The showman and the snowman. Showmannen och snömannen. Två benämningar som egentligen kanske inte leder tankarna i rätt riktning. ”Snömannen” låter som något betydligt mer drogrelaterat, även om den här historien ska komma fram till det också. Men ”snö” betyder i det här fallet att ge publiken vad den vill ha, inte sällan genom att slå blå duster i ögonen på dem. Och nog skulle ”överste” Tom Parker lika gärna kunna betecknas som en showman, i ordets alla bemärkelser. Som en nedskalad 1900-talets P.T. Barnum sökte han ständigt nya sätt att ge publiken just vad den ville ha.
Men även om Baz Luhrmanns senaste film börjar med Tom Parker, som från en sjukhussäng vill ge oss sin bild av historien, kommer vi snart fram till den riktige showmannen – Elvis Presley. Parker stöter på den unge musikern under 50-talet och inser raskt att detta är exakt vad publiken vill ha, inte minst dess kvinnliga del. En smak av förbjuden frukt; förpackad i brylcreemshår, sugande blick, svettpärlande panna, långa ögonfransar, suggestiv amorbåge samt, icke att förglömma, ”lewd gyrations and jerky movements”.
Tom Parker blir i allt väsentligt en Mefistofeles till den längtande och, relativt sett, oskyldige Elvis Presley. Allt han vill åstadkomma i det här läget är att kunna köpa en grisskär, ångbåtsstor Cadillac till sin mamma Gladys.
Australiensiske Baz Luhrmann gör inte alltid filmer som är bra (VSB: Australia och Moulin Rouge) men ingen kan någonsin anklaga honom för att inte gå all in när han genomför ett projekt. Lyckligtvis är Elvis inte bara en ”all in”-film för Luhrmann, den är också riktig bra. Kanske är det något i superstjärnans överdådiga karriär och liv som talar lite extra till Luhrmann? För jämfört med hans adaption av The Great Gatsby upplever jag att det den här gången finns ett riktigt hjärta som bultar förtvivlat för filmens namne. Som lider och blöder för honom på samma sätt som han tycks ha lidit för sin publik.
Det är i alla fall det Elvis vill påskina, att artisten mer eller mindre tog livet av sig i jagandet efter publikens kärlek. Förvisso med benäget bistånd från Parker, som såg till att sko sig fullkomligt hämningslöst på sin adept, men någonstans finns också antydan att Elvis kanske inte hade så mycket emot sin gyllene Las Vegas-bur så länge han befanns sig på scen.
Som sagt, Elvis-extravagansen passar förstås Luhrmanns uttryck som hand i handske, oavsett om det är Beale Street-Elvis, skinnpaj-Elvis eller glitter- och-cape-Elvis. Tillsammans med bland andra fotografen Mandy Walker, produktionsdesigners Catherine Martin (tillika kostymör) och Karen Murphy vältrar sig Elvis i särskilt 50- och 60-tals-estetik. Helhetsintrycket är maffigt, påkostat och skamlöst i en härlig blandning. Till det kommer de sedvanligt påhittiga visuella elementen i själva berättandet, såsom egennamn i form av skyltar eller tidningsstaplar i form av en serie-blädderbilder. Eftersom den riktigt unge Elvis älskade superhjälten Captain Marvel Jr. levereras en kort barndoms-sekvens dessutom i form av en tecknad serie.
Men Luhrmann är inte bara bra på det visuella, när det gäller kan han också få fina prestationer från sina skådisar. I centrum för Elvis står såklart Austin Butler som filmens namne och Tom Hanks som Tom Parker. Bägge bjussar i någon mening på positiva överraskningar; Butler för att jag inte är bekant med honom innan (fast han ska tydligen haft en roll ibland annat Tarantinos Once…) och Hanks för att Parker är en ovanligt mörk roll. Spontant hade jag inte gissat att Hanks skulle kunna bli så pass obehaglig som en fatsuit-orm i Elvis musik-paradis. Han är en riktigt övertygande Mefistofeles, vilken dompterar både publik och handelsvara med lika delar morot och piska. Butler har i sin tur fått mycket beröm för sin rolltolkning, vilket han absolut är värd. Men jag skulle trots det också vilja sätta lite ljus på Alton Mason i rollen som Little Richard. Energin i hans förhållandevis korta scen gav mig en större energikick än alla Butlers framträdanden.
En annan viktig del av Luhrmanns berättande har alltid varit musik, så det avseendet är det ganska naturligt att han valt att göra en musikerbiografi. Jag har inget emot Elvis musik men har heller aldrig riktigt fastnat för den. Särskilt inte de senare Las Vegas-tonerna. Här får vi dock inte bara klassiker på sant Elvis-manér, utan också en hel del ganska spännande covers och remixar som jag ser fram emot att lyssna mer ordentligt på i efterhand. Lurhmann har förvisso inte samma millimeter-finess som Damien Chazelle när det kommer till att klippa i takt med musiken, men Elvis lyckas ändå på ett härligt sätt att alltid sätta rätt stämning för scenen med sitt ackompanjemang. Mer breda, blaffiga och drypande penseldrag än detaljmåleri med kirurgisk precision om vi säger så.
Jag ska villigt erkänna att jag suckade en hel del över en speltid på 159 minuter men Elvis mer eller mindre flög fram på oväntat snabba ackord. Innan jag visste ordet av var vi i Las Vegas och det sista uppträdandet från ”fat Elvis”. Jag ser det som ett kvalitetskvitto att Luhrmann under filmens gång lyckas få mig att i princip glömma bort det tragiska slutet, så att det nästan kommer som en chock. Som biografi-berättelse bjuder Elvis inte på så mycket nytt, inte heller när det kommer till djävuls-agenter som förför sina offer i bokstavliga spegelsalar eller Las Vegas som ett glittrande helveteshål. Det är allt annat som Luhrmann tillför, som gör den stora skillnaden. Missa för allt i världen inte vad som torde vara den bästa musikerbiografin sedan åtminstone Bohemian Rhapsody och utan tvekan den bästa Baz Luhrmann-filmen sedan Romeo + Juliet.
Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att 
alt. titel: 
alt. titel: 
Rörliga bilder och tryckta ord 