House of Gucci (2021)

I filmen House of Gucci liknar någon anno 1983 modehuset Gucci vid en ”cheap operetta”. Men Ridleys Scotts film om hur familjen Gucci lyckades schabbla bort prefixet ”familje-” från det anrika företaget hyser fler likheter med en opera än en operett. Här råder ingen brist på melodram, känslostormar och nog med dolkstöts-intriger för att fylla åtminstone ett par episka fantasyserier på HBO.

Det man möjligen kan fråga sig vilken roll filmens protagonist, Patrizia Reggiani, egentligen spelade för detta schabblande. Kanske gjorde hon att det tog en annan väg, men annars ger House of Gucci intryck av att familjen som sådan gjorde ett ganska bra jobb med schabblandet helt på egen hand.

Dels har vi ägarbröderna Aldo och Rodolfo. Aldo har inga större problem med att kompromettera det anrika företagsnamnet genom att godkänna försäljningen av billiga replikor medan Rodolfo lever i det förgångna och hellre tänker på tiden när han var en tjusig filmstjärna. Dels har vi de bägge männens respektive söner, kusinerna Paulo och Maurizio. Paulo drömmer om att bli designer men verkar ärligt talat inte ha alla hästarna i stallet. Maurizio tycks i sin tur helst inte vilja ha med vare sig familjen eller företaget att göra.

Det är nästan så man får intrycket av att Maurizio känner sig befriad när Rodolfo förskjuter honom då han vägrar att avsluta förhållandet med Patrizia, vilken fadern betraktar som en en girig och vulgär gold digger. Och det kanske ligger något i omdömet? Maurizio förkunnar att han aldrig varit lyckligare när det unga paret har knutit hymens band, bor i en liten lägenhet och jobbar för Patrizias far som har ett mindre åkeri. Trots det ligger hans käresta på ganska hårt om att maken ska anknyta närmare till sin farbror Aldo, för att på så sätt åter få in en fot i företaget. Och eftersom Patrizia är en formidabel och magnifik naturkraft till kvinna får hon som hon vill. Men till vilket pris?

House of Gucci är som sagt sprängfull med stora känslor och stora gester och Lady Gaga står för de allra flesta av dem i rollen som Patrizia. Hon är fylld av mer italiensk energi än 20 espressos som man shottar i sig på fem minuter blankt. Det blir som sagt väl operamelodramatiskt och Macbeth-inspirerat men samtidigt också rätt kul. Hennes prestation matchar liksom rollen. Detsamma måste sägas om Al Pacino som Aldo Gucci, då han sällan försitter ett tillfälle att vara fryntlig på sitt speciella oreserverade sätt, samtidigt som den där gemytliga silkesvanten alltid visar sig gömma en stålnäve.

Adam Driver som Maurizio Gucci är mer diskret, på gränsen till blek, medan hans kusin Paulo kör en mer melodramatisk linje i form av Jared Leto. Det passar dock mindre väl ihop med filmen jämfört med Lady Gagas version. Jag har svårt att sluta tänka på hur Paulo så övertydligt tycks vara en Fredo till Maurizios Michael.

En annan sak som tyvärr också blev både övertydligt och påträngande i House of Gucci var filmens soundtrack. Övertydligheten göms i både tidstypisk musik och opera. Bäggedera fick ta alldeles för stor plats. Vid ett tillfälle lyckas filmen inom loppet av cirkus fem minuter klämma in tidstypisk (antar jag) italiensk pop, opera och George Michaels Faith (vilken bör ha legat nästan tio år fram i tiden jämfört med när det spelas i filmen).

Jag har väldigt dålig koll på modevärlden överhuvudtaget. Så det är kanske inte så konstigt att jag känner att jag behövt mer av ett förklarande sammanhang för att uppskatta House of Gucci till fullo. Nu känns det som jag missar en massa detaljer, exempelvis vad gäller de fotografiska stillbilder som portioneras ut här och var – är det meningen att jag ska känna igen dem? Nu ligger lite väl mycket betoning på familjeintrigerna och jag får aldrig grepp om Guccis status, vare sig i modevärlden eller som företag. Att Maurizio tycks ha varit en usel företagsledare verkar komma som en lika stor överraskning för Adam Driver som det gör för oss i publiken.

Och eftersom så pass mycket fokus ligger på familjen ställer jag mig frågande till varför man prompt ville göra en den här filmen om verkliga familjeintriger när de lika gärna hade kunnat vara hittepå. Jag får svårt att komma undan känslan av att filmskaparna velat få lite draghjälp av namnet Gucci och de saftiga skandaler som följer med det.

Ridley Scott stod bakom två premiärer 2021. I likhet med The Last Duel är House of Gucci utan tvekan en välgjord filmproduktion men jag blev nog mer fångad av The Last Duels framställning och tematik. Samtidigt fanns det inte så mycket i den gråkalla medeltiden som kunde matcha Lady Gagas stenhårda furie.

Det känns ganska rimligt att House of Gucci är nominerad till en Oscar för makeup och koaffering.

2 reaktioner till “House of Gucci (2021)”

  1. Jag känner mig inte överdrivet lockad kanske mest beroende på att Scott är ganska tråkig på äldre dagar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: