You are currently browsing the tag archive for the ‘Far-sonkonflikt’ tag.

Eftersom demonen/gudomen Bughuul verkade genom lilla Ashley Oswalt i första Sinister med känt resultat borde det väl inte finnas någon som kan föra historien vidare in i denna uppföljare? Jomenvisst finns det det! Vem minns inte Ellison Oswalts informant ”Deputy So and So” som tydligen satte tillräckligt med avtryck i publikens medvetande för att han skulle anses uppföljarvärdig.

Den unge vicesheriffen blev så påverkad av Oswaltfamiljens öde att han nu försöker stävja Bughuuls framfart varthelst ondskan riskerar att dyka upp. Redan här har man alltså utökat mytologin rejält genom att tillåta flera olika tids- eller familjelinjer, förutom den som avslutades med Oswalts. Ruggigt förvisso, men också ett tillägg som gör det hela något mer osannolikt. För visst skulle man kunna tänka sig att exempelvis FBI borde ha plockat upp kopplingen mellan så pass många vidriga familjeavrättningar där det dessutom alltid försvinner ett barn?

I denna mission stöter vår huvudperson på den ensamstående mamman Courtney, utrustad med tvillingsönerna Dylan och Zach. Särskilt Dylan har börjat få oroväckande mardrömmar ute i det avlägsna huset där han bor med sin mamma och bror. Lämpligt nog finns det också ett lagomt nedgånget och ruggigt kapell på gården där Courtney försöker restaurera möbler för någon slags inkomst. Just den detaljen är dock något som Sinister 2 valt att inte fördjupa sig något särskilt i.

Uppföljare till actionfilmer kan oftast komma undan med hedern i behåll genom att vräka på mer av allt inom ramen för en redan välbekant historia. I skräckfilmsgenren blir det betydligt svårare eftersom den typen av filmen inte sällan bygger på principen ”less is more”. Sinister 2 har tyvärr tappat både den ledstjärnan och spänningen från originalet när vi inte riktigt visste vad som var på gång.

De tidigare så suggestiva filmsnuttarna är nu utstuderade och explicita, värdiga vilken tortyrporrulle som helst. Filmen innehåller också en utdragen slutstrid istället för det resignerande inför ett oundvikligt faktum som var ett av originalets styrkor.

Eftersom originalet kanske heller inte lade särskilt mycket ansträngning på att få Bughuuls mytologi logisk eller sammanhängande tvingas Sinister 2 att bygga sin grund på lösan sand. Här försöker man exempelvis utöka Bughuuls makt till att (eventuellt) även gälla rena ljud och/eller musikslingor på ett rätt oklart sätt. Forskaren Dr. Jonas ska ha försvunnit (eller eventuellt flytt) men detta märkliga faktum presenteras bara helt snabbt för att vi ska acceptera den nye forskaren Dr. Stomberg istället.

Det stora problemet med Sinister 2 är att filmen inte lyckas ersätta den stämning som osäkerheten kring mysteriet med filmsnuttarna gav. När avsaknaden av den osäkerheten dessutom paras ihop med ett foto som inte alls arbetar med klaustrofobi och mörker på samma sätt som originalet blir resultatet en kapitalt oläskig film. Uppföljaren gör tappra försök att istället fokusera på Dylans relation med Bughuuls tidigare barnoffer i den tidslinje som hans familj nu är placerad i, men där är han som person tyvärr inte tillräckligt nyanserad.

Det känns ogenomtänkt att utan egentlig kommentar låta Deputy So and So strunta i den inledande prästens råd att låta ondskan vara ifred. På samma sätt känns det ogenomtänkt att be publiken utan frågor acceptera att Dylan kan stå emot filmsnuttarnas lockrop enbart med hänvisning till hans problematiska relation till fadern.

Sinister 2 är inte dåligt gjord rent hantverksmässigt men lyckas inte vare sig fylla ut originalkonceptet kring Bughuul på ett vettigt sätt eller dra iväg på en egen tangent. Den blir på detta sätt en typisk karbon-uppföljare: exakt samma ramar och grepp som originalet, bara lite svagare, tunnare och suddigare.

Demonstatus:
Inga ansträngningar görs för att detta ska bli tydligare än Bughuul var i originalet. Man verkar rätt nöjd med att hålla det hela lite flytande och inte minst långt från alla juedo-kristna kopplingar. Ska vi ändå föra in honom i den fållan är vi återigen i valet och kvalet mellan besatthet och tvångsföreställningar, plus hemsökelser.

***

Idag har Fiffi hängt lite med Stephen King och vad Filmitch har för sig måste ni klicka er fram till.

 

 

Annonser

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

En slump som ser ut som en tanke… Inte särskilt långt efter att jag avslutat min maraton-duvning med systrarna Brontë fortsatte jag på det victorianska temat genom att bekanta mig med författaren Elizabeth Gaskell. Samtida med bland andra Charles Dickens i vars tidning Household Words hon publicerade flera noveller. Brontë-kopplingen kommer sig av att Gaskell blev ombedd av ingen mindre än Patrick Brontë att skriva en biografi över hans dotter Charlotte.

Ska man se till boken för dagen, Wives and Daughters, känns det symptomatiskt att Wikipedia sig till att Gaskell uppenbarligen började sin författarkarriär med en dagbok där hon särskilt utforskade relationen mellan sig själv och dottern Marianne samt senare också relationen mellan Marianne och hennes syster.

Såvitt jag har förstått handlar flera av Gaskells böcker om realistiska och samtida teman som det victorianska klassamhället, industrialismen och kvinnors villkor i detta samhälle. Wives and Daughters kan nog ses som realistisk så det räcker, däremot upplever jag inte att författaren i denna sin sista bok har någon särskilt poäng hon vill göra eller budskap hon vill förmedla.

Istället är det ett stillsamt och nyanserat utforskande av ett antal personligheter i den lilla staden Hollingford. Eller är det byn? Jag har oerhört svårt att få grepp om hur stort samhället är. Huvudperson är den unga kvinnan Molly Gibson, dotter till den lokale läkaren (mamma och hustru är död innan boken tar sin början). Dr. Gibson är respekterad i Hollingford både för sitt bestämda sätt, sin kärlek till dottern och det faktum att han kanske, kanske (i alla fall om man ska tro skvallret) är son till en skotsk baron.

Men Gibson är orolig för att Molly ska sakna en mors omsorger och gifter därför om sig med änkan Mrs. Kirkpatrick. Ett snilledrag som hans dotter inte uppskattar det allra minsta eftersom hon vant sig vid att kunna ha sin pappa för sig själv. Inte blir det bättre av att den blivande Mrs. Gibson har en hel del idéer om vad som är fint och fashionabelt. Hon är dessutom sannolikt ett av litteraturhistoriens mest egoistiska fruntimmer.

Jag vet egentligen inte hur rimligt det är att jämföra Gaskell med Dickens bara för att de råkar vara samtida. Helt klart är i alla fall att om Wives and Daughters varit skriven av Dickens skulle Molly vara så ängalikt god att hon inte vidrörde marken med sina små fossingar när hon skrider genom Hollingford. Likaledels karikatyriskt uppblåst och ogin skulle Mrs. Gibson vara, bara för att få sin rättmätiga belöning innan sista punkten är satt.

Men detta är en helt annan typ av bok och jag märker till min förvåning att de flesta huvudsakliga personerna känns riktigt trovärdiga och inte det minsta Dickens-stereotypa. Här finns förstås både fördelar och nackdelar – Gaskell är avsevärt mindre sentimental än sin manlige författarkollega men också avsevärt mindre komisk.

Det ska dock inte tolkas som att detta är en tråkig bok. Jag blev rejält insyltad i alla göranden och låtanden inom både familjen Gibson och deras kontrasterande motpart, familjen Hamley. För hade detta inte varit Mollys bok hade titeln nästan lika gärna kunnat vara Husbands and Sons. Gaskell beskriver särskilt relationen mellan godsägaren Hamley och hans son Osborne på en inkännande och finkänsligt sätt som gör att man som läsare inte kan ta parti för någon av dem. Bara känna sorg över att de står så långt ifrån varandra.

Huvudpoängen i Wives and Daughters är alltså inte främst de små och stora händelserna i Hollingford och Mollys eget liv, utan den karaktärsutveckling som Gaskell låter många av sina personer genomgå. Mollys förändring är så subtil att jag knappt tänker på den innan jag börjar jämföra Molly som hon var i början av boken och hur hon blivit när den slutar. Hon känns som en rätt ovanlig victoriansk hjältinna, förvisso god och präktig men absolut inte osjälvisk på det där självutplånande sättet som många andra victorianska romankvinnor. När det gäller får hon till och med säga ifrån och stå på sig (i alla fall ibland). Hon får ha egna åsikter och insikter som gör att hon utvecklas och växer och vi med henne.

Wives and Daughters blev Gaskells sista bok och hon hann dö innan den var riktigt avslutad. Därför kommer slutet abrupt, men på ett rätt spännande sätt som gör det hela oväntat melankoliskt. Den välförtjänt lyckliga upplösningen är på g men tvingas göra halt innan alla trådar är uppknutna. Vi lämnas därmed med ett flyktigt tvivel huruvida slutet verkligen kommer att bli så oförblommerat tomteboidylliskt som man kanske förväntade sig. En avslutning som jag skulle vilja påstå faktiskt gör boken ännu bättre.

alt. titel: Sista tåget från Gun Hill

Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Läs hela inlägget här »

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Läs hela inlägget här »

I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg