You are currently browsing the tag archive for the ‘Rättshaveri’ tag.
alt. titel: Djävlarna
Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?
Brittiske kritikern Mark Kermode brinner uppenbarligen för filmen och har bland annat sett till att hittills bortklippt material återfunnits. I en liten pamflett som åtföljer min påkostade DVD-utgåva från BFI utnämner Kermode The Devils till ”a genuinely breathtaking work, the jewel in the crown of Russell’s magnificent career”. Efter att ha återbesökt mina texter om de två Russell-filmer jag hittills sett – The Lair of the White Worm och Tommy – kan jag lugnt konstatera att min uppfattning om både The Devils och Ken Russell som filmskapare skiljer sig radikalt från Kermodes.
Alltså… Nej, jag fattar fan inte vad Russells grej är. I Tommy fanns åtminstone The Who-musiken att försöka njuta av. The Devils bjuder istället på en dissonant anstormande kakafoni från kompositören Peter Maxwell Davies (”electrifying” enligt Kermode). Själva historien är å andra sidan förhållandevis rättfram i den historiska filmen, eftersom den i grunden faktiskt är en BOATS.
Den inledande textskylten, ”the major events depicted in the film actually took place”, antyder förstås att vi ska komma att få se något som kommer att pröva vår lättrogenhet. Anno 1634 håller kardinal Richelieu som bäst på att försöka centralisera makten i Frankrike, bland annat genom ett skoningslöst utrotningskrig mot de protestantiska hugenotterna. Han har lättingkungen Ludvig XIII i ett fast grepp så när som på en liten detalj. Kungen hyser ett obegripligt tycke för staden Loudun och dess stridbare styresman, prästen Urbain Grandier. Ludvigs faiblesse för Loudun gör att han inte tillåter Richelieu att helt enkelt invadera staden och riva ned dess befästningar.
Men den röde kardinalen skulle givetvis inte vara den sluge politiker han är om han inte hade andra vapen i sin arsenal än brutal styrka. Som om ett guds finger vore inblandat har ursulinerabedissan Jeanne des Anges uttalat vaga anklagelser mot en djävulens hantlangare. Han besöker henne om natten samt utövar oheliga gärningar på klosteraltaret med både henne och nunnorna. Efter lite handgriplig ”övertalning” är klostret fullt av exorcismrusiga nunnor som, förutom att onanera med krucifix, inget hellre vill än att anklaga just Grandier för att vara satans sändebud. Prästens fiender i staden är förstås inte heller sena att haka på hysterin.
De historiska händelser som Russell visar upp i sin film har alla skett – häxprocessen i Loudun är väl dokumenterad och bara en i en lång rad av liknande episoder på många ställen i Europa under 1600-talet. Ett sådant kyrkligt övergrepp är förstås mumma att gå tillbaka till när man vill porträttera maktfullkomlighet på alla möjliga nivåer.
Som Ken Russell. Såvitt jag kan förstå låter han Oliver Reeds Grandier proklamera för frihet över allt annat. Prästen vill inte inordna Louduns styre under vare sig kyrka eller stat. Den kung som ändå står på Grandiers sida framställs av regissören som en moraliskt tveksam goddagspilt. En bortskämd odåga, vilken fyller sitt hov med surrealistiskt fåfänga nöjen som att skjuta prick på folk i fågelkostymer (förstås ackompanjerad av en atonal version av Bye, Bye Blackbird). Det är inte en fråga om stat mot kyrka, utan en fråga om självstyre mot centralmakt.
Jag tycker mig alltså inte ha några större problem att förstå vilket budskap Russell vill förmedla med The Devils. Det däremot som står i vägen för min möjlighet att uppskatta budskapet är hur han väljer att förmedla det. I sak kan jag villiga instämma i alla Kermodes superlativ om filmen: breathtaking, fiery, exuberant, exotic. Haken är att jag inte upplever dem som positiva.
Jag klarar inte av att uppskatta Russells orgastiska och orgasmiska scener med full frontal-nunnor som rullar runt på golvet i demonisk frenesi och torrjuckar på kristusstatyer. Eller överdrivna tortyr- och rättegångsscener inför en flämtande publik. Eller dödsdansande karnevalsstämning i en stad som inte bara hemsöks av demoner utan också av pesten. Det hela är bisarrt överdimensionerat på ett sätt som inte ger mig något. Men jag har ju som vanligt svårt för filmer som beskriver ett tillstånd snarare än ett händelseförlopp. För min del har inte Russell klarat av att skapa tillräckligt mycket innehåll för att ge stadga åt den vittspännande yta som tycks vara hans huvudsakliga fokus.
Det hindrar dock inte att jag låter mig storligen imponeras av denna yta. Både kulisser och kostymer, signerade Derek Jarman och Shirley Russell, är helt fantastiska. Det är klart att det finns något oerhört häftigt i att visa upp ett franskt 1600-tal som påminner mer om Fritz Langs Metropolis än medeltida befästningar. Grandiers enorma obsidiansvarta kyrka står i stark kontrast till nunneklostrets sterilvita kakel. Richelieus bibliotek, i vilket han låter sig rullas runt på en liten vagn som Hannibal Lecter (sans munkorg), påminner mest om ett fängelse vilket förstås understryker den gode kardinalens syn på kunskap och information.
Till en sådan (över)dramatiserad framställning måste förstås komma lika (över)dramatiserade skådespelarinsatser. Oliver Reed visade redan i The Damned att han inte är det minsta främmande för sådant och kastar sig därför med liv och lust in i rollen som Grandier. Problemet är att Russells manus inte låter mig förstå hur Reeds närmast sedeslöse rucklare plötsligt Ser Ljuset och Kärleken, både till kvinnan (Gemma Jones som Madeleine De Brou) och till Gud. Processen med att tvätta bort det ursprungliga ”anti-” från hans framväxande hjälte är högst oklar.
Glenda Jackson hade varit med i två tidigare Russell-filmen men tackade nej till rollen som Jeanne des Anges med hänvisning till att hon inte var inte var intresserad av att spela ”any more neurotic sex starved parts”, varför äran gick till Vanessa Redgrave. Och även om Jacksons uttalande möjligen säger något om Russells syn på kvinnorollens funktion i sina filmer ska ingen skugga falla över Redgraves imponerande jobb med den minst sagt utmanande rollen.
För egen del står det dock klart att jag och mr. Russell är långt ifrån en match made in heaven. När det gäller The Devils platsar filmen knappast i ett skräckfilmstema. Skulle möjligen vara om katolska kyrkan skulle rådda ihop ett sådant. I så fall kan vi vara rätt säkra på att även Witchfinder General skulle beredas plats.
Annonser
alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin
Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.
Men domarens skepsis kan inte hindra besynnerliga och skrämmande händelser i byn. Peter Edmontons fästmö Rosalind blir komplett galen och måste spärras in på mentalsjukhus. Sjuklingar vandrar iväg för att aldrig mer återses och prästen Fallowfield anar upprorsstämning bland de barn som han försöker bibringa lite hederlig gudsfruktan. Och på det följer dödsfallen…
Även om jag inte hört om dagens film som en dold juvel i skräckkronan är chansen ändå god att jag förr eller senare sett den i alla fall. Jag menar, The Blood on Satan’s Claw, hur cool skräckfilmstitel är inte det?! Det framstår som fullkomligt obegripligt hur regissören Piers Haggard kunde föredra den alternativa titeln Satan’s Skin istället.
Men medan filmen långt ifrån är något bottennapp måste jag tyvärr erkänna att titeln är dess starkaste sida. Stundtals lyckas i och för sig Haggard, tillsammans med sina skådespelare, skapa samma olustiga stämning som återfinns (fast bättre, då) i exempelvis The Wicker Man.
Rädda blickar och förstulna ord antyder någon slags djävulsk hemsökelse som ingen vill tala högt om eller benämna vid namn. Linda Hayden som intrigmakerskan Angel Blake är nog den som med sin intensiva blick och förnöjda småleende vid de mest opassande stunder oftast lyckas med skräckilningarna. Scenen där Tamara Ustinovs Rosalind bara får skrika rakt ut i vad som känns som minuter är inte dum, den heller.
Det är emellertid en stämning som inte håller hela filmen igenom och slutresultatet blir helt enkelt för ojämnt. Bland annat tror jag att det kan hänga ihop med australiensaren Marc Wilkinsons oerhört speciella score som ibland nästan helt på egen hand tillhandahåller en ruggig atmosfär medan det i andra lägen bara låter skrikigt och konstigt. Däremot har jag svårare att sätta fingret på varför exempelvis greppet med att kameran liksom smygtittar på de olika rollfigurerna ibland blir spänningsskapande och ibland inte.
Jag vet heller inte riktigt vad jag ska göra med scenen där byns läkare försöker avlägsna en bit av ”the devil’s skin” från en ung kvinnas lår. Konceptet ”två svettiga män som böjer sig över en orgasmstönande halvnaken kvinna” kändes allt för snattat rakt av från en pålningsscen i en vampyrfilm för att komma i närheten av att vara skrämmande.
Jag gissar att ojämnheten också understryks av de scener, vilka snarare ska tjäna som upptakt till det läskiga än att vara direkt läskiga i sig. Här skapar nämligen kombinationen 1600-talskostymer (krulliga peruker för herrskapet, Shakespeare-bekant platta paj-hattar för folket) och halvdant skådespeleri en omisskännlig Monty Python-känsla. Olycksaligt i vilken skräckfilm som helst, förstås.
I rollen som Domaren ville man helst peta in Peter Cushing eller Christopher Lee, de givna valen för sannolikt 99 procent av alla brittiska skräckisar på den här tiden. Men den förre var nybliven änkling och den senare för dyr. Därför föll valet istället på veteranen Patrick Wymark (vilken dog av en hjärtinfarkt innan filmen hunnit ha premiär). Wymark är absolut inget dåligt val (även om rollen naturligtvis är som klippt och skuren för inte minst Cushing) men ett knepigt upplagt manus ger honom långtifrån de bästa av förutsättningar för att göra sin grej.
The Blood on Satan’s Claw skulle möjligen vinna på ett par omtittar, nu när jag liksom har köpt själva konceptet. Men i detta första skede blir omdömet tyvärr ”mja”.
I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.
Som berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.
Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.
Man kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.
Tack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.
Nej, hörni, nu var det länge sedan det förekom något bokrelaterat här på bloggen…
***
Under min livstid har det ändå funnits ett par stycken. Farliga Män vars namn under längre eller kortare tidsperioder varit på allas läppar och vars bild prytt alla löpsedlar. Jackie Arklöv, Thomas Quick, Mijailo Mijailović, Tommy Zethraeus och John Ausonius för att nämna några.
På förekommen anledning från Fiffi, som hade ett inlägg om…just det, Mannen från Mallorca till sin senaste svenska söndag.
***
Leif G.W. Mannen som inte bara med jämna mellanrum tar heder och ära av svenskt polisväsende utan som nästan är en liten kriminologiinstitution i sig självt. Eftersom han så sent som 2005 utkom med den enormt populära boken Linda – som i Lindamordet är det sannolikt inte många som varit ovetande om det faktum att den jojobantande och lite muttrande TV-personligheten också är författare.
Ah, vad fan, vi tar väl en film om film till…
***
alt. titel: Med tio cents på fickan
En gång för länge sedan bodde en ung man vid namn Siddhartha Gautama i Nepal. Han var prins och pappa kungen tyckte därför att Siddharta borde skyddas från verkligheten. Under nästan trettio år kände prinsen till varken sjukdom, lidande eller död. När han förstod hur vanligt folk hade det bestämde han sig för att bli tiggarmunk och försöka nå upplysning genom yoga och meditation. Man kan väl säga att han lyckades rätt bra med den föresatsen.
That’s what HE said!