You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck’ category.

När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.

Loretta har för länge sedan brutit med sina föräldrar på vishan i Pennsylvania. Men som mor kan hon inte förneka barnen Rebecca och Tyler en chans att lära känna sina morföräldrar. Därför tar de tåget till Nana och Pop Pop medan Loretta själv passar på att ta en synnerligen välförtjänt semester.

Rebecca har bestämt sig för att göra det hela till ett projekt och släpar därför med sig en videokamera samt dator för att kunna redigera under tiden. Lillebror Tyler har inga betänkligheter att visa upp sina rappande färdigheter framför kameran redan på tåget och syskonen tycks på det hela taget komma rätt bra överens.

Väl framme möts de av de raraste av morföräldrar som förståeligt nog är lite spända inför mötet med sina barnbarn. Nana har bakat kringlor och huset är stort nog för ytterligare minst två fulla uppsättningar av morföräldrar och barnbarn.

Riktigt som hemma är det förstås inte men syskonen rationaliserar förmaningarna om att inte gå in i Pop Pops skjul, absolut inte gå ned till källaren och läggdags redan vid halv tio som utslag av lite halvprilliga och nervösa gamlingar som inte är särskilt vana att umgås med ungdomar. Snart ska dock konstigheterna som Nana och Pop Pop ha för sig (nattliga kaskadspyor är bara början…) staplas på hög till dess att det blir väldigt svårt att hitta förklaringar till dem.

Kvalitetsmässigt går det snabbt att sammanfatta The Visit: bättre än The Happening, inte lika bra som Split. Found footage-greppet (jag undrade först lite över inblandningen av produktionsbolaget Blumhouse men det fick ju sin förklaring här) är habilt med ett par väl fungerande hoppa till-effekter.

Tyvärr blir det också som vanligt mer och mer osannolikt allt eftersom filmen fortskrider. Rebecca är en vanlig tonårstjej, ingen härdad filmfotograf, varför hennes beteende att mer eller mindre ha kameran fastsydd på axeln inte blir trovärdigt. Hennes konstnärliga oreranden om att hon vill ”go beyond the pictures” är dock för all del nog så trovärdiga från en 15-årig kulturnördswannabe, men däremot ett tjechovskt found footage-gevär av guds nåde.

Vad som inte heller blir särskilt trovärdigt är ungarnas gnöl över att de inte kommer att ha mobiltäckning. Den knallblå LAN-sladden som sitter i datorn och Skype-sessionerna med lilla mamma visar med all önskvärd tydlighet att de knappast är helt avskurna från allt som kan kallas för omvärld.

Historien är rakt upp och ned-enkel men eftersom det ju ändå ÄR Shyamalan som står bakom det hela spekulerar jag nog betydligt mer än vad jag annars skulle ha gjort kring vad som egentligen händer med Nana och Pop Pop. Emellertid undrar jag, särskilt med Split i backspegeln, om regissören föresatt sig något slags korståg mot personer med psykisk ohälsa. I fallet The Visit tycker jag inte att den förklaringsmodellen heller håller ihop, det blir alldeles för många konstiga beteenden och slumpartade sammanträffanden som jag gissar är på plats för att förvirra tittaren, inte ge en rimlig beskrivning av tillståndet i huset.

Filmens tajta thrillerstämning håller tyvärr inte ihop hela vägen ut. Slutscenerna blir alldeles för långdragna och alldeles för sentimentalt känslosamma. Den del av filmen som avhandlar hur Loretta och hennes barn hanterar försvinnandet att barnens far smälter inte ihop på ett organiskt sätt med det som händer hos Nana och Pop Pop.

Annonser

Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.

Läs hela inlägget här »

Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.

Läs hela inlägget här »

Nog passar det väl ändå utmärkt att starta upp bloggens semester-mode med en klassisk sommar-slasher på en klassiskt datumbunden fredag?

***

Och hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Läs hela inlägget här »

Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.

Läs hela inlägget här »

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Läs hela inlägget här »

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

Läs hela inlägget här »

Sommarvärmen lockar fram alla möjliga insekter ur sina gömställen. Bloggen bekantar sig med flugsläktet i en hel vecka!

***

alt. titel: Flugan

Hör du den där flugan? Visst är surrandet ohyggligt irriterande? Lika bra att slå ihjäl den med en gång!

Men den gubben går inte om du befinner dig i samma rum som Hélène Delambre. Hon blir som galen när någon reflexmässigt börjar hytta med en hoprullad tidning. Å andra sidan har kvinnan, lugn som en filbunke, bekänt sig skyldig till sin makes mord medelst hydrualisk valsmaskin så det kanske ligger något i den där galningsdiagnosen i alla fall?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser