You are currently browsing the tag archive for the ‘Skilsmässa’ tag.

Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?

I fokus står Cleo, hembiträde hos en välbärgad läkarfamilj. Rent yrkesmässigt rullar väl hennes liv på ungefär som vanligt trots att vi som tittar förstår att något är på gång inom hemmets hank och stör. Pappa Antonio ska åka på konferens till Kanda för en längre tid men mamma Sofia synes egendomligt upprörd över hans avresa. Det förekommer också en hel del dämpade (telefon)samtal med vänner och bekanta som antyder att det ligger något mer än en yrkesmässigt motiverad konferens bakom Antonios frånvaro.

Men privat sitter Cleo rejält i skiten. Pojkvännen Fermin är hängiven sin kampsportsträning men desto mindre sin flickvän när det står klart att hon är gravid. Cirkus tre sekunder efter att Cleo trevande berättat att hennes mens är sen är han puts väck och håller sig därefter undan. Det är upp till Cleo och hennes tillika övergivna kvinnliga arbetsgivare att lösa problemen.

Det är såklart ingen större överraskning att Cuarón gjort en snygg film, i svartvitt till yttermera visso (för att tydligare markera ett svunnet ”då”?), och att skådespeleriet är både naturligt och trovärdigt. Så vad sägs om att vi med en gång går vidare till innehållet? Som på ytan måste sägas vara skäligen tunt. Jag kan för all del sympatisera med att regissören passat på att göra en oerhört personlig film (han bör ha varit i ungefär samma ålder som Cleos skyddslingar 1970, 9-10 bast) men den här typen av fundersam slice-of-life fungerar oftast mycket dåligt för min del.

Jag tror mig kunna förstå att Cleos egen historia ska spegla både det som utspelas i läkarfamiljen och de nationella skeendena vid den här tiden men jag lyckas helt enkelt inte uppamma tillräckligt med intresse för att grunna överdrivet mycket på saken. Jag anar såväl nationella, historiska, sociala som etniska undertexter men känner ingen större nyfikenhet att dechiffrera dem. Till viss del skulle jag faktiskt vilja skylla på Cuaróns kamera som är uteslutanden dröjande och eftertänksam, oavsett som den är statisk eller panorerande. Den är dokumenterande och deskriptiv, vilken motverkar den personliga historia som jag uppfattar ska berättas.

Klart är att Cleos bakgrund som mexikansk indian (från Oaxaca-regionen?) spelar roll för hennes yrkesmässiga och sociala underordning på samma sätt som hennes kvinnlighet spelar roll för hennes utsatthet. Även titeln (”Roma” anspelar på bostadsområdet där Cleos familj huserar) antyder en vidare omfattning som jag känner att jag inte greppar. För annars hade väl filmen lika gärna kunnat heta Cleo eller Criada (”Hembiträdet/Husan”)?

Cuarón använder alltså Cleo som ett sorts kalejdoskop, men en uppskattning av Roma hänger ändå på att jag som tittare kan engagera mig i hennes historia, alternativt vara generationskamrat med regissören. Eftersom inget av de här kriterierna gick hem blev Roma i mångt och mycket en film där jag ungefär var tionde minut tittade på klockan för att se hur långt det var kvar till det hela skulle ta slut.

På det hela taget kändes Roma splittrad och luddig, Cuarón har klämt allt för många antydningar och referenser till sådant som jag inte har någon relation till (VSB: det mexikanska bio- och TV-utbudet anno 1970). Nej, ge mig hellre Harry Potter and the Prisoner of Azkaban eller Gravity om jag nu prompt ska se en Cuarón-film.

Här kan du lyssna på när Steffo och Fiffi podd-battlar loss om Roma. Och här kan du läsa Fiffis eget omdöme.

Annonser

På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.

***

En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Läs hela inlägget här »

Tänk följande upplägg:

En äldre man och hans två söner åker på semester. Alla tre straighta. Alla tre förhållandevis välbärgade. Alla tre födda, uppväxta och boendes i ett förhållandevis välbärgat nordeuropeiskt land. En av sönerna erbjuder en jämnårig kvinna som arbetar på semesterorten pengar för att ha en dejt med den äldre fadern så att denne ska känna sig uppskattad av det motsatta könet. När hon tackar nej erbjuder sonen henne ännu mer pengar. Dejten genomförs. I ett senare skede fäller fadern repliken ”Ahh, de här sydländska kvinnorna är ju så frimodiga!”

Hur fräscht känns det på en skala? Oavsett budget, produktionsvärde och nivå på eventuell övrig humor, skulle en sådan film ens vara möjlig på dagens biorepertoar?

Men i All Inclusive blir upplägget helt plötsligt blir fullt acceptabelt bara för att filmen väljer att byta ut männen mot en äldre kvinna och hennes döttrar. Som köper en yngre, kroatisk, man.

Nej, kära Karin Fahlén (regi) och Daniel Karlsson (manus), tillåt mig meddela att konceptet inte alls blir vare sig fräschare eller roligare bara för att ni försöker blanda bort genuskorten.

 

Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Ex-Wife

En kvinnas relationsliv börjar, nog så lovande, med vinindränkta och ljumma sommarkvällar tillsammans med kompisarna på vingliga klackar. Men slutar, efter okänt antal år, i en snöpligt vinindränkt rökstund under köksfläkten medan man beklagar sig över att det knappast var så här man tänkte sig livet för 20 år sedan.

Läs hela inlägget här »

Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…

Läs hela inlägget här »

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Bara så att vi är på det klara med förutsättningarna: jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Solsidan. Jag säger det inte för att verka anti eller skryta med att undvika något som en stor del av Sveriges befolkning tycks ta del av. Det är bara dagsens sanning.

Läs hela inlägget här »

Ser man på, här ställer de nordiska grabbarna upp sig på rad för att regissera demonfilmer. Svenske Mikael Håfström var ju ansvarig för katolska The Rite, nu är det dansken Ole Bornedal som istället vänt sig till den judiska tron i The Possession. Håfström lyckades halvbra med sin effort, skulle Bornedal slå honom på fingrarna? Spänningen var olidlig!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser