You are currently browsing the tag archive for the ‘Mertyckande’ tag.

I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Peter Parker var något relativt nytt inom superhjälte-genren när han gjorde entré. I tidigare serier hade hans ungdom per automatik förvandlat honom till en sidekick till en äldre och mer erfaren hjälte men nu vädrade världens tonårsgeneration morgonluft. Och självklart får Peter Parker ge uttryck för alla tonåringens nojjor och hangups, vilka enligt Sam Raimis första film om den traditionsenligt spandexklädde superhjälten kan summeras i ”a story about a girl”.

Men efter att ha sett Raimis tre filmer med Tobey Maguire (från 2002, 2004 och 2005) och Marc Webbs (hur stor roll spelade hans efternamn när han fick jobbet?) hittills två filmer med Andrew Garfield (från 2012 och 2014) skulle jag vilja hävda att det går att se (minst) två andra historier som genomgående i de här fem filmerna. Dels är det helt uppenbart att alla filmerna minst lika mycket är ”a story about a father”. Dels hävdar den första The Amazing Spider-Man (2012) att det genom hela litteraturhistorien hela tiden funnits en enda plot som kan summeras i frågan ”Who am I?”

Om vi ska ta fadersbiten börjar ju hela Spider-Mans brottsbekämparkarriär med mordet på hans faderssubstitut, farbrodern Ben. Det är Bens starka moral som får genomsyra filmerna men på lite olika sätt, beroende på vilken av ”serierna” (blott två filmer känns som en något skakig serie) det handlar om.

I Sam Raimis versioner betonas inte bara den klassiska frasen ”with great power comes great responsibility” utan också att de val man gör i Peters ålder kommer att prägla hela ens fortsatta liv. En smått deprimerande deterministisk slutsats som i Marc Webbs filmer därför motsägs. Nu är det inte livsvalen som avgör ens framtid utan huruvida man kan ta ansvar för sina gärningar. Något som förstås känns aktuellt för den unge Peter eftersom monsterskurken The Lizard är ett resultat av hans input till Dr. Curtis Connors genetiska forskning.

De två senare filmerna, The Amazing Spider-Man 1 och 2, har dessutom valt att ta med Peters tidigt omkomne far som en avgörande person för de händelser som utspelas i filmernas nutid. Såsom forskare vid det suspekta men mäktiga (suspekt mäktiga?) företaget Oscorp är mysteriet som måste lösas (särskilt i den andra filmen) vad som egentligen orsakade paret Parkers död och vem som bär ansvaret.

Men filmerna är också rätt fullskitna med fäder som inte har en direkt biologisk koppling till Peter Parker. Först i det ledet står Norman Osborn, far till Peters kompis Harry. Hos vare sig Raimi eller Webb är denne man någon myspappa, snarare någon som är kall och avståndstagande mot sin son. Raimi låter honom rätt snabbt bli den galne superskurken Green Goblin, en roll som tas över av Harry i hans längtan efter hämnd när Norman dör.

Webb å sin sida hoppar helt enkelt över Norman som Green Goblin och tar istället omgående livet av honom i en genetiskt nedbrytande sjukdom. Om Peter blir influerad av farbror Bens moraliska ryggrad, blir Harry lika präglad av Normans känslomässiga och genetiska arv. Den stora frågan är dock hur symboliskt det ska tolkas att Green Goblin de facto blir skrevspetsad av sin egen svävare i Spider-Man 1

Webbs filmer inför även Gwen Stacys polispappa som en viktig aktör, först som Spider-Mans motståndare och sedan som Peter Parkers skuldtyngda samvete när han inte bara misslyckades med att skydda fadern utan också ser ut att ständigt försätta dottern i farligheter. I Raimis tredje film är skurken Sandman mest av allt en ledsen pappa vars sjuka dotter Penny är enda anledningen till att han begick brott till att börja med.

To be continued…

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Av någon anledning hade jag fått för mig att alla klassiska spionromaner var lika tungrodda (om än välskrivna) som John Le Carrés pratromaner men mina fördomar kom på skam tack vare Ken Follett och Eye of the Needle. Boken är inte bara otroligt spännande utan innehåller också delar som jag tror är anledningen till att den är något mer än bara en simpel WWII-spionroman i bland andra WWII-spionromaner.

Follett låter bland annat läsarna ta del av Henry Fabers inre liv. Vi får därmed en förståelse för honom och hans situation utan att för den skull nödvändigtvis sympatisera med honom. Han är en fiende till de tappra britter som vi förstås i någon mån hejar på men samtidigt inte en endimensionell och uteslutande genomond skurk.

Sedan har vi bokens avslutande del på den vindpinade Storm Island där Faber tvingats invänta ubåten som ska ta honom till Berlin. Relationen mellan honom och den utleda hemmafrun Lucy känns både nyanserad och trovärdig inom bokens ram. Berättelsens största problem är kanske att Lucy, hennes förhållande till äkta maken David och deras liv på Storm Island länge utgör en så apart del i boken. Det är helt uppenbart att Folletts tidiga beskrivningar av dem enbart tjänar som grogrund för vad som komma skall, inte för att de är särskilt intressanta i sig.

Sedan måste man förstås gilla Lucys resoluta agerande när det hela börjar köra ihop sig med mordiska spioner och förrädiska radioapparater. Tyvärr förtas den känslan lite av att bokens män så unisont och påtagligt hela tiden måste förundras över hur kapabel den unga kvinnan visat sig vara. Men på det hela taget en trevlig bokbekantskap som jag absolut kan rekommendera om man är på humör för andra världskrigsnostalgi och spionraffel.

Och vad passar väl bättre efter klassiskt spionraffel än en filmatisering av klassiskt spionraffel? Det dröjde som synes inte särskilt länge innan Ken Folletts bok blev till film, regisserad av Richard Marquand (som bör ha gått direkt från spionrafflet till Return of the Jedi).

Med en speltid om knappt två timmar känns detta tyvärr som en ganska rushig version för att hinna med att berätta alla turer kring spionen som hotar att kullkasta de allierades planer. Det innebär bland annat att Donald Sutherlands Faber inte ens kommer i närheten av den tanke- och känslomässiga nyansering som Follett ändå gav sin spion. Dessutom kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Sutherland passar som en man vilken ska vara så pass attraktiv att flera olika kvinnor faller för honom. Film-Faber är hela tiden iskallt beräknande, blir närmast en slags superskurk,  och jag tycker tyvärr att berättelsen förlorar på kuppen. Samma brist på nyanser drabbar spionjägarna Godliman och Bloggs om vilka man inte får veta ett dugg.

Med fokus på händelseförloppet tappar filmen också nära nog alla bokens beskrivningar av både miljöer och, i brist på bättre ord, sinnesstämningen i ett krigshärjat England. Den avslutande duellen mellan Faber och Lucy är avsevärt förkortad och manusförfattare Stanley Mann har envisats med att hela tiden blanda in Lucys son Joe som någon slags spänningsförhöjare. Dock till ingen nytta eftersom ett inklämt filmbarn aldrig kan skapa samma thrillerkänsla som ett välskrivet ställningskrig i en liten stuga mitt i natten på en vindpinad skotsk ö.

Resultatet blir en mycket blek karbonkopia av förlagan. Har man inte läst Folletts bok kan jag dock tänka mig att filmen är höjden av thriller.

Eye of the Needle (1978)

Eye of the Needle (1981)

what-katy-didJag måste erkänna att jag har en viss svaghet för äldre barn- och ungdomsböcker. Kanske började det redan när jag glömde att tacka nej till den där bokklubbsboken som genom ett lyckokast råkade vara Anne på Grönkulla? (OT: Det där känns som tidernas scam när man tänker efter – en bokklubb för barn och ungdomar (tror det var Wahlströms eller något liknande) där man var tvungen att aktivt tacka nej till en bok i månaden. Annars landade den i brevlådan och det vara bara för mamma och pappa att betala och se glada ut.)

Läs hela inlägget här »

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

Emma Orczy var en författare som i slutänden kunde leva gott på högvis av Scarlet Pimpernel-relaterade skriverier. Men hon skrev rätt mycket annat också och en del av det finns tillgängligt både via Librivox och Project Gutenberg. Olika typer av hemligheter, mysterier och höggradiga melodram tycks vara den stil som hon trivs allra bäst inom. I likhet med böckerna om Scarlet Pimpernel finns en hel del svepande åsikter om både kulturell bakgrund (britter hugger aldrig en fiende i ryggen), kön (en kvinna kan göra vad som helst för mannen hon älskar) och klass (underklassen är inte sällan misstänksam och samarbetsovillig) men dryga 100 år i backspegeln ger i alla fall mig ett förlåtande sinnelag. Läs hela inlägget här »

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Läs hela inlägget här »

Det är inte särskilt förvånande att en älskad barnbok som The Wind in the Willows samlar på sig en hel hög med olika former av adaptioner. När jag hade lyssnat klart på boken var jag sugen på mer och sökte upp en del av det som (då) fanns tillgängligt på YouTube.

***

mr-toadThe Adventures of Ichabod and Mr. Toad (1949)
Disney kastar sig här över två adpationer – The Wind… samt Washington Irvings novell “The Legend of Sleepy Hollow”. Den första delen berättar historien om J. Thaddeus Toad, Esq. som har en olycksalig förmåga att bitas av de mest idiotiska modeflugor. I stort sett återges historien om Toad från förlagan men med en viktig skillnad: Disneys Mr. Toad får inte stjäla någon bil utan blir ditsatt av den gemene krögaren Mr. Winky som med hjälp av de ondsinta vesslorna tar Toad Hall i besittning medan Toad tynar bort i Towern. Allt ordnar sig i slutänden förstås till det bästa. Läs hela inlägget här »

Mannen från MallorcaSå var det dags för Bo Widerbergs andra polisthriller, Mannen från Mallorca. Den här gången vände han sig till en ungefär tio år yngre förlaga än som var fallet med Mannen på taket och Den vedervärdige mannen från Säffle.

Läs hela inlägget här »

Den vedervärdige från Säffle är död. Nedstucken av en bajonett i vad som närmast verkar vara ett vansinnesdåd. För Martin Beck och hans trötta kollegor vid våldsroteln går det förvånansvärt snabbt att identifiera en sannolik gärningsman men när samme gärningsman visar sig ha större ambitioner än att hugga ned poliser en och en växer aktionen snabbt över deras huvuden.

Den vedervärdigeMaj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck, Lennart Kollberg, Einar Rönn, Gunvald Larsson och Fredrik Melander torde kunna ses som något av en institution i svensk deckar- och polislitteratur. För yngre filmkonsumenter är Martin kanske bara polisen som fått ge namn åt en närmast ändlös räcka mer eller mindre bra TV-filmer. Men i sann stofilanda vill jag förstås hävda att man absolut inte får glömma bort vare sig romanserien som skrevs mellan 1965 och 1975 eller att det kom en Beck-film regisserad av ingen mindre än Bo Widerberg redan 1976. Läs hela inlägget här »

Lite nu och då grips man (eller ja, jag då) av en obönhörlig längtan efter den dumroliga humorn från Wisconsin-trojkan vid namn ZAZ, mer kända som bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. De kände varandra sedan high school och försökte på 70-talet få Hollywood intresserad av en film som egentligen bara var en samling mer eller mindre roliga sketcher (inte helt olik exempelvis Movie 43 med andra ord).

Efter sju sorger , åtta bedrövelser och ett antal avhoppade finansiärer fick de ihop vad som blev Kentucky Fried Movie (som jag inte sett) i regi av ingen mindre än en nymornad John Landis. Efter det tycks det ha varit relativt raka rör med välkända titlar som Airplane!, Top Secret, The Naked Gun och Hot Shots!

Airplane Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg