Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

För att komma bort från allt detta åker han till sommarhuset vid Dark Score Lake. Där tycks han verkligen få kontakt med både Jos ande men också en annan, och mer illasinnad, entitet. Och istället för att upphöra blir hans mardrömmar allt mer levande. Förutom dessa paranormala upplevelser träffar Mike också Mattie och Kyra Devore. Mattie befinner sig i en vårdnadstvist om Kyra gentemot sin ondsinte svärfar Max Devore, bygdens starke man, och Mike bestämmer sig för att hjälpa henne.

Mick Garris strikes again! Denna gång i form av en miniserie om 2 avsnitt à ca 80 mins. Nu ska jag inte påstå att exempelvis Desperation var ett mästerverk för att manuset då skrevs av King själv men jag tycker att Bag of Bones blir ett otroligt tydligt exempel på den börda, vilken allt för många King-adaptioner släpar på.

Romanen Bag of Bones är en mellan-King för min del. Jag har kallat den för ”en allt för klassisk spökhistoria […] som King gjort alltför lite med”. Men jag hänger ändå med på läsfärden eftersom författaren är så jäkla flyhänt med att knåpa ihop en engagerande berättelse. Mervärdet i Bag of Bones som bok ligger alltså i fluffet, vadderingen; miljöbeskrivningar, småstadssammanhållningen, Mikes författarmödor. Men – jag tror ni vet vart jag vill komma med detta – i en miniserie måste ju allt detta fluff trimmas bort för att komma åt den historiska märgen. Och då står vi alltså där med en föga originell eller överraskande spökhistoria.

Som vanligt när jag sett flera liknande produktioner på raken börjar jag undra om jag blivit en smula avtrubbad, men rent produktionsmässigt är Bag of Bones inte så hemsk. Annabeth Gish i rollen som Jo får tyvärr inte så mycket att göra eftersom hon är ett spöke under 99% av speltiden. Man kan dock konstatera att hon ser anmärkningsvärt välbevarad ut när hon blivit CGI-rammad av en stadsbuss. Samt att hon målar fullkomligt fruktansvärda tavlor, vilka pryder snart sagt varenda vägg i huset. Jag misstänker starkt att det egentligen är de som hennes make får mardrömmar av.

Pierce Brosnan ger sin Mike de grå tinningarnas charm samt en lätt stel kroppshållning vilken antyder korsettbärande för att hålla in lilla maggen (VSB: vi ser honom aldrig med bar överkropp). Han får gott om möjligheter att ligga på golvet och yl-råma av sorg, alternativt skratta vansinnigt, men det är på det hela taget ganska ok.

Det som inte blir lika ok är relationen mellan honom och Melissa Georges Mattie. Utan tiden som krävs för uppbyggnad av en någotsånär övertygande maj-december-relation blir det tamejfan nästan katastrof. Till en början är Brosnan lite avvaktande och det är George som får vara ganska på. Vilket i sin tur absolut kan skrivas upp på kontot hjältedyrkan (han är ju ändå en bästsäljande författare) och förtjusningen i någon som för en gångs skull står på hennes sida och inte svärfaderns. Men när han kommer på middag för första gången välkomnar hon honom med att peka lite ansträngt på förklädet som pryds av texten ”Kiss the cook” och sedan luta sig framåt med trutande läppar. Brosnan ser ungefär lika överrumplad ut som vi tittare känner oss men lutar sig sedan pliktskyldigt in i kyssen som föga förvånande framstår som otroligt obekväm.

Förutom den där CGI-bussen jag nämnde ovan uppfattar jag att produktionen jobbat en hel del med makeup och dockor vilket förstås är tacknämligt. Däremot märks det väldigt tydligt att man knappast haft cash eller kompetens nog för att skapa trovärdiga rester av 30-talet i nutiden. De gamla stenkakorna med Sara Tidwells inspelningar låter alldeles för bra (särskilt som de spelas upp på en gammal trattgrammofon) och den lilla svart-vita filmsnutten som Mike plockar fram på sin padda tycks sväva någon millimeter ovanför skärmen och är lite för snygg, den också.

För att använda Kings eget vokabulär – miniserien Bag of Bones är det skramlande skelett som återstår när man skalat bort allt det som gör romaner någorlunda läsvärd. Mer trist än direkt dålig. Men för all del, vi slipper åtminstone avslutande ord i stil med ”It wasn’t a ghost story, it was a love story”.

Die unendliche Geschichte (1984)

alt. titel: Den oändliga historien, Den uendelige historie, L’Histoire sans fin, La historia interminable, The NeverEnding Story

Vad känner man allra mest för att ta itu med efter en 149 minuter lång film om en tysk ubåtsbesättning under andra världskriget? Tja, jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men regissören Wolfgang Petersen kände uppenbarligen en obetvingligt behov av att byta svettig klaustrofobi mot fantasins fria flykt. Begripligt, när man ser det på det viset…

Fortsätt läsa ”Die unendliche Geschichte (1984)”

X2: Zodiac (2002 & 2007)

David Finchers karriär började kanske lite halvskakigt med Alien 3 men ärligt talat — hur lätt var det att följa upp förväntningarna som skapats av radarparet Alien och Aliens? Men redan från och med sin andra film, Seven, visade regissören att han minst sagt var en kraft att räkna med bland Hollywoods historieberättare. Sedan rullande det på med The Game och Fight Club, kanske en liten dipp i och med det mer minimalistiska kammarspelet (typ i alla fall) Panic Room.

Fortsätt läsa ”X2: Zodiac (2002 & 2007)”

Jag är Zlatan (2021)

alt. titel: Jeg er Zlatan, Zlatan, I Am Zlatan

Det samlade kontot om Zlatan Ibrahimovic i min kunskapsbank är ärligt talat ganska magert. Världskänd fotbollsspelare, check. Spelat för något italienskt lag, check. Aningens kontroversiell, check. Med skammens rodnad på mina kinder tvingas jag erkänna att den där läsningen av självbiografin med samma titel som dagens film, uppenbarligen inte lämnade många kopek efter sig.

Fortsätt läsa ”Jag är Zlatan (2021)”

X2: Fight Club (1996 & 1999)

Stjärtsparken jag fick från American Psycho att äntligen försöka mig på Bret Easton Ellis bok ledde mig vidare till en annan välkänd förlaga som jag också försökt mig på men hittills aldrig tagit mig igenom – Chuck Palahniuks Fight Club.

Fortsätt läsa ”X2: Fight Club (1996 & 1999)”

American Psycho (1991)

Omtitten på Mary Harrons American Psycho-adaption med Christian Bales numera klassiska prestation som Wall Street-stekaren Patrick Bateman gav mig sparken i baken jag behövde för att än en gång ta mig an Bret Easton Ellis nästan tio år äldre förlaga.

Fortsätt läsa ”American Psycho (1991)”

American Psycho (2000)

Möt Patrick Bateman. Snuskigt rik. Wall Street-snubbe. Platinum American Express. Snygg fästmö. Fixar 1 000 crunches på ett träningspass. Som samtidigt får panikångest inför utsikten att inte ha det flottaste och mest sofistikerade visitkortet eller få ett dåligt bord på middagsrestaurangen. Eller ännu värre: inte ens kunna fixa en bokning på någon av innerestaurangerna.

Fortsätt läsa ”American Psycho (2000)”

The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Fortsätt läsa ”The Power of the Dog (2021)”

The Tragedy of Macbeth (2021)

Antingen är Joel Coen extremt sugen på att göra film av Shakespeares skotska pjäs Macbeth eller också är han extremt sugen på att göra film. Punkt. The Tragedy of Macbeth är nämligen den första långfilmen på mycket länge (någonsin?) där brorsan och långlivade parhästen Ethan inte är inblandad.

Fortsätt läsa ”The Tragedy of Macbeth (2021)”

Inland (2020)

Jo, nog har den vår namnlösa protagonist hamnat i inlandet alltid. I vad som synes vara ett spontanbeslut lämnar hon storstaden, pendeltåg och bubbelhäng med tjejkompisarna för pojkvännen Emils hemort i Lappland (även den namnlös men filmen är inspelad i Arjeplog).

Fortsätt läsa ”Inland (2020)”