You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck’ category.

Efter ett par månader i ett trist hyresrum på en knölig bäddsoffa har Malin äntligen fått ett alldeles eget studentrum i en alldeles egen studentkorridor. Eller ja, hon delar förstås korridoren med arga Rebecka, snälla Pelle, Muf-aren Rickard, försiktige Torbjörn och ordentliga Camilla. Malin är expert på att känna sig utanför i de allra flesta sammanhang och korridoren är inget undantag även om Pelle gör sitt bästa för att få henne att känna sig välkommen. Inte blir Malins korridorsupplevelse bättre av att hon får veta att rummets tidigare hyresgäst, den japanska utbytesstudenten Yuko Nakata, tog livet av sig i badkaret.

Typisk Japan-skräck som utspelas i en helt vanlig studentkorridor i ett av Linköpings studentgetton – kan det vara något? Tja, åtminstone om författaren Jenny Milewski har något att säga till om.

Nybakade nationalekonomi-studenten Malin kommer till universitetsstaden Linköping med två tegelstenar i bagaget. Dels flyttar hon från byhåla och känner sig i klassmässigt underläge, dels är hon adopterad och hatar den obligatoriska frågan ”Men vart kommer du ifrån? Egentligen?”

Och snart börjar Malins vaga obehag inför den frånvarande Yuko övergå i ren skräck när allt märkligare och otäckare saker börjar hända i korridoren.

Konceptet Japan-skräck-i-studentkorridor är Yukos både välsignelse och förbannelse. Å ena sidan tycker jag att greppet är både roligt och smart. Det är också främst det som driver romanen framåt. Å den andra förstod jag redan i inledningen (som är en tillbakablickande sådan och därmed ganska avslöjande) vartåt det barkade. Och då är jag inte ens särdeles välbekant med ”genren”, men det räckte med tittar på Ringu, Ju-On och Dark Water för att kunna checka av de mest välbekanta elementen i beskrivningen av ett kvinnligt spöke med trassligt, svart hår.

Häri ligger dessutom en annan av Yukos akilleshälar – språket är genomgående deskriptivt och prosaiskt på ett sätt berövar mig som läsare en hel del av spänningen. Allt för ofta känns det som om jag läser en förklaring av något som egentligen händer på en film. Inte heller scener som den där Malin första gången hör Rage Against the Machine (på ”grunge-kväll”) särskilt engagerande eller berörande eftersom Milewski blir allt för övertydligt i sina försök att förklara sin huvudpersons känsloläge.

Och när jag ändå är inne på gnällspåret… Varför måste musikintresserade Pelle vifta med en Bob Hund-demokassett? Den sortens övertydliga tidsmarkörer har jag svårt att fördra och detsamma gäller formuleringar av typen ”Om det här vore en skräckfilm, så…”. Det är svårt att få sådana att falla naturligt.

Däremot blev jag väldigt tilltalad av själva studentkorridorsmiljön, hög identifieringsfaktor på den. Tentaplugg, begagnade soffor och kladdkaka. Antingen är en sådan miljö (inklusive livet man lever i dem) mer eller mindre tidlös eller också är sannolikheten stor att jag och Milewski faktiskt var studenter under ungefär samma tidsperiod. Och som sagt, jag tycker om idén med en hemsökt studentkorridor. Plus att det förstås är smart att förlägga historien i en tid när få i Sverige ens visste om att det fanns något sådant som japanska skräckfilmer.

Och även om Yuko i mina ögon aldrig blev särskilt läskig (en eventuell filmatisering däremot… Japan-skräck på vita duken gör mig vettskrämd) har Milewski i alla fall bra koll på sina äckeleffekter. Här gissar jag att författaren gjort en hel del research och det betalar sig. Kanske också för att det är en scen som funkar hyfsat ihop med romanens beskrivande språk.

En annan fin detalj var hur romanen sög en smula på karamellen med Malins adoptiv-bakgrund och dessutom i samband med det skapade en avslöjande scen som fördjupade frustrationen hos sin huvudperson över att alltid få sin härkomst ifrågasatt.

Så lite heaven och lite hell med andra ord. Men det är alltid roligt med exkursioner in i de svenska skräckmarkerna.

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Läs hela inlägget här »

The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

Läs hela inlägget här »

Judas Coyne är fullt upptagen med att odla sin bad boy-rocker-persona även om det är ett bra tag sedan han stod på höjden av sin karriär eller, ärligt talat, ens tyckte att det var särskilt roligt att odla en bad boy-rocker-persona. Han har dock fortfarande tillräckligt mycket av en rocker-aura för att kunna locka till sig goth-groupies med självskadetendenser, vilka accepterar att bo hos honom under ett antal kravlöst sexfyllda månader innan han kastar ut dem.

Läs hela inlägget här »

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Läs hela inlägget här »

”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.

Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.

Läs hela inlägget här »

Det är inget massivt räddningsuppbåd som ger sig av från den lilla western-staden Bright Hope. Det har redan tidigare konstaterats att så här års, när boskapssäsongen är i full swing, befolkas staden mest av ”wives, children and dead indians”. Plus en högst frustrerad förman vid namn Arthur O’Dwyer, som egentligen också skulle ha varit iväg på hästryggen om det inte vore för ett skadat högerben.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Gravplundraren, Robert Louis Stevenson’s The Body Snatcher

Dr. Wolfe MacFarlane må vara en av världens främsta läkare i ett av 1831 års medicinska centrum: Edinburgh. Det innebär ändå inte att han har lättare än någon av sina kollegor att komma runt de lagliga restriktionerna som gäller för dissektionsmaterial. Endast avrättade mördare anses värda det grymma ödet att karvas upp på anatomistens bord och vid det här laget finns det utan tvekan fler hugade läkare än mördare i Storbritannien.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Munich
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Bengt Liljegren, Adolf Hitler
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg