You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.

Kanske var de ändå till någon nytta, de där 15 åren uppe i Umeå? Om inte annat inbillar jag mig att en viss bekantskap med den västerbottniska dialekten och kynnet gjorde det något lite lättare för mig att komma in i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror.

Och när jag skriver de där sista orden inser jag att jag gärna vill sätta någon slags etikett på boken, alltså kunna säga Karin Smirnoffs XXX Jag for ner till bror. Men vad skulle det där XXX då kunna vara? En slags “familjeroman” är det ju definitivt eftersom Jana Kippos spontanbesök hos sin tvillingbror (som också hela tiden kallas bara ”bror”) inte bara handlar om deras syskonrelation här och nu. Den påverkas i hög grad av deras uppväxthelvete med den misshandlande ”fadren” och den religiösa ”modren” som aldrig klarade av att säga ifrån till sin make. Plus att Jana så småningom upptäcker att hennes familj är större än hon tidigare trott.

Jag skulle också kunna tänka mig att kalla boken för en “kärleksroman” även om förhållandet med John som bor i eskilbrännströms ödehus nära kippogården är minst sagt komplicerat. Å ena sidan har han de välbekanta problemen med både spriten och våldet som Jana vid det här laget har fått alldeles nog av. Å den andra kan hon inte pressa bort den egna kroppens längtan efter att dra in hans doft i näsborrarna och plöja händerna genom hans brösthår. Vildheten och oberäkneligheten i förhållandet och deras personligheter gör dem i någon mening till en västerbottnisk Heathcliffe och Cathy-duo. Något mindre lagda åt blomsterspråk, något mer åt skam och missbruk.

Dessutom är Jag for ner till bror en “lokalroman”. Eller vad man nu kallar en bok där platsen, i det här fallet byn Smalånger, spelar en lika viktig roll som sina personer. Dels den generella beskrivningen av bylivet såsom det förhåller sig till en hemvändare som Jana, dels det faktum att vår huvudperson hastigt och lustigt bestämmer sig för att stanna kvar ett tag genom att ta ett påhugg i hemtjänsten med allt vad det innebär av åldriga brukare, kollegor och arbetsledaren märitljungqvist.

En sammanfattande term skulle eventuellt kunna vara ”relationsroman”, för det mesta hänger på hur Jana förhåller sig till sina nära, till sin historia och till smalånger som plats. Och som relationsroman (vilken dessutom utspelas på en mindre ort) vete tusan om Smirnoff egentligen kommer med så värst mycket nytt. Det författaren har gjort är snarare att hänga en ny språkdräkt på en rätt maläten historia. Smirnoff är duktig på att förmedla en stämning (särskilt om det gäller uppgivenhet, solkighet, grymhet eller vånda) genom väl valda detaljer i både ute- och innemiljöer. Dessutom används versaler endast i början av varje mening, namn skrivs ihop (”efyran”) och det enda skiljetecken som får besudla romansidorna är en punkt i slutet på varje mening. Just de här sista greppen ger för min del en känsla av andtrutenhet. Som om Jana hasplat ur sig sin historia så hastigt som möjligt eftersom hon vet att hon annars inte kommer att ha ork eller mod att berätta den alls.

Men själva innehållet börjar som sagt efter ett tag kännas ganska välbekant och jag gissar att det skulle ha gjort det i ännu högre grad om jag varit mer lagd åt författare som Torgny Lindgren och Sara Lidman. Och jag måste verkligen fråga mig: är detta sinnebilden av Svensk Glesbygd? Våld, alkohol, skvaller, jakt, tystnad och ångest? Om även om det nu skulle vara så inser jag snart att det är en glesbygd som jag inte är särskilt intresserad av att besöka ännu en gång. Jag for ner till bror är en hantverksskickligt osentimental roman med ett icke föraktligt mått av bister humor. Jag behövde inte plåga mig igenom den. Men den gav mig heller inget nytt utöver greppet att dissa versaler och skiljetecken.

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.

Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.

I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.

Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.

Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.

Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.

Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?

Idag har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har dessutom redan avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: I sista minuten, Menneskejagt, Med hjertet i halsen, Farlig romans, La mort aux trousses, Con la muerte en los talones

Det var med en viss nervositet jag närmade mig North by Northwest. Känslan påminde en hel del om den när man ska träffa en person som man brukade umgås mycket med men sedan inte träffat på flera år. Ska man komma lika bra överens som förr eller blir samtalet stelt och forcerat, det gemensamma man en gång delade bortsopat av tidens vindar?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Host

Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.

Läs hela inlägget här »

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Dans l’ombre de Mary, Dans l’ombre de Mary: La Promesse de Walt Disney

”Winds in the east, mist coming in/Like somethin’ is brewin’ and bout to begin”

Men nej, den här östanvinden är ingen nyhet för författaren Pamela Lyndon Travers. I tjugo års tid har en viss Walt Disney velat köpa upp filmrättigheterna till Travers populära barnböcker om Mary Poppins och i lika många år har hon tjurigt hållit emot. Hon kan inte för sitt liv se hur skaparen av tokroliga dvärgar och en visslande mus med brallor på sig ska kunna göra hennes bitska Mary rättvisa. Han skapar lättsinnig och sentimental smörja, hon skapar böcker som betonar vikten av att säga barn sanningen och lära dem att leva med besvikelser (”Disappointments are to the soul what the thunderstorm is to the air”).

Läs hela inlägget här »

Spencer Gilpin är ”in a bad place” som man så eufemistiskt brukar uttrycka det nu för tiden. Han lider av Instagram-förbannelsen att alla andras liv verkar så mycket härligare, bekymmersfria och mer perfekta än hans eget. Inte minst Jumanji-vännerna Bethany, Fridge och Martha och vem ska han då blotta sitt hjärta för?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Blodsband

Starred Up torde göra den brittiska fängelsemiljön samma tjänst som Steve McQueens Hunger. Ingendera av filmerna gör att man blir sådär jättesugen på att sitta i högriskfängelse.

Läs hela inlägget här »

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Läs hela inlägget här »

Fascinationen för detta med swingers eller swinging (en svensk översättning torde vara ”partnerbyte”) är stor i filmens värld. Till att börja med har vi det lätt osannolika samarbetet mellan Doug Liman och Jon Favreau – 1996 års Swingers. Filmen är dock en kantboll i sammanhanget eftersom den inte alls handlar om partnerbyten, annat än på dansgolvet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg