You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.
Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.
Lika stark är känslan av att Destroyer inte har det minsta emot en sådan ryktbarhet eftersom fotografen Julie Kirkwoods kamera mer än gärna söker upp Kidmans bleka och utmärglade ansikte. Skådespelarens så omtalade Virginia Woolf-snok från The Hours är en andeviskning i jämförelse med den rödfnasiga, fläckiga och fårade uppenbarelse som möter oss här. Det är som om Nicole Kidman börjat morfa över i Sigourney Weaver, mer utschasad än när hon fajtades mot Aliens-drottningen.
Tyvärr låter regissören Karyn Kusama Kidmans ansikte bli väl tongivande. Det är inte utan att jag börjar misstänka att skådespelarens utseende ska uppfattas som det mest uppseendeväckande med hela filmen. Och för all del, så här härjad tror jag aldrig att jag har sett Kidman men jag känner mig tveksam om det räcker för en hel film.
Destroyer är en film som portionerar ut sin historia i omgångar så det dröjer ett tag innan man förstår att Erin Bell är en polis som aldrig riktigt hämtat sig från ett katastrofalt undercover-uppdrag för 16 år sedan. Faktum är att hon tycks så argsint, arbetsskygg och försupen att jag har svårt att förstå hur hon fortfarande har ett jobb. Det hon ägnar större delen av filmens nutid åt är att försöka jaga rätt på ledaren för det gäng som hon skulle infiltrera. Det är dock högst oklart om det är ett fall som är sanktionerat från högre ort eller om hon helt enkelt frispelar vilt för att kunna tysta sina egna demoner.
Samtidigt finns här också dottern Shelby, född strax efter Erins stora misslyckande. Shelby är på god väg att hamna rejält i klistret (den 24-årige ”pojkvännen” Jay är bara toppen av Shelbys problematiska isberg), vilket kanske känns mindre märkligt när Erin vid minsta antydan om problem söker upp ex-maken och förklarar ”I don’t have time to deal with her fucking problems”.
Destroyer känns som den sortens thriller som egentligen inte alls är någon thriller, utan ett drama med vissa spänningsmoment. Vilka i det här fallet tyvärr aldrig blir särskilt spännande. Jag har svårt att bli engagerad av vare sig Kidmans roll eller prestation. Kanske står utseendefokuseringen i vägen för det? Eller möjligen den blekt urvattnade färgskalan som vid det här laget känns deprimerande överanvänd i den här typen av filmer? I slutänden törs Kusama (eller manusförfattarna Phil Hay och Matt Manfredi?) heller inte lita på att publiken på egen hand fattar hur det hela hänger ihop utan ser sig nödgad att klippa in flera förklarande snuttar som förekommit tidigare och som därmed inte hade behövt upprepas.
Destroyer är ingen dålig film men bränner aldrig heller till. Nicole Kidmans Erin Bell är en roll som vi sett tusentals gånger förut, bortsett då från att den spelats av en man. Tyvärr gör genusbytet vare sig rollen eller filmen mer intressant.
Annonser
Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer Warrior på The Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.
Till den här stämningen kommer förstås också Tom Hardy i rollen som Tommy, son till Nick Noltes Paddy Conlan. (Med tanke på herrarnas namn och den grå tonen tror jag till en början att filmen utspelas på Irland.) Hardys filmografi ger vid handen att han knappast gjort sig känd som en lustigkurre. Däremot är han fantastiskt bra på att spela förbannad och bitter men samtidigt sorgsen på ett närmast ogripbart sätt.
Tommy är allt detta och vart vänder sig en arg, ung man? Till boxningsgymmet förstås och det första Tommy gör är att obönhörligt klubba ned ”Mad Dog” Grimes (iförd en fjantig liten tuppkam som därmed effektivt neutraliserar hans ”tuffa” namn). Tack vare denna prestation får han snabbt en plats i det som alla talar om för tillfället – War on the Shore eller Sparta. En stentuff MMA-turnering (”the superbowl of MMA”) som ska gå av stapeln i Atlantic City och med en prissumma på svindlande 5 miljoner dollars.
Stentuffa MMA-turneringar och fysiklärare på high school är kanske inte en omedelbart naturlig kombo men Brendan Conlan (gissa vem HAN är släkt med?!) sitter risigt till. Familjen hotas av utmätning och Brendan har gett sig den på att ge sina döttrar och frugan Tess ett bättre liv än det han växte upp med. Därför ser han sig mer eller mindre tvingad att försöka återuppta sina gamla MMA-skillz för att dra in lite cash. Och då skulle väl fem mille inte sitta så dumt?
Här möter vi alltså en liknande famljekonstellation som i The Fighter, med två brödar i blickfånget, men stämningen dem emellan kunde inte vara mer annorlunda. Medan Christian Bale ändå uttryckte en egoistisk omsorg om sin boxande lillebror tycks Tommy hata Brendan, nästan mer än fadern. Som i och för sig också hålls kort, Tommy står ut med Paddy enbart för att gubben kan vara till nytta i hans träning (”I don’t train with people I don’t know”). Strunt samma att Paddy nu faktiskt varit nykter alkoholist i 1 000 dagar, barndomens ärr sitter alldeles för djupt för att kunna suddas ut av knappa tre ynkliga år.
Och där Mark Wahlberg hela tiden försökte sig på en ”why can’t we all get along”-attityd tycks Joel Edgertons Brendan aldrig ha ansträngt sig överhövan att komma i kontakt med Tommy. Han har dessutom aktivt förbjudit sin suput till far att besöka vare sig honom eller familjen. Det Micky och Brendan däremot delar är känslan av att en förälder föredragit den andre brodern. Att de själva alltid varit småbrorsorna som alltid kommit i andra hand.
Kanske gäller samma förhållande mellan The Fighter och Warrior? David O. Russell har efter sin boxningsfilm gått vidare till bigger ’n better things medan Gavin O’Connor fortfarande känns som en doldis. Både Bale och Wahlberg var hot shit 2010 men jag upplever att varken Tom Hardy eller Joel Edgerton var superkändisar 2011. Hardy hade förvisso varit med i Inception året innan men slog igenom på bred front först som Bane (mot Christian Bale, icke desto mindre!) i The Dark Knight Rises 2012.
Frågan är då om lillebrorskomplexet är lika orättvist som i filmerna? Är Warrior underdogen som mot alla odds reser sig i slutminuterna och övertrumfar sitt äldre syskon med råge? Mja, skulle jag nog säga. Warrior känns absolut mer ”på riktigt” än The Fighter, mycket tack vare de tre inblandade männen. Vid ett första ögonkast upplever jag Warrior mindre tillrättalagd men sedan börjar jag fundera lite mer på övertydligheten i det varmt gula ljuset som präglar alla familjescener och det kallt grå som ligger likt en svettklibbig hinna över resten av filmen. Detsamma gäller Paddys idoga lyssnande på Moby Dick i ljudboksformat, för visst har väl alla tre en (eller till och med flera) alldeles egen vit(a) val(ar) att tampas med?
Just familjekänslorna funkar nog bättre i Warrior, de känns mer trovärdigt trasiga. Däremot hade jag inga problem att acceptera Mickys anledningar för att vilja eller möjligen känna sig tvingad till att boxas. Att Brendan å sin sida är villig att låta sig bankas till köttfärs enbart för att han vägrar att flytta från hus till lägenhet har jag svårare att fördra.
Möjligen är det O’Connors mening att jag som tittare ska äcklas av hur hela MMA-spektaklet går ut på att män fullt lagligt får slå andra män sönder och samman (till krigsropet ”Go to war!”). Men det innebär i sin tur att jag då inte känner någon större lust att engagera mig i när Brendan antingen slår eller slås sönder och samman. Jag har väldigt svårt att glädjas med honom, hans elever, hans rektor, hans tränare och hans fru när han äntligen lyckats få sin motståndare att ge sig efter ett slagsmål som i alla andra sammanhang skulle ha skickat honom i fängelse utan att passera gå, eventuellt med en mordförsöksanklagelse hängande över sig.
Avslutningen på brödrarelationen är fin, Edgerton och Hardy funkar bra ihop. Men det blir samtidigt ett klassiskt fall av ”too litte, too late” för min del. Jag kan inte vända på en femöring och plötsligt börja bry mig om förbrödring samt vikten av att acceptera och förlåta.
Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.
Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.
Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.
Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.
alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill
Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.
Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.
Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.
Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!
***
alt. titel: Arthur och julklappsrushen
Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!
That’s what HE said!