You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.
Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.
Och här bjuds vi på en film som verkligen är medveten om vilket bagage den släpar på samt hur många gånger vi i publiken faktiskt suttit igenom historien om hur Peter Parker blev Spider-Man. Till och med så medveten att den lånar scener rakt ur de tidigare filmerna, vilket gör att den raskt förtjänar mitt första skratt genom att driva med Tobey Maguires lilla dansrutin i Sam Raimis Spider-Man III.
Så New York har alltså redan en friendly neighborhood Spider-Man som tar hand om buset, sjunger in halvkackiga julskivor samt är allmänt omtyckt och uppskattad. En som dock är lite skeptisk till superhjälten är Miles Morales polispappa – är det verkligen så himla bra med någon som ständigt tar lagen i egna händer? Lagen, som polisen faktiskt har betalt för att upprätthålla. Så vad skulle han säga om han visste att hans egen son råkat bli biten av radioaktiv spindel och dessutom bevittnat hur Peter Parker (alltså, den riktige Spider-Man) blev ihjälslagen av den brutalen skurken Wilson Fisk, aka Kingpin?
Nej, inget av allt det här är något som Miles känner att han kan prata med sin pappa om. Faktum är att han inte har någon att prata med, förutom sin farbror Aron, men han är bortrest och svarar inte ens på mobilen. Miles är rätt ny i sin skola, som dessutom är rätt elitistisk, och har svårt att finna sig tillrätta.
Men Kingpin har tillsammans med Doc Ock hållit på att mixtra med en partikelaccelerator och vips har det slitits upp en reva i rumtiden (eller något i den stilen). Vilket får till följd att Miles inte längre än den ende Spider-Man i sitt New York utan plötsligt har sällskap av inte mindre än ytterligare fem Spider-varelser.
Ska man se till förväntningarna som väcktes av den där korta snutten i Venom överlevererade Into the Spider-Verse på ett mycket positivt sätt. Bakom filmen står bland andra Phil Lord och Christopher Miller som arbetat med såväl Cloudy With a Chance of Meatballs, The Lego Movie och TV-serien The Last Man on Earth.
En lätt skruvad historia känns igen från Cloudy…, ett hysteriskt referens-tempo från legofilmen och en fin balans mellan humor och allvar från The Last Man on Earth. Det Into the Spider-Verse bidrar med alldeles på egen hand är en visuell still som tilltalar mig oerhört mycket. Den påminner en hel del om ”vanligt” serietecknande men har samtidigt lyckats utnyttja filmmediet med allt vad det innebär av rörelse och dynamik. Ibland bjuds vi på både paneler och textrutor men på det stora hela är Into the Spider-Verse mycket mer än ”bara” en dramatiserad serietidning. Även färgmässigt tar man ut svängarna rejält, från nattliga New York-gator till det kritvita industrikomplexet som ägs av Kingpin till färgexplosionerna som signalerar rumtidens sammanbrott.
Spider-Man är ju traditionellt en ungdomshistoria och mycket fokus i Into the Spider-Verse ligger på de egentligen rätt vanliga tonårsproblemen – pubertetsångest, hitta sin plats i tillvaron, ta reda på vem man är eller vem man skulle kunna bli, kontrollera sina krafter och finna tillhörighet i en grupp. Här är filmen inledningsvis överytydlig på ett sätt som jag först finner lite irriterande. Men eftersom den undan för undan brer på närmast parodiskt tjockt med lösryckta ord som ”Visions” och Dickens Great Expectations i hemläxa till Miles blir det hela ganska roligt istället.
För även om Into the Spider-Verse för all del har sina allvarliga stråk är det en otroligt rolig film som gör mesta möjliga av sina olika Spider-varelser som slungats ut från sina egna dimensioner och istället hamnat i Miles New York. Jag hade väldigt svårt att bestämma mig för vem som var mest underhållande: den smått lönnfete Peter B. Parker som har mysbyxor på sig och gråter i duschen efter skilsmässan från MJ eller Spider-Man Noir som är så noir att han bränner sig själv med tändstickor ”just to feel something”. Humormässigt skulle jag nästan vilja kalla den för en mindre inte alls sexfixerad Deadpool. Men gör för allt i världen inte misstaget att ta den för en barnfilm, något som tyvärr inte underlättas av att filmen också visas med dubbade röster (the horror!!).
Into the Spider-Verse var rappt berättad, snygg, rolig och smart och jag är föga förvånande redan sugen på att se om den. Klart bästa filmen om Spider-Man hittills och i det fallet har den ju faktiskt en del konkurrens. Åtminstone rent antalsmässigt.
Annonser
alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill
Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.
Nej, det är klart att publiken ville ha mer av både Mrado, JW och Jorge och det får vi i Snabba cash II. Redan förtexterna gör klart att alla tre – Joel Kinnaman, Dragomir Mrsic och Matias Varela – nu uppnått den där statusen som alla Scorsese-roller så hett eftertraktar: att vara Någon. Fares Fares var knappast var ett okänt namn vid den här tidpunkten så han får också vara med i kavalkaden.
Den nye spelaren på plan är alltså Mahmoud som vi fick stifta bekantskap med som hastigast redan i Snabba cash, där han körde svarttaxi åt Abdulkarim tillsammans med JW. Inte heller då framstod han som den skarpaste kniven i lådan. Nu jobbar han åt Radovan Krajnic men det går väl så där, eftersom han inte kan hålla ordning på de av Radovans horor som han har ansvar för. Därför har han nu bara ett par dagar på sig att skrapa ihop 300 000 spänn.
Han tar sin tillflykt till familjen där systern Jamila precis firar sitt bröllop. Och ger raskt sin hårt prövade far bevis för sin egen oförbätterlighet när han stjäl Jamilas bröllopspengar. Och i den andan fortsätter det – Mahmoud tycks helt enkelt oförmögen att ta ett enda vettigt beslut.
Här lyckas varken JW, Mrado eller Jorge i och för sig särskilt mycket bättre. JW har suttit inne efter det som timade i Snabba cash och blir nu dessutom blåst av sin gamle kursare Nippe. Vilket resulterar i en helt onödig och skämskuddig meltdown på Fredsgatan 12 bland bubbel och skaldjursplatåer. Jag menar, det hade väl räckt alldeles utmärkt med några väl valda ord om vilka hårdingar han lärt känna inne på kåken?!
Samtidigt spenderar Jorge ytterligare en film med att bara bli mer och mer blåslagen och i processen försöka blåsa Radovan. Ingen bra idé ens under de bästa av omständigheter och det är tur att han får lite hjälp av trafficking-offret Nadja.
Nackdelen med att försöka hitta på något nytt, snarare än att hålla sig till Lapidus förlaga, är att lockelsen att istället bara reprisera det som redan varit blivit allt för stor. Därför får nu JW och Mrado försöka återupprepa JW och Jorges relation från originalet, vi har en annalkande perfekt storm till avslutning (vi snackar en body count värdig en Shakespeare-tragedi) och det förekommer poetiska mellanbilder till tonerna av ett melankoliskt score.
Tyvärr har inte regissören Babak Najafi lyckats göra något eget av alla de här elementen och vad vet jag, det kanske var just det som var själva uppdraget – ”Gör om Espinosas Snabba cash”? Men den nagelbitande spänningen lyser med sin frånvaro och manuset lyckas inte alls sy ihop sina olika spår (JW/Mrado-Jorge-Mahmoud) på samma organiska sätt som i originalet. Från en hyfsad nivå av antydningar istället för övertydliga uttalanden i Snabba cash får Nippe här summera hela JW:s grej: det enda han vill ha är klass, men det är något man föds med och inget som kan köpas, oavsett hur många knarkmiljoner man kommer dragandes med.
Temat har dock förändrats en smula. Från försöken att bryta en oönskad arvskedja har fokus gått över till relationen mellan den som bryter och de som finns kvar. Alltså får både Mahmoud, Jorge och JW brottas med besvikna och förbannade familjer som menar att deras söner spottar på sina arv och är utan heder. De förstår inte hur männen gång efter annan kan svika sin släkt så kapitalt och ska jag vara helt ärlig är jag inte säker på att männen själva förstår det heller. De tycks på ett högst deprimerande sätt vara inne på en oåterkallelig bana som bara leder i en enda riktning.
Snabba cash II var helt ok och lider främst av att obönhörligen befinna sig i skuggan av ett betydligt bättre original. Återigen har vi också ett antal hårt inpressade referenser till JW:s försvunna syster Camilla (hon är helt plötsligt hans enda ”bra” sida som därmed försvann samtidigt med henne). Ska de komma att bära frukt i trilogins sista del? Bara att vänta och se.
Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.
Flera årtionden senare är Joe och Joan Castleman mer eller mindre en institution. Till skillnad från andra fruar har Joan Castleman alltid varit nära involverad i sin makes författargärning och allehanda litterära diskussioner. Och nu är det dags att skörda lagrarna – Joe har blivit tilldelad det prestigefyllda Helsingfors-priset för sina böcker. Men det är i det här läget, när allt synes perfekt och komplett som Joan inser att hon en gång för alla fått nog av både sin make och sitt liv.
Jag kände inte till någonting om filmen The Wife mer än att Glenn Close och Jonathan Pryce stod på rollistan . Men efter avslutad titt hade jag utan problem blivit tillräckligt fascinerad av både filmen och historien för att bli nyfiken på den litterära förlagan av Meg Wolitzer.
Eftersom historien berättas av Joan själv kan Wolitzers huvudperson anamma en betydligt mer raljant och sardonisk ton i relation till både sin make och sitt liv än vad som är möjligt att gestalta på film. Joe Castleman blir därmed snabbt föremål för sin hustrus avslöjande nålstick som punkterar hans larger-than-life-persona. I det avseendet är The Wife en väldigt rolig bok, Joan vet att sätta fingret på svaga punkter och uttrycka dem på ett halsbrytande sätt. Både när det gäller välfunna formuleringar och att skildra avgörande scener som säger mycket om sina respektive medverkande. I det avseendet tycker jag också att boken är bättre än filmen, exempelvis med beskrivningen av hur Joe med falsk blygsamhet gärna berättar hur han yrvaket drar ned vattenglas och inte riktigt vet vad han säger när det ”oväntade” samtalet från Helsingfors till slut kommer. När han i själva verket satt fullt samlad och beredd och mer eller mindre väntade in det.
Det intressanta med det hela är att redan titeln avslöjar paradoxen i Wolitzers upplägg och jag vet inte riktigt om jag upplever att hon någonsin tar itu med den. För ingen kan ju vara en hustru utan att samtidigt ha en man att förhålla sig till. Wolitzer gör stora poänger (betydligt mer framträdande än i filmen) av skillnaden mellan kvinnor och män, närmast på en samhällsnivå. Joe och hans författaregelikar är medlemmar i en privilierat patriarkat (”the men who own the world”) som på olika sätt ser till att kvinnor aldrig ges samma möjligheter att märkas eller synas. Aldrig ges chansen att skapa litteratur utan att den i något avseende sätts i relation till det faktum att författaren är kvinna och inte man. Mannen är alltid normen, kvinnan är alltid avvikelsen.
Detta tycks ligga helt i linje med hur Wolitzer uppfattar sitt eget författarskap. Och för all del, nog är det graverande att läsa att The Wife nästan omgående köptes upp för att bli film men att det dröjde ytterligare 15 år innan vi kommit till en punkt där filmbolagen och manliga skådespelare trodde tillräckligt mycket på en film som hette The Wife istället för The Husband.
Hade jag läst boken först och gillat dess ton hade jag kanske inte blivit riktigt lika förtjust i filmen, där Joan tillåts vara mer renodlat förbannad. Som det blev nu fick jag möjlighet att ta tillvara det bästa av två världar. The Wife är en bra film och Glenn Close är magnifik som Joan. Men boken är både roligare och mer tragisk på en och samma gång. Filmens Joe Castleman får möjlighet att bibehålla ett visst mått av värdighet (om än inte hederlighet) som helt förnekas honom i Joans egen beskrivning av sitt liv och sin make. Om inte annat är det lätt att konstatera att The Wife är en sällsynt bra adaption av en redan bra bok.
Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.
Den brutala realiteten är dock att en författare faktiskt inte kan leva på sina ord om de inte samtidigt blir publicerade (och köpta) och förlagshusen är fortfarande ytterst tveksamt inställda till kvinnliga författare. När ett manus från en kvinna läggs fram, som dessutom berättar sin historia ur ett kvinnligt perspektiv, handlar diskussionerna inte främst om litterära meriter utan huruvida huvudpersonen är snygg eller inte.
Så Joan tar skeden i vacker hand eftersom hon älskar sin Joe (vars fru Carol inte alls förstår honom på samma sätt som den intelligenta studentskan) och det betalar sig. Drygt 30 år senare ber nämligen Joe sin ömma hustru om en nattlig avspännings-quickie eftersom han inte kan sova i nervös väntan på det där samtalet från Nobelkommittén.
Clenn Close har blivit Oscars-nominerad för bästa kvinnliga huvudroll tre gånger. Två gånger på 80-talet för Fatal Attraction samt Dangerous Liaisons och sedan 2011 för Albert Nobbs. Möjligen signifikant för hur hennes karriär tagit ny fart under de senaste åren? I fallet Albert Nobbs förlorade hon till Meryl Streep och The Iron Lady men nu vore det väl själva faen om det inte gick vägen (under förutsättning att Meryl Streep inte fjärtar högt nog för att nå Oscars-juryns öron)?! The Wife visades förvisso på 2017 års upplaga av Toronto Film Festival men hade amerikansk biopremiär först i augusti i år och det är väl den som räknas? Snälla, snälla, säg att det är biopremiären som räknas!
Close spelar nämligen den Joan Castleman som måste stå vid Jonathan Pryces sida när omgivningen öser beröm över Joes fantastiska författarkarriär. Själv introduceras hon däremot som ”mrs Castleman” och maken drar ned skrattsalvor med kommentarer som ”My wife doesn’t write, thank God”. Det blir relativt omgående tydligt att Nobelpris-uppmärksamheten sätter ett allt för skarpt ljus på en inrutad och stum roll som Joan är hjärtligt trött på.
För egen del var det framförallt Closes roll i The Girl With All the Gifts som gjorde att jag blev nyfiken på The Wife. Innan dess hade hon i ärlighetens namn mest varit ”hon som var bra i Dangerous Liasons” men prestationen som den stenhårda läkaren Caroline Caldwell (i en tyvärr allt för bortglömd zombierulle) gav definitivt mersmak.
Och som den nyfikenheten betalade sig! Även Pryce gör en fin insats men nu är det ju Close som står i centrum. Lager för lager skalas av, parallellt med ständiga påminnelser om att 30 år tillsammans (inklusive två barn) inte är något man bara kastar överbord som matrester till hajarna. Även om Joe är ett otroget egomonster (den sortens person där allt som händer är absolut värst för honom själv) är han inte alltid och enbart ett otroget egomonster. Möjligen är det till och med så att Joan fram till nu varit (eller i alla fall sett sig vara) lika beroende av Joe som han är av henne. Closes Joan är utmattad, kontrollerad, förtvivlad och förbannad i en fullkomligt magnifik blandning.
Övriga skådisinsatser är säkert helt ok men bleknar föga förvånande bredvid duon Close-Pryce. Christian Slater spelar av någon anledning en snokande författare som är ute efter att skriva Joes biografi men den rollen hade kunnat spelas av vem som helst. För min del blir det snarare distraherande att se Slater i den rollen eftersom jag inte kunde sluta tänka på Interview With the Vampire.
Även om den är angenämt berättad känns själva historien kanske också lite väl bekant (den bygger tydligen på en bok av amerikanskan Meg Wolitzer). Jag kan inte påstå att jag blir överdrivet sugen på regissören Björn Runges övriga filmografi. Jocelyn Pooks klagande stråkarbete, parat med flygbilder över ett decembergrått Stockholm, gör ingen människa glad. Men det finns ingen som helst anledning att inte gå man ur huse till biografen enbart för Glenn Closes skull. Det är hon värd.
The Wife var sista filmen ut på årets Malmö filmdagar men jag tror att vi alla som såg den var ganska nöjda med den avslutningen
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!
***
alt. titel: Arthur och julklappsrushen
Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!
Storebror Steve (som till synes hoppat över alla sin leg days) är inte bara lite tjurig över farfars välkända litanior (ärligt talat, vem vill egentligen tillbaka till eran som saknade uppkoppling men var full med blyförgiftade leksaker?!) utan också för att han trodde att detta skulle vara julen när han officiellt fick ta över efter pappa Tomte.
Istället har pappa, hög på adrenalin efter genomfört uppdrag, backat på sitt halva löfte till Steve och bestämt sig för att han nog är fit for fight ytterligare ett år. Vilket förpassar Steve att än en gång överse utdelningen från högkvarteret på Nordpolen. De enda som försöker hålla humöret uppe är mamma Tomte och lillebror Arthur. Arthur älskar julen, ingen är fullare av uppriktig julanda än honom. Men han är samtidigt en kille med bägge tummarna mitt i den klumpiga handen (plus en för tomtar olycklig höjdrädsla) och får därför utföra sysslor som är på tryggt avstånd från något som helst ansvar.
Och inte blir Steve på bättre humör när det visar sig att årets operation (mot alla odds, riskanalyser och kvalitetssäkringar) lyckats missa att dela ut en julklapp. Själv är han beredd att ta ett inte helt perfekt resultat, det övergripande målet uppnåddes trots allt med en acceptabel felmarginal. Men här sätter Arthurs julanda stopp (samt det faktum att han som ansvarig för alla barns julklappsbrev vet hur mycket lilla Gwen längtar efter sin cykel) – finns det inga andra lösningar får han väl själv se till att leverera det förlorade paketet. Men kommer han att hinna runt halva världen (och lite till) innan morgonen kommer till Cornwall?
Mycket tack vare Fiffis positiva omdöme försökte jag mig på en animerad julfilm. Att Arthur Christmas dessutom var producerad av brittiska Aardman Animations sved verkligen inte, filmen är på det hela taget både snygg (förstås!), klurig, fartfylld och rolig. Människorna ser lite plastiga ut i ansiktena men när man tittar närmare på exempelvis farfars ögonbryn, renarnas päls eller Steves julgransformade lilla getskägg inser man att det är ett medvetet val, inget som är en konsekvens av undermålig teknik.
Två saker står i fokus såvitt jag kan se: betydelsen av att inga barn någonsin får tvivla på att tomten alltid kommer att leverera en klapp (vilket översätts till julanda) och att familjer måste lyssna på varandra. Jag kan tycka att Arthur Christmas lyckas bättre i den senare ansatsen än i den förra (det blir alltid komplicerat att försöka klämma ihop behovet av prylar med mer abstrakta julvärden).
Särskilt rollfigurerna farfar och mamma Tomte känns avgjort mer brittiska än amerikanska på ett sympatiskt sätt. Relationen mellan dels Arthur och farfar, dels Steve och pappa tyckte jag också framställdes på ett sätt som inte blev alltför smörigt. Till viss del skulle jag tro att röstcastingen har sin del i det, för Arthur Christmas bjuder på gräddan av välkända brittiska skådisar – James McAvoy (Arthur), Hugh Laurie (Steve), Jim Broadbent (pappa) och Bill Nighy (farfar). Ingen som har sett Love Actually blir heller särskilt överraskad av Nighys avslutande julsång.
Tyvärr blir filmens huvudsakliga berättelse — Arthurs leverans av Gwens julklapp — väl ruschig, hysterisk, långdragen och krystad när manuset slänger in den ena himlaspärren efter den andra (från borttappade renar till hungriga lejon). Bihistorien om hur människorna tolkar Arthurs framfart som aliens vilka är ute efter att förstöra julen kändes rejält onödig. Filmens stora behållning blir istället (som så ofta i den här typen av historier skulle jag vilja påstå) beskrivningen av dagens högteknologiska Tomte-operation under Steves militäriska överinseende med tusen underfundiga detaljer (hans undangömda tomtedräkt från Versace, high tech-”släden” SG-1).
Helt ok för en tittning, men inget som kvalificerar sig för en plats i mitt julfilmspanthéon.
Vill du bli lite mer pepp på Arthur Christmas rekommenderar jag att du istället tittar in hos Fiffi.
Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.
Och redan där, Mickey, skulle jag vilja stoppa din svada för ett par sekunder. För i mina ögon är Wonder Wheel snarare en berättelse som bygger på kontraster, vrångbilder och motsägelser. Till att börja med är det en Woody Allen-film utan ett förhållande mellan en äldre man och en yngre kvinna, men däremot ett mellan en äldre kvinna och en yngre man (dock får Han fortfarande goda möjligheter att förklara den intellektuella världens under för Henne). Wonder Wheel är vare sig särskilt rolig eller mysig, även om den allt som oftast badar i ett gyllengult sommarkvällssolsken. Vi får heller ingen uppenbar Woody Allen-kopia modell yngre.
Filmen är inte så mycket bitterljuv, som enbart bitter. Den utspelas i en miljö vilken av tillfälliga besökare upplevs som ett drömskt fantasiland, en plats för nöje och avkoppling. Men för de som lever och verkar där är stället snarare ett rent helvete; högljutt och vardagsslitigt. Mest av allt ett monument över krossade drömmar.
Och med närvaron av James Belushi som den hängbukade Humpty är det inte särskilt svårt att också se Wonder Wheel som själva antitesen till sitcom-serien The World According to Jim. Inte för att jag finner Belushi särskilt underhållande i nyss nämnda serie men här är det inte ens meningen att han ska vara det. Istället är han en bufflig typ som ständigt halkar omkring på alkoholismens gräns. Humpty är i Woody Allens regi gift med Kate Winslets Ginny. En kvinna som förvisso ligger bortom hans nivå rent utseendemässigt men som samtidigt är så trasig och bruten som människa att det inte känns särskilt underligt att de är tillsammans. De är både sina egna och varandras värsta fiender
Inte heller har paret några rara och förnumstiga barn. Istället måste de trängas i den lilla lägenheten med Humtpys dotter Carolina som allt för ung och dum gifte sig med en gangster och nu lever under dödshot från sin make. Plus Ginnys son Richie som skolkar från den välbehövliga sommarskolan för att istället hänga på biograferna och dessutom är en miniatyrpyroman av rang.
Inget fel på en tragedi i sig, även om den skulle komma från Woodey Allen. Problemet jag har med Wonder Wheel är att tragiken aldrig känns på djupet utan reduceras till banalt skådebröd. Belushi och Winslet lyckas aldrig ta sig bortom två relativt endimensionella rollfigurer. Deras utbyten (för att inte tala om utbrott) blir ofta teatraliska och melodramatiska. Kanske är det också därför som jag av någon anledning känner mig mer överraskad av Belushis insats än Winslets? Honom har jag aldrig haft någon större respekt för och här levererar han i alla fall något annorlunda, medan jag ju vet att Winslet kan så mycket bättre och mer.
Möjligen färgas den här uppfattningen också av att Humpty i alla fall ibland framstår i ett någorlunda sympatiskt sken medan Ginny inte ges några sådana bonuspoäng. Hon är genomgående den labila hysterikan och harpyan. Sliten och härjad; ful i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. På sin födelsedag (en dag som enbart markerar att hon blivit ännu ett år äldre) tycks hon inte kunna bestämma sig för om hon ska försjunka i apatisk depression, supa bort sina bekymmer eller helt enkelt bli galen. Jag får en distinkt känsla av att Allen faktiskt inte tyckt särskilt mycket om denna kvinna och därför gjort henne överspänd, åldersnojjig, hämndlysten, inbilsk och ogin. Vem kan då skylla männen för att de föredrar den lättsamma och okomplicerade (och, icke att förglömma, yngre) Carolina?
Så även om Allen gör halt innan Wonder Wheel hunnit kravla sig lika långt ned i träsket som Irrational Man har den tyvärr redan slagit in på samma väg det gäller de kvinnliga rollerna. Den äldre och kärlekssvultna kvinnan är ett lätt byte vad gäller både kropp och själ samtidigt som hennes neurotiska klängighet helt och fullt ursäktar hennes kassering till förmån för en yngre årsmodell.
Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.
Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).
Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.
”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”
När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.
That’s what HE said!