You are currently browsing the tag archive for the ‘Droger’ tag.

Med tanke på Breaking Bads fenomenala framgång är det överraskande hur pass lite Vince Gilligan & Co ändå mjölkat konceptet. Visst finns nu både en pågående serie-spin-off i form av Better Call Saul och dagens uppföljar-film, El Camino. Men det tog två år efter ”Felina”, det sista avsnittet av Breaking Bad, innan Better Call Saul landade hos Netflix 2015 och som synes ytterligare fyra år innan alla fans fick svar på vad som egentligen hände med Jesse Pinkman efter ”Felina”. Och det är inte tu tal om att bägge produkterna faktiskt är både genomtänkta och välgjorda. Varken serien eller filmen är något som slängts ihop på en kaffekvart för att klämma ytterligare några prasslande dollars ur Breaking Bad.

Läs hela inlägget här »

Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.

Marguerite Dumont sjunger nämligen inte riktigt så bra som hon själv tror. Faktum är att man skulle kunna lika hennes röst vid ljuden som kommer från ett torterat rådjur om det inte vore för att rådjuret sannolikt skulle besitta både kraftigare och mer tonsäkra röstresurser än Marguerite Dumont. Emellertid är baronessans självbedrägeri i någon mån förståeligt eftersom hela hennes omgivning deltar i det. Hennes vänner och bekanta applåderar handflatorna blodiga efter alla hennes uppträdanden och Georges (i maskopi med trotjänaren Madelbos) ser till att hon överöses med blomsterarrangemang från otaliga ”beundrare”.

Men vid just den här tillställningen har två katter smugit sig in bland hermelinerna – journalisten och författaren Lucien Beaumont samt den avantgardistiske konstnären Kyrill von Priest. Lucien fångar Marguerites intresse genom att skriva en glödande recension om uppträdandet och Kyrill lyckas därefter övertala henne att uppträda inför publik under någon slags kaosartad och obegriplig performance art-tillställning. Dessa två verkar vara de enda som inte bara ser det löjeväckande i Marguerites sångfågelsfladdrande, utan istället något beundransvärt och autentiskt. Jag föreställer mig att särskilt Kyrill förhåller sig till Marguerite ungefär som Filip Hammar gör till Hasse P.

Haken är dock att Kyrills tilltag ger Marguerite blodad tand och gör henne fast besluten att än en gång uppträda inför en allmän publik.

Hur orättvist det än kan verka gissar jag att sanna historien om societetskvinnan Florence Foster Jenkins är mer välkänd genom den amerikanska filmen med samma namn, trots att den kom ett år efter Marguerite. I och för sig kanske inte så förvånande eftersom en Oscars-nominering för Meryl Streep i huvudrollen smäller högre än en César-vinst i dito kategori för Catherine Frot i allmänhetens ögon. Och orättvise-diskussionen är i någon mening ändå bara hårklyverier eftersom det redan 2005 skrevs en pjäs om Florence, Glorious!

Jag blev oväntat förtjust i den amerikanska versionen och det är möjligt att Marguerite led en smula av att jag visste vad som komma skulle. För medan Catherine Frot säkert var värd den där César-vinsten (hon gör verkligen en mycket bra prestation som den ömkansvärda men samtidigt värdiga Marguerite Dumont) tycker jag att den franska filmen som helhet inte var lika tonsäker som jag hade önskat (om skämtet tillåts).

För min del blir det exempelvis aldrig riktigt tydligt vad det är som faktiskt orsakar Georges slutliga omvändelse. Eller varför Madelbros agerar som han gör i slutet av filmen. Marguerite präglas i mina ögon av en generell melankoli, vilken inte riktigt gifter sig med de mer humoristiska elementen även om de senare är rejält nedtonade. Men det största problemet är nog att jag helt enkelt upplevde den rent faktiska händelseutvecklingen runt Marguerite som något tunn. Det förekommer fragment av allt det som pågick i Frankrike vid den här tiden och det tror jag hade kunna tjäna på att lyftas fram i förgrunden istället för att, som nu, bara få vara en fond. Det hade kunnat vara intressant att låta Marguerite vara ingången till en mer rejäl djupdykning i en anarkistisk konstscen, jazzklubbar, drogliberalism och sexuell lössläppthet. Alternativt göra något mer av de psykologiska antydningarna att den olyckliga baronessan under alla år av sjungande egentligen ägnat sig åt en avancerad form av självskadebeteende.

Nej, den här påfågelsskapelsen är förvisso vacker att se på, välgjord på alla sätt och vis, men den lyckas inte landa riktigt rätt efter sin något vingliga flygtur.

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.

Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.

I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.

Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.

Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.

Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.

Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?

alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo

Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

Läs hela inlägget här »

Ibland händer det! Att man som gammal, garvad läsare fortfarande kan hitta en liten guldgruva, rik på glimmande underhållningsådror. Men ofta kan den gamla och garvade läsaren behöva lite hjälp för att hitta den där guldgruvan. I mitt och Ian Flemings fall var den sammankopplande länken filmpodcasten Shinypodden, vilken under sin åttonde säsong temporärt bytte namn till Bondpodden.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Hur mår egentligen Bradley Thomas? ”South of ok, north of cancer”. Det räcker ju att fundera över titeln, för att inse att Bradleys chanser att förbättra den statusen är minimala. Det hela börjar med att Bradley får sparken och dessutom upptäcker att hans fru Lauren är otrogen. Det sistnämnda är emellertid inte så farligt som det kan låta eftersom upptäckten gör att makarna verkligen pratar med varandra för första gången på väldigt länge.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood

John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.

Läs hela inlägget här »

Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg