You are currently browsing the tag archive for the ‘Mertyckande’ tag.

EqualizerEn enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.

Så varför får vi följa denne vanlige mans tröööökiga vardagsliv? Kan det möjligtvis bero på att han är så långt ifrån en vanlig man det är möjligt att komma utan att, säg, vara Steve Jobs eller Michael Jackson?

Såklart… För när Robert McCall ser att någon i hans närhet behöver hjälp, agerar han. Det är helt enkelt så en Riktig Man gör, han gör de Rätta Valen. Till en början, i den första Equalizer-filmen, hålls publiken lite på halster innan helvetet fullkomligt brakar lös när ”Bob” vill ställa upp för den unga Alina och straffa de som såg till att hon hamnade sönderslagen på akuten.

Men det kommer inte ens i denna första The Equalizer som någon större överraskning att ”Bob” knappast är den enkle man som varje dag möter kollegorna på Home Mart. Och när vi väl kommer fram till uppföljaren (fantasifullt nog döpt till The Equalizer 2) är det ju inte längre någon större idé att hålla fast vid illusionen, varför Robert McCall med en gång får fortsätta att göra det Rätta och rädda kidnappade småflickor.

Så om Robert McCall är the equalizer handlar det alltså om att han utjämnar orättvisor eller ställer orättfärdigheter till rätta. Det eleganta med dessa två Equalizer-filmer är att historierna samtidigt tillåter honom att bli en högst formidabel hämnande ängel som lämnar högvis med döda kroppar i svallvågorna där han drar fram. Samtidigt som han har en faiblesse för att vara mentor för ungdomar på glid.

Equalizer 2Nej, några större överraskningar bjuder som sagt ingen av filmerna på. Det skulle då möjligen vara det faktum att Robert McCall spelas av allas vår Denzel Washington som vi kanske inte är vana att se riktigt så kallhamrad som han ändå får vara här. Föga förvånande är han dock en högst kontrollerad och resonabel hämnare som alltid ger sina offer chansen att göra det Rätta innan han ser till att skipa lite välbehövlig rättvisa. Vilket allt som oftast sker genom att han får någon slags Terminator-blick och tajmar sina attacker in i minsta detalj redan innan de inträffar.

Mannen som regisserar Denzel i bägge dessa filmer är Antoine Fuqua som tycks ha smitt ett alldeles särskilt vänskapsband med skådisen efter filmer som Training Day och remaken av klassikern The Magnificent Seven. I bägge fallen är det Harry Gregson-Williams som tillhandahåller den thriller-pumpande musiken som gör så gott den kan för att försöka upprätthålla pulsen hos oss åskådare.

Och visst, Denzel är ju alltid Denzel. Stabil och pålitlig. Aldrig direkt dålig. Samtidigt beroende av omständigheterna i all sin stabilitet. Därför tycker jag att originalet ändå hade en viss flair som uppföljaren saknar. Där bjuds jag dessutom på en händelseutveckling som jag hela tiden var orolig för i The Equalizer men lyckligtvis aldrig behövde uthärda.

The Equalizer 2 gör tappra försök att fjärma sig från den första filmen, men trampar i allt för många kliché-gropar. Underrättelseagenter som gör tveksamma moraliska val med motiveringen ”vi gjorde alla samma sak på uppdrag av regeringen” har jag sett allt för många gånger för att det ska få mitt hjärta att banka snabbare och min hjärna att engagera sig i händelseutvecklingen i just det här fallet.

Tyvärr vet inte Fuqua när det är dags att sätta punkt och originalets översvallande bildspråk (som inledningsvis är menat att förmedla hur supercoolt allt är, från Bostons skyline till filmens überskurk) har efter efter 90 minuter förvandlas till klyshigt, teatraliskt och affekterat. Och då är det fortfarande en dryg halvtimmes speltid kvar, då vi dessutom trakteras med inte bara en Denzel i slow-motion mot bakgrunden av en enorm explosion utan också Denzel i slow-motion i sprinkler”regn”.

Jag gillar hur den första filmen tar ganska gott om tid på sig innan det börjar bli dags för Denzel att sparka lite rysk skurkröv. I uppföljaren försöker Fuqua använda samma grepp genom att ge oss exempel på en massa olika bilpassagerare (Robert McCall har vid det laget istället börjat jobba som privat taxichaffis) men det känns då enbart trött och upprepande. I bägge filmerna förekommer ”coola” och kvasifilosofiska sentenser som ”There are two kinds of pain. The pain that hurts and the pain the alters” och de funkar aldrig för min del.

Bägge historierna vill visa hur Denzel, nästan helt utan egen förskyllan, hamnar i situationer som leder till att han mer eller mindre måste förklara krig mot en till synes oövervinnerlig motståndare. Jag måste erkänna att jag hade lättare att svälja den vinkeln första gången jag ombads att tro på den, kanske för att den illustreras genom en litterär klassiker-övergång. Från Hemingways The Old Man and the Sea till Welles The Invisible Man. Så ska vi tolka Robert McCalls utveckling från en av ödet olycksdrabbad man till en megalomanisk galning? Only Denzel knows…

The Equalizer (2014)
star_full 2star_full 2star_full 2

The Equalizer 2 (2018)
star_full 2star_full 2

Annonser

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnanMen redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.

I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.

Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.

Äkta amerikanska jeansDöm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.

Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?

Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.

Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.

1968Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.

I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.

Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.

Blå stjärnan (2015)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Äkta amerikanska jeans (2016)
star_full 2star_half_full

1968 (2017)
star_full 2star_full 2

Det var en gång en man som hette Jim Grant. Han jobbade med brittisk TV under tre årtionden och läsare i min egen ålder känner kanske igen TV-serienamn som Brideshead Revisited (“my summer with Sebaaaaastian”), The Jewel in the Crown, Prime Suspect och Cracker? Nåvälan, mot mitten av 90-talet hade bland annat ett nytt chefsskap med hårdare business-nypor gjort att det inte längre var lika roligt att jobba och ovanpå det blev Grant uppsagd.

Killing Floor Läs hela inlägget här »

I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.

Locke & Key 1 Läs hela inlägget här »

Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.

Prometheus Läs hela inlägget här »

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

Läs hela inlägget här »

Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Läs hela inlägget här »

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser