You are currently browsing the tag archive for the ‘Far-sonkonflikt’ tag.

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnanMen redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.

I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.

Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.

Äkta amerikanska jeansDöm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.

Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?

Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.

Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.

1968Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.

I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.

Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.

Blå stjärnan (2015)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Äkta amerikanska jeans (2016)
star_full 2star_half_full

1968 (2017)
star_full 2star_full 2

Annonser

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Läs hela inlägget här »

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Lucinda Riley, The Seven Sisters
Madeleine Bäck, Berget offrar
Michael Connelly, The Drop

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser