You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck’ category.

alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend

Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.

Ska man vara lite tråkig kan man konstatera att inget av det som timar i The Killer Must Kill Again någonsin hade hänt i dagen mobiltelefonsamhälle. Då hade nämligen den otrogne Giorgio Mainardi aldrig behövt stanna vid den där ödsligt belägna telefonkiosken för att ringa sin älskarinna Francesca. Men nu gör han det och råkar då få syn på en svartklädd man som dumpar en röd VW-bubbla i den intilliggande kanalen. Med en död kvinna kvar i kupén.

Eftersom Giorgio redan visat sig vara en slem typ rotar han inte raskt fram ett mynt och ringer polisen utan går lugnt fram till mannen och ger honom ett förslag. Giorgios gnatiga fru Norma är honom nämligen till stort besvär och den okände (samt genom hela filmen namnlöse) mördaren synes honom som himlasänd.

Allt går planenligt tills dess att bilen med Normas kropp i skuffen blir stulen av ungdomarna Luca och Laura. Laura vill så hemskt gärna åka till kusten och Luca vill så hemskt gärna sätta på oskulden Laura. En fin Mercedes med nycklarna i tändningen synes därför dem som himlasänd. Men då hade de inte räknat med att få en samvetslös mördare i hasorna.

Allt som händer fram till dess att Luca och Laura hunnit köra en bit i sin stulna bil gör mig glatt överraskad. Det här var ju riktigt bra! Tajt berättat och icke minst snyggt filmat med både statisk och rörlig kamera, ljussättning, POW-perspektiv, underifrån-vinklar, närbilder (gärna på ansikten eller enbart ögon) och korsklippningar (Cozzi hade bland annat hunnit samarbeta med Dario Argento på Four Flies…).

Särskilt de huvudsakliga männens skådisprestationer är också trevliga. Giorgio spelas av George Hilton (från början den uruguyanske Jorge Hill Acosta y Lara) som är sådär 70-talshunkig med lite silver i polisongerna medan mördaren porträtteras av fransosen Antoine Saint-John. Hans speciellt skarpskurna utseende med insjunkna kinder och tydliga kindknotor räcker för att han ska avge en illavarslande aura. Att han sedan ständigt går klädd i en supertajt skinnjacka samt 70-tals-korta bell bottom-brallor (precis så korta att byxbenen alltid fladdrar, ni vet) gör inte saken sämre.

Egentligen räcker det med den fullkomligt överväldigande bilden av Giorgio och Normas vardagsrum för att jag ska bli alldeles hänförd. Här har vi en inredning som är ett djärvt statement som heter duga! Vi snackar 1975. Vi snackar pälsluddiga möbler och formpressad akrylplast. Vi snackar en heltäckande färgskala (inklusive Normas blus) i vad jag skulle kalla antingen murrigt kanarie- eller senapsgult, med enstaka absint-gröna ljuspunkter. The Killer… fullkomligt exploderar av färg redan under sin första minut och jag erkänner mig helt besegrad. Här har vi en regissör som eventuellt älskar färg mer än självaste Mario Bava om nu en sådan sak är möjlig.

Tyvärr tappar filmen fokus när handlingen delas upp mellan mördaren som förföljer Luca och Laura samt Giorgio som svettas under polisens frågor om den märkliga kidnappningen av hans fru. Lucas ständiga framstötar för att överbrygga Lauras jungfruliga vallgrav (”I know you mean sex, but emotions are important to me”) är engagerande ett tag men det hela blir alldeles för utdraget.

När det väl börjar hända saker igen handlar det tyvärr till stor del om en korsklippt sex/våldtäktsscen som även den håller på alldeles för länge och som i slutänden eventuellt kan tolkas som att både den frivilliga och ofrivilliga kvinnliga sexpartnern når något slags klimax. Inte så förvånande kanske, men osmakligt icke desto mindre. Det ska dock sägas att våldtäktsscenen är klart obehaglig å offrets vägnar ganska länge, vilket inte alltid är fallet i den här typen av filmer från den här perioden (lex The Bloodstained Butterfly). När det hela är överspelat står i alla fall en sak helt klar – män är på det hela taget sexfixerade och våldsamma kräk och kvinnor deras offer.

Nå, trots mina invändningar tycker jag att The Killer… på det hela taget blev en stabil, om än något ofokuserad, giallo. Jag skulle absolut rekommendera en titt om man är nyfiken på genren. Dels för det fina visuella arbetet (som står sig bra genom hela filmen ska sägas), dels för den första halvtimmen som i sig faktiskt är värd en titt.

Annonser

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Alltnog, när Marcus knallar hem om kvällen hör han först ett skrik och ser sedan sin granne Helga bli mördad i sin egen lägenhet. Förutom att vara Marcus granne är Helga också ett medium som under dagen haft en uppvisning. Hon har en telepatisk förmåga (publiken, säg hej till efterföljaren till Cat… och Four Flies…!) som låter henne uppfatta kvardröjande tankar i ett rum, ”like cobwebs”. Den här dagen har hon emellertid satt en sten, modell Indiana Jones, i rullning genom att identifiera någon i publiken som en pervers mördare. För att vara riktigt säker på att jaga upp vederbörande så mycket som möjligt skriker hon ut mot auditoriet ”You will kill again!”

Och ja, det gör förstås mördaren. Särskilt som hen (återigen anledning att notera detta ypperligt användbara ord när det gäller förövare i giallos!) hört Helga säga till sin vän Professor Giordani att hon vet vem mördaren är.

Tack vare sin inblandning får Marcus spendera ett par timmar på polisstationen och identifieras dessutom i en tidningsartikel som ett ögonvittne av journalisten Gianna Brezzi. Allt detta gör att han bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är, om inte annat för att skydda sitt eget liv.

Lika bra att lägga korten på bordet med en gång – jag förstår mycket väl varför Profondo rosso ses som en klassiker, för detta är bra giallo-skit. Argento har lyft sig rejält i håret jämfört med sina djur-giallos, både vad gäller det visuella och historia.

Jag tyckte mig ju se ett förstadium till Argentos spännande kameraarbete i de tidigare filmerna men här är det som om han äntligen hittat hem på riktigt. Eller också är det bara att han förfinat sina grepp så att de nu kuggar i och kompletterar varandra ännu snyggare. Kärleken till extrema närbilder finns kvar, men når en ny nivå när de inte bara gäller mordoffer och mördarparafernilia utan också Helgas högst levande mun när hon i ren skräck inte ens kan svälja en klunk vatten.

Men inte ens i de här närbilderna är Argentos kamera helt statisk – den smyger och kryper och sveper över bordsskivor, notpapper och pianotangenter. Blickfånget på till synes triviala ting i märkliga vinklar, men framförda genom en hackig thrillerklippning skapar en del av Profondo Rossos alldeles särskilda stil.

Vad som också hunnit bli mer utvecklad är Argentos förmåga att förena de här (ofta klaustrofobiska) elementen med omfångsrika bilder där kameran befinner sig högt upp eller långt ifrån och som tillåter filmen att dra djupt efter andan. Även här finns både stillastående vinklar och rörelse; själv blev jag särskilt fångad av hur en långsam utzoomning följer hur en person rör sig bort från en annan samtidigt som de för en konversation om sanningens relativa natur.

Tillsammans med den visuella finessen får vi förstås också rejäla mängder grafiskt våld och brutala dödsscener. Allt är inte supersnyggt och motiveringen till att slå sönder tänder mot en spiselkrans eller försöka skålla ihjäl någon när det skulle ha räckt att sticka kniven i vederbörande är inte alltid tydlig. Samtidigt skulle jag säga att det blir ganska uppenbart att poängen primärt är en kontrasterande effekt och som sådan funkar den alldeles utmärkt.

Andra kontraster som blir oerhört effektiva är det intimt invaderande killer-o-vision-perspektivet tillsammans med regissörens förkärlek för stora fönster, vilka förvandlar det privata till obehaglig exhibitionism. Den djupt röda teatern där Helgas uppvisning äger rum (publiken, säg hej till Scanners!) ger en föraning om att det vi ser blott och bart är en föreställning. Hennes frivilliga medverkan i det fallet blir sedan till en högst ofrivillig sådan när hon, halvdöd och blodig, trycks upp mot sitt eget upplysta panoramafönster.

Såvitt jag kan förstå tycks det finnas två huvudsakliga varianter av Profondo rosso. En (director’s cut?) på ca 120 minuter och en bioversion på ca 100 minuter. Jag skulle vilja påstås att de extra 20 minutrarna har ett mervärde, både visuellt, relations- och historiemässigt. Eftersom jag såg den långa versionen med italiensk dialog och den korta med engelsk var det också intressant att notera skillnaderna i språk mellan den talade och översatta dialogen. I undertexterna säger exempelvis Helga att mördarens tankar är som ”a knife in my flesh” men det hon på ren engelska säger är ”prick of a thorn”.

Dags att göra halt innan detta blir allt för (”ännu mer” är kanske ett korrektare uttryck) långdraget. Och då har jag inte ens hunnit fram till vare sig förtexterna eller Argentos första lyckosamma samarbete med Goblin. Inte heller Marcus och Giannas jämställdhetsdiskussioner (med efterföljande armbrytning), Giannas skruttiga bil eller comic relief-poliserna. Är ditt livs mission att se enda giallo, skulle jag i nuläget starkt rekommendera att satsa på Profondo rosso. Det ska bli spännande att se om jag får anledning att revidera den åsikten allt eftersom temat lider.

alt. titel: Torso

Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.

Förtexterna sätter i någon mån ribban då de läggs ut mot en bakgrund av omslingrade, nakna kvinnokroppar samt en knäppande kamera. Ögonblicksfragment av halvläskiga dockhuvuden ger samma mardrömsantydningar som inledningen till All the Colors…

Vännerna och konststudenterna Dani och Jane är förståeligt nog nervösa – två av deras vänner har mördats å det gruvligaste. Inte nog med det, Dani förföljs av kärlekskranke medstudenten Stefano och tror sig dessutom minnas en scarf, liknande den som polisen sagt användes för att strypa deras vänner, runt halsen på en manlig bekant. Om hon bara kunde komma ihåg vem..?!

Danis fluktande onkel föreslår att hon ska försöka koppla av lite tillsammans med sina väninnor hans avlägset belägna villa. Tyvärr har även mördaren inte bara fått vetskap om Danis aningar utan också vart tjejerna begett sig.

Jag kommenterade i min text om (bland annat) What Have… att det fanns en hel del problematiska scener när det gällde förhållandet mellan (äldre) män och (yngre) kvinnor (anar vi månne ett mönster här…?). Martino är i det avseendet betydligt mer rakt på sak än Dellamano. Här handlar det inte så mycket om förhållanden och kommunikation som uppslitna blusar, kortkorta minikjolar och ett övermått tuttar (både levande och döda).

Och medan jag kände mig tveksam över eventuellt tidsbundna budskap i What Have… fungerar den överdrivna sexualiseringen av allt i Torso, från tågresor till brutala kvinnomord, direkt distanserande. Det blir här så tröstlöst uppenbart att jag verkligen inte är inkluderad i Torsos tänka målgrupp. En målgrupp som förstås istället ska identifiera sig med den samlade manliga befolkningen i byn där villan är belägen. Alltså män som, vid åsynen av en mörk, långbent skönhet vilken sitter uppspetad på en traktor, står med tungorna hängande som slipsar och på sin höjd kan få ur sig Beavis and Butthead-liknande skrockanden eller tarvliga kommentarer av typen ”I think I can see the source of the Nile from here”. Samt få stryk av sina bastanta fruar för att de står med tungorna hängande som slipsar.

Extra tråkigt i sammanhanget är det faktum att Torso med undantag för detta faktiskt är en riktigt bra proto-slasher (en gränsdragning som å andra sidan är oerhört flytande). Giallo-element som handskar och blänkande knivar känns välbekanta men har blivit kombinerande med hotfulla skepnader, en läskig mask (som vi ju i och för sig fick med oss redan i Bavas Blood and Black Lace) samt ett visst final girl-tänkande.

Musiken av bröderna Guido och Maurizio De Angelis (som också gick under artistnamnet Oliver Onions) är varierande men oerhört tidstypiskt. Melodislingan som spelas vid det första mordet är särskilt tilltalande. Mördarhistorien är relativt tajt och hyfsat logiskt berättad med ett öga för det visuella samt så många potentiella mördarkandidater att de skulle kunnat utföra ett mord vardera. Det finns också ett väl avvägt antal ”onödiga” samtalsscener eller liknande som gör att det hela känns levande, organiskt och förhållandevis trovärdig. Detsamma kan inte sägas om den kolossalt obekväma lesbiska kärleksscenen…

Vi har dessutom en möjligt förebådande exponering av och diskussion om den sexuellt ambivalente martyren St. Sebastian som ska komma att spela en betydligt större roll i en senare film i temat. Betydligt mer intressant än tuttar men där verkar inte jag och Sergio Martino vara helt överens.

alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins

En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.

En mördare härjar bland eleverna vid den katolska flickskolan. Kollegiet är försteåligt nog upprörda men ingen mer så än hunkige gympa- och italienskaläraren Enrico Rosseni. Vid en öm tête-à-tête tillsammans med sistaårseleven Elisabeth har hon nämligen råkat bevittna ett av morden och nu är frågan om hon ska gå till polisen. Deras förhållande är ju knappast kosher om man säger så, särskilt inte som Enrico faktiskt är gift med matematiklärarinnan Herta som arbetar vid samma skola. När även Elisabeth dödas innan hon hinner avslöja mördaren beslutar sig Enrico för att själv ta reda på vem det är.

Uj, vad dubbelt det blev med What Have… Rent spänningsmässigt är filmen utan tvekan ett av temats bättre giallo-verk, snyggt filmad (regissören Massimo Dallamano hade tidigare arbetat som fotograf på bland annat Leones två första dollar-filmer), ett par djävulskt smarta övergångar, välklippt och hyfsat tajt berättad. Till och med riktigt logisk. För att vara en giallo, alltså, ska kanske tilläggas.

Alla huvudsakliga skådisar gör tillräckligt bra insatser för att väldigt lite ska kännas sökt, stelt eller påklistrat. Fabio Testi kör en skäggig Wes Bentley-vajb med sin Enrico och har ett skönt samspel med den äldre Joachim Fuchsberger som spelar en kommissarie Barth. Vars professionella kompetens i och för sig skulle kunna ifrågasättas eftersom han, likt så många av sina giallo-kollegor, inte bara struntar i att häkta en så uppenbar misstänkt som Enrico utan dessutom låter honom delta i utredningen.

Men så har vi ju detta med kvinnobilderna… Eller möjligen flickbilderna i det här fallet eftersom majoriteten av mordoffren är 18 år eller yngre. Titthålet in i tjejernas duschrum tjänar minst lika mycket syftet att visa upp ett nakna flickkroppar som att misstänkliggöra fluktaren. Det blir väl mycket fokus på det oerhört våldsamma och makabra sätt varvid mördaren tar sina offer av daga för att det inte ska kännas en smula spekulativt. Det är exempelvis kanske inte helt nödvändigt för utredningen att visa offrets far en röntgenbild av dotterns bäcken genomborrat av en lång, svärdsliknande kniv?

Sedan har vi förhållandet mellan Elisabeth och Enrico. När han försöker ha sex med henne i en roddbåt och hon istället bevittnar ett mord blir han förbannad eftersom han bara tror att hon försöker avleda hans uppmärksamhet. Det är den där katolska skolan som gjort henne så jäkla pryd att hon inte vill ligga med honom! En skola där han själv är lärare, kan tilläggas… Kärleksnästet han hittar åt dem har väggdekorationer som jag skulle vilja karakterisera som pin-up-posters. Att deras förhållande skulle vara problematiskt med tanke på att hon är hans elev nämns inte med en stavelse, det enda hindret för deras gemensamma tomtebolycka är den snipiga Herta (som han naturligtvis lovar att skilja sig från så snart lämpligt tillfälle uppstår att tala om saken. Spoiler: det gör det aldrig…).

Lilla frugan får i sin tur vara ständigt sur och irriterad, uppträda osminkad, med stram knut samt sägas vara så (f)rigid att Enricos manliga kollegor tycker att det är fullt förståeligt att han sökt sig till mer välkomnande armar (”he needed some distraction”). Men vänta, allt är inte förlorat! Trots att hon vet att hennes make varit otrogen med en av sina elever och varit beredd att lämna henne för samma elev är hon övertygad om att han inte är någon mördare.

Sådan lojalitet lönar sig, för när han släpps av polisen hittar man och hustru som genom ett mirakel tillbaka till varandra och fortsätter mördarjakten i bästa samförstånd både i och utanför sängkammaren. Plötsligt är hon enligt honom ”an amazing woman” efter att han ägnat första halvan av filmen åt att klaga på det mesta hos henne. Att hans främsta drivkraft i deras gemensamma värv är att finna sin 18-åriga älskarinnas mördare är tydligen helt ok för hennes del. Av någon anledning tycks det faktum att Elisabeth fortfarande var oskuld vid sin död spela en avgörande roll för hur alla, Herta inkluderad, ser på Enricos roll i otrohets-förhållandet.

Det säger kanske något om filmens övriga kvaliteter att jag i slutänden faktiskt fortfarande tycker att What Have… i alla andra avseenden som sagt är ett av temats bättre bidrag så här långt. Upplösningen känns, om inte direkt överraskande, så åtminstone lite fräsch i giallo-sammanhang.

alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You

Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.

Runt omkring sig har i och för sig Jane fullt med förnumstiga människor som talar om för henne hur hon ska hantera det hela. Maken Richard är resande försäljare i läkemedel och tycker att Jane ska ta lite vitaminer och rycka upp sig. Till hans försvar ska dock sägas att hustrun inte berättat exakt vad det är hon drömmer om, så han tror säkert att det ”bara” handlar om efterverkningar av bilolyckan.

Janes syster Barbara är receptionist hos psykoanalytikern Dr. Burton och släpar dit Jane för samtal, en kontakt som den rationelle Richard inte ger ett ruttet lingon för. I lägenhetskomplexet träffar dock Jane på Mary som har en lite annorlunda lösning på Janes problem. Hon säger att hon själv lidit av liknande svårigheter men blev hjälpt av – trumvirvel – en svart mässa!

Jane är emellertid desperat nog att pröva vad som helst, så efter att ha druckit lite blod och deltagit i vad som snarare kan liknas vid en massvåldtäkt än en orgie synes hon ha blivit en annan kvinna. Hon och Richard kan ha sex igen (en effekt som tycks avsevärt viktigare än Janes eventuellt förbättrade mentala hälsa) och nyförälskade äter de lunch tillsammans. Happy, happy, joy, joy! Men så lätt kommer man inte undan de sataniska horderna och Jane tycker sig hela tiden vara förföljd av en hotfull man med genomträngande, isande blå ögon.

Vinkeln med den svarta mässan och pentagram gjorde All the Colors of the Dark (en titel som för övrigt makes no bloody sense what so ever…) till en oväntad giallo för min del. Jag vet inte om jag lurar mig med just den vinkeln, men visst fanns det väl ändå lite Rosemary’s Baby-vibbar över det hela? Frågetecknen kring huruvida både Richard och Dr. Burton har rent mjöl i påsen, Richard och Barbaras respektive ansträngningar att behandla Jane som ett barn istället för en vuxen kvinna. Men annars är det idel välbekanta giallo-element: paranoian, förvirringen, svindelframkallande bilder på trapphus och blänkande knivar (i det här fallet en liten, smal dolk).

För att inte tala om nakenheten. Jag vet inte om man kan sätta något slags kvalitetsmärke utifrån den aspekten, men både Jane, Barbara och Mary får visa betydligt mer hud, höfter och bröst än jag känner mig riktigt van vid än så länge. Särskilt iögonfallande blir det i de fall då Jane och Richard ligger tillsammans i sängen; hon utanför och han under täcket.

Nåvälan, under majoriteten av All the Colors… får Edwige Fenech behålla paltorna på. Som rollfigur är Jane inte helt enkel eftersom hon i princip ständigt ska vara stressad eller skrämd från vettet men Fenech kommer långt på sitt anslående ansikte med enorma, mandelformade bruna ögon. Även den blonda Marina Malfatti som spelar Mary ser rätt speciell ut och i scenerna tillsammans kontrasterar kvinnorna varandra på ett intressant sätt.

Medan All The Colors… inte är lika substanslös som en del andra giallos kan anklagas för att vara, klarar regissören Sergio Martino inte av att berätta sin historia så rappt som jag hade önskat. Trots att det egentligen händer saker hela tiden börjar jag efter ett tag känna att det hela blir en smula segt och utdraget. Den tvetydiga skiljelinjen mellan dröm och verklighet blir aldrig så påverkande som den hade behövt vara. Det förekommer också en del krystade vändningar för att kunna dra ut på historien ytterligare, samtidigt som själva upplösningen och de sista, kvarvarande frågorna (vars svar givetvis genererar en uppsjö nya frågor) rivs av inom loppet av fem minuter.

Däremot har Martino (tillsammans med fotograferna Miguel Fernández Mila och Giancarlo Ferrando?) viss hand med kameran. Den är ibland nästan överrörlig, ryckig och hetsig, men lyckas då skapa en viss spänning. Ett par scener filmade med fisheye ger en bättre mardrömskänsla än alla de knepiga syner som Jane tvingas genomlida om nätterna.

Nog kan jag tänka mig att testa fler filmer av Martino, men jag kommer kanske inte att springa benen av mig för dem. Då finns det andra italienare jag är mer sugen på.

alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet

Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.

Roberto är alla tonårsflickors dröm anno 1971 med sitt hårsvall, sin tajta tröja och sin rocktrummisstatus. Men Roberto är inte bara ordentligt gift med snygga Nina utan också en jagad snubbe. Först var han förföljd av en okänd man och när Roberto konfronterade denne uppstod handgemäng. Plötsligt satt det en stilett i magen på förföljaren och Roberto höll i handtaget. Som om det inte vore nog fanns en utpressare, utrustad med kamera, lämpligen till hands och som nu hotar Roberto både till livet samt att avslöja hans brott (lite oklart i vilken ordning).

Medan Roberto om natten drömmer mardrömmar om avrättningar tar han om dagarna hjälp av både goda vänner och en flamboyant privatdetektiv för att försöka lista ut vem det är som förföljer honom. En som redan kommit på det är hemhjälpen Amelia men när hon i sin tur försöker pressa utpressaren på pengar går hon ett gruvligt, men föga överraskande, öde till mötes.

Argento började högtflygande i The Bird with the Crystal Plumage för att släppa lite på svansföringen i The Cat o’Nine Tails. Jag ska väl inte påstå att när vi nu kommit fram till flugorna är vi nere i skiten och gräver, men visst utgör filmerna en successiv försämring, framförallt när det gäller berättandet. Mördarmotivet var förvisso rimligast i The Cat…, men i fallet Four Flies… är det skrattretande tunt. I värsta fall skulle man till och med kunna kalla det för påklistrat eller sökt. Inte minst med tanke på att historien helt opåkallat dessutom fullkomligt pressar in antydningar om sexuell ambivalens hos mördaren. Vi har till yttermera visso en rollfigur vars enda syfte är att tillhandahålla polisen en synnerligen tveksam ledtråd varpå hela upplösningen (och titeln) hänger. Ansträngt är bara förnamnet.

Särskilt som denna ledtråd bygger på optografi, alltså föreställningen att näthinnan fungerar som en fotografisk film och bevarar bilden av det sista offret såg. Det är väl ok att ha med som ett spännande inslag i historiska filmer (exempelvis Horror Express som kom året efter) men att trycka in det i en i övrigt hyfsat realistisk 70-talsfilm fungerar dåligt.

Jag noterade att det fanns ett hyfsat comic relief-element i The Cat… men sådan tur har vi inte här. Robertos beatnik-kompis God(frey) (Bud Spencer av alla skådisar), hans hängmattekompis Professor samt en olycksalig brevbärare har alla mer eller mindre farsartade eller tokroliga scener som bara blir tröttsamma. Den extravagante privatdetektiven påminner i sin tur alldeles för mycket om den stollige Johnny Henshaw-Jacobs, spelad av Stephen Stucker, i Airplane! (”Johnny, what can you make out of this? This? Why, I can make a hat or a brooch or a pterodactyl…”)

Helt förlorad är dock inte Four Flies… Argento har inte tappat det visuella och tidigt i filmen belönas tittaren med en helt fantastisk uppåtriktad gatuvinkel på Roberto som förföljer den okände mannen. Ganska länge tycker jag också att jag är med på den fragmentariska beskrivningen av Robertos situation, där mardrömmar blandas med ångest, paranoia och en distanserad vardag. Men till slut blir det för plottrigt, allt för många scener och planteringar som antingen inte tjänar något reellt syfte eller också allt för uppenbart endast finns till för att vi ska kunna komma till punkt. Det känns skönt att veta att jag har bättre Argento-filmer att se fram emot.

alt. titel: Castle of Blood

Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?

Klart Foster, i likhet med alla rationellt skeptiska skräckfilmsidioter, ställer upp. Snart är han ohjälpligt indragen i historiska skeenden som bjuder på brinnande kärlek, lidelsefull otrohet, glödande svartsjuka samt ond, bråd död.

Som så ofta i filmbranschen är upptakten till det som skulle bli Danza macabra oerhört prosaisk. Spagettiwesternregissören Sergio Corbucci hade 1963 gjort komedin Il monaco di Monza (The Monk of Monza) och här stod nu en hel medeltidsscenografi och bara skräpade. Skulle man inte kunna vara lite effektiv och återanvända den till något annat?

Såklart kunde man det. Sergio totade ihop ett manus tillsammans med brorsan Bruno samt Gianni Grimaldi. Men när det skulle till att filmas hade han inte tid, utan lejde ut inspelningen till regissörskompisen Antonio Margheriti (dock kallad Anthony Dawson i syfte att lättare sälja in filmen till en icke-italiensk publik).

Margheriti tycks innan Danza macabra inte ha varit särskilt van vid just skräckfilm men hade här god hjälp av den mer erfarna fotografen Riccardo Pallottini (aka Richard Kramer) samt kompositören Riz Ortolani. Och ser man på, som regiassistent hittar vi Ruggero Deodato – kan detta ha varit produktionen som ledde till Ortolani och Deodatos fruktbara samarbete i Cannibal Holocaust?

Visst, ljud och musik är inte vare sig särskilt subtilt eller innovativt men ta mig fasiken om det inte funkar riktigt bra med smällande cymbaler vid hoppa till-effekter och speldosemusik för att markera när något ska vara riktigt läskigt. Fotot är inte heller det remarkabelt på ett sätt som jag kanske börjat vänja mig vid från framförallt Mario Bava, men helt klart både stabilt och snyggt.

Trots att Danza macabra bara är 87 minuter lång känns det ibland som om Margheriti tar (väl) god tid på sig att berätta sin historia men på det hela taget gillar jag ändå att berättelsen får utvecklas i lugn och ro. Särskilt mot slutet, när vi (och Alan Foster) står med flera överlappande tidslinjer eller dimensioner tycker jag att det hela går ihop sig riktigt snyggt. Att den klassiska spökhistorien vid det laget helt oförklarligt övergått till att bli någon slags vampyrdito spelar mindre roll.

I en av rollerna ser vi Barbara Steele, vars speciella utseende gör henne lätt att komma ihåg från Bavas Black Sunday. Det är något med de där smått utstående ögonen och hennes tänder. Det tycker även fransosen Georges Rivière i rollen som Alan, eftersom han med en gång blir betuttad i hennes hävande…sköna ansikte. Det som väl gjorde att italienska produktioner som Danza macabra var kittlande efterlängtade i både Europa och USA är sannolikt det faktum att filmen bjuder på både (för tiden) explicita kärleksscener och mer än en antydan om lesbianism från norska Margarete Robsahm mot Steele.

Det som gjorde Danza macabra ganska rolig var att den historiska plotten egentligen inte är en skräckberättelse, utan snarare något från en Barbara Cartland-roman. Känslorna hos de inblandade är minst sagt himlastormande och mycket dramatiska. Jag var faktiskt till och med tvungen att pausa filmen och skratta klart efter att den vältränade och därmed skjortlöse Giovanni Cianfriglia kommit på Steele och Rivière tillsammans. Vilt stirrande av svartsjuka utropar älskaren ”Elisabeth!!” och kastar sig fram för att sticka kniven i den otrogna, vars enda förmåga till kommunikation tycks vara att flämta ”Mi amore!”.

Klassisk gotik på flera plan alltså, som faktiskt inte bara är underhållande och charmig utan i slutänden till och med lyckas leverera ett par rysningar.

Addendum:
En intressant detalj i sammanhanget (som egentligen inte har den minsta betydelse för filmens historia, men däremot ganska mycket med italiensk skräckfilm och det här Halloweentemat att göra) är att ”Edgar Allan Poe” får möjlighet att förklara sin i skräckfiktionen välkända tes att ”the death of a beautiful woman […] is unquestionably the most poetical topic in the world”. Tesen är att döden är det mest melankoliska av teman och aldrig blir det mer poetiskt än när det melankoliska smälter samman med det sköna. Och vad är mer skönt än en kvinna? Ergo: det mest poetiska ämnet i världen är en skön kvinnas död.

Poe skrev om saken 1846 i essän ”The Philosophy of Composition” (av vissa emellertid ansedd som satir från författarens sida) vilken handlade om hans verk “The Raven”. Det Danza macabra underlåter att nämna är Poes fortsättning på resonemanget: “…the most poetical topic in the world, and equally is it beyond doubt that the lips best suited for such topic are those of a bereaved lover”. Frågan huruvida Poe verkligen menade att sann poesi endast kan uppnås genom att ta kvinnor av daga (eller på andra sätt utplåna kvinnlig skönhet) förblir dock obesvarad.

alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan

Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)

Familjen Vajda, hemmahörande i ett sönderfallande kråkslott i det bortersta av Moldavien (en landsända som mest av allt låter som om den vore hemmahörande i ett Tintin-album), har det inte allt för lätt. För 200 år sedan anklagades den sköna Asa för häxeri tillsammans med sin älskare Igor Javutic. Hon i princip bekräftade den anklagelsen genom att fara ut i hiskeliga förbannelser mot den bror som fördömde henne. Det enda hon eftersträvar är ett liv fyllt av ondska och hat samt att kunna tillfredsställa sina djävulska lustar.

För 100 år sedan skakade en jordbävning kapellet och kryptan där Asa låg begraven. Samtidigt dog den blott 21 år gamla Macha, vilken dessutom råkade vara sin anmoder Asa upp i dagen. Den gången kunde häxan kontrolleras genom Herrans symboliska kors.

Så synd då att Asas krypta ytterligare 100 år senare besöks av de vetenskapligt sinnade läkarna Andrej Gorobec och Choma Kruvajan. De kunde inte bry sig mindre om vidskepligheter som kan omgärda griftefriden och drar sig därför inte för att plundra Asas kista på en intressant ikon. Detta efter att Kruvajan dessutom både slagit sönder det kors som fanns på kistans lock samt blodat ned kroppen däri (i försvar mot en djävulskt stor och bitsk fladdermus).

Vad den unge och hetlevrade Gorobec däremot bryr sig om är den vackra Katia Vajda, vilken dyker upp vid kapellet i sällskap med jyckarna Krug och Brug. Katia, som är sin anmoder Asa upp i dagen och snart ska fylla 21 år…

Som synes påminner som sagt själva historien i Black Sunday med all önskvärd tydlighet om en klassiskt gotisk Hammer-rulle (Stormar! Hemliga gångar! Identitetsbyten!) men utan många av Hammer-filmernas charmigare drag. Filmen är svart-vit, allvarlig, innehåller betydligt fler och råare effekter samt ambitiösa kameraåkningar och långa scener utan synbarliga klipp. På det hela taget skulle jag säga att Bavas högst fria adaption (från en novell skriven av Nikolaj Gogol) har resulterat i en snyggare och mer symboltyngd film än de som producerades av det brittiska filmbolaget. Det mest charmiga med Black Sunday torde vara den smöriga loungemusiken som ljuder varje gång Gorobec och Katia får en chans att se varandra djupt i ögonen.

Huvudrollerna spelas av britterna Barbara Steele (som jag inte minns från Pirahna) och John Richardson (som får utgöra en påtaglig bro till Hammer med roller i både She och One Million Years B.C.). Ensemblen som sådan gör knappast bort sig med det sedvanliga överspel som hör genren till, men Steeles uppspärrade ögon av sopptallriksstorlek ser onekligen märkliga ut. Särskilt när de kombineras med Asas mask-skador som mest av allt påminner om svårartad tonårsacne. Men tydligen en look som Bava (enligt Wikipedia) medvetet var ute efter (särskilt när de kombineras med Steeles prominent hävande barm, gissar jag).

Brist på Hammer-charm ska dock inte tolkas som undermålig i fallet Black Sunday. Filmen kommer jäkligt långt enbart på sin inledande scen där Asa fångas i ”the mask of the devil” på det mest gruvligt tänkbara sätt. Fortsättningsvis är den en ganska frisk version på klassisk vampyrlore. Utan huggtänder och träpålande men med odöda medhjälpare (vars handskbeklädda stryptag eventuellt kan tolkas som en föraning av vad som komma skulle i Blood and Black Lace) och en betydligt större medverkan från kyrkans tjänare än vad man är van vid från den anglosaxiska traditionen. Ett krucifix eller enkelt kors är i de här sammanhangen ett säkrare vapen än en avsågad hagelbrakare i zombie-diton.

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Regissören och manusförfattaren Riccardo Freda hade varit verksam sedan slutet av 1930-talet och lyckades sälja in konceptet skräckfilm tack vare att han lovade produktionsbolaget Titanus Produzione ett manusutkast inom 24 timmar och ha hela klabbet filmat och klart på 12 dagar. Vid sin sida hade han fotografkompisen Mario Bava.

Fotografkompisen som eventuellt utvecklades till regissörsrivalen sedan Freda lämnat inspelningen under dess sista dag och Bava fick hoppa in och rädda produktionen. Samt göra några avgörande förändringar i sista minuten.

Parispolisen står handfallen inför en våg av kvinnomord som lämnar sina offer oförklarligt blodlösa. Journalisten Pierre Lantin är dock långt ifrån handfallen, istället är han fast besluten att luska reda på mördarens identitet. Vampyr eller inte! Samtidigt som han frågar ut unga studentskan Lorrette om hennes mördade kompis Mirelle blir Pierre dessutom ivrigt och avundsjukt uppvaktad av den vackra Giselle du Grand.

Men familjen du Grand gömmer en mörk hemlighet och det talas i dämpade toner om hertiginnan Margherita du Grands ”stora besvikelse” som på något sätt hänger ihop med Pierres föräldrar. Margherita har stor makt över vetenskapsmannen Julien de Grand, vilken i sin tur utför oheliga experiment. Ska Lantin komma på hur det hela hänger ihop innan ”vampyrens” senaste offer tas av daga.

Ok, hur bra var inte det här?! Nu är det förstås svårt att veta var Freda slutar och Bava tar vid men jag älskar både filmens visuella grepp och stil samt dess historia och berättande (till exempel hur vi som tittare får all nödvändig information genom övertydliga samtal mellan birollsinnehavare som sedan aldrig mer syns till). En härlig blandning bestående av en smula Victor Frankenstein/Elizabeth Báthory-mytologi, en nypa noir, mer än en gnutta Hammer-gotik, några droppar deckarrealism och ett par giallohandskar for good measure.

Visst förstår man att ”Paris” inte är mer än ett par stillbilder på Eiffel-tornet och några mattemålningar av Sacre Coeur i bakgrunden men det spelar ingen roll. Italienska eller franska, same same but different. Samtidigt undrar jag förstås varför historien inte helt enkelt utspelas i Rom? Det viktiga är dock att den är iscensatt i nutid och inte under 1800-talet, vilket med tanke på de gotiska inslagen skulle vara det naturliga. Såvitt jag förstår var det, i likhet med det svart-vita fotot, primärt ett ekonomiskt beslut men blandningen mellan journalist- och polisdeckare å ena sidan och det gotiska å den andra funkar alldeles utmärkt för min del.

Hammerestetiken har man generöst portionerat ut i kulisslottet som ägs av familjen du Grand. Här finns en otroligt cool balsal som i mysighet och trivsel påminner inte så lite om Morias bergasalar. Dessutom en överdriven ornamentering på både möbler och inredningsdetaljer som resulterar i att allt känns lite, lite vansinnigt. För att inte tala om ett övermått hemliga gångar och lönndörrar som öppnas i såväl eldstäder som kryptor. Jag gissar att det framförallt är här, samt i en grottliknande teater, som Bavas foto främst kommer till sin rätt. Scenen med kommissarie Chantal samt Pierre på ena sidan och Giselle på den andra med ett par megalånga, fladdrande gardiner i mitten är närmast hypnotisk.

Men jämfört med effekterna som sparats till Margherita du Grand är ett par gardiner platt intet, för de är freakin’ awesome!! En långsam ansiktstransformation som helt obegripligt syns fullkomligt sömlös. Tydligen ska Bava ha fixat det med olika ljussättningar och jag kan bara säga: Bravo Bava!

Och bravo Gianna Maria Canale, vilken gör en oförglömlig insats som den slöjbetäckta Margherita du Grand. Hennes väsande röst är det mest obehagliga med hela filmen. Dario Michaelis är en tjusig leading man i rollen som Pierre och Carlo D’Angelo är också bra som den hårt prövande kommissarie Chantal. Men männen står sig i det här fallet slätt mot sin kvinnliga motspelerska.

Det behöver kanske inte ens sägas att jag nu är så jävla pepp på Freda och Bavas nästa samarbete: Caltiki, il mostro immortale. Ett monster som dock får vänta lite i kulisserna för imorgon blir det bara Bava.

Jag bestämde mig tidigt, redan när jag avslutade förra årets demon-tema, vad som skulle bli fokus för 2018 års Halloween. Av någon anledning fick jag för mig att det skulle kunna vara intressant att dyka lite djupare i den italienska skräckfilmen (en varudeklaration som inte minst signaleras av den tjusiga headern från Dogday Design). Ett land som jag, bland annat tack vare tidigare Halloween-teman, förknippade med såväl knivblänkande mordmysterier som mer eller mindre bra (oftast mindre…) kläggfilmer om zombies eller demoner (en gränsdragning som inte alltid helt lätt låter sig göras).

Lucio Fulci hade jag förstås redan kommit i kontakt med, Dario Argento likaså. Men hur var det med Mario Bava, Pupi Avati eller Duccio Tessari – alla de där gubbarna jag hört talas om (bland annat genom utmärkta svenska skräckfilmspoddar som From Beyond och Vacancy) men än så länge aldrig provsmakat?

Jag har försökt att plocka lite här och var, ta in så många olika regissörer som möjligt mellan 1957 och bortom millennieskiftet. Som vanligt är det emellertid främst slumpen som fått råda. Därför blev bland annat en given anhalt den relativt billiga boxen ”Dario Argento-collection” som jag i likhet med många andra köpte på mig för ett antal år sedan. En övervikt av temats filmer är inspelade innan det sena 80-talet. Innan slutet av 50-talet tycks det inte finnas många italienska genrefilmer överhuvudtaget, så jag har börjat vid den naturliga startpunkten: Riccardo Fredas I Vampiri från 1957.

Under dessa tidiga år får vi ett antal filmer med mer eller mindre renodlat gotiskt innehåll, påminnande om de brittiska Hammer-filmerna från samma period. Men sedan börjar det undan för undan dyka upp bidrag från den genre som bör vara en av Italiens mest kända: giallo. Det tillhör väl närmast till allmänbildningen numera att veta att “giallo” kommer från det italienska ordet för ”gult” vilket i sin tur beror på att italienska pulp-deckare gavs ut med gula omslag.

Ursprunget ligger alltså bland deckare, med klassiska författarnamn som exempelvis Edgar Wallace och Raymond Chandler. Det som händer i film-giallon är att deckaren blandas upp med försvarliga element av thriller och skräck (samt en del av den gotiska skräckfilmens betoning på stämning). Dessutom lyfts det in ett fokus på det visuella och scenkonstruktion som gör att filmerna i bästa fall levererar något mer än bara en smaskig historia. Med i alla fall ett par av de mest kompetenta filmmakarna tvingas man inte sällan dra slutsatsen ”nå, men den var ju i alla fall snygg”.

Men smaskigt ska det ju också vara förstås. Generellt sett var de italienska filmerna (åtminstone under, säg, 60-80-talen) mer radikala än brittiska eller amerikanska produkter, mer makabra och mindre moraliska i sin hantering av samvetslösa mördare och hens olyckliga offer. Morden är inte sällan både brutala och grafiska, gärna också sexualiserade på ett eller annat sätt. För vi kommer inom ramen för årets Halloween-tema att få all anledning att återkomma till citatet som tillskrivs Edgar Allan Poe: ”the death of a beautiful woman […] is unquestionably the most poetical topic in the world”. Att de italienska filmkvinnorna är sköna säger sig självt. Det där med poesin kan däremot vara rätt tveksamt ibland.

Temat har dock inte uteslutande fokuserat på giallo-genren, bland annat kommer man ju i kontakt med det som kan kallas ”övernaturliga thrillers/skräckfilmer” bara genom att följa Dario Argentos utveckling. Jag har också plockat med ett par kannibal- och zombierullar som väl kanske inte är det mest upplyftande eller nyskapande som finns att se av tidiga 80-talsskräckisar men som samtidigt känns typiska för landets filmproduktion.

Så vad sägs om en lite dryg månads utflykt med den italienska stöveln på foten? Jag kan inte lova att årets Halloween-filmer alltid kommer att innehålla ett mått av god smak, inte heller skymten av normkritiska perspektiv. Socialrealism samt vettiga relationer mellan män och kvinnor lyser med sin frånvaro. Ingen som helst konsekvens i hur jag själv använder originaltiteln eller engelska (och ibland mer välkända) översättningar. Vad jag däremot kan garantera är ett par riktigt bra filmer, ett par rejäla stolpskott, klumpig dubbning, tuttar, buskiga mustascher samt en uppsjö mer eller mindre välfunna alternativa titlar.

Men innan vi drar igång imorgon är ni varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de italienare som redan förekommit på bloggen (ofta inom ramen för tidigare Halloween-teman, sällan av toppkvalitet) och som därmed inte dyker upp under det här temat?

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner

Seddok, l’erede di Satana/Atom Age Vampire (1960)
Non si sevizia un paperino/Don’t Torture a Duckling (1972)
Riti, magie nere e segrete orge nel trecento…/Black Magic Rites(1973)
Zombi 2/Zombie Flesh Eaters (1979)
Paura nella città dei morti viventi/City of the Living Dead (1980)
Zombi Holocaust/Dr. Butcher M.D. (1980)
Cannibal Holocaust (1980)
Virus/Hell of the Living Dead (1980)
Quella villa accanto al cimitero/The House by the Cemetery(1981)
…E tu vivrai nel terrore! L’aldilà/The Beyond (1981)
Le notti del terrore/Burial Ground (1981)
I nuovi barbari/The New Barbarians (1982)
Phenomena (1985)
Dèmoni/Demons (1985)
Dèmoni 2… l’incubo ritorna/Demons 2 (1986)
Il fantasma dell’opera/Phantom of the Opera (1988)
Killer Crocodile (1989)
Dellamorte Dellamore/Cemetery Man (1994)

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser