You are currently browsing the tag archive for the ‘Mertyckande’ tag.

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Så när det kommer en trilogi böcker som är mer rotade i vardagen än snoriga barn på dagis och som jag mer eller mindre slukar, då är det bra vardagsskit. Men i ärlighetens namn ska erkännas att det tog ett tag innan det där slukandet kom igång och jag blev övertygad om det storverk som Kristina Sandberg åstadkommit med sina böcker om Maj.

För det är verkligen inte den lättaste av huvudpersoner som vi förväntas bekanta oss med i den första delen, Att föda ett barn. Den unga Maj jobbar på kondis i Ö-vik på 30-talet och känner sig lite allmänt osäker här i världen. Hon suktar efter Erik som finns kvar därhemma i Jämtland även om han i ärlighetens namn inte tycks särskilt intresserad. Hon är hela tiden orolig för att göra sina föräldrar besvikna på hur deras dotter lever sitt liv, särskilt modern som är sjuklig.

Så när den hyfsat välbärgade och väletablerade Tomas Berglund gör några fumliga försök att uppvakta den söta kondisflickan håller Maj emot lite halvlamt men inser förstås samtidigt vilket gott parti Tomas är. Tillvaron ser dock till att fatta beslutet åt henne eftersom hon plötsligt befinner sig i olyckliga omständigheter och den enda framkomliga vägen är ett så snabbt som möjligt gifta sig med Tomas. Samt flytta in i den lägenhet som ligger på övervåningen i huset som ägs av hans dominerande mamma.

Hade det inte varit för föredömlig draghjälp från jobbets bokcirkel är det tveksamt om det blivit mer Maj för min del än Att föda ett barn. Mot slutet var jag hjärtligt less på Majs nojjor, skam- och skuldkänslor och, ärligt talat, rätt deprimerande liv med ett barn hon inte ville ha samt en man som hon inte älskade.

Men hur det nu var var det bara att hugga tag i andra delen, Sörja för de sina, och sakta men säkert börjar Sandberg väcka min fascination. Jag får allt lättare att uppskatta det idoga flödet av tankar från både Maj och en allvetande berättare som dyker upp lite här och var. En berättare som till lika delar tycks måna om och bli irriterad på sin bångstyriga huvudperson. I allt väsentligt skulle jag vilja påstå att Majs historia, från ungdom till ålderdom berättas i en klassisk stream-of-consciousness.

När jag väl kommer fram till Liv till varje pris (som renderade Sandberg Augustpriset 2014) är jag helt fast i Majs vardagsliv och författarens förmåga att sätta fingret på alla de där psykologiska spetsfundigheterna som man helst inte vill kännas vid hos sig själv. Maj är en till 100% trovärdig person med allt vad det innebär av fåfänga, önskan att bli uppskattad och rädslor för såväl stort som smått. Hon har förvisso verkligen inte haft ett enkelt liv där i Ö-vik med Tomas samt barnen Anita och Lasse. Men eftersom vi ibland (med berättarens hjälp) också se henne så att säga utifrån blir det så plågsamt uppenbart att det hårda livet inte gör henne lättare att umgås med till vardags. Ur sitt eget perspektiv sliter och släpar hon för familjens skull (man måste ju Bita Ihop och Ta Sig Samman) medan Tomas och Anita kommer överens om att det finns vissa saker som man ”inte säger till Mamma”.

Förutom en psykologisk fingertoppskänsla lyckas faktiskt också Sandberg att beskriva en vardag som jag finner nästan lika fascinerande som hober och enorma skalbaggar. Både för att den är en värld där jag inser att mina föräldrar befann sig och för att den ger mig perspektiv på mitt eget liv. Gift i unga år försöker Maj, redan när hon är mer än tio år yngre än jag själv är nu, med desperat glöd intala sig att hon minsann inte är någon tant. Och jag är ju verkligen ingen tant!

Romanen om Maj imponerar oavsett från vilket håll man väljer att betrakta trilogin. Språket är utmärkt och känns autentiskt, berättandet involverar läsaren, vardagskänslan är obevekligt fascinerande, personerna är alla vältecknade och nyanserade med både goda och dåliga sidor. Att Sandberg dessutom lyckas problematisera allt från alkohol(missbruk), husmorsrollen och psykisk ohälsa till föräldraskap och klassresor gör det hela närmast häpnadsväckande komplext.

Annonser

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

På 40-talet var förhållandena lite annorlunda. Då var den stora begränsningen, i alla fall i Hollywood, Joseph Breen och hans idoga arbete med att upprätthålla filmcensuren i form av The Hays Code. Koden förbjöd det mesta som kunde anses sänka moralen hos tittaren eller skapa en förståelse för våld och brottslighet. Ett sunt leverne skulle framhållas; i ett sådant förekom aldrig homosexualitet, förhållanden över rasgränserna eller utomäktenskapliga affärer. I den mån filmer innehöll sådana element skulle det göras mycket klart att det var oönskade beteenden som alltid straffade sig.

Därför är det kanske inte så konstigt att funderingarna på att filmatisera en bok där den kallhamrade Phyllis inte bara vänsterprasslar med Walter utan också konspirerar med honom att döda hennes make fick Breens hår att stå på ända: ”The general low tone and sordid flavor of this story makes it, in our judgment, thoroughly unacceptable for screen presentation”.

Men en film blev det i alla fall av journalisten John M. Cains serieroman Double Indemnity. Huvudpersonen och berättaren är försäkringsagenten Walter som träffar den gifta Phyllis. Han vet med sig att hon är bad news så fort hon börjar föra in samtalet på en olycksförsäkring för sin make, eftersom hon är noga med att han inte ska veta något om den. Walter är i ärlighetens namn inte särskilt svårövertalad, dels eftersom han blivit hals över huvud förälskad i Phyllis, dels eftersom alla försäkringsagenter värda namnet någon gång funderat på hur han skulle kunna lura till sig lite sköna dollars.

Cain publicerade sin roman mellan Dashiel Hammets Maltese Falcon (1929) och Raymond Chandlers The Big Sleep (1939) och jag inbillar mig att han även skriftligt utgör en snygg övergång mellan de två författarna. Eftersom vi får Walters perspektiv på saker och ting blir framställningen inte lika avskalad som hos Hammett men han förlorar sig heller inte i poetiska utläggningar om världens och mänsklighetens ruttenhet som Chandler. Att Cains värld verkligen är cynisk och rutten råder det dock inte någon som helst tveksamhet om.

Här avviker filmen ganska så omedelbart genom att göra Walter till något mer av ett oskyldigt och oanande offer för Phyllis ränksmiderier (för att tillfredsställa Hays-koden gissar jag, på samma sätt som Phyllis hävdar att maken är elak mot henne). Det krävs i alla fall två möten innan han slutar tänka på hennes ankellänk och istället är med på banan, men han var som sagt inte särskilt svårövertalad.

Filmen ståtar både med Billy Wilder som regissör och Raymond Chandler som manusförfattare (ett manus som därmed också innehåller mer poesi än förlagan). Den anses som en av De Stora Klassikerna. Men i likhet med min upplevelse av både The Maltese Falcon och The Big Sleep kommer mycket att hänga på skådespeleriet. Kanske noir-filmer inte vinner på att man känner till själva historien i förväg?

För nu blir jag förstås inte särskilt överraskad av Phyllis hänsynslösa plan, inte heller av Walters benägna bistånd (men det blir kanske å andra sidan ingen någorlunda van noir-tittare?). Därmed faller mycket på Barbara Stanwyck och Fred MacMurrays axlar och problemet är att jag aldrig blir särskilt betagen i (eller bestört av) dem som par.

De går igenom alla de obligatoriska turerna – hon dyker upp enbart täckt av en liten handduk, han kallar henne för ”baby” och när de kysser varandra håller han ett hårt tag kring hennes axlar. Men jag får aldrig intrycket av att det egentligen finns någon gnista dem emellan. Av Stanwycks förmodat oemotståndliga lockelse märker jag inget. Jag tycker också att Cain är bättre på att föra fram Thérèse Raquin-vibbarna från Phyllis och Walters mord-förgiftade förhållande.

Då har Fred MacMurray en betydligt mer avslappnad och intressant relation med skaderegleraren Barton Keyes, spelad av Edward G. Robinson. Vilket å andra sidan förvisso kan bero på att filmen berättas i Walters inledande återblick vilken han riktar direkt till Keyes. Vi som tittare är alltså medvetna om hur viktig Keyes är för historien långt innan han själv är det.

När det gäller de litterära förlagorna kan jag tycka att Cain intar den närmast optimala position mellan Hammett och Chandler som jag kände att jag saknade – mer psykologisk insikt än den förre, mer historiskt driv än den senare. När det gäller filmen landar jag i samma känsla som med The Maltese Falcon och The Big Sleep – de kommer nog att vinna på omtittar.

Double Idemnity (1936)

Double Idemnity (1944)

Det finns säkert många anledningar till att man läser juridik. Rättspatos, ren ambition, illusioner om den egna förmågan, möjligheten att tjäna grova pengar (åtminstone i USA). Amanda Brown gjorde det för att bli författare, Eller ja, det är åtminstone resultatet av hennes år vid Stanford Law School – boken Legally Blonde (eftersom hon aldrig tog examen).

En bok vars hjältinna, Elle Woods, kom att odödliggöras på vita duken i form av kvinnan med Hollywwods spetsigaste haka: Reese Witherspoon. Hon är en stor anledning till att jag har en soft spot för den första Legally Blonde-filmen som verkligen inte kommer med något nytt, vare sig det gäller skämt om stelbenta advokater, genusperspektiv inom juridiken eller råpluggmontage.

Där filmen däremot kanske till viss del banar ny väg är i förhållandet till sin protagonist. Eftersom vi introduceras till hennes putsade fasad, pennor med fjädrar på och faiblesse för rosa kommer det kanske inte som någon överväldigande överraskning att Elle Woods är långtifrån den klassiskt urblåsta cheerleader-bimbon. Ingen överraskning, men en rätt trevlig bekräftelse på att ytan faktiskt inte alltid matchar innehållet. Elle är både smart och medkännande och känner sig därför begripligen sviken av pojkvännen Warner när han drar till Harward Law School utan att så mycket som kasta en förlovningsring efter sig i flykten.

Incitamentet för Elle att också kämpa sig till en plats vid samma utbildningsetablissemang är alltså en man och ett hägrande giftermål, men det dröjer inte så värst länge innan hennes credo snarare kommer att handla om att tro på sig själv.

Den första Legally Blonde-filmen klarar av att balansera det i grunden fjantiga konceptet med en nätt blondin som med hjälp av sina kunskaper om mode och skönhetsbehandlingar klarar biffen till allas förvåning. Och som dessutom vinner över sina meningsmotståndare under resans gång eftersom hon är både snäll och generös.

Tyvärr är det ett koncept som inte tål att upprepas, vilket blir plågsamt tydligt i uppföljaren Legally Blonde 2: Red, White & Blonde. Nu måste Elle inte bara vinna juryns gillande i en enda rättegång utan hela kongressen i sin kamp att förbjuda djurförsök inom skönhetsindustrin.

Dels använder man sig av exakt samma grepp som i första filmen för all del är ostiga men ändå fungerar eftersom Reese är så pass glad och charmig. När de upprepas förvandlas de till att istället kännas manipulativt överlagda. Att en rätts- eller föreläsningssal ställer sig upp och applåderar den käcka juridikstudenten är en sak, att hela senaten ställer sig upp och gör detsamma en annan. Vi vet redan att ingen tar Elle på allvar och att bara se det en gång till blir inte särskilt underhållande.

Dels fungerar inte försöken att förlita sig i betydligt högre utsträckning på Elles sorority-förening, Delta Nu. Det som blev en rolig detalj i första filmen utvecklas nu till att bli fullkomligt osannolikt med cheerleading-uppträdanden i kongressen och systerskapshälsningar med den suraste av alla senatorer.

I originalet låg den lilla allvarliga poäng som filmen ändå försökte göra i genusperspektivet, vilket dessutom i den här genren gjordes förhållandevis subtilt. Kompiskänslan som utvecklades mellan Elle och Selma Blairs torra Vivian gav filmen ett hjärta. Gänget som man samlar runt Elle i uppföljaren lyckas inte alls anamma samma relation till vår protagonist. Försöken att säga något om homosexualiet funkar inte alls på samma sätt som genusperspektivet, kanske för att man i Red, White & Blonde samtidigt vill göra det hela lite tokroligt genom att framställa två jyckar som ett gaypar.

Summa summarum ett original som fortfarande försvarar sin (och Reese Witherspoons) plats i må bra-komedins hall of fame men en uppföljare som man gör bäst i att glömma bort.

Legally Blonde (2001)

Legally Blonde 2: Red, White & Blonde (2003)

Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?

Men när jag läser på ytterligare lite till visar det sig förstås att Bushnells egen kolumn om Carrie i The New York Observer föregick Fielding så inspirationen får nog sägas flöda åt andra hållet över Atlanten. Oavsett vilket, är det inte särskilt svårt att konstatera att detta med singeltjejer mitt i karriären hade stort potential i mitten av 90-talet.

Ett sug som hållit i sig kan man väl konstatera, även om populariteten för filmerna om både den amerikanska Carrie och den brittiska Bridget sannolikt i än högre utsträckning ligger i publikens känslor för sina respektive hjältinnor.

Till en början grumsades det lite där i England över att deras nationalstolthet skulle porträtteras av amerikanskan Renée Zellweger i Bridget Jones’s Diary 2001. Två hyperbritter i de manliga rollerna i form av Hugh Grant och Colin Firth räckte inte till för att räta upp balansen. Men Zellwegers rolltolkning fick ändå de flesta kritikerna på fall och så även mig när jag ser om filmen (jag vet inte för vilken gång i ordningen). Bridget är i denna första film förvisso inte världens smidigaste societetslejon men framstår ändå som både charmig, trevlig och rolig.

En tjej som man faktiskt förstår varför män faller för, även om hon skulle råka vara en smula överviktig. Ett faktum som filmen, i backspegeln av den första uppföljaren, vinner på att inte prata så värst mycket om. Bridget själv skriver förstås om sin vikt i dagboken men vilka tjejer gör inte det, oavsett hur mycket eller lite de väger? När uppföljaren Bridget Jones: On the Edge of Reason uttryckligen måste påpeka att Bridget minsann kan få kärlek trots att hon är mullig försvinner lite av den poängen.

Förutom Bridget själv minns jag att Bridget Jones’s Diary också utmärkte sig genom att vara den första filmen där Hugh Grant skulle vara lite av en ladies man och inte det stammande missfoster som han per automatik blev i och med sin roll i Four Weedings and a Funeral. Vilket fungerade förvånansvärt väl i den första filmen men som raskt blev rejält osnyggt i uppföljaren när manusförfattarna fick den lysande idén att låta honom köpa thailändska horor på löpande band. Det är väl inte helt osannolikt att verklighetens Daniel Cleaver faktiskt skulle göra det, men det gjorde honom knappast mer sympatisk.

Vad gäller rivaliteten mellan honom och Colin Firths Mark Darcy tycker jag också att det var en befriande gest att tredje filmen, Bridget Jones’s Baby, i princip inleder med Daniel Cleavers begravning. Men hela poängen med filmserien är ju att Bridget ska vara sliten mellan två olika män och därför gör Patrick Dempseys nätdejtingguru Jack Quint entré.

Inget större fel på Dempsey i sig, även om det blir lite tröttsamt att filmen gör skillnaden mellan honom och den stele Mr. Darcy så oerhört övertydlig. Vid beskedet om att Bridget faktiskt inte vet vem av de två som är far till hennes barn tycker Jack att det är ett spännande äventyr medan Mark raskt proklamerar att han har ett jobbmöte och försvinner kvickare än innehållet i ett champagneglas i handen på en singelkvinna i karriären.

Hur håller Bridget själv genom tre filmer och 15 år? Jomen, jag kan nog tycka att Zellweger i den tredje filmen hittar tillbaka till lite mer av ett normaltillstånd och därmed faktiskt återigen blir den rätt charmiga kvinna hon var i originalet. Felet som film numero två gjorde var att förvandla sin hjältinna till en clown i en buskisfars. I originalet (och i viss mån i trean) hamnar Bridget, till synes utan egen förskyllan, i knepiga och pinsamma situationer. Tvåan placerar henne däremot allt för övertydligt i sådana situationer med det enda syftet att vi ska skratta åt hennes klumpighet. Grejen är ju att vi egentligen inte vill skratta åt henne, hon ska ju vara en av oss.

Samtidigt faller mycket av det humoristiska upplägget i barn-filmen eftersom det uteslutande bygger på faderskonkurrensen mellan Jack och Mark. Detta eftersom allt Bridget hade behövt göra för att lösa den knuten var att ta ett jäkla fostervattensprov. Att backa från en sådan grej är inte särskilt schysst mot vare sig fäderna eller sitt ofödda barn (med tanke på att hon är en förstagångsföderska över 40 och åtminstone en av de potentiella fäderna är över 50).

Bridget Jones’s Diary är fortfarande en riktigt underhållande film, inte minst med tanke på att den sticker upp sitt tryne i det famösa romcom-träsket. Bridget Jones: On the Edge of Reason är fortfarande en ohelig röra som försöker göra komedi av rätt mycket som inte är det minsta roligt. Och Bridget Jones’s Baby är, med uppföljare nummer ett i ryggen, överraskande icke-usel men fylld med allt för många komiska poänger som vi redan sett allt för många gånger tidigare.

Bridget Jones’s Diary (2001)

Bridget Jones: On the Edge of Reason (2004)

Bridget Jones’s Baby (2016)

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Och eftersom Librivox är den eminenta sajt den är, var det inga problem att börja från början med Mary Barton (1848) och sedan gå vidare till Cranford (1853), Ruth (1853), North and South (1855) och slutligen Sylvia’s Lovers (1863). Gaskell dog av hjärtinfarkt blott 55 år gammal och hann därför inte avsluta Wives and Daughters som dock gavs ut 1965. Alltså ett oavslutat verk, liksom Dickens The Mystery of Edwin Drood kom att bli fem år senare.

För vilken brittisk 1800-talsförfattare som helst kan kopplingen till Dickens synas oundviklig, men i Gaskells fall finns det faktiskt en viss poäng med den. En del av hennes verk publicerades nämligen först som serier i Dickens Household Words och han tycks ha varit en flitig besökare i hennes hem i Manchester.

De delar också en djupt känd sympati för arbetarklassens villkor, ett perspektiv som sannolikt var svårt att undvika i industristaden Manchester. I debutromanen Mary Barton förekommer flera teman som sedan ska återkomma i Gaskells senare verk.

Dels har vi som sagt inkännande beskrivningar av den industrialiserade arbetarklassen. Mot dem står förstås inte sällan fabriksägarna och deras familjer. Gaskells styrka är dock först som sist psykologiskt nyanserade och trovärdiga personporträtt och i bägge dessa grupper finns både goda och onda personer. Till skillnad från Dickens, som gärna gjorde sina hjältar och hjältinnor hjärtinnerligen goda och sina skurkar outsägligt onda (gissa vilka som är roligast att läsa om?), låter Gaskell ofta en och samma person rymma både styrkor och svagheter.

Därför finns det inte sällan åtminstone en och annan fabrikör som förr eller senare börjar lyssna på sina kloka medarbetare och faktiskt lyckas skapa något av ett arbetarparadis i miniatyr. Händer inte det jäser dock missnöjet och åtminstone från Gaskells beskrivningar får man intrycket av att England på den här tiden ständigt befann sig på gränsen till upplopp. Går det riktigt illa, kan missnöjet resultera i dödsfall.

Vid sidan av sociala villkor lägger Gaskell också stor vikt vid religiösa frågor. Många av hennes personer är inte bara kyrkomän, utan dessutom sådana som inte finner sig tillrätta inom statskyrkans hank och stör (Gaskell var gift med en unitariansk pastor). I North and South är den enda anledningen till att den unga Margaret Hale måste lämna sitt älskade södra England för en bister stad i norr det faktum att hennes far blir en “dissenter” och därmed mister sin position som kyrkoherde.

Nu ska väl erkännas att det kanske inte primärt är för Gaskells utläggningar om politik och religion som jag gillar hennes författarskap. Nej, det är snarare hennes förmåga att teckna inte minst livfulla och fascinerande kvinnoporträtt samt försätta dessa kvinnor i intressanta omständigheter.

Mary Barton är exempelvis från början lite lockad av rikingen Harry Carson som (givetvis) lovar henne guld och gröna skogar. Men mer eller mindre på egen hand lyckas hon faktiskt komma underfund med att Carson inte är en särskilt pålitlig kille – hennes fantasier om giftermål har han inte en tanke på att uppfylla. Ett steg längre får titelpersonen Ruth ta tillsammans med den bortskämde mamma-gossen Henry Bellingham. Till synes fullt frivilligt bor hon en period tillsammans med honom utan att de är gifta eller att han lovar henne ett giftermål som aldrig kommer.

Givetvis resulterar detta förhållande i det som sådana förhållanden brukar resultera i, men jag uppfattar att Ruth först i efterhand ångrar eskapaden och då främst på grund av omgivningens attityder mot hennes son. Denna version av berättelsen om den fallna kvinnan tycker jag faktiskt är intressantare än Hardys Tess där hjältinnan blir regelrätt våldtagen och därmed kan ses som helt oskyldig till sitt prekära tillstånd.

Gaskell tycks ha varit oerhört förtjust i greppet att det ska ta ett bra tag, på nypet till för länge, innan hennes hjältinnor inser vilken man som är den rätte för dem. I Mary Barton ackompanjeras denna uppenbarelse dessutom med en andlös jakt för rädda hennes älskade Jem från galgen.

Men bara för att författaren skriver inkännande kvinnoporträtt innebär inte det att hon helt kan undfly den tid som hon levde i. Därför blir det exempelvis intressant att se hur Mary Barton mer eller mindre får skulden för Jems förmodade brott – att två män hamnar i handgemäng med dödlig utgång är ju bara väntat med en sådan vacker kvinna i leken.

Idag har Gaskell fått inta en undanskymd position bakom brittiska giganter som Jane Austen, Charles Dickens och Thomas Hardy. Trots att hon tycks ha varit mycket uppskattad i sin samtid avfärdades hon på 1930-talet som en författare vilken var ”all woman” och därför ”makes a creditable effort to overcome her natural deficiencies but all in vain”.

Lite väl orättvist kan jag tycka. Kanske var problemet att hon känns som en nedtonad kombo av Dickens märgfulla berättelser och Hardys tuffare realism? Oavsett anledning tycker jag att man gott kan strunta i magsura kommentarer om Elizabeth Gaskell och ge henne en chans, särskilt som många av hennes böcker finns i utmärkt version på Librivox (se länkar nedan). Förutom Wives and Daughters skulle jag då främst rekommendera North and South samt Mary Barton. Både Mary och Margaret Hale är bekantskaper som betalar sig i längden. Vill man ha något lite lättsammare är det heller inte helt fel med den milda humorn och sociala träffsäkerheten i Cranford, men själv föredrar jag de yngre kvinnorna.

Mary Barton (1848)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Cranford (1853)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Ruth (1853)
Librivoxkvalitet: Hyfsad, vad gäller tal av en och samma inläsare. Ljudkvaliteten är det dock inget fel på.

North and South (1855)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Sylvia’s Lovers (1863)
Librivoxkvalitet: Varierande vad gäller tal och ljudkvalitet med flera olika inläsare

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.

Läs hela inlägget här »

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Läs hela inlägget här »

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

Läs hela inlägget här »

En lineup som innehåller namn som Sarah Michelle Gellar, Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Phillippe, Selma Blair, Brandy, Joshua Jackson och Reese Witherspoon – could it BE more 90’s?! En klassisk betoning som för övrigt återupprepas i en av dagens filmer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser