionellt 60-tal känns avgrunderna mellan dem – klass, kön och omognad – inte lika krystade som de skulle ha gjort 2018. Edwards i det närmaste sammanbrott när han inte kan få ned dragkedjan i Florences klänning är förstås en överreaktion men känns ändå ganska rimlig i sammanhanget, kåt och hajpad som han är. En riktigt Man ska väl kunna lägra sin Kvinna utan tjafs med paltor och hyskor? Detsamma gäller Florences tårögda fråga ”Are we having our first row?!” så fort de inte är överens om allt.

I mina ögon påminner On Chesil Beach om Ian McEwans förra filmadaption, Atonement, i så motto att bägge handlar om egentligen små händelser som får omstörtande och livslånga konsekvenser för alla inblandade. Sådana där avgörande före-och-efter-ögonblick som man aldrig kan backa eller få ogjorda, hur gärna man än skulle vilja.

Med ett sådant stort fokus på vårt brudpar är det inte så konstigt att mycket av filmen hänger på prestationerna från Saoirse Ronan och Billy Howle. På det hela taget tycker jag att de sköter sig bra, med ett utmärkt cresendo på titelns småstensstrand. De ger bägge intryck av att deras respektive rollfigurer, var och en på sitt håll, är oerhört ensamma människor. Kanske är det det enda som fört dem samman, vilket skulle kunna vara en ytterligare förklaring till att förhållandet krackelerar så fort det börjar bli allvar. En högst olycklig gammelsminkning kan jag inte lasta skådespelarna för men det är tyvärr ett drag som förstör allt för mycket av det filmen dittills lyckats bygga upp.

Regissören Dominic Cooke är nybörjare i långfilmssammanhang men desto vanare vid teaterproduktioner, där han satt upp pjäser och vunnit priser för dem på löpande band. Möjligen är det denna vana vid regi, men i ett annat medium, som gjort att On Chesil Beach blir en märkligt tudelad produkt. I vissa avseenden visar den på både träffsäkerhet och fingertoppskänsla medan den i andra blir väl långdragen, alternativt pinsamt övertydlig med onödiga uttalanden och planteringar, verbala så väl som visuella.

Utseendemässigt finns det dock inte mycket att klaga på, On Chesil Beach är hela tiden otroligt snygg med klara färger, spännande kontraster, intressanta vinklar och medvetna utsnitt. Bröllopssvitens knarrande säng blir en satängocean där sexdebutsjollen omgående går i kvav medan förrättsmelonens blodröda cocktailbär, i servitörernas händer och under deras kritiska blickar, plötsligt framstår som märkligt insinuant, nästan obscent.

Jag skulle vilja se om On Chesil Beach för att mer obehindrat kunna ta in Ronan och Howles prestationer. Då skulle jag också absolut hoppa över filmens sista, säg, tio minutrar. Men först är jag faktiskt väldigt sugen på att läsa om Ian McEwans bok.

Vi var några filmspanare som gjorde sällskap på den klattrande stranden
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Jojjenito
Filmfrommen

Annonser

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Vad lockar en journalist mer än en bra historia för en artikel? En bra historia för en hel bok, förstås! Forskaren Seth Brundle vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få journalisten Veronica att gå med på att vänta med att basunera ut till världen att Seth knäckt teleporteringens gåta. Trots att han inledningsvis avgett inte så lite stalker-vibbar övertygas Veronica snart av hans intellektuella och socialt förlägna charm.

Det är nästan så man kan börja misstänka att Veronica är lite svag för de här stalker-männen eftersom hennes före detta pojkvän Stathis Borans, tillika både hennes redaktör och collegelärare, vägrar lämna ifrån sig kopian av hennes lägenhetsnyckel. Han förföljer henne, gör sig allmänt och svartsjukt omöjlig samt hotar att publicera Seths upptäckt utan hennes godkännande.

Allt det här gör förstås Seth i sin tur också svartsjuk och misstänksam. Och vad gör forskare när de är svartsjuka, misstänksamma och en smula packade på champagnen som de fått dricka alldeles ensamma? Givetvis genomför man ett ogenomtänkt experiment med sig själv som försökskanin. Och alla vet väl vid det här laget vem som gör Seth sällskap där inne i telepodden?

Nu var det många år sedan jag såg The Fly, men det blev ett helt igenom glatt återseende. Dels var det var roligt att se vad Cronenberg förändrat och förstärkt jämfört med The Fly anno 1958. Exempelvis serveras nu en något mer rimlig anledning till att Seth inte har full koll på hur maskinen faktiskt funkar. Dels påminner 80-talsfilmen mig om hur bra Jeff Goldblum och Geena Davis är tillsammans. Utan deras ömsesidiga kemi och stabilitet hade The Fly sannolikt bara blivit en film full med klägg och halvtöntiga ”Help me”-scener.

Nu blir jag istället berörd av hur Goldblum beskriver sin förvandling (”I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over…”) och bestört tillsammans med Geena Davis när hon upptäcker ytterligare en ovälkommen gäst i sitt liv. Double the body horror, double the fun! Jag fäster mig också vid det faktum att Veronica i nödens stund omedelbart och naturligt vänder sig till svinet Stathis. Antingen ÄR hon verkligen svag för stalker-vibbar eller också har hon ingen annan i sitt liv att be om hjälp och det är i sanning deprimerande. Vilket gör mig konfys eftersom hon i så många andra avseenden är en riktigt positiv kvinnlig rollfigur, särskilt för att vara med i en skräckfilm från mitten av 80-talet.

Men för all del, mycket talar å andra sidan för att Cronenberg, tillsammans med specialeffekterna och sminkningen från Chris Walas och Stephan Dupuis, skulle ha skapat en obehaglig film om så huvudrollerna spelats av ett par skyltdockor. Jämfört med 58-versionen visar regissören här att en långsam förvandling och upplösning (både fysisk och mental) kan vara minst lika effektiv som ett hastigt röjande av ett flughuvud på en människokropp. Scenen framför badrumsspegeln är rejält otrevlig och makaber i all sin enkelhet. Än en gång lyckas Cronenberg i så många olika avseenden trycka in och mecka runt med fingrarna på de där riktigt vidriga triggerpunkterna som är den mänskliga kroppen.

Vid just den här titten hänger jag av någon anledning dock upp mig på Seths försöksdjur innan han själv kliver in i den ”designade telefonkiosken”. Nog måste det finnas mer lätthanterliga apor att experimentera med än babianer som kan vara både starka och aggressiva?

50-tals-flugan hade ambitioner att jaga efter sanningen och förbättra mänsklighetens villkor men fick se allt falla samman på grund av ett litet misstag. 80-tals-flugan är snarare biten av upptäckandets oförfalskade rus och ”penetration beyond the veil of the flesh”.

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

I alla fall inte om man lyckas stöta på en man som Martin Delambre. Han stannar inte bara bilen för att fråga om du vill ha hjälp, han kommer också att:

  • Ge dig sin tröja så du slipper frysa
  • Sno (!) en klänning från närmaste klädstreck ni stöter på
  • Betala ditt hotellrum
  • Låna dig pengar som du kan betala tillbaka när det passar dig
  • Inte kräva ett vettigt svar på en enda av alla de frågor han har om din familj, dina vänner eller hur det kommer sig att du knatar omkring mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor och inte vill svara på frågor.

Nå, för Martins del stannar det inte ens där och hans hjälpsamhet skulle möjligen ha smugit sig över till stalker-territorium om det inte vore för att Pat inte alls verkar ha något emot hans idoga uppvaktande. Så länge Martin betalar allt behöver hon ju inte börja söka efter ett jobb och snart får hon också erbjudande om det bästa jobbet av alla – som Martins fru!

Men den som drar det kortaste strået i tävlingen ”Vem som vet minst om sin tilltänkta partner?” kommer i slutänden inte att vara Martin. Han har nämligen också en hemlighet eller två som gömmer sig i det enorma huset utanför Quebec. För oss som varit med ett par filmer vet förstås att dra öronen åt oss så fort vi hör namnet Delambre och det gör även polisen Ronet som kommer för rota runt lite bland familjehemligheterna.

Martin har tillsammans med brodern Albert och fadern Henri förstås fortsatt Andrés experiment och nu lyckats förfina processen så pass att de kan skicka en person mellan Quebec och London med ”some radiation burns” som enda bieffekt. Och lite strålskador ska väl en karl klara av?!

Så…det här blev ju…inte så bra. Titeln blir något av ett mysterium eftersom det inte alls finns någon specifik flugförbannelse som vilar över familjen Delambre. Men det är klart, Curse of the disintegration-reintegration machine är inte en särskilt klatchig titel.

Curse of the Fly plockar åt sig en klassisk filmtrope från historier som Jane Eyre, I Walked With a Zombie och Rebecca. Och så lite Gaslight för säkerhets skull. Det visar sig alltså vara Pat som blir filmens huvudperson och vars (inledningsvis hemliga) bakgrund som mentalpatient främst används för att Martin och Henri ska kunna övertyga henne om att hon bara inbillar sig när hon hör konstiga ljud om natten i det stora huset. För det är klart att det finns ett gäng ”misslyckade experiment” som måste hållas inlåsta.

Men den typen av film måste ju bygga på osäkerhet och stämning, två element som Curse of the Fly absolut inte fixar. Historien hänger knappt ihop och vetenskapsfilosofin är reducerad till att forskare måste göra otrevliga saker. Ingen omelett utan några krossade ägg. Det nya labbet ser ännu tråkigare och mer avskalat ut än Philippes dito i Return of the Fly. Specialeffekterna är reducerade till något som mest av allt liknar Taika Waititis försök att återskapa Thanos inifity glove. Fast utan ädelstenarna, då.

Alla inblandade är ganska tråkiga typer, från Carole Gray som Pat till George Baker och Brian Donlevy vilka spelar Martin, respektive Henri. Manusförfattaren Harry Spalding ska tydligen ha haft Claude Rains i tankarna för Henris del och då kan man ju förstå att allt annat känns som ett nerköp. Polisen Ronet porträtteras av en Jeremy Wilkins i sin första filmroll. Wilkins är vid tillfället 35 år men ser ut som en femtonåring som limmat fast en tunn lösmustasch på överläppen.

Det mest anmärkningsvärda namnet på rollistan blir kanske därför istället Burt Kwouk. Här tjänaren Tai, annars mer känd som Peter Sellers andreman Kato. Det kan också noteras att Tais fru Wan ser något märklig ut, vilket sannolikt kan förklaras av att hon spelas av en viss Yvette Rees som inte tycks ha det minsta asiatiska påbrå. Vilket i sin tur sannolikt kan förklaras av att det nog inte var så lätt att hitta sydostasiatiska skådisar i Storbritannien på 60-talet, där filmen spelades in för att dra nytta av brittiska skattelättnader för filmproduktion.

Filmen avslutas olycksbådande nog med frågan ”Is this the end?” För flugfilmernas del får vi innerligt hoppas det.

Sommarvärmen lockar fram alla möjliga insekter ur sina gömställen. Bloggen bekantar sig med flugsläktet i en hel vecka!

***

alt. titel: Flugan

Hör du den där flugan? Visst är surrandet ohyggligt irriterande? Lika bra att slå ihjäl den med en gång!

Men den gubben går inte om du befinner dig i samma rum som Hélène Delambre. Hon blir som galen när någon reflexmässigt börjar hytta med en hoprullad tidning. Å andra sidan har kvinnan, lugn som en filbunke, bekänt sig skyldig till sin makes mord medelst hydrualisk valsmaskin så det kanske ligger något i den där galningsdiagnosen i alla fall?

François Delambre, som är hemligt och hopplöst förälskad i sin svägerska, vill förstås gärna rädda henne undan både mentalsjukhuset och mordrättegång och lyckas till sist få Hélène att berätta vad som egentligen hände med hennes älskade André. Innan han ”fastnade” i valsmaskinen, vill säga.

En klassisk vetenskaps-SF-skräckis som det tagit mig alldeles för lång tid att se. Föga förvånande var det novellförlagan av en viss George Langelaan (publicerad i Playboy 1957) som gav mig en välbehövlig spark i baken. Till min överraskning meddelar dessutom förtexterna att manus är skrivet av ingen mindre än James Clavell. På det hela taget är emellertid The Fly en relativt bokstavstrogen adaption av Langelaans novell.

Och filmen kickar igång på bästa tänkbara vis. Först har vi en nervös nattvakt som, efter att ha hört märkliga ljud, hittar en gruvligt nerblodad valspress och sedan dyker en som alltid oerhört distingerad Vincent Price upp. Jag svär, karln ser ut att vara född i sin scharlakansröda sidenrökrock.

Sedan sackar kanske framställningen något, i alla fall för oss som läst novellen, eftersom det tar ett bra tag innan Patricia Owens som spelar Hélène kan övertalas att berätta sin historia. Ungefär halva filmen är alltså en ren tillbakablick, där Hélène berättar hur den briljante André uppfunnit en mackapär som kan lösa upp fysiska ting och organismer i sina minsta atombeståndsdelar och sedan sätta ihop dem igen. Hélènes reaktion är att beklaga sig över hur den tekniska utvecklingen går allt för fort för hennes smak men sedan skaka överseende på huvudet åt sitt lilla geni. Jag skulle dock vilja sätta ett par frågetecken på den där genialiteten med tanke på att André bekänner att han inte vet ”how or why parts of it work”.

Men sedan går det som det brukar gå i vetenskapsskräckisar, det vill säga åt helvete. Andrés sammanblandning med den välbekanta flugan får mig dock att undra över varför det inte lika gärna kan bli en sammanblandning med alla de bakterier och parasiter som bebor den mänskliga kroppen?

Nå, filmer som The Fly är nu en gång för alla inte gjorda för att publiken ska ställa en massa näsvisa frågor utan för att dess kvinnliga huvudperson ska ges anledning att antingen skrika eller svimma. Patricia Owens får privilegiet att göra både-och vid röjandet av först ett flugben och sedan ett ohyggligt huvud som vidhänger hennes älskade. Just effekten av hur flug-André ser på sin hustru genom en uppsättning facettögon är fortfarande förvånansvärt effektiv. Detsamma gäller kommunikationsförsöken mellan man och hustru efter förvandlingen eftersom André inte kan prata utan är hänvisad till sin skrivmaskin (laddad med matrispapper!) eller knackningar (once for yes, twice for no).

För en nutida tittare är det förstås svårt att bli skrämd av The Fly och det beror inte bara på att historien (eller i alla fall dess ramar) vid det här laget är ganska välbekant. Men bortsett från det rullade filmen på i ett ganska hyggligt tempo och det är alltid något visst med att se ”riktiga” specialeffekter. Om inte annat för charmfaktorn, vilken minst fördubblas av Vincent Prices närvaro. Och sedan måste jag säga att jag blev positivt överraskad av att den avslutande sensmoralen faktiskt inte var det välbekanta ”there are things man should never experiment with” utan det mer balanserade ”the search for truth os the most important work in the world…and the most dangerous”.

En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).

Nej, Hugh Hefner visste att män inte kan överleva på nakenmodeller allena utan också uppskattar lite hjärngympa. Mindre än ett halvår efter att Playboy startades i december 1953 trycktes därför exempelvis Ray Bradburys Farenheit 451 som en följetong. Under årens lopp har tidningen publicerat alster av bland andra Stephen King, Joyce Carol Oates, Michael Crichton, John le Carré, John Irving och Nadine Gordimer.

I The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy har redaktionen samlat noveller mellan 1955 och 1965. De mest välbekanta namnen, så här en 50-60 år i backspegeln, torde vara Arthur C. Clarke, Frederick Pohl, Jack Finney, Robert Bloch och möjligen J.G. Ballard. Minsann dyker inte också Ray Bradbury upp?

Jag har tidigare reagerat på hur tydligt genuskodad den här typen av genrelitteratur ofta är. Sätter man sedan dessutom in den i ett herrtidningssammanhang blir förstås slagsidan inte mindre. Om man nu skulle ha tvivlat på vilket kön i alla fall redaktionen ser framför sig när de tänker på sina läsare finns dessutom en kort inledning.

Först och främst passar man givetvis på att slå sig för bröstet genom att ha gett fantastikgenren en aldrig tidigare skådad plattform, bland annat genom att betala sina författare vettiga arvoden. Redaktionen menar också att Playboy ger utrymme för noveller som i mer specialiserade tidskrifter riskerar att falla mellan stolarna för att de inte är tillräckligt nischade, alternativt allt för skruvade, humoristiska eller chockerande.

Sedan kommer emellertid en drapa som för min del var så aningslöst rolig att den motiverade samlingens existensberättigande, helt oavsett vilka noveller som kommit därefter. ”Playboy’s lack of sexual and other taboos is undoubtedly due to its being edited by med, for men and for that estimable distaff contingent (bless them all) who care and are curious about what their men care about. And this ties in quite happily with the indisputable fact that (for reasons we do not intend to explore here and now) these fictional genres, and especially science fiction, are enjoyed and written by far more men than women […] Possibly this high appeal science fiction has for men has something to do with the kind of demonstrable reality the male intellect demands…”

Men när man väl skrattat färdigt (det kan ta ett tag), vad gömmer sig då bland sidorna i The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy? Som inledningen mycket riktigt påpekar rör sig en del av novellerna kring koncept som kärlek och sexualitet. I det perspektivet känns det motiverat att lyfta fram dels Charles Beaumonts ”The crooked man”, dels Frederick Pohls ”The fiend”. Beaumont beskriver en värld där avvikande sexualitet kriminaliserats men cloun är förstås att det är en värld där det avvikande är hetero- och inte homosexualitet. En novell som dessutom går att läsa på (minst) två sätt: antingen som en dragen lans för utsattheten hos de som betraktas som sexuellt avvikande eller en skräckvision av hur det skulle bli om homosexualiteten fick styra.

Pohl är föga förvånande mer humoristisk i sin approach när han berättar om den liderlige rymdkaptenens besvikelse när han väckt en av skeppets kvinnliga kolonisatörer och hon visar sig vara mer handlingskraftig än han hade väntat sig. Istället för att vakna upp som en förvirrat blyg viol, naivt oförberedd på hans närmanden, är hon enbart förbannad och inte alls något lätthanterligt offer.

En annan novell som stod ut, inte för vare sig framförande eller språk, utan enbart på grund av sitt innehåll var ”Who shall dwell” av H.C. Neal. Vid mitten av 50-talet hade kanske det värsta mccarthyism-drevet dött ut men jag skulle ändå kunna tänka mig att en novell som beskriver hur en rysk familj måste söka skydd undan en amerikansk kärnvapenattack fick en del ögonbryn att höjas.

Novellsamlingen är inte av toppkvalitet, men de allra flesta bidragen är underhållande. De som inte är det blir å andra sidan ofta intressanta tidsdokument. Jag skulle dessutom tippa att en del av dem inte är så lätta att hitta igen i andra samlingar. Tituleringen ”fantasy” är dock något av ett önsketänkande men vi har i alla fall Ray Bradburys ”The vacation” och J.G. Ballards ”Souvenir” som absolut inte kan kallas renodlad sci-fi.

Till sist vill jag framhålla samlingens första novell – ”The fly” av George Langelaan. Alltså inget mindre än den litterära förlagan till filmerna från 50- och 80-talen. En charmig sak som blandar ett klassiskt mysterium med galna vetenskapsmän och lagoma äckeleffekter. Gissa vad jag är sugen på att se nu?

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Carrie White är det nominella mobboffret vid småstadens gymnasieskola. Möjligen kan man tycka att ungdomar i gymnasieåldern borde stå över mobbning vars uttryck snarare passar sig på en mellanstadieskolgård men här spelar antagligen småstadsmentaliteten in. Plus det faktum att det är 70-tal och trettio år av anti-mobbingskampanjer står och stampar i farstun.

Men Carrie har det inte så himla lätt hemmavid heller. Mamma Margaret är en religiös fanatiker som föredrar att låsa in sin dotter i en garderob vid minsta tecken på något som kan kallas liv. Att Carrie börjat menstruera är inte avhängigt biologi, utan gudsfruktan. Riktigt fina flickor befattar sig inte med kropp eller sexualitet i något som helst avseende. Men Carrie har inte bara börjat få bröst och menstruera utan är också lite småhet på populäre Tommy Ross.

Det hon inte vet är att Tommy Ross blivit ombedd av sin ångerfulla flickvän Sue Snell att ta med Carrie på avslutningbalen. Inte som ett skämt, vilket kanske hade varit fallet för bara ett år sedan, utan för att Sue helt plötsligt insett att det kanske inte är så himla schysst att mobba en klasskompis. Problemet är bara att rikemansflickan Chris Hargensen tycker att mobboffer borde förbli mobboffer och tar balen som en förevändning att tvåla till Carrie riktigt ordentligt.

Nu är jag för all del partisk gentemot mr King (husgud, remember?) men när jag den här gången väljer att lyssna på Carrie hittar jag till viss del nya styrkor med berättelsen. Av någon anledning har jag tidigare aldrig fastnat lika hårt för beskrivningen av Carrie som just ett mobboffer och jag slås av Kings förmåga att beskriva den stenhårda skol- och småstadshierarkin där advokatdottern tror sig vara förmer än alla andra. Samt Carries eviga underläge – hela hennes tillvaro går ut på att se sig i rollen som parian, den utstötta.

Mitt hjärta blöder för hennes försiktiga trevanden till en samhörighet, vilka sedan blir desto brutalare krossade eftersom hon hade mage att förhäva sig över sin vedertagna mobboffersroll. Konflikten mellan sex och det religiösa känner jag mig mer ambivalent inför, just religiös fanatism och enögdhet tycker jag nog att King lyckas bättre med i andra berättelser.

King gjorde med Carrie ett försök till det klassiska greppet av en dokumentroman och på det hela taget klarar han av den balansgången helt ok. Förvisso blir det kanske lite väl många utläggningar från läkare och andra vetenskapsmän men de individuella berättelserna från personer som varit delaktiga i Carries uppväxt eller det som timade den ödesdigra bal-kvällen står stadigt i Kings psykologiska fundament.

Med en familjär bekantskap med Carrie i ryggen är det inte skräck- eller äckelelementen som har romanens starkaste bärkraft utan just mobbningssituationen. Sällan har King lyckats så väl med att tydliggöra underdogpositionen som i Carrie. Sedan skadar det förstås inte med de levande beskrivningarna av kopparstinkande blod och bacondoftande förkolnade kroppar. Detaljer, likväl som psykologi, har alltid varit Kings signum.

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Läs hela inlägget här »

Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.

Läs hela inlägget här »

“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”

Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Death du Jour
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser