You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck’ category.

alt titel: Talking Dead, Pontypool – Radio Zombie, Fear of the Living Dead – Radio Zombie

OBS! Grova spoilers! You have been warned…

Radioprataren Grant Mazzys karriär är månne lite på upphällningen? I likhet med demonregissören Joe Gideon från All That Jazz måste han liksom peppa sig själv varje morgon innan han kliver in på den lilla radiostationen i Pontypool, Ontario. Be positive! Men man får en distinkt känsla av att det enda som är riktigt positivt i Mazzys liv nu för tiden är whiskeypavan som lite nu och då får dutta ned sitt innehåll i hans kaffekopp. Producenten Syd anställde honom förvisso för hans Mazzy-ness men suckar ändå över att karln inte fattar att ”Take no prisoners!”-taktiken kanske måste tonas ned en smula för att tilltala småstadsinvånare.

Något annat som den här dagen främst är intresserat av att härja fritt är smittan som börjat spridas i Pontypool. Först kommer oroväckande, men obekräftade, rapporter om stora folksamlingar vilka blir allt mer våldsamma och till slut börjar attackera andra människor. När rapporterna av allt att döma verkligen är sanna återstår emellertid frågan: vad består smittan egentligen av?

Titeln Pontypool lät vagt välbekant när utmärkta podden The Evolution of Horror tog upp filmen i sitt zombietema. Diskussionen om den, och efterföljande hyllningar från lyssnare, gjorde mig tillräckligt nyfiken för att hugga en portugisisk-textad version på YouTube. Vars, för mig, fullkomligt obegripliga ordharanger kändes lämpliga med tanke på att det är språket som står i centrum för Pontypool.

Tyvärr är det väldigt svårt att diskutera det fina med filmen utan att spoila skiten ur den eftersom hela konceptet bygger på språk. Den märkliga smittan sprids genom ord och vår förståelse av dem. Själva språkbiten gör att man kanske kan dra paralleller till Arrival men där handlade det om att språk styr vad vi tänker, kan uttrycka och, i förlängningen, hur vi bygger vår uppfattningsvärld. Pontypool är mer intresserad av att utforska hur mänskligheten skulle hantera ett fullkomligt sammanbrott i (talad) kommunikation. Det görs hänvisningar till semiotikern Roland Barthes.

För går det verkligen att tänka sig en mänsklighet eller ett samhälle utan språk? I någon mening fick Pontypool extra relevans dessa corona-år, eftersom filmen pratar om dödlig smitta och där ett första varningsmeddelande lyder ”For your saftey, please avoid close contact with your family”.

Det är ju med hjälp av språket vi bygger relationer, vilket Grant Mazzy tidigt också påpekar – i egenskap av radiopratare bygger han en relation med lyssnarna genom det han säger. Därmed blir det viktigt både vad han säger och vad han inte säger. Är det oansvarigt eller relationsbyggande att haspla ur sig obekräftad information. Blir det hela mer av det ena eller det andra för att Grant tydligt påpekar att det är obekräftade uppgifter han förmedlar?

Det är förstås smart i många olika avseenden att låta hela filmen utspelas på den lilla radiostationen och med ett fåtal personer på rollistan. De har inga möjligheter att kontrollera vad som är sant och inte men har tidigare själva varit de som kanske tullar lite på sanningen. Ken Loney (Loney=looney=loner?) i stationens The Sunshine Chopper sitter i själva verket inte högre än i sin Dodge Dart med ett helikopterljudspår som spelar i bakgrunden. En tidigare tryggt övervakande guddom visar sig vara oförmögen att tillhandahålla vare sig fakta eller förtröstan

Nu var jag i och för sig ganska beredd på vad jag skulle få men jag tyckte mycket om Pontypool. Leken med språk och kommunikation var mumma för filmtittarhjärnan samtidigt som kammarspelsuppsättningen gjorde att den var riktigt spännande. Mycket hänger på kanadensiske Stephen McHattie i rollen som Grant Mazzy och har gör jobbet med den äran, komplett med cowboyhatt och ett ansikte som mest av allt påminner om en synnerligen detaljerad vägkarta. Han flankeras av Lisa Houle och Georgina Reilly som också gör bra prestationer.

En film som för ovanlighetens skull levde upp till hajpen och som jag känner att jag behöver fundera lite mer på. Samt givetvis läsa förlagan Pontypool Changes Everything av kanadensiske författaren Tony Burgess.

Bonus: Pontypool Changes Everything (1998)
Burgess skrev manus av sin egen bok tio år efter publiceringen och det finns goda skäl att anta att han verkligen gått och malt historien i sitt huvud under alla dessa år. Den förhållandevisa tydligheten och rätlinjigheten i filmen Pontypool står nämligen inte att finna på en enda jävla fläck i Pontypool Changes Everything.

Efter att ha tagit del av vansinnet som är Burgess bok kände jag att jag behövde hjälp, men inte ens med tre kloka samtalskompanjoner lyckades vi komma längre än att man kanske främst bör se det hela som någon slags textbaserad performance-installation. Men samtalsvägen dit var otroligt spännande och det kanske är det som är hela poängen.

Förutom själva konceptet med ett slags zombievirus som gömmer sig i språk och förståelse innehåller förlagan en mängd olika mer eller mindre märkliga, hiskeliga, oroande eller vanvettiga småberättelser, scener och ögonblicksbilder. Dess välsignelse är att den inte är särskilt lång, för nu orkade jag ändå hänga kvar bara för att se vart det hela skulle ta vägen. Ingenstans, visade det sig och därför är det jag främst tar med mig från Burgess författarskap är halsbrytande ordbilder som tiltar min hjärna på ett ganska härligt sätt. Jag bjussar på ett litet smakprov:

Children in full hockey gear skate across the purple an d red ice, weaving around an obstacle course of tan corpses. Several of the deer stand frozen, and the children cut down all but two. They become the opposite nets of a makeshift hockey rink. A heart thawed over a small fire is used to draw the centre line and goal creases.

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Fast här snackar vi i och för sig inte over the top italienska vampyrhistorier med Boris Karloff utan japanska, traditionella spökhistorier (som förvisso inte behöver vara mindre over the top för det). Fyra stycken allt som allt. Kaidan betyder bokstavligt talat ”spökhistoria” och alla fyra nedtecknades av den japaniserade grek-irländaren Patrick Lafcadio Hearn. Hearn kom till Japan 1890, tog sig en hustru, namnet Koizumi Yakumo, blev buddist och stannade i landet till sin död 1904 där han gjorde stora insatser för att förmedla en dittills nästan okänd kultur till en västerländsk publik. Däribland alltså spökhistorier.

Först ut är berättelsen om en samuraj som efter många år (och giftermål på annat håll) återvänder till sin försmådda ex-hustru i Kyoto. Därefter handlar det om en skogshuggare som under en snöstorm blir skonad av en Yuki-onna eller snökvinna på villkor att han inte får berätta om det för någon levande själ. Sedan får vi träffa den blinde tempeltjänaren Hoichi, vilken spelar och sjunger så vackert att den förintade Heike-klanen kommer och hämtar honom om natten för att få höra balladen om ett stort sjöslag 1185. Och så avslutas alltihopa med en liten rumphuggen och oavslutad sak om tjänaren Kannai som tar det olyckliga beslutet att tömma en skål med te i vilken har ser spegelbilden av en man.

Tja, jag vet inte, jag… Kaidan verkar ha sopat banan med konkurrenterna i Cannes och var var nominerad till en Oscars-gubbe för bästa utländska film. Roger Ebert ska ha kallat den ”among the most beautiful films I’ve seen”. Och ja, jag kan absolut hålla med om det visuella – Kaidan är en fenomenalt vacker film, inte minst färgmässigt. Mest fastnade jag för den surrealistiskt målade himlen som syns i bakgrunden till berättelsen om skogshuggaren och snökvinnan. Under snöstormen är den illande blå och fylld med vad som torde kunna liknas vid ögon som vore de målade av van Gogh. Senare har den fått en blodröd mättnad som skapar en märklig stämning där den syns mot bakgrunden av en övertydlig studio-skog.

Men skönhet räcker tyvärr inte hur långt som helst i det här fallet. Kaidan är tre jävla timmar lång. Det är alldeles för mycket tid att spendera på utdragna scenen som inte leder någonvart samt spökhistorier som både är välbekanta till sin struktur och i flera fall dessutom avslöjar hela mysteriet i sin titel. Den första berättelsen är betitlad ”Det svarta håret” och även om jag gillar konceptet med ett mordiskt spökhår som tar hämnd på svikar-maken, blir utförandet alldeles för teatraliskt (men tack för bekräftelsen av att det är något olycksbådande med långt, svart kvinnohår i den japanska kulturen).

Så fort skogshuggaren i ”Kvinnan i snön” träffar på sin blivande maka i skogen råder det ingen större tvekan om vem hon egentligen är. Och även om det inte var helt uppenbart hur ”Öronlöse Hoichi” skulle utspelas rådde det knappast någon soäkerhet om hur den skulle sluta. Just den här historien uppfattade jag som filmens längsta, men det kan också ha berott på att den inleddes med ett evighetslångt parti där en gäll röst tävlar i klagosång med ett stränginstrument och sjunger balladen om sjöslaget vid Dannoura. Det hela blir inte mindre segt av att publiken så att säga får se hela historien i tre olika versioner: vyer av tavlor som avbildar slaget, sången och så en slags dramatisering i vad som mest av allt liknar en plaskdamm.

Den sista berättelsen är i och för sig barmhärtigt kort och binder också ihop alla fyra berättelserna på ett ganska elegant sätt i det att vi exempelvis får en förklaring till den omnipotenta berättarrösten som följt med oss hela tiden.

Kaidans bildspråk var närmast magnetiskt och filmen bjuder på en märklig ljudbild som skapar en ganska obehaglig stämning. Men historierna i sig och själva framförandet funkade väldigt dåligt för min del. Inte en film jag kommer att leta land och rike runt efter i en luxuös samlarutgåva i 4K-upplösning om vi säger så.

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Den andra boken är nästan ännu mer märklig med tanke på hur pass rejält den sticker ut från den övriga Koontz-produktion som jag tagit del av. 1988 publiceras Oddkins: A Fable For All Ages som handlar om hur ett gäng snälla, magiska leksaker måste leta upp en ny leksaksmakare att ty sig till. Samtidigt jagas de av ett gäng elaka, magiska leksaker. Dels skiljer sig historien som synes ganska radikalt från genetikthrillers, body horror och sexuell sadism. Dels undrar jag om detta kan vara en bok som gillades av gänget bakom Toy Story med tanke på temat ”levande leksaker på äventyr”. Vid ett tillfälle använder också de snälla leksakerna batteridrivna bilar från leksaksavdelningen i ett varuhus när de ska försvara sig mot de elaka leksakerna. Jag fick i alla fall väldigt tydligt kopplingar till scener från särskilt Toy Story 2 i min skalle.

I någon mening flyter många av böckerna ihop och jag har därför svårt att rekommendera någon före någon av de andra. Plockar du upp någon av de romanerna som jag uppfattar som lite mer kända än de andra får du en Koontz-bok lika bra som någon annan: Phantoms (TV-filmatiserad med bla. Peter O’Toole, Rose McGowan, Liev Schreiber och Ben Affleck), Twilight, Twilight Eyes, Midnight, Odd Thomas (från 2003, den har jag dock inte läst i denna omgång) eller Prodigal Son (TV-filmatiserad med Parker Posey, Vincent Perez, Thomas Kretschmann och Adam Goldberg, regisserad av Marcus Nispel).

Jag har därmed heller inte en sportslig att sätta enskilda betyg på alla böckerna så jag drar till med det samlade betyget 1,5/5 för hela bunten. Shoot ’em all and let God sort ’em out. En livshållning som jag misstänker att författaren själv möjligen skulle skriva under på.

Demon Seed (1973, omskriven 1997)
Shattered (1973, som K.R. Dwyer)
After the Last Race (1974)
Nightmare Journey (1975)
Invasion (1975, som Aaron Wolfe, reviderad som Winter Moon 1994)
Night Chills (1976)
The Vision (1977)
The Funhouse (1980, som Owen West)
The Voice of the Night (1980, som Brian Coffey)
The Eyes of Darkness (1981, som Leigh Nichols)
Phantoms (1983)
Twilight (1984, som Leigh Nichols, aka. The Servants of Twilight)
Twilight Eyes (1985, expanderad 1987)
Watchers (1987)
Shadow Fires (1987, som Leigh Nichols)
Oddkins: A Fable for All Ages (1988)
Midnight (1989)
The Bad Place (1991)
Cold Fire (1992)
Hideaway (1992)
Dark Rivers of the Heart (1994)
Icebound (1995, reviderad version av Prison of Ice från 1976)
Prodigal Son (2005, Frankenstein-serien, medförfattare Kevin J. Anderson)
City of Night (2005, Frankenstein-serien)
Odd Hours (2008, Odd Thomas-serien)
Dead and Alive (2009, Frankenstein-serien)
Breathless (2009)
Lost Souls (2010, Frankenstein-serien)
77 Shadow Street (2011)
Elsewehere (2020)
Devoted (2020)

Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Med denna bakgrund är det inte så konstigt att Koontz fastnat för Victor Frankenstein som romanfigur. Hans Frankenstein-serie (samförfattad med Kevin J. Anderson) inbegriper fem böcker från 2005 till 2011 där de tre första utspelas i New Orleans (en ovan storstadsmiljö för att vara Koontz) i nutid. Genom sitt experimenterande har Victor Frankenstein, som nu kallar sig Victor Helios, lyckats förlänga sitt liv och arbetar intensivt för att skapa en ny och perfekt mänsklig ras som ska ersätta den gamla. Mot honom i denna djävulska plan står hans gamla skapelse, som numera kallar sig Deucalion. Deucalion har kvantfysiska krafter som gör att han kan förflytta sig långa sträckor på ett ögonblick och – suprise, surprise – kan bota autism.

För att summera: i de olika Koontz-universa är det positivt att värdesätta vad man kanske skulle kalla för traditionella amerikanska värderingar –  individuell frihet, ansvarstagande, hederlighet, mod och ett förkastande av makt över andra. Till det ska läggas en känsla för och uppskattning av det förunderliga. Allt för mekanistiskt eller instrumentellt lagda personligheter är däremot alltid ondsinta. Detsamma gäller makthungriga sådana. Då gäller det dessutom makt som innebär att man har full frihet att göra vad som helst mot vem som helst utan några konsekvenser. Ingen i Koontz historier använder någonsin sin makt för att göra världen till en bättre plats.

Att säga att jag nu känner mig ganska mätt på Koontz är ingen överdrift. Jag känner mig nöjd över att ha gjort mig säker på att jag föredrar King som författare och också varför jag gör det. Men utöver det är den kvardröjande känslan kanske främst en lätt fnissighet vid tanken på alla knasbollehistorier som mannen hittat på under årens lopp. Eller vad sägs om följande förvirrade anteckningar (det är i och för sig jag som står för förvirringen) från 2009 års Breathless:

Mänskligheten får besök av överjordiskt vackra varelser som bär med sig frälsning? Högst oklart vad poängen ska vara… Jämsides med detta finns eg orelaterade historier om en typ uteliggare (besatt av en ande?!) som följer ngn slags instinkt som slutar med att han räddar livet..på sin egen mamma? Alt åtföljs till denna räddning av…sin egen far? Som han inte känner igen? Plus en sadistisk mördare med gudskomplex som mördar sin egen tvilling och dennes fru. Alt är bara en man som inbillat sig att han mördat sin tvilling? Drömmer om att ha instängda sexslavar i potatiskällaren.

To be continued…

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

I Night Chills från 1976 inkluderas dessutom subliminala budskap och det är inte utan att jag undrar om Koontz tagit med den detaljen bara för att i en beskrivning av subliminala filmklipp kunna få med meningen ”penis ejaculating on woman’s buttocks” femtielva gånger om? I ett par böcker drömmer hans sexualsadister dessutom om unga flickor, vilket lämnar en avgjort unken smak i munnen. Särskilt som det ryktas att Koontz skulle stå bakom ett gäng erotiska böcker från 60- och 70-talen där en av titlarna är Thirteen and Ready!

Det enda som skulle kunna matcha den sexuella sadismen i tveksamhet skulle möjligen vara Koontz politiska sympatier. Jag har ingen täckning för detta, men baserat på hans författarskap skulle jag inte hålla det för otroligt att Koontz är Trumpist. Hans protagonister känner sig alltid säkrare med en puffra i näven; vapenvägrare är klockrena fegisar. Redan i de allra tidigaste böckerna ondgör sig Koontz dessutom över samhälleliga företeelser som ökande brottslighet och minskande ansvarstagande hos såväl individ som stat. Det är klagomål som inte blir mindre aktuella vartefter åren går, om vi säger så…

Antagonisterna är i sin tur inte sällan en del av, eller i lag med, skumma federala organisationer vars enda syfte är att klämma åt hederliga medborgare och begränsa deras individuella frihet. Ofta genom att försöka ta över eller invadera någon oskyldig ur-amerikansk småstad, gärna lokaliserad i Kalifornien. Givetvis tar i princip alltid någon av dessa agenter tillfället i akt att missbruka sin ansenliga makt, gärna för att tvinga kvinnor till sex eller få dem att göra något annat förnedrande. Det är väldigt få mäktiga Koontz-män som inte tar varje chans att utnyttja denna makt för egen vinnings skull.

I Elsewhere från 2020 har denna misstänksamhet mot Makten övergått i fullgången konspirationsteori. Här porträtteras en skuggregering, en Elit vars syfte är att sakta men säkert förvandla USA till en teknikövervakad diktatur. Komplett med interneringsläger och allt. Denna Elit sitter dessutom på kunskap och teknik som skulle kunna göra storverk för mänsklighetens fromma men de använder välsignelserna enbart för att stärka sin egen maktposition. Det som blir lite lustigt i sammanhanget är att Koontz i Watchers från 1987 skildrade datorer som en nyckel för att undkomma en kontrollerande framtid. Författaren spekulerar kring att utvecklingen av datorer och teknik innebär att informationsöverföringen blir fri och till för alla. Därför kommer en stat som exempelvis Sovjet aldrig att kunna kontrollera sina medborgare när de väl anammat denna datorkraft. En optimism vilken som synes kommer på skam — istället är det de ondsinta krafterna som kan utnyttja datorer för att i ännu högre utsträckning kontrollera medborgarna.

To be continued…

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Vid ett par tillfällen har jag också råkat på böcker som The Voice of the Night från 1980 där författaren försökt peppra texten med hänvisningar till genrer och böcker som han själv sannolikt älskar. I de fallen blir formuleringarna istället forcerade, styltiga och redovisande: ”Colin liked things black and white, good and evil. Like the Lord of the Rings”. Med det sagt, glimtar författaren också ibland till med rätt effektiva skräckinslag av språklig natur – jag minns särskilt beskrivningen av en flock måsar som kraschlandar rakt in i restaurangfönster och där ett kroppslöst måshuvud ligger och guppar i en drink som en blodig oliv.

Det som i sammanhanget Koontz vs. King dock bör nämnas är likheterna mellan Koontz Phantoms och Kings magnum opus It. Phantoms innehåller har en stor och onämnbar ondska som döljer sig under en hel stad och som kan ta olika form, beroende på ens egna rädslor. Innan protagonisterna hittar ett annat namn för den, kallas varelsen till och med ”it”. Det tjuriga är att Phantoms publicerades 1983 medan It kom först tre år senare. Det känns alltså inte helt osannolikt att King lät sig ”inspireras” av sin kollega. Trösten är väl att han tog en halvdan historia och gjorde den sjukt mycket bättre.

Men för att nu sätta mer ensidigt fokus på författaren för dagen… Ett typiskt Koontz-element är närvaron av hundar. Författarens faiblesse för dessa människans bäste vän är så pass välkänd att det till och med finns ett kort stycke om dem på hans Wikipediasida (han har skänkt miljontals dollar till en organisation som jobbar med tjänstehundar). I min läsning stöter jag på dem först i Watchers från 1987 där genetiska experiment gjort en golden retriver supersmart. Koontz håller sig gärna till just golden retrivers men jyckarna varierar mellan att vara helt vanliga till att ha telepatiska krafter och kunna ”bota” autism.

Denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning återkommer i sin tur så pass frekvent med början i det tidiga 00-talet (för min del i Prodigal Son från 2005) att jag undrar om mr. Koontz kanske har ett barnbarn eller liknande som diagnostiserats inom autismspektrat. Och det är naturligtvis inget fel i sig att infoga romanfigurer med en funktionsnedsättning. Problemet jag får med Koontz autistiska barn (för det är alltid barn det handlar om) är dock tvåfalt.

Först och främst uppfattar jag hans beskrivning av funktionsnedsättningen som ganska endimensionell. I allt väsentligt kör författaren en copy-paste på autism så som nedsättningen beskrevs av läkaren Leo Kanner i början av 40-talet. Koontz romanfigurer av den här typen är utan undantag inåtvända personer som inte kan relatera till andra eller sin omgivning och som bland annat är beroende av att allt sker i en viss ordning. Numera omfattas autismspektrat av en betydligt bredare palett än så (vilket begreppet ”spektrum” också antyder) men det verkar inte ha gått fram till Koontz eftersom han fortfarande i Devoted från 2020 beskriver funktionsnedsättningen på exakt samma sätt.

Men jag får också problem med att Koontz så tydligt vill framställa autism som något exceptionellt och/eller något som går att ”bota”. Barn inom autismspektrat har enligt Koontz egentligen inte en funktionsnedsättning, de upplever bara världen på ett annat sätt. Fair enough. Denna förmåga, på det sätt som den uttrycks, är emellertid jobbig för både barnen och deras omgivning. Därför låter Koontz ofta övernaturliga ingripanden ”bota” barnen. Jag har full förståelse för att man som förälder till barn med den typen av funktionsnedsättning drömmer om att höra dem spontant säga ”Jag älskar dig, mamma” men jag tycker samtidigt att Koontz är ute på tveksamma tassemarker när han så tydligt slår mynt av denna föräldradröm.

To be continued…

Dags för ett litet minitema. Vi kan väl se det som en slags uppvärmning — jogga-på-stället, försiktiga knäböj, axelrullningar — inför oktobers Halloween-tema. Härmed ger jag er alltså Dean R. Koontz under hela veckan. Temats rubrik får ses som ett försök att beskriva hur det kan kännas efter att ha överdoserat på sagda författare. Mycket nöje!

***

Min föräldrageneration berättar gärna om det kulturkrig som var Elvis Presley vs. Tommy Steele. Min egen generation hänvisar sannolikt i sin tur till kulturkriget som var Stephen King vs. Dean R. Koontz. Eller ja, det är i alla fall min minnesbild av den stora avgrunden som öppnade sig när jag i högstadiet började överge C.S. Lewis Narnia och hästböcker.

Själv har jag alltid stått stadigt i Kings ringhörna, testade kanske en eller ett par Koontz men fastnade aldrig för dem. Dock utan att riktigt kunna förklara varför. Men efter avslutad lyssning på alla Koontz ljudböcker jag kunde skrapa ihop på YouTube tycker jag nog att jag kan det. Förklara varför Koontz aldrig kommer att bli ”min” författare, alltså.

På YouTube lyckades jag hitta igen dryga 30-talet romaner, vilket dock är en spott i havet med tanke på att Dean Ray Koontz till dags dato skrivit över 100. Och mot slutet måste jag väl erkänna att lyssnandet gick på ren princip även om det som vanligt var intressant att se vilka författartendenser som går igen över en så pass lång tidsrymd och genom så många böcker.

Koontz är född 1945, vann en författartävling 1966 och publicerade sin första roman 1968 (sci-fi-rafflet Star Quest). Redan i början av 70-talet verkar han ha kunnat försörja sig på sitt författarskap. Den första bok som jag lyckades snoka reda på var Demon Seed från 1973. Mellan den och Star Quest hann Koontz skriva mer än 20 böcker så det finns väl en viss misstanke om att vi här har att göra med en författare som prioriterar kvantitet över kvalitet. Tack vare denna fruktansvärda output publicerades en hel del av hans volymer under pseudonymer (bla. Deanna Dwyer, K.R. Dwyer, Owen West, Leigh Nichols, Anthony North) så att inte marknaden skulle svämma svämma över av enbart Koontz-romaner.

Koontz har främst skrivit fristående historier, men har också presterat ett antal trilogier och längre serier. De mest kända i det sammanhanget torde vara böckerna om Odd Thomas och Frankenstein-serien.

”Min” första bok, Demon Seed, är en AI-thriller men generellt blandar och ger Koontz ganska friskt – seriemördar-, teknik- och genetikthrillers utan direkt övernaturliga inslag varieras med sci-fi, ESP-krafter, demoner, spöken, ockultism och varelser vars ursprung kanske inte ens har någon förklaring i sinnevärlden. Generellt skulle jag vilja placera hans författarskap i thriller-genren, snarare än skräckditon, även om det ofta förekommer tydliga skräckinslag. Men det kan förstås enbart bero på att jag aldrig blir särskilt skrämd av Koontz böcker. Och den där gränsen mellan thriller och skräck är ju notoriskt svår att nagla fast.

Men även om det historiemässiga utanpåverket kan skilja sig en hel del åt och dessutom vara mer eller mindre knasigt (priset torde tas av The Bad Place från 1991 där en dimensionsresande familj har sitt ursprung i en självbefruktande hermafrodit) finns det som sagt en hel del återkommande teman och rollbesättningar som Koontz använder sig av.

Ska jag kanske börja med att förklara varför jag känner mig ganska trygg i slutsatsen att King är en bättre författare? Till viss del hänger det ihop med de där återkommande temana som jag nämnde ovan. Efter ett tag börjar man som läsare bli (allt för) välbekant med Koontz huvudsakliga pro- och antagonister. Den psykologiska fingertoppskänsla som King i sin bästa stunder kan åstadkomma lyser med sin frånvaro.

Hos Koontz möter jag aldrig ett mobboffer som Carrie White eller en livrädd alkisfarsa som Jack Torrence. Hans protagonister är genomgående rakryggade, ansvarstagande, hederliga och godhjärtade. Är protagonisterna två till antalet ett par är de oftast en man och en kvinna samt perfekt matchade (de hamnar alltså alltid förr eller senare i säng med varandra). Är de barn är de utan undantag välartade och lydiga med en enastående välfungerande kommunikation med sina föräldrar. Antagonisterna är i sin tur ofta det diametralt motsatta, bottenlöst ondsinta eller makthungriga intill megalomanins gräns. Till skillnad från protagonisterna, vars kön kan variera, är antagonisterna med överväldigande majoritet män. I enstaka fall är antagonisterna komplexa i så motto att de tvingats bli mordiska galningar genom vedervärdiga experiment (medvetna eller olyckshändelser) och deras ondska är alltså inte medfödd.

Till viss del hänger Kings psykologiska fingertoppskänsla också ihop med en förmåga att skapa en, förvisso ofta enkel men ändock, undertext. Hade Koontz skrivit Carrie hade den absolut inte handlat lika mycket om mobbning och tonårsångest som telekinesi och innebrända baldeltagare. Dagens författare skulle kunna agera posterboy åt organisationen ”Mer litterär WYSIWYG åt folket”.

To be continued…

Det är inget särskilt med familjen Palmer. Mamma och pappa June och Russell, bror och syster Mathew och Alice. June och Russell förvärvsarbetar, Mathew är intresserad av fotografering och Alice är ihop med brorsan till sin bästa kompis, Kim. De skulle kunna vara dina grannar om du bodde i staden Ararat i Australiens sydöstra hörn.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: One Missed Call, 1 ubesvart anrop, Mistet opkald, La mort en ligne, The Call – Non rispondere, The Call, You’ve Got a Call

Telefonterror anno 1974: ”The call is coming from inside the house!
Telefonterror anno 1996: ”Because I want to know who I’m looking at.
Telefonterror anno 2003: Döden kommer i mobilen du alltid bär med dig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen

Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg