You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.
Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.
Det jag däremot raskt kan konstatera är att flickan som fångats i spindelns nät inte har särskilt mycket gemensamt med den Lisbeth Salander som jag fått träffa i Stieg Larssons böcker. I alla fall inte bakgrundsmässigt. Flickan som lekte med elden berättade om en uppväxt i en förortslägenhet med en närmast svagsint mor och en misshandlande far. Medan The Girl in the Spider’s Web öppnar upp med dunder och brak med ett par supersmarta småsystrar, en incestuös far, en helt frånvarande mor samt ett dramatiskt snölandskap som inte har det minsta gemensamt med en grå Stockholmsförort.
Som vuxen tycks Lisbeth Salander inte ha någon som helst koppling till vare sig Dragan Armanski eller Milton Security, utan tar på sig frilansuppdrag när hon inte travar omkring barfota i sin industri-utkylda lägenhet (på Söder Mälarstrand?). Den senaste beställaren av Lisbeths frilanstjänster är Frans Balder som börjat ångra att han utvecklade mjukvara till NSA, vilken möjliggör vem som helst att ta över kontrollen av ett lands vapensystem.
Salander fingrar på sina datorer off camera och sedan påbörjas en nedladdning från NSA:s servrar. Tjolahej, tjolahopp så ligger programmet istället på Salanders hårddisk och hon tar sig ett välförtjänt bad efter uträttat värv. Men det visar sig att den lilla programvaran hade ett antal entusiastiska följare som nu har siktet inställt på Salander. Som det inte det vore nog har Balder dessutom vänt sig till Säpo.
Det känns rimligt att dagens regissör, Fede Álvarez, har sneglat ganska mycket på David Finchers The Girl With the Dragon Tattoo från 2011. För visst får vi möta samma James Bond-inspirerade och CGI-stinna förtexter i The Girl in the Spider’s Web. Fördelen är att både persongalleri och historia sedan utvecklas till att, i betydligt högre utsträckning än den tidigare filmen, faktiskt också påminna om en Bond-film. Därmed skär sig inte inledningen lika mycket mot resten av innehållet.
För visst är Lisbeth Salander en superhjälte. Någon som först superlimmar ihop sina sår för att sedan ta till rejälare doningar (lex häftpistol) när hennes våldsamma äventyr fortsätter att sätta sina avtryck. Hennes hand med datorer, mobiltelefoner och varjehanda nätverk är bekymmersfri, praktisk och omedelbar. Inledningen ger dessutom vid handen att hon blivit någon slags maskerad hämnare (hade hon haft ett alias skulle det kunna vara ”Our Lady of righting of wrongs”). Ständigt på jakt efter alla dessa män som tydligen inte kan låta bli att hata kvinnor. Men huvudsakligen måste hon i The Girl in the Spider’s Web slåss mot en mer äkta James Bond-superskurk. Till och med korrekt iförd en synnerligen utmärkande klädsel.
Jag beklagade mig över att Stieg Larsson petat in en sådan överdriven stereotyp som Ronald Niedermann i Flickan som lekte med elden men här blir det tydligt att inte heller uppföljaren är främmande för sådana styggelser. Frans Balders son August har någon form av högfungerande neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och hans närvaro skriker Mercury Rising långt innan handlingen ”avslöjar” barnets rätta roll.
Efter att ha sett Evil Dead-remaken är jag inte särskilt förvånad över att Fede Álvarez fått ur sig en snygg men ack så grå film. I detta Sverige finns alla upptänkliga färger, så länge de är svart, vitt och alla nyanser däremellan. Vi snackar stål, sten och snö och det ser förbannat kallt ut för jämnan. Trots det envisas flera rollfigurer av någon anledning med att klä av sig i tid och otid.
Claire Foy gör en helt ok prestation som superhjälte-Salander, särskilt om man jämför med hennes motspelerska Sylvia Hoeks eller de småflickor som spelar de unga systrarna i iledningsscenerna. Detsamma gäller Sverrir Gudnason som hennes ständige vapendragare ”Kalle” Blomkvist. Roligast var emellertid att se genomcharmige Stephen Merchant i rollen som Frans Balder och Phantom Thread-Vicky Krieps som Erica Berger.
Storymässigt ligger The Girl in the Spider’s Web i linje med exempelvis valfri Fast&Furious– eller varför inte Mission Impossible-film. Exakt vad titeln ska anspela på är dock oklart bortsett från att Fede Álvarez låter en lockespindel knata över ett schackbräde i början (fun fact: Manusförfattaren Stephen Knight har också skrivit och regisserat Tom Hardy i Locke). Jag kan heller inte tycka att Erica Bergers fullt rimliga fråga huruvida Michael Blomkvists journalistkarriär står och faller med Lisbeth Salander får någon riktigt lösning.
Det finns egentligen ingenting i filmen som vare sig gör att jag tittar till lite extra (bortsett från en raffinerat upplagd hisscen) eller börjar gäspa käkarna ur led allt för mycket. Bara en av många genomsnittliga thrillerflugor som fastnat i actionspindelns nät.
alt. titel: Julfritt
Äkta paret Nora och Luther Krank har bestämt sig för att skippa det här med julen i år. Dottern Blair är ju ändå inte hemma, så varför inte ta helledigt på en kryssning till varmare breddgrader, långt ifrån ett snöigt och kylslaget Illinois?
Borde väl vara dem väl unt och en privat grej inom familjen Krank skulle jag kunna tycka. Men då glömmer jag en helfascistisk grannanda som tydligen dikterar att var och en hoppar över julfirande på egen risk i det här villaområdet. Anförda av självutnämnde ledaren Vic Frohmeyer kommer framstöt på framstöt för att tvinga Nora och Luther att ställa fram allt sitt julpynt och köpa gran. Det där med ”land of the free” gäller tydligt bara hur många vapen man får ha hemma, inte hur lite julpynt man väljer att dekorera (eller inte dekorera) samma hem med.
Tim Allen fick tydligen inte nog av julfilmer med två uppsättningar av The Santa Clause innanför tomtedräkten och spelar därför här Luther Krank. Frugan Nora spelas av Jamie Lee Curtis, en härlig skådespelerska på många sätt men som ibland ärligt talat darrar lite på manschetten när det gäller val av roller.
För Christmas With the Kranks är verkligen inte rolig. Istället faller den in i samma kategori av hysteriska julfilmer som exempelvis Jingle All the Way. Jag skrattar inte åt omgivningens trakasserier av Nora och Luther utan tycker uppriktigt synd om dem för att de uppenbarligen bor i ett område där det inte är tillåtet att sticka ens en lilltå utanför julnormen. Reaktionen från Noras vänner känns verkligen inte särskilt vänskaplig när hon berättar att de inte ska ha sin traditionella julfest, snarare andas den fientlighet och irritation.
Samtidigt störs den här sympatin en smula av Luthers inställning till det hela. Han tycks egentligen inte propagera för en julkryssning för att han skulle tycka det var trevligt eller för att han vill fira en annorlunda jul. Nej, hans bevekelsegrund verkar uteslutande vila på ekonomi, eftersom han räknat ut att en kryssning skulle bli så mycket billigare än det vanliga julfirandet med allt vad det innebär av påkostade fester, klappar och välgörenhet. Det är hans beslut som leder till att han och Nora måste krypa omkring på golven hemma i huset för att grannarna inte ska fatta att de är hemma och ringa på för att sjunga julsånger eller sälja polisens julkalender.
Första halvan av filmen går alltså ut på duckningshysteri från Luther och Noras sida. Andra halvan byter bara en hysteri mot en annan när det blir klart att lilla Blair ändå kommer hem till jul. Eller lilla och lilla… Nu är faktiskt Blair 23 år och inte 3 eller 13. Jag tror därmed att den unga kvinnan borde kunna klara av beskedet att hennes föräldrar inte ska fira jul hemma utan att bli allt för traumatiserad. Men särskilt Nora beter sig som om det vore bortom katastrofalt om Blair kommer hem utan att allt är precis som vanligt. Vilket tydligen prompt måste inkludera en sådan där geléig burkskinka i dasslocksstorlek. Gissa hur många affärer som har sålt slut på sagda dasslocksburkskinka?
Christmas With the Kranks skulle möjligen kunna vara en film för alla de som inte vill fira jul, men känner sig tvingade att göra det ändå tack vare krav från omgivningen. För oss som faktiskt gillar jul (men samtidigt inte tycker att det ska vara belagt med dödsstraff att inte göra det) tycker jag att man kan unna sig själv att hoppa över hysterin.
alt. titel: Hjärter dam, Queen of Hearts
Peter och Anne, med tvillingarna Frida och Fanny. Han läkare, hon advokat. Jobben betyder att familjen kan bo i ett påkostat hus med mycket mörk sten, ljust trä och glas men kräver också en hel del tid av bägge makarna. Han kuskar runt på konferenser medan hon visar stort engagemang för sina unga och trasiga klienter. Är läget illa får de ibland till och med övernatta i huset, till Peters stora irritation. Han vill inte att döttrarna ska behöva konfronteras med unga kvinnors alkoholproblem och lössläppta sexliv, hur våldtagna de än hävdar att de blivit. Förhållandet mellan makarna är skavigt och irriterat, ordväxlingar gränsar alltid till fullskaliga gräl, även om de aldrig riktigt blossar upp.
Med det upplägget är det förstås ingen större överraskning att en av dem söker sig till en annan famn. En enklare, yngre famn. Inte heller är det särskilt förvånande att det är Anne som gör det, inte minst eftersom vi tenderar att vara betydligt mer förlåtande mot kvinnor som har förhållanden med yngre män än män som har förhållanden med yngre kvinnor. Männen blir i de här fallen ”sviniga”, ”kulturmän” eller ”medelålderskrisande” medan kvinnorna ”äntligen tar för sig av livet” eller ”upptäcker vad verklig kärlek vill säga”.
Det pikanta i det här fallet är dock att Anne är otrogen med Peters son Gustav som kommit för att bo hos dem. Gustav har hamnat i problem hemma i Sverige hos mamma Rebecca och blivit utsparkad från sin senaste skola. Pappa Peter känner att han vill vara mer närvarande i sonens liv och föreslår lösningen som ett alternativ till internatskola. Gustav är inledningsvis avogt inställd mot hela sin nya familj och beter sig som den barnunge han är men svänger efter ett tag runt. Börjar leka med tvillingarna och blir på det hela taget en rätt schysst kille med en särskild kontakt med sin styvmor.
Även om själva ämnet inte låter det minsta intressant finns det ett oomkullrunkeligt argument för att Dronningen är värd en titt – rollen som Anne spelas av Trine Dyrholm. På egen hand lyckas hennes skådespeleri övertrumfa både stereotypt klagande musik, pretentiösa naturscenerier (med oklart syfte) och en del stolpigt skådespeleri från både Magnus Krepper och Gustav Lindh i rollerna som Peter och Gustav. Domen över skådespeleriet kommer dock med förbehållet att stelheten och den ibland märkliga fåordigheten eventuellt också skulle kunna vara ett stilgrepp från regissören May el-Toukhys sida för att signalera en högtravande undertext.
Själva innehållet i historien är i sig inte uppseendeväckande nyskapande, däremot innehåller filmen en hel del långa och explicita sexscener. Trines prestation håller ändå mitt intresse vid liv tills dess att det hela tar en vändning som jag verkligen inte hade förväntat mig. Då blir det förstås ännu mera fascinerande, inte minst vad gäller Trines Anne och vad för sorts person hon är.
Ganska tidigt får vi en scen där Anne läser Alice i Underlandet för sina döttrar och parallellen känns uppenbar – Anne är Alice som kastar sig ned i kaninhålet utan att riktigt veta vad som gömmer sig där. Men allt eftersom historien framskrider skiftar Annes roll till att övergå i Hjärter dam, en karaktär med en enda patentlösning på alla problem: ”Off with his head!”
Dronningen är en oerhört välspelad film (från en av aktörerna i alla fall) och med en historia som tillåter sig själv att vara nyanserad. Eller i alla fall inte kräva hundra procents konsekvens från alla inblandade. För varken livet eller människor är ju sällan det.
De allra flesta känner vid det här laget till hur det hela utspelade sig: Jönköpings-sonen David F. Sandberg gjorde 2013 en kortfilm vid namn Lights Out som blev något rent ohyggligt populär. En av de som hörde av sig var producenten Lawrence Grey, vilken i sin tur var bundis med en viss James Wan. Sandberg lyckades övertyga dem bägge att tre minuter kortfilm utan problem kunde bli 81 minuter skräckfilm.
Och det blev det ju, i samarbete med manusförfattaren Eric Heisserer (vars tidigare erfarenheter inbegrep remaken av The Thing och ANoES samt Final Destination 5). Halvsyskonen Rebecca och Martin har det lite tufft, både med sin psykiskt sjuka mamma samt fäder som har en olycklig tendens att försvinna. Rebeccas pappa var bara puts väck en dag medan Martins pappa nyligen mördats å det gruvligaste.
Rebecca har kanske inte alltid varit så närvarande i sin yngre halvbrors liv och vad vi ser av hennes relation till pojkvännen Bret är engagemang (eller ”commitment” på ren svenska) inte hennes starka sida. Men när skolan och soc hör av sig om Martins nyliga vana att somna i klassrummet rycker storasyster in. Hon vet ju hur det kan vara att leva med mamma Sophie som gärna travar runt mitt i natten och pratar med sin hemliga kompis Diana. Men nu börjar de bägge undra om inte Diana kan vara något mer både hotfullt och substantiellt än ett av Sophies hjärnspöken.
Jag ser på Wikipedia att Sandberg från början velat göra en film mer större fokus på depression och psykisk ohälsa, men att James Wan pushade för en renodlad spökfilm. Big surprise… Sandbergs version hade förstås varit intressant att se men jag kan inte tycka att slutresultatet blev särskilt dåligt det heller. Mycket hänger förstås på konceptet med ljus och mörker där det säkert både gör skillnad hur pass mycket man är medveten om det i förväg och hur pass nyskapande man upplever det. Jag kände till konceptet men tyckte fortfarande att det var både fräscht och effektivt medan min Alan Wake-spelande medtittare förhöll sig betydligt mer blasé även till själva idén.
Tillsammans med sina producenter samt Eric Heisserer har Sandberg dock skapat en fullt fungerande skräckfilm. Rollbesättningen är riktigt bra, med Teresa Palmer och Maria Bello i spetsen som dotter och mor. Rollfigurerna är överraskande sympatiska med tanke på att de förekommer i en skräckfilm, där särskilt Brets hygglighet och lojalitet (med ett notabelt och därför märkligt undantag) var trevlig att skåda.
Dessutom håller Sandberg det hela berömvärt kortfattat (något han tyvärr inte fick samma chans till i vare sig Annabelle 2 eller Shazam!) och även i detta avseende känns därför Lights Out fräsch och överraskande. Inga onödigt utdragna vändningar eller avslutande hoppa till-effekter. När det är slut är det slut och aldrig trodde jag väl att det skulle kännas så nyskapande.
Riktigt lika nyskapande blev som sagt inte Annabelle 2 och det skulle ju vara synd om Hollywood lyckades mala ned en så pass lovande långfilmsdebutant. Men i just det perspektivet känns det inte som om det finns särskilt mycket att klaga på när det gäller DC-träsket och Shazam! (som ju hade premiär i år). Både för att vara DC och en superhjältefilm var ju Shazam! riktigt tilltalande.
Det ska tydligen vara hemvändarfilmer i höst. Men Lantisar lyckas i alla fall göra det jag önskade från Jag kommer hem igen till jul – rensa bort allt utom ett eller möjligen två olika teman för filmen och nöja sig med det.
alt. titel: Rött kort, Cold Sweat, Permission
Efter många år av hårt arbete ska Irans kvinnliga futsal-lag äntligen få spela cup-final och ingen är lyckligare för det än lagkaptenen Afrooz. Men när hon visar upp sitt pass på flygplatsen får hon beskedet att hon inte kan åka. Hennes make, Yaser, har anmält att han inte tillåter sin hustru att lämna landet och inget Afrooz säger kan ändra på den saken.
Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.
Som vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.
Hade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
That’s what HE said!