You are currently browsing the tag archive for the ‘Droger’ tag.

Midsommar

Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.

Det är väl ungefär det knippe orsaker som för kompisgänget Josh, Mark, Christian och Pelle till Pelles hemort någonstans i det extrem-rurala Hälsingland. Med på färden också också Christians flickvän Dani. Tjejen som de andra försökte övertala honom att göra slut med (bland annat i syfte att hitta någon ”who actually likes sex”) när en familjetragedi skickade henne rakt ned i depressionens djup vilket förstås omöjliggjorde dumpningsaktionen.

Nu är den lilla gruppen utlämnade på vinst och förlust till ett kollektiv av vitklädda och drömskt leende människor. Ett kollektiv som å ena sidan tycks nästan lite väl uppspelta vid möjligheten att välkomna främlingar till deras nio dagar långa helgdag men som å den andra visar sig leva efter regler och ritualer vilka är minst sagt svårsmälta för den oinvigde. Och då snackar vi inte den sociala pressen att skämma ut sig med ”Små grodorna” kring midsommarstången.

Av omvärldens reaktioner förstod jag att Ari Asters debut Hereditary var en sådan där film som delade publiken. Antingen tyckte man den var briljant och annorlunda eller också såg man den som krystat prettoskräp. Fördelen var att när ungefär samma omdömen började trilla in om även Midsommar var jag åtminstone någorlunda förberedd inför titten. Regissören skulle i alla fall inte servera mig någon lättsmält och generisk Annabelle-röra.

Och det måste jag ge Aster – han är en jäkel på att skapa en tryckande och obehaglig stämning. Han har ett bra öga för bilder som ger intryck av att något inte riktigt är som det ska men som är svårt att sätta fingret på. Att sammanfoga dem med beteenden och händelser som var för sig kanske inte är särskilt uppseendeväckande men som i det stora hela lägger ett oroväckande pussel. Ett om natten konstant gråtande spädbarn i den gemensamma sovsalen. En upp-och-ned-vänd kamera och ibland brutalt hårdhänta klipp. Något som i ögonvrån och i kanten av bilden ser ut att långsamt pulsera eller andas.

Asters berättande låter sig väl kombineras med Pawel Pogorzelski urtvättade fototeknik, mörkare så länge vi befinner oss i Boulder och nästan smärtsamt ljust när vi förflyttats till Svedala (ety här härskar tydligen ”midnattssolen”). Och så förstås den elektroniska ljudmattan från den brittiske artist som kallar sig The Haxan Cloak.

Allt det här, plus en huvudperson som uppenbarligen mår skit rent psykiskt, gör att jag redan från början känner att jag hela tiden får kämpa en aning för att dra efter andan. Eller också handlar det om att Aster, med imponerande precision, lyckas pricka in en gigantisk skrämselfaktor för min del. För även utan alla konstigheter inser jag att jag inte för all honung i Hälsingland skulle vilja vara utslängd i ett sammanhang där folk går omkring och ler hela tiden, pratar om naturens harmoni eller inneboende hermafroditiska egenskaper samt med obehaglig intensitet tittar mig djupt i ögonen och säger ”Välkommen hem”.

Så stämningsmässigt är Aster hemma relativt omgående för min del. Han lyckas också få till ett antal scener som genuint otrevliga, inte sällan chockerande grafiska på ett sätt som bara blir desto mer överraskande när jag fram tills dess vant sig vid den drömska atmosfären som präglar omgivningar och foto. Men samtidigt finns här andra scener som jag kanske inte direkt skulle kalla för pretto men som åtminstone gränsar till det fåniga, alternativt enbart konstiga. Weird for the sake of weird. Tyvärr tenderar de dessutom till att vara för långdragna, speltiden på 147 minuter är ibland svårmotiverad.

Temamässigt blir det också knepigare och här skär det sig tillräckligt mycket för att jag ibland till och med ska sitta och haka upp mig på detaljer. Som det faktum att alla är utomhus hela tiden men ingen verkar bli det minsta solbränd. Att den avslutande överdådigt pråliga blomsterprakten är långt ifrån vad som kan hittas på en svensk juniäng (filmen är inspelad i Ungern). Eller att Josh uppenbarligen tänkt sig inkludera Hälsingeritualerna (vilka dessutom knappast kan anses som generella för svenskt midsommarfirande) i en antropologisk ”thesis” men utan att i förväg kontrollera om han verkligen får dokumentera och publicera dem.

Mitt intryck är att Aster hellre fokuserat på bilder och scener som ska upplevas som skrämmande eller oroande än att lägga krut på att få sin mytologi och kollektivets trosgrunder att hänga ihop. Eller för den delen få dem att likna ett svenskt midsommarfirande. Det förekommer ett par björnreferenser men med tanke på den betydelse som djuret spelar i slutet är de för ytliga och oförklarade. En av dessa referenser är dessutom John Bauers klassiska ”Stackars lilla basse” från 1912 som hänger ihop med sagan som kallas ”Oskuldens vandring”. Men Dani, bra porträtterad av brittiska Florence Pugh, är ingen sökande oskuld som får hjälp av de vitklädda att finna sitt rätta jag utan en trasig kvinna på flykt. Huruvida hon verkligen söker en ny familj och i så fall hittar den i Hälsingland artikuleras inte tillräckligt tydligt för att det ska fylla någon funktion.

Sedan tycker jag också att Midsommar tappar i styrka genom att i allt för hög grad avsluta precis som en annan klassisk film i kategorin ”skräckfilm som inte är ’riktig’ skräck”. Så trots att även Midsommar tycks vara en film som publiken tenderar att antingen hata eller älska verkar jag landa någonstans i mitten. Den är bitvis riktigt obehaglig men alldeles för ojämn för att bli någon helgjuten succé.

star_full 2star_full 2star_full 2

Andra filmspanare har också återupptäckt ”svenska” midsommartraditioner, nämligen:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Annonser

Midsommarafton ÄR ju ändå en nästan lika stor svenskhelg som nationaldagen. Så varför inte fira med en svensk filmklassiker?

***

StrulAlla kidsen älskar kemiläraren Conny. Han brinner för sitt ämne så till den milda grad att han tillhandahåller coola fyrverkerier till elevernas fester (Gandalf ain’t got shit on him!) och de presterar i gengäld enbart fyror och femmor på hans prov

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för världshistorien

När man tittat klart på Mel Brooks History of the World är det svårt att inte få två tankar i huvudet: (1) hur mycket komikern verkar har återhämtat sig efter High Anxiety och (2) hur inspirerad han egentligen blivit av Zucker, Abrahams och Zucker-filmen Airplane! som kom året innan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Läs hela inlägget här »

Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.

Läs hela inlägget här »

Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

Läs hela inlägget här »

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Läs hela inlägget här »

Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Lev Grossman, The Magicians
Roslund & Hellström, Tre minuter
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser