You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.

Även om dokumentären Jag är Ingrid inte var någon höjdare som film betraktat väckte den ändå förstås en viss nyfikenhet inför Ingrid Bergman, både som fenomen och som skådespelerska. Så när det dyker upp en chans att se en av hennes mest berömda svenska filmer, kärleksdramat Intermezzo, hugger man den så klart i flykten.

Vännerna Holger Brandt och Thomas Stenborg anar slutet på 20 års gemensamt arbete och glädje. Thomas vill hellre gå och påta i sin trädgård och äta hustrun Gretas stångkorv än ännu en gång ackompanjera violinisten Holger på dennes världsturnéer. Holger kräver däremot fortfarande världens brus och publikens jubel. Att gå hemma och mysa med hustrun Margit samt barnen Ann-Marie och Åke ligger inte alls för honom.

Än så länge har Margit tagit den bortavarande maken med ett visst lugn, hon kan ju inte följa med honom när de har barnen att tänka på och hon känner sig trygg i vetskapen om att han alltid hittar hem till sin familj.

Men det var innan Holger fick span på Anita Hoffman som är Thomas unga protegé, tillika Ann-Maries väna pianolärarinna. Thomas hade tänkt sig att låta Anita utvecklas som en artist i lugn och ro. Men då hade han inte räknat med tjuskraften hos den eldige violinisten som kan fälla musikaliskt intresserade damer likt bowlingkäglor genom att likna dem vid wienervalser.

Snart har Anita offrat alla drömmar om ett eget artisteri på musikergroupiens altare. Margit får i sin tur insinuanta brev om vad maken pysslar med och känner sig därmed inte längre lika trygg i förvissningen att det är hon och barnen som spelar andrefiol i Holgers liv efter hans turnéambitioner.

I de samtida pressklippen står följande om regissör Gustaf Molander: ”Han är utomordentligt kultiverad och polerad, grovheten är honom främmande”. Och nog stämmer det alltid. Att se ens en antydan av sexrufsigt hår eller tillstökade sängkläder i samband med Gösta Ekmans Holger och Ingrid Bergmans Anita är inte att tänka på. Han förför henne istället med vårflodssymbolik och utmaningar om att våga leva livet på riktigt trots att det kan verka farligt ibland. Hon blir förtvivlad av sjaskigheten i deras relation vid ett högst påklätt men förstulet möte på ett café.

Ju äldre en film är, desto klurigare är det att försöka avkoda den. Sådant som jag blir överraskad av var kanske det mest naturliga som fanns i Sverige anno 1936. Med det i bakhuvudet fäster jag mig dock vid att det är förvånansvärt lite moraliserande från omgivningens sida över Holger och Anitas relation. Han är kanske inte jättehygglig i förhållande till Margit (det är hon som måste tvinga fram ett avgörande i frågan om vad Holger egentligen vill) men Anita är en fullt fungerande och vettig ung kvinna som bara skriver upp ett par dyrköpta livserfarenheter på kärlekens konto.

Och visst är Ingrid Bergman alldeles förtjusande som Anita, ansikte och leende har en sällan skådad lyskraft som med råge borde övertrumfa hennes pianospel i Holgers ögon. Intermezzo vet också att dra nytta av detta faktum eftersom filmen i hög utsträckning vilar på de olika skådespelarnas ansiktsuttryck. Men Ingrid Bergman lyser starkast på egen hand, relationsmässigt fastnar jag mycket mer för tyngden och säkerheten som finns mellan Gösta Ekman och Inga Tidblads Margit. Jämfört med Ingrid Bergmans ungflicksförälskade uppenbarelse har Inga Tidblad en helt annan pondus i sin förfördelade hustru.

Sådant som inte fungerar riktigt lika bra, eller som åtminstone får mig att börja tänka på annat än triangeldramat, är Gösta Ekmans sminkade ansikte (som får honom att påminna om den äldre Charlie Chaplin) eller det faktum att Åke spelas av en 21-årig Hasse Ekman. Det blir märkligt med en ung man vars beteende signalerar ”15-årig son” när hans kropp snarare signalerar ”Margits toy boy”.

Och så var det ju det här med äldre filmer – vi snackar ändå 1936 och en film vars historia till viss del utspelas på den europeiska kontinenten. Det faktum att det satt en tysk führer på plats sedan två år tillbaka är av noll och intet intresse för violinist-Holger och hans rundlagde bokningsagent Charles (spelad av Bullen Berglund).

Jag tror att Intermezzo tjänar på en omtitt med ett större fokus på just alla dessa olika ansiktsuttryck, att låta mig svepas med i filmens olika känslostormar. I nuläget hamnade den nämligen farligt nära det icke föraktliga men aningens tråkiga ”mer intressant än bra”.

På streamingtjänsten C More finns det fler Ingrid Bergman-filmer än Intermezzo. Börja med den och fortsätt sedan att se film under hela den gratismånad som tjänsten bjuder på.

Annonser

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Därför får syskonen Conor, Ann och Brendan lyssna på ändlösa gräl mellan sina föräldrar. Dessutom måste det sparas pengar. Brendan har till sina föräldrars besvikelse redan hoppat av college men 15-årige Conor tvingas byta skola. Nu ska han gå på pojkskolan Christian Brothers var motto är ”Viriliter Age” (Act manly!) och där skol”matsalen” säljer pommes och choklad. Punkt.

Conors första dag blir en sannskyldig golgatavandring mellan fientliga ansikten, slagsmål, råttkastning (råttan var i alla fall död) och en rektor som inte kunde bry sig mindre om att den nye eleven inte har råd med ett par svarta skor. Det står på sidan 142 i skolans reglemente att alla elever ska bära svarta skor. Punkt. Alternativet är att gå i strumplästen.

Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Conor får span på en snygg tjej och i ett försök att behålla hennes uppmärksamhet har han plötsligt inte bara hittat på ett band som han spelar i utan också en musikvideo, vilken som av en ren händelse behöver just en tjej som Raphina. Så när hon tackar ja (jag tror Conor blir lika överraskad som vi tittare) måste Conor i rödaste rappet hitta både ett band, skriva en låt och komma på en musikvideo. Helst en som är lika bra som Duran Durans ”Rio”, vilken enligt brodern Brendan ”will last forever!”

När inte bara musikalkollegan Filmitch utan också musikalkramarna Fiffi och Flmr hyllat Sing Street högt och lågt och allt däremellan var en titt given när filmen dök upp i C More-flödet.

Först är jag lite fundersam – det här är ju mer en musikfilm än en musikal? Men efter ett tag bestämmer jag mig för att släppa sargen och acceptera Sing Streets musikalstatus. För även om dialogen inte sjungs fram handlar förstås alla Conors nyskrivna låtar om kärleken till Raphina eller den obändiga tonårskänslan som kräver mer av livet än skola och vardag.

Det är svårt att värja sig för Sing Streets charm och härliga driv. Förhållandet mellan Conor och Raphina är dock mer rart än himlastormande (och varför ska det ta halva filmen innan vi får veta vad hon heter?!). Det jag fastnar för är istället relationen mellan bröderna och deras gemensamma försök att knäcka livsgåtorna som är rock ’n’ roll och olyckliga föräldrar. Det går lite bättre med rock ’n’ rollen, om vi säger så. Kanske för att Conor fortfarande är en sådan musikalisk novis att Brendan kan imponera på lillbrorsan med kommentarer som ”you need to learn how NOT to play” samt diagnosticera tonårsupplevelsen som ”happy-sad” där det enda botemedlet är The Cure. Jag tror Sing Street håller med mig i detta eftersom filmen tillägnas ”brothers everywhere”.

Ferdia Walsh-Peelo spelar Conor och får ge sin tonårshjälte en stor portion självklar integritet som tillåter honom stå upp mot både jämnåriga och vuxna mobbare samt inte skämmas det minsta för att komma till skolan som David Bowie (vätesuperoxidlugg och blå ögonskugga) ena dagen och Robert Smith (svart frisyrspret och svart ögonskugga) nästa. Det här hade förstås kunnat kännas överdrivet och tillrättalagt men sannolikt vinner Sing Street även i detta på en slags musikal-vibb som gör att man accepterar hela upplägget utan att blinka. Stråken av någon slags irländsk diskbänksrealism light i stil med exempelvis The Commitments hjälper samtidigt till att mota den värsta sockersötman.

Uppväxt som jag är på 80-talet har jag inga problem att känna igen de allra flesta av Sing Streets musikaliska inslag. För en gångs skull kan jag också till min glädje konstatera att Conors nyskrivna låtar faktiskt är bra på riktigt, ett fenomen man inte är allt för bortskämd med när det kommer till musikfilmer (lex Queen of the Damned). Men för egen del var jag aldrig lika musikbiten som Conor blir under Brendans inflytande och det är kanske här som jag saknar den där sista pusselbiten för att kunna pass in Sing Street helt efter mitt eget hjärta.

Jag har nämligen inga som helst problem att både uppfatta och förstå Raphina, Brendan och Conors kärlek till musiken som låter dem fly vardagen. Något som utgör mer eller mindre ett löfte om ett bättre eller härligare eller roligare liv. Ett liv där du kan vara den där jetmotorn och trycka plattan i mattan utan att tänka på morgondagen. Kruxet är att jag inte kan KÄNNA den där känslan själv eftersom musik aldrig haft den betydelsen i mitt eget liv. Jag var givetvis inte immun mot Morten Harkets locktoner och mjuka ögon men hamnade aldrig i stadiet där jag hade kunnat gå i döden för att få höra ”Take on me” en gång till. Jag tror att det är identifieringen med den känslan som utgör skillnaden mellan att tycka om Sing Street eller älska Sing Street.

Så var musikalveckan över för i år. Vad har bloggkollegan Filmitch hittat för sin hejdundrande avslutning? Hoppas ni läsare har njutit lika mycket av musikalöverflödet som jag och Filmitch gör och välkomna tillbaka för fler musikaler om ett år (hoppas kan man ju alltid).

Blev ni sugna på att återuppleva 1980-talet och odödlig tonårskärlek finns det som sagt inga hinder alls för att skutta över till streamingtjänsten C More. De bjussar dessutom på en gratismånad, så du hinner se Sing Street många gånger om.

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Joe Gideon är publiken och Broadways älskling. Han står bakom både framgångsrika scenproduktioner och en populär film. Mindre lyckat var kanske hans äktenskap med Broadwaystjärnan Audrey Paris (ingen av dem tycks ha lagt särskilt mycket ansträngning på att vara trogen) men det resulterade i alla fall i dottern Michelle.

Nu jobbar Gideon febrilt med en ny show och håller samtidigt på att klippa sin andra film, ett arbete som huvudsakligen tycks drivas av cigaretter och vinpimplande. Han försakar tid med både dottern och flickvännen Katie men avsätter samtidigt i alla fall en hel kväll för att sätta på auditiongroupien Victoria.

Men trots alla hyllningar plågas Gideon ständigt av självtvivel och cyniskt förakt över de livsval som han har gjort. I kulisserna av sitt eget medvetande för han ett kontinuerligt samtal med en vitklädd kvinna om alla sina tillkortakommanden och nojjor.

Nej, det krävs knappast någon större ansträngning för att sätta likhetstecken mellan Joe Gideon och hans skapare Bob Fosse. Och med tanke på att nästan halva filmen handlar om Joes hjärtproblem är frågan om All That Jazz inte blev ett sätt för Fosse att hantera sin egen dödsångest. Inte minst eftersom han själv dog av en hjärtattack mindre än tio år senare.

All That Jazz är intrikat berättad och det dröjer ett tag innan man inser att den handling som finns runt produktionen av showen och klippningen av filmen är sekundär och att detta uteslutande är en film om Roy Scheiders Gideon. Smal som en räka börjar hans morgonbekräftelse att låta aningens håglös redan andra gången vi får se honom och som tittare undrar man lite över vad som egentligen driver mannen vidare.

Gideon tycks befinna sig i en situation där det snarare handlar om att bekräfta publiken och producenternas förväntningar på honom än hans egen obändiga kreativitet eller krav på perfektion. Att han valt att arbeta i en bransch som knappast tar hand om de som ger sitt liv för den understryks både i scenen som kontrasterar ett pågående budgetmöte med Gideons hjärtoperation och med den självskrivna avslutningslåten: ”There’s no business like show business”.

Fosse själv ska tydligen ha sagt att när en rollfigur känner för mycket för att kunna prata ska hen sjunga och när hen känner för mycket för att sjunga återstår ändå alltid dansen. I All That Jazz skulle jag vilja påstå att låttexterna oftast är underordnade dansen och det är lite roligt att bli vittne till filmshowens ständiga dragkamp mellan kompositören och koreografen om vem som ska få sätta tonen. Överhuvudtaget är känslan i filmen en oroande blandning av febrig intensitet och uppgivenhet. Det finns flera scener som påminner om en slags 70-talistisk jazzdansversion av den medeltida bilden över dödsdansen där människor desperat försöker festa bort sin ångest.

All That Jazz är en film som blir bättre när jag tänker på den än när jag såg den. När jag kan filtrera bort Gideons alla interna hallucinationer som efter ett tag blev segdragna, på gränsen till ointressanta, har jag lättare att se filmens meriter och porträttet av dess huvudperson.

Jag tror mig veta att All That Jazz är en av bloggkollegan Filmitch favoriter, han har till och med redan skrivit om den här. Har han hittat en ny favorit i sin egen film för dagen månne?

Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.

I alla fall min egen vuxenläsning är betydligt mer präglad av mer eller mindre konkreta tips (vilket leder till att man har en viss förväntan på boken), föraningar eller ren vetskap om vad som gömmer sig mellan pärmarna och en ibland allt för stor medvetenhet om vad ”alla andra” tycker om det man just läst.

Boken som påminde mig om ett barnsligare, men i många avseenden också mer spännande, förhållningssätt till läsning var Wilbur Smiths The Sound of Thunder. Wilbur Smith är en före detta revisor som gillar att skriva om Riktiga Män och Riktiga Quinnor och har gjort så i 35 böcker som sålt över 120 miljoner ex.

Det som för min del gjorde att jag fastnade så hårt för Smith i min gröna ungdom var kanske inte främst de där riktigt männen och kvinnorna utan att historierna alltid utspelade sig i ett tidsmässigt fjärran Afrika. I exempelvis The Sound of Thunder rör sig mycket av handlingen under det andra boerkriget vid det förra sekelskiftet. Här finns också en annan typisk del av Smiths författarskap – han väver gärna in historiskt viktiga händelser och personer från Sydafrikas förflutna i sina berättelser.

När många av mina kompisar förlorade sig i Judith Krantz, Sidney Sheldon eller Virginia Andrews gick jag hellre på lejonjakt med Sean Courtney, stred mot den röde baronen med Michael Courtney och följde Centaine de Thiry ut i Kalahariöknen. (Den ende författare som överskred alla köns- och åldersmässiga gränser var mig veterligt Stephen King.)

Stommen i Smiths produktion kan sägas utgöras av böckerna om släkten Courtney, sydafrikaner med brittiskt påbrå och The Sound of Thunder är hans tredje publicerade bok. Här får vi följa rivaliteten mellan bröderna Sean och Garrick Courtney som sattes upp redan i debutboken When the Lion Feeds från 1964. Sean är en riktig karlakarl som älskar och slår ihjäl med samma lust, super sig berusad när något går honom emot och oroar sig för att han antingen är för hård eller inte hård nog mot sonen Dirk som envisas med att missköta sig. Tidigt i boken träffar han också den sköna och djärva Ruth Friedman som tyvärr visar sig vara gift med mannen som sedermera blir Seans bäste vän. Ack och ve!

Det som gjorde den här återbekantande läsningen med Smith extra underhållande var att det helt plötsligt gick upp för mig hur mycket Jan Guillou också måste ha läst författaren. Hos både Arn och Guillous 1900-talsserie tycker jag mig se många stråk från Smith. Dels önskan att spegla sin berättelse mot riktigt historiska händelser och personer. Dels det här med (oftast manliga) huvudpersoner vilka aldrig kan göra fel. De har liksom en inbyggd radar som får dem att hantera de allra flesta situationer på det mest optimala sätt som tänkas kan. Samt att en stor del av den optimala manligheten handlar om fair play och en osviklig förmåga att respektera sin fiende. I den mån de optimala männen fallerar har de inte sällan en lika optimal über-kvinna vid sin sida som de kan luta sig emot när det blåser snålt.

Jag kanske låter lite raljerande men kan ändå inte sticka under stol med att jag njöt nästan lika mycket av The Sound of Thunder nu som när jag var i nedre tonåren. Trots att jag numera alltså vet att Smith romaner absolut kan kritiseras för att vara “obviously misogynistic, homophobic and racist assumptions and that they have a political agenda”. Och det är inget aprilskämt.

alt. titel: The Ex-Wife

En kvinnas relationsliv börjar, nog så lovande, med vinindränkta och ljumma sommarkvällar tillsammans med kompisarna på vingliga klackar. Men slutar, efter okänt antal år, i en snöpligt vinindränkt rökstund under köksfläkten medan man beklagar sig över att det knappast var så här man tänkte sig livet för 20 år sedan.

Läs hela inlägget här »

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

Det har funnits en viss förväntan i luften sedan det blev klart att Alicia Vikander skulle spela en modernare Lara Croft. Äntligen skulle vi få en nutida hjältinna, utan datorgrafikens överdrivet kroppsliga…attribut och utan Angelina Jolies stålfejs! Men en svala gör ingen sommar (har ni däremot tänkt på att ett snöfall tycks skapa Vinter, oavsett när det inträffar?). Tomb Raider anno 2018 gör i samma anda sitt bästa för att bevisa att en kroppsligt mer trovärdig Lara tyvärr inte per automatik innebär en mer trovärdig film.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…

Läs hela inlägget här »

Det tänds en ovanlig gnista mellan den världsvane eleganten och den oansenligt rodnande servitrisen på det lilla landsortshotellet. Hon tackar omedelbart ja till en middag och efteråt följer med honom till hans hus. Men inte för att titta på några etsningar eller andra förskönande omskrivningar. När andra män skriver poesi för att förföra kvinnor skapar Reynolds Woodcock dem ett klädesplagg som får dem att känna sig unika och bekväma i sin egen kropp för kanske första gången i hela sina liv. Han ger dem helt enkelt den perfekta klänningen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser