You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck’ category.

Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Men de bråkiga släktingarna ska snart vara så illa tvungna att göra gemensam sak om de ska ha en chans att överleva. Grannskapet har nämligen inte bara drabbats av en osedvanligt tuff snöstorm, utan helt förflyttats till ett isigt helvete där Krampus härskar. En Darth Vader till Tomtefars gemytliga Obi Wan, vilken lever för att straffa, inte belöna. Sedan kan bägge delarna komma i form av klappar under granen, i alla fall om vi ska tro årets adventsfilm.

Krampus kategoriseras som en skräckkomedi, men av inledningen att döma ligger filmens skräckpotential främst i dess brist på humor. Upplägget känns som en blandning av National Lampoon’s Christmas Holiday och Home Alone, fast där folk är taskiga mot varandra på riktigt.

David Koechners ingifte svåger Howard är en red neck av ännu grövre snitt än Randy Quaids kusin Eddie. Där Quaid ändå lyckas förmedla en slags labradordumsnällhet är Koechner bara tarvlig och obehaglig. Adam Scott och Toni Collette är jäktade och bistra från första minuten som värdparet Tom och Sarah. De tycks för länge sedan ha gett upp hoppet om att kunna se julen som något att se fram emot. Nu är det snarare något som bara måste överlevas.

Men ankomsten av Krampus och hans anhang sätter lite perspektiv på det här med överlevnad. En efter en faller sällskapet offer för ondsinta pepparkaksgubbar, hungriga speldosor och vasstandade teddybjörnar.

Det är lite synd att Krampus väljer att lägga fokus på att få ihop storfamiljen, främst representerad av Sarahs outhärdliga släktingar eftersom filmen därmed lämnar Tom och Sarahs förhållande därhän. Nu blir det istället viktigare att Sarah och hennes syster Linda kan bonda över sin döda mammas julpynt och männen över behovet att vara ”a shepard for his flock” med vapen i hand.

Det finns inte mycket av vare sig skräck eller komedi i Krampus. Filmens läskigaste stunder är inte när Krampus och hans polare dyker upp, utan inledningens kaosartade Mucho Mart. Julstress galore med skrikande barn och vuxna som slåss om den där sista ljussabeln i plast. Konstigt nog tyckte jag ändå att den var ganska så trivsam. Effekter och dockor är riktigt hyfsade och filmen känns på det hela taget gedigen och genomarbetad rent tekniskt. Någonstans i mitten finns en kort animerad sekvens som är väldigt charmig.

Krampus är absolut en julfilm som jag skulle kunna tänka mig att återbesöka under framtida jular. För vem vet vad Krampus hittar på om man inte ser hans film?

Krampus finns lämpligt nog på streamingtjänsten C More, så det är bara att ösa på med julkänslan. Särskilt som tjänsten bjuder på en gratismånad, så då behöver man ju inte fundera på hur man ska spendera julhelgen.

Annonser

alt. titel: What We Become

Det känns som om det blivit något av ett mantra att all film som kommer från Danmark och Norge är så mycket bättre än sin svenska motsvarighet. Så en dansk zombiefilm måste man förstås försöka sig på, inte minst med de norska Död snö-filmerna i ryggen.

I den idylliska villaförorten Sorgenfri är den traditionsenliga sommarfesten i full gång men allt är inte riktigt som det brukar. Det har kommit oroväckande nyheter om ett sjukdomsutbrott på ett närliggande ålderdomshem och börjar man inte lite till mans känna sig något krasslig? En förtvivlad äldre dam vill ha hjälp med att ta hand om maken som dött knall och fall framför TV:n men väl på plats ligger det ingen dör på golvet.

Allt det här är dock inget som gör lämnar några större avtryck på tonårige Gustavs radar. Han är nämligen fullt upptagen med att drömma om och spana på den heta Sonja som precis flyttat in tvärs över gatan. Sonja, som i sann tonårsfilmstradition inte tycks ha de minsta emot att bli stalkad utan bara vinkar lite näpet när hon ser Gustav och hans kikare.

Snart har dock vare sig Gustav eller Sonja något större val än att uppmärksamma vad som pågår omkring dem eftersom området invaderas av militär som skjuter skarpt om någon försöker ta sig därifrån. Kan det verkligen bara handla om en vanlig virussmitta som TV-utsändningarna påstår?

När jag nu ändå tagit upp Död snö, låt oss jämföra: zombienazister i fjällen vs zombies i villaförorten – vad känns mer nyskapande?

Nej, Sorgenfri blev tyvärr inget exempel på hur mycket bättre icke-svensk film ”alltid” är. Istället var den en sådan där rulle där man undrar hur det kommer sig att någon överhuvudtaget påkostat dess spridning. Inte för att den är remarkabelt dålig utan för att den inte bjuder på något som helst nytt. Klipp sönder en fem, sex, långsamma zombiefilmer, blanda och ge och häpp, så har vi Sorgenfri.

Det man möjligen kan notera är att produktionen antagligen inte hade någon särskilt stor budget vad gäller effekter, för de är förvånansvärt sparsmakade med tanke på genren. Allt vi får är lite fejkblod, några kladdiga sår och den gamla klassikern: viftande armar in genom fönstret.

Hade Sorgenfri haft ungefär samma innehåll men varit mer undermålig med avseende på teknisk kvalitet och skådespeleri hade man kanske kunnat se en viss charm i den. Avfärdat den som ett ambitiöst studentprojekt. Nu blir den tyvärr bara tråkig för alla som sett mer än en zombiefilm tidigare.

Är du sugen på lite långsamma zombies kan Sorgenfri med fördel ses via streamingtjänsten C More. Kanske också passa på att utnyttja deras erbjudande om en hel gratismånad, då hinner man med många zombies.

Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan CarrieThe FuryScannersThe Dead ZoneFirestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.

Läs hela inlägget här »

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Läs hela inlägget här »

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Läs hela inlägget här »

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Läs hela inlägget här »

Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)

Läs hela inlägget här »

When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.

Läs hela inlägget här »

Eftersom demonen/gudomen Bughuul verkade genom lilla Ashley Oswalt i första Sinister med känt resultat borde det väl inte finnas någon som kan föra historien vidare in i denna uppföljare? Jomenvisst finns det det! Vem minns inte Ellison Oswalts informant ”Deputy So and So” som tydligen satte tillräckligt med avtryck i publikens medvetande för att han skulle anses uppföljarvärdig.

Läs hela inlägget här »

Ellie har förlorat en mamma och Michael en hustru. Av de välkända fem stegen i sorgebearbetning har Michael bara hunnit till nummer två: ilska. Han är fly förbannad på vem som än kan sägas vara skyldig för Samanthas död och han väljer att rikta sin ilska i andliga riktningar. Detta trots att Michael är övertygad om att det inte finns vare sig någon gud eller djävul. Ännu, vill säga.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg