X2: Fängelseteater (1999 & 2020)

Det är sällan en får chans att se en fransk remake på en svensk film, än mindre en svensk film som jag till och med recenserade när det begav sig. Men ibland händer det och nu var det dags. 1999 hade Vägen ut svensk premiär och det talades förstås en hel del om Lars Noréns 7:3 i sammanhanget, då både filmen och pjäsen hade premiär i februari samma år. Men Vägen ut bygger faktiskt på en äldre händelse. Redan 1985 hade regissören Jan Jönson nämligen satt upp I väntan på Godot med en grupp interner från Kumla. När de väl befann sig utanför fängelsemurarna lyckades majoriteten av dem rymma. Det tycks dock inte ha gått riktigt så illa, som när samma sak hände i samband med 7:3.

Alltnog, nu har Vägen ut alltså blivit fransk under titeln Un triomphe. Först kommer min gamla text om Vägen ut när det begav sig och sedan en kortare bit om mina intryck av Un triomphe.

Vägen ut (1999)

Publicerad i Västerbottens-Kuriren i februari 1999

Hur tar man sig från en känd Stockholmsteater till Kumlaanstalten? Reine vet… Efter att ha sagt upp sig från ett fast jobb på teatern får han ett tremånaders vikariat på Kumla som fritidsledare. Men Reine har större planer än så, han vill sätta upp en pjäs på fängelset med interner i rollerna. Både fångvaktare och interner är minst sagt misstänksamma mot förslaget, men sedan ett par av dem kommit på att det kan vara ett lysande tillfälle att rymma blir intresset lite större. Arbetet med pjäsen och skådespelandet tillåter emellertid både dem och Reine att upptäcka oanade sidor hos alla.

Först Fucking Åmål och nu Vägen ut. Det är nästan så att man inte känner igen svensk film längre, för med bra skådespelare och bra manus kan man nå förvånansvärt långt. Vägen ut är en riktigt trevlig komedi som ger en skön känsla i kroppen trots att den till vissa delar är ganska allvarsam. Framförallt skådespelarna som gestaltar de interner som skall sätta upp pjäsen gör ett mycket bra jobb, men även Björn Kjellman är tilltalande i en roll av storögd gladnaivism. Dock skall kanske den största ovationen gå till Peter Haber, vilken lyckas göra pliten Jakobsson fullt mänsklig och inte alls den karikatyr han så lätt kunnat bli.

Även om man antagligen ruckat en smula på sanningen och även om vissa av karaktärerna är en smula klichéeartade och slutet egentligen inte så överraskande är Vägen ut en bra film. Budskapet om allas värde och att man alltid förtjänar en andra chans också på ett ställe som Kumlaanstalten där värde vanligtvis mäts i cigaretter är klart och enkelt och går fram utan att vara tillkrånglat.

Un triomphe (2020)

alt. titel: I väntan på frihet, El triunfo, The Big Hit

Fortfarande samma grundhistoria – fångar som på en högsäkerhetsanstalt ska spela teater. Men istället för en gladnaiv Björn Kjellman leds de av den något mer svårflörtade Étienne Carboni, spelad av Kad Merad. Jag får intrycket av att det är en man som är lite bitter, både på livet och sitt eget yrke. Han har inte skådespelat på ett tag, men riktigt vad det beror på uppfattar jag inte (om det sägs någon gång).

Men han har ändå tillräckligt med skådespelande i sig för att bli fascinerad av de olika fångarna, deras ”äkthet”, för att vilja se dem ta sig an I väntan på Godot. Vad kan väl vara lämpligare material för ett fängelse än en surrealistisk pjäs om väntande?

Vad jag kan minnas av Vägen ut känns Un triomphe lite mer lågmäld och i någon mening mer realistisk, inte minst vad gäller slutet. Däremot blir jag nog lika konfunderad över budskapet. Eller kanske inte direkt konfunderad, men i alla fall fundersam. För visst är det fint att Étienne inte alls frågar efter vad hans ”skådespelare” gjort sig skyldiga till, det enda som betyder något är deras förmåga att uttrycka sig på scen. Samtidigt är det en smula…världsfrånvänt och det känns rimligt att Un triomphe i ganska hög utsträckning ändå ställer frågan hur pass mycket projektet ändå betyder för Étiennes eget ego och självkänsla. Från micromat i soffan till en fullsatt salong på nationalteatern Odéon.

Vakterna får inte riktigt lika stort spelutrymme i Un triomphe och när det gäller den kvinnliga fängelsedirektören är Mariana Hands en lättviktare i förhållande till Viveca Seldahl. Men på det hela taget tycker jag absolut att den franska remaken är värd ett minst lika högt betyg som den svenska föregångaren. En kul double feature, om inte annat.

X2: Höstläsning i korthet (2003 & 2017)

A Short History of Nearly Everything (2003)

Jag minns att det snackades en hel del om Bill Brysons bok när det begav sig på 00-talet men som vanligt tar det mig ganska lång tid att komma till skott. I det här fallet är det naturligtvis lite olyckligt eftersom åtminstone en del av Brysons material säkert har genomgått både en och två uppdateringar på de nästan 20 år som gått sedan publiceringen.

Bryson är Iowabon som, när han var drygt 25 år, bosatte sig i England med sin brittiska fru, Cynthia Billen. Där jobbade han länge som journalist vid både The Times och The Indpendent, samtidigt som han publicerade främst humoristiska reseskildringar. I det avseendet är därmed A Short History of Nearly Everything ett ganska rejält avsteg jämfört med hans tidigare produktion.

I inledningen till boken beskriver Bryson hur hans barndoms naturvetenskapsläroböcker dels var svåra att greppa, dels inte alls gav honom svar på de frågor han undrade över. Inte minst frågan ”Hur kan de veta det där?!” Då dessa frågor förblev obesvarade förvandlades naturvetenskap (”science”) i Brysons ögon till något obeskrivligt tråkigt. Det var först i slutet av 90-talet, när han var nära 50 år gammal, som han började reflektera över det faktum att han inte hade en aning om något av allt det som försiggår på vår planet.

A Short History of Nearly Everything är alltså resultatet av Brysons inläsning och intervjuer med forskare som, till skillnad från honom själv, aldrig uppfattat naturvetenskap som något tråkigt utan snarare livets salt. Förklaringarna och framställningarna är dessutom kryddade med en del upplivande vetenskapshistoria, eftersom det ju ofta är via historiska misstag som vi nått nutidens kunskap.

Jag är ingen stor fantast av vare sig fysik, astronomi eller kemi men kan bara helhjärtat instämma i hyllningskörerna (Bryson fick bland annat EU:s Descartes-pris för vetenskapskommunikation 2005). Den egna författar-/upptäckarrösten finns med läsaren, men utan att den blir påträngande eller självmedveten. Samtidigt ger Bryson gott om utrymme till de personer han sökt upp för att få kunskap om allt från universum och big bang till atomer, via geologiska spörsmål och utvecklingen av den flora och fauna som täcker jordklotet idag. Innehållet är både pedagogiskt och underhållande, där de underhållande delarna kommer oftast från de vetenskapshistoriska berättelserna som han strösslar det hela med.

A Short History of Nearly Everything är helt enkelt en otroligt välskriven och välbalanserad populärvetenskaplig (och -historisk) skildring av såväl det obegripligt enorma som det obegripligt diminutiva. Det förhållandevis modesta betyget kommer sig av att jag trots den välskrivna läsningen fortfarande inte är särdeles intresserad av vare sig fysik, astronomi eller kemi.

Höstväsen: Skräckberättelser (2017)

Av ingen mer högtravande anledning än att komma över någon köpsummegräns på AdLibris klickade jag ned skräckantologin Höstväsen i kundkorgen. Dels är det intressant att se vad som finns ”därute” i den svenska skräcklitteraturen, dels innehöll antologin Anders Fagers ”Dejta med Liam” som jag hittills saknat i bokhyllan.

Boken är utgiven av B. Wahlströms och i princip alla novellerna fokuserar därför på yngre huvudpersoner. Inte mig emot, jag finner fortfarande ett nöje i att läsa ungdomslitteratur. Bra böcker är bra böcker, oavsett målgrupp.

Kruxet med just tonåriga huvudpersoner skulle möjligen vara det språkliga. Jag är sannolikt den minst lämpade att avgöra om tonåringarna i de aktuella novellerna har ett autentiskt språk eller inte. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag upplever en del av dem som en smula krystade, som om jag själv skulle försökt gissa mig till hur snacket går. Eller också handlar det bara om att särskilt Madeleine Bäck lyckats få till en ton som känns rapp och cool, vilket gör att jag köper hennes tjejgäng betydligt mer helhjärtat.

I min läsning är också Bäcks och Fagers bidrag de bästa antologin har att erbjuda. Båda författarna arbetar med kontraster på ett sätt som gör att novellerna lyfter sig över mängden och levererar något mer. De övriga lyckas sällan gå utanför sitt enskilda koncept eller anslag. Madeleine Bäck har skapat en härlig kombo mellan högteknologi och den klassiska Svarta Madame-myten medan Fager dyker ned i den problematiska balansgången mellan ett vanligt tonårsliv och att vara ondast på Kungsholmen.

Köp för all del Höstväsen, den var inte farligt dyr och det är trevligt med en ”riktig” bok med hårda pärmar. På något sätt känns det också mer lämpligt om man tänker sig upplägget skräcknoveller, mörker, höststormar och en sprakande brasa jämfört med mer digitala alternativ. Dessutom var som sagt Madeleine Bäck och Anders Fagers bidrag så pass bra att de närmast på egen hand motiverar ett inköp.

X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)

Dags att pröva ett par Patricia Highsmith som inte resulterat i allmänt kända, påkostade Hollywood-adaptioner. This Sweet Sickness från 1960 (tio år efter debuten Strangers on a Train) och The Glass Cell från 1964 (hennes sjunde och tionde roman).

Till att börja med är det intressant att notera hur pass mycket bättre författare Highsmith blivit jämfört med Strangers on a Train. Debuten är absolut ingen dålig roman, men i mina öron (ljudböcker på YouTube ftw!) är både språket, känslolägen och framställningar väl överarbetade och utstuderade i den första romanen. Dess främsta styrka ligger för min del i själva plotten och det sociala obehaget i att konfronteras med en person som Charles Bruno. En man som tycks oförmögen att uppfatta ett avslag om han så får det i form av en redig lavett.

Den sortens personlighet var ju något som Highsmith återkom till i The Talented Mr. Ripley och uppenbarligen visste hon att utnyttja den vinkeln eftersom den används med än större effekt i This Sweet Sickness. Här får vi träffa den unge och lovande kemisten David Kelsey. Faktiskt riktigt gona in oss tillsammans med hans tankar och känslor som huvudsakligen rör sig kring den sköna Annabelle. Det dröjer emellertid inte särskilt länge innan vi normalt funtade läsare fattar att Annabelle inte har riktigt samma uppfattning om deras relation som David. Faktum är att Annabelle är gift med Gerald, hon väntar till och med barn med honom.

I Davids huvud (som läsaren alltså inte har något annat val än att uppehålla sig i) är både giftermål och presumtivt moderskap temporära tillstånd, knappt ens värdiga att kallas för fartgupp på vägen mot hans och Annabelles kommande tomtebolycka. Han skriver ömsinta kärleksbrev till henne, har till och med skaffat och inrett ett litet hus där de ska bo tillsammans. Hon ska bara få in i sin lilla skalle att det är de två som är menade för varandra.

Detta är en självförnekelse som Philip Carter, huvudpersonen i The Glass Cell, inte har råd med. Läsaren kastas rakt in i hans usla tillvaro som fängelsekund, dömd för ett brott han inte begått. Fängelset han hamnat i är knappast någon avslappnad lågsäkerhetsanstalt och för Philip handlar det inte om att genomleva sin strafftid, utan att överleva den. Mot alla odds gör han dock det och andra halvan av romanen handlar om hur han tillsammans med hustrun Hazel och sonen Timmy försöker bygga upp sitt liv igen. Men är han samme man som innan fängelset?

Åtminstone utifrån de här exemplen, plus Strangers… och The Talented…, är det helt uppenbart att Highsmith är oerhört fascinerad av människor som visar upp en yta, vilken inte alls motsvarar deras inre och vad som händer när dessa två personligheter (eller delar av samma personlighet) krockar. Vi snackar inte riktigt Dr. Jekyll och Mr. Hyde här. Exempelvis är både Tom Ripley och David Kelsey oerhört medvetna om sina två olika sidor, det handlar snarare om att de känner att de inte riktigt passar in eller är accepterade av omgivningen som den de egentligen är. Samtidigt är det blott allt för lätt att föreställa sig stackars Annabelles sits med en otrevligt intensiv beundrare, vilken dessutom uppvisar klara stalkertendenser samtidigt som han vägrar uppfatta att han inte längre har något att hämta som potentiell pojkvän/fästman/make.

I det avseendet känns relationen mellan Philip Carter och Hazel mer vuxen och trovärdig samtidigt som den på intet sätt är enklare. Frågan som bränner på både Philips och läsarnas tunga är exakt hur självständig Hazel egentligen blev under alla de där åren när maken satt fängslad? Philip är på ytan otroligt chill med Hazels nära förhållande till advokaten David Sullivan (fullt rimligt, eftersom Sullivan försökte få Philip friad. Or did he…?!) men kan ändå inte riktigt lita på hennes försäkranden att de bara är vänner.

Det känns som om Highsmith lyckades pricka in en perfekt balans med The Talented… för riktigt så bra är varken This Sweet Sickness eller The Glass Cell. Eller det är kanske bättre att uttrycka det som att varken David Kelsey eller Philip Carter är riktigt lika engagerande huvudpersoner som Tom Ripley. Men Highsmith är utan tvekan en tillräckligt driven författare och plot-makerska för att bägge böckerna ska vara klart läsvärda. I likhet med hennes Carol/The Prize of Salt överraskas jag dessutom av att teman som droger och otrohet diskuteras så pass frankt i en så pass gammal bok som The Glass Cell. Men det var This Sweet Sickness som kröp under huden på mig.

This Sweet Sickness (1960)

The Glass Cell (1964)

X6: Dr. Mabuse (1960-1964)

När jag ändå var inne i ett ondskefullt genius-il, kunde jag ju lika gärna ila lite till. Det visade sig att utmärkta streamingtjänsten Draken Film inte bara bjussade på Fritz Langs klassiska 20- och 30-talsfilmer, utan också de…mindre klassiska 60-talsuppföljarna.

Och det är inte särskilt svårt att förstå varför de här sex filmerna låtit tala betydligt mindre om sig än Langs pre-krigs-produktioner. Det är förvisso Lang själv som regisserat den första, Doktor Mabuses 1 000 ögon, men av regissörens visuella finess märks inte mycket. Det var också hans sista långfilm, så av allt att döma var han redan på väg ut genom studiodörren. De övriga filmerna regisseras av flera olika regissörer, där ingen av dem lyckas särskilt mycket bättre än nestorn själv.

Det som kanske är mest intressant med dessa 60-tals-Mabuse är dels hur åtminstone de två första kan ses i perspektivet av Tysklands nazi-arv, dels hur de sannolikt ingått i en slags loop med Ian Fleming och självaste James Bond.

För att ta den första delen: Det är bara Doktor Mabuses 1 000 ögon som direkt hänvisar till nazismen i och med att hotellet Luxor, där Mabuse synes ha sin lya, är byggd utifrån Gestapo-ritningar. Mabuses onda planer att ta över världen och skapa en brottets tyranni är förstås inte heller särskilt svåra att se som en del av det tredje riket – det gjorde ju redan Fritz Lang 1933 med Dr. Mabuses testamente. Det som är nytt i detta 60-tal är att den hypnoskunnige superskurken nu har planer på att skaffa sig kärnvapen, eller åtminstone kontroll över kärnkraft. Han vill förstås bli ”Mannen med fingret på Knappen”.

I den andra filmen, Mabuse kommer tillbaka, kommer…Mabuse tillbaka. Förstås. Nu med en ännu mer elaborerad plan som inbegriper ett av Berlins tukthus, där några av Tysklands värsta brottslingar sitter, samt en slags zombie-drog. Även här förekommer det kärnvapen och överhuvudtaget är det ganska intressant att notera betoningen på möjligheterna (antingen genom droger, hypnos eller avancerad teknik) att skapa en armé av viljelösa personer som blint lyder sin ”herre och härskare, Adol… Dr. Mabuse”. Plus möjligheten att Mabuse kan vara vem som helst, slå till när som helst (i likhet med den länge ansiktslöse barnamördaren i M).

Men redan denna andra Mabuse-film introducerar FBI-agenten Joe Como (spelad av Lex Barker), vilken senare av oklar anledning ska komma att ersättas av britten Bill Tern/Ken Floyd-Anders (spelad av Peter van Eyck). Bägge dessa herrar tassar allt längre in på James Bond-territorium och vid pass den sista filmen i det här gänget, Scotland Yard och dödsstrålen, hänvisas det direkt till ”Agent 008” som ett skämt. För att göra saken ännu mer övertydlig förekommer det dessutom en “grodmans”-fajt under vattnet med harpungevär.

I de här filmerna finns det i princip alltid en professor som uppfunnit något massförstörelsevapen som Mabuse vill lägga vantarna på, samtidigt som vår hjälte blir mer eller mindre distraherad av attraktiva kvinns som kanske eller kanske inte står i Mabuses sold.

Ian Fleming började publicera sina spion-romaner 1953 medan Dr. No hade premiär 1962. Jag tänker mig att Fleming kan ha hämtat inspiration från både Norbert Jaques böcker och Fritz Langs tidiga filmer om det kriminella supergeniet Dr. Mabuse. Den västerländska civilisationens och samhälleliga ordningens främsta hot. När det sedan dessutom blev tydligt hur otroligt populära Sean Connerys filmer var, var tyskarna sannolikt inte sämre än att de i sin tur kunde hämta lite inspiration till hur en spion-slipsten skulle dras.

Inledningsvis har dock FBI-agenten Joe Como (Mabuse-filmerna bryr sig uppenbarligen inte alls om att han väl egentligen borde tillhöra CIA?) sällskap av samme kommissarie Lohmann som vi ju fick bekanta oss med redan i Langs M (då spelad av Otto Wernicke). Han spelas nu av Gert Fröbe, vilken förvisso också dyker upp i Doktor Mabuses 1 000 ögon, men då under namnet Kras.

Överhuvudtaget är skådisarna och deras rollfigurer lite av en röra och jag får intryck av att filmskaparna (eller snarare produktionsbolaget CCC Film) sket ganska högaktningsfullt i sådant som kontinuitet och att hålla ihop långa berättelser som skulle sträcka sig över flera filmer. Man hittade nog på allt eftersom och då var det såklart väldigt smidigt med en skurk som i princip kunde ta över hjärnan hos vem som helst. Med tiden blir Mabuse och hans minions också ena fenor på elaborerade masker, med förväntade förväxlingar och rygghugg.

Men som sagt, Gert Fröbe dyker alltså upp i två olika polisroller i tre olika filmer. Den extremt blonde Peter van Eyck (som hade återvänt till Tyskland från Hollywood efter kriget) spelar tre olika roller i tre olika filmer, men där de två sista skulle kunna vara samma person. Det är om inte annat högst oklart varför underrättelseagenten Ken Floyd-Anders skulle vara fullkomligt fixerad vid Mabuse i Scotland Yard och dödsstrålen när det var polisen Bill Tern som satte dit honom i filmen innan, Scotland Yard vs. Dr. Mabuse.

En tredje återkommande skådis, som blev lite av en favorit för min del, är den lätt rundlagde Werner Peters. Han får äran att spela olika roller i alla de filmer han var med i, allt från försäkringsagenten Hieronymus B. Mistelzweig i Doktor Mabuses 1 000 ögon till inspektör Vulpius i Scotland Yard vs. Dr. Mabuse. Någon som bara behövde fokusera på en enda roll var emellertid Klaus Kinski, vilken får spela engelsmannen Joe Wright vid sidan av Peters inspektör Vulpius.

Ingen av dessa Mabuse-filmer är tyvärr särskilt bra, särskilt inte om man jämför med Fritz Langs original och första uppföljare (filmen från 1962 är ett mediokert försök till en remake av den). Mabuse själv blir allt mer urvattnad medan historierna generellt sett är lama, slagsmålen klumpiga och tattiga, skottlossningarna alldeles för långdragna, dubbningen fasansfull och kärleksrelationerna (måste vara minst en i varje film) oengagerade. På det hela taget inger produktionerna ett ganska fattigt intryck. James Bond på en budget motsvarande en femårings veckopeng.

Det jag tar med mig är Gert Fröbe som faktiskt är riktigt bra, oavsett om han heter Lohmann eller Kras, Werner Peters och film nummer två, Mabuse kommer tillbaka. Den innehåller dels ett gäng rätt brutala dödsfall (den första som stryker med gör det tack vare en eldkastare), dels en historia som i alla fall börjar närma sig Langs filmer vad gäller övernaturligheter och obehag.

Die 1 000 Augen des Dr. Mabuse (1960)
The Thousand Eyes of Dr. Mabuse
Doktor Mabuses 1 000 ögon

Im Stahlnetz des Dr. Mabuse (1961)
The Return of Dr. Mabuse
Mabuse kommer tillbaka

Die unsichtbaren Krallen des Dr. Mabuse (1962)
The Invisible Dr. Mabuse
I Dr. Mabuses osynliga klor

Das Testament des Dr. Mabuse (1962)
The Terror of Doctor Mabuse
The Testament of Dr. Mabuse

Scotland Yard jagt Dr. Mabuse (1963)
Scotland Yard vs. Dr. Mabuse

Die Todesstrahlen des Dr. Mabuse (1964)
The Death Ray of Dr. Mabuse
Scotland Yard och dödsstrålen

X2: Mats Strandberg (2017 & 2018)

Jag kände att jag hade lite svårt att uppskatta Mats Strandberg vattenburna vampyrklägg Färjan lika mycket som ”alla andra” verkade göra. Men hey, det kanske bara inte klickade mellan mig och just vampyrklägget? Lika bra att fortsätta att gräva ned tårna i den svensk fantastik-myllan med Strandbergs två påföljande romaner, Hemmet och Slutet. Om möjligt ännu mera hyllande än Färjan.

Fortsätt läsa ”X2: Mats Strandberg (2017 & 2018)”

X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)

Vem är jag? Den matglada pandan Po får möjlighet att ställa sig denna existentiella fråga inte bara en, utan två, gånger. Första gången i Kung Fu Panda, när han är osäker på om stormästare Oogway verkligen gjorde rätt som valde honom till dragon warrior framför de mer meriterade mästarna Tigress, Viper, Crane, Mantis och Monkey.

Fortsätt läsa ”X2: Kung Fu Panda 1 & 2 (2008 & 2011)”

X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)

Det är inte alla förunnat att få till en romandebut som Robert Harris med sin Fatherland. En andlös alternativhistoria där Hitlertyskland gick vinnande ur andra världskriget och därmed lyckats förtrycka sanningen om förintelsen. Men Harris var i och för sig ingen ovan skribent innan publiceringen 1992 (Fatherland blev så framgångsrik att Harris kunde bli författare på heltid), han hade jobbat på både BBC och The Observer samt släppt ett antal faktaböcker.

Fortsätt läsa ”X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)”

X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)

alt. titel: Mullvaden, Muldvarpen, Dame, konge, es, spion, Dame, König, As, Spion, La taupe, El topo

År 2011 ansåg man tydligen att det bästa sättet att sälja in en brittisk TV-serie från sent 70-tal med Alec Guiness var att istället påminna potentiella köpare om en helt annan film. Därför står det (STAR WARS) efter Alec Guiness namn på DVD-boxen som innehåller de sju avsnitten av Tinker Tailor Soldier Spy. Men med risk för att låta elitistisk var det faktiskt inte Obi-Wan Kenobi som gjorde att jag plockade upp serien för tittning.

Fortsätt läsa ”X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)”

X2: Flatliners (1990 & 2017)

alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale

Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?

Fortsätt läsa ”X2: Flatliners (1990 & 2017)”

X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)

Memoirs of a Master Forger (2008)

William Heaney är en man med många strängar på sin lyra. Familjefader, ex-make, statstjänsteman, filantrop, vinkonnässör (ett finare ord för halvalkad), demonspanare samt ledare för ett litet gäng som förfalskar gamla böcker och säljer dem för dyra pengar till samlare med mindre vett än pengar. Han är dessutom författare av sina egna memoarer.

Fortsätt läsa ”X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)”