You are currently browsing the tag archive for the ‘Skilsmässa’ tag.

För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.

Se där, ett par korta fraser som inte bara kärnfullt beskriver drömmarna hos Inger, Kaj, Lennart och Robert i BlackJack (jo, enligt Svensk filmdatabas ska titeln vara hopskriven), utan drömmarna hos snart nog alla som patrullerar landets dansbandslokaler. Banalt, javisst, men är inte vardagen och livet ganska banalt allt som oftast?

BlackJack är filmen om de som var fredags- och lördagskväll kuskar runt och dansar till Thor Görans och Berth Idoffs. Snurrar runt till saxofonriff och smyger lite närmare i de lugnare låtarna. Den samtida kritikerkåren anklagade som sagt BlackJacks handling för att vara simpel och ytlig men i omtitten av en film som snart har 30 år på nacken (men, men…90-talet var ju IGÅR?!) kan jag fortfarande inte tycka annat än att enkelheten tillhör filmens styrkor. Det ÄR banaliteten i det hela som gör ont i bröstet.

Den porträtterar en alldaglighet som för all del både är deprimerande och ångestframkallande men utan att fullkomligt grotta ned sig i den totala misär som annars kan vara lockande. Roberts taskiga ölsinne har inte a-lagsklass, utan är det taskiga helg-utekvälls-ölsinne som hemsöker tusentals. Han är den desperate mannen som är körd i alla kvinnors ögon och därför lika gärna kan ta avspisningarna som en anledning att sänka ytterligare en sexa whiskey. Som försätter sig i korkade situationer och sedan blir förbannad på kompisarna som försöker rädda honom ur dem.

För att överhuvudtaget kunna bli en långfilm har Colin Nutley petat in en bihistoria om dansbandet Black Jacks (vilka 1991 faktiskt fick en efterföljare IRL) eventuella framgångar men dess träffsäkra huvudpoäng är förstås nyskilda (eller bara nyseparerade?) Ingers förhållande till snällis-Kaj å ena sidan och glidar-Tommy å den andra.

BlackJack skyggar inte för att även nyskilda kvinnor ibland kan vilja ha ett enkelt knull i baksätet på en svinkall bil. För att sedan dessutom bete sig rejält svinaktigt mot snällis-Kaj så att hon kan hooka upp med glidar-Tommy. Snällis-Kaj vaktar barn så att Inger kan ta tåget med blott en tandborste och ett par rena trosor i handväskan för en hotellrumsnatt med glidar-Tommy. BlackJack får hjärtat att blöda hos alla oss som känner att vi alltid har varit och alltid kommer att vara snällis-Kaj.

Till filmens fördelar måste också räknas det faktum att jag mer eller mindre återupptäcker både Helena Bergström och Reine Brynolfsson. Två skådisar som jag börjat bli hjärtligt trött på under de senaste åren, men som till min förvåning fortfarande är riktigt bra här (jag borde förstås däremot inte bli förvånad över hur unga de ser ut, men det blir jag ändå. Hallå, 90-talet var ju IGÅR!). Två verkliga personer som förvisso tar korkade beslut men som icke desto mindre känns genuina. Jag behöver inte någon ingående psykologiserande bakgrund för vare sig Inger eller Robert, deras handlingar känns naturliga ändå.

Sedan finns förstås smådetaljer som stör helheten. Dialogen flyter inte alltid smärtfritt. Det är rätt uppenbart att Ing-Marie Carlsson inte har den blekaste aning om hur hon ska agera frisör. Kronologin verkar i mångt och mycket ha offrats på de dramaturgiska detaljernas altare – det är exempelvis bara fem dagar mellan den 13 och 18 december men ändå är bägge danskvällar. Bara ett par dagar efter nyårsafton ska det föreställa vara helt snöfritt i höjd med Gävle. Det jag undrar absolut mest över är dock var Loa Falkmans dansbandsagent har sitt kontor med tanke på att Inger sitter på en ödslig järnvägsstation och väntar på glidar-Tommy mellan Avesta Krylbo och Gävle/Sandviken. Såsom sträckningen går idag bör hon därför befinna sig i någon av metropolerna Storvik, Torsåker, Horndals bruk eller Fors. Men vad vet jag, orterna är kanske allesammans veritabla dansbandsmecka?

Men det är, som sagt, detaljer. På det hela taget håller denna tidiga Colin Nutley-film en klass som han sedan dess tycks ha tappat greppet om.

Annonser

alt titel: Jakten, The Hunt

Å ena sidan: en man som försöker ta skeden i vacker hand trots att livet inte varit så varsamt de senaste åren. Skild och arbetslös som lärare jobbar Lucas nu på den lokala förskolan och är en populär ”fröken”, särskilt bland pojkarna. Han försöker övertala ex-frun om lite fler dagar tillsammans med sonen Marcus. Jagar med barndomskompisarna och går promenader med spanieln Fanny.

Läs hela inlägget här »

Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.

***

En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Läs hela inlägget här »

Tänk följande upplägg:

En äldre man och hans två söner åker på semester. Alla tre straighta. Alla tre förhållandevis välbärgade. Alla tre födda, uppväxta och boendes i ett förhållandevis välbärgat nordeuropeiskt land. En av sönerna erbjuder en jämnårig kvinna som arbetar på semesterorten pengar för att ha en dejt med den äldre fadern så att denne ska känna sig uppskattad av det motsatta könet. När hon tackar nej erbjuder sonen henne ännu mer pengar. Dejten genomförs. I ett senare skede fäller fadern repliken ”Ahh, de här sydländska kvinnorna är ju så frimodiga!”

Hur fräscht känns det på en skala? Oavsett budget, produktionsvärde och nivå på eventuell övrig humor, skulle en sådan film ens vara möjlig på dagens biorepertoar?

Men i All Inclusive blir upplägget helt plötsligt blir fullt acceptabelt bara för att filmen väljer att byta ut männen mot en äldre kvinna och hennes döttrar. Som köper en yngre, kroatisk, man.

Nej, kära Karin Fahlén (regi) och Daniel Karlsson (manus), tillåt mig meddela att konceptet inte alls blir vare sig fräschare eller roligare bara för att ni försöker blanda bort genuskorten.

 

Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Ex-Wife

En kvinnas relationsliv börjar, nog så lovande, med vinindränkta och ljumma sommarkvällar tillsammans med kompisarna på vingliga klackar. Men slutar, efter okänt antal år, i en snöpligt vinindränkt rökstund under köksfläkten medan man beklagar sig över att det knappast var så här man tänkte sig livet för 20 år sedan.

Läs hela inlägget här »

Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…

Läs hela inlägget här »

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser