You are currently browsing the tag archive for the ‘Adaption’ tag.

Day of the Triffidsalt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.

Natthimlen världen över uppvisar ett aldrig tidigare skådat spektakel. Ett ovanlig meteoritregn lockar man ur huse men det ska mänskligheten komma att ångra när morgonen randas. Då visar det sig nämligen att alla som slängde ens ett getöga på fenomenet har blivit blinda. Varför det, kan man fråga sig?

Tja, kanske för att de enorma och rörliga köttätande växterna som kallas triffider som plötsligt invaderar jordytan inte ska behöva kämpa så mycket med sina offer? En av de som klarade sig med synen i behåll är ironiskt nog sjökaptenen Bill Masen eftersom han hade stränga order att inte ta av sitt bandage efter en ögonoperation (hur sugen han nu än var på att ta reda på huruvida syster Jamieson var lika söt som alla sade). Nu är han en av de få seende personerna kvar i hela London men stöter vid Marylebone Station ihop med flickan Susan som gömt sig hela natten i en godsvagn, på rymmen från sin internatskola. Tillsammans korsar de den europeiska kontinenten i jakt på en fristad.

Två som fortfarande också kan se är forskaren Tom Goodwin och hans fru Karen eftersom Toms depression och grasserande alkoholism såg till att hålla dem instängda i en gammal fyr utanför Cornwalls kust. I och med triffidernas invasion har Tom emellertid fått ett livsmål att jobba mot – att lista ut hur man kan utrota de livsfarliga plantorna.

The Day of the Triffids är ännu en av de där klassiska titlarna som länge legat på lur i bakhuvudet. Ni vet, de där som man känner igen men aldrig sett eller ens egentligen haft något grepp om. Men det går ju alltid att fixa. Såvitt jag kan förstå skiljer sig emellertid adaptionen en hel del från Wyndhams original, exempelvis innehåller det inte alls en misslynt marinbiolog och hans tålmodiga hustru.

Däremot var det inte särskilt svårt att se paralleller både bakåt och framåt i fantastik-historien. Till att börja med gjorde Wyndham själv aldrig någon större hemlighet av att handlingen i hans bok inte är så lite inspirerad av H.G. Wells klassiker The War of the Worlds. Kanske var det dock så att The Day of the Triffids återupplivade Wells berättelse en smula eftersom den första filmatiseringen av den kom 1953, två år efter Wyndham publicerat sin bok.

Dagens adaption har också förstärkt kopplingarna bakåt till Wells (och, kanske viktigare, den oerhört populära filmatiseringen) genom att klart och tydligt förlägga hela problemet med både synförlust och triffidernas ankomst till meteoritregnet. Wyndham själv var betydligt luddigare kring orsakssambanden i det fallet. Filmen levererar också en befriande upplösning (utannoserad låååångt i förväg för de tittare som har ögonen med sig) som påminner mycket om Wells medan Wyndham inte gav sina läsare samma tillfredsställelse.

Scenerna där Mason vandrar runt i ett övergivet och kaosartat sjukhus med sängar huller om buller och matbrickor utslängda på golvet som plockepinn känns omedelbart igen stämningsmässigt från Cillian Murphys dito i 28 Days Later. Och frågan är om inte en viss George A. Romero också passat på att ta sig en titt, för är inte scenen med de viftande triffidtentaklerna (eller ska de snarare kallas lianer?) som bryter sig genom en dörr väldigt lik de i Night of the Living Dead?

Andra, mer generella, delar i The Day of the Triffids känns också igen från mer sentida apokalypsverk, särskilt i dessa post-zombie-tider. Vi har den motvillige hjälten som aldrig bett om att tvingas skydda både kvinnor och barn, övergivna och ödsliga (samt så småningom brinnande) städer (vilka blir desto mer skrämmande på grund av att de samtidigt är både välbekanta och främmande) samt löftet om en fristad undan monstren.

Dessutom är vi välbekanta med tanken på att människan självt förvandlas till ett djur under sådana här omständigheter. Bara för att en slumpvis utvald människospillra har kvar sin syn och därmed bättre chanser för överlevnad innebär det inte att alla per automatik är goda och omtänksamma personer. Precis som i exempelvis 28 Days Later är det inte alltid den uppenbara fienden, triffiderna, som utgör det största hotet mot våra protagonister.

Att specialeffekterna kanske inte hållit superbra kommer inte som någon större överraskning. Ändå vilar något lätt obehagligt över de gummiartat viftande och slingrande tentakellianerna, de klickande ljuden och planthordernas obevekliga frammarsch. Jag gillar också att kameran ibland slår över till plant-o-vision.

Tempomässigt är filmen en smula ojämn, musiken blir ibland väl spänningsbrötig och genus-o-metern får nog ta en time out och djupandas i ett hörn. Trots det tyckte jag att The Day of the Triffids var en ganska härlig och underhållande katastrof-invasions-apokalyps-film. Däremot hade jag kunnat leva utan den märkligt påklistrade och överdrivet gudsfruktiga sista minuten. Det kunde tydligen Wyndham också eftersom en sådan slutkläm helt saknas på hans sidor.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Nå, för egen del måste jag erkänna att Village of the Damned däremot är mest bekant tack vare Simpsons-avsnittet där det förekommer en barnförbjuden film med titeln The Bloodening. Och tyvärr låter den fejkade filmens hemska barn allt för lika antagonisterna i Village of the Damned när de kläcker ”olycksbådande” repliker som ”Now you’re thinking, ‘I hope that’s shepherd’s pie in my knickers!’” Något av en stämningsdödare, kan man säga.

Men innan de illvilliga battingarna dyker upp i Village of the Damned gör filmens regissör, tyskättade Wolf Rilla, ett ganska bra jobb med att omedelbart frammana en olycksbådande atmosfär. Runt elvatiden på förmiddagen faller alla levande varelser i den lilla byn Midwich ihop, medvetslösa. Kameran panorerar runt herrelösa traktorer, översvämmade handfat och rykande strykjärn. Tack vare att militären Alan Bernard pratade med sin svåger, Gordon Zellaby, precis när det hände är ett närliggande förband strax på plats för att kunna spärra av byn.

Vad som än påverkar Midwich tränger det genom gasmasker men det är också en effekt som går över lika plötsligt som den inträffade. Inom ett par minuter är alla avsvimmade på benen igen, redo att beklaga sig över militärens undersökningar med provtagning och geiger-avläsningar. Och vem kommer att ersätta Evelyn Harrington för det strykjärnsformade hålet i hennes bästa klänning?!

Men en i förstone dold effekt ska dock visa sig vara permanent. Snart står det klart att alla Midwich fertila kvinnor är gravida, oavsett om de är gifta, ensamstående eller haft makar ute till sjöss. Alla barnen föds emellertid utan komplikationer, men efter en ovanligt snabb grossess och utrustade med märkliga ögon. I egenskap av en slags informell övervakare inser vetenskapsmannen Gordon Zellaby (vars fru Anthea fött sonen David) att barnen inte bara är högeligen intelligenta utan att de också delar medvetande (”One mind to the twelfth power”). En egenskap som visar sig ha oanade konsekvenser.

Village of the Damned visar upp en hel del konfliktytor men jag blir osäker på hur många av dem som är medvetna. Ett par av dem känns igen från klassiska amerikanska produktioner som The War of the Worlds från 1953. Kanske är det bara det faktum att alla inblandade pratar brittisk engelska som gör att dagens film på något sätt känns annorlunda? För här har vi exempelvis den övertydliga skiljelinjen mellan vetenskapsmannen Zellaby, som vill studera barnen i syfte att nå framsteg som skulle kunna komma hela mänskligheten till nytta, och general Leighton som förhåller sig betydligt mer skeptisk till de eventuella vinster som de främmande barnen skulle kunna bidra till.

Vilket i och för sig är det motsatta förhållandet jämfört med just The War of the Worlds där vetenskapen stod för frälsningen från fienden. Med filmer från den här tidsperioden är det som vanligt svårt att inte göra kärnvapenkopplingar, med barnen som symboler för en instabil och svårkontrollerad kärnklyvning. En process vars vetenskapliga tillskyndare hävdade var ett stort framsteg men vars praktiska konsekvenser var minst sagt olycksaliga. Kanske handlar det inte ens om vetenskapens fromma för Gordon Zellaby. Vid ett tillfälle får Alan Bernard anledning att fråga om det inte är så att Gordon är så fascinerad av barnen därför att hans ”son” David är en av dem och att det är något som kittlar hans vetenskapliga fåfänga. Vilken vetenskapsman skulle inte vilja kunna skryta med att han är far till den näste Einstein?

Man kan också se historien som ren och traditionell invasionsskräck, eventuellt blandad med en nymornad kommunistskräck som förstås inte var aktuell när H.G. Wells skrev romanen The War of the Worlds. Men vi har det välbekanta robotliknande beteendet, oviljan att relatera känslomässigt till andra människor (David avvisar bestämt sin mors ömma omsorger med ett bryskt ”Don’t fuss mother!”) och ett likriktat tänkande. Likt robotar är barnen heller inte bekanta med begrepp som ”godhet” eller ”ondska” och de känns inte vid mänskliga lagar. Invasionsrädslan blir också tydlig i titeln på den litterära förlagan: The Midwich Cuckoos av John Wyndham. Som bekant är ju göken en av de mest kända arterna som uppvisar häckningsparasitism, det vill säga en organism som planterar sina ungar hos andra arter och vars födsel allt som oftast innebär döden för ”styvsyskonen”.

Alla dessa konflikter eller rädslor uppfattar jag som relativt medvetna i både manus och framförande. Det jag känner mig mer osäker på är gapet som i mina ögon tydligt öppnas mellan könen. Ska jag hårdra det hela får filmens kvinnor, inklusive Anthea, enbart göra tjänst som inkubatorer för Det Främmande som invaderar den engelska idyllen. Männen samlas på byns pub, först för att önska livet ur det som växer i deras fruars och döttrars livmödrar och sedan för att ansamla en klassisk lynchmobb. I doktor Willers väntrum sitter oroliga kvinnor på rad medan läkaren, Gordon och Alan grötmyndigt diskuterar deras tillstånd och granskar röntgenplåtar. Barngängets odiskutable ledare är David (en status som i och för sig lika gärna skulle kunna bero på att han är Gordons son). I den mån byns kvinnor får tjäna en roll, efter att de först blivit ofrivilligt gravida och därefter tvingats bära och föda fram barnen, är det som känslomässiga kontraster till sina avkommor. För vilka riktiga barn skulle bete sig så känslokallt mot sina mödrar som David gör mot Anthea?

Village of the Damned är en intressant och välberättad historia, däremot vet jag knappt om jag skulle kalla den för en skräckfilm. Så här nästan 60 år senare har den snarare antagit thriller-toner och barnens överdrivna leverans sticker förstås en del i ögonen. Men ändå väl värd en titt, skulle jag säga.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Gaslightalt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square, Angel Street, A Strange Case of Murder

Paul och Bella Mallen står för första gången framför sitt nya hur vid Pimlico Square. Men ingen av dem ser särskilt glad ut över att ta sin gemensamma bostad i besittning. Paul har irriterad rynka i pannan och Bellas ögon har ett oroligt och ängsligt uttryck.

Lite senare smyger Bella omkring som en gäst i sitt eget hur tills dess att Paul surt beordrar henne att ringa efter husjungfrun Nancy för att tända gasljusen. Vad tror hon att de har tjänstefolk för, om inte för att utföra tjänster?! Nancy, en liten snärta vars fräcka beteende uppmuntras av Paul, frågar om herrskapet är redo för te. Bella börja stamma något om muffins innan Paul, nu ännu surare, tar över och förklarar för Nancy vad hennes matmor vill.

Nej, det är snart tydligt för oss åskådare att allt inte står rätt till i Mallenska hemmet. Paul har helt klart tappat tålamodet med sin frus oberäkneliga och glömska beteende medan Bella har nått en punkt där hon inte längre litar på sina egna sinnen. Om Paul säger att hon tappat något tror hon blint på hans ord (trots att hon egentligen vet att hon lade ifrån sig den borttappade saken för två sekunder sedan på skrivbordet). Men nu är ju skrivbordet tomt! Hur skulle det kunna gå till om det inte vore så att Bella bara inbillar sig allt?!

Tja, vi i publiken vet i alla fall ganska snart hur allt detta går till. Paul är en sällsynt ful fisk som inte bara försöker övertyga sin hustru om att hon är galen utan också flörtar öppet med Nancy. Allt för att se till att Bella inte har en enda allierad i hushållet.

Gaslight var från början en pjäs av Patrick Hamilton (då stavad Gas Light), en pjäs som blivit så klassisk att dess titel till och med letat sig in i den psykologiska terminologin. ”Gaslighting” har blivit ett begrepp för psykisk misshandel där förövaren, genom att förvanska eller förfalska information, försöker får offret att tvivla på sin egen psykiska hälsa.

I denna första filmatiserade form, regisserad av Thorold Dickinson, är berättandet rappt, effektivt och ekonomiskt på ett sätt som kanske inte lämnar mycket till övers för ren spänning men som jag ändå inte kan låta bli att gilla eftersom det blir så prosaiskt. Gaslight anno 1940 inleds nämligen med det gruvliga mordet på Alice Barlow (vars broderade duk informerar oss både om offrets namn samt vilket årtal vi befinner oss i – ekonomiskt!) och den ansiktslöse mördarens allt med desperata sökande efter – ja, vadå?

Efter det får vi se hur två män planterar ett träd i den lilla parken utanför huset och pratar om att det kommer att bli svårt att hyra ut. Klipp till samma träd men nu med en betydligt bastantare stam och vi förstår med en gång att det gått lång tid. Jämsides med dramat innanför husets fyra väggar mellan Bella, Paul och Nancy förekommer också den före detta detektiven Rough som kan fylla i eventuella luckor i historien.

Gaslight är i mångt och mycket ett kammarspel med fokus på spänningen mellan Paul och Bella men jag tycker mig också ana ett par andra teman. Bella längtansfulla beskrivningar av barndomens Devonshire står skarp kontrast till den giftiga Londondimman och den ännu giftigare atmosfären i hennes eget hem. Lika längtansfullt blir hennes ansikte vid åsynen av ett spädbarn i sin vagn, men det stannar också där. Hennes önskan om att bli mor är inget som hon tar upp med sin make, eftersom hon i den relationen är fullt upptagen med att försöka rädda sitt eget psyke.

Brittisk film är sällan främmande för att sätta pekfingret på klasspulsen och här bjuds vi på två scener i det perspektivet. Utanför den städade (och rejält inhägnade) lilla parken där välklädda överklassbarn leker under sina guvernanters vakande blickar rasar ett gäng redigt smutsiga rackarungar. Rough, som slagit sig i slang med Bella, föreslår att de ska köpa de stackarna några leksaker men kidsen flockas hellre utanför det intilliggande bageriets frestande skyltfönster. Trots att Rough, såsom före detta polis, borde vara välbekant med Londons gatuliv kan alltså inte ens han föreställa sig barn som är så hungriga att de väljer en bit bröd framför en docka.

I ett senare skede har Paul tagit steget in i mer eller mindre fullfjädrad otrohet och bjudit med sig Nancy på music hall-varité. Trots att husjungfrun på alla sätt och vis tydliggjort att hon är en enkel, möjligen till och med klandervärd, kvinna kan hon i Pauls sällskap (och i styrka av sin respektabla anställning) kosta på sig att knycka på nacken och fnysa ”Vulgar!” inför cancan-dansöserna på scenen.

Inget av detta är egentligen något som påverkar vad Paul försöker inbilla Bella, men det är små intilliggande stråk som gör hela anrättningen desto smakligare. Annars undrar jag om det inte skulle räcka med anspänningen inne i huset på Pimlico Square. Redan den första scenen inne i salongen, där Bella smyger runt på tå i sitt eget hem medan Paul göms i en länstol likt en lurande kobra, är enkel men…you guessed it…effektiv. En introduktion av distinkta dutch angles mot slutet injicerar på ett elegant sätt en sista osäkerhet.

Gaslight i denna brittiska version är kanske inte nagelbitande spännande men den kommer långt på fint hantverk, berättande och dynamiken mellan Anton Walbrooks Paul och Diana Wynyards Bella. Jag tror dessutom att den kommer att vinna vid eventuella omtittar.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

The Informeralt. titel: Tre sekunder, Three Seconds

Döm om min förvåning när filmatiseringen av Anders Roslund och Börge Hellströms infiltratörsthriller Tre sekunder bränner loss på alla cylindrar i New York med en Joel Kinnaman som pratar sin bästa amerikanska engelska och Rosamunde Pike som tuff FBI-agent.

Läs hela inlägget här »

True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Läs hela inlägget här »

On Chesil BeachI ovanligt rask marsch för att vara jag tog jag mig an Ian McEwans bok On Chesil Beach efter att ha sett filmadationen i juni 2018 tillsammans med filmspanarnätverket. Dels hade jag läst boken förut och tyckte mycket om den då, dels skiljde sig filmen från min minnesbild på ett par viktiga punkter och jag ville kolla om jag verkligen hade så uselt komihåg.

Läs hela inlägget här »

The Woman in Blackalt. titel: Kvinnan i svart

Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.

Läs hela inlägget här »

Clan of the Cave BearJag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.

Läs hela inlägget här »

Stardust movieBodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.

Läs hela inlägget här »

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Guy Boothby, Dr. Nicola’s Vendetta
David Baldacci, Last Man Standing
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser