You are currently browsing the tag archive for the ‘Mertyckande’ tag.

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Och så blev det i alla fall en titt på prequel-trilogin. Originaltrilogin har jag sett så pass många gånger att jag känner mig relativt säker på min känsla för den. Men hur var det med George Lucas omtag på sina egna äventyr? Min minnesbild var att The Phantom Menace (1999) var en helt ok äventyrsfilm, Attack of the Clones (2002) lite halvfjantig och vad jag tycker om Revenge of the Sith (2005) har jag redan klargjort en gång.

Men jösses Amalia… När jag nu ändå fått smaka på hur Star Wars-uppföljare kan te sig i och med The Force Awakens och Rogue One blir den nästan med en lätt känsla av skam å Lucas vägnar som jag åser de fullkomliga katastrofer som är denna trilogi.

The Phantom Menace kan jag fortfarande rent storymässigt tycka är ett rätt frejdigt äventyr men upptäcker däremot att jag inte har något som helst tålamod med det faktum att Lucas tamejfan har gjort en barnfilm. Med ett lite större fokus på unge Anakin och lite mindre på galaktisk politik hade The Phantom Menace varit till förvillelse lik vilken som helst av alla de Chosen One-filmer som börjat klogga upp filmartärerna på senare tid. Men medan de siktar på att lägga sig så nära gränsen för PG-13 som det bara är möjligt utan att överträda den tycks Lucas inte kunnat få nog av slapstickmoment, comic relief och lustiga varelser. Den olycksalige Jar-Jar Binks är förstås den störste syndaren i det här sammanhanget men långt ifrån den ende.

Samtidigt är frågan om inte den lättsamma chosen one-stämningen ändå är att föredra mot det bottenlösa helveteshål som de två påföljande filmerna omsorgsfullt gräver sig ned i? Jag har ärligt talat svårt att hitta något i dem som funkar, det handlar bara om att Attack of the Clones kan stanna på en något ytligare nivå i hålet jämfört med Revenge of the Sith. Just den nivåskillnaden skäms jag inte det minsta för att kasta rakt i Hayden Christensens ärrförsedda ansikte. Hans försök till en ständigt bistert hånfull grimas blir bara mer plågsamma för varje gång jag ser honom.

Hur taskigt det än kan verka är tyvärr Christensen en stor black om foten i film nummer två och tre. Hugg upp hela Sherwoodskogen och du slutar ändå med en situation som är mindre träig än hans ”skådespeleri”. Stackars Natalie Portman gör säkert så gott hon kan men kommer knappt ur det hela med hedern i behåll i alla fall. Uppenbart är att hon har mer kemi med lille Jake Lloyd i ettan än killen som ska föreställa hennes livs kärlek.

Men vi behöver inte vara taskigare än att påpeka att Christensen verkligen inte är det enda problem som trilogins sista två tredjedelar dras med. Historien om hur den demokratiska republiken långsamt kollapsar i ett diktatoriskt imperium är klumpig, rörig och pågår på alldeles för många olika plan. Anakins psykologiska utveckling, särskilt mellan tvåan och trean samt under hela trean känns inte det minsta trovärdig, bara märkligt övertydlig. Varför jedi-rådet blir så fullkomligt tagna på sängen när skiten träffar fläkten på riktigt är helt obegripligt. Eller ska man tänka sig att Kraftens Goda Sida är så Zen-igt världsfrånvänd att dess utövare blir politiskt strategiska idioter?

Där det hela blir lite orättvist är kanske på specialeffektsidan. Jag minns att även om jag inte var jätteförtjust i vare sig tvåan eller trean ens när det begav sig så tyckte jag ändå att vissa av datoreffekterna var rätt häftiga. Men nu, söte Jesus, vad de har åldrats… När jag väl börjat titta på exempelvis hur fenomenalt uselt monsterfötterna i slutet på tvåan (ni vet, den där gladiatorscenen) är inkompade mot underlaget går det inte att vända bort blicken. Den är tyvärr en brist som är genomgående i hela trilogin.

Nej, så länge prequel-trilogin var det enda man hade förutom originalen kunde den möjligen passera för acceptabel men i och med dessa nya filmer sjunker den hjälplöst i en ändlös lavasjö av dåliga val. En lämpligt sammanfattande akronym för eftervärlden torde i det här sammanhanget vara WtHWGLT: What the Hell Was George Lucas Thinking?!

The Phantom Menace (1999)

Attack of the Clones (2002)

Revenge of the Sith (2005)

Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.

Mays böcker verkar oftast kategoriseras som thrillers eller deckare och omslagen på Lewis-trilogins The Blackhouse, The Lewis Man och The Chessmen gör inte mycket för att motsäga det. Svartvita foton på övergivna båtar, ödsliga landskap och taglines som ”Disturbing the past can destroy the present”.

Jag undrar om det inte är att göra den här trilogin en otjänst. Många deckarläsare kommer sannolikt att bli besvikna och många presumtiva icke-deckarläsare kommer aldrig att hitta fram till böckerna. Fins upplevelser på Lewis och omgivande öar handlar nämligen inte främst om själva deckargåtan i nuet – de utgör egentligen bara en ram inom vilken hågkomster från det förflutna utgör det egentliga porträttet.

I botten ligger redan från början en död son och ett havererat äktenskap. Lägg till det en iniital motvilja att återbesöka Lewis och Fin Macleods sinnesstämning skulle göra varje alkad surgubbsdeckare tårögd av avundsjuka. I The Blackhouse har en kropp hittats upphängd i ett båthus på Lewis och Fin (som i denna första bok fortfarande jobbar inom polisen) skickas dit för att undersöka det hela. I The Lewis Man och The Chessmen har han lämnat Glasgow och polisen och i bägge böckerna är det upptäckten av gamla kroppar som utgör startpunkten för mer nutida våldsamheter.

Men grejen för May är som sagt egentligen inte att krita upp en mordisk siluett utan att skriva om själva öarna, dess natur och kulturtraditioner samt de relationer som utvecklas i den typen av samhällen. Minnet av Breaking the Waves är starkt hos mig under hela läsningen, för här möter vi exakt samma inskränkthet och känslomässiga karghet, på gränsen till att kunna karakteriseras som en mental funktionsnedsättning.

För att fixa det här växlar May hela tiden mellan dåtid och nutid, med den extra kryddan att de historiska skildringarna berättas ur ett förstapersonsperspektiv (Fins eget i första och tredje boken) medan nutidsdeckarhistorien har ett tredjepersonsperspektiv. När man väl vant sig funkar det helt ok i The Blackhouse men i The Lewis Man kommer jag på mig själv med att hålla tummarna för att jag ska få vara kvar i det nutida mysteriet varje gång jag vänder blad och vid pass The Chessmen har jag definitivt lessnat. Greppet går från att vara innovativt till att kännas ansträngt.

Till det finns säkert en orsak i det faktum att kopplingen mellan första och tredje boken är rätt dålig trots att Fin är dess primära huvudperson. Allt för lite av det han inser om sitt förflutna i The Blackhouse får någon återverkning på The Chessmen samtidigt som det som hände i det förflutna i The Chessmen inte märks av i nutiden i The Blackhouse (exempelvis nära vänner som inte nämns med ett ord). Trilogins två första delar känns också mer grundade i kulturella traditioner (exempelvis den årliga fågeljakten), något som helt saknas i den tredje delen.

Frågan är om inte The Chessmen också känns ogrundad eftersom Mays primära fokus som sagt är att beskriva natur och kultur på öarna. I det avseendet blir hans personer inte mer än bärare av traditioner, vilket inte gör underverk för den psykologiska trovärdigheten eller engagemanget.

Lewistrilogin är absolut inga dåliga böcker men jag skulle också lika absolut rekommendera att man lämnar The Chessmen därhän eftersom den boken drar med sig de andra två ned i torvmossen. Läs böckerna främst för de kärleksfulla beskrivningarna av ett landskap som trots en meterhög årsnederbörd och genomsnittlig temperatur på max 11 plusgrader gör mig sugen på att åka dit.

The Blackhouse (2011)

The Lewis Man (2012)

The Chessmen (2013)

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.

Läs hela inlägget här »

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

Läs hela inlägget här »

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Läs hela inlägget här »

Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.

Läs hela inlägget här »

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.

***

Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.

Läs hela inlägget här »

I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg