Kärleksbevis (2022)

Marie gör sig beredd att hämta en del omistliga ägodelar från henne och maken Thomas gemensamma sommarhus i Skåne. Vi förstår att det äktenskapliga uppbrottet är ganska nytt (utifrån att hon fortfarande har en massa pryttlar kvar i huset) och att det skett på Maries initiativ (utifrån att filmen börjar med att Thomas försökt ta livet av sig i bottenlös förtvivlan).

Nu tänker sig Marie att hon ska kunna samordna hämtningen med ett par nödvändiga kråkor på försäljningskontraktet för huset. Hade hon kunnat ha med sig nya kärleken Liz som moraliskt stöd hade det kanske underlättat, men Marie vill absolut inte att Thomas ska ana att hon har en ny partner. Hon tycks övertygad om att maken i så fall kommer att sätta käppar i försäljningshjulet, kanske till och med bli våldsam?

Jag vet inte hur länge sedan det var jag såg en film av Richard Hobert senast. Kanske inte sedan hans filmserie som grundade sig på de sju dödssynderna (jo, förresten En enkel till Antibes för tusan!), men då vill jag minnas att regissören var hot shit. Så en viss förväntan om hantverk och kompetens fanns ändå inför Kärleksbevis, särskilt som det utannonserats att historien skulle vara någon slags thriller.

Som vanligt har jag lite för lite insikt i filmskapande för att veta exakt vid vems tröskel jag ska skopa ut skiten i det blå skåpet som är Kärleksbevis, men en hel del skit behöver dumpas vid en hel del trösklar. För det här var verkligen inte bra.

Det största problemet för min del är att dialogen är otroligt forcerad. Vill jag vara riktigt, orimligt snäll skulle jag kanske gissa att den ansträngda stämningen är medveten och något som ska signalera de allmänt stela relationerna mellan alla våra inblandade. Då främst Thomas, Marie och Liz – porträtterade av Rolf Lassgård, Livia Millhagen och Hedda Rehnberg. Men min upplevelse handlar snarare om att det är något som inte stämmer, må det sedan handla om dålig personregi, taskigt skriven dialog eller oengagerade skådisar som nöjt sig med att läsa innantill på replikskyltar som hålls upp utanför kameran.

Själva handlingen dras dock också med problem. Den forcerade stämningen leder till att jag ifrågasätter delar av händelseutvecklingen och de psykologiska bevekelsegrunderna. Samt det ständigt närvarande melankoliska cellognidandet och de återkommande naturbilderna. Vad har Thomas egentligen tänkt sig att hans manipulerande ska leda till? Hur kommer det sig att Marie enbart tycks förmögen att dra till sig psykopater? Varför drar Marie i sig ett glas vin när hon vet att hon ska köra bil sedan? Vem filmade Marie och Liz extremt närgånget på någon extremt glamorös London-fest? Hur mycket ved eldas egentligen upp i husets snygga eldstad med tanke på att brasan brinner där redan vid tidig eftermiddag?

För att lägga äpplen på grisen omgärdas huset också av ett gäng hämndlystna och mordiska nassar, vilka i sin tur drar till sig den minst lika hämndlystne och mordiske jägargrannen Magnusson (spelad av Fredrik Gunnarsson). Hans lilla historia blir ofrivilligt komisk, alternativt medvetet komisk när detta inte alls passar in i handlingen. Och vem som än inte lyckades avråda Hobert från att filma en ”vildsvinsattack” borde skämmas. Det kan inte vara så åtråvärt att göra mördargris-filmer som Hannibal och Razorback sällskap, att det är värt MTV-klippning och en uppstoppad gris.

Nu tror jag att det blå skåpet är tomt på skit. Jag tror dessutom att jag dumpat det mesta av den hos Hobert själv.

Honogurai mizu no soko kara (2002)

alt. titel: Dark Water – Besuch aus dem Jenseits, Dark Water

Mor och dotter Yoshimi och Ikuko Matsubara flyttar in i vad som bör vara världens mest otrivsamma och ogästvänliga hyreshus. Hela bygget andas en gulgrå, fuktig slitenhet och den aktuella lägenheten ger ett intryck av att befinna sig i källarplan, trots att hissen bevisligen går upp till tredje våningen. Hissen går faktiskt ända upp till sjunde våningen, varifrån den snart sexåriga Ikuko utan problem kan öppna en olåst takdörr. Till sin förtjusning hittar hon en fin, röd axelremsväska men Yoshimi fattar av någon anledning avsky för väskan och låter inte dottern behålla den.

Fortsätt läsa ”Honogurai mizu no soko kara (2002)”

Musikalvecka: High Society (1956)

alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter

Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: High Society (1956)”

Strangers on a Train (1950)

Jag har nog sett Alfred Hitchcocks Strangers on a Train från 1951 en tre-fyra gånger och blivit lika överraskad varje gång av förtextbeskedet att filmen bygger på en bok med samma titel av amerikanska thrillerförfattaren Patricia Highsmith. Hennes debutbok, icke desto mindre. Men vid den här sista titten tog jag äntligen tjuren vid hornen och köpte på mig boken, till viss del också med inspiration från läsningen av hennes andra roman, The Price of Salt eller Carol.

Fortsätt läsa ”Strangers on a Train (1950)”

Musikalvecka: Funny Girl (1968)

Unga Fanny Brice är medveten om att hon inte är någon traditionellt vacker flicka, det ska gudarna veta. Och om de (eller Fanny) av någon anledning skulle glömma bort detta faktum finns mamma Rose och granntanterna hon spelar kort med på plats för att kommentera sakernas tillstånd vareviga dag. Fannys ben är för magra och ansiktet för asymmetriskt. Så då är det ju trist att Fanny är beredd att göra vad som helst för att stå på scen eftersom scenen bara verkar vilja ha vackra flickor. Men som Fanny säger, ”you think beautiful girls are going to stay in style forever?”

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Funny Girl (1968)”

Swinger (2016)

Fascinationen för detta med swingers eller swinging (en svensk översättning torde vara ”partnerbyte”) är stor i filmens värld. Till att börja med har vi det lätt osannolika samarbetet mellan Doug Liman och Jon Favreau – 1996 års Swingers. Filmen är dock en kantboll i sammanhanget eftersom den inte alls handlar om partnerbyten, annat än på dansgolvet.

Fortsätt läsa ”Swinger (2016)”

Domestic Disturbance (2001)

På ett sätt befinner sig tolvårige Danny Morrison i ett ganska avundsvärt läge. Han har haft oerhört svårt att acceptera sina föräldrars separation och skilsmässa. För att inte snacka om mamma Susans nye kille, Rick. Och nu hör Danny Rick klart och tydligt säga till en annan person att han, Rick, bara accepterar Danny för att skapa lite tomtebolycka med Susan (som dessutom hunnit bli gravid med Ricks biologiska barn).

Fortsätt läsa ”Domestic Disturbance (2001)”

X2: Carol (1952 & 2015)

alt. titel: The Price of Salt

Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.

Fortsätt läsa ”X2: Carol (1952 & 2015)”

Umi ga kikoeru (1993)

alt. titel: Jag kan höra havet, Jeg kan høre havet, Ocean Waves, I Can Hear the Sea

Mer Ghibli-realism! Rikako kommer ny till Taku och Yutakas skola från Tokyo. Alla (särskilt killarna) är förstås fascinerade av storstadstjejen som både kan spela tennis och är bra i skolan. Men Rikako är inte så lätt att komma in på livet och har svårt att få kompisar. Yutaka har från allra första början fallit som en fura för henne men tyvärr (för grabbarnas vänskaps skull) visar Rikako större intresse för Taku.

Fortsätt läsa ”Umi ga kikoeru (1993)”

Charter (2020)

När Alice son ringer henne mitt i natten och gråter i telefonen vaknar tigermamman på riktigt. Alice tar första bästa tåg upp till Vuollerim och gör tappra försök att få träffa barnen Vincent och Elina trots att både pappa Mattias, hans familj och socialtjänsten knappast kan kallas för samarbetsvilliga. Man förstår att det ligger en rejält bitter, men ännu icke avgjord, vårdnadstvist mellan Alice och Mattias.

Fortsätt läsa ”Charter (2020)”