You are currently browsing the tag archive for the ‘Bedrägeri’ tag.
Hur lurar man bäst av en man några hundra dollars? Hotar med ett faderskapsmål? Erbjuder avancerad vadslagning? Tillhandahåller ett hemligt men ultraeffektivt skäggelixir?
Bedragaren Penny har kommit på den ultimata lock-historien, i alla fall för män som faller för storbystade kvinnor via nätdejting. Genom att utlova ”full bouncy castle”-proportioner efter en sista, men kostsam, bröstoperation är det förvånansvärt många som hostar upp. Penny har dock siktet inställt på större byten: i en liten stad på franska rivieran sägs det krylla av män, lika välbärgade som korkade. Rena rama buffébordet för någon av Pennys kaliber.
Men en sådan guldgruva är förstås redan inmutad, i det här fallet av den aningens mer sofistikerade bedragaren Josephine. Hon rör sig vant mellan casinot, hotellet och sin luxuösa villa, alltid iförd oklanderliga och högst eleganta plagg samt hatt. Hennes motto skiljer sig från Pennys: hur mycket män än är beredda att betala för ett löfte om sex är de alltid beredda att betala mer för en chans att visa sig hjältemodiga.
Trots att jag inte läst på särskilt mycket om The Hustle i förväg (alltid mer spännande så) dröjer det inte länge innan jag inser att filmen är en remake av 80-talsklassikern Dirty Rotten Scoundrels med Michael Caine och Steve Martin. Vilken i sin tur i är en remake på filmen Bedtime Story med Marlon Brando och David Niven från 1964.
Och ja, detta är en ”ren” remake i så motto att historien är mer eller mindre exakt densamma bara det att könsrollerna är flippade. Och eftersom jag tyckte att Dirty Rotten Scoundrels (det vill säga remake no. 1) var ganska rolig tycker jag faktiskt att även The Hustle är det. Sedan ska erkännas att jag i alla fall sett Anne Hathaway göra bättre roller (senast i Ocean’s 8) men att både hon och Rebel Wilson i mina ögon är fullt funktionsdugliga som ett klassiskt odd couple. Kanske för att jag accepterar deras i någon mån teatraliska prestationer inom ramen för en historia som på det hela taget känns oerhört sagoaktig?
Som vanligt är den stora fördelen med filmspanarfilmer att man får en chans att grotta lite i dem efteråt i trevligt sällskap. Den här gången kom vi in på huruvida filmen dras ned av att humorn i mångt och mycket bygger på det faktum att Rebel Wilson ska uppfattas som oattraktiv på grund av sin vikt. Det intressanta var att jag tycktes vara den enda som inte såg den vinkeln. Som jag ser det bygger humorn primärt på att Hathaway och Wilson ska ha lika motsatta personligheter som Caine och Martin i Dirty Rotten Scoundrels, inte att män vägrar ligga med Wilson med hänvisning till att hon är överviktig. Hennes oattraktivitet beror i hög grad på att hon ställs jämte Hathaway, där den senares elegans, mjuka lockar och enorma rådjursögon skulle få (nästan) vem som helst att framstå som motbjudande, oavsett kroppsform. Därmed inte sagt att överviktiga skådespelare inte ofta blir typecastade som vulgära och burdusa, alternativt jovialiska.
Som vanligt är det också svårt att inte fråga sig: tillför denna remake något som motiverar dess existens? Trots att jag som sagt blir underhållen av både Wilson och Hathaway i deras respektive roller måste svaret i det här fallet tyvärr bli nej. I det avseendet har manuset inte tillfört tillräckligt mycket genusflippande, det handlar i princip om att Lawrence och Freddy numera heter Josephine och Penny.
Eventuellt var det bara vi som var rent fysiskt närvarande som fick dra nytta av diskussionerna. Kommer det ytterligare texter om The Hustle listar jag dem nedan.
Annonser
alt. titel: A Woman’s Face
Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?
alt. titel: Kvinna utan samvete
När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.
SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂
***
Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.
Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!
Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.
That’s what HE said!