You are currently browsing the tag archive for the ‘Far-sonkonflikt’ tag.

Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.

Original-Tron från 1982 är ju gammal och van men en bit in i Tron: Legacy bestämmer jag mig helt enkelt för att ge upp och bara försöka ta in design, färg, ljus och musik. Det där med att dra smarta paralleller mellan datorprogram som tvingas fajtas med varandra eller flygande fordon som kan skjuta ned andra flygande fordon och vad det ska representera i ett datornätverk får vänta till en annan gång. Jag tröstar mig med att chansen är rätt stor att manusförfattarna Steven Lisberger (Tron) samt Edward Kitsis och Adam Horowitz (Tron: Legacy) faktiskt i slutänden inte heller hade hundraprocentig koll.

Jag skulle kunna tänka mig att bägge filmerna är så pass välkända att de knappt behöver någon introduktion. I första Tron blir Jeff Bridges programmerare och arkadhallsägare Kevin Flynn digitaliserad in i nätverket av det makthungriga Master Control Programme. En ondskefull typ som själv vill kontrollera företaget ENCOM:s nätverk, utan inblandning av klåfingriga användare och så småningom också utöva denna kontroll på alla andra nätverk.

Tillsammans med säkerhetsprogrammet Tron lyckas Flynn avsätta MCP, släppa all information fri såsom det var tänkt från början (nej, det var det inte, men jag tror vi får släppa den sargen också i fallet Tron…) och avdigitalisera sig tillbaka in i den icke-virtuella världen. Men lyckan varar inte länge.

2009 möter vi nämligen Sam Flynn, vars pappa Kevin mystiskt försvann för tjugo år sedan. En ung och arg spänningssökare som låtsas slumma samtidigt som han är ENCOM:s störste aktieägare (ett ansvar som han högaktningsfullt skiter i). För första gången på länge besöker han sin pappas gamla arkadhall, hittar ett hemligt rum och lyckas där bli digitaliserad på samma sätt som farsgubben. Nu är det alltså Sam som måste navigera sig runt i en nätverksvärld samtidigt som han förstås hoppas hitta ledtrådar till sin fars försvinnande.

Ett kärt återseende och en ny bekantskap så här på fredagskvällen. Inget av dem sved överhövan måste jag erkänna. Första Tron har mycket som talar för sig: en ung Jeff Bridges, nymornad datoranimering och, icke minst, nostalgikänslan i scenerna från arkadhallen Flynn’s. Som ett stort LAN-party IRL, ungefär. Och så var det rätt kul att Wikipedia mig fram till att Moebius varit inblandad i designen eftersom det var precis vad jag undrade över när kommunikationsprogrammet Dumont dyker upp. Hans bulkiga kropp och vagt penis-/pistilliknande hatt är svår att missta sig på. Däremot måste jag erkänna att själva händelseutvecklingen saggar ibland – filmen lyckas inte hålla spänningen på topp hela tiden.

När vi så kommer fram till den sentida uppföljaren Tron: Legacy finns det mer att undra över. Själva slutklämmen i första Tron var ju att släppa informationen fri. Så varför designade Kevin Flynn sedan styrprogrammet Clu, vars huvudsakliga uppgift är att skapa perfekt ordning? Total frihet rimmar inte särskilt väl med vare sig perfektion eller ordning. Med tanke på att filmen utspelar sig inne i en digital värld är det säkert svårt att undvika Matrix-vibbarna, men både Michael Sheens program Zuse och hans klubb End of Line påminner väl mycket om Merovingian och de ondsinta Tvillingarna. Missförstå mig rätt, det är ganska kul att se Sheen spela över för drottning och fosterland, det känns bara inte så originellt.

Men i det stora hela är Tron: Legacy en fullt fungerande uppföljare, om än inte särdeles nyskapande (VSB: den innehåller både replikerna ”Come on, come on!” och ”You’ve gotta be kidding me!”). Den tar hand om sin originalhistoria men lyckas ändå skapa något som inte är en direkt kopia. Den stora behållning för min del blev att se Jeff Bridges Kevin Flynn som en slags Zen eller Jedimästare så här pass många år innan det började bli tal om att vi skulle få återse en skäggig Luke Skywalker. Känslan i Flynns fristad utanför nätet (the grid) gissar jag att regissören Joseph Kosinski passade på att återanvända när det blev dags för honom att göra sin Oblivion.

Både Garrett Hedlund och Olivia Cooke är också fullt fungerande i sina respektive roller som Sam Flynn och Quorra. Inget vare sig sensationellt eller djuplodande, men jag har inga problem att acceptera dem i denna digitaliserade värld. Vad som emellertid är svårare att svälja är försöken att föryngra Jeff Bridges i scenerna från 1989 och som programmet Clu. Det ser i bästa fall aningens plastigt ut, i värsta fall gränsar det till Gräsklipparmannen-kvalitet.

Rent stämningsmässigt tycker jag att både Tron och Tron: Legacy får ihop det, bara med sinsemellan ganska olika lägen. Daft Punks musik i Legacy måste sägas vara något av ett snilledrag (och jag gissar att jag är typ sist med att notera de ibland slående likheterna med temat till Stranger Things?) och synintrycken är läckra även om själva historien som sagt har en hel del problem med logiken.

Tron (1982)

Tron: Legacy (2010)

Änklingen Georg må lida av krackelerad hornhinna och hjärtbesvär men bekräftar trots sina 73 år vad jag länge misstänkt – att man aldrig slutar vara runt 25 bast inne i skallen. Den där inre 25-åringen är dock inte särskilt glad i världen, inte ens av beskedet att hans barn Johan och Susanne ska hälsa på honom på 73-årsdagen. Redan innan han får span på husförsäljningsannonsen i tidningen misstänker han att det är något lurt med ”uppvaktningen”. Och han har minsann aldrig satt in någon annons i någon tidning!

Läs hela inlägget här »

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Läs hela inlägget här »

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Läs hela inlägget här »

Vet ni vad som är en riktigt jävla dålig idé? Att pappa Richard introducerar flickvännen Grace för de traumatiserade syskonen Aidan och Mia, samtidigt som de helt uppenbart skyller mamma Lauras självmord på Graces blotta närvaro. Vet ni var som är en fullkomligt sinnesrubbad idé? Att Richard fått för sig att det väl skulle vara jättemysigt för hans Grace att spendera ett par dagar tillsammans med de fientligt inställda kidsen i den ödsligt belägna stugan som det tar sex timmar att köra till. Om vägarna inte snöat igen vill säga, vilket risken är ganska stor för så här i juletider. Det bör också tilläggas att Aidan och Mia besöker familjestugan för första gången sedan Lauras död.

Läs hela inlägget här »

Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.

***

alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’

Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.

Läs hela inlägget här »

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Läs hela inlägget här »

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Läs hela inlägget här »

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg