You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.
Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.
Original-Tron från 1982 är ju gammal och van men en bit in i Tron: Legacy bestämmer jag mig helt enkelt för att ge upp och bara försöka ta in design, färg, ljus och musik. Det där med att dra smarta paralleller mellan datorprogram som tvingas fajtas med varandra eller flygande fordon som kan skjuta ned andra flygande fordon och vad det ska representera i ett datornätverk får vänta till en annan gång. Jag tröstar mig med att chansen är rätt stor att manusförfattarna Steven Lisberger (Tron) samt Edward Kitsis och Adam Horowitz (Tron: Legacy) faktiskt i slutänden inte heller hade hundraprocentig koll.
Jag skulle kunna tänka mig att bägge filmerna är så pass välkända att de knappt behöver någon introduktion. I första Tron blir Jeff Bridges programmerare och arkadhallsägare Kevin Flynn digitaliserad in i nätverket av det makthungriga Master Control Programme. En ondskefull typ som själv vill kontrollera företaget ENCOM:s nätverk, utan inblandning av klåfingriga användare och så småningom också utöva denna kontroll på alla andra nätverk.
Tillsammans med säkerhetsprogrammet Tron lyckas Flynn avsätta MCP, släppa all information fri såsom det var tänkt från början (nej, det var det inte, men jag tror vi får släppa den sargen också i fallet Tron…) och avdigitalisera sig tillbaka in i den icke-virtuella världen. Men lyckan varar inte länge.
2009 möter vi nämligen Sam Flynn, vars pappa Kevin mystiskt försvann för tjugo år sedan. En ung och arg spänningssökare som låtsas slumma samtidigt som han är ENCOM:s störste aktieägare (ett ansvar som han högaktningsfullt skiter i). För första gången på länge besöker han sin pappas gamla arkadhall, hittar ett hemligt rum och lyckas där bli digitaliserad på samma sätt som farsgubben. Nu är det alltså Sam som måste navigera sig runt i en nätverksvärld samtidigt som han förstås hoppas hitta ledtrådar till sin fars försvinnande.
Ett kärt återseende och en ny bekantskap så här på fredagskvällen. Inget av dem sved överhövan måste jag erkänna. Första Tron har mycket som talar för sig: en ung Jeff Bridges, nymornad datoranimering och, icke minst, nostalgikänslan i scenerna från arkadhallen Flynn’s. Som ett stort LAN-party IRL, ungefär. Och så var det rätt kul att Wikipedia mig fram till att Moebius varit inblandad i designen eftersom det var precis vad jag undrade över när kommunikationsprogrammet Dumont dyker upp. Hans bulkiga kropp och vagt penis-/pistilliknande hatt är svår att missta sig på. Däremot måste jag erkänna att själva händelseutvecklingen saggar ibland – filmen lyckas inte hålla spänningen på topp hela tiden.
När vi så kommer fram till den sentida uppföljaren Tron: Legacy finns det mer att undra över. Själva slutklämmen i första Tron var ju att släppa informationen fri. Så varför designade Kevin Flynn sedan styrprogrammet Clu, vars huvudsakliga uppgift är att skapa perfekt ordning? Total frihet rimmar inte särskilt väl med vare sig perfektion eller ordning. Med tanke på att filmen utspelar sig inne i en digital värld är det säkert svårt att undvika Matrix-vibbarna, men både Michael Sheens program Zuse och hans klubb End of Line påminner väl mycket om Merovingian och de ondsinta Tvillingarna. Missförstå mig rätt, det är ganska kul att se Sheen spela över för drottning och fosterland, det känns bara inte så originellt.
Men i det stora hela är Tron: Legacy en fullt fungerande uppföljare, om än inte särdeles nyskapande (VSB: den innehåller både replikerna ”Come on, come on!” och ”You’ve gotta be kidding me!”). Den tar hand om sin originalhistoria men lyckas ändå skapa något som inte är en direkt kopia. Den stora behållning för min del blev att se Jeff Bridges Kevin Flynn som en slags Zen eller Jedimästare så här pass många år innan det började bli tal om att vi skulle få återse en skäggig Luke Skywalker. Känslan i Flynns fristad utanför nätet (the grid) gissar jag att regissören Joseph Kosinski passade på att återanvända när det blev dags för honom att göra sin Oblivion.
Både Garrett Hedlund och Olivia Cooke är också fullt fungerande i sina respektive roller som Sam Flynn och Quorra. Inget vare sig sensationellt eller djuplodande, men jag har inga problem att acceptera dem i denna digitaliserade värld. Vad som emellertid är svårare att svälja är försöken att föryngra Jeff Bridges i scenerna från 1989 och som programmet Clu. Det ser i bästa fall aningens plastigt ut, i värsta fall gränsar det till Gräsklipparmannen-kvalitet.
Rent stämningsmässigt tycker jag att både Tron och Tron: Legacy får ihop det, bara med sinsemellan ganska olika lägen. Daft Punks musik i Legacy måste sägas vara något av ett snilledrag (och jag gissar att jag är typ sist med att notera de ibland slående likheterna med temat till Stranger Things?) och synintrycken är läckra även om själva historien som sagt har en hel del problem med logiken.
Tron (1982)
Tron: Legacy (2010)
Juli är lika med sommar och semester. Även bloggen går över i semester-mode med ett inlägg varannan dag istället för fem i veckan och en något högre andel bok-texter. Vi inleder med en gammal goding på förekommen anledning från bloggkollegan Jojjenito. Augusti kommer sedan att sparka igång med ett ljuvligt knasigt tema — missa inte det!
***
alt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square
Pjäsen Gas Light togs till Broadway 1941 av ingen mindre än Vincent Price och därmed fanns det både scenuppsättningar och en tidigare brittisk film (från 1940) som kunde övertyga amerikanska filmmakare om att detta var hot shit. De tycks dock inte ha varit säkrare på sin egen produkt än att de försökte röja konkurrensen ur vägen och kräva att alla kopior av den första adaptionen skulle förstöras.
Lyckligtvis blev det inte så, men så här i efterhand och med bland annat sju Oscars-nomineringar innanför bältet kan man ju undra vad MGM egentligen var så himla oroliga för. Det är ju denna version som jag gissar att 99% tänker på när de hör titeln Gaslight och då kanske inte minst filmens huvudpersoner, spelade av Charles Boyer och Ingrid Bergman.
Denna andra filmatisering, eller remake om man så vill, tar lite längre om tid på sig att lägga ut texten om historien vi får se. Istället för de många redogörande samtalen från den brittiska versionen visar istället George Cukor både upptakten till det hela och mer i detalj hur Gregory Anton sakta men säkert övertygar sin hustru Paula om att hon är galen.
Gaslight anno 1940 avslöjande inte heller omedelbart vad Paul gick för men jag inbillar mig att denna version drar ut ännu lite längre på den spänningen. Bland annat tack vare att vi nu får följa med ändå från den första, himlastormande förälskelsen då den unga Paula är så kär, så kär i sin Gregory att hon är beredd att gifta sig med honom trots att de bara känt varandra i två veckor. (Är det något som 40-talets filmer lär sin kvinnliga publik torde det vara att på inga villkors vis kasta sig in i ett obetänksamt äktenskap med en äldre och kontrollerande (”Jag bryr mig ju bara om dig, älskling…”) man.)
Till en början får vi nämligen bara Gregorys omtänksamma påminnelser till sin hönshjärniga och glömska hustru, det faktum att han anställt en distinkt lomhörd kokerska och hans betoning vid anställningen av husjungfrun Nancy (Angela Lansburys första roll!) att hennes husmor har ett bräckligt psyke. Det är inte förrän mannen råkat försäga sig ett antal gånger, uppvisat förstulna beteenden och, sist men inte minst, stirrat på Towerns kronjuveler med samma hungriga blick som en utsvulten tiger antagligen reserverar för en särskilt rundnätt killing som vi kan känna oss säkra på att hans mjölpåse sannolikt innehåller en bagge eller två.
Förutom att ta bättre tid på sig att lägga fram historien väljer de tre manusförfattarna dessutom att börja i slutet den här gången. Möjligen för att den amerikanska publiken inte skulle behöva undra om den populära Ingrid Bergman skulle röna samma olycksdrabbade öde som hennes prostituerade Ivy i Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1941. Men den här gången är Bergman å andra sidan långt ifrån en fallen kvinna, istället är Paula både ung och oskyldig samt hemsökt av det gruvliga mordet på sin moster. Även Nancy har omvandlats till en ärbarare kvinna jämfört med sin brittiska föregångare. Husjungfrun har absolut inget emot sin arbetsgivares uppmärksamhet och är förvisso ganska fräck mot sin matmor men håller sig hela tiden på rätt sida om skacklarna. Inget hanky panky i Hayskodens USA!
Andra skillnader som är värda att uppmärksamma gissar jag kan vara det faktum att medan Paul Mallen framstod som oerhört brittisk (trots att Anton Walbrook egentligen hette Adolf Anton Wilhelm Wohlbrück och var österrikare) är Gregory Anton i Charles Boyers skepnad lika uppenbart Främmande. Och om Diana Wynyards Bella uppvisade en förhållandevis nedtonad galenskap framstår Bergmans oro och upprördhet ibland som lätt hysterisk och teatralisk. Samtidigt gör det förhållandevis långsamma tempot att jag inte får anledning att ifrågasätta hur fullkomligt hon kommer att bli i sin makes våld. Jag får dessutom en chans att ta tillbaka alla ogina tankar på överspel när hon bränner av sin slutgiltiga monolog inför sin plågoande för då är hon i sanning magnifik.
Kanske för att jag såg Gaslight ’44 först och inte var helt hundra på historien men jag tyckte ändå att filmen var mer spännande än sin brittiska föregångare. Det kan också bero på att den är mer utdragen i sitt berättande eller tack vare det jag uppfattade som överspel från Bergmans sida. Den amerikanska filmen är absolut inte lika polerad och drar, som sagt, ibland på med en bredare pensel men spänningen finns otvetydigt där. En thriller som fortfarande håller, helt enkelt.
alt. titel: Lady M
Att kvinnor, särskilt högvälborna sådana, var mannens egendom på 1800-talet lär knappast komma som någon överraskning. Men ibland dyker det upp filmer som, trots temats alldaglighet, får en att sitta lite rakare i soffan. En sådan film är Lady Macbeth.
Dags att återbesöka en gammal goding! Jag hade inte läst den bakomliggande bokserien när jag såg filmen första gången. Men eftersom det år 2004 ändå hunnit publiceras inte mindre än elva delar i serien om de olyckliga syskonen Baudelaire var namnet ”Lemony Snicket” åtminstone bekant. Någon det snackades om som nyskapande inom barn- och ungdomslitteraturen.
The Secret Supper (2004)
Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.
Vi tar klivet från den senaste ”helgdagen”, Mors dag, och dyker rakt ned i nationaldagen tillsammans med Lisa Aschan.
***
På den gamla goda tiden gick det alldeles utmärkt att ducka en jobbig mamma-relation genom att inte vara hemma när telefonen ringde och totalignorera det därpå följande telefonsvarartjatet. Alternativt också strunta i att skaffa en telefonsvarare.
Bara att par år senare hade systrarna Ginger och Brigitte definitivt kategoriserats som ”emo” av sina jämnåriga på Bailey Downs high school. Nu är de mest bara konstiga, även om den gloende killklicken givetvis inte undgått att notera att Ginger fått bröst värdiga deras uppmärksamhet.
alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin
Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.
När Alice son ringer henne mitt i natten och gråter i telefonen vaknar tigermamman på riktigt. Alice tar första bästa tåg upp till Vuollerim och gör tappra försök att få träffa barnen Vincent och Elina trots att både pappa Mattias, hans familj och socialtjänsten knappast kan kallas för samarbetsvilliga. Man förstår att det ligger en rejält bitter, men ännu icke avgjord, vårdnadstvist mellan Alice och Mattias.
That’s what HE said!