The Butler (2013)

alt. titel: Le majordome, El mayordomo de la Casa Blanca, Der Butler, Lee Daniels’ the Butler

Den sjuårige Cecil Gaines kan bara se på medan den ondsinte bomullsplantageägaren skjuter hans far i pannan efter att ha…tagit för sig av mannens hustru, det vill säga Cecils mor. Den enda konsekvensen av detta är att plantageägarens egen mor ser till att lille Cecil får börja arbeta inne i huset istället för ute på bomullsfälten. Ety detta är 20-talets Georgia, där vita män utan problem kan skjuta svarta män som är fräcka nog att ha invändningar om man utnyttja deras fruar.

Med den bakgrunden kanske man kan tycka att Cecil är den amerikanska drömmen personifierad när han 30 år senare kan kliva över tröskeln på Vita huset för att arbeta som butler under Dwight D. Eisenhower. Men i slutet av 50-talet har USA börjat jäsa av segregationsmissnöje och medborgarrättsrörelsen och en de aktiva i det sammanhanget är Cecils egen son, Louis. Medan Cecil med förundran ser hur en vit president beordrar trupper att skydda svarta barn som går i en vit skola skäms sonen över faderns underdåniga anställning och vill kämpa mot segregationen med allt mer radikala och våldsamma metoder.

Jag måste ha glömt en hel del av snacket runt The Butler när det begav sig 2013, för det tar ett tag innan jag fattar att detta inte är en biopic om Cecil Gaines (eller Eugene Allen som föregångaren egentligen hette). Snarare är det en film som med en ganska bred pensel vill måla en bild av villkoren för USA:s svarta befolkning under nästan ett helt århundrade, från sydstaternas bomullsfält till insvärjningen av Barack Obama 2009. En ambition som understryks av Cecils lämpligt infogade berättarröst för att ta oss genom decennierna.

Det gör att man inte ska förvänta sig särskilt mycket av karaktärsporträtt eller utveckling. De huvudsakliga protagonisterna är Cecil och Louis. Mycket handlar om att Cecil ska få bättre förståelse för den yngre generationens ovilja att sitta stilla i båten och vackert invänta vilka rättigheter det vita USA nu bemödar sig med att ge dem. Medan Louis i sin tur ska förstå att man kanske kommer längre med en utbildning och ickevåldsagitation. Bägge blir de snarare representanter för sina respektive generationer än självständiga personligheter.

Vilket i än högre utsträckning gäller persongalleriet runtomkring dem. Cecils andre son, Charlie, får tyvärr den otacksamma uppgiften att representera alla unga svarta män som gav sitt liv i Vietnam. Men även när det gäller Cecil och Louis respektive partners, Gloria och Carol, eller Cecils mångåriga kollegor, har de ingen betydelse i sammanhanget utom i sina relationer till de bägge männen.

Den minimala betydelsen gäller förstås inte de historiska figurer som paraderar förbi. Men de ska istället ses i relation till historien och blir därmed nästintill lika reduktionistiskt behandlade. Eisenhower är inte så mycket mer än sin skallighet och Kennedy sin ungdom medan Nixon svettas ymnigt och Lyndon Johnson genomför möten från toaletten. Största behållningen blir därmed att notera hur pass lika eller olika skådisar som Robin Williams eller John Cusack är sina förebilder. För det är klart att särskilt presidenterna blir en kändis-parad utan dess like när det kommer till rollistan.

Samtidigt kanske det räcker för en amerikansk publik som har koll på sin egen historia? Till och med för en icke-amerikan är det fascinerande att inse hur mycket tyst kunskap som ryms i årtalet 1963, ljudet av skott och en svart-vit Walter Cronkite (som inte ens behöver säga något) Och lite närliggande historia får vi oss ändå till del, som att det i början av 80-talet fortfarande var olika löneskalor och befordringsmöjligheter som gällde för svarta och vita anställda i Vita Huset.

Mycket vilar förstås på Forest Whitakers axlar i rollen som Cecil Gaines och han gör inte bort sig. Samtidigt tycker jag heller inte att han går utöver den där lite lågmälda, lätt sorgsna eller melankoliska stilen som jag börjat bli ganska van vid nu. Dessutom blir det en del åldersmässiga märkligheter eftersom man velat använda honom maximalt. När han blir intervjuad för tjänsten i Vita Huset av Colman Domingos hovmästare tycker jag att det märks att den andre mannen egentligen är yngre, medan det blir än mer uppenbart att Oprah Winfrey, i rollen som frun Gloria, har några fler år i bagaget än Whitaker. Hon gör för övrigt inte bort sig, hon heller.

Regissören Lee Daniels öppnade sin långfilmskarriär starkt med Precious, The Paperboy och The Butler men efter det tycks han främst ha ägnat sig åt TV. Ett namn som jag däremot tjoade till en smula över i produktionen är manusförfattaren: Danny Strong, Ni vet, Buffy-nörden Jonathan?! Who could have guessed?! Nästan lika fascinerande är att Strong inte bara skrivit manus till The Butler utan också de två Mockingjay-filmerna.

Vill man få en snabb överblick av åtminstone en del av ”the african-american experience” från 1926 till 2009 är The Butler en helt ok utgångspunkt. Men jag måste erkänna att jag i så fall blev både mer fascinerad av och engagerad i exempelvis den historia som Steve McQueen ville berätta i sin film-serie Small Axe. The Butler känns i allt för hög utsträckning som en pedagogisk och propagandistisk produkt, vilket inte gör underverk för underhållningsvärdet. Produktionsvärdet kan jag dock inte ifrågasätta.

Sluha narodu 2 (2016)

alt. titel: Folkets tjänare 2, Servant of the Nation 2, Servant of the People 2

TV-serien Folkets tjänare handlar om historieläraren Vasyl Petrovytj Holoborodko som, efter en populär viralvideo och påhittiga elever, överraskande blir vald till Ukrainas president. Han för i denna position en kamp för att få ett slut på landets korruption samt skapa ett mer demokratiskt och hederligt politiskt klimat.

Fortsätt läsa ”Sluha narodu 2 (2016)”

X2: Komedi i korthet (2012)

Men in Black 3Men in Black 3 (2012)

Den fruktade bogloditiske mördaren Boris the Animal flyr sitt fängelse och ger sig på mannen som en gång i tiden inte bara fängslade honom utan också sköt av honom armen: agent K. Utan att partnern J förstår vad som händer lever han plötsligt i en värld där K inte bara dött för flera år sedan utan där jorden också hotas av en bogloditisk invasionsarmé.

Fortsätt läsa ”X2: Komedi i korthet (2012)”

Man of the Year (2006)

Man of the yearAlla känner vi oss väl då och då utleda på både politik och politiker. Lovar runt och håller tunt. Dessutom börjar det snart sagt bli omöjligt att se någon skillnad mellan vad de olika partierna lovar och sedan inte håller. Men vi gör också de allra flesta samma sak: knyter näven i fickan och muttrar lite i största allmänhet på fikarasterna.

En som till slut bestämt sig att det är dags att dra upp näven i dagsljuset och skaka den rejält i etablissemangets slätstrukna ansikte är komikern Tom Dobbs. En politisk satiriker av samma skrot och korn som Jon Stewart, Steven Colbert och Bill Maher med en egen pratshow. Efter ett förfluget förslag från en åskådare basunerar Tom en dag ut att han minsann ska ställa upp som oberoende kandidat i det kommande presidentvalet. Och han ska dessutom göra det utan att ta emot en cent från hugande lobbygrupper (exakt hur Dobbs ändå lyckas driva en kampanj och avlöna sin stab förblir otydligt).

Fortsätt läsa ”Man of the Year (2006)”

Recount (2008)

SVT kan näppeligen ha förutsett det efterföljande tjafset i den svenska valprocessen (eller kunde de det?!), beslutet att sända Recount på måndagskvällen efter 2010 års val bör snarare ha varit tänkt som en kul liten blinkning. Desto mer intressant med tanke på att den fantastiska förvirring som följde på begärandena om omräkning av röster i Florida vid presidentvalet 2000 mellan Bush och Gore borde ha fått till stånd funderingar kring kvalitetssäkring av röstprocesser. Uppenbarligen så icke i Sverige.

Fortsätt läsa ”Recount (2008)”