You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck’ category.

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

På ytan känner vi dock igen Suspiria i så motto att den börjar med Susie Bannions ankomst till en tysk dansakademi. Akademin är dock närmast övertydligt placerad i ett Berlin anno 1977; en stad genomskuren av muren, kokande av röda armé-sympatier, till synes ständigt på gränsen till upplopp och kaos. Argentos akademi framställdes, utan någon större förklaring därtill, som en isolerad ö och jag upplever att samma verklighetsdistansering skapas av demonstranthorderna som med jämna mellanrum rasar förbi kameran. Akademin, och inte minst dess studenter, är avskurna och tycks ha kapat alla förtöjningar med det omgivande samhället.

1977 års Suzy fick lov att mer eller mindre drogas för att kunna hållas kvar inom akademins väggar, medan hennes nutida motsvarighet blir nästan tårögd av tacksamhet över chansen att få bo där. Men så förstår vi också ganska snabbt att akademin för henne är en veritabel fristad efter en förtryckande mennonit-uppväxt i Ohio. Hon är dessutom något av ett geni när det kommer till dans – utan formell träning har hon lyckats tjata sig till ett provdanstillfälle som går så bra att ingen kommer på tanken att ifrågasätta hennes rätt att vara där. Inte nog med det, utan att blinka hoppar hon in och dansar en viktig huvudroll när studentleden tunnas ut.

Ett av de element som gjort Argentos film till en klassiker är dess frosseri i färger, både ifråga om belysning, interiörer och kostymer. Remaken tar detta i diametralt motsatt riktning och gör det dessutom mycket bra. Bort med art nouveau, elaborerade utsmyckningar och krusiduller, akademin har här förvandlats till en neobrutalistiskt grå betongklump med ett stramt och kargt ”Tanz” ovanför ingången. Vissa av interiörerna skulle möjligen kunna hänföras till bauhaus-traditionen, men på det hela taget är allt så slitet att det inte finns den minsta skönhet kvar. Årstiden är dessutom sen höst eller tidig vinter med allt vad det innebär av gråväder, regnrusk och så småningom snö.

Istället för Argentos färger har denna nutida Suspiria däremot helt och fullt tagit dansen till sitt hjärta. Istället för några korta balettscener är modern dans, med sitt kraftfulla och ibland direkt kroppsförvridande uttryck, den mylla där filmens sänker sina djupaste rötter och jag kan inte annat än applådera den idén. Både för att den bjuder på ett konstnärligt uttryck som visuellt understryker den historia som filmen vill berätta och för att den går att använda som en ritual, en serie rörelser som formar en besvärjelse.

Kajganich har också plockat upp och utvecklat de ibland ganska krystade försöken från Argentos sida att skapa en slags mytologi runt tre mödrar som lever på mörker, tårar och suckar. Moderskapet går som en röd tråd genom hela berättelsen, utgående från tanken att en mor kan fylla många andra kvinnoroller men ingen annan kan fylla moderns. På gott och ont.

En moder utövar dessutom en icke föraktlig makt över sina avkommor och makt är om möjligt ett ännu tydligare tema än moderskapet i Kajganich och Guadagninos film. Framförallt missbruket av den. Det går för all del att läsa Suspiria som ett misstänksamhetens darrande pekfinger mot allt vad kvinnokollektiv heter, särskilt om de är konstnärliga. Akademins lärare synes maktfullkomliga, utnyttjar sina elever och skrattar ut de stackars män som vågar sig över tröskeln. Men eftersom manuset så tydligt förlägger handlingen mot en bakgrund av både 70-talets terror och nazismen (det är knappast en slump att den inövade föreställningens titel är ”Volk”) skulle jag vilja påstå att det snarare handlar om att fördöma missbruk av makt, oavsett var det uppstår och vem som missbrukar. De som gör det, alternativt försöker låtsas om som om det inte finns, går en gruvlig död till mötes medan offren för maktmissbruket åtminstone beviljas ett förtröstansfullt frånfälle.

Jag känner att det finns en hel del att fortsätta fundera på när det gäller remaken av Suspiria. Ger exempelvis bakgrunden av ett 70-talistiskt Berlin filmen verkligt djup eller bara intrycket av ett sådant? Skapar den kanske till och med bara förvirrande parallelliteter, där historien hade tjänat på att renodlas? Gör dess otvetydiga realitet det svårare att acceptera historiens mer ologiska eller suggestiva inslag? Var det ett klokt drag att i vissa avseenden vila så tungt på rejäla specialeffekter med både masker och kroppskostymeringar?

Suspiria anno 2018 är i princip en hel timme längre än sin föregångare. Jag vet inte om det nödvändigtvis är motiverat med alla extra 60 minuter men Kajganich och Guadagnino argumenterar banne mig riktigt bra för många av dem. Tänk om alla remakes kunde leverera så här mycket nytänk samtidigt som de får en att tänka på originalet i ett lite nytt ljus.

Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Enligt professor Coupland är det paranormala inget annat än fenomen som vi hittills inte kunnat förklara vetenskapligt, men som har fullt logiska orsaker. Det gäller bara att hitta dem. Som i fallet Jane, exempelvis. Oxfordprofessorn hittade sin unga protegé efter att hon kuskat runt i oräkneliga mentalinstitutioner och fosterfamiljer.

Nu är flickan hans ”experiment” och han ämnar bevisa att hon kan kontrollera den negativa energi som manifesterar sig i diverse telekinetiska företeelser. Målet är att hon ska kunna förvisa den från sin kropp och därmed bli frisk från den psykiska ohälsa som jagat henne hela livet. Men för att allt ska gå riktigt och vetenskapligt till måste ju experimentet dokumenteras och därför anställer han den filmintresserade Brian McNeil för att fota hela processen.

The Quiet Ones skryter på omslaget med att den är ”inspired by the terrifying true experiment” men som vanligt är det en sanning som man får ta med en ganska stor portion modifikation. Ja, det förekom experiment i början av 70-talet där en matematiker på något sätt försökte skapa en fiktiv person eller närvaro som man sedan skulle kunna kontakta via en seans. Föga förvånande landade alla ”experimenten” i slutsatsen ”inconclusive”.

Konceptet ”en fiktiv närvaro som man ska kunna kommunicera med och manipulera” har sedan manusförfattaren Tom De Ville kapat åt sig och sprungit iväg med. Ganska långt dessutom, skulle jag säga. Samtidigt är det lite svårt att avgöra eftersom det verkar som om De Villes manus i sin tur bearbetats av ytterligare tre personer, varav en är dagens regissör: John Pogue (vars främsta merit torde vara att han står som manusförfattare till U.S. Marshals).

Nåvälan, det viktiga i kråksången torde vara att någonstans på vägen har 70-talsexperimenten blivit en film som till innehållet inte skiljer sig ett jota från alla andra paranormala filmer som skyller sina oförklarligheter på spöken eller demoner. The Quiet Ones är medveten om detta faktum, så till vida att det hela tiden förekommer en diskussion om det ändå inte är så att Jane är besatt ”på riktigt”. Allt medan Jared Harris Coupland blir mer och mer istadig i sina försök att hitta en ”vetenskaplig” förklaring till som händer (inristade sigill, plötsliga strömavbrott, väggbankningar, blodiga kräkningar, underlig hjärnaktivitet, you name it…).

Bakom The Quiet Ones står det återuppväckta Hammer Film Productions och förutom att slå sig för bröstet som en BOATS dunkar bolaget dessutom på stora The Woman in Black-trumman som ju ändå blev en hyfsad framgång. Och för all del, The Quiet Ones är inte usel (förutom när det gäller den extremt klumpiga planteringen av filmens titel som verkligen kommer från ingenstans och får kvarstå helt okommenterad). Problemet är som sagt bara att den inte kommer med något som helst nytt, vare sig i fråga om innehåll eller skrämseleffekter. Och det blir ju lite klurigt anno 2014 när killar som James Wan, Leigh Whannell och Jason Blum varit igång sedan åtminstone det sena 00-talet.

Förutom Jared Harris tycker jag också att Olivia Cooke förtjänar en klapp på axeln som Jane Harper. Hon gör faktiskt en riktigt bra prestation, där väl The Quiet Ones största bekymmer torde vara att hon samma år också spelade i den betydligt mer uppmärksammade Ouija.

Som ni kanske redan gissat finns det förstås en poäng med att Sam Claflins Brian är filmfotograf – say hello to found footage! Men ju längre The Quiet Ones fortskrider och hela tiden blandar bilder från Brians kamera med det ”vanliga” tredjepersonsperspektivet börjar man alltmer ifrågasätta poängen med greppet. Bortsett från då att det är ett enkelt sätt att motivera halvtaskig belysning samt en överskakig kamera som då och då dessutom kan tappas på golvet eller hamna ur fokus. Och när det aldrig blir mer än så, känns det också bara billigt.

Har man inte sett så mycket skräckfilm kan The Quiet Ones säkert resultera i lite ståpäls. Men med exempelvis både Paranormal Activity– och Insidious-serierna i ryggen blir det inte mycket till rörelse i kroppsbehåringen.

alt. titel: Death Trap, Brutes and Savages, Slaughter Hotel, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend of the Bayou, Murder on the Bayou, Starlight Slaughter

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle ta in på Starlight Hotel. Först och främst ligger stället mitt ute i ett träsk vad det verkar, så hur gästerna ens ska hitta dit är en gåta. Dessutom är det fruktansvärt nedgånget, flagnande tapeter, svartmögel och ruttnande golvbrädor. Som om det inte vore nog framstår innehavaren Judd som…socialt avig, för att uttrycka det milt. När han inte skryter om krokodilen (absolut ingen vanlig, jäkla alligator, mycket viktigt!) som han håller som ett slags husdjur i en inhägnad tenderar han till att fara ut i långa, paranoida och muttrande monologer. Om han inte sysselsätter sig med att antasta sina kvinnliga gäster, förstås. I alla avseenden framstår plötsligt Bates Motel som ett veritabelt Sheraton, till och med efter att gästerna blivit medvetna om att innehavaren förvarar sin döda mor i fruktkällaren.

Ändå kommer det en hel del folk till Starlight, trots att de som sagt hellre borde vilja övernatta i sina bilar, oavsett omständigheter. När hunden Snoopy (föga förvånande) kommer för nära krokodilens käftar åker inte de bittert grälande Faye och Roy därifrån, utan väljer att trösta dottern Angie i ett av hotellrummen. Eller ja, trösta och trösta… Det går mest ut på att Faye mer eller mindre skriker ”Calm down!” till sin hysteriska dotter samtidigt som hon med darrande händer försöker öppna sin pillerburk. Roy är inte till mycket hjälp han heller eftersom han hellre verkar vilja fortsätta att gräla med sin fru än att lugna Angie.

All denna uppståndelse missas dock av far och dotter Harvey och Libby Wood som kommit för att leta efter Libbys försvunna syster Clara. Om de bara visste var som timat i filmens inledning skulle de kanske inte ha varit lika sugna på att ta in på Judds sunkiga etablissemang…

Eaten Alive, filmen som Tobe Hooper lät följa på megasuccén The Texas Chain Saw Massacre. Vilken icke ska förväxlas med Eaten Alive! Den ena är en amerikansk träsksplatter från 1976 medan den andra är en italiensk kannibalfilm från 1980. Rent kvalitetsmässigt är det dock kanske mindre skillnad mellan dem än jag hade önskat. Absolut, Hooper har en egen stil och verkar nästan ha velat skapa en slags sagostämning i Eaten Alive. The Texas… var i och för sig inte särskilt realistisk men ändå grundad i en slags realism.

Dagens film är däremot enbart inspelad i en studio, vilket märks och, om jag förstått saken rätt, var det också meningen att det skulle märkas. Dimman ligger ständigt tät runtomkring Starlight Hotel och alla scener som inte tilldrar sig där känns som om de försiggår i en helt annan värld. The Texas… fick i och för sig en del kritik för sin porträttering av kvinnovåld men det var åtminstone inte lika sexualiserat som det blir här i Eaten Alive. Av de kvinnliga rollfigurerna tror jag banne mig att det bara är lilla Kyle Richards, i rollen som Angie, som får behålla paltorna på (thank heavens for small favours!).

Jag upplever att Hooper i någon mening fortsatt med sitt egenartade white trash-tema från föregångaren. De tendenser till samtidsteman som kunde anas i The Texas… är dock som bortblåsta. Och medan Hooper fick kamera- och klippteknik att arbeta till sin debuts fördel gäller det tyvärr inte för Eaten Alive. Nu känns många scener och alla de olika historierna istället lösryckta och utan sammanhang. Där märkligheterna i den tidigare filmen skapade en obehaglig stämning blir de här bara…märkliga. Alternativt jobbiga, som skrikmatcherna mellan Faye, Roy och Angie. Judd verkar härbärgera flera olika personligheter men det blir aldrig riktigt tydligt om det är meningen att det ska vara så eller om manuset bara inte ger hans rollfigur tillräckligt mycket hjälp i det avseendet.

På det kommer halvdana gore-effekter, filmhistoriens kanske osmidigaste mordvapen och en ärligt talat jävligt tattig krokodil. Dess funktion i historien blir heller aldrig riktigt tydlig med tanke på att det mesta hade utspelats på ungefär samma sätt om Judd haft en flock höns i sin inhägnad istället.

Filmens stora behållning är utan tvekan den 29-årige Robert Englund i sin sjätte filmroll som Buck, en man som gillar att…gå bakvägen med sina kvinnliga bekanta, om eufemismen tillåts. Han står också för filmens enda IMDb-citat, vilket kanske är en tvetydig ära i det här fallet: ”Name’s Buck… and I’m rarin’ to fuck”. Kanske är jag bara Freddy-förtjust, men jag tycker att Englund bidrar med en närvaro som faktiskt gör hans minst sagt överdrivna rollfigur i någon mening trovärdig. Men det är klart, ställd mot Neville Brands Judd blir de flesta rollprestationer sansade och lågmälda.

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ögon i natten, Wes Craven’s The Hills Have Eyes, The Family That Woke Up Screaming, Udyrene, Udyr må dø, Slagterbanden

Vad är väl mer amerikanskt än en road trip över hela kontinenten? Bob och Ethel Carter har släpat med sig jyckarna Beauty och The Beast samt kidsen Bobby, Brenda och Lynne. Lynne kommer i sin tur med vidhängande make Doug samt nyfödda dottern Katie. Tanken är att de ska fira Bob och Ethels silverbröllop även om Ethel kanske hade tänkt sig att göra det på ett lite annat sätt än att köra tvärsigenom den stekheta Nevadaöknen. Brenda tycker också att de skulle kunna snabba på lite så hon får visa upp sin tajta T-shirt bland L.A.’s ”moviestars and fancy cars”.

Läs hela inlägget här »

Hej, hej, varför inte ta lite bloggjulledigt med en riktigt trevlig irländsk skräckis? Ät pepparkakor tills det sprutar ur öronen så ses vi igen med en boktext söndagen den 27 december.

***

Claire och Adam Hitchens har nyligen flyttat till Irland och bosatt sig alldeles intill fe-landet. Det kan möjligen låta som om Claire och Adam varje morgon vaknar upp och hittar hela trädgården full med älvstoft eller upptäcker att träden blivit förvandlade till spunnet socker. Att det största irritationsmomentet är små flygande varelser med en tendens att dricka från daggdroppar och somna i blommor.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

The Haunting of Bly Manor (2020, 1 säsong och 9 avsnitt)
Dags för uppföljaren till Mike Flanagans Netflix-monster-hit från 2018, The Haunting of Hill House. En helt annan spökhistoria men vissa av skådisarna känner vi igen, kanske särskilt Victoria Pedretti i rollen som au pairen Dani. Hon anländer till Bly Manor anno 1987 för att ta hand om de föräldralösa syskonen Miles och Flora, men det är något märkligt som sker på det stora godset. Kanske till och med flera märkliga saker?

Jag tyckte att Hill House var riktigt bra, särskilt seriens första halva. Både som historia i sig självt och som adaption av Shirley Jacksons förlaga. Relationerna mellan syskonen Crain var överraskande engagerande, både i seriens nutid och dåtid. Här blir det lite mer problematiskt.

Till viss del kan det säkert hänga ihop med att jag aldrig varit något större fan av Henry James förlaga, The Turn of the Screw. Ska vi snacka filmadaptioner tycker jag också betydligt bättre om The Haunting än The Innocents.

Men jag tycker inte heller att Bly Manor lyckas skapa samma känsla för relationerna mellan sina olika rollfigurer och klippen mellan nutid och dåtid, mellan minnen, dröm och verklighet, är inte lika eleganta och organiska som i föregångaren. Efter ett tag börjar jag störa mig på den övertydliga musiken som i någon mening ersätter övertydliga hoppa till-effekter. Jag tycker också att serien definitivt överanvänder (särskilt de kvinnliga skådisarnas) skakigt flämtande in- och utandningar.

Men två problem är mer grundläggande än så. Dels har manusförfattarna inte lyckats utveckla grundhistorien lika väl som i Hill House, istället faller serien i princip sönder i två olika delar (plus en ramberättelse som dessutom för med sig en berättarröst). Dels sägs det rent ut vad jag så ofta får svårt med när det gäller spökhistorier: ”It’s not a ghost story. It’s a love story”. Vilket allt för ofta tyvärr blir liktydigt med ”trist”, så också i fallet Bly Manor.

Serien är i mina ögon funktionsduglig, inte minst när det gäller rent hantverk samt en del av berättandet och skådespeleriet (är det bara för att jag vet att Henry Thomas inte är britt som han känns styltig?). Men på det hela taget vet jag faktiskt inte om den var värd att lägga nästan 9 timmar på.

The Alienist (2018, 1 säsong och 10 avsnitt)
Knåda ihop Sherlock Holmes med Sigmund Freud och du har Dr. Laszlo Kreizler. Han verkar som psykiatriker – alienist – i 1890-talets New York men bestämmer sig för att ställa sina förmågor till polisens förfogande när staden hemsöks av en räcka mord på prostituerade barn.

Jag hade tillräckligt goda minnen av militärhistorikern Caleb Carrs historiska profilingthriller från 1994 för att bli nyfiken när jag såg att det blivit en TV-serie av den. Mycken möda har lagts ned på att skapa ett realistiskt old timey-New York och på det hela taget tycker jag att historien funkar. Kanske inte så konstigt när folk som Cary Joji Fukunaga och John Sayles står bakom delar av produktion och manus.

Däremot ska man inte lura sig att detta exempelvis skulle vara en ny True Detective. Det lilla brottlösargänget med Kreizler påminner om ganska många andra föregångare, må de sedan ha förekommit inom polisleden eller annorstädes. Skådismässigt dras The Alienist tyvärr med en enorm black om foten i Luke Evans som återigen bevisar att han är något av det träigaste som går i ett par skor, om än välputsade sådana. Då får vi lite mer från Daniel Brühl som Kreizler och Dakota Fanning som Sara Howard, den första kvinnan som någonsin anställts inom New Yorks polisstyrka (baserad på den riktiga, kvinnliga polisen Isabella Goodwin).

Men som sagt, historien är tillräcklig spännande och gruvlig för det ska vara värt att lägga tid på att se de tio avsnitten. Dess största styrka är förstås att den transporterar en välbekant seriemördartyp och -jakt till en historisk period. Men den bjuder dessutom på en hel del konspirationer bakom kulisserna inom New Yorks poliskår och stadens välbärgade elit. Det har också hunnit komma en sprillans ny säsong i juli i år, The Angel of Darkness.

Min relation med brittiske regissören Ben Wheatley har baserats på de, i mina ögon, nästintill obegripliga Kill List samt A Field in England och därmed varit ganska knackig. Men när jag förstod att det var just Wheatley som stod bakom nyversionen av Daphne du Mauriers Rebecca kunde jag inte låta bli att vara lite nyfiken. Skulle Rebecca vara filmen som öppnade upp en slät och bred relationsaveny för min och Wheatleys del?

Skulle du Maurier har gått på Émile Zolas linje och döpt Rebecca efter protagonistens namn, istället för att namnge sin roman efter en bortgången antagonist, hade det blivit en särdeles anonym roman. Det är nämligen en helt namnlös kvinna som i Monte Carlo första gången träffar på Maxim de Winter, ägare av det berömda godset Manderley. Hon är honom underlägsen i alla avseenden och kan därför inte tro sin lycka när han inte bara räddar henne från ett liv som löneslav, utan också gör henne den äran att kunna kalla sig Mrs. de Winter. Men ska hon någonsin kunna matcha den första kvinnan som bar den titeln? Det är ju inte så lätt att konkurrera med de döda.

Lily James huvudperson (som sedermera alltså blir Mrs. de Winter) får omgående med eftertryck hävda att hon inte tror på spöken och frågan är om Ben Wheatley gör det heller. Nu är jag förvisso väldigt förtjust i Alfred Hitchcocks filmatisering, som i ganska hög utsträckning försökte ge Rebecca en air av spökhistoria, men jag upplever att det är en ganska tydlig skillnad mellan de två versionerna.

Det Wheatley däremot plockat in i sin Rebecca är stråk av folkhorror, mer renodlad skräck och ett triangeldrama som jag upplever inte utspelas så mycket mellan Mrs. de Winter, Max och Rebecca som mellan Mrs. de Winter, Max och Mrs. Danvers. Tyvärr vet jag inte riktigt hur väl du Mauriers ursprungshistoria lånar sig till det Wheatley velat göra med den, vilket gör att jag ställer mig något undrande till varför han valt att göra filmen överhuvudtaget. Jag får inte intryck av att Rebecca anno 2020 är ett kärleksprojekt, sprunget ur en djupt känd relation med antingen romanen eller 40-tals-filmen, utan något mer pliktskyldigt.

Möjligen kan det också hänga ihop med att jag tycker mig känna av samma platthet i framställningen som kostymdramer så ofta dras med. I mina moderna ögon synes Hitchcocks film utspelas i samtiden medan Wheatleys tydligt är placerad i en historisk miljö. Utseendemässigt kan jag förstå det, denna nya Rebecca är snygg på alla sätt som tänkas kan med utsökt kostymering och ett Manderley som är ihoppusslat av snart sagt vartenda gods som upplåter sig till varje filmteam som kan betala för sig.

I andra avseenden är det dock helt uppenbart att man velat uppdatera den nya Rebecca, vilket i och för sig är ganska välkommet. Lily James får i betydligt högre utsträckning än Joan Fontaine vara en kvinna med egen vilja och agens. En fysisk person som inte är hänvisad till att gå genom livet och aldrig få säga stort mer än ”Ursäkta mig, jag är så dum och klumpig”. Medan det inte är så rättroget mot förlagan är det ändå en välkommen förändring eftersom jag bara tycks få mindre och mindre tålamod med Fontaines våp för varje omtitt. År 2020 är det snarare omgivningarna och folkmassor som får förtrycka den nya Mrs. de Winter än hon själv.

Jag tycker mig också se ett tydligare försök till systerskapsbyggande mellan den nya Mrs. de Winter och Mrs. Danvers. Kristin Scott Thomas strama uppenbarelse räcker till synes ut en hand till James när hon refererar till deras gemensamma ställning: ”Women like us either marry or go into service”. Därmed blir det också ett så mycket större svek när Thomas förråder detta systerskap till förmån för den försvunna, men ack så närvarande, Rebecca.

Tidsandan på 40-talet tillät heller inga antydningar till homosexuella relationer men år 2020 upplever jag att man tagit chansen att om inte annat göra Thomas rollfigur mer ambivalent. Hennes gestalt känns lite mer butchig, med en mörkt röd knytblus under den strikta dräkten som antyder både en flammande själ samt ett själsligt band till den döda härskarinnan. Och visst är det väl så att hon låter sitt pekfinger mycket medvetet vidröra Lily James hand när de träffas första gången?

På samma sätt som jag får allt sämre tålamod med Joan Fontaine, sker detsamma med Laurence Olivers Max för varje omtitt. Han är verkligen en förbannat oskön rollfigur och den sortens attityd hade förstås inte varit möjlig att upprepa för Armie Hammer 2020 och post-metoo. Jag uppfattar att den nya filmer draggar upp till ytan vad som 1940 fortfarande låg på botten och jäste – Max de Winter är en psykisk och potentiellt (or is he?!) fysisk hustrumisshandlare. Det stora hotet, ja själva skräcken, i den moderna Rebecca kommer inte alls från kvinnorna som delar Manderley med den nya Mrs. de Winter utan från hennes egen make.

Även det en rimlig uppdatering men samtidigt en som gör relationen mellan James och Hammer en smula paradoxal. För om hon nu faktiskt är en tjej som inte enbart är uppfylld av sin egen värdelöshet, varför står hon då ut med en karl som ganska ofta beter sig fullkomligt oresonligt (och bevisligen ibland mer än så). Ett beteende som hon dessutom lite nu och då faktiskt får ifrågasätta med den fullt naturliga replik som Joan Fontaine förvägrades: ”How was I supposed to know?!”

Vet ni vad som också är paradoxalt? Trots att jag nu klankat ned på både Olivier och Fontaine tycker jag ändå bättre om 40-tals-filmen än 20-tals-ditot. Ben Wheatleys moderna Rebecca är ingen dålig film och jag tyckte att mycket av det han gjorde med den var både intressant och relevant. Men jag kan inte komma ifrån att tempot och berättandet är betydligt bättre i Alfred Hitchcocks version (plus att en annan eftergift till 40-tals-censuren faktiskt gör det hela aningens mer trovärdigt). Hans Rebecca är dryga två timmar och detta var kanske tredje eller fjärde gången jag såg den, ändå flög minutrarna iväg. Jag var absolut inte uttråkad av den moderna Rebecca men känner samtidigt att denna enda titt var väldigt lagom.

Rebecca (1940)

Rebecca (2020)

Ett tack till podden Snacka om film! är på sin plats eftersom det var Fiffi och Steffos snack om Rebecca i det senaste avsnittet som gav mig incitamentet att se den så pass omgående och inte, i vanlig ordning, vänta tio år.

Fortsättning på gårdagens sammanfattning och det sista inlägget för 2020 års Slasherween!

***

En faiblesse som många mördare har, men som inte verkar räknas som en trop, är driften att psyka sina presumtiva offer. Jag har lite dålig pejl på när detta startade men skulle kunna tänka mig att det blev en slags utveckling från försök att gömma undan liken. När filmmakarna en gång fattat grejen med hoppa till-effekten av att låta blodiga kroppar trilla ut från garderober av misstag är det förstås ett kort steg till att låta mördaren arrangera sagda blodiga kroppar i akt och mening att ytterligare skrämma sina offer. Och därmed är vi framme vid filmer som H20 där Michael av oklar anledning hängt upp en fisk-urtagen flicka som en makaber lampskärm över en naken glödlampa så att ljuset skiner ut genom hennes bröstkorg och mage.

En annan välkänd detalj är masken, ett måste för varje modemedveten mördare? Mja, skulle jag vilja säga. När sista ordet är sagt är det ändå ett överraskande stort antal filmer där en sådan inte förekommer. Men visst, plockar man sedan bort alla filmer där mördaren inte visar sitt ansikte (förrän kanske i upplösningen, exempelvis original-Friday the 13th eller Sleepaway Camp) finns inte särskilt många kvar. Det är svårt att konkurrera med skräckpotentialen i ett blankt ark, ett tomrum.

Lika vanligt som en i någon mening okänd eller anonym mördare, om inte ännu vanligare, är fokuset på ungdomar som offer. Helst i små grupper. Här är det framförallt de tidiga filmerna som faller utanför ramen och exemplen från 70- och 80-talet som inte riktigt kan räknas som slashers (tex. The Driller Killer, Maniac, Halloween III). Ibland kan offren bestå av enstaka poliser som har oturen att försöka hjälpa de utsatta, annars skulle jag säga att ett av de mest notabla slasher-undantagen är Child’s Play.

Och vad gör ungdomar? Ligger eller knarkar, förstås! Eller de vill i alla fall gärna både ligga och knarka, om än inte nödvändigtvis samtidigt. Jag har redan postat ett inlägg om det problematiska sexet, vilket kräver någon form av vedergällning, efter tittarna på Halloween, Friday the 13th och The Burning. Detta är dock ett tema som verkar ha varit absolut mest populärt under 80-talet och i viss mån 90-talet.

Summa summarum skulle jag vilja påstå att den är ganska få temafilmer med produktionsår utanför guldåldern som uppfyller alla troperna utan frågetecken eller undantag. Som alltid får man ta regler och riktlinjer med en nypa salt.

Ska vi snacka specifika filmer från temat är Psycho förstås en odiskutabelt Bra Film, men vill man se en typisk slasher som dessutom är förbannat underhållande skulle jag utan tvekan rekommendera Black Christmas från 1974. Halloween och Friday the 13th hamnar strax under betygsmässigt. ANoES är briljant och underhållande men inte en lika typisk slasher som de föregående exemplen. Scream ligger däremot på samma betygsnivå som Black Christmas och ANoES, well done Wes Craven! Jag ska kanske påpeka att detta alltså bara gäller original-filmerna i alla nämnda fall.

Bland temats övriga filmer finns det bara en ytterligare kandidat som jag gett betyget 4 och det var 2012 års remake av Maniac. Bra, men absolut ingen slasher. Förutom Maniac skulle jag också vilja sälla mig till alla som talat sig varma för den tidigare så utskällda Halloween III: Season of the Witch. Inget mästerverk, men allt som andas Nigel Kneale får (än så länge) per automatik godkänt för min del. Andra positiva överraskningar var The Prowler, Sleepaway Camp och Happy Death Day.

Vad inte blev så positivt var däremot att beta av hela Halloween-serien, där det fanns försvinnande få guldkorn. Redan fyran och femman började vara ganska trista och krystade, medan Zombies Halloween II, The Curse… och Resurrection tävlade med varandra i klassen ”usla idiotier”. I det perspektivet blir 2018 års omstart rena rama mästerverket. Det jag tar med mig från den erfarenheten är upptäckten av Season of the Witch och minnesbekräftelsen på att Rob Zombies Halloween-remake från 2007 inte på långa vägar förtjänar allt skäll den fått av ihärdiga fans.

Vad ni än gör ska ni hålla er väldigt långt borta från uppföljare som Freddy’s Dead, Halloween: The Curse… och Resurrection samt remakes som When a Stranger Calls, Rob Zombies Halloween II och Friday the 13th. Men det behöver jag väl inte ens påpeka för så kloka bloggläsare?

Räknar jag genomsnittligt betyg för alla filmer inom temat plus slashers som jag sett och skrivit om tidigare hamnar vi på föga imponerande 2,4 (2,3 för temafilmerna och 2,5 för redan sedda). Ganska typiskt i Halloween-tema-sammanhang skulle jag dock säga. Tittar vi årtalsvis snor 70-talsfilmerna föga förvånande en hel del betygspoäng från de risiga 00-talsprodukterna. Övriga årtionden håller sig däremot runtikring det kanske något mellanmjölkiga 2,5.

Därmed sätter jag punkt för 2020 års Halloween-tema. Hoppas ni har uppskattat exkursionerna i slasher-träskets tassemarker lika mycket som jag gjort. Vi ses förhoppningsvis igen nästa år under en sprillans ny temarubrik. Fast bloggen tuffar på som vanligt förstås, så varmt välkommen tillbaka på onsdag den 11 november då det garanterat kommer att handla om något annat än slashers.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg