The Hole in the Ground (2019)

Ireland. Éire. The Emerald Island. Det är väl så man är van att tänka på ön ifråga. Kulliga, gröna ängder. Men här finns faktiskt också lite skog – tack vare nyplanteringar är numera ungefär en tiondel av öns yta täckt av träd.

Skogen som omger Sarah O’Neills hus ser dock inte ut att vara särskilt nyplanterad. Snarare uråldrig och hotfull. Dessutom rymmer den ett enormt och olycksbådande slukhål. Överhuvudtaget ser The Hole in the Ground till att få Sarah och sonen Chris att framstå som så utsatta som möjligt. De går på tivoli som helt verkar sakna andra besökare och med en attraktion vars namn, ”Road to Hell”, synes luta sig över den lilla duon på ett minst lika hotfullt sätt som skogen.

Huset måste rustas upp och i den lokala skolan har Chris inga kompisar. Han saknar dessutom sin pappa och är arg på Sarah för att pappan inte bor med dem i huset. På Sarahs spända min och rejäla ärr i pannan förstår vi att separationen inte handlar om en vanlig, jäkla skilsmässa.

Så det är kanske inte så konstigt att Sarah sover dåligt och tycker sig både höra och se märkliga saker. Inte skulle det heller vara särskilt anmärkningsvärt att Chris börjar bete sig lite annorlunda. Men Sarah börjar bli allt mer övertygad om att gossen som bor med henne i huset faktiskt inte är hennes son.

Irländaren Lee Cronin lät tala om sig när han med ett visst schvung regisserade Evil Dead Rise. Därmed blev det också en del prat om hans långfilmsdebut, The Hole in the Ground (där han också skrev manus tillsammans med Stephen Shields). Och det är kanske inte så konstigt att Cronins namn kom upp i Evil Dead-sammanhang eftersom dagens film som synes också handlar om spända familjeförhållanden, skuldtyngda mödrar och potentiell besatthet.

The Hole in the Ground försöker dock suga på ambivalenskaramellen betydligt längre och gör det riktigt bra. Sakta men säkert smyger Cronin in små anomalier, men eftersom Sarah snabbt får problem med sömnen är det enkelt att skylla på det. Han lyckas också ingjuta en känsla av uråldrighet, dels tack vare skogslandskapet (möjligen Wicklow Mountains National Park?), dels tack vare det äldre paret som verkar vara Sarahs närmaste grannar. Den galna hustrun går ett gruvligt öde till mötes och därmed kan Cronin iscensätta en ålderdomligt traditionsenlig likvaka, komplett med svart tyg över alla speglar.

Däremot är filmskaparen kanske lite väl förtjust i halvvkädna visor. Det blir aldrig riktigt klart varför Sarah valt att bosätta sig i det slitna huset istället för att exempelvis hyra en lägenhet. Någon slags tätort finns det i alla fall eftersom Chris går i skolan och vi efter ett bra tag förstår att Sarah också jobbar (deltid?) i någon slags second hand-butik. Händelserna i skogen, efter att hon konfronterat sin fejk-son, är också aningens dunkla. Samtidigt händer det så pass mycket att det blir svårt att upprätthålla förklaringen att allt bara är något som Sarah inbillar sig.

The Hole in the Ground är välgjord, inte minst för att vara en debut. Filmen lyckas göra ganska mycket med sin ambivalenshistoria som vi vid det här laget har sett ganska många (väl många?) gånger. Seána Kerslake och James Quinn Markey i rollerna som Sarah och Chris är en trovärdig liten familj. Däremot skulle jag ljuga om jag påstod att jag blev särskilt skrämd av den.