Synchronic (2019)

Sista stoppet (än så länge) på resan tillsammans med Aaron Moorhead och Justin Benson. Vi stannar kvar på den nordamerikanska kontinenten (Spring sökte sig ju iväg till Italien), men förflyttar oss från ett ödsligt Californien till storstaden New Orleans.

Här jobbar Steve och Dennis som ambulansförare, vilket i en stad som New Orleans innebär att de sett en hel del bisarr skit. Men ett par av deras senaste utryckningar toppar allt de tidigare behövt ta hand om. Våldsamheter vilka i sin tur tycks vara kopplade till en ny drog som letat sig ut på gatorna – Synchronic.

Oftast tycker jag bättre om filmer som ger mig en rejäl historia istället för flummiga antydningar och halvkvädna visor. Men med fyra filmer signerade Moorhead & Benson i bagaget – Resolution, Spring, The Endless och Synchronic – upptäcker jag att duon möjligen är undantaget som bekräftar den regeln. För även om berättandet i Synchronic verkligen inte är pang-på-rödbetan levererar filmen samtidigt en i mina ögon betydligt mer sammanhängande och målinriktad berättelse jämfört med de tre tidigare. Trots det föredrar jag dem framför dagens film.

I duons tidigare filmer har jag kunnat fästa mig vid de huvudsakliga rollfigurerna (Mike & Chris, Evan & Lousie samt Justin & Aaron) och deras ömsesidiga relation. Den bollen tycker jag fumlas bort i Synchronic. Jag vet inte om det beror på att Moorhead & Benson blivit för upptagna med sin historia eller vad som synes vara en avsevärt mer noggrann research. Jag vet bara att jag inte bryr mig särskilt mycket om vare sig Steve eller Dennis eller deras vänskap trots att de i likhet med Mike och Chris ska vara kompisar sedan high school.

Nu är förvisso varken Anthony Mackie eller Jamie Dornan två fenomenalt karismatiska skådisar. I det här fallet är jag dock böjd att skylla bristen på gnista i deras förhållande på manuset. Jag upplever som sagt att Moorhead & Benson varit aningens för fokuserade på att få fram sin historia och därmed glömt bort att bygga relationen, alternativt att händelseutveckling och miljöer tillåts ta för mycket uppmärksamhet på bekostnad av ambulansförarnas bondande. Jag tror inte heller att det hjälper att Steve dras med hälsomässiga problem och Dennis är tvåbarnsfar. Dels skapar det behov av flera scener där männen agerar var och en för sig, dels innebär det att de bägge två är ganska slutkörda när de väl träffas.

Storstadsmiljön är som sagt hyfsat ny för filmskaparduon, men andra element känns desto mer välbekanta. Det torde vid det här laget inte vara någon större hemlighet att de är ofantligt förtjusta i drönarvyer, även om klippningen av dem kanske inte varit lika hård och brutal tidigare. Leken med och spekulationerna kring teman som tid och oändlighet återkommer. Och tro det eller ej, men drogen Synchronic har sitt ursprung i en viss sorts röd blomma som vi känner igen från både Resolution och The Endless. Lovecraft-vibbarna är inte heller helt bortglömda eftersom Synchronic samspelar med användarnas tallkottkörtel.

Synchronic har en budget på 1,5 mille, vilket inte är särskilt mycket. Samtidigt kan det jämföras med Resolution som fick jobbet gjort med 20 tuss. I någon mån kan jag tycka att Moorhead & Benson använt cashen på ett vettigt sätt, genom att bygga mer påkostade miljöer. Vi slipper lyckligtvis den CGI-fest som inte sällan följer med en större budget. Men de ambitioner som budgeten möjliggjort har tyvärr påverkat manusskrivandet negativt eftersom det känns som om Benson plötsligt glömt bort att bygga sina relationer (och dessutom tappat bort sin humor på vägen). Det är bara att hoppas på att de hittat tillbaka till sina styrkor i 2022 års Something in the Dirt. När det nu blir av att se den…

Resolution (2012)

Mike har bestämt sig. Han tänker inte låta sin bästa kompis Chris självdestruera utan att en sista gång försöka övertala honom att lägga in sig för avgiftning. Men samtidigt känner Mike Chris så pass väl att han tänkt ut en backup-plan. Så när Chris, förutsägbart, vägrar göra det som vore bäst för honom tar Mike i med hårdhandskarna. En elpistolschock senare är Chris handklovad till ett exponerat rör för lite cold turkey-terapi.

Men en abstinent och självmordsbenägen crackpundare är inte det mest oroande som Mike måste handskas med under de sju dagar han bestämt sig för att det ska få ta för Chris att bli ren.

Jag ramlade över filmskaparduon Justin Benson och Aaron Moorheads The Endless från 2017 mest av en slump, efter att den snackades upp av podden The Evolution of Horror. Efter lite påläsning förstod jag att The Endless knöt an ganska tajt till duons debut, Resolution. Och nu har jag som synes kommit fram till den också (tack för det, Cineasterna!).

Det som naturligtvis är lite synd med att ta filmerna i fel ordning är att jag i någon mån är spoilad på Resolutions upplösning. Samtidigt är Benson & Moorheads universum så pass flytande att det räcker med känslan av överhängande bävan för att det ändå ska bli ganska obehagligt. Jag gillade greppet att lite nu och då lägga in missfärgningar och skrap på filmen för att på så sätt skapa en antydan till både found footage och metaberättande. Vem eller vad är det egentligen som iakttar Mike och Chris?

Men den frågan ställs inte bara så subtilt – det är också något som Mike och Chris undan för undan måste fundera över. I likhet med The Endless skulle jag vilja påstå att Resolution visar att man kan komma jäkligt långt med ett smart manus och vettigt tempo. För det räcker ju med att Chris ställer sig helt oförstående inför den film av honom (som var anledningen till Mike sökte upp sin kompis till att börja med) för att det ska isa längs ryggraden. Om inte Chris skickade filmen och en hjälpsam karta för att hitta fram till huset som en slags rop på hjälp till Mikes e-mail, vem eller vad gjorde det då?

The Endless hade sin kultstämning som skapade skrämseleffekt och brödrarelationen för känslomässig anknytning. Resolution väljer istället iakttagandet för det förra och kompisrelationen för det senare. Enbart baserat på dessa två filmexempel skulle jag säga att Benson & Moorhead är väldigt bra på bägge delarna. I The Endless var det ju de själva som spelade bröderna Justin och Aaron, i Resolution får vi istället möta Peter Cilella och Vinny Curran i rollerna som Mike och Chris.

Ingen av dem tycks ha någon större filmkarriär att skryta med, vilket synes märkligt i mina ögon. Eller också är Benson & Moorhead fenomenala på personregi, för dynamiken mellan de gamla high school-kompisarna är otroligt bra. Lättsam, naturlig och trovärdig. Jag har inga problem att uppfatta en vänskap som sträcker sig långt bakåt i tiden. I likhet med The Endless har vi också en obalans i relationen där den ene börjar historien som bossig och självsäker medan den andre är skörare och mer osäker.

Relationen utgör emellertid en solid och välbehövlig grund även för skrämseleffekterna och skapar ett välbehövligt djup, framförallt med Chris önskan att ta sitt eget liv. Utan den bakgrunden hade de underliga ledtrådarna som Mike hittar här och var sannolikt upplevts som enbart ”weird for the sake of weird”.

Det finns säkert fler exempel på historier där skrämseleffekterna förhöjts av en labil knarkare som ska försöka avgifta på egen hand – det är ju ett så självklart sätt att lägga in både osäkerhet och paranoia kring vad som händer. Alternativt inte händer. Samtidigt är det lockande att tänka sig Resolution som en föregångare eller inspirationskälla till Evil Dead-remaken som kom året efter. Det var ingen usel film, men använde inte just den vinkeln lika bra som Resolution lyckas göra.

Förutom att slå ett slag för Resolution kan jag dessutom verkligen rekommendera att se den och The Endless back-to-back, det gav bägge filmerna ett klart mervärde (så pass att jag nog måste höja betyget i alla fall ett halvt snäpp för The Endless). Bägge filmerna är emellertid lite för långdragna och tvetydiga för att jag ska vilja klämma i med de där riktiga toppbetygen. Men det känns samtidigt inte som en anledning till att inte bara att kötta på och klippa Benson & Moorheads övriga filmer – Spring och Synchronic.

Resolution (2012)

The Endless (2017, reviderat)

Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody (2022)

alt. titel: I Wanna Dance: The Whitney Houston Movie, I Wanna Dance with Somebody

Som 70-talist är det i princip omöjligt att kokettera med att inte veta vem Whitney Houston var. Att försöka påstå det är som att medge att man levde under en sten mellan åtminstone mitten av 80-talet och slutet av 90-talet – sångerskan var helt enkelt omöjlig att undgå. Obegripligt framgångsrika hitlåtar, musikvideos och ett filmframträdande med dåtidens störste hunk Kevin Costner – The Bodyguard.

Biopic-filmen Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody gör det lätt för sig och plockar titeln från en av dessa hitlåtar. Jag vågar påstå att regissör Kasi Lemmons och manusförfattare Anthony McCarten gjort det ännu lättare för sig när det gäller själva innehållet. McCarten är en veteran i genren med filmer som Darkest Hour, Bohemian Rhapsody och The Two Popes men kanske är just musiker inte författarens bästa gren?

Jag noterar att jag tyckte Bohemian Rhapsody rent innehållsmässigt var menlös och det är väl ungefär den etiketten jag också skulle vilja sätta på I Wanna… Skillnaden mellan de bägge filmerna är dock att jag älskar Queens musik medan ms. Houston alltid lämnat mig ganska kall. Därmed blev faktiskt filmens 146 minutrar ganska tradiga, särskilt när det ska till att filmas hela sångnummer som i mina öron aldrig tycks ta slut.

Handlingsmässigt får jag intrycket av att I Wanna… består av en massa lösryckta segment som för min del aldrig ramas in av ett sammanhang, bortsett från sångerskan själv förstås. Det flyter upp att vissa svarta kritiker såg Houston som en “sell-out”, men det räcker tydligen att hon sedan gör ett R&B-influerat album (I’m Your Baby Tonight från 1990) för att få alla sådana kommentarer att försvinna.

Det läggs ganska mycket tid på att beskriva Houstons tidiga relation med vännen Robyn Crawford som sexuell. Men så fort sångerskan träffar Bobby Brown är det uppenbarligen slut med det och det av ingen tydligare anledning än att hon är ute efter “Faith and Family”. Vare sig det gäller Crawford eller Brown får vi som publik aldrig någon egentlig förklaring till vad de olika relationerna gav någon av parterna.

Till skillnad från relationen med Crawford läggs det däremot överraskande lite tid på att etablera Houstons omfattande drogmissbruk. I tidiga tonåren röker hon lite gräs med Crawford, därefter ett raskt hopp till att hon plötsligt drar kokslinor i TV-soffan med ett glas rödvin och sedan ett ännu raskare hopp till att hon missbrukar så pass tungt att hon inte längre kan sköta sitt jobb.

Att sångerskan dessutom var djupt engagerad i både anti-apartheid-rörelsen och annan välgörenhet var tydligen inte ens tillräckligt intressant för att nämna med ett ord.

Och inte för att jag borde vara särskilt överraskad, men I Wanna… tar sig förstås ganska stora friheter med sanningen. Det berömda framträdandet på Super Bowl var exempelvis egentligen förinspelat. Och även om det inte hade varit det ställer jag mig frågande till om Houston verkligen hade haft möjlighet att dels styra över framträdandets tempo (med tanke på att det skulle tajmas med en överflygning av en hoper jetplan), dels i sista sekunden välja att framträda i träningsoverall istället för något mer paljettbeprytt.

Möjligen ville McCarten reprisera den magnifika Live Aid-avslutningen från Bohemian Rhapsody, men det framträdande som I Wanna… påstår att Houston gjorde 2012 för att hylla sin vän och producent Clive Davis ägde tyvärr aldrig rum. Överhuvudtaget kan jag tycka att det blir lite problematiskt att filmen enbart fokuserar på Houston och Davis när det kommer till det musikaliska.

Till synes lika pricksäker som Robin Hood plockar Houston ut hitsingel efter hitsingel helt på egen hand med det ungdomligt tvärsäkra argumentet “I’LL give it a hook”. Att alla dessa låtar både skrevs och producerades av andra skickliga musiker synes nästintill oviktigt i sammanhanget. Den ungdomliga självsäkerheten verkar dessutom ha spillt över på såväl studioinspelningar och påkostade konsertframträdanden eftersom det framstår som något Houston klarade av utan problem från dag 1.

I Wanna… ger inte tittaren särskilt mycket mer än en hitlåtskavalkad och jag känner att jag får noll insikt i personen Whitney Houston. Trots ingredienser som gravt drogmissbruk och stormiga misshandelsförhållanden framstår I Wanna… i slutänden som översiktlig, lättviktig och ytlig.

Det förefaller ganska symptomatiskt att när Houston pratar om hur mycket hon offrat för att vara en världsstjärna förstår jag inte riktigt vad hon pratat om. Jag har nämligen inte sett några större offer, bara en ung kvinna som fått exakt det hon startade filmen med att uttryckligen önska – en musikkarriär på sina egna villkor.

Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Fortsätt läsa ”Blonde (2022)”

My Week With Marilyn (2011)

Every baby needs a da-da-daddy/with silver in his hair

Ja, Marilyn Monroe behöver alla pappor, mammor och andra bundsförvanter hon kan få tag på. Särskilt när gubbstöten Laurence Olivier är så dum mot henne. Han regisserar den unga kvinnan i filmen The Prince and the Showgirl och har väldigt lite tålamod med en skådespelare som bästa fall uppehåller inspelningen i flera timmar. I värsta fall dyker hon inte ens upp.

Fortsätt läsa ”My Week With Marilyn (2011)”

Santa Sangre (1989)

Är man någorlunda filmintresserad kommer man ganska snart i kontakt med konceptet ”Jodorowsky’s Dune”. Den chilensk-franske allkonstnären Alejandro Jodorowsky blev i mitten av 70-talet tillfrågad om han inte ville regissera den första filmadaptionen av Frank Herberts SF-dunderhit Dune. Jodorowsky drog upp enormt storslagna planer för projektet som skulle resultera i en 14 timmar lång film samt innehålla både Salvador Dalí och musik av Pink Floyd. Det säger sig självt att sådana ambitioner kollapsar under sin egen tyngd och det blev aldrig någon film. Innan David Lynch, vill säga.

Fortsätt läsa ”Santa Sangre (1989)”

Antlers (2021)

Det är en bild så välkänd och reproducerad att många till och med i Sverige sannolikt känner igen den – en tår som långsamt rinner ned för den fårade kinden hos en ursprungsamerikan samtidigt som vi får veta att det är jättejättejättedumt att skräpa ned i naturen.

Fortsätt läsa ”Antlers (2021)”

Menace II Society (1993)

Titten på Justin Chons debut Gook från 2017 påminde mig om att jag hade hoodfilmsklassikern Menace II Society stående. Allen och Albert Hughes film var också en debut, men samtida, vilket alltså innebär att den utspelas lite drygt ett år efter det som timade i Gook. Dock i en annan del av Los Angeles – Watts.

Fortsätt läsa ”Menace II Society (1993)”

Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #23”

X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)

Dags att pröva ett par Patricia Highsmith som inte resulterat i allmänt kända, påkostade Hollywood-adaptioner. This Sweet Sickness från 1960 (tio år efter debuten Strangers on a Train) och The Glass Cell från 1964 (hennes sjunde och tionde roman).

Till att börja med är det intressant att notera hur pass mycket bättre författare Highsmith blivit jämfört med Strangers on a Train. Debuten är absolut ingen dålig roman, men i mina öron (ljudböcker på YouTube ftw!) är både språket, känslolägen och framställningar väl överarbetade och utstuderade i den första romanen. Dess främsta styrka ligger för min del i själva plotten och det sociala obehaget i att konfronteras med en person som Charles Bruno. En man som tycks oförmögen att uppfatta ett avslag om han så får det i form av en redig lavett.

Fortsätt läsa ”X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)”