You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.
”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.
Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.
Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.
I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.
I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.
Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.
Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.
Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.
Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”
Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.
Alberte och Jakob (1926)
Alberte och friheten (1931)
Bara Alberte (1939)
Totalbetyg trilogin
Så, det stod en film hemma i hyllan som jag aldrig hade hört talas om. Vilket kändes ännu mer märkligt med tanke på rollistan: Jake Gyllenhaal, Gwyneth Paltrow och Anthony Hopkins. Regissör var dessutom Shakespeare in Love/Mrs Brown-John Madden. Så in med Proof i spelaren för att se vad detta var för något.
Läs hela inlägget här »
Som ung flydde Justin från en kult och tog även med sig lillebrodern Aaron. Nu, tio år senare, lever de fortfarande ur hand, i mun. Bilen behöver ett nytt batteri, städjobben ger inte särskilt bra betalt, kosten består huvudsakligen av snabbnudlar och bägge bröderna har svårt med sociala kontakter. Inte minst på damsidan. ”Did you know I escaped a UFO death cult?” är inte en så bra raggningsreplik som man skulle kunna tro.
Läs hela inlägget här »
När en gud dör, vad händer med hans barn? Det är något oklart i hur hög utsträckning Fat Charlie Nancy (som inte längre alls är särskilt rundnätt) är medveten om att hans vivör-farsa var en gud. I vilket fall som helst dog fadern en högst ogudaktig död på en karaokescen när han försökte impa på ett gäng tjejer som kunde ha varit hans döttrar. Ingen har någonsin påstått att Fat Charlies pappa förnekade sig.
Läs hela inlägget här »
En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.
***
alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant
Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.
I denna nya, osköna värld fyller alven Ian 16 år. Hans pappa dog när han bara var en baby men mamma Laurel och storebrorsan Barley lever i högönsklig välmåga. Sort of… Grabbarna är inte överdrivet förtjusta i att Laurel dejtar kentaurpolisen Colt medan Barley har inrättat sig lite väl bekvämt i en avslappnad sabbatsårstillvaro som mest går ut på att han spelar rollspel och pular med sin van, Guienevere. Ian å sin sida längtar så han kan gå sönder efter både pappans närvaro i sitt liv och dennes självförtroende eftersom det är en vara som Ian själv lider allvarlig brist på.
Men den här födelsedagen ska visa sig bli lite annorlunda än alla de tidigare som Ian firat. Innan pappa Wilden gick bort skänkte han något till sina söner som det nu är dags att öppna. Det visar sig vara en trollkarlsstav, komplett med en besvärjelse som ska kunna väcka Wilden till liv igen för ett dygn. Men något går snett och plötsligt måste Ian och Barley ge sig iväg på ett tvättäkta äventyr för att kunna utnyttja sina pappa-timmar.
Näst senaste Pixar-filmen till dags dato, inkilad mellan Toy Story 4 och Soul. Trots att den som synes bygger på fantasymagi, snarare än ett superhjälteuniversum, vilar det ändå en distinkt Marvel-aura över det hela. Eller också är det bara i mitt huvud det blir så eftersom Ian och Barley röstas av Tom Holland och Chris Pratt. Men påminner inte Barleys sjukhusberättelse väldigt mycket om inledningen till Guardians of the Galaxy och Peter Quills historia?
I fallet Onward får Barley dock åkalla Parks and Rec:s Andy Dwyer, snarare än Peter Quill. Allt eftersom vi får följa bröderna på deras färd blir det allt mer uppenbart att hela eskapaden är till för att de ska komma att lära känna varandra lite bättre. I början tycker Ian att hans storebrorsa är något av en loser som begraver sig i dammig historia och flyr in i fantasyrollspel (var det någon som sade Stranger Things?) istället för att ta itu med sitt liv.
Samtidigt har Ian som sagt sina egna problem. I vad som visar sig vara en av Onwards största akilleshälar får mamma Laurel direkt adressera filmens huvudsakliga problem: ”One of them’s afraid of everything, and the other isn’t afraid of anything”. För att utnyttja samma uttryckliga adressering (vilken därmed förutsätter att varken tittare eller läsare kan lägga ihop två och två till fyra): Onward är alldeles för övertydlig. Ungefär lika övertydlig som Ians små AttGöra-listor, för det torde stå utom allt tvivel att när vi ser frasen ”BE LIKE DAD” är det just vad som inte kommer att hända. Ian måste ju finna sig själv, sin egen identitet. Och hur hittar han den? Även det får vi oss nerkört i halsen relativt omgående: genom självförtroende, mod och en uppskattning av sin bror.
Representationsmässigt plockar Onward både bonus- och minuspoäng. Bonus för naturlig förekomst av både funktionsnedsättning och brott mot heteronormativitet (vilken givetvis inte släpptes igenom i vissa länder). Minuspoäng för genusperspektivet (om vi inte ska räkna Guienevere), vilket samtidigt inte skaver riktigt lika mycket som det kan göra hos Pixar (jag tittar på dig, The Incredibles) eftersom målet inte är att besegra någon storskurk utan att…all together now… finna sig själv.
Och trots att det var ganska underhållande med både biker-féer och tvättbjörnsenhörningar saknade jag uppfinningsrikedomen i världsbygget som jag tycker att jag får i högre utsträckning från, säg, Monsters Inc-världen. Onward kändes helt enkelt ganska platt i allt för många avseenden, inte minst den fullkomligt intetsägande titeln. Därmed blir jag heller inte så mycket berörd som närmast provocerad av att Onward trots detta lycka trycka på exakt rätt knappar mot slutet. Ståpälsen kommer som en helt ofrivillig och, ärligt talat, ovälkommen reflex eftersom jag verkligen inte tycker att Ian och Barleys historia gjort sig förtjänt av min ståpäls. Damn you, Pixar!
Senast jag såg Chucky var, som bloggen ger vid handen, i 1998 års Bride of Chucky som gick all in med glimten i ögat och mer av skräckkomedi än ren skräck. Därefter kom Seed of Chucky 2004, en film som mest av allt verkar ha varit en enorm felbedömning från Don Mancinis sida.
Men säga vad man vill om Mancini, han ger inte upp i första taget. Istället väntar han ett par år och kickar sedan igång sin franchise igen med Curse of Chucky, en film som såvitt jag bedöma struntar i mycket av det som hände i Seed…
Brad Dourif är på plats, tillbaka inne i den rödhåriga Good Guy-dockan, och vid sin sida har han nu dottern Fiona Dourif i rollen som den rullstolsburna Nica Pierce. Nica har ett problematiskt förhållande till sin mamma Sarah och en del av problemet är att de bor tillsammans. Sarah har både egen psykisk ohälsa att brottas med och dessutom svårt att acceptera att Nica är en vuxen kvinna som i mångt och mycket kan klara sig själv.
Den där spökande psykiska ohälsan gör att Nica inte alls kopplar ihop Sarahs snara och brutala ”självmord” med den märkliga dockan de fick hemlevererad samma dag. En död mor innebär dock begravning, vilket i sin tur innebär besök av Nicas syster Barbara (get it? GET IT?!), svåger Ian och systerdotter Alice. Familjen ackompanjeras dessutom av unga och heta nannyn Jill. All the more bodies for Chucky to play with. Men det ska snart också visa sig att det knappast var en slump att dockan landade hos just Nica och hennes mamma.
Jag kan måhända vara avtrubbad, men det här var banne mig inte så illa. Don Mancini (regi och manus) kanske har lärt sig något? Han lyckas hitta flera utsnitt och kameravinklar som är riktigt tilltalande rent visuellt. Däremot blev han kanske lite för förtjust i greppet med en 360-roterade kamera och en viss middagsscen blev utdragen, snarare än andlös. Plus att det hela avslutas med en logisk lucka modell ladugårdsdörr.
Curse… är dock fortfarande humoristisk i och med att den leker med klassiska skräckfilmstroper och dessutom gör det ganska överdrivet. Men när de tillåts utspela sig under en stormig natt i vad som mest av allt påminner om ett gotiskt Hammer-hus (komplett med en skraltig, skakande hiss och sett sådant där schackrutigt golv i entrén) funkar det riktigt bra. Mancini har fått till närmast en mysryslig pusseldeckarstämning som inte var så dum.
Mycket cred för detta bör gå till Fiona Dourif som jag tycker är riktigt bra samt hennes dynamik tillsammans med sin skenheliga syster, spelad av Daniella Bisutti. För en gångs skull uppmärksammar jag också ett Chucky-score, vilket möjligen beror på att det är komponerat av Joseph LoDuca. Nå, bra var det i vilket fall som helst.
Curse… tillåter sig en viss omskrivning av Chucky-historien men förutom att den tvingar Brad Dourif att försöka komma undan med att spela sin Charles Lee Ray anno 1988 så här 25 år senare, funkar den ändå hyfsat. Och visst kan Mancini inte hålla sig från att slänga in lite metareferenser (”That doll looks really familiar…”) men han håller det ändå på en rimlig nivå. Och lite roligt är det att Chucky i sedvanlig ordning först får börja prata med lilla Alice och delge henne några livssanningar som mamma och pappa inte velat berätta: ”Chucky says there is no God. He said life’s a bitch and then you die bleeding like a stuck pig”.
Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.
Men Anne och Nicholas mamma Grace har inget tålamod med dotterns påhitt, inte heller med Annes allt mer påtagliga upproriskhet. Anne påstår helt fräckt att hon kanske inte tror på allt som står i bibeln, att hon skulle föredra att ljuga om sin kristna tro för att rädda sitt eget liv och, värst av allt, ljuger sin egen mor rakt upp i ansiktet genom att påstå att det är inkräktarna som öppnar dörrar och gör oljud i det stora huset.
The Others är en rysare i klassiskt victoriansk och gotisk tappning (även om den utspelas 1945) som det snackas förvånansvärt lite om nu för tiden. Jag tänker jämfört med exempelvis Shyamalans The Sixth Sense (som kom ett par år innan). Efter att ha börjat lyssna på den utmärkta podden The Evolution of Horror fick jag en välbehövlig spark i baken att äntligen ta mig för att se om The Others. Trots att detta blev den första omtitten sedan den gick på bio mindes jag fortfarande både känslan och de stora dragen, vilket brukar borga för kvalitet.
Omtitt innebär dock att en del av spänningen går förlorad. Jag kan inte blunda för att The Others tyvärr tappar lite av nerven, när jag vet var den i slutänden kommer att landa. Å andra sidan finns fortfarande alla möjligheter att njuta av ett i den närmaste fläckfritt utförande; från regi, manus och musik av spanjoren Alejandro Amenábar, till skådisprestationerna från främst Nicole Kidman, Fionnula Flanagan, Alalkina Mann och James Bentley.
Upptakten sätter tonen av en saga men lyfter samtidigt fram det religiösa perspektivet, vilket starkt präglar den strama Grace Stewart. Förtexterna lånar från det victorianska med sina pennteckningar à la John Leech & Co, samtidigt som de ger en föraning av som komma skall med belysningen från det fladdrande lampskenet. Och så tonar det magnifika boningshuset fram (Palacio de los Hornillos, beläget i norra Spanien av alla ställen), omsvept av en dimma som aldrig ska komma att lätta. Dimman är ett enkelt men elegant sätt att förstärka intrycket av att Grace och hennes barn är helt avskärmade från den övriga världen, ett faktum som understryks av att huset saknar såväl telefon som elektricitet.
Däremot är de inte helt ensamma. Själva historien startar med att tre tjänstefolk knackar på dörren och ber om jobb, vilket råkar vara mer än lägligt eftersom de förra tjänarna försvann utan ett spår. Misstänksamt lägligt visar det sig snart eftersom Grace upptäcker att annonsen hon trodde att hon satt in i tidningen aldrig skickades iväg. Så hur visste Bertha Mills och de andra två att Grace behövde hjälp?
Amenábar balanserar hela tiden delikat mellan olika teman och tänkbara förklaringsmodeller. Årtalet antyder ett närliggande krigstrauma och pappa Charles är också mycket riktigt frånvarande. Samtidigt finns antydningar om att allt kanske inte var fullskalig tomtebolycka mellan Grace och Charles så länge han var tillsammans med sin familj. Här finns alltså ett icke föraktligt mått av sorg hos Grace, vilket kan förklara hennes inledningsvis stenhårt kontrollerade fasad. Sorg, eller kanske snarare outhärdlig oro (gränsande mot galenskap), färgar också hennes förhållande till sina barn. Inte minst eftersom de är svårt allergiska mot solljus och måste vistas i ständigt halvmörker. En dörr på glänt eller fråndragna gardiner kan innebära döden inom ett par minuter. Sedan har vi ju den stora frågan om vad som egentligen pågår i huset.
Och vem är egentligen ansvarig för underligheterna? Den gåtfulla Bertha Mills, den upproriska Anne, Graces egen ruvande galenskap? Eller är huset verkligen hemsökt av en grupp inkräktare och är de i så fall vänligt eller fientligt inställda?
Trots att jag som sagt visste vartåt det barkade upptäckte jag till min glädje att The Others fortfarande uppvisar ett välgjord och skickligt utfört hantverk. Skulle jag bli extremt konspiratorisk skulle jag kanske börja fundera på om en anledning till att Amenábars film tycks ha fått finna sig i att sitta i baksätet i förhållande till Shyamalans spökfilm är att den innehåller tre oerhört starka kvinnliga rolltolkningar från Kidman, Flanagan och Mann men däremot inga manliga dito. Jämfört då med surrogat-far-och-son-relationen mellan Bruce Willis och Haley Joel Osment.
Nej, det finns säkert andra anledningar till ojämlikheten. Men hur underhållande The Sixth Sense nu än är tycker jag allt att The Others också förtjänar ett par uppskattande blickar i backspegeln.
Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.
Marguerite Dumont sjunger nämligen inte riktigt så bra som hon själv tror. Faktum är att man skulle kunna lika hennes röst vid ljuden som kommer från ett torterat rådjur om det inte vore för att rådjuret sannolikt skulle besitta både kraftigare och mer tonsäkra röstresurser än Marguerite Dumont. Emellertid är baronessans självbedrägeri i någon mån förståeligt eftersom hela hennes omgivning deltar i det. Hennes vänner och bekanta applåderar handflatorna blodiga efter alla hennes uppträdanden och Georges (i maskopi med trotjänaren Madelbos) ser till att hon överöses med blomsterarrangemang från otaliga ”beundrare”.
Men vid just den här tillställningen har två katter smugit sig in bland hermelinerna – journalisten och författaren Lucien Beaumont samt den avantgardistiske konstnären Kyrill von Priest. Lucien fångar Marguerites intresse genom att skriva en glödande recension om uppträdandet och Kyrill lyckas därefter övertala henne att uppträda inför publik under någon slags kaosartad och obegriplig performance art-tillställning. Dessa två verkar vara de enda som inte bara ser det löjeväckande i Marguerites sångfågelsfladdrande, utan istället något beundransvärt och autentiskt. Jag föreställer mig att särskilt Kyrill förhåller sig till Marguerite ungefär som Filip Hammar gör till Hasse P.
Haken är dock att Kyrills tilltag ger Marguerite blodad tand och gör henne fast besluten att än en gång uppträda inför en allmän publik.
Hur orättvist det än kan verka gissar jag att sanna historien om societetskvinnan Florence Foster Jenkins är mer välkänd genom den amerikanska filmen med samma namn, trots att den kom ett år efter Marguerite. I och för sig kanske inte så förvånande eftersom en Oscars-nominering för Meryl Streep i huvudrollen smäller högre än en César-vinst i dito kategori för Catherine Frot i allmänhetens ögon. Och orättvise-diskussionen är i någon mening ändå bara hårklyverier eftersom det redan 2005 skrevs en pjäs om Florence, Glorious!
Jag blev oväntat förtjust i den amerikanska versionen och det är möjligt att Marguerite led en smula av att jag visste vad som komma skulle. För medan Catherine Frot säkert var värd den där César-vinsten (hon gör verkligen en mycket bra prestation som den ömkansvärda men samtidigt värdiga Marguerite Dumont) tycker jag att den franska filmen som helhet inte var lika tonsäker som jag hade önskat (om skämtet tillåts).
För min del blir det exempelvis aldrig riktigt tydligt vad det är som faktiskt orsakar Georges slutliga omvändelse. Eller varför Madelbros agerar som han gör i slutet av filmen. Marguerite präglas i mina ögon av en generell melankoli, vilken inte riktigt gifter sig med de mer humoristiska elementen även om de senare är rejält nedtonade. Men det största problemet är nog att jag helt enkelt upplevde den rent faktiska händelseutvecklingen runt Marguerite som något tunn. Det förekommer fragment av allt det som pågick i Frankrike vid den här tiden och det tror jag hade kunna tjäna på att lyftas fram i förgrunden istället för att, som nu, bara få vara en fond. Det hade kunnat vara intressant att låta Marguerite vara ingången till en mer rejäl djupdykning i en anarkistisk konstscen, jazzklubbar, drogliberalism och sexuell lössläppthet. Alternativt göra något mer av de psykologiska antydningarna att den olyckliga baronessan under alla år av sjungande egentligen ägnat sig åt en avancerad form av självskadebeteende.
Nej, den här påfågelsskapelsen är förvisso vacker att se på, välgjord på alla sätt och vis, men den lyckas inte landa riktigt rätt efter sin något vingliga flygtur.
Kanske var de ändå till någon nytta, de där 15 åren uppe i Umeå? Om inte annat inbillar jag mig att en viss bekantskap med den västerbottniska dialekten och kynnet gjorde det något lite lättare för mig att komma in i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror.
Och när jag skriver de där sista orden inser jag att jag gärna vill sätta någon slags etikett på boken, alltså kunna säga Karin Smirnoffs XXX Jag for ner till bror. Men vad skulle det där XXX då kunna vara? En slags “familjeroman” är det ju definitivt eftersom Jana Kippos spontanbesök hos sin tvillingbror (som också hela tiden kallas bara ”bror”) inte bara handlar om deras syskonrelation här och nu. Den påverkas i hög grad av deras uppväxthelvete med den misshandlande ”fadren” och den religiösa ”modren” som aldrig klarade av att säga ifrån till sin make. Plus att Jana så småningom upptäcker att hennes familj är större än hon tidigare trott.
Jag skulle också kunna tänka mig att kalla boken för en “kärleksroman” även om förhållandet med John som bor i eskilbrännströms ödehus nära kippogården är minst sagt komplicerat. Å ena sidan har han de välbekanta problemen med både spriten och våldet som Jana vid det här laget har fått alldeles nog av. Å den andra kan hon inte pressa bort den egna kroppens längtan efter att dra in hans doft i näsborrarna och plöja händerna genom hans brösthår. Vildheten och oberäkneligheten i förhållandet och deras personligheter gör dem i någon mening till en västerbottnisk Heathcliffe och Cathy-duo. Något mindre lagda åt blomsterspråk, något mer åt skam och missbruk.
Dessutom är Jag for ner till bror en “lokalroman”. Eller vad man nu kallar en bok där platsen, i det här fallet byn Smalånger, spelar en lika viktig roll som sina personer. Dels den generella beskrivningen av bylivet såsom det förhåller sig till en hemvändare som Jana, dels det faktum att vår huvudperson hastigt och lustigt bestämmer sig för att stanna kvar ett tag genom att ta ett påhugg i hemtjänsten med allt vad det innebär av åldriga brukare, kollegor och arbetsledaren märitljungqvist.
En sammanfattande term skulle eventuellt kunna vara ”relationsroman”, för det mesta hänger på hur Jana förhåller sig till sina nära, till sin historia och till smalånger som plats. Och som relationsroman (vilken dessutom utspelas på en mindre ort) vete tusan om Smirnoff egentligen kommer med så värst mycket nytt. Det författaren har gjort är snarare att hänga en ny språkdräkt på en rätt maläten historia. Smirnoff är duktig på att förmedla en stämning (särskilt om det gäller uppgivenhet, solkighet, grymhet eller vånda) genom väl valda detaljer i både ute- och innemiljöer. Dessutom används versaler endast i början av varje mening, namn skrivs ihop (”efyran”) och det enda skiljetecken som får besudla romansidorna är en punkt i slutet på varje mening. Just de här sista greppen ger för min del en känsla av andtrutenhet. Som om Jana hasplat ur sig sin historia så hastigt som möjligt eftersom hon vet att hon annars inte kommer att ha ork eller mod att berätta den alls.
Men själva innehållet börjar som sagt efter ett tag kännas ganska välbekant och jag gissar att det skulle ha gjort det i ännu högre grad om jag varit mer lagd åt författare som Torgny Lindgren och Sara Lidman. Och jag måste verkligen fråga mig: är detta sinnebilden av Svensk Glesbygd? Våld, alkohol, skvaller, jakt, tystnad och ångest? Om även om det nu skulle vara så inser jag snart att det är en glesbygd som jag inte är särskilt intresserad av att besöka ännu en gång. Jag for ner till bror är en hantverksskickligt osentimental roman med ett icke föraktligt mått av bister humor. Jag behövde inte plåga mig igenom den. Men den gav mig heller inget nytt utöver greppet att dissa versaler och skiljetecken.
Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.
***
Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.
Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.
Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.
I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.
Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.
Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.
Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.
Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?
That’s what HE said!