M3GAN (2022)

alt titel: M3gan, MEgan

Hur många föräldrar har inte satt sitt hopp till artificiella barnvakter, bara för att sedan bli besvikna på dem? Från Hoffmans droppar, via TV och videon, till paddan. Antingen utgör de inte tillräcklig distraktion eller också står det snart klart att de utgör fel sorts distraktion.

Men nu behöver föräldrar världen över inte oroa sig längre. Säg hej till M3gan, dockan som i leksaksförklädnad egentligen är förälderns bäste vän. Oförtröttligt kommer den självlärande roboten att lära dina barn såväl intressanta fakta, som vett och hyfs. M3gan lessnar aldrig på att läsa godnattsagor eller trösta småttingar när de är ledsna. Kanske lite i dyraste laget, men kan du egentligen sätta ett pris på den egentid du får ut av köpet? M3gan är helt enkelt en både oumbärlig och perfekt partner för ditt barn.

Men…någorlunda vana skräckfilmskonsumenter vet ju redan att det inte finns något som den perfekta teknologin… Särskilt inte som den styrs av en algoritm för självlärande som konstruktören Gemma knappt själv förstår sig på. Exakt hur det är möjligt att programmera ett AI som ska “optimise its objective function” utan att veta riktigt hur det gått till kanske vi inte ska fördjupa oss i…

Fördelen med M3gan är att regissör Gerard Johnstone och manusförfattare Akela Cooper efter ett tag signalerar att de knappast förväntar sig att publiken ska ta deras film på blodigt allvar. Inledningen är allvarlig så det räcker, när Gemma förlorar sin syster samt svåger (och lilla Cady sina föräldrar) i en tragisk plogbilsolycka. Gemma tar sig an systerdottern men vet inte riktigt hur hon ska hantera den sörjande flickan, van som hon är vid att kunna ägna sig helhjärtat åt sin karriär som leksaksmakare. Men i arbetet med M3gan kan hon ju kombinera de två. Win-win!

Cooper var manusansvarig för 2021 års vattendelare i skräckfilmskretsar, Malignant, men har lyckligtvis tonat ned de värsta galenskaperna i M3gan. Däremot upplever jag att hon förlitar sig i hög grad på välbekanta skräcktroper för att vi i publiken inte ska ifrågasätta särskilt mycket, exempelvis när Gemma anger att M3gans “prime directive” är att skydda Cady från “physical and emotional harm”. Det säger sig självt att en nioåring som förlorat sina föräldrar löper stor risk för “emotional harm”.

Samma troper påverkar rimligtvis M3gans klädsel, eftersom det inte finns någon annan anledning än skrämselpotential att klä ut henne som en viktoriansk flickunge istället för i några mer nutida plagg. Samt frånvaron av det kollektiva ångestvrålet från en kader GDPR-jurister när det visar sig att M3gan har en automatisk inspelningsfunktion.

På samma sätt som Cooper tyglat sig själv en smula jämfört med Malignant får också Johnstone ut helt ok rollprestationer från Allison Williams som Gemma (kusligt lik Jennifer Garner) och duktiga Violet McGraw (bland annat bekant från The Haunting of Hill House som lilla Nell). Möjligt att Gemma mot slutet plötsligt blir lite väl förståndig, inkännande och vältalig gentemot sin plågade systerdotter men det är samtidigt en vändning jag unnar dem.

Skådismässigt bör dock Amie Donald i rollen som M3gan vara förtjänt av ett särskilt omnämnande. “Dockans” rörelsemönster blir mer och mer organiskt vartefter filmen fortskrider. Det är inte utan att slutfajten till och med bjussar på lite meta- (eller åtminstone underhållande referens-)vibbar tack vare blinkande lampor och en trasig docka som därmed har en fullgod anledning att anta ryckiga rörelser à la klassisk J-horror.

M3gan kommer från Blumhouse och Atomic Robot, vilket gör att jag mer eller mindre förväntat mig de välbekanta skräcktroperna som Cooper bjussar på. Detsamma gäller de välplacerade, men knappast överraskande, hoppa-till-effekterna som alla är av den bekanta “Quiet… Quiet… Bang!”-typen.

M3gan placerar sig utan problem i kategorin “föga överraskande men stabil”. Många pluspoäng kan hämtas hem tack vare att tempot är rappt och speltiden ligger på under två timmar. Konceptet “högteknologisk docka” har i och för sig redan utforskats i 2019 års reboot av Child’s Play men jag kan nog tycka att den viktorianska flickdockan står sig ganska bra i konkurrensen. Jag skulle faktiskt inte tacka nej till Johnstones idé om crossoverprodukten Chucky vs M3gan.

Svøm med dem som drukner (2014)

alt. titel: Simma med de drunknade

Edvard Hirifjell, så bondpojk han är, har alltid vetat att det funnits ett mysterium i hans liv. Han är förvisso uppväxt på sin farfars gård där det odlas potatis och föds upp får. Men när Edvard var fyra år försvann han för några dagar på franska landsbygden efter sina föräldrars tragiska död. Intill denna dag vet ingen vad som hände med honom de där borttappade dagarna.

Eller gör någon det i alla fall? När farfadern dör kan Edvard börja nysta i sitt livs mysterium, vilket först leder honom till Shetlandsöarna och sedan till andra världskrigets slagfält i norra Frankrike. Det ska visa sig att han därmed kan rulla upp en historia som sträcker sig långt bortom hans eget livsöde.

Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av norske journalisten och författaren Lars Myttings Simma med de drunknade. I vanlig ordning när det gäller för mig obekanta böcker som rekommenderats av andra deltagare i vår bokcirkel utgick jag från att den skulle vara ”svår”. Vilket den till min glädje inte alls visade sig vara.

Bara kringelikrokarna kring Edvards livsmysterium är så pass intrikata och intressanta att historien i sig självt hade varit nog för att jag skulle läsa romanen med stor nöje. Men nu kan Mytting dessutom bidra med både ett rikt språk, en känsla för familjetragedier och, inte minst, en ren åder av träkärlek som löper genom det hela.

Det där med träet är kanske inte så överraskande när man betänker att Mytting slog igenom på bred internationell front i början av 2010-talet med en fackbok om just trä, Hel ved. Här har han lyckats omvandla all den där fackkunskapen till en vital del av sin historia, både som hantverk och en tragisk vittnesbörd till krigets fasor. Till synes utan ansträngning knyter författaren ihop Sommes skyttegravshelvete, de norrmän som slogs på tyskarnas sida på östfronten och den tajta relationen mellan Shetlandsöarna och Norge med en falnande trävaruindustri och kärleken till trä i alla dess former. En förening mellan människa och naturråvara i sin bästa form.

Men vår protagonist måste såklart också lida lite hjärtats kval och av de detaljerna är jag kanske inte lika intresserad. Hans relation med den hemlighetsfulla Gwen på ön Unst (ungefär så långt norrut man kan komma och fortfarande vara kvar i Storbritannien) får sitt främsta bränsle genom hennes koppling till hans egen historia, inte genom någon briljant personlig dynamik. Mytting är som bäst när han får beskriva skiftningarna i flambjörkens trä eller de vilda stormarna som attackerar Unst.

Simma med de drunknade bjussar på både fascination och intresse. Kombinerat med det gåtfullas sirensång är romanen en klar rekommendation från den här läsaren.

Troll (2022)

Det blev hart när omöjligt att undvika en titt på den norska Netflix-snackisen Troll, särskilt som jag blev genuint förtjust i found footage-föregångaren Trolljegeren (den förra dock regisserad av André Øvredal, medan dagens film är signerad Roar Uthaug). Det var en pigg och påhittig produkt, som utnyttjade found footage-greppet optimalt och samtidigt skapade en underhållande kombo av nordisk folktro och modern byråkrati.

Troll utspelas dock inte i samma värld som Trolljegeren eftersom alla står som handfallna inför det som uppenbarligen väckts till liv i Dovre. Det är först när den öppensinnade paleobiologen Nora Tidemann blandar sig i leken som den orimliga verkligheten kan börja anas. Och då är det inte främst beroende på hennes akademiska utbildning, utan på uppväxten med en far som var övertygad om att det låg ett korn av sanning i de gamla folksagorna. Ett korn som inkapslats så pass i hans hjärna att han tyvärr fått spendera en tid på en psykiatrisk klinik.

Nu är det upp till ett tappert litet gäng att dels ta reda på varför det enorma Dovre-trollet tycks ha gett sig den på att invadera Oslo, dels försöka se till att han inte gör allt för stor åverkan på huvudstaden och därmed orsakar in egen undergång medelst modern eldkraft.

Filmens titel är också dess välsignande kraft. Dovre-trollet förutan är Troll nämligen ett av de mest skamlösa hopkok av äventyrs-action-klichéer jag sett på länge. Att omvandla filmen till ett sup-spel i detta avseende skulle vara vådligt, då tittarna sannolikt skulle vara redlöst berusade när knappt halva speltiden har gått.

Men närvaron av filmens egentliga huvudperson gör att jag är benägen att ha en del överseende med stereotyperna. Dovre-trollet gör helt enkelt historien ganska underhållande när det gäller att lista ut vilka av de gamla sägnerna som är sanna och vilka som egentligen använts för att skyla över den verkliga historien.

Effektmässigt är trollet förvisso imponerade väl infogat i ett modernt Norge, men jag känner att jag aldrig riktigt blir kompis med den knivskarpa DV-looken. Jag hade hellre sett en produkt som tillät sig vara lite luddigare i kanterna. Skådespeleriet är också det en smula ambivalent eftersom klyschorna gör att det känns som om det inte går att ställa krav på psykologisk och dramatisk trovärdighet. Men Ine Marie Wilmann som spelar Nora är genomgående skärpt och handlingskraftig medan relationen mellan henne och pappa Tobias (spelad av Gard B. Eidsvold) ibland till och med blir ganska finstämd och lite melankolisk.

Jag föredrar fortfarande Trolljegeren både idé- och utförandemässigt men Troll var ändå hundra, helt ok underhållande, minutrar från vårt västra grannland. Heja Norge!

Det finns andra som nyligen (senaste månaden) också sett norskt: Jojjenito, Fripps filmrevyer och Snacka om film!

Peter’s Friends (1992)

Lika bra att avsluta bloggåret med en riktig klassiker, vilket dessutom passar synnerligen väl in rent tidsmässigt. En nostalgivåg av tsunamimått. Jag såg Peter’s Friends första gången våren 1994, tack vare Umeås eminenta filmstudio. En lördags-double feature med franska komedin La Crise från samma år. Den såg jag inte… Hur många gånger jag däremot sett om Peter’s Friends sedan dess vete tusan. Jag kanske skulle ha blivit lika förtjust i exempelvis The Big Chill om jag sett den under samma period. Men jag tror att en stor del av min initiala förtjusning låg i välbekanta skådisar som här uppvisade för mig helt nya muskler i sitt skådespeleri. Att de alla – Stephen Fry, Kenneth Branagh, Alphonsia Emmanuel, Hugh Laurie, Imelda Staunton och Emma Thompson – framstår som så otroligt bekväma i sina respektive roller och med varandra beror sannolikt på att många av dem faktiskt var gamla collegekompisar.

Violent Night (2022)

Den totalt dysfunktionella och svinrika familjen Lightstone ska fira jul tillsammans. Traditionen påbjuder maktkamper mellan syskonen Jason och Alva, mamma Gertrudes påhejande av sagda maktkamper (de få minutrar hon kan slita sig från familjeföretaget), livestreamande från Alvas vidrige influencerson Bert (egentligen döpt till Bertrude). Och så mitt i alltihopa Jason och Lindas troskyldiga dotter Trudy som fortfarande tror på tomten och bara önskar sig en enda sak av honom – att mamma och pappas ska bli tillsammans igen.

Dýrið (2022)

alt. titel: Lamm, Lamb

Ingvar och Maria är isländska bönder på en ödsligt belägen gård (finns det någon annan sorts gårdar på Island?). De odlar potatis och har får. Men under en av lamningsperioderna levererar en tacka en lite…annorlunda avkomma.

X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Up in the Air (2009)

Ryan Bingham har skapat sig en välsmord munläderskarriär genom att lätta både sin egen och sina medmänniskors livsryggsäckar. På det personliga planet skyr han alla nära relationer som pesten. Istället för att spendera en enda sekund i onödan i sin opersonliga lägenhet är han på ständigt resande fot. Som frilansande inspirationstalare ger han sina åhörare bilden av hur oerhört skönt det är att befria ryggsäcken från såväl jordiska ting, som energidränerande relationer. Medan det arbete han är anställd för att utföra går ut på att “befria” folk från sina anställningar.

Paradiset ligger under mammas fötter (2020)

Mila står på sin student och känner sig som en muslimsk sjökapten med studentmössan nedtryckt över slöjan. Studentdagen ska ju egentligen vara en glädjens dag men Mila har allt för mycket som tynger både hjärta och hjärna. Hon och bästa kompisen Mona skulle ju ta sig igenom den här dagen tillsammans men Mona dyker inte upp, vare sig till champagnefrukost eller utspring.

Ghostbusters: Afterlife (2021)

alt. titel: SOS fantômes: L’au-delà, S.O.S. fantômes: L’héritage, Cazafantasmas: Más allá, Ghostbusters: Legacy, Ghostbusters: Rise, Ghostbusters 3 – Afterlife

Callie hade skäl nog att vara besviken på sin frånvarande far när han levde, men frågan är om hennes besvikelse inte blir ännu större när han väl dör i en hjärtinfarkt? Hon har nämligen släpat iväg kidsen Phoebe och Trevor till djupaste Oklahoma-bystan i hopp om att fadersarvet (en gård med tillhörande hus) ska inbringa lite välbehövlig kosing. Och så får hon istället beskedet att det enda hon ärvt är skulder.