X2: Olagliga BOATS (2000 & 2016)

Som av en ren händelse kom jag att se två filmer som tycktes ha mer och mer gemensamt, ju mer jag tänkte på dem. Den ena är regisserad av Steven Soderbergh och den andra skulle mycket väl kunna ha varit det. Dessutom blev jag sugen på att se icke-Soderbergh-filmen tack vare titten på äkta Soderbergh-filmen Magic Mike från 2012.

I Magic Mike spelar Matthew McConaughey strippbossen Dallas, en man som tack vare sitt yrke visar upp en synnerligen vältränad kropp för att uttrycka det milt. Fyra år senare har han först svultit sig för rollen som Ron Woodroof i Dallas Buyers Club, för att sedan gå vidare till gruventreprenören Kenny Wells kulmage i BOATS-dramat Gold (icke att förväxlas med filmen Fool’s Gold från 2008 där han också hade en roll). Ingen ska längre kunna säga att Matthew McC bara är ett pretty face.

Kenny är också en roll som känns igen från skådisens senare karriär – den intill hjärtinfarkten och besatthetens gräns intensive mannen (Dallas Buyers Club, True Detective). I Gold går han från konkursmässig loser till att vara ägare av en världens mest lovande guldfyndigheter i Indonesien.

En liten läsning på utmärkta sajten History vs Hollywood gör det snart klart att Gold, och regissören Stephen Gaghan, emellertid tagit sig väldigt stora friheter med sanningen. En film som däremot ligger något närmare sitt verkliga ursprung är den som verkligen är regisserad av Steven Soderbergh. Dessutom något av en klassiker vid det här laget: Erin Brockovich.

Jag har sett Erin Brockovich många gånger sedan premiären men hinner av någon anledning alltid glömma bort mellan varven vilken otroligt bra prestation Julia Roberts gör. Hennes Erin är nyanserad och mångsidig, en kvinna som är snabb att slå tillbaka om hon upplever den minsta ringaktning från sin omgivning men också rolig, smart, slagkraftig, generös och med ett närmast overkligt driv när det gäller.

Det är väl sannolikt BOATS-historien i Gold som gör att jag associerar filmen med Steven Soderbergh, men manusmässigt är det stor skillnad mellan i alla fall dessa två. Gold lyckas inte riktigt få till vare sig tempo, förväntan eller spänning medan Erin Brockovich på sina ställen fortfarande gör att jag sitter och håller andan. Den senare är också avväpnande i sin humor medan Gold, likt Kenny Wells själv, känns lite för svettigt desperat i sina försök att övertyga oss om sin förträfflighet.

Mycken möda ägnas åt vänskapsrelationen mellan Matthew McC och Édgar Ramirez geolog i Gold, men trots det känns den tidigare filmens rollfigurer betydligt mer vardagligt trovärdiga och därmed mer naturliga i sin dynamik. Det är kanske inte helt osannolikt att tänka sig att det finns en viss skillnad i kompetens och fingertoppskänsla mellan Soderbergh och Gold-regissören Stephen Gaghan (vilken dessutom följde upp Gold med ett av 2020 års största haverier: Dolittle).

Gold var sällan tråkig och jag kan tycka lite synd om Matthew McC som utan tvekan gick all in med viktuppgång och tunnårighet. Men det räcker inte för att göra en bra film, en film av Erin Brockovichs kvalitet.

Erin Brockovich (2000)

Gold (2016)

X2: Asghar Farhadi (2011 & 2016)

Även om anledningen var nog så allvarlig, är det ändå ganska coolt att priset för bästa utländska film vid den 89:e Oscarsgalan (som gick till iranska The Salesman) togs emot av en tvättäkta astronaut, iransk-amerikanskan Anousheh Ansari.

I januari 2017 hade den nyligen tillträdde Donald Trump nämligen utfärdat en exekutiv order – “Protecting the Nation from Foreign Terrorist Entry into the United States” – vilken gjorde att regissören och manusförfattaren Asghar Farhadi ansåg sig förhindrad att själv ta emot priset. Innan själva galan hade alla de nominerade i kategorin (däribland vår egen Hannes Holm) gemensamt fördömt det “climate of fanaticism and nationalism” som ordern skapade.

Nå, nu hade i och för sig Farhadi redan fått utmärka sig i Oscarssammanhang när hans film Nader och Simin – En separation blev den första iranska film någonsin att vinna utlands-kategorin fem år tidigare. Därmed är Farhadi (tillsammans med bland andra Akira Kurosawa) en av få regissörer att vinna priset mer än en gång.Till dags dato har regissören gjort nio långfilmer, men de enda som har fastnat på min radar är alltså hans Oscars-filmer: Nader och Simin från 2011 och The Salesman från 2016.

Med tanke på det ovan nämnda uttalandet om “fanaticism and nationalism” är det nästan lite paradoxalt att Farhadis bägge filmer i stor utsträckning handlar om grundläggande humana dilemman. Gärna mellan gifta par – i ena fallet Nader och Simin, i det andra Emad och Rana. Enligt min erfarenhet är annars fanatism och/eller nationalism ett ganska vanligt tema i filmer från den delen av världen (åtminstone de filmer som når fram till lilla Arboga).

Men det är klart att det finns vissa kulturella förutsättningar i Farhadis berättelser som komplicerar saker och ting, framförallt i Nader och Simin. De riktiga problemen i separationshistorien uppstår först när det inte finns någon lojal hustru på plats att ta hand om Naders Alzheimer-sjuke far. Nader måste därför hyra in den fattiga Razieh, vilken inte har någon vårdutbildning att tala om och som behöver dubbelkolla med religiös auktoritet om det är grönt att hon tvättar av den gamle när han gjort på sig.

Men som sagt, fokus i bägge filmerna ligger på genuint mänskliga dilemman och känslan av oundviklig tragedi som är nära nog grekisk till sin karaktär. Historierna målas upp som inledningsvis enkla konflikter, men där de kämpande sidorna snart förflyttas in i ett gråzons-territorium som inte levererar några enkla svar om rätt och fel. En förövare kan också vara svag och någon att tycka synd om, samtidigt som ett offer också kan ta dåliga beslut.

Bortsett från att de bägge huvudsakliga kvinnorna (Leila Hatami som Simin och Taraneh Alidoosti som Rana) klär sig i slöja, är relationer och reaktioner lätta att identifiera sig med. Filmernas huvudroller är bägge män (Peyman Moaadi som Nader och Shahab Hosseini som Emad) som trasslar in sig mer och mer i lögner eller tankar på hämnd. De är bägge hyfsat omtänksamma, moderna män som av olika anledningar plötsligt befinner sig i akut känslomässig kris.

The Salesman dras med ett tydligare meta-element eftersom Rana och Emad samtidigt spelar det gifta paret Linda och Willy Loman i en uppsättning av klassikern Death of a Salesman. Tyvärr måste jag erkänna att till och med efter att ha läst på om pjäsen ser jag inte riktigt parallellerna mellan exempelvis Willy och Emad. Rent känslomässigt tilltalade också Nader och Simin mig mer, kanske för att det var lätt att relatera till Naders förtvivlan över faderns sjukdom. Scenen när han gråtande försöker duscha av sina dagars upphov i ett illa utrustat badrum är berörande. Och även om Simin framstår som extremt rationell, på gränsen till avstängd (till och med gentemot sin egen dotter), är det lätt att sympatisera med hennes önskan att kunna leva sitt liv på egna villkor.

Bägge filmerna är utan tvekan sevärda. Däremot vet jag inte om det gav något mervärde att se dem back-to-back.

Jodaeiye Nader az Simin (2011)

alt. titel: Nader och Simin – En separation, Nader og Simin – en separation, Nader og Simin – et brudd, Nader und Simin – eine Trennung, A Separation

Forushande (2016)

alt. titel: En handelsreisende, Sælgeren, The Salesman

X2: Carl Th. Dreyer (1928 & 1932)

Det blev en Kajsa Warg av det här filmtittandet kan man säga. Egentligen var jag ute efter att se danske regissören Carl Theodor Dreyers sista film, Gertrud. Men eftersom den inte fanns tillgänglig siktade jag in mig på hans näst sista film Ordet, en filmatiserad pjäs. Det visade sig emellertid att den Ordet som fanns tillgänglig på YouTube var samma pjäs, men en tidigare filmatisering av Gustaf Molander.

X2: Lolita (1962 & 1997)

Det är bara att krypa till korset – läsningen av rysk-amerikanske Vladimir Nabokovs roman Lolita må ha gjort mig provocerad men den gjorde mig också nyfiken på att äntligen ta mig an Stanley Kubrick filmatisering från 1962 främst . Att jag inte sökt upp den tidigare beror på att Kubrick inte är någon favoritregissör för min del. När jag väl försökte ta reda på var det gick att streama adaptionen blev jag påmind om att det också fanns en adaption/remake från 1997 av Adrian Lyne, vilket i och för sig känns ganska följdriktigt med tanke på innehållet.

X3: Odysseus (2018-2019)

Prequels är ju inget ovanligt nu för tiden, så varför inte hitta på lite försnack till en historia som förvisso har några år på nacken. Odysseus, kung över ön Ithaka, är en ganska viktig spelare i Homeros berättelse om det trojanska kriget, Illiaden, och självaste huvudpersonen i uppföljaren Odysséen.

X3: Buster Keaton (1924 & 1928)

Har man sett en, så… Det var väl ett tänk i den stilen som fick mig att börja med Buster Keaton-klassikern Sherlock Jr. och sedan riva av långfilmerna Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman av bara farten. Innan detta ödesmättade tillfälle har jag bara sett tågfilmen The General från 1926. Och trots närvaron av tåg, vilket automatiskt ger vilken film som helst en fördel, var The General en besvikelse. Men det känns lite orättvist att döma ut hela Keatons produktion (151 actor credits på IMDb), baserat på ett enda actionpackat ångloksraffel.

X2: Norge i krig (2017 & 2022)

Kort efter andra världskrigets utbrott i september 1939 rasade en veritabel huggsexa om norska hamnar. Särskilt då Narvik, som tack vare sin malmhamn fram till i början av april 1940 hade kunnat skeppa ut järnmalm från Kiruna. Den 9 april fick norrmännen emellertid ovälkommet tyskt besök, vilka torpederade ett par norska pansarskepp och sedan intog staden. Ute till havs låg dock brittiska jagare, vilka gjorde sitt bästa för att bomba bort tyskarna från den strategiskt viktiga hamnen. En hårt prövad civilbefolkning fick klara sig bäst de kunde undan tyskarna på land och britterna till havs.

X2: Ray Bradbury (1950 & 1957)

När man får boktips från en fantastik-nestor som John-Henri Holmberg är det ju bara att lägga ned alla andra läsprojekt och hugga tag. I det här fallet hade jag lyckan att få en trevlig kommentar på mitt något magsura inlägg om Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes. Efter läsningen av den och hans andra mest kända roman, Farenheit 451, kände jag att Bradbury nog inte var min typ av författare.

X2: Black Hawk Down (1999 & 2001)

Jag var inte särdeles imponerad av Ridley Scotts Black Hawk Down vid första titten men förstod snabbt att det skulle ligga en hyllad bok i botten, researchad och skriven av journalisten Mark Bowden. Tillräckligt hyllad för att en genomläsning kändes given när tillfälle gavs.

X2: Alistair MacLean (1957 & 1967)

Alistair Stuart MacLean tycks ha haft en ganska lågmäld uppväxt, en dryg mil från Inverness, innan han med dunder och brak kastades ut i vuxenvärlden. Som 19-åring värvades han till flottan 1941 och verkar sedan ha varit med om både det ena och det andra på världens olika hav innan avskedet 1946.