You are currently browsing the tag archive for the ‘Far-sonkonflikt’ tag.

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Då hade man i alla fall helt fantastisk CGI på Bill Nighys Davy Jones samt den förbittrade amiralen Jack Norrington som bjöd på lite humor. Plus en film som kom bara tre år efter sin föregångare istället för sex som i fallet On Stranger Tides (2011) och Dead Men Tell No Tales (2017). Det är sannolikt talande att det verkar som om det enda som fick filmuslingen gjord överhuvudtaget var att Australien erbjöd stackars fattiglapps-Disney rejäla skattelättnader mot att spela in filmen där. Kanske var även unge aussie-skådisen Brenton Thwaites en del av avtalet?

Det torde vara ett tecken så gott som något att Disney försökte dumpa trista kärleksparet Will Turner och Elizabeth Swann i On Stranger Tides i ett försök att omskapa filmserien. När det inte gick särskilt bra går man här tillbaka till några slags anemiska filmrötter (ärligt talat har Marvel höjt den ribban till astronomiska nivåer. Sucks to be you, alla andra filmserier!) och återkallar Will och Elizabeth inte bara en, utan två gånger. Hängslen och livrem. Varför lita på att publiken ska kunna ha lite egen fantasi när Disney finns? Disney, the supplier of your imagination since 1937!

Brenton Thwaites spelar här Henry Turner som inleder ett motvilligt partnerskap med vetenskapskvinnan och astronomen (en läggning som renderar i ständiga anklagelser om häxeri) Carina Smyth, porträtterad av Kaya Scodelario. Men vänta nu, säger ni, ett välbekant efternamn?! Japp, Henry är ingen mindre än Will och Elizabeths son vilken ägnat hela livet åt att undersöka havets hemligheter för att försöka befria sin far från Den flygande holländarens förbannelse.

Skillnaden mellan Henry och Carinas förhållande i Dead Men… samt Will och Elizabeths förhållande i The Curse of the Black Pearl är icke-existerande, de är i princip karbonkopior av varandra. Men i ett desperat försök att få oss i publiken att inte ana denna känslomässiga konspiration låter manuset Carina cirkus två sekunder efter att hon dykt upp framför kameran deklarera att hennes livs mission är att hitta sin okände fader. Sannolikt är han en genialisk vetenskapsman eftersom han efterlämnade en dagbok från Galileo Galilei åt sin dotter. En ytterligare bit in i filmen blir manuset uppenbarligen ändå lite osäker på att vi i publiken verkligen fattat galoppen så för säkerhets skull får Henry uttryckligen påpeka det märkliga i att just han och Carina har träffat varandra, två faderlösa på jakt efter sina dagars upphov på de sju haven.

Alltnog, Henry har kommit på att det enda som kan lösa Wills förbannelse är Poseidons treudd. Men för att hitta den måste man hitta och följa en karta som ingen kan läsa. Ingen man, märk väl, vilket ger Carina ett Eowyn-moment när hon i ljuset av en blodsmåne lyckas dechiffrera stjärnpusslet i dagboken.

Meeeeen, givetvis är det fler som vill åt denna famösa treudd vilken vi inte hört ett ljud om i de tidigare fyra filmerna men som likväl nu verkar vara lika välkänd i piratvärlden som det faktum att det är roligt med tjocka och fula kvinnor som vill gifta sig med Jack Sparrow.

Jack har det i sin tur lite tufft eftersom han är förföljd av den maniske (för att inte tala om odöde) kaptenen Armando Salazar. Treudden skulle innebära ett slut på förbannelsen som renderat honom och hans besättning till några slags flytande och efemära askspöken (skyll inte på mig för att det är jäkligt oklart hur detta hänger ihop i filmen!). Anledningen till att Salazar förföljer Jack är att han var den Moby Dick som lockade Salazars Ahab in i förbannelsen till att börja med (kanske, typ, något i den stilen, tror jag…).

Och inte är det slut med aktörerna där, uppenbarligen finns det något slags credo i Pirates-serien att den engelska flottan alltid måste vara inblandad. Därför får vi också ett gäng fullkomligt anonyma sjöofficerer som vill använda treudden till att säkra Englands strupgrepp om världsordningen. Någonstans på vägen försvinner de dock utan att man vare sig märker det eller bryr sig.

Det finns många problem med Dead Men… Titeln har till exempel ingen som helst mening eftersom Salazar inte gör så jäkla mycket annat än snackar och andas som Darth Vader. Hur Javier Bardem blev inblandad i den här soppan är en historia som jag gärna skulle vilja höra. Eventuellt verkar det som om filmen skulle kunna ha inneburit en gratissemester för honom och frugan Penelope Cruz som ju var med in On Stranger…

Historien är både luddig och övertydlig (en prestation i sig) och helt utan grund i någon av de tidigare filmerna. Försöken att ge den denna grund resulterar i en hiskelig animerad ung version av Johnny Depp, vilken i och för sig är mer skrämmande än Salazar och alla hans pirater sammantaget. CGI:n är generellt felfri i sig men avger den där icke-substantiella känslan som gör att det aldrig känns på riktigt ändå.

Men det stora problemet är förstås att filmen (förbannelser, en kaxig kvinnlig rollfigur och odöda hajar till trots) är ruggigt trist. En bättre och mer korrekt titel skulle ha varit Dead Films Tell No Tales för den här historien var inte underhållande på någon fläck. Och det är väl för mycket att hoppas på att titelns historier som inte berättas av döda män skulle signalera att Disney nu är redo att en gång för alla placera Jack Sparrow i en havstulpanbeströdd grav?

Vill ni ha mer vänligt inställda synpunkter behöver ni bara vänta en dag och besöka Fiffis filmtajm på lördag. Jag kan lova närmast diametrala åsikter jämfört med mina. En som håller med är däremot Movies-Noir. Filmparadiset landar i sin tur någonstans i mitten.

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.

Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.

Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.

Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).

Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.

Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.

På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?

Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.

Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!

Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Läs hela inlägget här »

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Läs hela inlägget här »

I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Läs hela inlägget här »

rogue-onealt. titel: Rogue One: A Star Wars Story

Den där öppningen som Luke Skywalker ska träffa i första (eller fjärde…) Star Wars-filmen, en ”small thermal exhaust port”, och som bara var två meter bred, var den ett resultat av ett katastrofalt designfel? En konsekvens av att imperiet använde sig av mindre nogräknade underleverantörer i konstruktionen av den första Dödsstjärnan? Eller ett listigt dolt sabotage från den ledande konstruktören, Galen Erso?

Läs hela inlägget här »

jag-alskar-digEn ungt par rullar runt i en säng, nyförälskade och lyckliga. Men där är inte filmen slut, det är bara början. Plötsligt har det gått ett antal år och den där nyförälskelsen har börjat få en del repor och bucklor på vägen. Har inte startmotorn börjat hacka lite också?

Läs hela inlägget här »

trumanalt. titel: Vänner för livet

En man står vid en kanal i Amsterdam och gråter. Han har just sagt farväl till sin son för kanske sista gången men sonen vet inget. Varför ska han lida och kanske sumpa ett gäng tentor när ett sådant besked lika gärna kan vänta några veckor till? Men det börjar bli ont om tid för Julián som lider av svårartad lungcancer. Han har bestämt sig för att avsluta alla behandlingar, de skjuter ju ändå bara upp det oundvikliga. Det är bland annat på grund av det här beslutet som vännen Tomás kommit till Madrid från Kanada för att spendera några dagar i sin döende väns sällskap.

Läs hela inlägget här »

Finding Nemoalt. titel: Hitta Nemo

Frågan är om inte pappa Marlin egentligen blir mest upprörd över att den där dykaren gör något han själv gärna skulle vilja göra när den regulatorförsedde mannen fångar in Nemo i en plastpåse. Alltså förpacka sonen i en säker liten bubbla för att vara säker på att ingenting någonsin kommer att hända honom. Efter ett besök av en blodtörstig barracuda är Nemo nämligen det enda som återstår av familjen som innan dess också bestod av frugan Coral och ett hundratal ägg.

Läs hela inlägget här »

Remember MeKaka söker maka lyder ett uttryck som sannolikt är så ålderdomligt att det skulle kunna platsa i kampanjen ”adoptera ett ord”. Kanske är det ändå det som är fallet när Tyler och Ally finner varandra? Han slackar runt utan vare sig jobb eller regelrätt utbildning tack vare en död bror i bakgrunden. Relationen till affärsmanspappan Charles är ansträngd för att uttrycka det milt. Hon slackar absolut inte runt, utan har bestämt sig för att bli socialarbetare men har ändå ett livstrauma i form av nedskjuten mor.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg