You are currently browsing the tag archive for the ‘James Horner’ tag.

Ett av New Yorks tunga jetsetpar, Christopher och Pauline Van der Veer, hittas brutalt mördade i Battery Park. Det märkliga i sammanhanget är att även deras livvaktschaufför strukit med på kuppen. Både NYPD och säkerhetsföretaget Executive Security, inhyrda för att skydda Van der Veer, lutar åt att det måste handla om ett bisarrt terror-dåd. Kanske var syftet att kidnappa paret men något gick fel?

Terrorkopplingen gör dock att polischef Warren åter sätter in Dewey Wilson i tjänst eftersom det var hans specialitet. Men Wilson är redan från början tveksam till att någon terroristgrupp skulle stå bakom dådet, inte minst eftersom ingen hört av sig och tagit åt sig ”äran”. Tillsammans med psykologen Rebecca Neff och kompisen Whittington som arbetar på New Yorks bårhus börjar de nysta i ett fall där kroppsskadorna snarare antyder djurattacker. Men inte kan det väl springa omkring vilda vargar mitt i storstaden New York?

Kompletteringssjukan kombinerat med nyfikenhet gjorde att jag förstås inte kunde hålla mig undan från den tredje varulvsfilmen som hade premiär 1981. Wolfen hade jag tidigare heller inte alls bekantat mig med och satte mig därför ned med ett förhållandevis blankt sinnelag. Men bara förtexterna bådade ju gott – en tydlig New York-känsla tillsammans med namn som Albert Finney, Gregory Hines, Edward James Olmos, Reginald Vel Johnson och Tom Noonan (plus Tom Waits i en yttepytteliten roll). James Horner står för pukorna och trumpeterna (med ett sound som han skulle komma att återanvända i Aliens) medan förlagan var Whitley Streibers debutroman.

Ett namn som däremot inte känns riktigt lika välbekant är regissören och manusförfattaren Michael Wadleigh. Wolfen är också hans enda spelfilm som regissör. Det Wolfen dessutom saknar är ett känt namn i stil med Rick Baker eller Rob Bottin men filmen har föredömligt nog tagit konsekvenserna av detta faktum och hållit specialeffekterna till ett minimum. Publiken får mest se lite sprutande blod och redan uppslitna halsar.

Det jag var nästan mest nyfiken på inför titten var om även Wolfen skulle satsa på sexualitetsvinkeln när det gäller varulvsmyten men det blir snart uppenbart att Streiber och Wadleigh valt att ta det hela i en helt annan riktning. Vi bjuds på en ”brumsnurra” (bullroarer), personer som synes vara av indianskt ursprung och en frisläppt duva vars flaxande övergår i en helikopters vinande.

Japp, här är det förfördelad ursprungsbefolkning kontra invaderande upprustningsprojekt all the way men förlagd till ett nedgånget och fallfärdigt New York, företrädesvis South Bronx. På den här tiden såg området verkligen ut som en krigszon av rivningsmassor, krossat glas och förvridna armeringsjärn, vilket Wadleigh utnyttjar till max. Att de första offren får ha ett så pass anrikt och historiskt laddat namn som Van der Veer, att Christopher är en framgångsrik fastighetsmagnat eller att paret glider runt med en Borzoi, är förstås ingen slump.

Och jag måste erkänna att jag verkligen gillar den här skamfilade New York-känslan, det är en del av Wolfen som fungerar över förväntan. Både de slitna bostadsområdena och den krassa bårhusverkligheten med döda kroppar högt och lågt. Särskilt som vi dessutom får följa med högst upp på stadens klassiska broar med en silhuett som är så otroligt välbekant samtidigt som den numera är rejält förändrad. Vad som också fungerar över förväntan är Albert Finney med sina ledsna valpögon och överraskande krulliga hår som New York-polis.

Men trots detta tar sig Wolfen inte riktigt hela vägen fram. Den blir aldrig vare sig spännande eller läskig trots idoga försök att skapa en krypande thrillerstämning. POW-perspektivet med ett slags värmekamerafilter är roligt, mest för att det förekommer sex år innan Predator, men används alldeles för ofta och alldeles för länge utan att det egentligen tillför särskilt mycket.

Utveckling vs ursprungsbefolknings-temat förekommer också parallellt med en annan klassiker när det kommer till 70-talsfilm – konspirationsthrillern. Eller ja, det är i alla fall så jag tolkar betydelsen av firman Executive Security eftersom Wolfen ganska ofta klipper mellan Wilsons mördarjakt och företagets övervakningsrum. Den exakta ansvarsfördelningen mellan dem och NYPD är högst oklar, detsamma gäller villkoren för Wilsons tjänstledighet och hur han kallas tillbaka av Warren. Eller varför inte vilken funktion Diane Venoras psykolog Rebecca Neff egentligen ska fylla? De här olika temana löper hela tiden i olika spår och lyckas aldrig riktigt mötas, vilket gör att Wolfen aldrig heller blir riktigt helgjuten.

Däremot tycker jag att den hamnat i oförtjänt mycket skugga från sina årsfränder, särskilt The Howling. Det är förstås två filmer som valt väldigt olika vägar för sitt berättande men spontant upplever jag faktiskt Wolfen som den mer innovativa av de två.

Efter en avklarad titt på The Right Stuff passade det alldeles utmärkt att kasta sig över Apollo 13. Förvisso har det hunnit gå sju år mellan slutet på Kaufmans rymdepos och Ron Howards BOATS-thriller men jag blev faktiskt förvånad över hur väl de två filmerna hängde ihop.

Läs hela inlägget här »

Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?

Läs hela inlägget här »

Star Trek IIalt. titel: Star Trek II: Kahns vrede

Trots att Star Trek: The Motion Picture gav fansen (om än inte kritikerna) vad de ville ha, ansågs den av Paramount som ett misslyckande jämfört med vad man hade pytsat in i produktionen i form av tid, dollars och kompetens. Men inte mer ett misslyckande än att man ändå ville försöka sig på en uppföljare. Gene Roddenberry ut, tajtare budget in.

Och varför uppfinna hjulet igen, det kostar ju bara pengar? Alltså: en inledning som i alla fall jag tycker luktar väldigt mycket Star Wars i inåkning och ett fetare typsnitt. Samtidigt återanvänder man Star Trek-serien i sig. James Horner sattes att skriva ett score som återerövrar TOS-temat (även om Jerry Goldsmiths fanfarer från första filmen med tiden blivit en klassiker i sig). Besättningsuniformerna har kvar unisextemat från Star Trek (Kirstie Alley behöver inte gå i kort-kort i sin första filmroll), men är återigen i alla fall lite mer färgglada.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Monster

Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.

1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.

Läs hela inlägget här »

Alien (1979)

Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…

Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.

Läs hela inlägget här »

Det känns nästa lite skämmigt att det har tagit mig så här pass lång tid att se Avatar, så massiv har hypen varit. Men nu var det alltså dags att bekanta sig med de blå Na’vi på planeten Pandora och Jake Sullys omvändelse från marinsoldatsstridspitt till naturälskande fläthippie. Historien torde vara välbekant för de flesta: På Pandora finns den värdefulla metallen Unobtanium och det enda som står i vägen för mänsklighetens utvinnande av det nya guldet är planetens urinvånare. De lever i harmoni med Pandoras prunkande natur och förstår inte det rent monetära värdet av det som finns under jorden. Sucks to be you, Na’vi! Människorna har försökt att ta kontakt med de blå humnoiderna á la kinesisk basketspelare genom att länka upp sina sinnen mot avatarer — artificiellt producerade Na’vi.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i VästerbottensKuriren i augusti 1995

Genealogiska undersökningar har nu visat att lilla spöket Laban har en amerikansk släkting — Casper. Sedan tillkomsten på 40-talet har detta lilla spöke fått både en egen TV-serie och en serietidning.

Läs hela inlägget här »

Med gårdagens Halloweenenkät tog jag hand om det säsongsbetonade, now for something completely different.

När jag funderade på bra öppningsscener insåg jag att jag hade lättare att komma på filmmusik som jag tycker är riktigt bra. Så eftersom man på sant filmnörderimanér måste kanalisera denna insikt i en lista (det är mycket listor just nu…) ger jag er: 10 fantastiska filmscore utan inbördes ordning Här handlar det alltså om musik komponerad enkom för filmsyfte, inte soundtrack, och musikaler har jag tänkt bort den här gången. Det blir en annan lista…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg