Elvaåriga Sophie har världens bästa semestervecka i Turkiet med sin pappa Calum. Skolan ska snart börja, med det är inget som Sophie bekymrar sig över i solen och värmen. Klart varmare än hemma i Edinburgh. Då är hon desto mer fascinerad över de andra engelska tonåringarna som bor på samma hotell. Dels för att de bär avundsvärda all-inclusive-band, dels för att det förekommer en hel del hanky panky dem emellan.
Fortsätt läsa ”Aftersun (2022)”
“I slutet av första akten kommer den första vändpunkten. Det är en händelse som ändrar berättelsens riktning. Huvudpersonen får ett nytt mål och/eller står i en ny situation.”
När det gäller film är det väl lika bra att söka sig direkt till hästens mun. Som i det här fallet är Svenska filminstitutet och beskrivningen av treaktsmodellen. En klassiker i sammanhanget. Men begreppet “akt” går ju alldeles utmärkt att applicera på mer än bara filmdramaturgi. Rent livsmässigt skulle man exempelvis kunna säga att dagens film handlar andra akten för fysioterapeuten Eva och dramatenskådespelaren Harald.
Fortsätt läsa ”Andra akten (2023)”
Marie gör sig beredd att hämta en del omistliga ägodelar från henne och maken Thomas gemensamma sommarhus i Skåne. Vi förstår att det äktenskapliga uppbrottet är ganska nytt (utifrån att hon fortfarande har en massa pryttlar kvar i huset) och att det skett på Maries initiativ (utifrån att filmen börjar med att Thomas försökt ta livet av sig i bottenlös förtvivlan).
Fortsätt läsa ”Kärleksbevis (2022)”
alt. titel: Dark Water – Besuch aus dem Jenseits, Dark Water
Mor och dotter Yoshimi och Ikuko Matsubara flyttar in i vad som bör vara världens mest otrivsamma och ogästvänliga hyreshus. Hela bygget andas en gulgrå, fuktig slitenhet och den aktuella lägenheten ger ett intryck av att befinna sig i källarplan, trots att hissen bevisligen går upp till tredje våningen. Hissen går faktiskt ända upp till sjunde våningen, varifrån den snart sexåriga Ikuko utan problem kan öppna en olåst takdörr. Till sin förtjusning hittar hon en fin, röd axelremsväska men Yoshimi fattar av någon anledning avsky för väskan och låter inte dottern behålla den.
Fortsätt läsa ”Honogurai mizu no soko kara (2002)”
alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter
Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.
Fortsätt läsa ”Musikalvecka: High Society (1956)”
Jag har nog sett Alfred Hitchcocks Strangers on a Train från 1951 en tre-fyra gånger och blivit lika överraskad varje gång av förtextbeskedet att filmen bygger på en bok med samma titel av amerikanska thrillerförfattaren Patricia Highsmith. Hennes debutbok, icke desto mindre. Men vid den här sista titten tog jag äntligen tjuren vid hornen och köpte på mig boken, till viss del också med inspiration från läsningen av hennes andra roman, The Price of Salt eller Carol.
Fortsätt läsa ”Strangers on a Train (1950)”
Unga Fanny Brice är medveten om att hon inte är någon traditionellt vacker flicka, det ska gudarna veta. Och om de (eller Fanny) av någon anledning skulle glömma bort detta faktum finns mamma Rose och granntanterna hon spelar kort med på plats för att kommentera sakernas tillstånd vareviga dag. Fannys ben är för magra och ansiktet för asymmetriskt. Så då är det ju trist att Fanny är beredd att göra vad som helst för att stå på scen eftersom scenen bara verkar vilja ha vackra flickor. Men som Fanny säger, ”you think beautiful girls are going to stay in style forever?”
Fascinationen för detta med swingers eller swinging (en svensk översättning torde vara ”partnerbyte”) är stor i filmens värld. Till att börja med har vi det lätt osannolika samarbetet mellan Doug Liman och Jon Favreau – 1996 års Swingers. Filmen är dock en kantboll i sammanhanget eftersom den inte alls handlar om partnerbyten, annat än på dansgolvet.
På ett sätt befinner sig tolvårige Danny Morrison i ett ganska avundsvärt läge. Han har haft oerhört svårt att acceptera sina föräldrars separation och skilsmässa. För att inte snacka om mamma Susans nye kille, Rick. Och nu hör Danny Rick klart och tydligt säga till en annan person att han, Rick, bara accepterar Danny för att skapa lite tomtebolycka med Susan (som dessutom hunnit bli gravid med Ricks biologiska barn).
alt. titel: The Price of Salt
Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.
Men det var F.C. – Före Carol. Ett par lyckligtvis kvarglömda handskar ger Therese en anledning att ta kontakt med Carol som i sin tur inte tycks ha något emot sin nya bekantskap. Carols liv är emellertid inte helt problemfritt. Hon ligger i skilsmässa med maken Harge och riskerar att förlora vårdnaden om dottern Rindy tack vare anklagelser om undermålig moral. Trots denna hotande katastrof bjuder Carol med sig Therese på en roadtrip västerut.
Patricia Highsmith publicerade The Price of Salt under pseudonymen Claire Morgan eftersom hon med blott en enda tidigare bok under bältet (debuten Strangers on a Train) inte ville bli känd som ”författaren av lesbiska böcker”. Ett ganska förståeligt val anno 1952 av en författare som själv var lesbisk. Vad som kanske är mer förvånande är att Highsmith väntade ända till 1990 innan verket publicerades i hennes eget namn, då omdöpt till Carol.
Själv hade jag läst Highsmiths böcker om Tom Ripley tidigare men var inte medveten om denna del av hennes författarskap innan Todd Haynes adaption hade premiär 2015. Valet att rollbesätta Carol med Cate Blanchett är inte så mycket inspirerat som det känns självklart. Även om jag inte haft filmens affisch på näthinnan läsningen igenom känns det rimligt att föreställa sig just Blanchett som Carol. Bokens berättelse utgår enbart från den avgudande Therese och i hennes ögon är kvinnan som hon möter på Frankenbergs ståtlig och elegant, lång och ljus, med en bestämd, grå blick.
Varken bok eller film ger sina läsare/tittare några övertydliga ledtrådar till varför Carol utgör en sådan oemotståndlig lockelse för Therese, bortsett från hennes blotta uppenbarelse. Filmen går däremot betydligt raskare fram med att servera oss lite bakgrund till Carols situation och jag tror att det är en bra idé. Även utgående Thereses beundrande ståndpunkt är det lätt att uppfatta Carol som en fullfjädrad isdrottning och det är en inställning som filmen inte har råd att förlora sina tittare till. Därför får hon exempelvis spendera en del tid med dottern Rindy för att övertyga oss om att hon är en kärleksfull mamma samtidigt som maken Harge får visa upp lite fler otrevligt dominanta sidor. Något paradoxalt lyckas boken boken bättre med konststycket ”show, don’t tell” än filmen
Men det här med påklistrade förklaringsmodeller eller spänningsmoment i kärlekshistorier är knepiga saker. Samtidigt som jag som sagt inte blir riktigt på det klara med vad Therese och Carol ser i den andra är det å andra sidan skönt att slippa en massa komplikationer och missförstånd på vägen. I den meningen är detta en historia om en befriande enkel och självklar kärlek, vars enda vägspärr är Harges ogina inställning till sin ex-fru.
Medan den är svårt att tänka sig någon annan än Blanchett i rollen som Carol, känns Rooney Mara aningens mer utbytbar som Therese. Hon gör ingen dålig prestation men vilken skådis som helst, med talang för att spela lätt ängsliga, och i någon mening andlösa, unga kvinnor, hade kunnat fylla Thereses skor. Det räcker med den övertydliga kostymeringen för att greppa resan hon gör under filmens gång – från en flickig, marinblå hängselklänning till kvinnlig dräkt och en djärvt röd jacka.
Problemet jag har med både bok och film är att jag tyvärr aldrig blir engagerad i Therese och Carol som kärlekspar. I den meningen blev filmen en bättre upplevelse eftersom det fanns mer att fästa sig vid. Fina rollprestationer, fläckfri scenografi och ett underbart score av Carter Burwell (vars dova piano i någon mening imiterar Blanchetts oefterhärmliga kontraalt). Samtidigt är boken ett intressant tidsdokument, inte minst i perspektivet att Carol faktiskt förkastar sin av samhället påbjudna roll som hustru och mor (en handling som i filmen koncentreras till repliken: ”What use am I to her, to us, if I’m living against my own grain?”). Jag kan mycket väl tänka mig att jag skulle ha lättare att smälta in i Thereses sinne och själ med en eller att par omläsningar.
Just nu måste jag dock erkänna att jag är mer nyfiken på att läsa Strangers on a Train eller någon annan av Highsmiths böcker. Risken finns att jag kommer att ha betydligt närmare till att se om filmen om chansen skulle uppstå.
The Price of Salt/Carol (1952)
Carol (2015)
Rörliga bilder och tryckta ord 