You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.
Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.
Familjen Knight och deras wrestling-adepter i WAW (World Association of Wrestling, Norwich-avdelningen) försöker idogt få uppmärksamhet för sitt idrottsvärv från det aningen mer kända WWE (World Wrestling Entertainment). Men trots att en massa auditionvideos skickas till wrestlingens hemland USA går det trögt. Familjen har tajt med cash och pappa Ricky funderar på om han ska behöva gå tillbaka till ett liv av väpnade rån för att få familjeekonomin att gå ihop.
Men så kommer den – den stora chansen. Syskonen Zak (aka Zak Zodiac) och Saraya (aka Paige) blir kallade till liveaudition i London (”It’s like The Hunger Games”). Ska de hålla ihop under tränaren Hutch Morgans granskande öga?
Trots att Fighting with My Family inleder med frasen ”A True Story” är jag nog inte den enda som tänkte ”Yeah, right…” Inte minst eftersom filmen börjar med en smått skruvad scen där Nick Frost och Lena Headey som Rick och Julia Knight inte gör några försök att sära på sina bråkande telningar Zak och Saraya utan istället ivrigt visar dem hur man på bästa sätt tar strypgrepp på den andre.
Men till viss del ligger ju den här ”yeah, right…”-känslan över wrestling som fenomen. Hela familjen Knight sätter maten i vrångstrupen när Zaks blivande svärföräldrar begår dödssynden att fråga vem som egentligen bryr sig om ”sporten” – alla vet ju att det är fejk? Efter att ha läst på lite förstår jag att wrestling-fans föredrar termen ”scripted”, alltså att det finns ett noga uttänkt manus för varje match och ett lika noga uttänkt narrativ för varje enskild fribrottare. Vilket i sin tur gör att betydelsen av att skrapa ihop en formell organisation som har mandat att bestämma allt detta för sina brottare det först nu går upp för mig.
Vince Vaughn påpekar förvisso, i rollen som Hutch Morgan, att wrestling är ”soap opera in spandex” men det står snart klart att huvudpoängen för manusförfattaren och regissören Stephen Merchant inte är sportens show-element. Och innan vi går vidare: jo, Fighting… bygger faktiskt i någon mån på den brittiska wrestlaren Paiges karriär, första gången berättad i dokumentären The Wrestlers: Fighting with My Family från 2012.
I likhet med Merchants tidigare Cemetary Junction bjuder Fighting… verkligen inte på något nytt rent tematiskt. Det är en klassisk sport-underdog-historia där både Zak och Saraya under filmens gång tvingas Hitta Sig Själva och Förstå Vad Som Är Viktigt. Vid ett par tillfällen passar manuset dessutom på att låta sina rollfigurer rakt upp och ned uttala de känslolägen som publiken egentligen inte har några större problem att uppfatta på andra sätt. Fighting… gör heller inte mycket för att störa kontrasten mellan halvkriminella, men i grunden oförargliga, britter (”Champagne! Run down to the corner shop and nick a bottle…”) och krass amerikansk businessmentalitet (”Only the fans can keep you on the roster”).
Styrkan sitter i en mild humor och en charm som påminner en hel del om den gänglige upphovsmannen själv. Hur Stephen Merchant fick för sig att göra en wrestlingfilm tillsammans med Dwayne Johnson (vilken förstås gör en cameo som ”The Rock”, en cameo som emellertid inte alls är lika stor som många affischer vill antyda) är dock en historia som känns värd en helt egen film.
Skådespelarprestationerna från Frost och Headey samt Jack Lowden och Florence Pugh (som Zak och Saraya) är också så pass innerliga att jag verkligen blir engagerad i den något märkliga familjen, särskilt när det gäller syskonrelationen mellan Zak och Saraya. Fighting… gör det dessutom tydligt att engagemanget i wrestling inte bara räddade Ricky och Julia från brottslighet och hemlöshet, utan också är det enda alternativ till droger eller vandalism som står till buds för många av Norwich-ungdomarna. Familjen framställs som en skara entusiaster, vars satsningar faktiskt är värda vår beundran, hur amatörmässiga de än kan framstå (Ricky är exempelvis rask med att börja producera hemgjorda actionfigurer av sina kids).
Det lite ovana sammanhanget wrestling, familjekänslan och det faktum att Fighting… har en kvinnlig huvudperson gör att jag fastnar för denna Merchant-film i högre utsträckning än Cemetary Junction. I den mån man kan prata om fribrottningsgemyt finns det här i överflöd.
Annonser
Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.
alt. titel: The VVitch
Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.
alt. titel: Royal Babble
Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.
Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.
Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer Warrior på The Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.
Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.
Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.
Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.
Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.
That’s what HE said!