You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck’ category.

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Istället är det Claire Dearing som drar en lans för de genetiska underverken medan hon låtit håret växa ut, tagit av sig businessdräkten och snörat på sig vandrarkängorna (ni minns väl den förra Jurassic World-filmen som lika gärna hade kunna heta Claire and Her High Heels?). Kanske försöker hon rättfärdiga det faktum att hon i Jurassic World såg dinosarna som debet och kredit i en bokföringslista?

Men som genom ett gudomligt (samt högst olagligt) ingripande får Claire en chans att rädda de utsatta ödlorna. John Hammonds före detta samarbetspartner Sir Benjamin Lockwood ber henne hjälpa hans team att skeppa ödlorna bort från Isla Nublar. Blotta antydan att detta är en operation som ska ske under näsan på ansvariga myndigheter gör att Claire inte ställer några som helst frågor när hon dessutom plockar med sig Owen, systemanalytikern Franklin och paleo-veterinären Zia till den lavakokande ön.

Efter titten 2015 kunde jag konstatera att Jurassic World – försöket att blåsa nytt liv i dinosaurie-franchisen – på det hela taget levererade enligt förväntningarna. De försiktiga andetagen ser dock uppföljaren Fallen Kingdom till att raskt kväva. Fallen Kingdom är platt, tråkig och alldeles för långt ifrån en maffig dinosauriefilm, vilket faktiskt var vad jag hade hoppats på.

I likhet med den nyliga Solo händer det förvisso saker mest hela tiden i Fallen Kingdom, men det blir aldrig vare sig spännande eller intressant. Manuset är späckat med konstigheter och inte ens Chris Pratts Owen Grady är mycket att hurra för. Vilket i och för sig kan bero på att han faktiskt inte får så värst många roligheter att kläcka ur sig.

Det största problemet med de olika rollfigurerna är att de alla är enastående endimensionella, till och med för en blockbuster av den här lättsmälta popcorn-typen. Den ene skurken är trist och feg (vilket tyvärr ofta är fallet när enda drivkraften får vara snöd vinning) medan den andre är oförklarligt grym och sliter tänderna ur levande dinosauriekäftar. Datornörden är livrädd för helikopterfärder och skriker så fort något läskigt händer.

Toby Jones blir som så ofta enbart en tokrolig driftkuku medan paleo-veterinären Zia i ett tidigt skede får berätta att hon aldrig sett en levande dinosaurie (hur den utbildningen går till eller motiveras förblir därmed ett mysterium). Den unga Isabella Sermons Maisie är käck och tuff från och med filmruta ett.

När det gäller just Owen och Claire skapar filmen dessutom ytterligare problem för sig genom att mer eller mindre strunta i sin föregångare. Hur Claire har kunnat bli så totalt annorlunda jämfört med den skrikmoster som mötte oss tittare förra gången bryr man sig aldrig om att förklara. Dock inte mer annorlunda än att hon överlåter mestadelen av själva actionscenerna till Owen. Hans personlighet är i sin tur relativt oförändrad, något som däremot inte kan sägas om hans relation till Blue.

Rätta mig om jag har fel, men har inte mycket av Jurassic Park-”mytologin” byggt på att dinosaurier är vilda djur som transporterats in i helt ”fel” sammanhang av människor? Jurassic World tryckte hårt på att även om det kunde se ut som om raptorerna lydde Owen, så fick man aldrig ta deras lojalitet för given. I Fallen Kingdom framställs det plötsligt som om Blue är en fjällig labradoodle.

Jag saknade alltså maffigheten i Fallen Kingdom. En stor del av filmen utspelas på ett slags minityr-Hogwarts, vars stämning understryks av att Maisie knatar runt i korridorer och gömmer sig i serveringshissar. Filmen påminner därmed snarare om en övernaturlig monsterspök-rysare, komplett med hotfulla skuggor och beniga fingrar som sträcker sig efter sitt offer. Ett faktum som gjorde mig något mindre förvånad när jag insåg att spanske regissören J. A. Bayona stod bakom 2007 års El orfanato.

Rent berättelsemässigt är Fallen Kingdom alldeles för förtjust i övertydliga planteringar, det är exempelvis inte alls särskilt överraskande att Lockwoods team vänder sig mot Claire & co på Isla Nublar. Här finns också scener där de inblandade gör saker som är helt meningslösa om det inte vore för att publiken ska få en föraning om vad som komma skall. Filmen är kliniskt ren på mänsklig blodutgjutelse, vilket blir oerhört märkligt när den samtidigt i närbild visar hur en person får ena armen avbiten (damn you, PG-13!!).

Dessutom slänger manuset in vad som sannolikt är tänkt som en saftig mindfuck bara för att sedan strunta i att adressera detta faktum överhuvudtaget. Att i det läget låta Jeff Goldblum öppna och sluta hela härligheten med sammanlagt max tre minuters domedagsfilosofimumbojumbo känns inte det minsta härligt, snarare som en spottloska i ansiktet. Och då är karln ändå utrustad med en högst smickrande skäggväxt.

Tycker ni att jag verkar tjurig? Då kanske ni har bättre nytta av att läsa vad filmspanarkollegorna Fiffis filmtajm och Flmr har att säga om saken?

Annonser

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Lille Martin växer upp utan föräldrar men flankerad av en kader vetenskapsmän och -kvinnor, vilka trots instruktionen ”you’ll care for him as if he was your own son” inte ser ut att ha ett uns av föräldrakänsla i kroppen. Han är ett intressant forskningsexperiment, varken mer eller mindre.

Men företagsledaren Anton Bartok har bättre pejl på vad en ung gosse behöver och piggar inte bara upp Martin med enkla trolleritrick, utan ger honom till slut också en chimär av privatliv. Samtidigt som han givetvis ser till att övertyga Martin om det kloka i att hjälpa till att få rätsida på pappa Seths telepodd-forskning.

Under sina långa arbetsnätter stiftar dock Martin bekantskap med Beth Logan. Snart dansar de tryckare till countrymusik i det myspysbelysta labbet medan Beth ägnar sina få rastminuter till att hjälpa Martin med hans arbete. Men frågan är om hon kan hjälpa Martin när han väl står inför sin…förändring?

The Fly II plockar åt sig bollen från både Return of the Fly (två yngre, nästintill tonåriga, huvudpersoner) och Curse of the Fly (det problematiska far-son-förhållandet). Specialeffektsmannen från Cronenbergs original, Chris Walas, har tagit över regissörsstolen och bakom manus återfinner vi hela fyra namn, vara ett av dem är ingen mindre än Frank Darabont.

Men det hjälper inte. Borta är Cronenbergs särskilda handlag och kvar står vi med en fullt funktionsduglig (men inte så mycket mer) tonårsskräckis, smockfull med animatroniska dockor och kläggiga makeup-effekter. Jag är den förste att erkänna att just det här med kroppsliga förvandlingar känns klart mer naturligt som en metafor i perspektivet pubertet, tonåringar och sexdebuter men då borde nog manuset ha tryckt lite hårdare på just den punkten. Nu blir Martin och Beths relation rar och det är väl ungefär det.

Jag ställer mig också något frågande till att manuset inte alls hanterar det faktum att Martin enbart levt fem år när han väl bebor Eric Stoltz kropp. Många andra filmer hade gjort en stor sak av en femårings känsloliv i en ung mans kropp men slika spetsfundigheter var tydligen inget för Flugans son.

Då är försöken till en adressering av far- och gudskomplex desto tydligare. Anton Bartok säger tidigt att han ensam är ansvarig inför Gud, vilket är det detsamma som att säga att han ÄR Gud. För Martins del handlar det därmed om att försöka hantera och sublimera Gud Fader själv om han ska kunna bli en självständig individ.

Tyvärr har The Fly II försökt trycka in en hel del annan filosofisk mumbojumbo, kombinerat med det outsägligt onda och manipulativa Företaget, vilket bara blir löjeväckande. Jag skulle gärna vilja veta exakt hur Bartok Science Industries skulle kunna ”control the form and function of all life on earth” ens med 100 telepoddar och en legion av flugmännisko-avkommor?! Dessutom köper jag inte Martins snömos-förklaring till hur han fick telepoddarna att funka, det räckte tydligen med att sluta tänka i ”absolutes” och ”admire the beauty of the process” så var saken biff.

Seth Brundles metamorfos bjöd på nya och otänkbara vidrigheter i varje fas. Hans son slutar som ett välgjort men icke desto mindre klassiskt filmmonster med stora tänder (inte helt olik en gremlin, faktiskt). Body horror-obehaget från föregångare som Alien, The Thing och det egna originalet lyser med sin frånvaro. Det som räddar The Fly II från total katastrof är dock Eric Stoltz prestation. Så länge man kan se att det är Eric Stoltz, vill säga. Daphne Zuniga gör inte bort sig men känns avsevärt mer utslätad jämfört med sin manlige motspelare.

Så, upp till bevis nu! What is the magic word?

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Vad lockar en journalist mer än en bra historia för en artikel? En bra historia för en hel bok, förstås! Forskaren Seth Brundle vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få journalisten Veronica att gå med på att vänta med att basunera ut till världen att Seth knäckt teleporteringens gåta. Trots att han inledningsvis avgett inte så lite stalker-vibbar övertygas Veronica snart av hans intellektuella och socialt förlägna charm.

Det är nästan så man kan börja misstänka att Veronica är lite svag för de här stalker-männen eftersom hennes före detta pojkvän Stathis Borans, tillika både hennes redaktör och collegelärare, vägrar lämna ifrån sig kopian av hennes lägenhetsnyckel. Han förföljer henne, gör sig allmänt och svartsjukt omöjlig samt hotar att publicera Seths upptäckt utan hennes godkännande.

Allt det här gör förstås Seth i sin tur också svartsjuk och misstänksam. Och vad gör forskare när de är svartsjuka, misstänksamma och en smula packade på champagnen som de fått dricka alldeles ensamma? Givetvis genomför man ett ogenomtänkt experiment med sig själv som försökskanin. Och alla vet väl vid det här laget vem som gör Seth sällskap där inne i telepodden?

Nu var det många år sedan jag såg The Fly, men det blev ett helt igenom glatt återseende. Dels var det var roligt att se vad Cronenberg förändrat och förstärkt jämfört med The Fly anno 1958. Exempelvis serveras nu en något mer rimlig anledning till att Seth inte har full koll på hur maskinen faktiskt funkar. Dels påminner 80-talsfilmen mig om hur bra Jeff Goldblum och Geena Davis är tillsammans. Utan deras ömsesidiga kemi och stabilitet hade The Fly sannolikt bara blivit en film full med klägg och halvtöntiga ”Help me”-scener.

Nu blir jag istället berörd av hur Goldblum beskriver sin förvandling (”I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over…”) och bestört tillsammans med Geena Davis när hon upptäcker ytterligare en ovälkommen gäst i sitt liv. Double the body horror, double the fun! Jag fäster mig också vid det faktum att Veronica i nödens stund omedelbart och naturligt vänder sig till svinet Stathis. Antingen ÄR hon verkligen svag för stalker-vibbar eller också har hon ingen annan i sitt liv att be om hjälp och det är i sanning deprimerande. Vilket gör mig konfys eftersom hon i så många andra avseenden är en riktigt positiv kvinnlig rollfigur, särskilt för att vara med i en skräckfilm från mitten av 80-talet.

Men för all del, mycket talar å andra sidan för att Cronenberg, tillsammans med specialeffekterna och sminkningen från Chris Walas och Stephan Dupuis, skulle ha skapat en obehaglig film om så huvudrollerna spelats av ett par skyltdockor. Jämfört med 58-versionen visar regissören här att en långsam förvandling och upplösning (både fysisk och mental) kan vara minst lika effektiv som ett hastigt röjande av ett flughuvud på en människokropp. Scenen framför badrumsspegeln är rejält otrevlig och makaber i all sin enkelhet. Än en gång lyckas Cronenberg i så många olika avseenden trycka in och mecka runt med fingrarna på de där riktigt vidriga triggerpunkterna som är den mänskliga kroppen.

Vid just den här titten hänger jag av någon anledning dock upp mig på Seths försöksdjur innan han själv kliver in i den ”designade telefonkiosken”. Nog måste det finnas mer lätthanterliga apor att experimentera med än babianer som kan vara både starka och aggressiva?

50-tals-flugan hade ambitioner att jaga efter sanningen och förbättra mänsklighetens villkor men fick se allt falla samman på grund av ett litet misstag. 80-tals-flugan är snarare biten av upptäckandets oförfalskade rus och ”penetration beyond the veil of the flesh”.

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

I alla fall inte om man lyckas stöta på en man som Martin Delambre. Han stannar inte bara bilen för att fråga om du vill ha hjälp, han kommer också att:

  • Ge dig sin tröja så du slipper frysa
  • Sno (!) en klänning från närmaste klädstreck ni stöter på
  • Betala ditt hotellrum
  • Låna dig pengar som du kan betala tillbaka när det passar dig
  • Inte kräva ett vettigt svar på en enda av alla de frågor han har om din familj, dina vänner eller hur det kommer sig att du knatar omkring mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor och inte vill svara på frågor.

Nå, för Martins del stannar det inte ens där och hans hjälpsamhet skulle möjligen ha smugit sig över till stalker-territorium om det inte vore för att Pat inte alls verkar ha något emot hans idoga uppvaktande. Så länge Martin betalar allt behöver hon ju inte börja söka efter ett jobb och snart får hon också erbjudande om det bästa jobbet av alla – som Martins fru!

Men den som drar det kortaste strået i tävlingen ”Vem som vet minst om sin tilltänkta partner?” kommer i slutänden inte att vara Martin. Han har nämligen också en hemlighet eller två som gömmer sig i det enorma huset utanför Quebec. För oss som varit med ett par filmer vet förstås att dra öronen åt oss så fort vi hör namnet Delambre och det gör även polisen Ronet som kommer för rota runt lite bland familjehemligheterna.

Martin har tillsammans med brodern Albert och fadern Henri förstås fortsatt Andrés experiment och nu lyckats förfina processen så pass att de kan skicka en person mellan Quebec och London med ”some radiation burns” som enda bieffekt. Och lite strålskador ska väl en karl klara av?!

Så…det här blev ju…inte så bra. Titeln blir något av ett mysterium eftersom det inte alls finns någon specifik flugförbannelse som vilar över familjen Delambre. Men det är klart, Curse of the disintegration-reintegration machine är inte en särskilt klatchig titel.

Curse of the Fly plockar åt sig en klassisk filmtrope från historier som Jane Eyre, I Walked With a Zombie och Rebecca. Och så lite Gaslight för säkerhets skull. Det visar sig alltså vara Pat som blir filmens huvudperson och vars (inledningsvis hemliga) bakgrund som mentalpatient främst används för att Martin och Henri ska kunna övertyga henne om att hon bara inbillar sig när hon hör konstiga ljud om natten i det stora huset. För det är klart att det finns ett gäng ”misslyckade experiment” som måste hållas inlåsta.

Men den typen av film måste ju bygga på osäkerhet och stämning, två element som Curse of the Fly absolut inte fixar. Historien hänger knappt ihop och vetenskapsfilosofin är reducerad till att forskare måste göra otrevliga saker. Ingen omelett utan några krossade ägg. Det nya labbet ser ännu tråkigare och mer avskalat ut än Philippes dito i Return of the Fly. Specialeffekterna är reducerade till något som mest av allt liknar Taika Waititis försök att återskapa Thanos inifity glove. Fast utan ädelstenarna, då.

Alla inblandade är ganska tråkiga typer, från Carole Gray som Pat till George Baker och Brian Donlevy vilka spelar Martin, respektive Henri. Manusförfattaren Harry Spalding ska tydligen ha haft Claude Rains i tankarna för Henris del och då kan man ju förstå att allt annat känns som ett nerköp. Polisen Ronet porträtteras av en Jeremy Wilkins i sin första filmroll. Wilkins är vid tillfället 35 år men ser ut som en femtonåring som limmat fast en tunn lösmustasch på överläppen.

Det mest anmärkningsvärda namnet på rollistan blir kanske därför istället Burt Kwouk. Här tjänaren Tai, annars mer känd som Peter Sellers andreman Kato. Det kan också noteras att Tais fru Wan ser något märklig ut, vilket sannolikt kan förklaras av att hon spelas av en viss Yvette Rees som inte tycks ha det minsta asiatiska påbrå. Vilket i sin tur sannolikt kan förklaras av att det nog inte var så lätt att hitta sydostasiatiska skådisar i Storbritannien på 60-talet, där filmen spelades in för att dra nytta av brittiska skattelättnader för filmproduktion.

Filmen avslutas olycksbådande nog med frågan ”Is this the end?” För flugfilmernas del får vi innerligt hoppas det.

Sommarvärmen lockar fram alla möjliga insekter ur sina gömställen. Bloggen bekantar sig med flugsläktet i en hel vecka!

***

alt. titel: Flugan

Hör du den där flugan? Visst är surrandet ohyggligt irriterande? Lika bra att slå ihjäl den med en gång!

Men den gubben går inte om du befinner dig i samma rum som Hélène Delambre. Hon blir som galen när någon reflexmässigt börjar hytta med en hoprullad tidning. Å andra sidan har kvinnan, lugn som en filbunke, bekänt sig skyldig till sin makes mord medelst hydrualisk valsmaskin så det kanske ligger något i den där galningsdiagnosen i alla fall?

François Delambre, som är hemligt och hopplöst förälskad i sin svägerska, vill förstås gärna rädda henne undan både mentalsjukhuset och mordrättegång och lyckas till sist få Hélène att berätta vad som egentligen hände med hennes älskade André. Innan han ”fastnade” i valsmaskinen, vill säga.

En klassisk vetenskaps-SF-skräckis som det tagit mig alldeles för lång tid att se. Föga förvånande var det novellförlagan av en viss George Langelaan (publicerad i Playboy 1957) som gav mig en välbehövlig spark i baken. Till min överraskning meddelar dessutom förtexterna att manus är skrivet av ingen mindre än James Clavell. På det hela taget är emellertid The Fly en relativt bokstavstrogen adaption av Langelaans novell.

Och filmen kickar igång på bästa tänkbara vis. Först har vi en nervös nattvakt som, efter att ha hört märkliga ljud, hittar en gruvligt nerblodad valspress och sedan dyker en som alltid oerhört distingerad Vincent Price upp. Jag svär, karln ser ut att vara född i sin scharlakansröda sidenrökrock.

Sedan sackar kanske framställningen något, i alla fall för oss som läst novellen, eftersom det tar ett bra tag innan Patricia Owens som spelar Hélène kan övertalas att berätta sin historia. Ungefär halva filmen är alltså en ren tillbakablick, där Hélène berättar hur den briljante André uppfunnit en mackapär som kan lösa upp fysiska ting och organismer i sina minsta atombeståndsdelar och sedan sätta ihop dem igen. Hélènes reaktion är att beklaga sig över hur den tekniska utvecklingen går allt för fort för hennes smak men sedan skaka överseende på huvudet åt sitt lilla geni. Jag skulle dock vilja sätta ett par frågetecken på den där genialiteten med tanke på att André bekänner att han inte vet ”how or why parts of it work”.

Men sedan går det som det brukar gå i vetenskapsskräckisar, det vill säga åt helvete. Andrés sammanblandning med den välbekanta flugan får mig dock att undra över varför det inte lika gärna kan bli en sammanblandning med alla de bakterier och parasiter som bebor den mänskliga kroppen?

Nå, filmer som The Fly är nu en gång för alla inte gjorda för att publiken ska ställa en massa näsvisa frågor utan för att dess kvinnliga huvudperson ska ges anledning att antingen skrika eller svimma. Patricia Owens får privilegiet att göra både-och vid röjandet av först ett flugben och sedan ett ohyggligt huvud som vidhänger hennes älskade. Just effekten av hur flug-André ser på sin hustru genom en uppsättning facettögon är fortfarande förvånansvärt effektiv. Detsamma gäller kommunikationsförsöken mellan man och hustru efter förvandlingen eftersom André inte kan prata utan är hänvisad till sin skrivmaskin (laddad med matrispapper!) eller knackningar (once for yes, twice for no).

För en nutida tittare är det förstås svårt att bli skrämd av The Fly och det beror inte bara på att historien (eller i alla fall dess ramar) vid det här laget är ganska välbekant. Men bortsett från det rullade filmen på i ett ganska hyggligt tempo och det är alltid något visst med att se ”riktiga” specialeffekter. Om inte annat för charmfaktorn, vilken minst fördubblas av Vincent Prices närvaro. Och sedan måste jag säga att jag blev positivt överraskad av att den avslutande sensmoralen faktiskt inte var det välbekanta ”there are things man should never experiment with” utan det mer balanserade ”the search for truth os the most important work in the world…and the most dangerous”.

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Carrie White är det nominella mobboffret vid småstadens gymnasieskola. Möjligen kan man tycka att ungdomar i gymnasieåldern borde stå över mobbning vars uttryck snarare passar sig på en mellanstadieskolgård men här spelar antagligen småstadsmentaliteten in. Plus det faktum att det är 70-tal och trettio år av anti-mobbingskampanjer står och stampar i farstun.

Men Carrie har det inte så himla lätt hemmavid heller. Mamma Margaret är en religiös fanatiker som föredrar att låsa in sin dotter i en garderob vid minsta tecken på något som kan kallas liv. Att Carrie börjat menstruera är inte avhängigt biologi, utan gudsfruktan. Riktigt fina flickor befattar sig inte med kropp eller sexualitet i något som helst avseende. Men Carrie har inte bara börjat få bröst och menstruera utan är också lite småhet på populäre Tommy Ross.

Det hon inte vet är att Tommy Ross blivit ombedd av sin ångerfulla flickvän Sue Snell att ta med Carrie på avslutningbalen. Inte som ett skämt, vilket kanske hade varit fallet för bara ett år sedan, utan för att Sue helt plötsligt insett att det kanske inte är så himla schysst att mobba en klasskompis. Problemet är bara att rikemansflickan Chris Hargensen tycker att mobboffer borde förbli mobboffer och tar balen som en förevändning att tvåla till Carrie riktigt ordentligt.

Nu är jag för all del partisk gentemot mr King (husgud, remember?) men när jag den här gången väljer att lyssna på Carrie hittar jag till viss del nya styrkor med berättelsen. Av någon anledning har jag tidigare aldrig fastnat lika hårt för beskrivningen av Carrie som just ett mobboffer och jag slås av Kings förmåga att beskriva den stenhårda skol- och småstadshierarkin där advokatdottern tror sig vara förmer än alla andra. Samt Carries eviga underläge – hela hennes tillvaro går ut på att se sig i rollen som parian, den utstötta.

Mitt hjärta blöder för hennes försiktiga trevanden till en samhörighet, vilka sedan blir desto brutalare krossade eftersom hon hade mage att förhäva sig över sin vedertagna mobboffersroll. Konflikten mellan sex och det religiösa känner jag mig mer ambivalent inför, just religiös fanatism och enögdhet tycker jag nog att King lyckas bättre med i andra berättelser.

King gjorde med Carrie ett försök till det klassiska greppet av en dokumentroman och på det hela taget klarar han av den balansgången helt ok. Förvisso blir det kanske lite väl många utläggningar från läkare och andra vetenskapsmän men de individuella berättelserna från personer som varit delaktiga i Carries uppväxt eller det som timade den ödesdigra bal-kvällen står stadigt i Kings psykologiska fundament.

Med en familjär bekantskap med Carrie i ryggen är det inte skräck- eller äckelelementen som har romanens starkaste bärkraft utan just mobbningssituationen. Sällan har King lyckats så väl med att tydliggöra underdogpositionen som i Carrie. Sedan skadar det förstås inte med de levande beskrivningarna av kopparstinkande blod och bacondoftande förkolnade kroppar. Detaljer, likväl som psykologi, har alltid varit Kings signum.

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

De personer som i Himmelstrand befann sig utkastade på ett vidsträckt fält under en klarblå himmel kunde alltid ta sin tillflykt i det faktum att det hela säkert bara var en dröm. När som helst skulle de vakna upp i den verkliga världen med Ica-butiker, campingplatser och vardagsbestyr.

Läs hela inlägget här »

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser