You are currently browsing the tag archive for the ‘Psycho’ tag.

Jag var precis på väg att göra klart ett inlägg om Pedro Almodóvars Dolor y gloria när jag insåg att bloggen, just idag, fyller 10 jäkla år! År som verkligen inte inneburit särskilt mycket ”dolor”, men i ärlighetens namn kanske inte så mycket ”gloria” heller…

Tidigare år har jag oftast tappat bort att uppmärksamma denna dag men nu kände jag att det kunde vara dags. Hänger ni med på en kort tripp, down memory lane?

Så den 13 maj 2010 gick jag ut hårt med sex inlägg på en och samma dag, bara för att skapa lite bulk (buzz var jag realistisk nog att inte förvänta mig). En ganska medveten blandning om jag minns rätt – Robert Blochs Psycho, The Poison Belt av Arthur Conan Doyle, antologin Things With Claws samt filmerna Secrets and Lies, The Road to Guantanamo och Team America. Just detta med variationen mellan högt och lågt, olika genrer och tidsperioder är något jag försökt hålla fast vid under årens lopp. Samtidigt är jag inte mer än människa som gillar vissa genrer mer än andra. Det är ju ingen slump att jag har samlat på mig nästan 600 inlägg vardera taggade som ”skräck” och ”action” men bara ett 100-tal inom ”deckare”.

Till en början tror jag att jag försökte posta ett inlägg om dagen (och dessutom köra varannan film, varannan bok) men insåg snart att en sådan takt var orimlig. Därför landade jag förhållandevis snabbt i den frekvens som jag fortfarande håller – filmer måndag, onsdag, fredag (inte sällan en så kallad fredagssågning), lördag och så en söndagsbok. Undantag görs emellertid, bland annat när det gäller olika teman. Sedan 2013 har exempelvis jag och bloggkollegan Filmitch rivit av en musikal om dagen veckan efter påsk med start på annandagen.

När det gäller bloggens olika teman tycker jag det finns en ganska bra mix där också. Allt från Förintelsen och en hel månad med Akira Kurosawa till bägge Harry Potter-serierna och Freddy Krueger. De som är mer lagda åt listor behöver inte heller gå lottlösa, här finns årsbästalistor för varje år från 1980 till 2015 och dessutom de mer nostalgiskt anstrukna A Life in Music and Movies från vart och ett av mina levnadsår till och med 2012. Annars är jag nog mest stolt över mina Halloweenteman där större delen av oktober (och ibland också en försvarlig mängd av november) sedan 2011 ägnats åt skräckfilm. Temana är också ganska symptomatiska för hur mitt eget förhållande till film och filmtittande har förändrats sedan jag blev med blogg. Jag har blivit mer systematisk, mer nyfiken på att följa en utveckling eller en regissör eller jämföra en adaption med sin förlaga.

Totalt har det blivit dryga 2 600 inlägg (ca 0,7 inlägg per dag om man nu skulle portionera ut dem), varav det mest välbesökta ger mig anledning att undra över WordPress statistik-verktyg. Det känns nämligen inte som om en text om en Howard Hughes-biografi skulle vara någon större kioskvältare. Inte heller att Den enfaldige mördaren skulle vara bloggens mest populära film. Tyvärr tvingas jag också meddela att medan jag delat ut 61 st. 5/5-or har jag samtidigt sett och läst betydligt fler produkter som…inte varit lika bra. Betygen 0-1,5/5 har samlat på sig mer än 500 inlägg. Bloggens vanligaste innehålls-relaterade taggar är ”Mord”, tätt följt av ”Spända familjeförhållanden”. Kan de två månne hänga ihop…?

En blogg kan tyckas som ett väldigt ensamarbete men hela poängen med den är ju att inte bara själv kunna tycka till, utan också få möjlighet att ta del av synpunkter och input från andra. Därför var det väldigt roligt att, så här i backspegeln, förhållandevis snabbt hitta ett gäng andra filmbloggare att dela inlägg och åsikter med. ”Filmspanarna” hänger fortfarande kvar, om än i andra konstellationer än när vi började ha utbyten med varandra (och till slut också ses fysiskt med start i januari 2012).

Förutom den rent sociala kontakten, antingen det skett digitalt eller fysiskt, tycker jag att en stor vinst för egen del varit att inse att man kan närma sig film och filmtittande på många olika sätt och också se vinsten i det. Det är sällan EN åsikt eller uppfattning som är den rätta (typ, aldrig) men det krävdes lite träning innan i alla fall jag kunde släppa ryggmärgsreaktionen att alltid försöka övertyga folk att ställa sig i ”min” ringhörna.

Jag har förlikat mig med det faktum att 2020 sannolikt inte kommer att gå till historien som året då bloggen Rörliga bilder och tryckta ord fyllde 10 år. Det finns liksom andra världshändelser som konkurrerar om rubrikerna om vi säger så… Det är bara att sikta mot 2030 istället. Eller ja, så länge det fortfarande är roligt är kanske ett bättre sätt att uttrycka det. Och så länge ni, kära läsare och kommenterare, hänger med är det ju roligt. Tack för nästan 9 000 kommentarer och dryga 175 000 visningar genom åren!

Och ni som hade bespetsat er på Dolor y gloria, hav förtröstan. Mina tankar om Almodóvars film landar på fredag istället.

alt. titel: Huset som droppade blod, Huset som drepte

Poliskommissarie Holloway kommer till den engelska landsbygden för att undersöka försvinnandet av den kände filmstjärnan Paul Henderson. På köpet får han berättelserna om hur alla hyresgäster i ett olycksdrabbat hus, från författaren Charles Hillyer till Henderson, gått grymma öden till mötes.

Ännu en skräckantologi från bolaget Amicus Productions. Den här gången har man valt att satsa på kvalitet över kvantitet och begränsat sig till fyra olika delfilmer (till skillnad från Dr. Terror’s… sex), alla dessutom författade av amerikanen Robert Bloch (sannolikt mest känd för förlagan till Psycho).

Ramen innehåller som sagt den skeptiskt arrogante London-bon Holloway (”I’m interested in facts!”) som, först av polisen Martin och sedan uthyrningsagenten A.J. Stoker, blir presenterad för de olika delarna eller kapitlen. Som ram betraktat känns Holloways segment betydligt mer krystade än diskussionerna i tågkupén, inte minst eftersom hemskheternas kopplingar till själva huset är påtagligt klena. Inget av det som händer kan egentligen skyllas på huset i sig. Istället ligger cloun i det bagage som våra olika huvudpersoner kånkar med sig när de flyttar in, alternativt stöter ihop med i den närliggande staden.

Men bortsett från det, vilka hyresgäster har då huset (som faktiskt inte ger upphov till en endaste blodsdroppe) att bjuda på? Till att börja med anländer genomtrevlige Denholm Elliotts författare i en pigg liten röd sportbil tillsammans med frugan Alice (spelad av TV-skådisen Joanna Dunham). Han ska avsluta boken om den galne seriemördaren Dominic men finner sig mer och mer hemsökt av sin egen skapelse. En slags föregångare till Stephen Kings The Dark Half om man så vill.

Näste man till rakning är Peter Cushings pensionerade börsmäklare Philip Grayson som tillsammans med en god vän blir fullkomligt förhäxad av den förföriska Salome i det lokala vaxkabinettet. Därefter intas huset av John Reid (ingen mindre än Christopher Lee), sträng fader till lilla Jane. Guvernanten Ann Norton (spelad av Nyree Dawn Porter) kan inte förstå varför Reid inte tillåter sin dotter att leka med andra barn och i det närmaste verkar rädd för sin avkomma.

Och så har vi till slut den självbelåtne skådisen Paul Henderson, spelad av Dr. Who himself, Jon Pertwee. Samtida kritiker verkar ha önskat se en skräckfilmsskådis i rollen eftersom det är ett metasegment men den vinkeln täcks upp mer än väl av veteranen Ingrid Pitt som Hendersons motspelerska Carla Lynde.

Ok, det är en total sausagefest, men ni ser ju själva… Denholm Elliott, Peter Cushing, Christopher Lee och Jon Pertwee (som i och för sig var en ny bekantskap för min del). What’s not to like?! De två första historierna är mest charmigt kitchiga med samma mättade RGB-färgskala som i Dr. Terror’s… men Lees segment bjöd faktiskt på ett par trevliga bilder av smältande dockor i en eldstad och den sista delen var riktigt underhållande. Dess metavampyr (aktör i film-i-filmen Curse of the Bloodsuckers) påminde inte så lite om Roddy McDowells roll i 80-talsklassikern Fright Night samtidigt som filmmakarna inte glömmer att inkludera den ärevördiga gummifladdermusen.

Skådismässigt finns en del övrigt att önska från såväl fantasifiguren (or is he?!) Dominic, som Chloe Franks (vilken spelar lilla Jane) och Ingrid Pitt vars polska brytning verkligen inte funkar till hennes fördel här (man börjar nästa undra om det kan ha varit så att hon snarare fick rollen tack vare sin generösa urringning). Samtidigt kan jag inte blunda för det faktum att nästan alla män är utrustade med extremt flamboyanta färgskalor på sina skjortor, rökrockar, slipsar och kravatter (plus Paul Hendersons överdimensionerade hatt!) samt att huset i sig innehåller inredningsdetaljer som uppstoppade ugglor, örnskulpturer och kranier samt rejält knirkande dörrar..

Å ena sidan lyckas Christopher Lees segment skapa en bättre stämning och Jon Pertwee mer humor än något av det som presenterades i Dr. Terror’s… Å andra sidan var den sammanhållande ramen klart svagare och det faller nog tyvärr ut till The House That Dripped Bloods nackdel. Men bara lite, detta är fortfarande förbaskat charmigt!

alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter

Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!

Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.

Läs hela inlägget här »

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.

Läs hela inlägget här »

Zombie NationHerr Ulli Lommel uppvisar en minst sagt märklig filmkarriär. Hans första roll var i Russ Meyers Fanny Hill och han arbetade ett upprepat antal gången tillsammans med Rainer Werner Fassbinder under 60- och 70-talet. Hans andra film som regissör producerades av Fassbinder och var nominerad till en Guldbjörn vid Berlins filmfestival. Lommels fjärde film producerades av Andy Warhol och hans sjätte var The Boogeyman, vilken kravlade sig upp på den brittiska ”Video nasties”-listan.

Men inget av detta kommer ens närheten av att vara i lika märkligt som Zombie Nation (Lommels elfte film som regissör). I denna bottenlöst usla gegga till film lyckas Lommel med konststycket att få mig att längta efter det sammanhang och den atmosfär man vanligen hittar hos Uwe Böll. Ulli Lommel får kort sagt Uwe Böll att likna Stanley Kubrick och det är banne mig en större prestation än alla guldbjörnsnomineringar.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDen här gången fick jag den stora äran att välja månadens Filmspanarfilm. Bra eller dåligt, you be the judge…

***

HitchcockDen store (i både bildlig och bokstavlig mening) Alfred Hitchcock måste hitta ett nytt projekt efter dunderhiten North by Northwest, men det går trögt. Inget manus eller förlaga tycks duga, inget ger honom den rätta utmaningen.

Till dess att han springer på författaren Robert Blochs senaste alster, Psycho. Den påhittade historien som utgår från Ed Geins framfart på Wisconsins landsbygd har ratats av etablissemanget som spekulativ och perverterad. Perfekt, tänker Alfred som har en aning eller två om hur det mänskliga psyket fungerar. För det är ju inte utan att vi är otillbörligt fascinerade av de vi fördömer.

Läs hela inlägget här »

Ja, nu var ju inte meningen att jag skulle försöka sammanfatta allt Jackson har gjort fram till dags dato utan bara summera intrycket av hans första sex långfilmer. Själv tycker jag nog att man utifrån den portfolion aldrig någonsin hade kunnat förvänta sig något så magnifikt som LOTR nu ändå blev. Alla filmerna är underhållande (med ett litet undantag för Meet the Feebles) och varierar från charmiga (Bad Taste) till fantastiskt bra (Heavenly Creatures) men som sagt, den prestation som presenterades med start fem år efter The Frighteners ligger bortom och utöver.

Läs hela inlägget här »

Efter en våldsam olycka är motorcykelpolisen Edward Malus förvisso på benen men i övrigt inte särskilt kry. Han poppar piller som vore de Nonstop, har mardrömmar och är allmänt nervös. Trots att han alltså är långt ifrån i form åker han ändå till ön Summersisle på USA:s nordvästkust efter en bön från sin gamla fästmö som hävdar att hennes dotter är försvunnen och vill ha hjälp att hitta henne. Öns nästan uteslutande kvinnliga befolkning är inte så särdeles vänligt inställda till denne slangpratande, ironiska polis som ställer näsvisa frågor. Han i sin tur blir frustrerad över att han inte tycks få några användbara svar. Och så är det ju alla dessa bin…

Läs hela inlägget här »

OBS! Stor spoilervarning! Om du vill bli det minsta överraskad av någon av dessa filmer bör du sluta läsa nu.

jnnnnnnnnnnkn

Så, mannen med handsken är tillbaka. Med tanke på alla andra skräckremakes som översköljt marknaden på senaste tiden var det väl ganska oundvikligt. Till skillnad från exempelvis Gus van Sants Psycho som mer handlade om en återuppståndelse än en remake eller Zack Snyders Dawn of the Dead är tyvärr ANoES anno 2010 en sådan där film där man frågar sig ”Varför?” Vissa förändringar är gjorda i manuset, men de är inte av den arten att de tillför något, utan tycks mer bara finnas där för att kopieringen från originalet inte ska bli alltför uppenbar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg