You are currently browsing the tag archive for the ‘Diktatur’ tag.
Fortsättning på veckans tema
Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.
I Night Chills från 1976 inkluderas dessutom subliminala budskap och det är inte utan att jag undrar om Koontz tagit med den detaljen bara för att i en beskrivning av subliminala filmklipp kunna få med meningen ”penis ejaculating on woman’s buttocks” femtielva gånger om? I ett par böcker drömmer hans sexualsadister dessutom om unga flickor, vilket lämnar en avgjort unken smak i munnen. Särskilt som det ryktas att Koontz skulle stå bakom ett gäng erotiska böcker från 60- och 70-talen där en av titlarna är Thirteen and Ready!
Det enda som skulle kunna matcha den sexuella sadismen i tveksamhet skulle möjligen vara Koontz politiska sympatier. Jag har ingen täckning för detta, men baserat på hans författarskap skulle jag inte hålla det för otroligt att Koontz är Trumpist. Hans protagonister känner sig alltid säkrare med en puffra i näven; vapenvägrare är klockrena fegisar. Redan i de allra tidigaste böckerna ondgör sig Koontz dessutom över samhälleliga företeelser som ökande brottslighet och minskande ansvarstagande hos såväl individ som stat. Det är klagomål som inte blir mindre aktuella vartefter åren går, om vi säger så…
Antagonisterna är i sin tur inte sällan en del av, eller i lag med, skumma federala organisationer vars enda syfte är att klämma åt hederliga medborgare och begränsa deras individuella frihet. Ofta genom att försöka ta över eller invadera någon oskyldig ur-amerikansk småstad, gärna lokaliserad i Kalifornien. Givetvis tar i princip alltid någon av dessa agenter tillfället i akt att missbruka sin ansenliga makt, gärna för att tvinga kvinnor till sex eller få dem att göra något annat förnedrande. Det är väldigt få mäktiga Koontz-män som inte tar varje chans att utnyttja denna makt för egen vinnings skull.
I Elsewhere från 2020 har denna misstänksamhet mot Makten övergått i fullgången konspirationsteori. Här porträtteras en skuggregering, en Elit vars syfte är att sakta men säkert förvandla USA till en teknikövervakad diktatur. Komplett med interneringsläger och allt. Denna Elit sitter dessutom på kunskap och teknik som skulle kunna göra storverk för mänsklighetens fromma men de använder välsignelserna enbart för att stärka sin egen maktposition. Det som blir lite lustigt i sammanhanget är att Koontz i Watchers från 1987 skildrade datorer som en nyckel för att undkomma en kontrollerande framtid. Författaren spekulerar kring att utvecklingen av datorer och teknik innebär att informationsöverföringen blir fri och till för alla. Därför kommer en stat som exempelvis Sovjet aldrig att kunna kontrollera sina medborgare när de väl anammat denna datorkraft. En optimism vilken som synes kommer på skam — istället är det de ondsinta krafterna som kan utnyttja datorer för att i ännu högre utsträckning kontrollera medborgarna.
To be continued…
På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.
***
alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down
En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.
alt. titel: Cold War
Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.
Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.
TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.
***
I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.
När George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.
Det är i princip alltid otacksamt att vara en krigare (fråga bara Selene). Särskilt när kriget är över; soldater har sällan en naturlig plats i samhället under fredstid. Det är något som både medeltidens korsriddare, 60- och 70-talets Vietnamveteraner och post-kalla krigets spioner fått erfara.
That’s what HE said!