You are currently browsing the tag archive for the ‘James Horner’ tag.
Ett av New Yorks tunga jetsetpar, Christopher och Pauline Van der Veer, hittas brutalt mördade i Battery Park. Det märkliga i sammanhanget är att även deras livvaktschaufför strukit med på kuppen. Både NYPD och säkerhetsföretaget Executive Security, inhyrda för att skydda Van der Veer, lutar åt att det måste handla om ett bisarrt terror-dåd. Kanske var syftet att kidnappa paret men något gick fel?
Efter en avklarad titt på The Right Stuff passade det alldeles utmärkt att kasta sig över Apollo 13. Förvisso har det hunnit gå sju år mellan slutet på Kaufmans rymdepos och Ron Howards BOATS-thriller men jag blev faktiskt förvånad över hur väl de två filmerna hängde ihop.
Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?
alt. titel: Star Trek II: Kahns vrede
Trots att Star Trek: The Motion Picture gav fansen (om än inte kritikerna) vad de ville ha, ansågs den av Paramount som ett misslyckande jämfört med vad man hade pytsat in i produktionen i form av tid, dollars och kompetens. Men inte mer ett misslyckande än att man ändå ville försöka sig på en uppföljare. Gene Roddenberry ut, tajtare budget in.
Och varför uppfinna hjulet igen, det kostar ju bara pengar? Alltså: en inledning som i alla fall jag tycker luktar väldigt mycket Star Wars i inåkning och ett fetare typsnitt. Samtidigt återanvänder man Star Trek-serien i sig. James Horner sattes att skriva ett score som återerövrar TOS-temat (även om Jerry Goldsmiths fanfarer från första filmen med tiden blivit en klassiker i sig). Besättningsuniformerna har kvar unisextemat från Star Trek (Kirstie Alley behöver inte gå i kort-kort i sin första filmroll), men är återigen i alla fall lite mer färgglada.
alt. titel: Monster
Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.
1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.
Alien (1979)
Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…
Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.
Det känns nästa lite skämmigt att det har tagit mig så här pass lång tid att se Avatar, så massiv har hypen varit. Men nu var det alltså dags att bekanta sig med de blå Na’vi på planeten Pandora och Jake Sullys omvändelse från marinsoldatsstridspitt till naturälskande fläthippie. Historien torde vara välbekant för de flesta: På Pandora finns den värdefulla metallen Unobtanium och det enda som står i vägen för mänsklighetens utvinnande av det nya guldet är planetens urinvånare. De lever i harmoni med Pandoras prunkande natur och förstår inte det rent monetära värdet av det som finns under jorden. Sucks to be you, Na’vi! Människorna har försökt att ta kontakt med de blå humnoiderna á la kinesisk basketspelare genom att länka upp sina sinnen mot avatarer — artificiellt producerade Na’vi.
Publicerad i VästerbottensKuriren i augusti 1995
Genealogiska undersökningar har nu visat att lilla spöket Laban har en amerikansk släkting — Casper. Sedan tillkomsten på 40-talet har detta lilla spöke fått både en egen TV-serie och en serietidning.
That’s what HE said!