You are currently browsing the tag archive for the ‘Skilsmässa’ tag.

På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.

***

En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.

Larry tycker att han gjort allt för att vara en god medborgare och medlem av det religiösa samfundet men vad får han för det?! Sura studenter som skriver anonyma brev till collegets antagningskommitté som precis ska till att diskutera Larrys anställning som matematiklärare.

Coenbröderna Joel och Ethan är i sanning ett ojämnt par för min del. De har gjort en mycket som är briljant (The Hudsucker Proxy, Raising Arizona), en del som är klart underhållande (Hail, Caesar!, Burn After Reading) men också sådant som jag inte ser någon som helst poäng i.

Till de senare filmerna hör exempelvis den svartvita The Man Who Wasn’t There och den melankoliska Inside Llewyn Davis. Trots att jag hade mina misstankar om att A Serious Man skulle komma att tillhöra samma kategori kan man ju aldrig veta säkert.

Men tyvärr, jag hade rätt i mina misstankar. Möjligen är detta en mycket personlig film för bröderna eftersom den utspelar sig under 60-talet i Minnesota (Joel och Ethan är födda på 50-talet i en förort till Minneapolis) och dessutom rör sig i en närmast uteslutande judisk miljö. Joel bör ha varit i samma ålder som Larrys son Danny vid ungefär samma tidpunkt med allt vad det innebär av mobbare, hebreisk skola och Bar Mitzvahs.

A Serious Man är fullsmockad med små sviskonförkrympta judiska farbröder, jagade familjefäder i kortärmade, rutiga skjortor och en fläckfri 60-talsmiljö. För även om jag förgäves försöker hitta någon slags poäng med eller intresse i det som försiggår i Larrys liv kan jag knappast argumentera mot filmens produktionsvärde. Roger Deakins står för fotot, skådespeleriet är mer än kompetent och miljöerna är som sagt återskapade med en imponerande noggrannhet.

Visst finns här en hel del av den svarta och absurda humor som är lite av brödernas signum (VSB: den åldrade rabbi Marshak som citerar Jefferson Airplanes ”Don’t you want somebody to love”) men jag tycker bättre om dem när de blir lite galnare i alla sina påhitt. I likhet med Inside Llewyn Davis blir A Serious Man allt för melankolisk och allvarlig för att jag ska finna något större nöje i filmen. Visst står exempelvis William H. Macys Jerry Lundegaard lika hjälplöst handfallen inför det som händer honom som både Oscar Isaacs Llewyn och Michael Stuhlbargs Larry men det som händer runtomkring är ju så mycket mer kittlande i Fargo.

Den största skillnaden mellan Llewyn och Larry är möjligen att medan Llewyn framstod som mer eller mindre kliniskt deprimerad kommer sig Larrys handfallenhet av att han inte hinner hämta andan mellan alla smockor som tillvaron levererar.

Det roligaste med A Serious Man blev istället den lilla förfilmen, där jag tack vare 2017 års Halloweentema faktiskt visste vad en dybbuk är..

Annonser

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Läs hela inlägget här »

Tänk följande upplägg:

En äldre man och hans två söner åker på semester. Alla tre straighta. Alla tre förhållandevis välbärgade. Alla tre födda, uppväxta och boendes i ett förhållandevis välbärgat nordeuropeiskt land. En av sönerna erbjuder en jämnårig kvinna som arbetar på semesterorten pengar för att ha en dejt med den äldre fadern så att denne ska känna sig uppskattad av det motsatta könet. När hon tackar nej erbjuder sonen henne ännu mer pengar. Dejten genomförs. I ett senare skede fäller fadern repliken ”Ahh, de här sydländska kvinnorna är ju så frimodiga!”

Hur fräscht känns det på en skala? Oavsett budget, produktionsvärde och nivå på eventuell övrig humor, skulle en sådan film ens vara möjlig på dagens biorepertoar?

Men i All Inclusive blir upplägget helt plötsligt blir fullt acceptabelt bara för att filmen väljer att byta ut männen mot en äldre kvinna och hennes döttrar. Som köper en yngre, kroatisk, man.

Nej, kära Karin Fahlén (regi) och Daniel Karlsson (manus), tillåt mig meddela att konceptet inte alls blir vare sig fräschare eller roligare bara för att ni försöker blanda bort genuskorten.

 

Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Ex-Wife

En kvinnas relationsliv börjar, nog så lovande, med vinindränkta och ljumma sommarkvällar tillsammans med kompisarna på vingliga klackar. Men slutar, efter okänt antal år, i en snöpligt vinindränkt rökstund under köksfläkten medan man beklagar sig över att det knappast var så här man tänkte sig livet för 20 år sedan.

Läs hela inlägget här »

Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…

Läs hela inlägget här »

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Bara så att vi är på det klara med förutsättningarna: jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Solsidan. Jag säger det inte för att verka anti eller skryta med att undvika något som en stor del av Sveriges befolkning tycks ta del av. Det är bara dagsens sanning.

Läs hela inlägget här »

Ser man på, här ställer de nordiska grabbarna upp sig på rad för att regissera demonfilmer. Svenske Mikael Håfström var ju ansvarig för katolska The Rite, nu är det dansken Ole Bornedal som istället vänt sig till den judiska tron i The Possession. Håfström lyckades halvbra med sin effort, skulle Bornedal slå honom på fingrarna? Spänningen var olidlig!

Läs hela inlägget här »

Tja, vad vet Maisie egentligen? Not much… Inte om vi ska snacka boklig kunskap och allmänbildning i alla fall. Det den lilla flickan rimligtvis borde ha blivit överutbildad i är däremot märkliga mänskliga relationer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser