You are currently browsing the tag archive for the ‘Mertyckande’ tag.

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

Annonser

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Jakten på Röd oktober

Jag har alltid varit mer bekant med Tom Clancy i film- än i bokform men nu var det dags att ändra på det. Lika bra att gå rakt på filén med en gång och plocka upp The Hunt For Red October, en av hans mest välkända böcker som per definition då också borde vara en av de bästa?

Ubåtskaptenen Marko Ramius är hjärtligt less på livet i Sovjetunionen och har trummat ihop ett gäng lojala officerare som kan tänka sig att följa med i hans avhopp. Som förhandlingsmedel mot amerikanerna har han med sig den nymodiga och supertysta ubåten Röd oktober vilken skulle kunna innebära ett allvarligt avbräck för yankee doodle dandy i det kalla kriget mot Ivan.

Men hur ska amerikanarna veta vad Ramius är ute efter? Hur ska man kunna förhindra att de tolkar det hela som ett anfall och spränger ubåten i luften eller, ännu värre, startar ett tredje världskrig? Lugn, bara lugn, så länge CIA har folk som Jack Ryan anställda är det ingen fara på skrovet. Ryan är historiskt bevandrad, intellektuell och analytisk. Han lyckas genom att bara vara rationell och Ha Rätt övertyga alla andra i sin omgivning om att han Har Rätt.

Lite ambivalent måste jag erkänna att jag känner mig inför Clancy. Själva grundhistorien kring Ramius och Ryan är spännande så det räcker. Jag tycker att han lyckas rätt bra med att mejsla ut männens respektive personligheter och göra dem förhållandevis nyanserade. En stor del av poängen med hela berättelsen är ju att Jack Ryan inte ska vara en actionstinn och skjutglad stridspitt.

Men sedan, söte Jesus… Jag menar, jag har ju hört att Clancy ska vara detaljerad in absurdum men detta går utöver det mesta jag kunde föreställa mig. Jag är förvisso den första att störa mig på om det är helt uppenbart att en författare inte har en aning om vad hen pratar om utan skriver om ”den där spaken som får ubåten att stiga upp till ytan”. Men jag inser efter att ha lyssnat mig igenom Tom Clancy att jag inte heller känner något trängande behov av att veta exakt vad varenda liten ratt och display är till för eller hur de funkar. Jag upplever samma detaljmatthet från de där deckarna som berättar på metern när vilka gator som huvudpersonen trampar runt på.

Vartenda meningsutbyte ska återges, vartenda PM ska bifogas. Jag tror banne mig inte att det finns en enda sekund i de typ fyra olika och parallella händelseutvecklingarna som Clancy missar att redogöra för. Vilket i sin tur förstås får till följd att när det börjar dra ihop sig och verkligen blir lite spännande med en del action har jag lagt ned för länge sedan och kan bara uppamma det mest grunda av intressen för hur det verkligen ska går. Jag har förresten redan sett filmen, så det vet jag ju ändå…

Och varför då inte passa på att se om filmen? Redan när kameran börjar zooma ut från Sean Connerys kisande ögon och Basil Pouledoris fantastiska musik drar igång känner jag att detta är något helt annat än PM och minutiösa förklaringar.

Jag inser snart att jag till och med hade hunnit glömma bort exakt HUR bra The Hunt For Red October var. Svaret är: mycket. Kanske till och med: otroligt. Manusförfattarna Larry Ferguson och Donald E. Stewart har skalat bort alla onödigheter, mejslat fram den spännande händelseutvecklingen samt till och med hittat på ett sätt att plocka med alla Clancys omständliga bakgrundsbeskrivningar utan att det känns forcerat.

Alec Baldwin är en charmigt övertygande Jack Ryan medan Sean Connery sällan har varit bättre än den bistre Ramius. Manuset lyckas frammana ett samspel och en dynamik dem emellan till och med innan de möts, en slags hjärnornas synkronisering som känns helt självklar.

Gillade man boken kan jag tänka mig att filmen känns allt för avskalad och tunn men i mina ögon är den (fortfarande) ruggigt bra. Se den, om inte annat för Stellan Skarsgårds svettige ubåtskapten.

The Hunt For Red October (1984)

The Hunt For Red October (1990)

Bonus: Red Storm Rising (1986)

Nå, jag tänkte att jag skulle vara lite schysst och ge Tom Clancy en chans till efter att The Hunt for Red October, något oväntat, inte gjorde någon större succé.

Men förihelvitte, det här var verkligen inte rätt väg att gå! Jag orkade igenom ungefär en tredjedel av Red Storm Rising och det var lika kul som att sitta bredvid och se andra spela världens mest invecklade strategispel. Berättelsen är säkert oerhört insatt och välutforskad och allt vad den nu kan vara men så förbannat trist borde det inte få vara tillåtet att bli.

I rättvisans namn kan jag inte dumpa något slags betyg på den stackars boken eftersom jag inte läst ut den men i det här fallet är inget betyg lika med ett undermåligt dito. Bara så ni vet, tänker jag…

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Läs hela inlägget här »

Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.

Läs hela inlägget här »

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.

Läs hela inlägget här »

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg