You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck’ category.

Och nu: ett viktigt meddelande till alla läsare

Klang och jubel, det är dags för den årliga Halloween-veckan tillsammans med bloggkollegan Filmitch! Varje dag tar han sig an en ny skräckfilm och ni kan hänga med. Bara en nedscrollning och ett klick bort. You know you want it…

***

alt. titel: Halloween 5: Förbannelsen, Alla helgons blodiga natt 5, Halloween 5

Ok, förutsättningarna är följande: skit i vad som hände i alla tidigare Halloween-filmerna. Huvudsaken är att försöken att återuppliva ”the Shape” efter den allmänt hatade Halloween III innebar att Halloween 4 kostade fem mille, men spelade in mer än tre gånger så mycket. Innebär det en Halloween 5, trots att slasher-paraden börjat sagga betänkligt under andra halvan av 80-talet? Gillar Michael Meyers att vifta med en stor kökskniv och överleva det mesta?

But, of course! Vi som inte behövde vänta ett år mellan fyran och femman minns förstås hur Michael rasade ned i något slags gruvschakt varpå alla förutsatte att monstret dött utan att kontrollera saken noggrannare. Femman öppnar upp med samma händelseförlopp där den argsinta skjutmobben dessutom slänger ned en dynamitgubbe i hålet för att vara på den säkra sidan (något som i mina ögon framstår som extremt osäkert på grund av en massa olika faktorer, men, men…).

Men det är så klart helt verkningslöst eftersom Michael redan lyckats kräla tillräckligt långt ned i gruvgången för att klara sig undan explosionen. Trots sina skador lyckas han faktiskt kräla så långt som till skjulet där det bor en gammal farbror, vilken utan frågor (eller att höra av sig till vare sig sjukvården eller polisen) vårdar en återigen komatös Michael i ganska exakt ett år. För när Halloween åter randas vaknar Michael till liv igen, mördar sin välgörare (lex Otack är världens lön) och tar sig tillbaka till Haddonfield för att återförenas med systerdottern Jamie.

Vilken i sin tur spenderat hela året på Haddonfields barnklinik efter attacken på sin styvmor (som överlevde pärsen, får vi veta). Jamie har blivit stum på kuppen men förföljs fortfarande av the Boogeyman. Nej, inte sin farbror utan doktor Loomis som i princip gör allt utom att fysiskt misshandla den lilla flickan för att få henne att tala om var hennes släkting befinner sig. Loomis misstänker nämligen vad vi i publiken snart får bevis för, att Jamie har någon slags telepatisk kontakt med sin mordiske onkel.

Jag skulle kunna tänka mig att Halloween 5 är ett ganska bra exempel på hur trött slasher-genren blivit eller börjat kännas mot slutet av 80-talet. De välbekanta troperna är så pass välbekanta att de snarare känns utnötta, inte minst eftersom filmen i sig inte gör några större ansträngningar för att använda dem i något nytänkande perspektiv. In med några kanonmatstonåringar och en mirakulöst överlevande Michael Myers, sedan är det bara att tuta och köra. Filmen bryr sig bevisligen inte ett dyft om sina rollfigurer (utom möjligen med undantag för Danielle Harris Jamie), så varför skulle vi göra det?

Nu tar Halloween 5 ganska omgående livet av Jamies fostersyster Rachel, men innan dess begär filmen att vi ska köpa att hon ett år efter det som timade i Halloween 4 inte verkar ha haft några större problem att gå vidare och skaffa sig en ny bästa kompis. På samma sätt begär historien att vi ska acceptera att det ett år efter Michael Myers senaste mordorgie inte uppfattas som hotfullt av Haddonfields tonåringar att han än en gång tycks vara på fri fot eller att det tydligen är helt ok att klä ut sig i de vitmenade maskerna och låtsas hugga ihjäl sina kompisar. Lite väl känslokallt till och med för tonåringar om ni frågar mig.

Jag har för mig att jag tyckte ganska bra om relationen Jamie-Rachel i fyran. Här har Danielle Harris tyvärr reducerats till att konstant antingen gråta, skrika eller få anfall vilket innebär att det är svårt att få någon större sympati för henne som rollfigur.

Där filmen förvisso är lite nyskapande är i sitt deus ex machina-wtf-slut men det känns så påklistrat och irriterande to-be-continued-forcerat så det är absolut inget positivt.

Final girl: Det finns ingen annan att utnämna än Jamie och hon är egentligen lite för ung för att vara en bra final girl

Historik/psykologi: I ärlighetens namn har Michael faktiskt blivit lite mer fokuserad i sitt mördande jämfört med fyran så det är väl alltid något… Nu ger han sig främst på personer som i någon slags vagt upplyst slutände skulle kunna leda honom till Jamie, alternativt i alla fall mörda personer som på något sätt står henne nära. Ish…

En grej med Michael som jag av någon anledningen hittills aldrig tänkt på (men som förekommer redan i originalet) är hur han i hela fridens namn lärt sig köra bil?! Det har förvisso inte så mycket med hans psykologiska motivation att göra, men… (Blev tvungen att gå tillbaka, originalet löser problemet knappt funktionsdugligt genom att Loomis irriterat konstaterar “Maybe someone around here gave him lessons!” Men det skulle kunna förklara varför jag inte reagerade mer på det i originalet)

Vapen: Under en period förflyttas historien till en bondgård och där finns förstås både hötjugor och liar. Användbart, helt enkelt.

Killer-o-vision: Vet ni vad, jag minns inte och då är det mindre än ett dygn sedan jag såg eländet…

***

Men…det tar ju som sagt inte stopp där! I år är det geografisk spridning som gäller för hela slanten borta hos min Halloween-partner in crime. Vart har Filmitch begett sig, denna första dag måntro? Jag gissar på låååååångt österut (och bakåt i tiden, dessutom). Klicka här för att ta reda på vart färden går.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween!

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 4, Halloween 4: Återkomsten, Halloween 4

Johnny Smith från Stephen Kings The Dead Zone skulle ha sett till att hamna på Ridgemont Federal Sanatorium när han låg i sin långa koma. Istället för plågsamma operationer och långdragen sjukgymnastik på grund av förtvinad muskulatur hade han då kunnat njuta av en omvårdnad som leder till ett omedelbart uppvaknande och full funktionsförmåga, vilket bland annat inbegriper tricket att trycka sin tumme rakt genom pannbenet på en människa.

Ja, jestanes… Jag vet inte om det är meningen att filmpubliken med denna inledning ska inse att de ska ta Halloween 4 med en klackspark. Filmen är inte humoristisk i sig men däremot så fullsmockad med orimligheter att jag som sagt inte känner mig riktigt säker på om jag ska ta den på allvar. Eventuellt låg allt fokus på att försöka reparera skadan från Halloween III och ge publiken det de ville ha, det vill säga den obevekliga Skepnaden. Det är inte för inte som titeln antar en lätt triumfatorisk ton.

Att varken Michael eller Dr. Loomis dog i sjukhusbranden som avslutade Halloween II kan jag möjligen svälja. Men Halloween 4 påstår alltså att Michael legat i koma ända sedan dess, samtidigt som det räcker med ett förfluget ord om en nyproducerad systerdotter för att han inom en nanosekund ska komma ur samma koma och börja förfölja sjuåriga Jamie. Vilken trots en sprillans ny fosterfamilj tydligen går att leta rätt på inom en…ok, då, två nanosekunder.

Lilla Jamies ställning och historia i Haddonfield är även den märklig. Tydligen är hennes mammas bakgrund tillräckligt och allom välbekant för att hon ska bli retad för ”the boogeyman” i skolan (plus det faktum att hon är föräldralös, vad är det här för sadistiska ungar egentligen?!) Hon själv måste också ha blivit matad med historier om sin ondsinte morbror eftersom hon drömmer regelbundna mardrömmar om den vitmaskade skepnaden. Samtidigt har styvsystern Rachels as till pojkvän Brady ingen aning om vem denne ”Michael Myers” är och affärerna säljer fortfarande samma vitmenade masker (ärligt, sämsta Halloween-masken ever!)

Redan här tycker jag mig alltså uppleva en lätt övernaturlig vibb, det är kan inte riktigt vara meningen att Michael ska vara en mördare av kött och blod. Händelseutvecklingen filmen igenom tycks understryka det intrycket, bland annat eftersom Michael på ett rent mirakulöst sätt kan ta sig både in i och ut från olika byggnader för att dyka upp som en dödlig gubben i lådan när så är lämpligt. Det som gör mig förvirrad är att seriens producent, Mustapha Akkad, tydligen ska ha varit bestämd på punkten att Michael verkligen är vara en mördare av kött och blod.

Klart Halloween 4 är en slasher, med sin klumpige, men märkligt effektive mördare, ett antal kläggiga mord (även om effekterna inte är så mycket att skryta med) och en kittlande sexscen (eller ja, den bjussar i alla fall på lite tuttar). Däremot är det som sagt högst tveksamt om den ska räknas som en övernaturlig dito eller inte. Oavsett vilket, är de obehagligaste scenerna inte av Michael som krossar skallen på folk utan den mobbande barnahorden som förföljer lilla Danielle Harris som spelar Jamie. Kids are fucking evil…

Final girl: Rachel Carruthers. Och vad gör Halloween-final girls bäst? Barnvaktar förstås! Men innan natten är till ända har ändå Rachel fått visa vad hon går för i sina försök att skydda Jamie från Michael. Ska jag klaga på något skulle det möjligen vara att hon är mer reaktiv är proaktiv – hon ges aldrig någon rejäl chans att ta kål på Michael utom i slutet.

Historik/psykologi: Tvåan blev ju ganska krystad redan den, med tanke på att Michael mejade ned x antal folk helt i onödan om det var så att han var främst intresserad av att få kontakt med, eller ta livet av, Laurie. Här blir det ännu oklarare varför han egentligen är så fixerad vid Lauries dotter och vad han egentligen tänker sig göra om han nu skulle få tag på henne. Om det skulle vara hans enda målsättning finns heller ingen direkt anledning till varför han trashat hela polisstationen eller gör så att hela staden blir strömlös.

Vapen: Michael håller förvisso i sin älskade kniv men vad jag kan påminna mig använder han den faktiskt aldrig. Han verkar under koman ha blivit mer förtjust i ren handkraft eller varför inte spetsa folk på gevär istället för att avlossa dem?

Killer-o-vision: Det finns där, men inte alls lika övertydligt som i originalet och tvåan. Vad jag kan minnas är också de högljudda andetagen borta.

alt. titel: Den onda dockan, Chucky: El muñeco diabólico, Chucky – Die Mörderpuppe, La bambola assassina

Är du kanske lite orolig över att ditt barn låter fantasin springa iväg med sig? Inte alltid kan skilja mellan sanning och lögner, utan påstår saker som rimligen inte kan stämma? Eller också kan det vara så att ditt barns docka blivit hemvist åt själen hos en galen seriemördare som är en fena på voodoo-magi. Det kan också vara så att den där själen letar efter mysigt litet krypin och ser ditt barns kropp som det rätta stället.

Chucky-repliken ”I’ve got a date with a six year old boy” har väl kanske inte åldrats jätteväl med den ökade pedofilmedvetenheten som utvecklats sedan 1988. Men den allra största kontroversen som Child’s Play-serien behövt tampas med är snarare anklagelser om att filmerna uppmuntrar barn till dödligt våld. Och nog har det oskyldiga ”Hi, I’m Chucky. Wanna play?” antagit en avgjort sinister ton.

De allra flesta verkar vara rörande eniga om att den ohemult populära och inkomstbringande slashergenren sjöng på sista versen redan vid mitten av 80-talet. För ett kort tag andades Wes Cravens A Nightmare on Elm Street en smula nytt liv i slashern 1984 men i allt väsentligt var festen över för de klassiska och seriösa versionerna. Det som återstod var att försöka hitta på något nytt – bort med sorority-hus, ungdomsgäng som inte tjänade något högre syfte än ren kanonmat, sommarläger och obevekliga mördare. In med ett visst mått av humor, en modernare familjekonstellation och en mer urban miljö.

Och därmed är vi, med lite god vilja och ett tema-tidshopp, framme vid Child’s Play. En film där hjältarna är den ensamstående mamman Karen och hennes sexåring Andy medan slashermördaren Chucky (jaja, jag vet, Charles Lee Ray. Men alla säger ju ändå Chucky) kommer i form av en mordisk docka. Filmen är med en gång tydlig med vad vi har att göra med och innehåller därmed mer av Hitchcock-spänning: hur lång tid ska det ta innan rollfigurerna fattar det publiken redan vet och accepterat?

Tydligen fanns det planer från manusförfattaren Don Mancini att suga lite längre på karamellen huruvida Chucky verkligen var levande eller om Child’s Play egentligen var en film som handlade om psykisk ohälsa hos barn. Det hade säkert också kunnat funka, även om jag inte är helt övertygad om att den fluffigt persikofärgade 80-talskänslan vore rätt miljö för den senare historien.

I nuläget blir filmen snarare en berättelse om barns utsatthet, ganska bra visualiserat genom hur snabbt Karen blir arg på Andy för att han ”ljuger” om att Chucky är levande (vilket dessutom gör Chucky till den ende som Andy kan vända sig till) men sedan naturligtvis förväntar sig att bli trodd när hon berättar samma skröna för polisen Mike. Hon är ju vuxen och därmed automatiskt pålitlig, ett förutsättande som barn uppenbarligen inte gjort sig förtjänta av. Men när hon väl står på Andys sida i den här soppan blir Child’s Play också än tydligare en film om det ensamstående moderskapet.

Karen spelas av Catherine Hicks (annars kanske bäst igenkänd som den genomgoda mamman i 90-tals-snällisserien 7th Heaven) som jag tycker gör en fin prestation inom filmens ramar. Hon känns helt enkelt trovärdig som mamman, vilken får en besatt docka på halsen (bokstavligt talat!). Jag gillar också att Mancini gjort henne så pass bestämd och handlingskraftig – vi är långt ifrån det hysteriska fruntimret eller den linne-klädda storbystade tjejen (om vi nu ska snacka slasher-troper, alltså). Inledningsvis är kanske Alex Vincent i rollen som Andy lite väl övertydligt gullig men hans översiggivna gråt på barnsjukhuset fick mig övertygad om att även han gör mycket bra ifrån sig. Mike spelas i sin tur av Chris Sarandon som väl är…Chris Sarandon, Inget större fel i det, han ska ju egentligen bara vara Karens medhjälpare i sammanhanget.

Child’s Play har på det hela taget hållit väl för tidens tand. Filmen är trimmad på allt onödigt dökött och rappt berättad. Regissören Tom Holland visste uppenbarligen hur en lätt humoristisk skräck-slipsten skulle dras efter arbetet med 1985 års Fright Night. Så särskilt läskig har Child’s Play väl aldrig varit men det är ju aldrig fel med en halvsmält och sotig dock-uppenbarelse.

Final girl: Möjligen mamma Karen Berkely men i det här fallet är jag mer benägen att utnämna en final boy – Andy!

Historik/psykologi: Äh, vi snackar ju Brad Dourif-mördare här. Han har mig veterligt aldrig behövt en anledning till att göra det han gör… Ok, så Chucky är främst ute efter hämnd men innan dess verkar The Lake Shore Strangler mest ha gillat att mörda. Men man vet förstås aldrig, han kan ju ha haft mer mommy-issuses än Frank Zito.

Vapen: Vi måste ändå ge Chucky att han är ganska påhittig och gör det bästa av situationen. I sann slahseranda tycks han föredra kniv men kan även använda både gas, elektricitet och voodoo när så behövs.

Killer-o-vision: Yep. Fast i det här fallet borde man väl snarare kalla det för doll-o-vision. Det ger faktiskt oväntat mycket mervärde att se handlingen ur Chuckys halvmetersperspektiv.

alt. titel: Sommarlägret, Acampamento Sinistro, Massacre au camp d’été, Campamento del terror, Nightmare Vacation, Blutiger Sommer

Sleepaway Camp är en film som, likt The Burning, bekräftar bilden av amerikanska sommarläger som helvetet på jorden. Angela är en minst sagt tyst och introvert typ som anländer till Camp Arawak med sin kusin Ricky. För ingen annan anledning än det faktum att hon inte säger ett pip blir hon påhoppad av (1) stug”kompisen” Judy (”Why don’t you shower with the rest of us? You queer, or something”?), (2) stugvärden Meg (vars jobb det alltså är att hålla koll på kidsen!), (3) lägrets killgäng (”Hey Angela, why are you so fucked up?!”) och, slutligen, (4) kökschefen Artie.

Artie är en särskilt härlig och sympatisk figur, vilken knappt kan hålla de värsta drägeltendenserna i schack vid åsynen av de nya lägerdeltagarna. Efter att ha kategoriserat dem som ”young, fresh chicken” bränner han av en harang som torde förtjäna en vinnarpokal i världsmästerskapen i creepiness: ”Where I come from, we call them baldies. Makes your mouth water. [—] There ain’t no such thing as too young, only too old”. Kudos, Artie!

Lyckligtvis är dock Artie den förste att falla offer för mördaren som härjar på Camp Arawak och aldrig någonsin har väl ett straff varit mer välförtjänt. Den anonyme rättskämpen fortsätter sedan att gå fram som en slåttermaskin bland alla de som på olika sätt varit taskiga mot andra lägerdeltagare, kanske alldeles särskilt mot Angela. Men lägerchefen Mel vet minsann vem som är ansvarig och han tänker banne mig inte låta någon tvinga hans läger att stänga på grund av en räcka plågsamma men uppenbara ”olyckshändelser”. En bedömning som den lokale polisen ställer sig allt mer tveksam till.

Till en början känner jag mig tveksam till Sleepaway Camp. För det första den intetsägande titeln – alla slasherläger värda namnet är väl sådana där man ska övernatta? Inte särskilt mycket skräckpotential i att alla åker hem och sover… Varför vi får panoreringar över ett höstövergivet Camp Arawak som är till salu är också oklart – ska det tolkas som ett förebådande? Fullkomligt onödigt i så fall skulle jag vilja påstå. Sedan får vi en enormt överspelad uppeggning av problemet för dagen: en båtolycka resulterar en död far och ett dött syskon, med ett överlevande syskon. Plus en småknasig kvinna som snarare ser ut att höra hemma i en film av John Waters eller Tim Burton.

Men när Angela och Ricky väl anlänt till Camp Arawak går det undan och jag kan inte låta bli att bli glatt överraskad av både valet att använda ”riktiga” barn i rollerna, filmens driv och dess ruggiga dödsscener. Alla specialeffektscash gick sannolikt åt till avslutningens praktfulla protes-dolme, varför man tagit det smarta beslutet att snarare fokusera på själva effekten av attackerna. Vilka därmed kan lösas med ett schysst make up-jobb.

En annan sak som gör att Sleepaway Camp sticker ut en smula från 80-tals-slasher-högen som jag har i bakhuvudet är att killarna objektifieras i minst lika hög, om inte högre, grad än tjejerna. Det är en remarkabelt hög andel remarkabelt små T-shirts på remarkabelt välskulpterade överkroppar samt lika remarkabelt tajta shorts, vilka omsluter remarkabelt muskulösa rumpor och lår. För en gångs skull är det killarna som kör näckande nattbad, inte tjejerna. Vad jag känner mig lite mer osäker på är syftet med detta, om tanken är att det ska spela in i själva upplösningen eller att filmteamet med regissör och manusförfattare Robert Hiltzik i spetsen helt enkelt föredrog att drägla över killar?

Jag ska inte påstå att Sleepaway Camp var en bättre film än vare sig exempelvis Friday the 13th eller Prom Night. Men den samlar en hel del pluspoäng (och slår därmed bland annat The Burning på fingrarna i lägerslashergenren) tack vare klassiska teaserrepliker som ”Oh, it’s you. What do you want? Arrrgggghhhh [dödsstön]”, Felissa Roses (som spelar Angela) enorma, mörka ögon samt avslutande ansiktsuttryck, att filmen är så pass urflippad som den ändå är och, som sagt, ett antal riktigt innovativa dödsscener.

Final girl: Angela. Or is she?!

Historik/psykologi: Sleepaway Camp levererar en slutvändning som är så fullskiten med psykologiska förklaringsmodeller att den nära nog drattar på ändan. Filmen är också en av de, där vår final girl faktiskt är synonym med mördaren. Så två till priset av en, skulle man kunna säga. Jag skulle dock vilja påstå att Robert Hiltzik blivit lite väl entusiastisk i sitt manusskrivande och tryckt ihop två olika förklaringsmodeller som inte leker särskilt bra tillsammans.

Å ena sidan ska ”Angela” alltså ha blivit galen av att uppfostras som en flicka av sin prilliga faster när hen egentligen är en pojke. Å den andra verkar filmen också vilja antyda att det har betydelse att ”Angela” och broderns pappa befann sig i ett homosexuellt förhållande vid tiden för sin död och att syskonen (eventuellt?) såg honom och hans älskare ha sex. En enorm HBTQ-röra med andra ord där Hiltziks högsta prio sannolikt inte var konsekvens i vart han riktade sina anklagande pekfingrar.

Vapen: Toppbetyg till uppfinningsrikedom i det här avseendet måste jag säga! Skållning, dränkning, halshuggning, ilskna getingar. Kudos, Angela!

Killer-o-vision: Oh, yes! Ingen lägerslasher är komplett utan den.

alt. titel: Revenge of the Bogey Man, Boogeyman II, The Boogeyman II, Boogeyman 2, The Boogeyman 2

Ok… Titten på Revenge of the Boogeyman kan officiellt vara det absolut märkligaste jag någonsin upplevt. I alla fall när det kommer till mina Halloween-teman och där ska sägas att det absolut inte saknas konstigheter både högt och lågt.

För temats skull inledde jag med en omtitt på Ulli Lommels original, The Boogey Man från 1980. Den var ungefär som jag minns den, en övernaturlig slasher som har en del bra idéer men som fallerar kapitalt när det gäller att hålla ordning på sin interna logik. Är alla speglar farliga eller bara den som finns i syskonen Lacey och Willys barndomshem? Varför har de som flyttat in i syskonens barndomshem behållit en sådan hiskelig pjäs som nämnda spegel? Vad är egentligen spegelns krafter – telekinesi, besatthet att döda, besatthet att mörda eller alla tre på en och samma gång? Och varför känner tjejen som håller en sax en obeveklig lust att först klippa upp sitt linne innan hon sätter samma sax i sin egen hals?

Gott så. Jag sätter mig tillrätta inför Revenge of the Boogeyman och trakteras med en extremt kackig videoupptagning av något som ska föreställa ett filmat polisförhör. En äldre man beskriver hur han blivit uppsökt av en kvinna som berättat historien som utspelas i The Boogey Man, men där händelseutvecklingen verkat spinna helt ur led och historien påverkat nutiden. Eller nåt… Han berättar hur onämnbara hemskheter skedde som i snabbspolningsläge och jag får sedan se exakt det. Det vill säga kladdiga mord med tveksamma specialeffekter. Och snabbspolade.

Sedan klipper filmen till inledningsscenen från The Boogey Man med Willy, Lacey, deras mamma och mammans älskare. Och då menar jag inte att Revenge of the Boogeyman spelar upp ett klipp från inledningen. Nej, här serveras exakt samma scen som jag såg i originalet för mindre än 24 timmar sedan. Dags att trycka på paus och göra lite research.

Efter lite ninjagooglande tvingas jag konstatera att jag sannolikt tittar på vad som kallats för The Boogey Man 2: Redux från 2002. Ulli Lommel gjorde Revenge of the Boogeyman 1983 som är ungefär den film som jag beskrev i början. Alltså ett slags metaprojekt där han utgick från sitt eget original, vilket sedan fick spilla över i uppföljarens ”verklighet”. I denna Redux-version klippte han av oklar anledning dock ned den nya historien till ett minimum. Med konsekvensen att den film jag såg kanske till 75 eller 85% alltså består av scener från The Boogey Man anno 1980, interfolierade av snabbspolningsscener som visar hela andra mord vars koppling till konceptet Boogey Man inte bara är oklara, utan fullkomligt obegripliga.

Men för all del, ett sådan magnifikt magplask som denna så kallade ”Reverenge of the Boogeyman” har jag nog aldrig haft i något Halloween-tema förut och då såg jag ändå tre filmer av Joe D’Amato till 2018-Halloween. Det behöver kanske inte sägas att inga av kategorierna som åtföljer årets tema går att bedöma…

Final girl: Icke applicerbart.

Historik/psykologi: Icke applicerbart

Vapen: Icke applicerbart

Killer-o-vision: Icke applicerbart

alt. titel: Masacre en la fiesta, Massacre na festa do pijama, Fête sanglante, The Slumber Party Murders

Pyamaspartyn är inte bara för småungar. De kan också vara lämpliga för 18-åringar som för en kväll vill känna sig som barn innan de träder in i vuxenlivet en gång för alla. Trish gör dock tydligt att hon redan tagit det steget när hon i en av filmens allra första scener packar ihop sina gosedjur och dockor för att slänga dem i soptunnan. Hennes kompisar Diane, Jackie och Kim verkar också vara ganska färdiga med allt vad barnsligt är. Jackie och Kim har tagit med sig såväl öl som gräs (Maui Wowie) till festen medan Diane vill i sin tur inte ens vara tillsammans med sina kompisar när sex med pojkvännen hägrar i horisonten.

Vad tonåringarna eventuellt har missat, alternativt på sant tonårsmanér skiter fullkomligt i, är att den förrymde massmördaren Russ Thorn är lös i trakten och se på fan, har inte han och hans enorma…borr siktat in sig på tjejerna och alla som råkar befinna sig i deras närhet? Det inkluderar också Trish granne och klasskompis Val samt hennes lillasyster Courtney.

Vid pass 1982 är både slashergenren och dess troper så pass stadigt förankrade i popkulturen att det börjat göras parodier på dem. En sådan var filmen som på manusstadiet hette Sleepless Nights (eller Don’t Open the Door) och som skrivits av författaren och feministaktivisten Rita Mae Brown. Regissören Amy Holden Jones fick tag på det, gillade det så pass mycket att hon slängde ihop en slags ansökningsversion av det för $1 000, vilken i sin tur fick Roger Corman att hoppa på slasher-tåget och lova att finansiera det hela. Jag blir dock inte helt klar över om det är Jones eller Corman som är orsaken till att Browns, i grunden parodiska, manus istället filmades rakt av som en seriös slasher?

Resultatet blir lite speciellt, om inte annat när det kommer till (1) atmosfär och (2) genusperspektivet. Det går nämligen ett bra tag innan man som tittare eventuellt plockar upp att detta skulle kunna tolkas som en parodi eller satir på genren. Vilket innebär att i alla fall jag sitter och himlar med ögonen åt alla topless-tjejer, ångande duschrum (”I think your tits are getting bigger”), nakna rumpor och kåta pojkblickar. Det är egentligen först när Russ Thorns minst sagt fallosliknande (för att inte tala om penetrerande) mordredskap bokstavligt talat filmas som en fallos som filmen börjar vända en smula i det avseendet för min del. Mot slutet blir också de komiska elementen mer övertydliga och därmed lättare att fnissa åt. Innan dess har jag mest suttit och blivit lite konfunderad över att filmen exempelvis levererar hela två stycken hantverkar-kvinns.

Jag vet inte om The Slumber Party Massacre hade blivit bättre som en mer renodlad komedi. I nuläget blir de eviga villospåren, jakterna och folk som hör osannolikt tysta ljud (alternativt inte hör när någon hysteriskt hamrar på en dörr) ganska trista. Filmen lyckas inte bygga särskilt mycket spänning för min del och kommer därför att snarare handla om en uppsjö av mer eller mindre lyckade hoppa-till-effekter (inklusive en kattrelaterad dito!), något som exempelvis Prom Night faktiskt lyckades bättre med (avvägningen mellan stämning och hoppa-till-effekter, alltså).

Vad som däremot funkar riktigt bra är en stundtals rätt innovativ klippning, men så hade Jones också jobbat som klippare innan detta sitt första regissörsjobb. Faktum är att hon hade klippt Joe Dantes första film för Corman, Hollywood Boulevard från 1976, vilket kanske är en bidragande orsak till att korsklippningen mellan just den (som rullar på en TV) och ett av morden blir så pass bra?

Sista halvan av The Slumber Party Massacre är klart bättre och roligare än första halvan. Men jag tror faktiskt att filmen blir absolut bäst om man ser och sedan har möjlighet att diskutera runt den som en parodi, med åtminstone en tre-fyra typiska (80-tals)slashers i ryggen.

Final girl: Egentligen hela tre stycken om man vill vara lite generös – Val, Trish och Courtney. I striktare mening måste jag emellertid lägga min röst på Val.

Historik/psykologi: Finns ingen. The Slumber Party Massacre serverar en mer stereotyp Michael Myers än Michael Myers själv. Vi får ingen som helst förklaring eller bakgrund till varför Russ Thorn mördar eller varför han valt ut just Trish och hennes kompisar som offer. För att han gillar Trish barbiedocka som han nappar åt sig från soptunnan? Han får förvisso klämma ur sig några standardfraser av typen ”All of you are very pretty. You know you want it” men de betyder absolut ingenting i det stora sammanhanget.

Vapen: Först och främst den gigantiska…borren förstås. Påminner inte så lite om Abel Ferrarras i The Driller Killer, vilket knappast lär vara en slump. Men här nyttjas också både knivar och machetes.

Killer-o-vision: I slutänden känner jag mig faktiskt osäker eftersom The Sumber Party Massacre lägger in så jäkla många villospår när det gäller just det här. Men absolut, vi har ju den inledande barbiedockskidnappningen.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 3, Halloween III – ondskans natt, Halloween III: Natten ingen kommer hjem

Silver Shamrock Novelties är världens roligaste företag. Det kan också vara världens mest skrämmande. Utan tvekan är det företaget som producerat världens mest irriterande reklamjingel. Ingen som sett Halloween III kan undkomma den eviga loopen som lirkar sig in i hörselgången likt en tvestjärt: ”Happy, happy Halloween, Halloween. Happy, happy Halloween – Silver Shamrock!”

Den hjärnblödningsframkallande slingan är dock inte det enda som gör att läkaren Dan Challis och Ellie Grimbridge tycker att det är något skumt med Silver Shamrock. Ellies far Harry blev mördad medan han befann sig i Dans vård men inte innan han meddelat läkaren ”They’re going to kill us all!” samtidigt som han vägrade släppa taget om en latex-Halloween-mask i form av en pumpa. Och vem kan ha producerat den masken, tror ni?

Dan bekräftar sin tidigare antydda status som deadbeat-dad genom att hoppa över umgänge med kidsen för att istället åka till Silver Shamrock-fabriken i Santa Mira tillsammans med Ellie och ett sexpack öl. Som en ren pragmatisk åtgärd låtsas han och Ellie vara äkta makar, vilket är lika med ett enda motel-rum, vilket är lika med en enda säng. Först efter att denna oundvikliga ekvation nått sitt förutsägbara slut kommer Dan sig för med att fråga: ”How old are you?”

Men Dans eventuella utnyttjande av minderårig är inte det skummaste som pågår i Santa Mira. Mitt i natten kommer plötsligt en massa vitklädda män till motellet för att ta hand om en av gästerna. Dans erbjudande om hjälp avvisas vänligt men bestämt av storbossen och företagsledaren himself, Conal Cochran. Vilket förstås bara gör honom och Ellie än mer övertygade om att alla svar finns någonstans i Silver Shamrock-fabriken.

Vill man hitta argument eller förklaringar till att dagens filmindustri ibland tycks en smula räddhågsen för att satsa på nya koncept går det alldeles utmärkt att rikta ett darrande, anklagande pekfinger mot Halloween III. Fansen hade hittills fått en ikonisk och en helt ok uppföljare med en maskbeklädd, obeveklig mördare som klampade omkring på förortsgator och i sjukhuskorridorer. Nu fick de en megalomanisk irländare som ville återuppliva uråldriga, keltiska traditioner. En Nigel Kneale-typisk blandning av hich tech och uråldrig magi. Istället för killer-o-vision tillhandahåller dagens film övervakningskameror.

Som för att vrida om kniven riktigt ordentligt visas dessutom John Carpenters original på TV i Halloween III, vilket sannolikt bara påminde publiken om det de egentligen ville ha. Istället för att servera ytterligare en allvarligt menad slasher att försjunka i, bekräftar Halloween III snarare att de älskade föregångarna ”bara” är en vanlig film som rullar på TV lite nu och då. Inte konstigt att den ansågs som en flopp med inkomster på futtiga 14 mille. Att jämföra med exempelvis Friday the 13th Part III som hade premiär samma år och drog in 34 mille genom att inte avvika en millimeter från sitt etablerade slasher-koncept.

Jag nämnde Nigel Kneale ovan. Upplösningen påminner nämligen en hel del om den brittiska TV-filmen The Stone Tape som Kneale skrev manus till. Kanske inte så konstigt med tanke på att Kneale var inblandad även här, men blev vred när producenterna krävde ändringar som han inte ville ställa upp på. Det känns inte helt osannolikt att de erfarenheterna spelade in när han gjort sina välkänt magsura uttalanden om Carpenters version av eller hyllning till The Stone TapePrince of Darkness.

Den uppmärksamme läsaren har kanske redan snappat upp ytterligare en film som Halloween III tagit en hel del inspiration från: The Invasion of the Body Snatchers från 1956 som också utspelas i den fiktiva Californiska småstaden Santa Mira. Denna tredje Halloween-film bjussar nämligen på ett antal nollställda pod-people (fast androider i det här fallet) och slutet är norpat mer eller mindre rakt av från föregångaren.

Jag var på väg att skriva att Halloween III faktiskt inte är så dum, men det stämmer inte. Sanningen att säga, är den rejält dum men på ett ganska underhållande sätt. Eftersom jag var helt beredd på att inte få ett nytt äventyr med den vitmenade Michael Myers hade jag inga problem att köpa treans upplägg, vilket fortfarande två tredjedelar in i speltiden snarare andas high tech-thriller än skräckfilm. Det ska dock sägas att även om den är rolig är det fortfarande en ganska klumpigt och övertydligt berättad historia, vars eventuellt anti-kommersiella budskap är lövtunt och med en hyfsat träig huvudrollsinnehavare i form av Tom Atkins.

Detta är ingen produktion som tar vare sig sig själv eller sin historia på allt för stort allvar men som bjussar på ett gott humör och en närmast oemotståndlig 80-talskänsla. De enorma logiska luckorna i Conal Cochrans djävulska plan, varav stölden av en Stonehenge-sten bara är första steget, är inte irriterande utan sådant jag sitter och fnissar lite åt. Men den platsar ju egentligen inte alls i årets Halloween-tema eftersom den inte på någon fläck är eller ens försöker vara en slasher.

Final girl: Icke applicerbart.

Historik/psykologi: Uråldrig keltisk mysticism. Hardcore!

Vapen: Ren handkraft från androidernas sida. Hardcore!

Killer-o-vision: In a fashion… Som sagt, övervakningskameror. Ja, och så lite extra blinkningar när Dr. Dan slänger en mask över en kamera så att bilden begränsas av de två ögonhålorna.

alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes

Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.

Men medan den militärklädde gestalten mördar av hjärtats lust har Lisa definitivt tröttnat på avslutningsdansen. Sheriffbiträdet Mark har bara ögon för den präktiga Pam, trots att Lisa gör tappra försök att avleda hans uppmärksamhet och ”råkar” spilla ned Pams klänning. Lisas egen dejt Paul tillber redan den vite porslinsguden på killarnas toalett trots att klockan är bara barnet. Men det är klart, vad skulle det vara för dans om inte bålen var rejält spetsad?

Så Lisa gör som alla skulle göra i hennes situation – hon stormar ut från lokalen bara sekunder innan en av de vaktande lärarna ber alla hålla sig kvar inomhus på grund av en kringsmygande typ med oklart uppsåt. Av med balklänningen för att hoppa i den kvällssvala poolen eftersom det tydligen är kutym vid Avalon Bays college att ha på sig bikini istället för underkläder. Det är den sista blöta stackars Lisa kommer att få uppleva…

Nej, det skulle väl inte vara mycket till klassisk slasher om folk inte betedde sig som idioter. Faktiskt mest hela tiden när det kommer till The Prowler. Med det sagt måste jag emellertid erkänna att jag blev positivt överraskad av dagens film. Mördaren i sin stridsmundering, kängor och hjälm är en sjukt bra slasher-gestalt och det känns nästan märkligt att The Prowler inte fått komma tillbaka fler gånger. Ok, han får ett ganska otvetydigt slut, men säg den slasher-franchise som låtit sådana petitesser hindra sig?

Medan jag tittar på filmen köper jag både konceptet med den försmådde, hämnande älskaren och i alla fall en del av de mer eller mindre krystade omvägarna som handlingen måste ta för att dumpa den ena tonåringen efter den andra i mördarens knä. De mångtaliga funktions-odugliga dörrarna var dock kanske inte en en av dem…

Det är först så här i efterhand som de gapande hålen blir milt sagt uppenbara. Varav det kanske allra största är: knatar mördaren omkring med en liten florist-kylväska eftersom hen lämnar ett övertydligt visitkort i form av en färsk, röd ros hos sina kvinnliga mordoffer? Det är minst lika uppenbart att filmen inte ansträngt sig överhövan för att göra historien till någon djupt känd krigstraumaparallell, vilket kanske hade gjort den lite mer aktuell i ett Vietnam-perspektiv. Men Zito verkar bara ha velat casha in lite sköna slasher-stålars när nu det tåget börjat komma upp i tidig 80-tals-fart. Och för min del funkade det som sagt helt ok.

Final girl: Pam MacDonald är en så typisk final girl att hon nästan blir mer stereotyp än Laurie Strode. Hon dejtar Mark som ju är vuxen och har ett jobb, så jag får en distinkt känsla av att det finns ett hägrande giftermål vid horisonten. Hon fixar och donar med dansen, serverar bål men tackar bestämt nej när det bjuds starkare varor.

Historik/psykologi: Även om jag som sagt gillade konceptet med WWII-soldaten som tar livet av sin otrogna käresta ska man nog inte tänka allt för mycket på varför han sätter igång med att mörda igen efter 35 år bara för att det ska hållas en ny skoldans.

Vapen: Bajonetten är klart otrevlig, så även hötjugan. Dock betydligt mer oklart varför mördaren är utrustad med den senare.

Killer-o-vision: Upplever att Zito faktiskt använder PoV-greppet mest för att lura publiken en smula. Det är definitivt inte lika tydligt som i exempelvis The Burning.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 2

Om man nu skulle ha grunnat på det, får man raskt en ledtråd till staden Haddonfields storlek eller betydelse i Halloween II. I närheten finns nämligen inte bara rehabiliteringskliniken Smith’s Grove utan staden härbärgerar också sjukhuset Haddonfield Memorial. Hit förs Laurie Strode i ilfart efter sina traumatiserande barnvaktserfarenheter tidigare under halloween-kvällen.

Ute på stan jagar Dr. Loomis och sheriff Brackett (som ännu är ovetande om att hans dotter är ett av kvällens offer) efter Michael Myers som, trots ett flertal av Loomis revolverkulor i kroppen, lyckades smita från brottsplatsen. Loomis enda och högst ovetenskapliga förklaring till detta, så läkare han är, tycks fortfarande vara att Michael är Ren Ondska. Snart har man dock kommit ikapp en maskförsedd man som inte tycks särdeles sugen på att prata med polisen. En spektakulär bilolycka med påföljande explosion gör dock processen kort med den misstänkte och därmed är Haddonfields problem över för kvällen. Eller kanske inte ändå…

Kopplingarna mellan Halloween och uppföljaren Halloween II är fler än enbart det faktum att den senare utspelas dikt an mot händelserna som timade i originalet. Egentligen skulle man kunna säga att uppföljaren är en ren kopia av originalet bortsett från att Michael smyger på sina offer i ett sjukhus istället för ett par-tre hus i ett villakvarter.

För självklart måste han avsluta sina affärer med Laurie, en fixering som nu ges en helt annan förklaring än att Michael helt enkelt såg den unga kvinnan kliva upp på hans farstubro. En förklaring som såvitt jag kan förstå delar fansen och som helt har lämnats därhän i den allra senaste Halloween-filmen. Jag kan inte påstå att jag har någon större åsikt om saken, men visst känns det lite såpa-krystat. Inte minst som förklaringen levereras utan någon större finess och därmed blir ännu mer apart i sammanhanget.

Så om det i princip är samma film, vad har den då att komma med? Jomen, det vanliga i de här sammanhangen – mer naket och gore, förstås! Eftersom vi nu har lämnat tonåringsterritorium och istället får stifta bekantskap med förvärvsarbetande sjuksköterskor kan man också göra historien lite mer vågad. Så istället för att lämna sin barnvaktsskyddsling hos en ansvarstagande kompis eller ha sex med pojkvännen i någon annans säng serveras vi istället syster Karen.

Syster Karen är enligt översköterskan Virginia Alves duktig men lite väl slarvig och kommer ofta för sent till sitt arbetspass. Nurse Alves doesn’t know the half of it… Så snart Karen slipper undan övervakande ögon överger hon sin post (vid spädbarnsavdelningen!) och bereder sig på en skön stund i terapibadet med ambulansföraren Bud. Vilken tidigare i sedvanlig ordning först skrämt skiten ur Karen för att sedan föreslå denna romantiska tête-a-tête. Trots att Karen och Bud, till skillnad från Lynda och Bob i originalet, aldrig fullföljer sina primitiva drifter får de ändå sitt rättmätiga straff. Andra offer tycks däremot mest stå i vägen för Michael Myers när han likt en slåttermaskin obevekligt kommer allt närmare Lauries sjukrum.

Även om Halloween II är en helt ok slasher, särskilt för att vara en uppföljare, är sannolikt ovanstående en anledning till att den aldrig blir lika engagerande som originalet. Vi får helt enkelt för många offer som vi inte hunnit knyta an till på något vettigt sätt. Och även om ett nattligt sjukhus kan kännas nog så ödsligt tycker jag inte att tvåan lyckas suggerera fram samma känsla av total utsatthet och övergivenhet för Lauries del. Myers som i sakta mak knallar från ett hus till ett annat på en vanlig villagata utan att någon verkar lägga märke till honom medan Laurie flyr för sitt liv är läskigare än samme Myers i tomma korridorer. Den involverande killer-o-vision som användes förhållandevis sparsmakat i originalet förvandlas här till en gimmick. Dessutom uppfattade jag originalets vinkel oftast som att vi snarare fick kika över Myers axel och höra hans andning än att bokstavligt talat ”se” scenen ur hans ögon.

Carpenters original-Halloween är verkligen ingen lätt film att försöka följa upp och i det avseendet måste jag ändå säga att Halloween II gör så gott den kan. Det är dessutom den sista filmen på många år där vi får träffa Jamie Lee Curtis Laurie Strode.

Final girl: Återigen, Laurie. Än en gång måste hon dock tyvärr bli räddad av Dr. Loomis. Och hur kommer det sig att hon plötsligt verkar så tjenis med ambulansföraren Jimmy, vilken ärligt talat uppvisar klara stalkertendenser genom att ständigt smyga sig in i hennes rum, oavsett om hon är vaken eller sover?

Historik/psykologi: Här vänds som sagt allt på ända i förhållande till ettan genom ett oväntat släktskap. Samtidigt blir berättelsen lite yvigare jämfört med originalet eftersom Michael i ärlighetens namn faktiskt inte prompt måste genomföra alla sina mord i syfte att komma åt prispokalen Laurie.

Vapen: Lex “Själv är bäste dräng”. Plötsligt är Michael en jäkel på att sätta kanyler och veta hur man ska vrida upp terapibad till koktemperatur

Killer-o-vision: Som sagt, filmen är kanske lite väl entusiastisk med det klassiska greppet den här gången.

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Alex och Kims föräldrar sörjer däremot olyckshändelsen som kostade Alex tvillingsyster Robin livet för sex år sedan. Och eftersom vi i publiken redan vet att de som orsakade dödsfallet var inga mindre än Nick, Wendy, Jude och Kelly, plus att någon känner till deras hemlighet (trots att de inte andats ett ord om saken sedan den där olycksaliga dagen) är det bara att sätta sig tillrätta. Let the prom mayham begin!

Sent omsider kom jag på att årets Halloween-tema saknade ett par riktigt klassiska eller typiska (eller vad man nu vill kalla det) slashers. Alltså den typen av filmer som gärna klumpas ihop i en amorf hög och inte sällan också avfärdas eftersom de alla är ”likadana”. Prom Night hade premiär två månader efter Friday the 13th och ska tydligen bland annat ha fått inspiration från producenten Irwin Yablans. Regissören Paul Lynch letade nämligen efter ett skräckfilmsprojekt och tänkte sig ett smaskigt läkartema. Medan Yablans hade varit involverad i Halloween och påpekade ”varför släppa ett vinnande koncept – högtider?” Häpp, Prom Night.

Det är så lätt, så lätt att se arvet från särskilt Black Christmas och Halloween i både Friday the 13th och Prom Night. Ett styck obeveklig mördare, en grupp ungdomar och en förhållandevis begränsad skådeplats (må den sedan vara ett sorority house, en förortsgata, ett sommarläger eller en gymnasieskola). Det är nästan så man undrar om det fanns någon slags tyst överenskommelse om att detta var det som hädan efter för alltid skulle utmärka genren?

Prom Night har emellertid också hämtat en del inspiration från Stephen King och Brian De Palmas Carrie i relationen mellan den hämndlystna Wendy och den aplike bråkstaken Lou. Samt plockat med sig Black Christmas hotfulla telefonsamtal plus några giallo-vibbar tack vare att vi får se mördarens telefon och skrivbord i stark belysning men omgivet av lika starkt avgränsade, djupa skuggor.

Prom Night överraskade positivt. En nylig omtitt på Friday the 13th gör förvisso att jag kan förstå varför den filmen är så pass mycket mer känd – den slår sitt kanadensiska småsyskon rejält på fingrarna när det gäller tempo och berättarmässig enkelhet. Det finns allt för många scener i Prom Night som är allt för långa och allt för onödiga. Inte för att jag inte tyckte att det var roligt att se Jamie Lee Curtis (som spelar Kim) spinna loss på dansgolvet men den discoscenen pågår i en hel evighet…

I princip alla scener med Kim och Alex föräldrar, där fadern dessutom är skolans rektor (samt, distraherande nog, spelad av Leslie Nielsen) och modern på väg ned i någon slags depression, är fullkomligt onödiga och hade kunnat trimmas bort. Det gäller också subplotten där Nicks pappa är polis som under samma kväll tror sig ha kommit lilla Robins mördare på spåren. Till det ska läggas ett i många lägen fullkomligt omotiverat fokus på lättklädda tjejer och alldeles särskilt deras satinklädda rumpor. I det perspektivet lyckas filmen inte tillräckligt tydligt förmedla att kameran möjligen ska tolkas som en standin för de hormonstinna tonårsgrabbarnas lystna blickar, vilket eventuellt hade kunna göra att det hela kändes något mer berättigat.

Men när vi snackar själva kärnan i filmen tycker jag att den gör ett hyfsat jobb med både förebådande, jakter och mordscener. Morden blaffas, med ett notabelt undantag, inte upp i bild. Istället får vi en svart skärm och obehagliga ljud som inte lämnar någon större tvekan om vad som händer. Smart och funktionsdugligt kan jag tycka. Till denna kärna måste också Jamie Lee Curtis räknas, för satan så bra hon är! Möjligen skaver det lite att både hon och de andra så uppenbart är äldre än 16-17 år och att alla utbyten ”ungdomarna” emellan snarare känns som om de utspelas på en advokatbyrå eller något liknande istället för en skola.

Alltnog, här får Jamie å andra sidan vara lite mindre av en token final girl även om hennes närmast tantlika klänning står i skarp kontrast till Wendys blodröda och paljettglittriga uppenbarelse. Men hon får åtminstone gå på balen med en dejt istället för att vakta barn och poppa popcorn. Samt dessutom vara den som faktiskt räddar livet på Nick i den sista, avgörande fajten.

Jag skulle absolut rekommendera en titt på Prom Night om det inte är så att man avskyr allt som har med konceptet slashers att göra. Den står sig riktigt bra tillsammans med fredags-filmen om vi nu snackar slashers anno 1980.

Final girl: Kim Hammond. She rocks!

Historik/psykologi: Vem som helst skulle kunna bli traumatiserad av att se sin syster falla mot en blodig död, men måste det per definition också innebära en gender-bender-vändning? Hur ska vi annars tolka Alex (inte särskilt sofistiskerade) sminkning? Känns slappt och inkastat i allra sista sekunden utan särskilt mycket eftertanke. Det är dock inte helt klart varför han går igång just den här årsdagen?

Vapen: Spegelskärvor och yxa – mördaren är som Kajsa Warg, han tager vad han haver och gör ganska gott bruk av det.

Killer-o-vision: Inga överdrivna mängder, men visst finns det där. Tillsammans med ett par villospår om jag förstår saken rätt.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg