You are currently browsing the tag archive for the ‘Far-sonkonflikt’ tag.

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Enligt förlaget Natur & Kultur är Kråkorna ”en grafisk roman för 12-15 år, även om den nog är en upplevelse för såväl äldre som yngre läsare”. Och jag är inte sen på att räcka upp handen och intyga den upplevelsen. Det räcker med första uppslaget som finstämt naglar fast bokens stämning i både ord och bild. Vi får träffa en än så länge namnlös huvudperson som ensam kliver av Värmlandstrafiksbussen mitt i ingenstans. En snabb skiss av en busschaffis som säkert mest gillar bandy och speedway. En huvudperson som kämpat hårt för att bli av med ett ursprung som renderat i mobbning och stryk. En grusväg rakt ut i detta svenska skogs-ingenting.

Hela undre halvan av uppslaget är en perfekt återgivning av en gråmurrigt regntung höstdag, kala träd, elledningsstolpar som lutar lite hit och dit och så några enstaka svarta, flaxande trasor mot de grå molnen. Den uppmärksamme noterar att den tunna, vita texten ”e18” inte är en sidnumrering utan en beteckning, vars betydelse ska komma att avslöjas lite längre fram.

Och så fortsätter det boken igenom. Fagers korthuggna stil funkar förstås alldeles utmärkt i detta kortfattade sammanhang (jag tror att Kråkorna ligger på cirkus 100 sidor totalt). Även ett lite mer fragmentariskt tankespel får här chans till visuellt stöd från post-its eller text i avvikande färg och stil (som exemplet ”e18”). Jag gillar också det enkla faktum att busshållplatsen och hemmanet heter ”Teg” eftersom det dels är anonymt (det finns många olika Teg), dels kan tjäna som både egennamn och substantiv. Substantivet signalerar dessutom något anspråkslöst, andefattigt, krympande och kargt. En åkerlapp, lika stenbevuxen som Karl-Oskar Nilssons.

Men trots att jag alltså är väldigt förtjust i det språkliga tror jag den här gången Fagers text får se sig slagen på fingrarna av Bergtings bilder, ety detta är något så grymt snyggt att jag skulle vilja påstå att Kråkorna borde kunna passa vilken ålder som helst så länge man inte tycker att innehållet blir för läskigt.

Den som kliver av bussen vid Teg är Kim, någonstans mittemellan barn och vuxen. I mina ögon heller inte entydigt vare sig pojke eller flicka vilket jag vågar mig på att tro är ett medvetet val. Det viktiga för Kim är inte hens könstillhörighet, utan den geografiska tillhörigheten eller identiteten. I ett förstapersonsperspektiv rullas så småningom en historia upp som beskriver en uppväxt fylld av skuld och skam. Från farmor och farfar fick en alldeles för envis svärdotter som inte ens pratade svenska på halsen. Från pappa som inte var karl nog att skaffa sig en jänta från byn. Från Kim själv som både gjorde och var fel. Inte barnet som familjen kunde samlas kring, istället en ständig påminnelse om allas misslyckande.

Och det är ett misslyckande som till slut tagit sig fysisk form i Kråkorna som visar sig finnas kvar när Kim kommer tillbaka till farmor och farfars gård. Första gången en av dem dyker upp är i en nattsvart bild där det vagt går att ana en kåpklädd skepnad med fågelkranium och skeletthänder. Jag ska villigt erkänna att det uppslaget gav mig en bättre hoppa till-effekt än jag fått från någon skräckfilm på bra länge. Inte blir det sämre av att det på motsatta sidan finns den där tanketexten som omvandlar den välkända trojkan pappa-mamma-barn, via dumhuvud-mamma-ufo till lik-mamma-jag. En kombination som med lite god vilja också kan läsas som jag-är-lik-mamma.

Bilderna sätter dock en realitet lika bra som de gör de mer fantastiska elementen. I det utkylda huset porträtteras såväl gamla konsumkassar med den välbekanta oändlighetssymbolen (hur länge sedan var det egentligen den försvann?) som ett 70-tals-pojkfotografi med banansadel på cykeln och Tre Kronor-tröja på pojken.

Kråkorna avslutas dock på ett sätt som inte enbart är doom and gloom och elände. Istället handlar slutklämmen om att kunna försonas med sin egen historia (vilket även baksidestexten utlovar, så det var väl kanske ingen slutledning värdig Einstein…). Det är en bok som jag tror att jag kommer att återkomma till flera gånger, absolut för historien och språket men främst för att i lugn och ro kunna insupa illustrationerna välavvägda blandning av känslomässig kraft och elegans. Och för att jag gillar att föreställa mig att det finns en särskild koppling mellan mig och Kråkorna tack vare en välplacerad högerarmstatuering.

Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexet.

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Upptakten till vår historia är egentligen ganska enkel. Fyra svarta Vietnamveteraner ses för en återträff i Hô Chi Minh-staden. Anledningen till att de är där, och inte på en bar i Tampa eller San Fransisco, är att de ska försöka hitta och föra hem sin fallne kamrat ”Stormin'” Norman Earl Holloway. Det är i alla fall vad de berättar för myndigheter och guideen Vinh. På egen hand planerar de dessutom ett litet sidouppdrag – att plocka med sig den stora guldlast som de hittade i samband med att Norman blev skjuten.

Om nu någon skulle ha missat vad Spike Lee är för typ av regissör lär man få sig ett brutalt uppvaknande. Da 5 Bloods gör strax klart att Lee vill försöka påvisa en slags parallellitet mellan den amerikanska statens behandling av sin svarta befolkning och krigshandlingarna som genomfördes under Vietnam-kriget. Förtryck som förtryck, liksom. Han spelar upp ett intervjuklipp med Muhammed Ali från 1965, där boxaren förklarar att han inte är särskilt intresserad av att åka över halva världen för att skjuta ett folk som han betraktar som bröder ”for big powerful America”. ”They never called me nigger, they never lynched me”.

Men våra fyra protagonister tillhör alltså den stora skara som i slutänden ändå hamnade i djungelhelvetet, inblandade i ett för dem meningslöst krig. Till skillnad från sin kamrat Norman överlevde de förvisso, men till ett pris. Särskilt Paul, spelad av Delroy Lindo, lider fortfarande av sin PTSD (en åkomma som svarta Vietnam-soldater varit dubbelt så drabbade av) och har alltid haft svårt att anknyta till sonen David. Mantrat har varit ”We fought in an immoral war that wasn’t ours for rights we didn’t have” och veteranerna kan ibland ha svårt att konfrontera det faktum att de ändå medverkade i ett krig mot den vietnamesiska befolkningen. Som någon påpekar, bara för att de är svarta innebär inte det per automatik att deras krigsoffer var större än någon annans.

Spike Lee ställer som synes en hel rad svåra frågor och ger i mina ögon inget glasklart svar på någon av dem. Da 5 Bloods får under sin speltid vara förhållandevis nyanserad, särskilt personifierad av rollfiguren Paul där Delroy Lindo aldrig varit bättre. Paul är en man som efter kriget inte kan sluta se på sig själv som ohjälpligt trasig, som röstar på Trump för att det är en politiker som ger enkla svar på svåra frågor. Paul är också den som tycks ha varit mest tagen av Normans död eftersom Normans politiska tankar och betoning på brödraskap rörde honom in i märgen. Paul är helt enkelt en rollfigur som tvingar publiken att, som det så populärt heter nu för tiden, hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Da 5 Bloods är en film om historia, vänskap och brödraskap som gör mig berörd. Det skadar inte heller att Lee tagit det utmärkta beslutet sina återblickande scener (för det är klart att det måste vara sådana) att dels använda samtida filmutrustning för att skapa en autentisk känsla i klippen, dels behålla alla fyra äldre skådisarna i rollerna som sina Vietnam-jag. Det gör att återblickarna samtidigt berättar en känslosam historia när vi får se de grånande och fårade männen tillsammans med sin fallne kamrat som aldrig blev äldre än några och de trettio, spelad av just Chadwick Boseman. Det är som de i någon mening aldrig lyckats lämna den där djungeln: ”After you’ve been in a war, you understand it never really ends. Whether it’s in your mind or in reality”

Jag köper Lees känslosamhet så pass mycket att när tonläget börjar skruvas upp en smula och Lindo till och med bryter fjärde väggen för att försäkra publiken om att han (det vill säga den svarta rörelsen) aldrig kommer att lägga sig ned, aldrig kan utplånas, så sväljer jag det med hull och hår.

Blackkklansman hade en hel del komiskt potential i sin fullkomligt absurda historia och riktigt lika roligt är det förstås inte i Vietnam. Men Lee har ändå inte helt förlorat sin humor och jag gillade särskilt alla bildliga hänvisningar till den klassiska blodröda Apocalypse Now-solen samtidigt som Lee drar på Valkyriornas ritt först när gänget ger sig av i en anspråkslös flodbåt. Kan inte heller låta bli att undra om även den franska plantagearvingen och minletaren Hedy Bouvier ska ses som en hänvisning till Apocalypse Now Redux och scenen där de soldaterna stöter på en fransk gummiplantage?

Det som möjligen skaver lite är att det i slutänden inte tycks ligga särskilt mycket vinst i hela företagen för just den vietnamesiska befolkningen (utom att de möjligen kan få hjälp med att rensa undan alla nedgrävda minor). I eftertexterna presenteras också de två huvudsakliga vietnamesiska skådisarna sist av alla. Det, kombinerat med filmens slutscener, gör det ganska uppenbart att Lee ändå ställer sig på samma sida som de han betraktar som sina bröder och systrar.

Men så var det det här med att hålla två tankar i huvudet samtidigt… I en av återblickarna översätts de vietnamesiska soldaternas vardagliga konversation minuten innan de blir nermejade av våra protagonister, vilket gör dem till något mer än en ansiktslös Fiendemassa. Det finns också en tidig scen där Vinh försöker delge sin krigshistoria, vilket ingen av de föredetta soldaterna är särskilt intresserade av att lyssna på. Jag uppfattade i alla fall en implicit kritik där.

Da 5 Bloods blev alltså en positiv, om än en smula vidlyftig, filmupplevelse. De där 156 minutrarna flög förbi och innehöll både bra Vietnamkrigs-scener, nagelbitande spänning, vuxna män som gör saker tillsammans och någon slags upprättelse. Den var som sagt kanske inte en riktigt lika lättsam titt som Blackkklansman men känns å andra sidan maffigare och mer komplex.

Klart att Jojjenito kopplade Boseman till Da 5 Bloods eftersom han tyckte bra om filmen, i likhet med Snacka om film!-poddarna Steffo och Fiffi. Fripps filmrevyer var mer svårflörtad

Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att Harlan Coben var en av dessa produktiva författare som också hade en hel del ljudböcker på YouTube. Coben fick sin första roman, Play Dead, utgiven 1990 när han bara var tjugosex år och har därför haft några år på sig att komma upp i en respektingivande bibliografi. Sjutton fristående romaner, elva om den föredetta basketstjärnan Myron Bolitar samt tre ungdomsböcker med Myrons brorson Mickey i huvudrollen har det blivit till dags dato. I den här omgången blev det flest fristående böcker samt två var från paret Myron och Mickey Bolitar.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.

Läs hela inlägget här »

Änklingen Georg må lida av krackelerad hornhinna och hjärtbesvär men bekräftar trots sina 73 år vad jag länge misstänkt – att man aldrig slutar vara runt 25 bast inne i skallen. Den där inre 25-åringen är dock inte särskilt glad i världen, inte ens av beskedet att hans barn Johan och Susanne ska hälsa på honom på 73-årsdagen. Redan innan han får span på husförsäljningsannonsen i tidningen misstänker han att det är något lurt med ”uppvaktningen”. Och han har minsann aldrig satt in någon annons i någon tidning!

Läs hela inlägget här »

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Läs hela inlägget här »

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Läs hela inlägget här »

Vet ni vad som är en riktigt jävla dålig idé? Att pappa Richard introducerar flickvännen Grace för de traumatiserade syskonen Aidan och Mia, samtidigt som de helt uppenbart skyller mamma Lauras självmord på Graces blotta närvaro. Vet ni var som är en fullkomligt sinnesrubbad idé? Att Richard fått för sig att det väl skulle vara jättemysigt för hans Grace att spendera ett par dagar tillsammans med de fientligt inställda kidsen i den ödsligt belägna stugan som det tar sex timmar att köra till. Om vägarna inte snöat igen vill säga, vilket risken är ganska stor för så här i juletider. Det bör också tilläggas att Aidan och Mia besöker familjestugan för första gången sedan Lauras död.

Läs hela inlägget här »

Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.

***

alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’

Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.

Läs hela inlägget här »

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Hideaway
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg