You are currently browsing the tag archive for the ‘Spända familjeförhållanden’ tag.

Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.

***

Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.

Men hur skulle Duncan ha utrymme för ett barn i sitt liv? Det är ju knappt att ens Annie får plats bredvid sambons allt uppslukande intresse för den alternative rockmusikern Tucker Crowe. Crowe är ett mysterium i så motto att han i mitten på 90-talet försvann spårlöst mitt i en spelning och sedan aldrig hörts av igen. Duncan spenderar större delen av sin vakna tid med att på olika webbforum diskutera huruvida Crowe numera är fårfarmare i Pennsylvania eller hur sannolikt det är att han verkligen fick barn med en svensk prinsessa.

För att få någon slags reaktion från sin bortkopplade partner skriver Annie en nedgörande kommentar om Tucker Crowes musik på Duncans fanwebbsajt ”Can You Hear Me?” Men förutom att Duncan blir stött och irriterad ger tilltaget en oväntad utdelning – Annie får ett mail från någon som påstår sig vara den försvunne musikern.

Den brittiske författaren Nicholas Peter John Hornby måste vara en slags cineastisk antites till Stephen King eller H.P. Lovecraft. Kanske inte så mycket ämnesmässigt (även om Hornbys böcker knappast är smockfulla av vare sig läskiga clowner eller sprattlande tentakler) som adaptionsmässigt. Alla hans filmatiserade böcker och manus (High Fidelity, About a Boy, An Education, Wild, Brooklyn och nu Juliet, Naked) har nämligen blivit riktigt bra filmer.

Hornby och hans respektive regissörer lyckas skapa nyanserade rollfigurer och situationer som aldrig känns givna på förhand men ändå psykologiskt trovärdiga. Här finns en underfundig humor som förvisso kan vara distinkt men aldrig blir direkt elak. Han och regissörerna verkar tycka ganska bra om sina (mestadels manliga) rollfigurer och betraktar dem alltid med ett visst mått av milt överseende.

Och det kan behövas, eftersom han i sina filmatiserade romaner alltid på ett eller annat sätt behandlat dessa peter pan-män som aldrig vill växa upp utan för alltid begrava sig i sina allt uppslukande intressen. Må de sedan gälla musik eller fotboll.

I vissa avseenden tar rollfiguren Duncan vara på Rob Gordon från High Fidelity och drar honom ett par snäpp längre. Juliet, Naked ägnar nämligen i alla fall en liten del av sin relationskomedi till förhållandet mellan fans å ena sidan och artisten de avgudar å den andra. Mötet mellan mytologi och realitet. På samma sätt som har diskuterats i samband med George R.R. Martin finns anledning att fundera över vem som har mest rätt till en artists verk och deras tolkning. Upphovsmakaren har kanske kommit till slutsatsen att hens verk är ett gigantiskt luftslott, utan någon som helst förankring i verkligheten, medan entusiasten fortfarande ser det som det mest avgörande i hens liv.

Men huvudfokus i Juliet, Naked ligger trots allt på förhållanden och föräldraskap. Annie och Tucker Crowe hittar gemensam mark i det faktum att hon sörjer ett icke-existerande liv medan han sörjer ett bortslösat dito. Hon längtar desperat efter barn och villkorslös kärlek medan han har skapat allt för många barn allt för lättvindigt i sina dagar.

Det Nick Hornby-filmer alltid lyckats med är också att hitta en nära nog perfekt rollbesättning. I Juliet, Naked är det en oförblommerad njutning att hänga med Rose Byrne, Chris O’Dowd och Ethan Hawke. Alla tre är totalt okonstlade och åtminstone två av dem dessutom oerhört sympatiska. Rose Byrnes chosefria prestationer har fått mig att till och med gilla egentligen idiotiska produktioner som Neighbors (1 OCH 2, icke desto mindre!). Ethan Hawke har fortsatt med sin slackerpappa från Boyhood och gett honom en liten gubbmage. Samtidigt som han verkar ha tagit tillfället i akt att genom 90-tals-Tucker stillsamt driva med sitt yngre indie-pretto-jag. Chris O’Dowd har i sin tur plockat med sig it-nörden Roy från TV-serien The IT Crowd och gjort honom nästan ännu lite mer egocentrerad. Men väldigt rolig.

Juliet, Naked är en romcom som verkligen sticker ut från mängden genom att vara både smart, älskvärd, nyanserad och överraskande.

Vi var många som lät oss roas av Juliet, Naked på Malmö Filmdagar
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

Annonser

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Nu ska detta inte tolkas som någon kritik mot Damien Chazelle och manusförfattare Josh Singers film. Det är en omöjlighet att få med allt när en sådan här historia ska berättas. Särskilt som NASA bedömer att månlandningen i slutänden kunde genomföras enbart tack vare arbetet från drygt 400 000 ingenjörer, vetenskapsmän (och -kvinnor) samt tekniker. En uppenbart påhittad scen där Armstrong ska diskutera astrofysik eller bränsleförbrukning med en smart, glasögonprydd och mörkhyad kvinna hade inte gjort First Man till en bättre film.

Vad som däremot (enligt bland andra en viss orangehårig president) är ett fatalt misstag för filmens räkning är att inte visa när Neil Armstrong och Buzz Aldrin planterar den amerikanska flaggan på månens yta och därmed (åtminstone symboliskt) gör anspråk på himlakroppen för USA:s räkning. Man torde lugnt kunna utgå från att om gamle Clintan fått sitta bakom spakarna, som det från början var tänkt, hade den här invändningen knappast varit relevant. För oss andra är dock frånvaron av bombastiskt flaggviftande patriotism i First Man en lisa för filmtittarsjälen.

Så om First Man inte är gjord för att visa upp hur världens främsta nation sätter till alla klutar för att i åtminstone någon aspekt kunna visa Ryssen var skåpet ska stå i 60-talets rymdkapplöpning, vad vill den då visa upp?

Till att börja med huvudpersonen Neil Armstrong förstås. Fint porträtterad av Ryan Gosling som har en nära nog perfekt framtoning för en sådan här roll – förtegen men bestämd och pålitlig. Orubblig i sin målmedvetenhet utan att bli vare sig oresonlig eller upprörd. Men ändå med en förmåga till känslosamhet.

Det jag möjligtvis ställer mig lite frågande till är att filmens pressmaterial vill göra gällande att vi ska få ta del av Armstrongs ”uppoffringar” under vägen fram till Apollo 11. Ord som ”kompromisslös skildring” nämndes också vid själva visningen. I fullt förväntad ordning drar han sig förstås undan från fru och barn allt eftersom pressen ökar. Svaret till sonen, som undrar om hans pappa kommer att dö under Apollo-uppdraget, är ett föga känslosamt ”We have every intention of completing the mission”. Men utöver den här distansen vet jag inte om jag ser så mycket av försakelser eller umbäranden.

I alla fall inte sådana som skulle vara unika för just Armstrong. Det är klart att det inte är en avslappnad jobbsituation när kollegorna dör på löpande band i varjehanda olyckshändelser. När kongressen och folket i allt högre utsträckning ifrågasätter både arbetets rationalitet samt kostnader. Men det är ju en situation som vår huvudperson delade med alla de andra (överlevande) astronauterna i Gemini- och Apollo-programmen.

Vedermödor som Neil däremot inte behövde uppleva var de som tillhandahölls alla astronautfruar, förvisade till läktarplats av både sina män och deras arbetsgivare. Makarna riskerade livet för mänsklighetens fromma och för att kunna ge Ryssen på nöten. Kvinnorna var hänvisade till att fortsätta vika tvätt och medla mellan bråkande syskon. Alternativt behöva flytta från hus och hem när det skitit sig och familjen nu stod make- och faderlös. I den här inrutade rollen gör dock Claire Foy mesta möjliga av sin Janet Armstrong. När hon och Gosling delar scener tycker jag absolut att de är jämnstarka. Däremot rymmer deras förhållande kanske inte ett övermått av kemi och djuriska lustar.

Förutom det personliga perspektivet innehåller First Man också en enorm detaljrikedom när det gäller tusen och en teknikaliteter med rymddockningar, multi axis training (en landbaserad version av ”the vomit comet”), visare, paneler, spakar, korthuggna direktiv samt matematiska beräkningar med penna och papper. För mig signalerar det att Chazelle också varit ute efter att ge en bild av den rent vetenskapliga prestationen.

Åkallandet av John F. Kennedys berömda ord från 1962 om ansträngningarna att klösa sig igenom jordens atmosfär (”We choose […], not because they are easy, but because they are hard”) antyder dessutom ett hyllande av den oförtrutna ”mänskliga anden” (i brist på bättre ord) som inte nöjer sig med att gå runt på jordytan och hasa utan vågar höja blicken över horisonten.

Jag har ju min pålitliga P-uppställning när det gäller biopics: personen, poängen och processen. Sällan har jag sett en film som likt First Man så ypperligt lyckas balansera och ge plats åt alla dessa tre delar. Och ändå… Den vanligaste känslan för min del när det gäller både BOATS och biopics är att filmen kanske inte var så bra men att jag i alla fall blev intresserad av ämnet eller frågan. I fallet First Man är förhållandet det diametralt motsatta.

Allt med filmen, från berättande och foto (av ”vår egen” Linus Sandgren, yay) till skådisprestationer och musik (signerat Chazelles trogne huskompositör Justin Hurwitz), är fullkomligt oklanderligt. Ändå gör den mig inte det minsta inspirerad att kasta mig över Wikipedia eller, för den skull, se om den. Jag upplever ingen som helst ”sense of wonder” trots magnifika bilder på solkoronor och måninflygningar. Det känns hemskt att behöva medge det, men med hyfsat nyliga tittar på både The Right Stuff och Apollo 13 i ryggen kunde jag inte låta bli att tänka att jag ju sett allt detta förut.

Men det är ur ett rent filmiskt perspektiv. Händelserna i First Man har snart 50 år på nacken och av de två som var med finns bara Aldrin kvar i livet (Armstrong dog 2012). Allt fler tycks lyssna allt ivrigare på mer eller mindre fantasifulla argument för att det som hände aldrig har hänt. I det avseendet kan jag tycka att First Man faktiskt blir till en Viktig film.

Buzz Aldrin såg sig föranledd att ge filmaren och konspirationsteoretikern Bart Sibrel en rak höger när han kallade astronauten för ”a coward, and a liar, and a thief” och ville få ett erkännande att månlandningen aldrig ägt rum. Varför inte se First Man som Chazelles vänsterkrok i den matchen?

First Man var ett av de stora draglåstren på årets Malmö filmdagar. Vi gick i samlad tropp för en titt
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins

En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.

En mördare härjar bland eleverna vid den katolska flickskolan. Kollegiet är försteåligt nog upprörda men ingen mer så än hunkige gympa- och italienskaläraren Enrico Rosseni. Vid en öm tête-à-tête tillsammans med sistaårseleven Elisabeth har hon nämligen råkat bevittna ett av morden och nu är frågan om hon ska gå till polisen. Deras förhållande är ju knappast kosher om man säger så, särskilt inte som Enrico faktiskt är gift med matematiklärarinnan Herta som arbetar vid samma skola. När även Elisabeth dödas innan hon hinner avslöja mördaren beslutar sig Enrico för att själv ta reda på vem det är.

Uj, vad dubbelt det blev med What Have… Rent spänningsmässigt är filmen utan tvekan ett av temats bättre giallo-verk, snyggt filmad (regissören Massimo Dallamano hade tidigare arbetat som fotograf på bland annat Leones två första dollar-filmer), ett par djävulskt smarta övergångar, välklippt och hyfsat tajt berättad. Till och med riktigt logisk. För att vara en giallo, alltså, ska kanske tilläggas.

Alla huvudsakliga skådisar gör tillräckligt bra insatser för att väldigt lite ska kännas sökt, stelt eller påklistrat. Fabio Testi kör en skäggig Wes Bentley-vajb med sin Enrico och har ett skönt samspel med den äldre Joachim Fuchsberger som spelar en kommissarie Barth. Vars professionella kompetens i och för sig skulle kunna ifrågasättas eftersom han, likt så många av sina giallo-kollegor, inte bara struntar i att häkta en så uppenbar misstänkt som Enrico utan dessutom låter honom delta i utredningen.

Men så har vi ju detta med kvinnobilderna… Eller möjligen flickbilderna i det här fallet eftersom majoriteten av mordoffren är 18 år eller yngre. Titthålet in i tjejernas duschrum tjänar minst lika mycket syftet att visa upp ett nakna flickkroppar som att misstänkliggöra fluktaren. Det blir väl mycket fokus på det oerhört våldsamma och makabra sätt varvid mördaren tar sina offer av daga för att det inte ska kännas en smula spekulativt. Det är exempelvis kanske inte helt nödvändigt för utredningen att visa offrets far en röntgenbild av dotterns bäcken genomborrat av en lång, svärdsliknande kniv?

Sedan har vi förhållandet mellan Elisabeth och Enrico. När han försöker ha sex med henne i en roddbåt och hon istället bevittnar ett mord blir han förbannad eftersom han bara tror att hon försöker avleda hans uppmärksamhet. Det är den där katolska skolan som gjort henne så jäkla pryd att hon inte vill ligga med honom! En skola där han själv är lärare, kan tilläggas… Kärleksnästet han hittar åt dem har väggdekorationer som jag skulle vilja karakterisera som pin-up-posters. Att deras förhållande skulle vara problematiskt med tanke på att hon är hans elev nämns inte med en stavelse, det enda hindret för deras gemensamma tomtebolycka är den snipiga Herta (som han naturligtvis lovar att skilja sig från så snart lämpligt tillfälle uppstår att tala om saken. Spoiler: det gör det aldrig…).

Lilla frugan får i sin tur vara ständigt sur och irriterad, uppträda osminkad, med stram knut samt sägas vara så (f)rigid att Enricos manliga kollegor tycker att det är fullt förståeligt att han sökt sig till mer välkomnande armar (”he needed some distraction”). Men vänta, allt är inte förlorat! Trots att hon vet att hennes make varit otrogen med en av sina elever och varit beredd att lämna henne för samma elev är hon övertygad om att han inte är någon mördare.

Sådan lojalitet lönar sig, för när han släpps av polisen hittar man och hustru som genom ett mirakel tillbaka till varandra och fortsätter mördarjakten i bästa samförstånd både i och utanför sängkammaren. Plötsligt är hon enligt honom ”an amazing woman” efter att han ägnat första halvan av filmen åt att klaga på det mesta hos henne. Att hans främsta drivkraft i deras gemensamma värv är att finna sin 18-åriga älskarinnas mördare är tydligen helt ok för hennes del. Av någon anledning tycks det faktum att Elisabeth fortfarande var oskuld vid sin död spela en avgörande roll för hur alla, Herta inkluderad, ser på Enricos roll i otrohets-förhållandet.

Det säger kanske något om filmens övriga kvaliteter att jag i slutänden faktiskt fortfarande tycker att What Have… i alla andra avseenden som sagt är ett av temats bättre bidrag så här långt. Upplösningen känns, om inte direkt överraskande, så åtminstone lite fräsch i giallo-sammanhang.

Våra italienare får nöja sig med att vänta en dag medan vi ägnar oss åt en rykande färsk, svensk biopremiär

***

 

Goliat är en film för alla som tror att ”hederskultur” och ”klanmentalitet” är något förbehållet samhällen långt borta från Sverige och svensk identitet. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund har lämnat den värsta missbrukarmisären från Tjuvheder och riktar den här gången sin kamera mot en östgötsk bruksort och familjen Henebro.

I fokus hamnar den unge Kimmie, en kille som till synes försöker värja sig från det kriminella familjearvet. Tyvärr är alternativen deprimerande fåtaliga i ett samhälle tapetserat med till intet förpliktigande politiska floskler om ”fler jobb till många”. Mamma Carina har fibromyalgi och småsyskonen Kevin och Sara är fortfarande för små för att kunna ta hand om sig själva. Handlingsutrymmet smalnar till ett krampaktigt nålsöga när pappa Rolle får besked om att han ska in på kåken i 16 månader. Vem ska nu försörja familjen? Varken Rolle eller Carina är glada åt situationen men realistiskt krassa nog att acceptera det oundvikliga och utse äldste sonen till pappas efterträdare. Alltså får Kimmie börja hänga med på knarkköp och fulspritlangning.

I likhet med Tjuvheder är Goliat knappast en film som får en att känna sig upplyft. Däremot känner i alla fall jag mig upplyst eftersom jag är övertygad om att den beskriver en avsevärt brutalare realitet än jag någonsin behövt konfronteras med. Peter Grönlunds Sverige är ett Sverige med fuktig höstkyla, nedlagda bruk, barn som oroar sig för att banken ska ta deras hus, att soc ska ta dem, ärrade knogar, slitna mammor, vardagsvåld och fylla.

De några pinnhål högre upp kan kosta på sig att kalla de under sig för ”fylltrattar” medan de själva reduceras till ”luffare” i andras ögon. För hur nedslående det ändå är med kriminalitet så finns alltid lockelsen att befinna sig på toppen, att likt en svensk Don Corleone med en handviftning kunna bestämma över liv, död och miljontals dollar. Men inte ens i den lilla lokala dammen är bröderna Henebro de största fiskarna.

Snarare är de ett gäng män som förvisso i mångt och mycket blivit utestängda från det allmänna samhället men som, möjligen som en slags skyddsmekanism, också aktivt fjärmar sig från det. Visst, de är förfördelade men har heller ingen tanke på att ta för sig på något annat sätt än genom kriminalitet. Att gå till soc är inte att tänka på, försäkringskassan är ytterligare en fiende och när polisen knackar på för att det (än en gång) blivit bråk med grannarna hälsar de bekant på Kimmie.

Jämsides det politiska eller sociala perspektivet förmedlar Goliat dessutom en dyster bild av en manlighet som enbart stänger in och begränsar. Bara idioter har ett vanligt jobb eftersom lönen aldrig är tillräcklig. Det finns ju ändå inga kvar. Att plugga är rent löjeväckande alternativ i sin absurditet. Rolle blir ifrågasatt eftersom Kimmie i sina farbröders ögon kan skyllas för att vara såväl ”kärring” som ”fitta”. Trots att Rolle i vissa lägen faktiskt inte framstår som en genomusel farsa kan han bara förmedla och överföra ett enda arv – hur man i brist på annat måste vara en ”jobbig jävel” och aldrig ”rygga ihop”. Fallerar allt annat – ”bit dem i ansiktet!” Står sonen och trycker en kylklamp mot en begynnande blåtira ser han åtminstone ut som en ”äkta Henebro”.

Återigen skapar Grönlund realismmagi med sina skådespelare som den här gången uteslutande tycks bestå av amatörer. Jag fattar tamejfan inte hur karln lyckas, men bra blir det. Psykologiskt subtilt och nyanserat. Det gör ont att se hur filmen blottlägger avgrunderna mellan de som har och de som inte har, i alla dess olika bemärkelser. Sebastian Ljungblad som spelar Kimmie är en David som inte bara fråntagits både sten och slunga utan också är bunden till händer och fötter i kampen mot ett otal Goliats. Det fantastiska med Goliat är att filmen i Peter Grönlunds händer ändå får mig att hoppas för Kimmies skull. Det hemska med Goliat är känslan av att det trots allt är ett ytterst fåfängt hopp.

Det är alltid lättare att se filmer som Goliat med lite draghjälp och stöd. Nere i Malmö hjälptes jag och Fiffi åt med den saken. Även Johan plockade åt sig lite från misärbordet.

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Marvins döttrar

Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.

***

En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.

Läs hela inlägget här »

När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser