The Help (2009)

När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.

Historiemässigt känns det mesta igen – tidigt 1960-tal i Jackson, Mississippi där en svart hemhjälp är standard i de flesta hem. Åtminstone de som Eugenia ”Skeeter” Phelan umgås med. Hennes gamla kompisar från high school som både hunnit gifta sig och skaffa barn medan Skeeter (i deras ögon) slösat bort sin tid på college. Men det är klart, hon har ju aldrig varit någon större skönhet… Men nu är det väl ändå dags för henne att hitta en karl och slå sig till ro? Inte minst hennes egen mor viftar ivrigt med den banderollen men Skeeter hyser författardrömmar.

Mest av en slump faller det sig så att Skeeter vill försöka få fatt på berättelserna från de svarta kvinnor, vilka ägnat sina liv åt att ta hand om andra (vita) familjers barn och hem. Först går det trögt, men när hon får kontakt med Aibileen Clark börjar det lossna. Till saken hör dock att Aibileen och hennes medsystrar (till skillnad från Skeeter) riskerar både liv och lem med sina historier. Kommer det ut vad de håller på med hotas kvinnorna av såväl anställningsembargo från Jacksons vita familjer, som attacker från rättrådiga KKK-medlemmar. De gränser varpå staden är grundad överträder man inte ostraffat.

Och sedär, nu gick jag i samma fälla som filmen… Började min beskrivning utifrån Skeeters perspektiv när hon i Stocketts bok faktiskt kommer i tredje hand. Tre röster hörs i The Help: Aibileen, hennes vännina Minny Jackson samt Skeeter och det är Aibileen som får starta upp det hela. Omedelbart blir alltså hennes egna reflektioner tydligare än i filmen, där hon i inledningen istället intervjuas av Skeeter. Redan i dessa första kapitel upplever jag också att Aibileen egna skrivarambitioner görs tydligare, även om hon kallar det hon skriver för ”böner”.

Mycket på grund av att boken lyckas göra dessa tre kvinnors olika röster hörda, var och en på sina villkor, tycker jag att den är bättre och mer berörande än filmen. Som så ofta annars finns det ett psykologiskt djup i de tres tankar som regissör och manusförfattare Tate Taylor inte lyckades överföra till sin film. Skeeter framställs exempelvis i filmen som mycket mer direkt på kant med hela sin omgivning, betydligt mer medveten och upprorisk än jag upplever i boken. Däremot skulle jag kunna tänka mig att filmen, med en bokläsning i ryggen, får ett mervärde eftersom man då själv kan läsa in allt det som inte blir omedelbart tydligt på vita duken.

Romanen har också möjlighet att ägna mer utrymme åt alla de teman som kändes lite trängda i film-sammanhanget – segregation, medborgarrättskamp och systematisk vardasrasism samt klass- och genusperspektiven. Klassbiten manifesteras fortfarande tydligast i berättelsen om Minny och hennes arbetsgivare Celia Rae Foote, flickan från fel sida stan som gift upp sig men som näppeligen accepteras av de övriga fruarna i Jacksons Junior League. Men just eftersom hon inte är uppväxt i, och därmed indoktrinerad med, hemhjälpssystemet är hon också nästan den enda som behandlar Minny som en självständig person. Arbetsgivarens ignorans om tyst överenskomna gränsdragningar gör det tydligt för både Minny och Aibileen att sådana gränsdragningar varken är naturgivna eller absoluta.

Genusbiten strösslas lite här och var för de alla tre, men på olika sätt. Aibileen funderar mycket på sin roll som kvinna i förhållande till det faktum att hon ägnat större delen av sitt liv åt att ta hand om andras barn istället för sina egna. Minny måste i sin tur balansera en växande barnaskara samt sin misshandlande suput till make (vilket för övrigt blev en del i kritiken mot boken eftersom han är dess enda tydligt utmejslade svarta man). Medan Skeeter som sagt brottas med alla uttalade och outtalade förväntningar som fanns på en ung kvinna i Jackson i början av 60-talet. En författarkarriär i New York samt synpunkter på den rådande raslagstiftningen ingår definitivt inte i de förväntningarna.

Jo, det är fullt möjligt (säkert till och med sannolikt) att även Stocketts bok kan anses anings- och historielös. Men jag skulle säga att den ändå gör ett bättre försök än filmen att skapa insikt i olika verkligheter och bilder. Och det måste väl i alla fall vara värt något? När ett barn tar sina första, stapplande steg är det kanske inte läge att skälla ut ungen för att hen inte lärt sig gå ännu tidigare. Utan att se dessa första steg som början på något som kan växa sig både större och starkare.

The Help (2011)

alt. titel: Niceville, Barnepiken, Barnapían, Historias cruzadas, La couleur des sentiments, Criadas y señoras

“The Help”. Det låter mest av allt som en vänligt sinnad liten husälva som fladdrar runt och gör så att kristallkronan gnistrar lite extra eller fluffar upp soffkuddarna. Verkligheten i 1963 års Jackson, Mississippi, ser aningens annorlunda ut. Där är de där husälvorna en kader av svarta kvinnor som lämnar sina egna barn för att ta hand om andras. Kvinnor som på pappret har en anställning men som i praktiken inte sällan är mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

In i denna normalitet av ras- och klassegregation (“separate, but equal”) stormar den nyligen universitetsutbildade Eugenia “Skeeter” Phelan. Eller ja, stormar och stormar. Inledningsvis välkomnas hon med öppna om än något avvaktande armar av alla sina gamla vänner ety hon är född och uppvuxen i en av Jacksons stadgade familjer. Men ett par år borta från hemstaden gör att hon kanske har lite svårare än sin gamla vänner att svälja diskussioner om huruvida de svarta hembiträdena verkligen ska få tillåtas använda gästtoaletten. Vem vet vilka sjukdomar de kommer släpandes med hemifrån? Won’t somebody think of the children?!

Vad jag minns blev The Help lite av en snackis när det drog ihop sig till Oscarssäsong. Både filmen i sig och Octavia Spencer i en biroll som Minerva ”Minny” Jackson kammade hem såväl nomineringar som vinster. Inte så konstigt, med ett behjärtansvärt innehåll i samma stil som den några år yngre yngre Green Book. Vem kan tycka illa om en film som lyfter och sätter ljus på en djupt liggande ojämlikhet?

Tja, filmens egna skådespelare exempelvis. Jag Wikipediar mig till att både Viola Davis, i rollen som hembiträdet Aibileen Clark, och Bryce Dallas Howard,som queen bitchen Hillary ”Hilly” Walters Holbrook, ska ha sagt att de ångrar sin medverkan. Först är jag benägen att förkasta reaktionen som överdriven. Särskilt Davis brukar ju vara både högljudd och politisk när det kommer till sina roller.

Men nu hade jag ändå fått upp de där andra glasögonen på näsan och när jag väl började se filmen genom dem började jag också se vad kritikerna menade. Först och främst ges intryck av att det är Aibileen Clark som ska vara huvudperson, det är hon som får filmens första ord rakt in i kameran och The Help avslutas även med hennes reflektioner. I den meningen är det alltså hon som är filmens “jag”. Men hur mycket får vi veta om henne egentligen? Jämfört med hur mycket vi får veta om Emma Stones Skeeters känslor och omständigheter? Eller till och med Jessica Chastains något perifera white trash-uppkomling Celia Rae Foote?

Här är väl kruxet att The Help inte bara velat klämma in så mycket som möjligt om ämnet rassegregation utan också gapar över både klassmotsättningar och kvinnoroller. Celia Rae får förstås representera klassperspektivet eftersom hon inte släpps in bland de övriga fruarna. Skeeter måste slåss mot förväntningarna på hur en Riktig SydstatsQuinna ska vara när hon istället väljer att jaga efter en journalistkarriär.

Vilket i sin tur gör att rasfrågan måste slåss om utrymmet i historien som The Help vill berätta. Efter en del funderade med de här lite ovana glasögonen tänker jag att The Help i sin nuvarande form inte prompt är en dålig film, men däremot en lat sådan. Den har tagit den absolut enklaste och mest lättsmälta vägen att berätta en historia om svarta hembiträden för en vit publik. Den har resonerat att vi (eller kanske en något stelben Oscars-jury?) måste skedmatas budskap och insikter via Emma Stone.

I nuläget ger The Help Skeeters uppvaknande inför samhälleliga orättvisor större tyngd (eller åtminstone mer utrymme) än Aibileens upplevda erfarenhet av dem. Skeeters ”mod” att välja karriären framför familjen likställs med hur alla de svarta hembiträdena faktiskt riskerar lagliga påföljder för sina berättelser. Filmen säger sig vilja berätta Mammys historia men det är fortfarande Scarlett O’Hara som står i fokus.

En annan approach hade ju kunnat vara att Viola Davis Aibileen verkligen hade fått vara filmens huvudperson, att det varit hennes hem vi varit bekanta med. Istället för att som nu, behöva bli förundrade tillsammans med Skeeter över att den svarta kvinnan faktiskt äger andra kläder än sin hembiträdesuniform. Vi hade kanske kunnat få veta lite mer om hennes känslor och tankar, utöver de som är specifikt kopplade till hennes anställning? Det i sig omöjliggör ju inte chansen att berätta en historia om hur vita barn får självkänsla från de svarta kvinnor som tar hand om dem, snarare än deras egna mödrar (”You is kind. You is smart. You is important.”)

Jag säger inte att denna andra sorts The Help hade varit en bättre film rent kvalitetsmässigt. Men efter min egen privata synvända jag i alla fall böjd att tycka att det sannolikt varit en mindre problematisk film i perspektivet “vi får egentligen inte följa personen som filmen pekat ut som historiens huvudperson”. För att dra en möjligen forcerad parallell — The Help försöker whitesplaina hur svarta hembiträden behandlades på 60-talet istället för att de svarta hembiträdena ges en chans att själva berätta sin historia.

The Queen’s Gambit (1983)

Nå, det var väl ingen större överraskning jag blev otroligt nyfiken på förlagan till Netflix-hiten The Queen’s Gambit. Eftersom jag tyckte att själva historien om den sensationellt begåvande schackspelaren Beth Harmon kändes oväntat ordinär (i alla fall med tanke på att streamingvärlden knappast kryllar av miniserier om briljanta, unga, kvinnliga schackspelare) tänkte jag att författaren Walter Tevis kanske hade lyckats bifoga något mer.

Fortsätt läsa ”The Queen’s Gambit (1983)”

X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)

alt. titel: Mullvaden, Muldvarpen, Dame, konge, es, spion, Dame, König, As, Spion, La taupe, El topo

År 2011 ansåg man tydligen att det bästa sättet att sälja in en brittisk TV-serie från sent 70-tal med Alec Guiness var att istället påminna potentiella köpare om en helt annan film. Därför står det (STAR WARS) efter Alec Guiness namn på DVD-boxen som innehåller de sju avsnitten av Tinker Tailor Soldier Spy. Men med risk för att låta elitistisk var det faktiskt inte Obi-Wan Kenobi som gjorde att jag plockade upp serien för tittning.

Fortsätt läsa ”X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)”

Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

Fortsätt läsa ”Romeo + Juliet (1996)”

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Fortsätt läsa ”The Black Phone (2022)”

Fantastic Voyage (1966)

alt. titel: Den fantastiska resan

Det kalla krigets kapprustning pågår för fullt. Den goda sidan, det vill säga USA, har lyckats sno hem en redig guldtrofé från den andra sidan. Men innan den framstående vetenskapsmannen har hunnit dela med sig av sina vitala kunskaper sker ett attentat och nu är risken stor att guldet förvandlas till bly. Han är förvisso vid liv men medvetslös och med en inoperabel blodpropp i hjärnan.

Fortsätt läsa ”Fantastic Voyage (1966)”

Catch Me If You Can (2002)

Likt höst följer på sommar och hund på pinne följer film på läsning. Självklart blev jag sugen på en omtitt av Steven Spielbergs Catch Me If You Can efter läsningen av Frank Abagnale Jr:s självbiografi. Eller ja, det var ju lite si och så med den där biografiska biten och Jeff Nathansons manus har dragit historien ytterligare några snäpp i en lättsammare och mer oskyldig vinkel vad gäller de brott som faktiskt begicks.

Fortsätt läsa ”Catch Me If You Can (2002)”

X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Fortsätt läsa ”X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)”

The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Fortsätt läsa ”The Midwich Cuckoos (1957)”