Elvis (2022)

The showman and the snowman. Showmannen och snömannen. Två benämningar som egentligen kanske inte leder tankarna i rätt riktning. ”Snömannen” låter som något betydligt mer drogrelaterat, även om den här historien ska komma fram till det också. Men ”snö” betyder i det här fallet att ge publiken vad den vill ha, inte sällan genom att slå blå duster i ögonen på dem. Och nog skulle ”överste” Tom Parker lika gärna kunna betecknas som en showman, i ordets alla bemärkelser. Som en nedskalad 1900-talets P.T. Barnum sökte han ständigt nya sätt att ge publiken just vad den ville ha.

Men även om Baz Luhrmanns senaste film börjar med Tom Parker, som från en sjukhussäng vill ge oss sin bild av historien, kommer vi snart fram till den riktige showmannen – Elvis Presley. Parker stöter på den unge musikern under 50-talet och inser raskt att detta är exakt vad publiken vill ha, inte minst dess kvinnliga del. En smak av förbjuden frukt; förpackad i brylcreemshår, sugande blick, svettpärlande panna, långa ögonfransar, suggestiv amorbåge samt, icke att förglömma, ”lewd gyrations and jerky movements”.

Tom Parker blir i allt väsentligt en Mefistofeles till den längtande och, relativt sett, oskyldige Elvis Presley. Allt han vill åstadkomma i det här läget är att kunna köpa en grisskär, ångbåtsstor Cadillac till sin mamma Gladys.

Australiensiske Baz Luhrmann gör inte alltid filmer som är bra (VSB: Australia och Moulin Rouge) men ingen kan någonsin anklaga honom för att inte gå all in när han genomför ett projekt. Lyckligtvis är Elvis inte bara en ”all in”-film för Luhrmann, den är också riktig bra. Kanske är det något i superstjärnans överdådiga karriär och liv som talar lite extra till Luhrmann? För jämfört med hans adaption av The Great Gatsby upplever jag att det den här gången finns ett riktigt hjärta som bultar förtvivlat för filmens namne. Som lider och blöder för honom på samma sätt som han tycks ha lidit för sin publik.

Det är i alla fall det Elvis vill påskina, att artisten mer eller mindre tog livet av sig i jagandet efter publikens kärlek. Förvisso med benäget bistånd från Parker, som såg till att sko sig fullkomligt hämningslöst på sin adept, men någonstans finns också antydan att Elvis kanske inte hade så mycket emot sin gyllene Las Vegas-bur så länge han befanns sig på scen.

Som sagt, Elvis-extravagansen passar förstås Luhrmanns uttryck som hand i handske, oavsett om det är Beale Street-Elvis, skinnpaj-Elvis eller glitter- och-cape-Elvis. Tillsammans med bland andra fotografen Mandy Walker, produktionsdesigners Catherine Martin (tillika kostymör) och Karen Murphy vältrar sig Elvis i särskilt 50- och 60-tals-estetik. Helhetsintrycket är maffigt, påkostat och skamlöst i en härlig blandning. Till det kommer de sedvanligt påhittiga visuella elementen i själva berättandet, såsom egennamn i form av skyltar eller tidningsstaplar i form av en serie-blädderbilder. Eftersom den riktigt unge Elvis älskade superhjälten Captain Marvel Jr. levereras en kort barndoms-sekvens dessutom i form av en tecknad serie.

Men Luhrmann är inte bara bra på det visuella, när det gäller kan han också få fina prestationer från sina skådisar. I centrum för Elvis står såklart Austin Butler som filmens namne och Tom Hanks som Tom Parker. Bägge bjussar i någon mening på positiva överraskningar; Butler för att jag inte är bekant med honom innan (fast han ska tydligen haft en roll ibland annat Tarantinos Once…) och Hanks för att Parker är en ovanligt mörk roll. Spontant hade jag inte gissat att Hanks skulle kunna bli så pass obehaglig som en fatsuit-orm i Elvis musik-paradis. Han är en riktigt övertygande Mefistofeles, vilken dompterar både publik och handelsvara med lika delar morot och piska. Butler har i sin tur fått mycket beröm för sin rolltolkning, vilket han absolut är värd. Men jag skulle trots det också vilja sätta lite ljus på Alton Mason i rollen som Little Richard. Energin i hans förhållandevis korta scen gav mig en större energikick än alla Butlers framträdanden.

En annan viktig del av Luhrmanns berättande har alltid varit musik, så det avseendet är det ganska naturligt att han valt att göra en musikerbiografi. Jag har inget emot Elvis musik men har heller aldrig riktigt fastnat för den. Särskilt inte de senare Las Vegas-tonerna. Här får vi dock inte bara klassiker på sant Elvis-manér, utan också en hel del ganska spännande covers och remixar som jag ser fram emot att lyssna mer ordentligt på i efterhand. Lurhmann har förvisso inte samma millimeter-finess som Damien Chazelle när det kommer till att klippa i takt med musiken, men Elvis lyckas ändå på ett härligt sätt att alltid sätta rätt stämning för scenen med sitt ackompanjemang. Mer breda, blaffiga och drypande penseldrag än detaljmåleri med kirurgisk precision om vi säger så.

Jag ska villigt erkänna att jag suckade en hel del över en speltid på 159 minuter men Elvis mer eller mindre flög fram på oväntat snabba ackord. Innan jag visste ordet av var vi i Las Vegas och det sista uppträdandet från ”fat Elvis”. Jag ser det som ett kvalitetskvitto att Luhrmann under filmens gång lyckas få mig att i princip glömma bort det tragiska slutet, så att det nästan kommer som en chock. Som biografi-berättelse bjuder Elvis inte på så mycket nytt, inte heller när det kommer till djävuls-agenter som förför sina offer i bokstavliga spegelsalar eller Las Vegas som ett glittrande helveteshål. Det är allt annat som Luhrmann tillför, som gör den stora skillnaden. Missa för allt i världen inte vad som torde vara den bästa musikerbiografin sedan åtminstone Bohemian Rhapsody och utan tvekan den bästa Baz Luhrmann-filmen sedan Romeo + Juliet.

Catch Me If You Can (2002)

Likt höst följer på sommar och hund på pinne följer film på läsning. Självklart blev jag sugen på en omtitt av Steven Spielbergs Catch Me If You Can efter läsningen av Frank Abagnale Jr:s självbiografi. Eller ja, det var ju lite si och så med den där biografiska biten och Jeff Nathansons manus har dragit historien ytterligare några snäpp i en lättsammare och mer oskyldig vinkel vad gäller de brott som faktiskt begicks.

Fortsätt läsa ”Catch Me If You Can (2002)”

Catch Me If You Can (1980)

”Never let the truth get in the way of a good story.”

Det är frågan om inte Frank William Abagnale Jr:s främsta bevis för att han var en bedragare i själ och hjärta är att han inte ens tycks ha varit särskilt uppriktigt i sin egen självbiografi. Själv förklarar han hela saken som följer:

Fortsätt läsa ”Catch Me If You Can (1980)”

X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Fortsätt läsa ”X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)”

Nightmare Alley (2021)

alt. titel: La fiera delle illusioni – Nightmare Alley, El callejón de las almas perdidas

Eftertexterna till Guillermo del Toros Nightmare Alley rullar till tonerna av Hoagy Carmichaels Stardust från 1927. Ett sällsynt välfunnet örhänge, för vad är väl framgång och lycka mer än stjärnestoft? Något efemärt och flyktigt, inte sällan en ren illusion. Och ingen vet det bättre än Stanton Carlisle.

Fortsätt läsa ”Nightmare Alley (2021)”

Florence Stephens förlorade värld (2016)

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Fortsätt läsa ”Florence Stephens förlorade värld (2016)”

X15: Harlan Coben (1991-2016)

Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att Harlan Coben var en av dessa produktiva författare som också hade en hel del ljudböcker på YouTube. Coben fick sin första roman, Play Dead, utgiven 1990 när han bara var tjugosex år och har därför haft några år på sig att komma upp i en respektingivande bibliografi. Sjutton fristående romaner, elva om den föredetta basketstjärnan Myron Bolitar samt tre ungdomsböcker med Myrons brorson Mickey i huvudrollen har det blivit till dags dato. I den här omgången blev det flest fristående böcker samt två var från paret Myron och Mickey Bolitar.

Fortsätt läsa ”X15: Harlan Coben (1991-2016)”

The Hustle (2019)

Hur lurar man bäst av en man några hundra dollars? Hotar med ett faderskapsmål? Erbjuder avancerad vadslagning? Tillhandahåller ett hemligt men ultraeffektivt skäggelixir?

Bedragaren Penny har kommit på den ultimata lock-historien, i alla fall för män som faller för storbystade kvinnor via nätdejting. Genom att utlova ”full bouncy castle”-proportioner efter en sista, men kostsam, bröstoperation är det förvånansvärt många som hostar upp. Penny har dock siktet inställt på större byten: i en liten stad på franska rivieran sägs det krylla av män, lika välbärgade som korkade. Rena rama buffébordet för någon av Pennys kaliber.

Fortsätt läsa ”The Hustle (2019)”

En kvinnas ansikte (1938)

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?

Fortsätt läsa ”En kvinnas ansikte (1938)”

X2: Double Indemnity (1936 & 1944)

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

Fortsätt läsa ”X2: Double Indemnity (1936 & 1944)”