You are currently browsing the tag archive for the ‘Far-sonkonflikt’ tag.

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Som titeln antyder är Batman Begins betydligt mer intresserad av Batmans tillblivelse än någon av de tidigare filmerna. Bruce Waynes rädsla för fladdermöss och mördade föräldrar är stadgande hörnbitar i det pussel som läggs framför våra ögon. En föräldralös gosse har blivit en självhatande ung man, vilken upplever sig som maktlös att ta itu all den misär och korruption som i slutänden ledde till föräldrarnas meningslösa död (en tydlig kursändring jämfört med Burtons Batman där Jokern och Batmans öden tvinnas samman tack vare Jack Napiers mord på Thomas och Martha Wayne).

Bruce Wayne lämnar allt bakom sig, ger sig ut i vida världen och kommer därmed i kontakt med det mystiska League of Shadows. En sammanslutning vilken ser det som sin uppgift att rensa världen från samhällen som förverkat sitt existensberättigande. Och minsann, är inte Gotham moget för lite utplåning, så säg?

För den allmänna publiken är det frågan om Christopher Nolan verkligen var ett känt namn år 2005, fem år efter Memento. De flesta hade däremot sannolikt hyfsad koll på Christian Bale efter filmer som American Psycho. Trots att det alltså fanns vissa förväntningar på denna nya Batman-film vill jag ändå minnas att den golvade mig så smått. Katastrofen Batman & Robin låg mindre än tio år bort och här mötte jag nu en helt annan Läderlapp.

Vid premiären tyckte jag att Bale var en klart bättre Batman än vare sig Keaton, Kilmer eller Clooney och det står jag fast vid efter denna omtitt. Självklart ger manuset honom mer att jobba med jämfört med 90-talsvarianterna men han har också intressantare relationer till många av personerna i sin omgivning.

Förhållandet till Alfred är mer jämlikt även om butlern fortfarande är en surrogatpappa, en stil som förstås passar Michael Caines mer vanvördiga framtoning som hand i handske (i alla fall om man jämför med Michael Gough). Däremot är det lite synd att Alfreds fadersstatus devalveras i förhållande till Thomas Wayne, vilken i Batman Begins ges en helt annan roll jämfört med 90-talsserien. Då kändes det mer givet att medan det var Thomas Waynes död som i slutänden skapade Batman var det Alfreds inflytande som såg till att behålla Bruce Waynes mänsklighet.

Men trots närvaron av både en biologisk far OCH en efterlevande butler har Batman Begins valt att utrusta Bruce Wayne med ännu fler fadersfigurer. Dynamiken med Morgan Freemans klurige Lucius Fox (Batmans Q-figur) präglas av samma känsla av jämlikhet som i fallet Alfred. Men medan de två utgör välvilliga stöttepelare för Bruces mission är förhållandet till Liam Neesons mentor mer problematiskt. I slutänden är det band Bruce måste frigöra sig från innan han kan bli vuxen på allvar och till fullo axla det ansvar som tillkommer honom.

Jag tycker att Neeson gör rollen riktigt bra, kanske till och med så bra att jag har svårt att se vem som skulle kunna ersätta honom. Detsamma gäller Tom Wilkinsons maffiaboss, en skådis som oftast får spela ganska älskvärda roller, men som här äntligen ger mig en Batman-skurk som jag kan tillåta mig att uppfatta som hotfull snarare än superskurksbombastisk.

Filmens fokus på själva skapandet av ”the Bat-Man” ger Bale mer utrymme att visa upp både den mörke hämnaren och Bruce Waynes playboy-persona. Han gör dem dessutom bra, trovärdig både som cool superhjälte och stenrikt bratyngel. Batman Begins tar också fasta på något som jag undrade över, särskilt i den första Batman-filmen. Där framstår nämligen Bruce Wayne och hans historia som relativt okänd, i alla fall för Vicki Vale som ju ändå ska föreställa någon form av journalist. I Batman Begins-världen vet typ alla vem Bruce Wayne är, vilket känns betydligt rimligare med tanke på familjens synlighet i Gothams sociala liv.

Det klassiska serietidningsstråk som historien behållit torde vara det som rör League of Shadows och Bruces träning hos det mystiska sällskapet i Buthan. Men eftersom jag gillar den typen av gammalmodiga anstrykningar av uråldrig mystik och fjärran östern-exotism har jag inga större problem med att acceptera Batmans (kanske lite plojiga) ninjutsu-bakgrund.

Den enda i denna första Dark Knight-trilogi-del som jag mer än gärna skulle se utbytt är tyvärr Katie Holmes. Eller snarare Katie Holmes som Rachel Dawes – Holmes är i sig sympatisk och rar så det förslår men någon trovärdig offentlig åklagare med skinn på näsan är hon inte. Inte ens när hon vid Bruces återkomst till Gotham ska vara sju år äldre och därför har satt upp håret i en hästsvans.

I perspektivet Dark Knight-trilogi väger kanske Batman Begins lätt men jag kan inte låta bli att gilla denna lovande början som på ett fint sätt kombinerar hårdhudad actioncool-het med en lämplig mängd serietidningselement.

Nyfikna på vad jag redan skrivit om uppföljarna The Dark Knight och The Dark Knight Rises? Bara att klicka på länkarna. Lika enkelt som att smita från ett osmitbart fängelse med bruten rygg!

Annonser

alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Läs hela inlägget här »

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Cake General

Alla småstäder har minst en sådan lirare som Hasse P. När han inte sitter på parkbänken tillsammans med de andra A-lagarna eller hystar ”Eskilstunafinnar” i ån hittar han på diverse mer eller mindre fantasifulla projekt som alla går i stöpet med ett urverks precision. Idolen är SAS-demonchefen Janne Carlzon, varför det är helt följdriktigt att så fort Hasse P har ett nytt projekt igång köper han sig en liten sollampa för att bättra på brännan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser