Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

alt. titel: Twin Peaks – Laura Palmers sidste dage, Twin Peaks – Les 7 derniers jours de Laura Palmer, Twin Peaks – Der Film: Die letzten 7 Tage im Leben der Laura Palmer, Fuoco cammina con me

I den lilla staden Deer Meadow hittas den unga Teresa Banks brutalt mördad. Av oklar anledning bestämmer sig FBI för att lägga sig i saken och Gordon Cole skickar agenterna Chester Desmond and Sam Stanley. De två får kämpa ganska tappert mot den minst sagt ovilliga småstadsheriffen och hans deputy. Innan de hinner klara ut särskilt mycket kring dödsfallet försvinner Desmond spårlöst. Agent Dale Cooper skickas till Deer Meadow för att leta rätt på Desmond men misslyckas. Han är dock övertygad om att den som mördade Teresa Banks har fler offer i åtanke.

Ett år senare träffar vi high school-tjejen Laura Palmer i småstaden Twin Peaks. På ytan den perfekta tjejen som dejtar football-spelaren Bobby och var homecoming queen. Gräver man lite djupare visar det sig emellertid att hon är otrogen mot Bobby med bikern James. Och det slutar inte där. Gräver man ännu lite djupare står det snart klart att Laura har svåra problem med såväl kokainmissbruk som prostitution. Genom det senare kom hon i kontakt med den numera avlidna Teresa Banks.

Men Lauras perfekta yta är definitivt på väg att krackelera. Hon beter sig allt mer oberäkneligt mot snart sagt alla i sin omgivning och är övertygad om att hon förföljs av en ond närvaro som hon kallar för Bob. Bob tycks vara ute efter att besätta både Laura och personer i hennes närhet.

Tja, tyvärr vet vi ju redan hur illa det går för Laura Palmer tack vare den några år äldre TV-serien. Jag kan för all del förstå att särskilt Sheryl Lee var sugen på att återbesöka Twin Peaks som Laura med tanke på att hon främst fick agera lik i serien. Kanske kan jag också förstå att Lynch själv inte kände sig klar med sin surrealistiska värld, med tanke på hur serien spann loss.

Själv inser jag dock att om detta är den tallrik Twin Peaks som serveras, utöver serien, har jag definitivt inget behov av att skyffla i mig mer Lynch-konstigheter. Jag hade verkligen försökt att förbereda mig på att Fire Walk with Me inte skulle vara som TV-serien (som jag tycker ganska bra om). Men antingen misslyckades jag med det eller också drar filmen iväg med allt för mycket Lynch. Lite lurad blev jag nog också av det faktum att filmen (som floppade rejält när det begav sig) under senare år verkar ha blivit uppgraderad till ett Lynch-mästerverk.

Det som gjorde en stor del av seriens första säsong så briljant var just mysteriet, vilket av naturliga skäl är fullkomligt detroniserat i filmen. Mitt intresse av att se hur Laura drogar och degraderar sig själv under färden mot sin egen, redan kända, undergång visar sig vara extremt ljumt. Det som också skapade en del av seriens obehag var det successiva avslöjandet av ruttenheten under ytan på den till synes idylliska småstaden. Den perfekta Laura som egentligen var djupt nedsjunken i ett drog- och prostitutionsträsk, vilket i sin tur utgjorde en vital del av stadens mekanik. Filmen ger publiken även i detta avseende bara bekräftelse på det vi redan vet och därmed känns det inte alls lika obehagligt, farligt eller depraverat.

Den här perfekta ytan fördärvas också av det faktum att många beter sig så jäkla underligt och det händer så mycket konstigt redan innan mordet. Med den bakgrunden borde Dale Cooper ha blivit serverad en helt annan historia, när han väl anlände till Twin Peaks för att påbörja sin mordutredning, än den vi vet att han fick sig till livs.

På det hela taget är filmen mörkare än serien och det måste förstås få vara ok. Men jag tycker att Lynch skjuter sig själv i foten i det avseendet, när händelserna i Deer Meadow samtidigt framställs som så otroligt skruvade. Här känns det som om vi doppas ännu djupare i seriens deadpan-surrealism, bara för att sedan plötsligt kastas upp på torra land där allt som väntar är obegripliga märkligheter utan någon som helst humor i sig.

Tyvärr måste jag också erkänna att ett stort problem i det hela är Sheryl Lee. Jag vet att jag inte var särdeles förtjust i henne när hon dök upp i serien som kusin Maddy Ferguson och tyvärr är hennes skådistalanger inte mycket bättre skickade att porträttera en levande Laura. En annan besvikelse är att Lara Flynn Boyle är ersatt med Moira Kelly som Donna. Kelly utstrålar förvisso också en oskuldsfullhet, men den är mer av arten “engelsk ros” än “amerikansk girl next door”. Hon passar helt enkelt inte in.

Nej, jag försökte verkligen ge Lynch en chans med Fire Walk with Me men det blev bara skumt och tradigt. Jag upptäcker att jag till och med lessnat på Angelo Badalamentis score. Det enda positiva med upplevelsen är att jag känner mig ännu tryggare i valet att avstå den tredje seriesäsongen från 2017.

Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

Och Clark, i det här sammanhanget, är förstås Clark Olofsson, en av Sveriges mest kända brottslingar. Särskilt om Clark får säga det själv. Han tycks ha eftersträvat, och i viss mån också fått, den lätt glamorösa ryktbarhet som tidigare varit förunnat amerikanska bankrånare som John Dillinger. En djärv och sorglös Robin Hood som älskar och rånar banker med samma glada humör.

Åkerlund, tillsammans med medmanusförfattarna Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius, gör ingen större hemlighet av att det vi får se utgår till stor del från Clarks egen bild av verkligheten och det är nog smart. På det här sättet undgår man anklagelser om skönmålande eftersom det är tydligt att seriens huvudperson både har en skriande brist på självkritik och är kapabel till ett radikalt skarvande när han ska berätta sin egen historia.

Den allt mer krackelerande bilden av Clark som en cool typ signaleras bland annat snyggt av serie-titeln, vilken med varje avsnitt blir allt mer sliten. Nu för tiden skulle jag också vilja påstå att synen på bankrån som ett offerlöst brott för länge sedan rättats till. Dessutom får hans egen biografiker säga honom ett sanningens ord i det allra sista avsnittet, vilket verkligen inte lämnar någon större tveksamhet kring att den där coola typen egentligen hela tiden bara varit ett egoistiskt as. Ett synnerligen charmigt egoistiskt as, dock.

Vilket inte är särskilt svårt att köpa med Bill Skarsgård i titelrollen, han gör en otroligt bra insats. Med sig har han en rollista som närmast är en ”who’s who”-bland svenska skådisar och komiker. Åkerlunds berättande är fragmentariskt och associativt på ett sätt som ligger nära exempelvis Guy Ritchie, men jag tycker att den funkar väldigt bra med en berättare som är så nära sin publik. Det är inga större problem att se de snabb klippen och förstärkta färgerna som ett utslag av Clarks egen bild av hur saker och ting gick till.

Clark är utan tvekan värd att lägga ungefär sex timmar av sitt liv på. På köpet får man en smula nutidshistoria, men det kan nog vara klokt att dubbelkolla exakt alla fakta mot andra källor.

The Midnight Club (2022, 1 säsong och 10 avsnitt)

Mike Flanagan strikes again! Mannen som verkar ha inrättat ett eget litet näste hos Netflix, släpper sin fjärde serie på raken. Den här gången baserad på ungdomsförfattaren Christopher Pikes The Midnight Club, som utspelas på Brightcliff, ett hospice för dödssjuka tonåringar. Eftersom deras ”midnight club” går ut på att smyga upp om natten och berätta historier för varandra i biblioteket, vävs också ytterligare Pike-historier in.

Man får väl applådera modet hos Flanagan och teamet bakom The Midnight Club att sikta in sig på ett tema som döende barn, men ändå hålla fantastikfanan högt. I det här fallet slutar berättelserna dock ofta i olika typer av överförda betydelser; två personer som visar sig symbolisera personligheter hos en och samma huvudperson eller någon som får erfara att det aldrig får att förändra vare sig historien eller framtiden.

Samtidigt ger förstås döds-temat grogrund för en hel del patos och här tappar The Midnight Club mig ganska snabbt. Dels blir det i mina ögon snart repetitivt med känslosamma monologer och tårar, dels upplever jag uttalandena som ganska forcerade när de placeras i munnen på tonåringar. Alla närvarande är orimligt vältaliga, mono- och dialoger framstår som alldeles för ”skrivna”. Jag, som gillade Midnight Mass, känner att samma, lite pompösa stil inte alls funkar på ungdomshemmet. Trots alla tunga teman upplever jag serien som väl lättviktig.

Serien är såklart otroligt välproducerad och skådisprestationerna går egentligen inte heller att klaga på. Särskilt roligt var det förstås att återse veteranen Heather Langenkamp i rollen som föreståndaren Dr. Stanton. Men på det hela taget blev The Midnight Club lite av en besvikelse för min del.

The Stand (2020-2021, 1 säsong och 9 avsnitt)

När jag nu ändå har haft ett helt Halloween-tema ägnat åt Stephen King, och i det sammanhanget bland annat tittade igenom Mick Garris TV-serie-filmatisering av postapo-tegelstenen The Stand, kändes det ganska givet att klippa denna nyinspelning så snart jag fick chansen.

Där Andy Muschiettis tvådelade filmatisering av It repade upp bokens två sammanflätade tidslinjer går Josh Boone och Benjamin Cavell åt motsatt håll. Kings bok är ju en mer eller mindre rak kronologisk skildring av vad som händer när hela världen (eller ja, i alla fall den delen av världen som räknas) drabbas av superinfluensan Captain Trips. Serien väljer att försöka spara på godsakerna genom att hoppa mellan en dåtid med själva utbrottet samt en nutid där kampen står mellan det goda Boulder och det syndfulla Las Vegas.

Utöver det tar man sig ganska stora friheter med manuset – det är många välbekanta händelseförlopp som tajtats upp och som därmed av naturnödvändighet också måste förändras. Jag kan tycka att de flesta av de förändringarna är rimliga och funkar bra i sammanhanget men kan samtidigt inte undra om serien i allt för hög utsträckning bygger på att tittaren helst också ska ha varit en läsare innan.

Både tidshoppen, rollfigurerna och relationerna dem emellan upplever jag nämligen tar en hel del för givet. Jag tror att jag, som tycker att jag i princip känner Stu Redman, Frannie Goldsmith och Harold Lauder personligen, läser in en hel del som kanske inte finns där. För mig är ju triangeldramat dem emellan så självklart och organiskt men ska jag vara kritisk har jag svårt att se att serien ger mig någon egentlig förklaring till varför Frannie och Stu blir tillsammans. Detsamma gäller många andra detaljer – jag skulle exempelvis kunna tänka mig att duon Larry Underwood och Nadine Cross framstår som nästintill obegriplig om man inte har hela Kings berättelse inpräntad i hjärnbarken.

Men som sagt, med den förförståelse som jag tar med mig in i tittningen tycker jag att mycket om inte annat är bättre än Mick Garris 90-talsversion. Däremot kunde jag nog aldrig riktigt komma över märkligheten i att James Marsden, född 1973, fyller Stu Redmans skor eller att Greg Kinnear tar över från Ray Walston som Glen Bateman. I mina ögon är bägge alldeles för unga. Samtidigt har ålderskillnaden mellan Stu och Frannie blir ännu mer markant, 13 års åldersskillnad mellan Gary Sinise och Molly Ringwald har nu blivit 25 år mellan James Marsden och Odessa Young (indeed she is!)

Men Alexander Skarsgård är utan tvekan en bättre Flagg än den mesige Jamey Sheridan. Skarsgårds Flagg är fortfarande inte skrämmande på någon fläck men han är i alla fall oändligt mycket coolare. Och föredetta footballspelaren Brad William Henke kommer inte i närheten av Bill Fagerbakkes lyteskomik i rollen som Tom Cullen. Å andra sidan…det är i princip omöjligt att vara bättre än Miguel Ferrer och Nat Wolff lyckas inte heller med det i rollen som Lloyd Henreid.

I takt med tiden har Boone och Cavell uppdaterat persongalleriet lite här och där. Nick Andros spelas av brasilianske (och hörande) Henry Zaga medan Larry Underwood porträtteras av den svarte skådisen Jovan Adepo och Dayna Jurgens har fått kubanskt påbrå genom Natalie Martinez. Roller som domare Farris och Ralph Bretner fylls nu av kvinnliga skådespelare. Allt detta funkar alldeles utmärkt och känns i mina ögon inte allt för krystat, men ingen av alla inblandade får som sagt särskilt mycket tid på sig för att bygga sina rollfigurer. Vilket bland annat leder till att ett i berättelsen oerhört signifikant dödsfall nu känns som en fjärt i kärnvapentryckvågen.

Så, inget mästerverk på något sätt men ändå bättre än produktionen från 1994 och nya King-serier som The Mist. Ooooooom det inte vore för seriens absolut sista avsnitt. Det är ju svårt att tänka sig att förlagan inte skulle kunna ge föda nog till nio timslånga avsnitt. Och ändå fick man för sig att det skulle vara en bra idé att i princip avsluta bokens berättelse i höjd med avsnitt åtta och så skriva till ett helt nytt slut i stil med ”vad hände sedan?”. Samt få chansen att våldsklämma in en extremt krystad referens till, alternativt förklaring av, seriens titel.

Ska jag vara helt ärlig har jag ens svårt att bedöma om detta avsnitt är bra eller dåligt eftersom jag känner att jag får tunnelseende och hjärtklappning av dess blotta meningslöshet. Det finns ingen som helst anledning till att berätta denna sista lilla tarm av historia och jag finner det provocerande ointressant. Plus att jag känner mig snuvad på konfekten eftersom jag ju trodde att jag skulle få nio avsnitt The Stand. Och så blev det bara åtta… Det som svider allra värst i sammanhanget är kanske att det är Stephen King himself som försökt att ta sin historia vidare på ett sätt som inte funkar det allra minsta lilla.

Så, gillar du Kings The Stand tycker jag nog att serien är värd en titt. Om inte annat för att se vilka förändringar som lagts in. Men se då för guds skull då till att avsluta titten med avsnitt åtta. Avsnitt nio förtjänar inget mer än att rövknullas av Randall Flagg!

Cocaine Bear (2023)

Mänskligheten är sämst. När vi inte fullkomligt utraderar naturen omkring oss, smutsar vi ned den. Just den här gången, anno 1985 i Chattahoochee-Oconees Nationalpark i Georgia, handlar det dock om luftföroreningar av…det lite ovanligare slaget.

Under the Silver Lake (2018)

Skumt. Skumt. Skumt. Skummeliskumskumt. Skummeliskumtomte. Hur fan kunde Andrew Garfield ställa upp på det här?!

Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Smile (2022)

Rose Cotter har försökt att bearbeta livstraumat med en psykiskt sjuk mor genom att själv bli en själslig helare. Eller ja, åtminstone en terapeut som arbetar alldeles för mycket samt både sover och äter alldeles för lite. Men även en pigg och välnärd terapeut kommer antagligen inte att må särskilt bra med tanke på vad som utspelas under mötet med Laura Weaver. En allt ökande panik och paranoia slutar nämligen tragiskt nog med att den unga kvinnan skär halsen av sig.

Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre (2020)

Max Brooks är en författare som torde kunna agera som poster boy för devisen ”att göra dygd av nödvändigheten”. Han är associerad till både Modern War Insitute vid militärskolan West Point samt Brent Scowcroft Center for Strategy and Security vid tankesmedjan Atlantic Council och har i och med Devolution publicerat ännu en bok som handlar om vikten av att vara åtminstone en gnutta överlevnadspreppad.

Synchronic (2019)

Sista stoppet (än så länge) på resan tillsammans med Aaron Moorhead och Justin Benson. Vi stannar kvar på den nordamerikanska kontinenten (Spring sökte sig ju iväg till Italien), men förflyttar oss från ett ödsligt Californien till storstaden New Orleans.

Spring (2014)

Att Evan plötsligt befinner sig i Rom kanske tycks som en fullkomlig slump. Samtidigt är det ganska lätt att steg för steg identifiera händelserna som lett fram till att han stöter ihop med engelsmännen Tom och Sam på det italienska vandrarhemmet. Att han därefter hänger med dem på en roadtrip söderut längs italienska västkusten, bara för att bli förhäxad av den vackra Louise verkar ligga närmare vad man eventuellt skulle kunna kalla ödet.