You are currently browsing the tag archive for the ‘Mertyckande’ tag.

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Ja, det är väl ingen större hemlighet att Vaction är ett slags omtag på Ett päron till farsa-filmerna där vi får träffa den numera uppväxta familjen Griswald. Sonen Rusty har verkligen kanaliserat Clark Griswald i det att han är en sann family man vilket inbegriper att bestämma saker för familjens räkning utan att fråga den först. Som semesterplanerna exempelvis.

På samma sätt som för 32 år sedan går förstås också det mesta åt pipsvängen, det är bara lite råare den här gången. Mer spyor, mer bajsskämt och fler sexanspelningar. Är det då roligare? Själv är jag i ärlighetens namn inget större fan av ursprungsfilmerna och Ett päron till farsa 2.0 visade sig inte heller direkt vara min grej.

Jag tycker inte att det är jättekul att se Christina Applegate kaskadspy efter att ha halsat en tillbringare billigt öl i ett desperat försök att leva upp till sin collegepersona Debbie Do Anything. Steele Stebbins lillebrorsmobbning av Skyler Gisondo gör mig mest förbannad över hur handfallna föräldrarna är på att ta itu med det lilla krypet på allvar. De första sekunderna av Chris Hemsworths hoprullade tubsockor i kallingarna räckte så bra så, men Vacation ger mig två minuter av den varan.

Filmens humor är i nio fall av tio för väntad och för övertydlig. Ed Helms Rusty är långtifrån idiotmakar som Homer Simpson, Peter Griffin eller Randy Marsh men har icke desto mindre en fru som är totalt out of his league och vars råd han högaktningsfullt struntar i.

Den finns i alla fall en rolig scen med revirpinkande (inte bokstavligt talat, tackom och lovom) poliser. Både Christina Applegate och Skyler Gisondo är sympatiska. Och…det var väl ungefär det.

Trainwreck (2015)

Det är kanske enklare att komma på saker som singeljournalisten Amy inte drömmer om. Hon drömmer inte om att skeda med sin älskade om natten. Inte om tomtebolycka och barn med ett vitt trästaket. Inte om ett hälsosamt liv och en kropp i fysiskt topptrim. Nej, så länge hon kan dricka så mycket vin hon har lust med, ligga runt så pass mycket hon har lust med och sedan ha sett till att sjasa ut killen genom dörren innan morgonen randas är hon rätt nöjd. Intimitet är verkligen inte Amys grej. Men ska idrottsläkaren Aaron vara mannen som ställer dessa modesta pretentioner på ända och få henne att drömma om (eller i alla fall överväga) något som skrämmer skiten ur henne?

Nå, men ståupparen Amy Shumers manus regisserat av Judd Apatow var ett klart uppköp jämfört med familjesemestern. Ok, det är väääääldigt många av skämten som bygger på sex i ett eller annat avseende och alla är verkligen inte top notch. Men samtidigt tycker jag att Schumer lyckats skapa en något så när sammanhållen historia runt Amy även om filmen i allt väsentligt är en klassisk romcom med flippade könsroller. Dessutom upptäcker jag efter ett tag att jag faktiskt bryr mig om rollfigurerna, särskilt relationen mellan Amy, systern Kim (spelad av Brie Larson) och deras vresige far Gordon (spelad av komikern Colin Quinn).

Amy Schumer lyckas vara både sympatisk, medkännande och egoistisk i en rätt härlig blandning. Att Trainwreck sedan får det att verka skrattretande enkelt att ta sig i kragen, sluta med både sprit och gräs cold turkey och få ordning på sitt liv får man nog bara blunda och svälja. Vi befinner oss ju ändå i romcom-country.

Annonser

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

Läs hela inlägget här »

En lineup som innehåller namn som Sarah Michelle Gellar, Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Phillippe, Selma Blair, Brandy, Joshua Jackson och Reese Witherspoon – could it BE more 90’s?! En klassisk betoning som för övrigt återupprepas i en av dagens filmer.

Läs hela inlägget här »

Det skulle vara mig fullkomligt främmande att generalisera för att ta billiga poänger men det känns som om svensk deckarlitteratur tog en ny vändning för ett antal år sedan, kanske mot slutet av 00-talet. Berättelserna blev otrevligare, realismen råare och detaljerna vidrigare.

Läs hela inlägget här »

Tom Clancy: The Cardinal of the Kremlin (1988)

På rekommendation från en pålitlig källa gav jag Mr Techthriller, Tom Clancy, ytterligare en chans att visa vad han går för. The Hunt For Red October blev inte den spännande läsupplevelse jag kommit att förvänta mig från filmatiseringen och katastrofen Red Storm Rising lade jag ifrån mig efter bara en knapp tredjedels läsning.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Jakten på Röd oktober

Jag har alltid varit mer bekant med Tom Clancy i film- än i bokform men nu var det dags att ändra på det. Lika bra att gå rakt på filén med en gång och plocka upp The Hunt For Red October, en av hans mest välkända böcker som per definition då också borde vara en av de bästa?

Läs hela inlägget här »

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg