You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

När eminenta filmbloggaren och –poddaren Fiffi inte bara ger Jane Campions adaption av James bok full pott betygsmässigt utan också petar in den på en förstaplats bland Nicole Kidmans alla filmer väcks så klart min nyfikenhet (i den mån den inte redan väckts av det blotta faktum att filmen är en adaption). Av en slump som kan se ut som ödet lyssnade jag mig igenom The Portrait of a Lady samtidigt som Fiffi kungjorde sin lista och det var därmed givet att boken skulle följas upp av filmen.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att få grepp om boken – vad var det James ville berätta för mig, förutom att ge ett psykologiskt intrikat porträtt av sin huvudperson? Kanske var det inte mer än så men Jane Campions film, med manus av Laura Jones, hjälper mig att sätta fingret på flera punkter som gör berättelsen intressant.

Filmen gör för mig tydligare att detta är en historia om drömmar, alla av dem krossade. Drömmar för andras räkning, om livets möjligheter, om det egna livet, om att låta andra uppfylla ens egna drömmar, om den sanna kärleken.

Sedan kan man förstås grunna på vad Campion och Jones valt att lämna därhän av James original. Upptakten ger i alla fall en liten föraning om det, kameran panorerar över en gråtande Nicole Kidman och zoomar sedan långsamt in på hennes tårfyllda blå ögon. I fortsättningen är The Portrait of a Lady som uteslutande utgår från Isabels perspektiv, till skillnad från boken där läsaren från gång till annan får stifta bekantskap med en distanserad berättare.

Filmen är inte bara personligare, den är också avsevärt mer fysisk. I likhet med andra kostymdramaadaptioner händer det att jag undrar om en kyss verkligen fanns med i boken för den tycks få så mycket större betydelse när man ser den på film. Ofta upptäcker jag att den visst fanns med, jag minns den bara inte. I The Portrait of a Lady har Campion och Jones dock gått utöver förlagan och låter sina rollfigurer verkligen vara av kött och blod. Bara för att det är 1800-tal innebär det inte att det inte finns köttsliga lustar bland de propra samtalen och krinolinerna.

Detta med kött och blod är kanske det jag fäster mig vid mest i filmen. Boken var absolut läsvärd men språket fångade mig inte riktigt i samma utsträckning som hos exempelvis Edith Wharton. Men hos Jane Campion blir alla inblandade till trovärdiga människor, inte bara staffage som får stå och spy ur sig 1800-talsfraser i utsökta kostymer.

Särskilt Martin Donovan som Ralph Touchett är helt fenomenal medan Nicole Kidman inledningsvis kanske är en lite för diamanthård Isabel. Barbara Hershey mycket bra som den prövade Madame Merle men har en fin rival i Shelley Duvalls påfågelvulgära countess Gemini. Att John Malkovich är fruktansvärt obehaglig och lågmält hotfull som Isabels make Gilbert Osmond är kanske ingen större överraskning.

Hur Isabel däremot kan fångas av denne Gilbert framstår som både boken och filmens största gåta. Hon inleder med att vara en frimodig och för tiden både frisinnad och äventyrlig flicka men verkar sedan bli som hypnotiserad av Osmond. Om hon från början känt sig hotad av honom, alternativ attraherad av att han verkar så nonchalant i jämförelse med hennes mer hetlevrade friare, hade det kanske varit en sak. Men av den ”kindest, gentlest, highest spirit” som hon påstår sig kunna finna i mannen ser vare sig tittare eller läsare röken av.

The Portrait… skulle förstås inte vara en Jane Campion-film om det hela inte också bjöd på läckert ögongodis i form av kostymer, miljöer, välplanerade skeva kameravinklar och glasreflektioner. Det här är mycket mer än en rak-upp-och-ned-adaption av en litterär klassiker.

Ändå märker jag både vid både läsning och tittning att jag hela tiden är mer intresserad än engagerad i de inblandades öden och äventyr. Det är utsökt och perfekt men sätter sig varken i magen eller i hjärtat.

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Det visar sig snart att Frédéric Malle är en fransk parfymör som skapar skamlöst dyra dofter. För blott 2 500 pix kan även du bli ägare till en ynka deciliter av Portrait of a Lady, en ”baroque, sumptuous and symphonic perfume”. Hundratals försök krävdes innan man kom fram till en expressiv men ändock balanserad slutprodukt. Portrait of a Lady är ”undoubtedly the perfume containing the strongest ever dosage of rose essence and patchouli heart”.

Om ”rose essence” och ”patchouli heart” kan ses som en doftmässig motsvarighet till Isabel Archer eller vad Henry James skulle tycka om tilltaget låter jag vara osagt. Kanske för att jag har lika svårt att klämma in min hjärna i det tänket som jag har med att förstå James roman.

Missförstå mig rätt, James har ett alldeles fantastiskt språk, medryckande beskrivningar, en underfundig humor och en spännande dynamik mellan sin distanserade berättarröst och den intimitet varmed han granskar sin hjältinna som vore hon en fjäril under hans lupp. Men jag har svårt att hänga med på poängen med romanen, varför berättar James för mig om Isabel?

Kanske är det inte mer komplicerat än så att James helt enkelt vill berätta om Isabel Archer, försöka beskriva en person så intrikat det bara är möjligt samtidigt som hon ständigt präglas av en stämning av…je ne sais quoi. När boken är slut är Isabel Archer och hennes bevekelsegrunder fortfarande ett lika stort mysterium för mig som läsare som hon tycks vara för sin omgivning. Hennes känsloliv har vi däremot fått många fönster till, på samma sätt som James särskilt låter oss stifta bekantskap med hennes sjuklige kusin, Ralph Touchett.

Isabel är en ung kvinna som säger sig värdesätta sin frihet över allt annat. En amerikanska som importeras till England av sin excentriska moster Lydia Touchett och som med en gång charmar den ultrabrittiske Lord Warburton så till den milda grad att han omedelbart friar till henne. Men eftersom Isabel bland annat hängde med sin moster för att komma undan en efterhängsen amerikansk friare, Caspar Goodwood, har hon inga planer på att hoppa i samma galna tunna, bara för att den den här gången råkar vara brittisk.

Därför blir det förstås desto mer förvirrande (både för oss läsare och Isabel själv vad det verkar) när Isabel fastnar för slackern (19th century-style, bitches!) Gilbert Osmond. Av någon anledning blir hon bergtagen av en man som rent ut säger att hans livsmål är att göra så lite som möjligt och som ärligt talat verkar skrämma henne lite redan från början. I alla fall framstår han aldrig som särskilt älskvärd. Ironin i den här relationen är förstås att Osmond aldrig skulle ha tittat åt Isabel om det inte vore för att hon ärvt en sjuhelvetas massa kosing, ett arv vars syfte egentligen var att ge henne en än mer obehindrad frihet.

Men även om jag klurade på detta ”varför” går det inte att komma undan det faktum att The Portrait of a Lady är utsökt välkomponerad bok vilken säkert spelar en litteraturhistorisk roll som jag inte ens kan ana mig till. Jag skulle kunna tänka mig att den skulle kunna vara en spännande bokcirkelbok, själv hade jag gärna vridit och vänt på Isabels person och livsval tillsammans med andra. Och när den dessutom finns inläst av en av Librivox absolut toppkrafter, litteraturvetaren Elizabeth Klett, är ett försök absolut att rekommendera.

Librivox: Som sagt, absolut toppklass! Ladda ned med en gång.

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

En välbekant sådan vid det här laget kanske? Den snälle Mr. Earnshaw plockar med sig en liten pojke från ev sina resor. Hans biologiske son Hindley avskyr rackarungen från första ögonkastet medan dottern Cathy är “drawn to the silent and powerful boy”. Men vad hjälper det när ödet, Hindley och Edgar Linton gör sitt bästa för att hålla dem isär?

Skillnaden mellan denna version och många av de andra som snurrar runt där ute är att den även plockar med del två, det vill säga den oycksaliga uppföljaren där Heathcliff gör sitt bästa för att förstöra livet för både Hindleys son Hareton, Cathys dotter Catherine och sin egen son Linton.

Det som funkar bra i den delen är att det blir tydligare än jag förr tänkt på att det är de mest oskyldiga spelarna, Catherine och Hareton, som kan bli de som bryter förbannelsen som tyckts vila över Wuthering Heights sedan Heathcliff kom dit den där stormiga natten för trettio år sedan.

Annars måste jag tyvärr erkänna att det inte är särskilt mycket som funkar i denna version av den brittiska klassikern. Både Ralph Fiennes och Juliette Binoche kan vara duktiga men kemin mellan dem är lika icke-existerande som en lerfri gårdsplan i Yorkshire. Juliette länder sin Cathy klara Ofelia-galnings-vibbar genom att skratta ansträngt i de mest konstiga situationer. Steven Spielberg ska ha sagt att det var Fiennes “dark sexuality” i denna roll som gjorde honom övertygad om att britten var rätt man att porträttera Amon Goeth och jag undrar bara vilken film som Spielberg i så fall såg. Fiennes är en duktig skådis, men saknar här så väl passion som “dark sexuality”.

Det är aldrig någon större tvekan om att det är ett högkvalitativt Kostymdrama som spelas upp framför oss men det är stentrist. Både Wuthering Heights och Thrushcross Grange är veritabla slott, något som skjuter historien ännu längre bort från någon slags realism. Alla stearinljus är av den kalibern att de utan problem lyser upp ett helt rum. Alla medverkande Agerar för fulla spjäll och ju mindre som sägs om valet att låta Juliette Binoche spela sin egen dotter desto bättre.

Som vanligt blir det också problematiskt när filmen försöker att både äta upp och ha kvar den våldsamma romantik-kakan. Heathcliff får förvisso dunka på både sin fru och Cathys dotter (alltså elak) men så fort han och Cathy är tillsammans läggs det på tjockt med stråkar (alltså passionerad och romantisk).

Musiken (av Ryuichi Sakamoto) är i sig både vacker och pampig men förmedlar samtidigt det otvetydiga budskapet att här har vi minsann Äkta Kärlek. Skitsamma att minst en av parterna är redigt våldsam och bägge två sannolikt spritt språngande galna. Och för att vi inte ska tvivla det minsta på den slutsatsen avslutar också “Emily Brontë” med orden “together, they were afraid of nothing”. Hej, Stephanie Meyer och Edward, den våldsamme romantikern…

En relativt bokstavstrogen adaption men det kan aldrig vara ett argument för kvalitet i sig.

alt. titel: Svindlande höjder

Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.

Dagens Wuthering Heights har helt gjort sig av med någon slags ramhistoria. Istället inleds den med Heathcliff som på avstånd och mot en gråmulen himmel ser ned på Cathys begravning. Sedan kastas vi med hjälp av Nellie Deans berättarröst rakt in i den där ödesdigra dagen när Mr. Earnshaw kom hem med en föräldralös pojke som en syskon-present till sina två egna barn.

Men redan här märks det att detta är en film som inte har några större problem att hotta upp klassikerna en smula (den ÄR ju ändå producerad av den välkände B-filmsproducenten Samuel Z. Arkoff). Mr. Earnshaw är här utrustad med en hustru som inte skräder orden vid åsynen av vad hon förmodar är sin äkta makes oäkta barn. Hon uppmuntrar sonen Hindley att inte bara hata sin adoptivbror, utan förmanar honom också att se till så att han inte blir lurad på sitt fadersarv.

Efter faderns död ser Hindley till att hålla både Heathcliff och systern Cathy kort men säg den lycka som varar för evigt? Den vildvuxna Cathy får sig lite välbehövlig polityr hos grannarna Lintons men samtidigt dör Hindleys älskade hustru i barnsäng. Detta blir början på ett alkoholdränkt slut, en resa som påskyndas av det faktum att Heathcliff gör tappra försök att ruinera sin styvbror.

Om versionen anno 1939 var Cathys historia har manusförfattare Patrick Tilley och regissör Richard Fuest här som synes valt att särskilt lyfta fram Hindleys tragiska resa. Och precis som i den tidigare filmen blir det också denna rollfigur, här i Julian Glovers hyfsat välkända skepnad, som skapar något slags intresse och engagemang.

Heathcliff spelas av en dryga tjugoårig Timothy Dalton i sin näst första roll någonsin och jag måste tyvärr erkänna att jag inte alls finner honom övertygande. Snarare ser han hela tiden närmast parodiskt lång och smal ut. Han fixar inte alls det där vansinnesraseriet som är rollens själva signum. Däremot är han duktig på att huka sig inför Hindleys utskällningar.

Cathy spelas av den för mig helt okända Anna Calder-Marshall. Jag vet inte om det bara är filmens utseende men både hon och Judy Cornwall som spelar Nellie ger mig klara Hammer-vibbar så fort de är i bild. Nu är ju detta ingen skräckfilm, däremot skulle man kanske kunna hävda en viss koppling genom att Wuthering Heights anno 1970 innehåller ett par problematiska scener med avseende på det förment romantiska i sexualiserat våld. Bara det att Heathcliff inte ska vara vare sig vampyr eller en galen vetenskapsman utan en slags romantisk hjälte.

Denna Wuthering Heights känns trovärdig vad gäller både miljöer och kostymer, det är leriga gårdsplaner och de extravaganta klänningarna lyser med sin frånvaro. Men vad hjälper det när filmen och skådisarna inte lyckas gjuta särskilt mycket liv i sina personer?

Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.

***

train-to-busanalt. titel: Train To Busan

Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.

Men det är trots allt Su-ans födelsedag och Seok-Woo gör en djupdykning i pappa-havet för att följa sin dotter på tåget från Soeul till Busan (En timmes resa. Så Stockholm-Västerås, typ) där exfrugan håller till. Seok-Woos mamma blir nöjd över det beskedet eftersom hon hoppas att sonen ska passa på att försöka lappa ihop förhållandet.

Redan när tåget lämnar Soeul är något i faggorna. Känner vi lukten av odöda kanske? Uppmärksamma passagerare noterar att det händer något på perrongen samtidigt som tåget börjar glida iväg. Ouppmärksamma passagerare blir i sin tur snart väldigt uppmärksamma på det faktum att en ung flicka, som i sista sekunden kastat sig på tåget, snart sitter som en överdimensionerad igel på den kvinnliga konduktörens hals medan blodet sprutar. Dags för en hävdvunnen favorit i zombiesammanhang: skrik och panik.

En annan tradition inom genren är den om fristaden och i det här fallet finns den förstås hos militären i Busan. Men kommer passagerare (och inte minst lokföraren) att överleva tillräckligt länge för att ens hinna dit?

Det blev ett väldans prat om den sydkoreanska zombierullen under hösten 2016 och det var inte utan att jag gick och sparkade mig själv på smalbenen (inte helt enkelt ska ni veta) för att jag inte lyckats inkludera den i årets Halloween-tema som rörde just de odöda horderna. Men tack vare Stockholm Filmdagar fick jag en möjlighet att rätta till det misstaget och filmen till ära har jag också återupplivat (pun intended) zombiekategorierna nedan.

Nå, så var då Train To Busan best fucking zombie movie ever? Allt är förvisso relativt och ska jag se till det genomsnittliga betyget på filmerna som de facto ingick i temat förtjänar den snudd på det omdömet. Men ser jag till hajpen som omgav den samtidigt som utmärkta The Girl With All the Gifts försvann som en fis i vinden från biografrepertoaren tycker jag att tåg-zombiesarna fick oförtjänt mycket uppmärksamhet.

Men visst, filmen tar många (heck, i princip alla) klassiska zombieelement och jackar upp dem ett par snäpp extra, Korea style. Ibland funkar det och ibland blir det en aning övertydligt och upprepande. Det som funkar, särskilt rent visuellt, är bilderna av zombieknäckta fönster där de odöda väller ut som maskar från ett ruttet äpple. Den inledande hjorten som vaknar till liv med ett avhjort (heh…) äckelframkallande knak-ljud. Det finns en tågkollision som är något i hästväg. Och vem skulle inte charmas av det gravida paret (jag gissade på zombiefoster som ett säkert kort, gjorde du?)?

Samtidigt är det alldeles för många scener där våra huvudsakliga rollfigurer måste ta tårfyllt avsked från sina nära och kära som blir bitna i processen. Det gör att när det känslomässiga crescendot väl kommer orkar jag inte längre bry mig. Den scenen är dessutom alldeles för utdragen. Temat om huruvida det är bra eller inte med livscredot ”sköt dig själv och skit i andra” hamras hem med hela subtiliteten hos ett skenande disellok.

Train to Busan är ren, visceral horror medan The Girl… ligger mer åt halvmelankolisk och cerebral terror, för att tala i gotiska termer. Jag vet i alla fall vad jag föredrar.

star_full 2star_full 2star_full 2

Zombietyp
Utseendet känns rätt typiskt för den moderna zombien – blågrå ansikten med synliga ådror och vita ögon. Snabba. Förstås. Det speciella med Yeon Sang-ho (regissör) och Park Joo-suks (manusförfattare) zombies är att de närmast uteslutande orienterar sig med hjälp av syn och hörsel. Blir det mörkt kan man smyga sig förbi dem under förutsättning att man är tyst som en mus. De är heller inte särskilt händiga men de flesta hinder kan å andra sidan övervinnas av en tillräckligt stor zombiehög.

Omfattning
Potential för global spridning med tanke på att omvandlingen verkar ske sekundsnabbt. I alla fall om man blir rejält uppkäkad. Ett enkelt bett tycks däremot inte förmedla smittan riktigt lika snabbt. För det kan väl aldrig vara så att zombiefieringen är högst individuell beroende på vad handlingen kräver och vem som blivit biten?!

Vapen
Finns ju inte så himla mycket att välja på ombord på ett rullande tåg. Turligt nog kamperar dock ett baseballag i en av vagnarna. Dock är det oklart om överhuvudtaget något kan ta kol på de här zombiesarna.

Fristad
Som sagt: militären i Busan. Och det vet vi ju alla vid det här laget hur mycket tillit man ska ställa till sådana förhoppningar.

sthlm-filmdagar-2017_100Jag var sist på bollen med Train to Busan, så i princip alla som deltog på Stockholm filmdagar (plus några till) hade redan både sett och skrivit om filmen:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Movies-Noir

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

wuthering-heights-2011Bara för att en film är en uppföljare eller adaption behöver det inte innebära att den är lika med säkra pengar på banken. Jag kan tänka mig att det ibland nästan kan vara större risk att en sådan film mäter ut sig en plats i development hell eftersom det finns vissa förväntningar på den.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-iiiTvå fabulöst framgångsrika filmer med varsin guldgubbe var tydligen inte nog för Paramount. Sexton år efter The Godfather: Part II bestämde man sig för att försöka piska liv i den avsomnade hästen som av allt att döma i alla fall hade fått behålla huvudet eftersom både regissör Francis Ford Coppola samt huvudrollsinnehavaren Al Pacino återvände för att reprisera sina 70-tals-prestationer.

Läs hela inlägget här »

the-godfather-iiDet sägs att den bibliska ”lagen” om öga för öga resulterar i galopperande blindhet. På samma sätt resulterar traditionen om blodshämnd i en jäkla massa döda karlar. När den sicilianska familjen Andolinis överhuvud kommer på kant med den lokale bossen Ciccio hinner både pater familas och den äldste sonen dö innan modern, till priset av sitt eget liv, lyckas få iväg den unge Vito till de Förenta staterna. Här kommer han att bli känd som Vito Corleone och resten är historia.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg