You are currently browsing the tag archive for the ‘Jules Verne’ tag.
alt. titel: Ljuset vi inte ser
Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.
Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.
Självklart borde jag ha publicerat ett inlägg om en kärleksfull bok en dag som denna, men jag läser uppenbarligen inte särskilt många kärleksböcker. Ni får helt enkelt nöja er med en kärleksfull hyllning till en spännande genre.
***
Steampunk som begrepp känns välbekant sedan rätt många år tillbaka. För egen del har jag förstås mest kommit kontakt med företeelser som kugghjul, flintlåspistoler och ångdrivna datorer i filmer som 12 Monkeys eller Sleepy Hollow. Regissörer som gärna återvänder till steampunk-känslan och designen är Terry Gilliam och Jean-Pierre Jeunet.
alt. titel: Atlantis — En försvunnen värld
Öliv kan vara livsfarligt. Inte är det så konstigt att historien är fullskiten med förlorade öar och sjunkna kontinenter när man så sent som 1883 kunde bevittna hur två tredjedelar av Krakatao försvann i ett vulkaniskt eldhav. Ett vulkanutbrott vars efterföljande tsunamis ska ha tagit livet av minst 35 000 pers.
I en författardödsmatch mellan Jane Austen och Charles Dickens är det svårt att veta vem som skulle vinna (och så behöver vi kanske inte hänga upp oss allt för mycket på varför man skulle vilja arrangera en tävling i kulturuttryck över huvud taget). Väljer man att titta på ren output är det ingen större tvekan om saken. Dickens skrev ungefär 15 romaner under sina 58 levnadsår och de är inga lövtunna volymer direkt. Austen hade i och för sig bara 42 år på sig men klämde ur sig ynka sex.
Men idag är det kvalitet, eller kanske snarare effektivitet, som får kora vinnaren istället för blott och bart kvantitet. Jane har ju med sina sex blivit en lika odödlig ikon inom den anglosaxiska litteraturkanon som Charlie med sina 15.
Filmhistorien firade ett (av säkert många) jubileum år 2012. Just detta uppmärksammades dock lite extra i och med Martin Scorseses flerfaldiga Oscarsvinnare Hugo och en visning av en restaurerad färgkopia med ny musik på Cannes-festivalen. Vad saken gäller? Världens första science fiction som utnyttjade specialeffekter förstås, Georges Méliès ”Le Voyage dans la lune” från 1902.
“The greatest thing/you’ll ever learn/is just to love/and be loved in return.”
Till tonerna av Nat King Coles örhänge Nature Boy ansländer en ung man till Paris, dekandensens huvudstad, för att bli författare. Han är helt klar över att det viktigaste som finns i världen är kärlek och att det är det han vill skriva om. Problemet är bara att han aldrig varit kär och tydligen är han inte tillräckligt mycket av en fåtöljförfattare (*host* Jules Verne) för att därmed kunna skriva sitt magnum opus.
That’s what HE said!