Scream (2022)

alt. titel: Scream 5

Man får kanske vara tacksam över att titeln inte blev Scream: Legacy. Det är om inte annat mycket snack om sådant som ”legacy characters” i denna Scream, 26 år efter originalet och 11 år efter del fyra (vilket i sin tur kom 11 år efter trean). Ytterligare ett varv på meta-slipstenen är draget med begrepp som ”requel” (not quite a reboot, not quite a sequel) samt jämförelser mellan ”elevated horror” och vanliga, hederliga slashers.

Sam Carpenter hastar från Modesto till Woodsboro med pojkvännen Richie i släptåg för att ta hand om sin lillasyster som blivit attackerad av en mördare iklädd en Ghostface-mask. Det står snart klart att den numera välbekanta mordiska cykeln har dragit igång igen och som av en ren händelse är flera i Taras kompisgäng släkt med personer som förekommit i tidigare Scream-filmer (eller Stab som ju franchasien-innuti-franchisen heter). Och minsann om vi inte träffar på ytterligare välbekanta, bara något äldre, fejs också.

Trots att jag inte var en helt nybliven film- och skräckkonsument när det begav sig 1996 blev original-Scream något av en uppenbarelse. Överraskande, smart, våldsam, meta, rolig och läskig i en skön Kevin Williamson-Wes Craven-kombo. Jämfört med exempelvis den nya Matrix Resurrections kommer därmed denna femte del inte med något nytt inom franchisen med sitt fokus på meta och (själv)referenser.

Ett par decennier längre fram i utvecklingen är meta- och fandomelementen i och för sig fortfarande smarta och, såvitt jag kan bedöma, rimligt uppdaterade (“It’s not toxic, it’s love!”). De fyra tidigare filmerna gör emellertid att sådana element numera framstår som något mer ansträngda. Snarare en uppvisning i jonglerande med filmteoretiska abrovinklar än en genuint engagerande historia.

För att skapa den känslomässiga kopplingen finns istället ett överraskande antal återkommande skådisar. Jag vet inte om de lurades att skriva på något slags slavkontrakt där på 90-talet eller om de genuint känner så pass mycket för franchisen att de är beredda att än en gång kliva in i de gamla rollerna. Alternativt att någon seans-charlatan lurade i dem att Wes Craven hört av sig från ”andra sidan” och önskade deras medverkan. Det är ett enkelt grepp som ändå funkar även för min del – jag blir utan tvekan mer engagerad än om det enbart skulle handlat om den nya och yngre casten. Vilka i sedvanlig ordning ser alldeles för vuxna, vackra och vältrimmade ut för att föreställa trovärdiga high school-ungdomar.

Förutom det uppdaterade meta-innehållet skulle jag säga att den största förändringen är att denna senaste Scream är rejält grisig. Det stampas på skenben och huggs i kroppar i vad som tycks vara en evighet. Vid ett tillfälle genomför en orimligt stark Ghostface vad som närmast kan beskrivas som en dubbel fiskrensning. En kläggighet som paradoxalt nog existerar jämsides en skräckfilmsbekant (men ändock remarkabel) motståndskraft när så krävs från vissa rollfigurer. Hugg med decimeterlånga knivblad rakt in i bålen kräver inte stort mer än ett elastiskt förband runt midjan och tillåter en hel del…ska vi kalla det…”fysisk aktivitet” dessförinnan.

Jag tycker mig notera en del logiska luckor och märkligheter i denna nya Scream. Skulle det exempelvis verkligen finnas hela åtta delar av en filmserie där varje del sägs vara direkt knuten till dödliga våldsdåd? Nog för att kapitalismen är en stark drivkraft, men… Samtidigt fann jag nöje i åtminstone en del av alla referenser, meta-krumbukter och fan service (”All right, so it’s a little bit like Halloween”).

Jag skulle ljuga om jag sade att jag blev genuint skrämd av filmen, men den var ändå en habilt genomförd uppföljare. Särskilt om man betänker att det för första gången i franchisen inte var Wes Craven som stod bakom kameran. Det blev för övrigt en ganska fin gest, när Scream tog chansen att inte bara en, utan två, gånger kunna säga ”For Wes”. Dessutom uttrycker Sam en dubbel tacksamhet gentemot föregångarna Sidney Prescott och Gale Weathers: “Thank you. For everything…” I det perspektivet är Scream i alla fall en film som inte skämmer sitt ursprung allt för illa.

Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Absolut att det ligger nära till hands att misstänka pubertetsinflytande. Brandon är förvisso kanske lite ung, bara tolv år gammal, men icke förty. Eeeeeeeller så kan det ha något att göra med det faktum att Brandon inte alls är adopterad utan hittades av sina föräldrar. I skogen. I ett kraschlandat rymdskepp. Och nu har Brandon börjat höra gutturala viskningar från gårdens lada: ”yychhagaro larum ghol”. Hint: det betyder inte ”skydda jorden från superskurkar”.

Som synes är Brightburn i mångt och mycket en ganska smart, men enkel, hisspitch: tänk om den unge Kal-El, som hittades av Jonathan och Martha Kent, inte alls vuxit upp till att bli den all-american hero och generellt hygglige karl som vi alla känner under namnet Clark Kent eller Stålmannan? Jag ser på pressreaktionerna att det finns de som tycker att det upplägget blir väl enkelt i Brightburn men för egen del krävde jag inte så mycket mer. Med moderna mått mätt är filmen dessutom föredömligt tajt och håller sig inom 90-minutersramen.

Det man möjligen kan skylla den för är en väl snålt tilltagen CGI-budget när det kommer till flygande och farande men av någon anledning har jag inga problem att svälja det heller. Kosingen har filmskaparna istället lagt på framförallt två oväntat grisiga och grafiska scener, vilka möjligen känns lite aparta i all sin brutalitet. Å andra sidan finns det ett par andra scener där det hela faktiskt blir ganska spännande, så för min del jämnade det ut sig ganska så bra.

När jag tittar lite närmare på teamet bakom Brightburn upptäcker jag till min förvåning att jag gravt underskattat antalet medlemmar i Gunn-familjen som är inblandad i filmbranschen. James Gunn är välbekant, brorsan Sean likaså. James är producent till dagens film och för manus står dels en andra broder, Brian, dels deras gemensamma kusin Mark. I ungskocken ingår dessutom ytterligare två bröder: skådisen Matt och producenten Patrick.

En vidare koppling till dagens regissör, David Yarovesky, går via Sean som spelade en roll i Yaroveskys debutfilm The Hive. Vars titel får en ganska övertydlig blinkning från Brightburn, som i sammanhanget därmed blir lite märklig eftersom det saknas en tydlig poäng med den (om man nu inte redan känner till Yaroveskys tidigare film, vill säga).

Brightburns rollista innehåller i och för sig inte Sean Gunn, men det är inget att våndas över eftersom vi däremot bjuds på Elizabeth Banks och David Denman som föräldrarna Tori och Kyle Breyer. Brandon spelas av Jackson A. Dunn och jag tycker att han på det hela taget gör ett riktigt bra jobb. Däremot blev det lätt distraherande att se Matt Jones i en prominent biroll, eftersom jag så starkt förknippar honom med knarkislosern Badger i Breaking Bad.

Brightburn tar aldrig munnen för full, utan gör det den ska på ett kompetent sätt. Och det är ju en konst i sig, att veta hur långt man kan sträcka sig med det man har.

Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.

Fortsätt läsa ”Körkarlen (1921)”

Malignant (2021)

Glaset är halvfullt: någon har varit vänlig nog att knäcka nacken på Madison Mitchells misshandlade make, Derek. Men samtidigt är det tyvärr också halvtomt: samme gärningsman attackerar även Madison så pass svårt att hon förlorar det barn hon bar på. Och trots att Madison själv som sagt inte tog sig oskadd ur röran är de utredande poliserna Kekoa Shaw och Regina Moss tveksamma när det kommer till hennes förmenta oskuld i Dereks död.

Fortsätt läsa ”Malignant (2021)”

Andra sidan (2020)

Fanns det inte någon slags reality-serie en gång i tiden som hette Andra sidan? Med en hoper medier som försökte ta kontakt med andevärlden och lägga tarot och sådant? *googlar* Nå, nästan – Livet på andra sidan

Fortsätt läsa ”Andra sidan (2020)”

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the king! #2”

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the King! #1”

In the Tall Grass (2019)

Redan i mitten av 60-talet visade japanske regissören Kaneto Shindo hur man utnyttjar något så enkelt som högt, svajande gräs för att skapa en kliande obehagsstämning. Kombinationen klaustrofobisk instängdhet + känslan av oändliga vidder, där sannolikheten att gå vilse närmar sig faktum, är enkel men effektiv.

Fortsätt läsa ”In the Tall Grass (2019)”

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Fortsätt läsa ”The Mist (2017)”

Mr. Mercedes (2017-2019)

Efter sin Shining-uppföljare Dr. Sleep tyckte tydligen Stephen King att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag och vände sig till därför till en rätt klassisk genre: seriemördarthrillern (med inslag av deckare eftersom Bill Hodges, huvudperson och pensionerad polis, måste identifiera massmördaren som kallas Mr. Mercedes).

Fortsätt läsa ”Mr. Mercedes (2017-2019)”