Quick (2019)

Bloggen ”firar” 6 juni med en svensk film som lutar sig ovanligt långt in över genre-territoriet. Mer av amerikansk thriller än svensk krimi (även om true crime knappast är en ovanlig hemmahörighet för svenska produktioner).

***

SVT-journalisten Hannes Råstam håller på att slutföra en dokumentär om ett antal mordbränder i Falun när ett par förflugna kommentarer får honom att börja fundera på ett annat svenskt rättsfall. Ingen mindre än Sveriges störste seriemördare, Thomas Quick, som sitter på Säteranstalten på livstid. Dömd för 8 mord men misstänkt för drygt 20 till. En djävul i människohamn om tidningarna och den allmänna opinionen får säga sitt.

Ghasideyeh gave sefid (2020)

Alt titel: Balladen om en vit ko, Balladen om den hvide ko, Uten skyld, Le pardon, El perdón, Ballade von der weißen Kuh, Ballad of a White Cow

Ett år efter maken Babaks avrättning (ett straff utdömt för mord) är livet fortfarande komplicerat för hans änka Mina och dotter Bita. Ekonomin är tajt, trots att Mina har ett jobb. Hon ligger efter med hyran och tvingas ta emot mat från snälla grannar. Dessutom ligger Babaks familj, särskilt Minas svärfar, på om att de två ska flytta från Teheran och hem till dem. Det går ju inte för sig att en kvinna bor och klarar själv, utan en mans beskydd. Det är definitivt ingen bra miljö för en uppväxande flicka (vilka konstiga värderingar kommer Bita att få med sig från sin bångstyriga mor?), så hotet om en vårdnadstvist lurar dessutom vid horisonten.

If Beale Street Could Talk (2018)

Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?

Florence Stephens förlorade värld (2016)

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

The Trial of the Chicago 7 (2020)

Dagens film fick se sig helt lottlös vid förra veckans Oscarsgala. Därmed inte sagt att den är dålig, långt därifrån…

***

Varför sitter det sju…nej, vänta…en, två, tre…åtta unga män framför domare Julius Hoffman i rättssalen i september 1969? De är åtalade enligt en lag som gör det olagligt att frakta idéer över statsgränser, hur märkligt det än kan låta. Men 1968 — året för Pragvårar, Röda armé-sprängningar och 2001-premiärer — instiftades Civil Rights Act i USA. En lag som under tio rubriker talar om hatbrott, diskriminering och…att det är förbjudet att korsa statsgränser i syfte att ”incite a riot, organize, promote or participate in a riot or to extend activities of a riot, or to aid and abet any person performing such activities”. Ety slutet av 60-talet var utan tvekan en period av upplopp. Världen stod i brand och en hel del av de flammorna hade sitt ursprung i ett krig som fördes av USA, men knappast på amerikansk mark.

438 dagar (2013)

Det dröjde ända till titten på filmatiseringen av 438 dagar innan jag fick tummen ur när det gäller Johan Persson och Martin Schibbyes bok med samma namn. Och medan filmen var ”baserad på en sann historia” deklarerar författarna själva i ett förord att boken inte är det. Eftersom det är en sann historia, rakt igenom.

Primal Fear (1996)

Publicerad i juli 1996 i VästerbottensKuriren

Advokaten Martin Vail (Gere) är kanske inte världens mest hederlige person (han är ju advokat) men sätter en ära i att göra det bästa för sina klienter. Alla är ju oskyldiga tills motsatsen har bevistats. Eftersom han älskar att vara i rampljuset blir han givetvis intresserad av nyheten att ärkebiskopen har blivit mördad och att man redan arresterat gärningsmannen. Aaron Stempler (Norton) är en korgosse som minuter efter dådet jagas och infångas av polisen i blodiga kläder. Trots detta hävdar han bestämt att han inte utförde dådet. Martin erkänner inte gärna detta, men han tror på Aaron och arbetar nu febrilt med att finna den tredje person som Aaron hävdar att han såg hos ärkebiskopen. Tyvärr lider Aaron av minnesförlust, vilket gör att han inte kan minnas hur denna person såg ut. Dock visar sig fallet rymma lite mer än vad man från första början trodde och ledtrådarna snor sig likt en hoptrasslad metrev.

J’Accuse (2019)

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar.

The Devils (1971)

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

The Blood on Satan’s Claw (1971)

alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin

Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.