X2: Black Hawk Down (1999 & 2001)

Jag var inte särdeles imponerad av Ridley Scotts Black Hawk Down vid första titten men förstod snabbt att det skulle ligga en hyllad bok i botten, researchad och skriven av journalisten Mark Bowden. Tillräckligt hyllad för att en genomläsning kändes given när tillfälle gavs.

Om Bowden får säga det själv (och jag är benägen att ta honom på orden) är han den förste som försökt sammanställa och beskriva händelserna som ägde rum i Somalias huvudstad Mogadishu under knappa 24 timmar den 4 och 5 oktober 1993. Händelserna vilka blivit kända som Slaget om Mogadishu eller, mer fantasiväckande, Black Hawk Down.

Det senare namnet kommer sig av att somaliska milismän lyckades skjuta ned inte mindre än två Black Hawk-helikoptrar med ryska, handburna raketgevär under en räd över staden. Även markburna trupper fångades i en helvetisk labyrint av smala gator, improviserade vägspärrar och en tsunami av automatgevärseld. En pilot togs till fånga medan 19 amerikanska soldater och piloter fick sätta livet till. Ett hårt slag för en nation och militära styrkor som börjat vänja sig vid att i princip kunna se sig själva som odödliga, enbart tack vare överlägsen vapenkraft och teknisk utrustning.

Jag kan förstå hyllningarna av Bowdens bok. Den lyckas röra sig på flera nivåer samtidigt och ta in många olika attityder och nyanser. Många beskrivningar sker ur enskilda mäns synvinklar, vilket gör att jag som läsare kan köpa vissa ensidigheter eftersom de alla tillsammans skapar en trovärdigt rik väv. Det känns inte det minsta konstigt eller vinklat att författaren låter personliga berättelser blöda igenom av hat, oförståelse eller övermod eftersom han låter dem finnas på bägge sidorna. Föga förvånande har han kommit åt fler och mer fullödiga historier genom intervjuer av de överlevande amerikanska soldaterna. Men här hörs också somaliska röster, från stridande milismän till civila affärsinnehavare som bara försöker överleva i en stad som är en veritabel krigszon.

Genom de här intervjuerna visar Bowden tydligt hur olika soldater reagerar när skiten börjar fylla det blå skåpet. Många av dem var unga, kanske födda under sent 70-tal och därmed uppväxta i ett USA som utan problem kunde se sig som mer eller mindre oövervinnerligt. Killar som växt upp med filmer som Iron Eagle och Red Dawn och som därmed först inte riktigt kunde tro på den verklighet de fastnat i. Som reagerade med genuin överraskning och förvåning när de första somaliska kulorna började hitta sina mål, som aldrig riktigt insett att kring innebär att de eller deras kompisar kunde dö. For reals, y’all…

Boken gör ett nästan för bra jobb med att åskådliggöra det blodiga kaos som snart vidtog på Mogadishus dammiga gator. Trots några hjälpsamma kartor känner jag mig sällan säker på vart jag befinner mig i berättelsen eller med vilka eftersom alla namn viner runt öronen som kulkärvar. Det är dock så pass bra nivå på författandet att det hela blir fullkomligt andlöst samtidigt som läsaren ibland ges möjlighet att lyfta blicken och hämta andan en smula när Bowden tar sin historia till kommandocentralen. Där och då känns det som en ynnest att kunna få lite perspektiv på det hela, en ynnest som knappast var de inblandade soldaterna förunnat.

En riktigt bra fackbok med andra ord, som levandegjorde både händelserna och många av de personer som var direkt inblandade. Så jag kanske bara hade sett Scotts filmatisering med fel glasögon? Men vid en omtitt kan jag bara konstatera att läsningen om möjligt gjort adaptionen ännu mer tveksam.

Visst upptas större delen av Bowdens bok av de amerikanska ögonvittnesskildringarna, men här finns i alla fall också utsagor från ett antal namngivna somaliska personer. Filmen anger förvisso att  avsevärt fler somalier än blott 19 stycken omkom under de här knappa 24 timmarna men listar sedan enbart de amerikanska offren. Majoriteten av förekommande somalier framställs som en vrålande zombiehord, alla beväpnade med AK-47:or. Många av de amerikaner Bowden intervjuade erkände att de började skjuta urskillningslöst på allt som rörde sig när de blivit tillräckligt utmattade och rädda. Icke så våra film-soldater. Inte heller får vi se hur de i desperata försök att undkomma skottlossningen bryter sig in hos civila och bakbinder hela familjer för att själva kunna hämta andan.

Jag tycker att Bowden lyckas tydliggöra att de åsikter och känslor han beskriver tillhör enskilda individer medan Scott, inte sällan understödd av Hans Zimmers musik, framför dessa åsikter och känslor å hela filmens vägnar. Upplevelsemässigt är det stor skillnad på när Bowden skriver typ ”Ranger Smith var X” jämfört med när filmens ranger Smith säger ”Jag är X”. Det senare ringer betydligt mer av övertydlig exposition i mina öron medan texten tillåter en viss distans och filtrerande tolkning genom författaren.

Därmed luktar filmens stämning också mer av patriotism och heroism medan Bowden med sina relativiserande och kontrasterande texter lyckas problematisera samma begrepp på ett betydligt mer intressant sätt. Det hjälper i det avseendet förstås inte att filmen innehåller känsloladdade scener som, såvitt jag kan läsa mig till, inte förekom annat än i manusförfattaren Ken Nolans och Ridley Scotts fantasi. VSB: De överlevande rangers som blir påhejade av hurrande somalier under sina sista hundra metrar till säkerheten.

Summa summarum: mycket bra förlaga, högst problematisk adaption. Den senare är dock hantverksmässigt tillräckligt välgjord för att den får behålla det ursprungliga betyg jag gav den. Polske fotografen Sławomir Idziak var utan tvekan värd varenda prisnominering han fick.

Black Hawk Down: A Story of Modern War (1999)

Black Hawk Down (2001)

A Man Called Otto (2022)

alt. titel: El peor vecino del mundo

Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.

Smickrande, men också lite märkligt. Jag tycker aldrig att jag fått någon tydligt bild av varför just den här historien gick hem så bra i USA. MåBra-filmer med melankoliska stråk lider vi ju knappast brist på vare sig här hemma i Svedala eller i Hollywood. Och detta med udda par som får till en inte-alls-oväntad-vänskap har vi ju också sett förut.

Alltnog, i A Man Called Otto är det alltså Tom Hanks i egen hög person som valt att  gestalta “Otto Anderson”. En man som nyligen förlorat sin hustru och dessutom uppmanad att, medelst ett hyfsat avgångsvederlag, avsluta sitt yrkesverksamma liv. Vad har han nu att falla tillbaka på? Blott intet, förstår vi snart. Det är en slutsats som Otto själv också har kommit fram till och eftersom han är en handlingens man (på ett sätt i alla fall) har han valt att även avsluta sitt fysiska liv. Men irritationsmoment som pestiga grannar och envisa katter kommer hela tiden emellan.

Jag hade svårt att bli lika förtjust i Hannes Holms adaption som resten av Sveriges befolkning vad det verkade. Historien gick hem något lite bättre i Fredrik Backmans bokform. När jag inför remaken passade på att se om originalet på SVTPlay slank det ned lite lättare än första gången, eftersom jag nu kände mig ganska van vid dess grynnor och skär.

Så med Ove-filmen i färskt minne skulle jag, åtminstone på ytan, verkligen kunna ifrågasätta meningen med denna remake. Många sekvenser är mer eller mindre exakt likadana (varpå den omgivande publiken både skrattade och grät på exakt samma ställen, vad jag kunde bedöma). Saab och Volvo är utbytta mot Chevrolet och Ford, namnen “Ove” och “Rune” mot “Otto” och “Reuben”. (Däremot var tydligen både “Sonja” och “Anita” mer internationellt gångbara.) Napoleonbakelse har blivit “Swedish éclair” (fast enligt Wikipedia heter “semla” detsamma även på engelska). “Bögpersonen” Mirsad har blivit transpersonen Malcolm.

Dessa likheter gör samtidigt att jag inte kan låta bli att bli att bli imponerad av arbetet från regissör Marc Forster, manusförfattare David Magee och Tom Hanks i huvudrollen. För på något sätt har de, med samma historia, lyckats skapa en berättarmässig lätthet och effektivitet som förvisso känns mer amerikansk än svensk. Att se En man som heter Ove var som att svälja knäckebröd torrt – det går ner, men hela tiden finns känslan av att något är på väg att fastna. Att se A Man Called Otto var i sin tur snarare som att svälja havregrynsgröt – inget storstilat rent innehållsmässigt men det glider i alla fall ned utan några som helst problem.

Vissa mer genomgripande förändringar än rena namnbyten har dock skett. Katten är gulligare och mer välskött. Ottos hjärtfel får flera övertydliga signaler. Mycket av bakgrunden med Oves pappa och hans livslånga krig mot “vitskjortorna” är helt struket och det är en förbättring. Ottos uppvaktning av Sonya har klart mindre av stalker-vibbar och rollprestationerna gör att det framstår som mindre märkligt varför hon ens skulle fastna för den tyste unge mannen.

Det känns också mindre orimligt att ett bostadsföretag försöker tvinga bort Anita och Reuben från deras hem än att ett ondsint vårdföretag prompt vill kidnappa Rune. Upplösningen att en grannsamfällighet med gemensamma krafter ska ta hand om en stroke-patient som av allt att döma har ett stort vårdbehov känns dock exakt lika verklighetsfrämmande den här gången. Samtidigt kickar den där gröt-känslan till viss del in, eftersom jag i remaken kan relatera en sådan osannolik upplösning till drömmen om “small town America” där alla hjälps åt och tar hand om varandra.

Jag sade tidigare att historien om Ove gick hem i USA, men det tycks vara en sanning med modifikation. Den gick uppenbarligen hem hos Tom Hanks och Rita Wilson, men i nuläget har den ännu inte ens spelat in sin egen budget trots USA-premiär i slutet av december. Är svenskt MåBra inte tillräckligt MåBra för att passa good ole Us och A?

Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)

alt. titel: Der Golem, Golem, El Golem, Le Golem, Il Golem – Come venne al mondo, The Golem, The Golem: How He Came Into the World

Rabbi Löw skådar olycka i stjärnorna för sitt folk och snart manifesteras denna olycka i form av ett kejserligt dekret om att kasta ut judarna från Prag. Den som överlämnar dekretet är Junker Florian och han går med på att be kejsaren om en audiens för Löws räkning. Detta kan ha något med den förtjusande rabbi-dottern Mirjam att göra, men rabbinen har i och för sig också varit kejsaren behjälplig med både spådomar och horoskop.

Fortsätt läsa ”Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)”

The Help (2009)

När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.

Fortsätt läsa ”The Help (2009)”

The Help (2011)

alt. titel: Niceville, Barnepiken, Barnapían, Historias cruzadas, La couleur des sentiments, Criadas y señoras

“The Help”. Det låter mest av allt som en vänligt sinnad liten husälva som fladdrar runt och gör så att kristallkronan gnistrar lite extra eller fluffar upp soffkuddarna. Verkligheten i 1963 års Jackson, Mississippi, ser aningens annorlunda ut. Där är de där husälvorna en kader av svarta kvinnor som lämnar sina egna barn för att ta hand om andras. Kvinnor som på pappret har en anställning men som i praktiken inte sällan är mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

Fortsätt läsa ”The Help (2011)”

The Queen’s Gambit (1983)

Nå, det var väl ingen större överraskning jag blev otroligt nyfiken på förlagan till Netflix-hiten The Queen’s Gambit. Eftersom jag tyckte att själva historien om den sensationellt begåvande schackspelaren Beth Harmon kändes oväntat ordinär (i alla fall med tanke på att streamingvärlden knappast kryllar av miniserier om briljanta, unga, kvinnliga schackspelare) tänkte jag att författaren Walter Tevis kanske hade lyckats bifoga något mer.

Fortsätt läsa ”The Queen’s Gambit (1983)”

X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)

alt. titel: Mullvaden, Muldvarpen, Dame, konge, es, spion, Dame, König, As, Spion, La taupe, El topo

År 2011 ansåg man tydligen att det bästa sättet att sälja in en brittisk TV-serie från sent 70-tal med Alec Guiness var att istället påminna potentiella köpare om en helt annan film. Därför står det (STAR WARS) efter Alec Guiness namn på DVD-boxen som innehåller de sju avsnitten av Tinker Tailor Soldier Spy. Men med risk för att låta elitistisk var det faktiskt inte Obi-Wan Kenobi som gjorde att jag plockade upp serien för tittning.

Fortsätt läsa ”X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)”

Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

Fortsätt läsa ”Romeo + Juliet (1996)”

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Fortsätt läsa ”The Black Phone (2022)”

Fantastic Voyage (1966)

alt. titel: Den fantastiska resan

Det kalla krigets kapprustning pågår för fullt. Den goda sidan, det vill säga USA, har lyckats sno hem en redig guldtrofé från den andra sidan. Men innan den framstående vetenskapsmannen har hunnit dela med sig av sina vitala kunskaper sker ett attentat och nu är risken stor att guldet förvandlas till bly. Han är förvisso vid liv men medvetslös och med en inoperabel blodpropp i hjärnan.

Fortsätt läsa ”Fantastic Voyage (1966)”