Catch Me If You Can (2002)

Likt höst följer på sommar och hund på pinne följer film på läsning. Självklart blev jag sugen på en omtitt av Steven Spielbergs Catch Me If You Can efter läsningen av Frank Abagnale Jr:s självbiografi. Eller ja, det var ju lite si och så med den där biografiska biten och Jeff Nathansons manus har dragit historien ytterligare några snäpp i en lättsammare och mer oskyldig vinkel vad gäller de brott som faktiskt begicks.

Och visst kan man lita på att Steven Spielberg föredrar att lägga mer fokus på familjevinkeln än samvetslösa bedragare. Adaptionen blir minst lika mycket en historia om Frank Jr:s relation till sina bägge fadersfigurer – den biologiske fadern och FBI-agenten Carl Hanratty – som en historia om hans djärva lurendrejerier.

Därför är Franks egen bekännelse av hur hans första offer var hans egen far bortsopad, detsamma gäller existensen av hans tre syskon. Däremot lyfts (den nu ende) sonens lojalitet mot fadern när det uppstår äktenskapliga problem. Det är hela tiden fadern som Frank speglar sig i och vill få beröm från. När det inte är möjligt söker han istället någon slags relation med den andra manliga gestalten i sitt liv – FBI-agenten som bestämt sig för att sätta dit den fräcke check-bedragaren. Telefonsamtalen på julafton dem emellan är en fin touch som också gör tydligt att det finns vissa likheter mellan ynglingen och den ofrivillige fadersfiguren.

Samtidigt söker Frank Jr. efter en ny familj att efterlikna barndomsidyllen han upplevde med fadern och modern (som i verkligheten aldrig gifte om sig och skaffade barn med en ny man). Han tycker sig hitta den hos advokatfamiljen Strong och lyckas uppenbarligen lura till och med sig själv om att hans trolovade Brenda borde kunna svälja hans dubbla bedrägeri. Som hans presumtive svärfar påpekar: Frank är i grund och botten en romantiker, en drömmare.

Om man som filmtittare inte har funderat över det tidigare, blir det i det här skedet tydligt att om Spielberg och Nathansons berättelse ska funka måste man sluta tänka på den som en BOATS. Kan man det, och bara tänka på Catch Me If You Can som rent hittepå och en underhållande skröna, blir detta en av Spielbergs mer stabila produkter. Ingen film som man tappar andan inför men samtidigt av den där sorten som det är svårt att sluta titta på när den en gång börjat rulla.

Dess 60-talsvajb är sannolikt lika falsk som den är fläckfri och snygg. Så ska man någon gång uppmärksamma filmteamsroller som produktionsdesign (Jeannine Oppewall), art direction (Sarah Knowles), set decoration (Claudette Didul och Leslie Pope) samt kostymer (Mary Zophres), är det nu. Varenda flygplats som Frank besöker ser ut som bästa sortens Bondskurkslya medan Carl Hanrattys lårlånga trenchcoat och lilla hatt är höjden av tjänstemannatristess.

Och vem bättre att porträttera denna vanlige man och arbetsmyra, än Tom Hanks? Föga förvånande lika stabil som filmen. Samtidigt som en Leo DiCaprio anno 2002 är så kosmopolitiskt charmerande och psykologiskt graciös man rimligtvis kan önska. Möjligen skulle man kunna se Christopher Walken som ett något mer oväntat val för att spela Frank Sr. men hans labila attityd funkar förstås alldeles utmärkt för en man som är en kärleksfull fader men samtidigt lite väl förtjust i att ta genvägar i sin affärsverksamhet.

Och så till det ett score av John Williams som är ovanligt lågmält, ibland andas nästan lite thrillerstämning men samtidigt också en lekfullhet som matchar filmens innehåll perfekt. Stabilt, gediget, hantverkskunnigt i alla aspekter som tänkas kan med andra ord. Se Catch Me If You Can för allt detta, inte för dess påstådda ”sanning”(shalt).

House of Gucci (2021)

I filmen House of Gucci liknar någon anno 1983 modehuset Gucci vid en ”cheap operetta”. Men Ridleys Scotts film om hur familjen Gucci lyckades schabbla bort prefixet ”familje-” från det anrika företaget hyser fler likheter med en opera än en operett. Här råder ingen brist på melodram, känslostormar och nog med dolkstöts-intriger för att fylla åtminstone ett par episka fantasyserier på HBO.

Fortsätt läsa ”House of Gucci (2021)”

Omtaget: Fanny och Alexander (1982)

Klart vi ska avsluta inför julhelgen med en rejäl bamsing till film (och text)! Själva julinslaget är förvisso rätt begränsat i dagens film men icke desto mindre klassiskt. Nu tar bloggen lite julledigt och återkommer måndagen den 27 januari december för ett par mellandagsfilmer innan det är dags att vända blad till 2022. (Och nu får jag skämmas riktigt rejält… Det var mindre än ett år sedan jag publicerade exakt samma text — hade uppenbarligen missat att markera den som redan använd. Boy, are my cheeks red… Nå, för er läsare med lika dåligt komihåg som jag — mycket nöje!)

***

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att hågkomster från enskilda scener säkert kan ha varit ett resultat av olika tittningar när spektaklet rullat på TV.

Fortsätt läsa ”Omtaget: Fanny och Alexander (1982)”

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the King! #1”

Strangers on a Train (1950)

Jag har nog sett Alfred Hitchcocks Strangers on a Train från 1951 en tre-fyra gånger och blivit lika överraskad varje gång av förtextbeskedet att filmen bygger på en bok med samma titel av amerikanska thrillerförfattaren Patricia Highsmith. Hennes debutbok, icke desto mindre. Men vid den här sista titten tog jag äntligen tjuren vid hornen och köpte på mig boken, till viss del också med inspiration från läsningen av hennes andra roman, The Price of Salt eller Carol.

Fortsätt läsa ”Strangers on a Train (1950)”

Starred Up (2013)

alt. titel: Blodsband

Starred Up torde göra den brittiska fängelsemiljön samma tjänst som Steve McQueens Hunger. Ingendera av filmerna gör att man blir sådär jättesugen på att sitta i högriskfängelse.

Fortsätt läsa ”Starred Up (2013)”

Pokémon Detective Pikachu (2019)

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Fortsätt läsa ”Pokémon Detective Pikachu (2019)”

Halloween (2007)

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween, Halloween – The Beginning, Halloween. El origen

Med lite tid över innan 1 oktober gjorde sig kompletistgenen hörd och krävde att jag stillade den där lilla gnagande irritationen över att inte ha sett ”hela” Halloween-serien. På något sätt känns det som om Rob Zombies två Halloween-filmer aldrig riktigt har fått vara med och leka med de andra barnen.

Fortsätt läsa ”Halloween (2007)”

Kråkorna (2020)

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Fortsätt läsa ”Kråkorna (2020)”

Da 5 Bloods (2020)

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Fortsätt läsa ”Da 5 Bloods (2020)”