You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck’ category.

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Den 16-åriga Aura Petrescu har rymt från kliniken där hon behandlas för sin anorexi men fångas snart in av poliser som återbördar henne till de oroliga föräldrarna Adriana och Stefan. De försäkrar sin hysteriska dotter att hon ska skeppas tillbaka till kliniken så fort de klarat av kvällens seans (på vilka de bygger sin försörjning får man anta).

Men innan doktor Judd hinner ta hand om sin skyddsling går något snett under seansen. Adriana tycks ha åkallat en ande av någon som blivit mördad och som vet vem mördaren är. Mördaren är…här! Innan den stormiga natten är till ända har två nya offer skördats och Aura är hux flux föräldralös (men åtminstone inte huvudlös (eller ens drabbad av huvudlöss…)). Eftersom hon är en flicka full av psykologiska trauman flyr hon, istället för att låta sig tas om hand av vare sig polisen eller Dr. Judd.

Lämpligt nog hade hon tidigare stulit en plånbok från tecknaren David Parsons när han försökte hjälpa henne (”Do you have a drug problem? I can help you!”) och hon söker nu upp honom. Lyckligtvis har David en kollega på TV-stationen som kan allt om anorexia (även om Aura faktiskt snarare verkar lida av bulimi) och dess offer: de tillhör den övre medelklassen, är begåvade och konstnärliga, har ett problematiskt förhållande till sina labila mödrar samt återkommande drömmar om hur deras fäder lutar sig över för att kyssa dem. De vill dessutom aldrig ha sex eftersom de längtar efter att gå i barndom. Vilken tur att det innan Twitter fanns människor som Davids kollega vilka kunde stå till tjänst med att sprida allsköns missuppfattningar.

Samtidigt som det blir allt tydligare att David inte vill råda bot på Auras anorexi av enbart osjälviska anledningar fortsätter mördaren att svinga sin dödliga noose-o-matic. Och eftersom Aura eventuellt såg hens ansikte den där natten svävar hon i fara. Enda sättet att skydda henne är att lösa mysteriet och sätta dit mördaren.

Vilken sjuhelvetes dikeskörning det här var då! Asia Argento, som givetvis spelar Aura, kan ibland vara en helt ok skådespelare men här är hon allt annat än det. Eller också kanske jag hellre ska skylla på den idiotiska historien (innehållandes bland annat ett styck deus ex machina-barn), den fåniga dialogen, de orimliga slutsaterna och sammanträffandena, den obegripliga fokuseringen på ödlor och fjärilar eller varför inte Auras uppenbara faiblesse att göra allt som andas avkläddhet med öppen badrumsdörr?

Grejen är att stackars Asia knappast är ensam om att vara fångad i den här slow motion-seriekrocken. En Christopher Rydell spelar David och han är inte mer övertygande han, detsamma gäller Frederic Forrest som porträtterar det iögonenskärande villospåret (or is he?!) Dr. Judd. Piper Laurie (som Adriana Petrescu) är kanske det minst dåliga rollbesättningsvalet, men hon är å andra sidan ett val som jag hade respekterat mer om det det kommit före, och inte efter, hennes insats i Twin Peaks.

Nej, hade Trauma inte ståtat med sin regissörs namn i titeln hade jag som sagt aldrig kunnat ana att det var Profondo rosso/Tenebrae/Suspiria-mannen som står bakom den här katastrofen. Berättandet är valhänt och klumpigt. Argentos vana att visa upp sin dotter i mer eller mindre avklätt tillstånd blir knappast mer smaklig bara för att hon här råkar vara 18, och inte 16, år. Ambitionen att, förutom ett läskigt halshuggningsmysterium, också förmedla någon slags rudimentär ”förståelse” för sjukdomen anorexi blir aldrig mer än oerhört krystad. Dessutom fullkomligt missriktad eftersom Aura på något mirakulöst sätt tycks bli frisk i samma sekund som David kysser henne. I alla fall släpper Trauma vid den punkten hennes psykiska mående för att istället fullt ut koncentrera sig på sin mordhistoria.

Eftersom vi som sagt numera lever i en tid där vi inte behöver förlita oss på folk som Davids mångkunnige kollega för information Wikipediar jag mig fram till att Trauma från början var betydligt mer fullmatad med Tom Savini-effekter. Men att Argento undan för undan plockade bort dem eftersom han, enligt Savini, hellre ville satsa på ”edge-of-the-seat suspense”. Huvudlöst dåligt omdöme där, Dario. Det enda som hindrar Trauma från ett totalt bottenbetyg är nämligen Savinis effekter.

star_half_full

Annonser

Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…

En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.

Läs hela inlägget här »

Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Jurtjyrkogården

”Sometimes, dead is better”. Men ibland händer det faktiskt. Jag trodde nämligen att Stephen Kings Pet Sematary skulle vara död och begraven för alltid som filmadaption. Det efter en filmatisering som kanske var hot shit 1989 men som knappats hållit för tidens tand.

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Läs hela inlägget här »

Therese Frisk hoppade knappast jämfota av lycka när det stod klart att familjen skulle flytta till den lilla bruksorten Gränshammar. Men vad annat finns att göra när maken John fått chansen till ett toppjobb på Gränshammar Steel och Therese insett att ekonomjobbet i storstaden sakta håller på att ta livet av henne.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Who Saw Her Die?

Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser