You are currently browsing the tag archive for the ‘Far-sonkonflikt’ tag.

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

I centrum står Ryota som för femton år sedan klämde ur sig en roman. En prisbelönt roman, icke desto mindre. Men sedan dess har det varit dåligt bevänt med skrivarkreativiteten även om han fortfarande hävdar att han främst innehar sitt nuvarande jobb på en detektivbyrå för efterforskningssyften.

Och det kan man väl på ett sätt hålla med om, om man med ”efterforskning” menar ”sätt att klämma pengar av både kunder och kollegor”. Ryota har med partnern Kento Machida exempelvis satt i system att sälja komprometterande bilder till de som bilderna föreställer istället för att langa över dem till beställaren. Kollegan har dessutom fått vänja sig vid att Ryota sätter sprätt på större delen av extrainkomsterna på vadslagning och sedan ber om att få låna mer.

Förutom vadslagning rinner också Ryotas pengar iväg på en ex-fru och son. Underhåll ska betalas och han vill självklart köpa sin grabb en massa dyra baseballprylar som han egentligen inte har råd med när de nu bara kan ses en gång i månaden. Därför besöker han också med jämna mellanrum sin mor Yoshiko, nybliven änka, för att i hård konkurrens med sin syster försöka snoka rätt på var mamman gömmer sina pensionsbesparingar.

Förutom husguden Akira Kurosawa har jag extremt dålig koll på japanska regissörer och det var inte förrän i efterhand som jag insåg att jag ju faktiskt också sett Hirokazu Kore-edas Sådan far, sådan son. Återigen fokus på far- och sonrelationer alltså, men på ett sätt som kändes avsevärt mer klyshigt (eller välbekant om man nu föredrar det ordet).

För mina ögon framstår Ryota som en klassisk fuck up – ett mansbarn som inte kan hantera ett familjeansvar och som under större delen av sitt liv jobbat för att positionera sig mot sin egen far. Som han nu i vuxen ålder givetvis efterliknar mer och mer. Med den skillnaden att hans ex-fru Kyoko knappast haft samma tålamod med en slackermake som modern.

Både skådespeleri och historia är befriande vanligt och naturligt. Med den olyckliga bieffekten att Ryotas försök att vara en bra far och samtidigt i allt för hög utsträckning leva i det förgångna genom att tråna efter Kyoko knappast kommer med något nytt i sammanhanget. Hur ofta har vi inte sett den här mannen som aldrig riktigt klarar av att ta tag i sitt liv eller släppa det förgångna? En man som inte drar sig för att både spionera på sin ex-fru och pumpa sonen på information om mammas nye kille? En man som mot bättre vetande gång på gång tackar nej till både jobb och förnuftiga beslut (som att inte köpa den där lotten)?

Efter stormen blir aldrig tråkig eller dålig men heller aldrig särskilt upphetsande. Vem vet, en sådan här ingående beskrivning av relationer makar emellan är kanske emotionellt sprängstoff i den japanska kulturen men i mina västerländska ögon hände inget som jag inte sett i otaliga filmer förut.

Annonser

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

För det är lite så X startar upp. Tommy T är journalisten som en gång stod högst i hackordningen (i alla fall vad grävande kriminaljournalister anbelangande), blev inbjuden till TV-morgonsofforna och kunde hinka Bollinger på Operakällaren med ett större eller mindre hov omkring sig. Nu har hans karriär varit i dalande under ett par år och det senaste påhugget får han bara för att det gäller det gamla gardet kriminella (som han har bättre tumme med än tidningens nya stjärnskott Mehdi).

Det gamla gardet är nämligen på utdöende – en sannskyldig självmordsvåg har dragit fram som en slåttermaskin genom Stockholms undre värld och alla är förstås intresserade av att veta varför. I sina efterforskningar stöter Tommy på fler och fler hänvisningar till en mystisk gestalt som kallar sig X.

I miljonprogramsbygget Gårdsstugan står samtidigt Tommys systerson Linus i snålblåsten på sin balkong och vill att livet ska vara något mer än en rullstolsburen pappa och bingomissbrukande mamma. Han vill lira med de stora grabbarna, vara Någon som betyder Något, en person som skulle kunna vara tillsammans med Mila Kunis istället för att bara ha en affisch av henne på väggen. (Han är med andra ord en huvudperson i en Martin Scorsese-film.)

Tack vare att Linus i unga år börjat kursa sin egen adhd-medicin har han kommit i kontakt med Alex och det är Alex som nu ger honom möjlighet att sticka in en tå i dörrspringan som lovar att leda till att det där som Linus inte har. Kan det vara så att mannen som förser Alex med snorbilligt, snorrent heroin är densamme som Tommys ”X”?

I denna kriminalknarkhistoria väver så Ajvide Lindqvist successivt in trådarna från Himmelstrand och Rörelsen på ett sätt som är avsevärt mer fingerfärdigt än jag ärligt talat vare sig vågat hoppas på eller trodde vara möjligt.

Återigen framstår Fältet, Den andra platsen, som en fristad för de skadade och brustna. Än tydligare än i Rörelsen blir kopplingen mellan kroppslig skadegörelse och möjligheten att nå platsen i något slags nirvanatillstånd. Och återigen hymlas det knappast med liknelserna till platsen som en drog, vars (miss)bruk alltid bär med sig fara. X har ju för fasiken tagit steget rakt in i en ”riktig” värld av droger, full med klunkare, snörvlare, limsniffare och Bailyspimplare.

Gestalten X är en fantasieggande skapelse, där det i många sammanhang återkommande krysset (Gårdsstugans huskroppar är exempelvis byggda i ett gigantiskt X) signalerar både en okänd entitet och det man gör när man ska försöka utplåna något (alltså kryssa över). Han kopplas samman till det som eventuellt väcktes till liv vid utgrävningen av Brunkebergstunneln på ett sätt som jag finner spännande med aldrig blir riktigt klar över. Jag tycker mig känna stråk av Lovecraft i den undflyende ”Sigge” men det är kanske bara i mitt huvud som det namnet skulle kunna vara en förkortning av, säg, Shub-Niggurat?

Samtidigt blir det tydligt att drivkraften i min läsning av trilogin har varit den här genomgående historien och att jag nu tycker mig ha fått lite fler pusselbitar som (kanske) visar ”hur det hänger ihop”. I det blir X förstås också den bästa delen.

Trots det finns fortfarande bitar även här som jag inte kommer överens med. Vissa beståndsdelar, som ryktet om Tommys frånfälle, tycks användas för effekt för att sedan glömmas bort. Beskrivningarna av personligheter och relationer som Ajvide Lindqvist absolut gör mycket bra blir i det här sammanhanget tyvärr snarare distraktioner i min läsning. När det börjar dra ihop sig blir jag närmast frustrerad över att exempelvis behöva lägga tid på Tommys försök att leva tillsammans med ex-horan Anita, oavsett hur välskrivna de scenerna är. Hjärtat och känslan i Linus relation till sin pappa gick däremot rätt in i själen. Förutom den, tar jag också med mig scenen mellan Geten och Enhörningen som är den enskilt bästa i hela serien.

Tyvärr visar sig trilogins avslutning också innebära vissa problem för en läsning som hängt upp sig (allt för mycket?) på den övergripande historien. För ärligt talat, blir det hela inte lite väl snöpligt? En oerhört elaborerade konspiration, vars slutmål lika gärna hade kunnat uppnås genom att sätta en kula i offret eller offrens panna med en gång? Jag tvekar att använda ett så drastiskt uttryck som ”marmortrappa till dasset”, men kanske i alla fall en marmortrappa som slutar i en MTV-cribs-hall när jag hellre hade velat ha något i stil med Allerdale Hall.

Nå, Ajvide Lindqvist har bjudit sina läsare på one hell of a ride fram tills dess och jag är övertygad om att det finns betydligt fler läsare som kan uppskatta den mer än jag gjorde. Om inte annat krävs det ett visst mot att starta upp ett sådant här projekt med en roman som Himmelstrand. Jag är glad att jag höll ut till X men i nuläget känns exempelvis en omläsning inte särskilt aktuell. Då plockar jag nog till exempel hellre upp den kärnfulla Tjärven.

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Det är sent 70-tal och Agne brukar samma mark som hans farfarsfar en gång bröt. Som en modern version av Utvandrarna tycks en stor del av slitet bestå i att släpa bort enorma gråstensblock från åkrarna. Nu arrenderar Agne förvisso marken istället för att äga den själv men med en så handfallen arrendator som Krister tycks familjen inte sväva i någon större fara att förlora gården. Agnes sturiga vägran att hoppa på sådana nymodigheter som potatissättare och slå höet med något annat än lie resulterar inte i mer än halvlama hot om att avsluta arrendet i förtid.

För Agne är det givet att äldste sonen Klas ska ta över gården medan Klas själv hellre traskar runt i skog och mark med sin fältkikare och spanar in fåglar. Eller tjejer. Vad som helst som låter honom fly det bistra hemmet där arbetet på gården mest framstår som ett vardagsslit utan dess like. Hustrun Gerds försynta förslag att de kanske ska ”ta lite fritt” när den värsta vårhetsen är över, med sådd och allt, möts av en tjurig kommentar om att det minsann fortfarande finns att göra ”så det räcker och blir över”.

Nej, Agne är ingen lustigkurre och snart förstår man också att det fattas honom något mer än bara en generellt solig syn på världen.

Alltså, psykisk ohälsa är inget man skämtar bort (särskilt inte så nära inpå E.A. — Efter Avicii) men så här tråkigt kan det bara inte få vara. Korparna visar upp en gravallvarlig parad av brungrå scener inomhus, i ladugården eller ute på åkrarna. Scener vilka i sig sällan tillför något ytterligare när de två grundstråken — Agnes dåliga mående och Klas längtan bort — väl blivit etablerade. Tyvärr lyckas inte filmen uppamma tillräckligt intresse för att jag ska ha något tålamod med ivrigt zoomande, intetsägande landskapsbilder, klagande fioler i scoret, bondebestyr eller tystlåtet och monotont inlassande av falukorv och rotmos vid matbordet.

Kanske är det den här allt övergripande tristessen som gör att jag heller aldrig riktigt orkar bemöda mig med att få någon rätsida på filmens kronologi. Eftersom scenerna inte på något tydligt sätt hänger ihop i det avseendet (sker den kärlekslösa avrunkningen eller påsättningen under hösten eller våren?) kan det ha gått en dag, en vecka eller en månad mellan dem och jag har svårt att avgöra vilket som gäller. Agne dras med en svår skada som han fortfarande har bandagerad i slutet av filmen trots att det måste ha gått minst ett halvår sedan han ådrog sig den. Det skulle väl ändå föreställa ett svenskt 1978, inte 1878? Någon slags samhällsfinansierad vårdapparat måste ändå finnas även ute på landet?

Agne spelas av Reine Brynolfsson och hans speciella leverans gör inte mycket för att lända Agne vare sig naturlighet eller lätthet. Jag måste säga att jag är något förbryllad över Brynolfssons guldbaggenominering – i mina ögon skapar hans skådespel inget mer än en grinig gubbe som känns relativt välbekant.

Även den unge Jacob Nordström som Klas är nollställd eller avstängd, men jag kan mycket väl tänka mig att det är i enlighet med anvisningarna från regissör Jens Assur. Om Assur siktade på att göra en film som präglas av samma lättsinniga sorglöshet som hos Agnes gråstenar är det bara att gratulera – mission accomplished! Förutom i ett par undantagsfall tror jag banne mig inte att en enda av filmens medverkande någonsin ler. Yes, it’s THAT kind of movie.

Om inte annat blev Korparna en bra anledning att åter mässa mitt filmtittarcredo: hellre en dålig film än en tråkig film. Hellre en Cannibal! The Musical än en Korparna.

alt. titel: The Cake General

Alla småstäder har minst en sådan lirare som Hasse P. När han inte sitter på parkbänken tillsammans med de andra A-lagarna eller hystar ”Eskilstunafinnar” i ån hittar han på diverse mer eller mindre fantasifulla projekt som alla går i stöpet med ett urverks precision. Idolen är SAS-demonchefen Janne Carlzon, varför det är helt följdriktigt att så fort Hasse P har ett nytt projekt igång köper han sig en liten sollampa för att bättra på brännan.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ingenting och allting

Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.

Läs hela inlägget här »

Eftersom demonen/gudomen Bughuul verkade genom lilla Ashley Oswalt i första Sinister med känt resultat borde det väl inte finnas någon som kan föra historien vidare in i denna uppföljare? Jomenvisst finns det det! Vem minns inte Ellison Oswalts informant ”Deputy So and So” som tydligen satte tillräckligt med avtryck i publikens medvetande för att han skulle anses uppföljarvärdig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

En slump som ser ut som en tanke… Inte särskilt långt efter att jag avslutat min maraton-duvning med systrarna Brontë fortsatte jag på det victorianska temat genom att bekanta mig med författaren Elizabeth Gaskell. Samtida med bland andra Charles Dickens i vars tidning Household Words hon publicerade flera noveller. Brontë-kopplingen kommer sig av att Gaskell blev ombedd av ingen mindre än Patrick Brontë att skriva en biografi över hans dotter Charlotte.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser